1. Inledning

Det globala ekonomiska ömsesidiga beroendet och samspelet mellan de nationella skattebestämmelserna kan leda till att multinationella företag drabbas av dubbelbeskattning eller dubbel icke-beskattning. I juli 2013 lade OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) fram sin åtgärdsplan mot vinstförflyttningar och erodering av skattebaser (BEPS, Base Erosion and Profit Shifting) i syfte att förbättra de internationella skattebestämmelserna. Denna åtgärdsplan har fått ett brett internationellt stöd på högsta nivå. I åtgärdsplanen konstateras att det finns åtskilliga brister i nuvarande internationella skattebestämmelser och skattenormer som kan utnyttjas för att erodera skattebasen inom andra jurisdiktioner samt förflytta delar av skattebasen för att betala mindre skatt.

              Sett i ett EU-perspektiv utgör de nuvarande bristerna i internationella skattebestämmelser och skattenormer ett hinder för att den inre marknaden med 28 olika skattesystem fungerar som den ska. Kommissionen anser att det är viktigt att undersöka vilka synergieffekter som kan uppnås mellan den nuvarande internationella diskussionen om vinstförflyttningar och erodering av skattebaser och den diskussion som förs inom EU för att hitta fungerande lösningar för EU, med beaktande av skyldigheterna enligt EU-fördragen, liksom att främja EU:s intressen när internationella normer fastställs. Kommissionen inser också att de åtgärder som vidtas på EU-nivå kan bidra till att målen i åtgärdsplanen mot vinstförflyttningar och erodering av skattebaser uppnås.

              När det gäller internprissättning ställs multinationella företag och skatteförvaltningar inför praktiska problem när de ska prissätta gränsöverskridande transaktioner mellan företag i intressegemenskap för skatteändamål. För att göra en korrekt värdering av priset på sådana transaktioner har EU-medlemsstaterna tillämpat armlängdsprincipen[1]. Denna princip bygger på en jämförelse av de villkor som tillämpas av företag i intressegemenskap och de villkor som skulle ha tillämpats av oberoende företag.

              Det förekommer emellertid skillnader i hur armlängdsprincipen tolkas och tillämpas – både mellan olika skatteförvaltningar och mellan skatteförvaltningar och företag. Detta kan leda till osäkerhet, ökade kostnader och potentiell dubbelbeskattning eller dubbel icke-beskattning. Detta är aspekter som inverkar negativt på en välfungerande inre marknad.

              I oktober 2002 inrättade kommissionen[2] det gemensamma forumet för internprissättning i EU, en expertgrupp som skulle hitta pragmatiska lösningar på problem som uppstår till följd av armlängdsprincipens tillämpning inom EU. Det gemensamma forumet bedriver sin verksamhet utifrån fyraåriga mandat som fastställs genom kommissionsbeslut. Det gemensamma forumets nuvarande mandat sträcker sig fram till den 31 mars 2015.

              Det gemensamma forumet har varit en viktig tillgång för kommissionens arbete med att förbättra metoderna för internprissättningens administration och funktion inom EU. Det kan också komma med värdefulla bidrag till OECD:s BEPS-projekt som får stöd från G20-gruppen.

              I detta meddelande rapporteras om forumets arbete under perioden juli 2012–januari 2014.

2. Sammanfattning av verksamheten inom det gemensamma forumet för internprissättning under perioden juli 2012–januari 2014

              Under juli 2012–januari 2014 har det gemensamma forumet fortsatt att genomföra sitt arbetsprogram för 2011–‑2015 och haft fyra möten. Detaljerade rapporter har slutförts om tre olika ämnen – sekundära justeringar, riskhantering i samband med internprissättning och kompenserande justeringar. Samtidigt med detta har det gemensamma forumet genomfört flera övervakningsåtgärder. Bland det gemensamma forumets pågående projekt kan nämnas att övervaka det praktiska genomförandet av konventionen 90/436/EEG om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap[3] (skiljedomskonventionen) och den reviderade uppförandekoden för ett effektivt genomförande av skiljemannakonventionen[4] samt att övervaka uppförandekoden om dokumentationskrav för internprissättning för företag i intressegemenskap i Europeiska unionen (EU TPD)[5].

              Som helhet har det gemensamma forumets verksamhet varit i linje med de åtgärder som fastställdes i åtgärdsplanen mot vinstförflyttningar och erodering av skattebaser (BEPS-åtgärdsplanen). De nyligen antagna rapporterna kan utgöra underlag för en eventuell revidering av relevanta bestämmelser i kommentaren till OECD:s modellavtal för skatter och riktlinjerna för internprissättning, medan det nuvarande arbete som utförs av det gemensamma forumet för att få skiljemannakonventionen att fungera bättre är relevant för BEPS-diskussionen om hur tvistlösningsmekanismer kan göras mer effektiva (åtgärd 14 i BEPS-åtgärdsplanen). De slutsatser som det gemensamma forumet drar under sin pågående granskning av EU TPD kommer också att vara till nytta för BEPS-arbetet om internprissättningsdokumentation (åtgärd 13 i BEPS-åtgärdsplanen).

2.1.    Det gemensamma forumets rapport om sekundära justeringar (bilaga I)

              Enligt vissa länders lagstiftning om internprissättning är det tillåtet eller obligatoriskt att genomföra ”sekundära transaktioner” för att den faktiska vinstfördelningen ska överensstämma med den ursprungliga internprissättningsjusteringen (”primär justering”). Dubbelbeskattning kan uppstå till följd av att den sekundära transaktionen i sig kan leda till skattekonsekvenser och resultera i en justering (”sekundär justering”).

              Det gemensamma forumet genomförde en enkät för att undersöka situationen i de olika EU-medlemsstaterna den 1 juli 2011. Denna enkät visade att det förekom olika rättsliga bestämmelser och praxis i fråga om sekundära justeringar, vilket kan leda till dubbelbeskattning inom EU.

              I denna rapport presenteras allmänna aspekter av sekundära justeringar. Här finns också rekommendationer om hur man ska hantera en eventuell dubbelbeskattning i detta sammanhang. Medlemsstater där det inte är obligatoriskt med sekundära justeringar rekommenderas att avstå från sådana justeringar för att undvika dubbelbeskattning. Medlemsstater där det är obligatoriskt med sekundära justeringar rekommenderas att tillhandahålla möjligheter och metoder för att undvika dubbelbeskattning. Utgångspunkten för dessa rekommendationer är emellertid att skattebetalaren agerar i god tro.

              Med stöd av EU:s direktiv om moderbolag och dotterbolag[6] rekommenderas det i denna rapport att sekundära justeringar inom EU ska klassificeras som implicita vinstutdelningar eller implicita kapitaltillskott. Genom detta direktiv säkerställs följaktligen att det inte ska tas ut någon källskatt på den fördelning som görs från ett dotterbolag till dess moderbolag inom EU.

              När det gäller sådana fall som inte täcks av direktivet om moderbolag och dotterbolag innehåller rapporten en beskrivning av repatrieringsförfarandet, vilket är vad som rekommenderas för sådana fall. Repatriering kan ske i samband med förfarandet för ömsesidig överenskommelse inom ramen för det tillämpliga dubbelbeskattningsavtalet eller till och med ännu tidigare. Medlemsstaterna rekommenderas också att avstå från att införa en påföljd som avser den sekundära justeringen.

              De rekommendationer som beskrivs i rapporten gäller de flesta fall av dubbelbeskattning som kan uppstå till följd av att medlemsstaterna hanterar sekundära justeringar på olika sätt.

2.2.    Den gemensamma rapporten om riskhantering i samband med internprissättning (bilaga II)

Att genomdriva och efterleva reglerna för internprissättning kan vara mycket resurskrävande för skatteförvaltningar respektive skattebetalare. Det gemensamma forumet inser att det finns begränsat med resurser för internprissättning och att de därför bör användas effektivt. För detta ändamål är det viktigt att göra en riskbedömning, hantera riskerna på ett effektivt sätt samt att ha mekanismer för att kunna lösa tvister effektivt och i rätt tid.

I rapporten understryks att det vid sidan av de rättsliga och praktiska verktygen finns särskilda verktyg som skatteförvaltningar och skattebetalare i EU kan använda sig av för att hantera internprissättning. Det handlar t.ex. om informationsutbyte, gemensamma arbetsförfaranden för granskningar i allmänhet, samordnade strategier för granskning av internprissättning, en gemensam dokumentationsstandard[7] samt tvistlösningsmekanismen enligt skiljemannakonventionen.

Rapporten bygger vidare på det riskhanteringsarbete som tidigare har utförts av kommissionen[8] och andra organ, t.ex. OECD[9], och sätter detta i samband med internprissättningens särskilda utmaningar samt de rättsliga och administrativa verktyg som finns tillgängliga inom EU.

Rapporten innehåller riktlinjer om hur risker i samband med internprissättning ska hanteras utifrån de allmänna principerna om samarbete mellan skattebetalare och en eller flera skatteförvaltningar, fastställande av hög- och lågriskområden samt välfokuserade och lämpliga åtgärder som görs i rätt tid. När det gäller den fas som föregår granskningen rekommenderas det i rapporten att skattebetalaren och skatteförvaltningen/skatteförvaltningarna kommunicerar på ett tidigt skede och att det görs en avvägning mellan å ena sidan skatteförvaltningarnas behov av information och å andra sidan den arbetsbelastning som varje begäran om information medför för skattebetalaren. I rapporten rekommenderas det också att medlemsstaterna bör överväga ett informationsutbyte på grundval av EU-direktivet om administrativt samarbete[10], i de fall då detta är lämpligt. Enligt detta direktiv får varje behörig myndighet begära in relevant information från den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. Behöriga myndigheter får även på eget initiativ spontant sprida information till andra behöriga myndigheter om de anser att denna information är relevant för dem. Vidare bör skatteförvaltningar ha tillgång till lämpliga verktyg för att hantera högriskärenden.

När det gäller granskningsfasen är rapportens rekommendation att skattebetalare och skatteförvaltningar på ett tidigt stadium bör uppnå en ömsesidig förståelse kring de bakomliggande sakförhållandena och omständigheterna för de transaktioner som är föremål för granskning. I de fall då detta är lämpligt rekommenderas medlemsstaterna också att överväga samarbetsstrategier inom EU när det gäller granskningar.

För tvistlösningsfasen är rapportens rekommendation att tvister ska lösas effektivt och snabbt inom ramen för förfaranden för ömsesidig överenskommelse och skiljemannakonventionen.

2.3     Det gemensamma forumets rapport om kompenserande justeringar (bilaga III)

Kompenserande justeringar är justeringar av intern prissättning ”där skattebetalaren rapporterar ett internpris för skatteändamål som enligt skattebetalaren utgör ett armlängdspris för en kontrollerad transaktion, även om detta pris inte är det belopp som faktiskt tas ut mellan företagen i intressegemenskap”[11].

Det gemensamma forumet genomförde en enkät för att undersöka situationen i de olika EU-medlemsstaterna den 1 juli 2011. Denna enkät visade att medlemsstaterna hade olika praxis för kompenserande justeringar. Villkor, förfaranden och tid för att genomföra sådana justeringar varierar mellan medlemsstaterna, vilket kan leda till dubbelbeskattning såväl som dubbel icke-beskattning.

Rapporten syftar till att ge praktiska riktlinjer om hur man kan undvika dubbelbeskattning och dubbel icke-beskattning som kan uppstå till följd av att medlemsstaterna har olika praxis för kompenserande justeringar. Riktlinjerna i denna rapport är tillämpliga på kompenserande justeringar som görs i skattebetalarens räkenskaper och förklaras i skattebetalarens internprissättningsdokumentation.

Rapportens rekommendation är att medlemsstaterna bör godta en kompenserande justering som görs på initiativ av skattebetalaren (justering uppåt såväl som nedåt) förutsatt att skattebetalaren har uppfyllt vissa villkor: vinsterna för de berörda relaterade företagen beräknas symmetriskt, dvs. företag som deltar i en transaktion rapporterar samma pris för respektive transaktion i var och en av de berörda medlemsstaterna, skattebetalaren har gjort rimliga ansträngningar för att uppnå ett armlängdsresultat, skattebetalaren har tillämpat en metod som är konsekvent över tid, justeringen har gjorts innan skattedeklarationen lämnades in, om skattebetalarens prognos avviker från det faktiska resultatet ska han eller hon kunna förklara varför, förutsatt att minst en av de berörda medlemsstaterna begär detta.

2.4     Övervakning

Det gemensamma forumet för internprissättning arbetar kontinuerligt med att övervaka och förvalta det praktiska genomförandet av det som forumet har uppnått. Detta görs genom årliga statistiska rapporter och särskilda rapporter. Rapporterna granskas sedan av kommissionen och det gemensamma forumet, som utifrån dessa rapporter fastställer vilka områden forumet bör arbeta mer med.

Statistiska rapporter om oavslutade förfaranden för ömsesidig överenskommelse enligt skiljemannakonventionen och förhandsöverenskommelser om prissättning utarbetas och utvärderas årligen. Formatet för de statistiska rapporterna om oavslutade förfaranden för ömsesidig överenskommelse enligt skiljemannakonventionen har nyligen förbättrats, vilket nu resulterar i bättre utvärderingar.

För närvarande utförs ett omfattande övervakningsarbete av hur skiljemannakonventionen och dess uppförandekod fungerar praktiskt, vilket redan har resulterat i konkreta förbättringsförslag som nu diskuteras av det gemensamma forumet. Under 2013 övervakades det hur EU TPD fungerar: medlemsstaterna och icke-statliga aktörer fick fylla i enkäter om effekterna av EU TPD. Resultaten kommer att diskuteras av det gemensamma forumet under 2014. När det gäller rapporten om små och medelstora företag och internprissättning publicerades under 2013 information om internprissättning som är relevant för små och medelstora företag på det gemensamma forumets hemsida för varje medlemsstat.

3.       Kommissionens slutsatser

Kommissionen fortsätter att betrakta expertgruppen från det gemensamma forumet för internprissättning som en värdefull resurs för att hantera frågor som rör internprissättning och komma med pragmatiska lösningar på en rad olika sådana frågor. Det gemensamma forumets arbete är i linje med de planerade åtgärderna enligt BEPS-åtgärdsplanen. I rapporterna om sekundära justeringar, riskhantering i samband med internprissättning och kompenserande justeringar behandlas de huvuduppgifter som kommissionen fastställde när det gemensamma forumet inrättades och som anges i BEPS-åtgärdsplanen.

Kommissionen ställer sig helt bakom de slutsatser och förslag som läggs fram i rapporterna om sekundära justeringar, riskhantering i samband med internprissättning samt kompenserande justeringar. Kommissionen uppmanar rådet att ställa sig bakom rapporten om sekundära justeringar och uppmanar medlemsstaterna att genomföra rekommendationerna i sin nationella lagstiftning eller i sina administrativa bestämmelser. Kommissionen uppmanar rådet att ställa sig bakom rapporten om riskhantering i samband med internprissättning och uppmanar medlemsstaterna att införa metoder som är i linje med de strategier och förfarandemässiga överväganden som anges i rapporten. Kommissionen uppmanar rådet att ställa sig bakom rapporten om kompenserande justeringar och uppmanar medlemsstaterna att genomföra den praktiska lösning som rekommenderas i rapporten.

Kommissionen anser att en framtida regelbunden övervakning av genomförandet av rapportens slutsatser och rekommendationer kommer att ge värdefull återkoppling som underlag för eventuella uppdateringar.

Kommissionen uppmanar forumet att fortsätta med sin övervakning och ser fram emot resultatet av dess nuvarande arbete om hur skiljemannakonventionen skulle kunna fungera bättre praktiskt samt diskussionen om uppförandekoden om dokumentationskrav för internprissättning för företag i intressegemenskap i EU. Vad gäller BEPS-området (vinstförflyttningar och erodering av skattebaser) kommer det gemensamma forumet att överväga olika sätt att bidra till att detta genomförs på ett konsekvent sätt inom EU så snart man har enats om konkreta lösningar för internprissättning.

[1] Armlängdsprincipen fastställs i artikel 9 i OECD:s modellavtal för skatter. OECD har även utarbetat riktlinjer för internprissättning för multinationella företag och skatteförvaltningar.

[2] Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén: Mot en inre marknad utan skattehinder – En strategi för fastställande av en konsoliderad bolagsskattebas för företagens verksamhet i EU, KOM(2001) 582 slutlig, 23.10.2001, s. 21.

[3] EGT L 225, 20.8.1990, s. 10.

[4] EUT C 322, 30.12.2009, s. 1.

[5] EUT C 176, 26.7.2006, s. 1.

[6] Rådets direktiv 2011/96/EU av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater.

[7] Uppförandekoden om dokumentationskrav för internprissättning för företag i intressegemenskap i Europeiska unionen (EU TPD), EUT C 176, 28.7.2006.

[8] Europeiska kommissionen: Risk Management Guide for Tax Administrations (2006) och Compliance Risk Management Guide for Tax Administrations (2010).

[9] Studien Dealing effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning och OECD:s Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment (2013).

[10] Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG, EUT L 64, 11.3.2011.

[11] OECD Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations, Glossary (2010).

BILAGA I

RAPPORT OM SEKUNDÄRA JUSTERINGAR

1. Bakgrund

1. Som ett led i sitt arbetsprogram för 2011–2015 behandlade det gemensamma forumet för internprissättning i EU (JTPF) så kallade sekundära justeringar vid internprissättning, eftersom dessa justeringar kan leda till dubbelbeskattning. I juni 2011 inleddes en enkät för att inventera situationen i de olika EU-medlemsstaterna den 1 juli 2011. Syftet var att få en överblick över de rättsliga och administrativa/praktiska aspekterna i de olika medlemsstaterna. Samtliga svar från de 27 medlemsstaterna finns i dokument JTPF/018/REV1/2011. Ett utkast till diskussionsunderlag om sekundära justeringar (dok. JTPF/010/2012/EN) utarbetades och diskuterades vid det gemensamma forumets möte i juni 2012. Denna rapport diskuterades och antogs vid det gemensamma forumets möte i oktober 2012.

2. Definition och tillämpningsområde

2. En internprissättningsjustering kan åtföljas av en så kallad sekundär justering. I ordlistan till OECD:s riktlinjer för internprissättning definierar OECD en sekundär justering som en justering som uppstår till följd av att skatt tas ut på en sekundär transaktion i internprissättningsärenden, och sekundär transaktion som en implicit transaktion som vissa stater använder sig av i sin nationella lagstiftning om internprissättning efter ett förslag till primär justering för att den faktiska vinstfördelningen ska vara konsekvent med den primära justeringen. Sekundära transaktioner kan ske i form av implicita vinstutdelningar (poster som behandlas som om de vore vinstutdelningar trots att de normalt inte skulle betraktas som detta), implicita kapitaltillskott eller implicita lån.

Enligt vissa länders lagstiftning om internprissättning är det tillåtet eller obligatoriskt att genomföra ”sekundära transaktioner” för att den faktiska vinstfördelningen ska överensstämma med den primära justeringen. Dubbelbeskattning kan uppstå till följd av att den sekundära transaktionen i sig kan leda till skattekonsekvenser och resultera i en justering. Inkomstjusteringen för ett dotterbolags transaktion med ett moderbolag som inte har hemvist i samma land kan t.ex. enligt dotterbolagets jurisdiktion anses utgöra en vinstutdelning som betalas ut till moderbolaget och en källskatt kan komma att tas ut. Sekundära justeringar återgår om den primära justeringen återgår. Sekundära justeringar i form av implicit vinstutdelning kan leda till dubbelbeskattning om den andra staten inte medger motsvarande skatteavräkning eller skattelättnad enligt artikel 23 i OECD:s modellavtal för skatter för sådan källskatt som uppstår till följd av den sekundära justeringen. Även om det i Commentary on Article 10 of the OECD MTC fastställs redan i punkt 28 att implicit vinstutdelning ska täckas av artikel 10 och av bestämmelserna för att undanröja dubbelbeskattning, får den andra staten helt enkelt inte redovisa en transaktion som har bedömts på detta sätt och som ger upphov till källskatt (se punkt 4.69 i OECD:s riktlinjer för internprissättning). OECD:s modellavtal för skatter förhindrar inte att sekundära justeringar görs om de är tillåtna enligt nationell rätt[1]. Men skatteförvaltningar uppmanas att utforma sådana justeringar så att sannolikheten för att de leder till dubbelbeskattning minimeras, utom i de fall då skattebetalaren uppträder på ett sådant sätt att det tyder på en avsikt att dölja en vinstutdelning i syfte att undvika källskatt (punkt 4.71 i OECD:s riktlinjer för internprissättning).

6. I nio av 27 EU-medlemsstater finns det lagstiftning om sekundära justeringar. Av svaren på frågeformulären framgår att i vissa av dessa nio medlemsstater finns det visst bedömningsutrymme i fråga om sekundära justeringar.

Rekommendation 1:

När sekundära justeringar tillämpas kan detta leda till dubbelbeskattning. Om det inte är obligatoriskt att göra sekundära justeringar rekommenderas därför medlemsstaterna att avstå från sådana justeringar i de fall då de leder dubbelbeskattning. Om det enligt en medlemsstats lagstiftning är obligatoriskt att genomföra sekundära justeringar, rekommenderas medlemsstaterna att tillhandahålla möjligheter och metoder för att undvika dubbelbeskattning (t.ex. genom att eftersträva en lösning i form av en ömsesidig överenskommelse eller genom att tillåta repatriering av medel på ett tidigt stadium, om detta är möjligt). Utgångspunkten för dessa rekommendationer är att skattebetalaren inte har uppträtt på ett sådant sätt att det tyder på en avsikt att dölja en vinstutdelning för att undvika källskatt[2]. 

7. I de flesta medlemsstater där det är möjligt/obligatoriskt med sekundära justeringar behandlas sådana justeringar som dold vinstfördelning och anses därför utgöra en implicit vinstutdelning som kan beläggas med källskatt.

8. Sekundära justeringar kan också ske i annan form, t.ex. ett implicit lån. I OECD:s riktlinjer för internprissättning (punkt 4.70) framhålls att komplikationer som kan uppstå i samband med sådana implicita transaktioner, t.ex. frågor som rör implicit ränta på sådana lån, ska bäras av transaktionerna i fråga. Majoriteten av medlemsstaterna angav inte några sådana implicita transaktioner i sina enkätsvar. Det kan bero på att medlemsstaterna vill undvika de komplikationer detta kan leda till och generellt sett göra sekundära justeringar i form av implicita vinstutdelningar/tillskott. Implicita tillskott och implicita vinstutdelningar mellan ett dotterbolag och ett moderbolag inom EU minimerar risken för dubbelbeskattning, eftersom de inte påverkar källskatten (se avsnitt 3).

Rekommendation 2:

Eftersom sekundära justeringar leder till ytterligare komplikationer bör de inom EU:s medlemsstater karakteriseras som implicita vinstutdelningar eller implicita kapitaltillskott och inte som implicita lån, så länge som det inte sker någon repatriering.

9. En mer problematisk situation uppstår om den primära justeringen görs mellan parter som har en indirekt koppling. Vissa medlemsstater kan hantera en sådan situation genom att utgå från hypotesen att det sker en fördelning till moderbolaget och ett tillskott från moderbolaget till det andra dotterbolaget (punkt 4.70 i OECD:s riktlinjer för internprissättning).

10. Denna rapport inriktas på sekundära transaktioner som sker i form av implicita vinstutdelningar samt mellan enheter som är hemmahörande/etablerade i EU. Med EU:s befintliga rättsliga ram som utgångspunkt behandlas här olika sätt att minimera dubbelbeskattning och annan administrativ och ekonomisk belastning (t.ex. påföljder) som uppstår till följd av sekundära justeringar.[3]

11. I följande avsnitt behandlas tillämpningen av EU:s direktiv om moderbolag och dotterbolag (se avsnitt 3), situationer då medlemsstater kan överväga att bevilja lättnader om skattebetalaren repatrierar medel (i ett förfarande för ömsesidig överenskommelse (avsnitt 4.2) eller under ett tidigare skede (avsnitt 4.3) samt påföljder och förfarandemässiga/administrativa aspekter (avsnitt 5 och 6). 

3. Direktivet om moderbolag och dotterbolag

12. Om sekundära justeringar behandlas som en dold vinstfördelning/ett dolt tillskott och därför anses utgöra implicita vinstutdelningar, resulterar tillämpningen av direktivet om moderbolag och dotterbolag (artiklarna 4 och 5) i att det inte tas ut någon källskatt på den fördelning som görs från ett dotterbolag till dess moderbolag inom EU.

13. För närvarande tillämpar nio EU-medlemsstater sekundära justeringar – Bulgarien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Om ett dotterbolag i en medlemsstat omfattas av en sekundär justering på basis av en primär internprissättningsjustering som avser en transaktion med dess moderbolag i en annan medlemsstat, skulle sju[4] av dessa nio medlemsstater inte ta ut någon källskatt med stöd av direktivet om moderbolag och dotterbolag. Två medlemsstater[5] skulle anse att direktivet om moderbolag och dotterbolag inte är tillämpligt på implicita vinstutdelningar.

4. Repatriering av kapital 4.1. Allmänt  Med repatriering avses att kapitalet helt och hållet återgår så att de berörda parternas räkenskaper överensstämmer med det ekonomiska syftet för den primära justeringen. I OECD:s riktlinjer för internprissättning (punkt 4.73) beskrivs några möjliga metoder för att genomföra repatriering. OECD:s handbok om effektiva förfaranden för ömsesidig överenskommelse (MEMAP)[6] innehåller också riktlinjer för repatriering. I OECD:s riktlinjer för internprissättning (punkt 4.76) rekommenderas att repatriering ska diskuteras inom ramen för en ömsesidig överenskommelse där ett sådant förfarande har initierats för motsvarande primära justering. När de behöriga myndigheterna ingår en ömsesidig uppgörelse om en internprissättningsjustering inom ramen för förfarandet för ömsesidig överenskommelse ska villkoren vara specifika för just denna uppgörelse mellan de behöriga myndigheterna. När de har enats om hur transaktionen i fråga ska karakteriseras ska även följande två frågor undersökas inom ramen för förfarandet för ömsesidig överenskommelse:

· Om den skatteförvaltning som gjorde den sekundära justeringen skulle avstå från källskatt eller om den andra skatteförvaltningen skulle undanröja den dubbelbeskattning som detta leder till.

· Hur en eventuell repatriering kommer att genomföras och hur man säkerställer att detta inte resulterar i ytterligare skattebelastning som i sig kan orsaka dubbelbeskattning.

Enligt MEMAP kan ett repatrieringsavtal även ingås under en tidigare fas, t.ex. under en granskning (se punkt 4.3). 4.2 Repatriering inom ramen för en ömsesidig överenskommelse

17. När en uppgörelse omfattar repatriering kan villkoren vara utformade på olika sätt, men ofta är det möjligt att repatriera kapitalet antingen genom en direkt återbetalning eller också genom en kvittning mellan företagens räkenskaper. Normalt sett innebär de överenskomna villkoren också att en skattebetalare kan utföra repatrieringen inom en ömsesidigt överenskommen period som bedöms vara rimlig, utan att det läggs på någon källskatt i den stat varifrån repatriering görs och utan att det sker någon ytterligare skattebehandling i den stat till vilken repatriering görs. Repatriering kan vara föremål för granskningskontroll.

Rekommendation 3:

Om de behöriga myndigheterna inom ramen för en ömsesidig överenskommelse enas om att räkenskaperna helt och hållet ska överensstämma med det ekonomiska syftet för den primära justeringen, anser medlemsstaterna att ett lämpligt sätt att åstadkomma detta är att genomföra repatrieringen genom en direkt återbetalning eller genom en kvittning mellan företagens räkenskaper.

Rekommendation 4:

Skatteförvaltningarna bör vara medvetna om att skattebetalare kan behöva upp till 90 dagar räknat från den dag då de blir underrättade om överenskommelsen för att kunna genomföra repatrieringen.

Rekommendation 5:

Om ett förfarande för ömsesidig överenskommelse resulterar i att repatriering ska genomföras, bör det i denna överenskommelse anges att ingen källskatt ska tas ut av den medlemsstat varifrån repatriering görs och att det inte ska läggas på ytterligare skatt i den medlemsstat till vilken repatrieringen görs.

18. Eftersom repatriering genomförs efter den inledande transaktionen kan den medlemsstat som repatrieringen betalas till eventuellt överväga om betalningen ska omfatta en räntekomponent för att kompensera den hemmahörande skattebetalaren för att ett utländskt företag i intressegemenskap har använt sig av skattebetalarens kapital mellan tidpunkten för den inledande transaktionen och repatrieringen. En sådan strategi skulle emellertid kunna leda till att repatrieringen komplicerades ytterligare och kan också få egna skattekonsekvenser.

Rekommendation 6:

Om den ömsesidiga överenskommelsen har ingåtts mellan medlemsstater, rekommenderas för enkelhetens skull att medlemsstaterna så långt detta är möjligt tillåter repatriering utan någon räntekomponent samt att detta anges i avtalet om den ömsesidiga överenskommelsen.

4.3 Repatriering på ett tidigt stadium, t.ex. under granskningsfasen

19. En del stater har utarbetat strategier för att undvika potentiell dubbelbeskattning genom att avstå från sekundära transaktioner och sekundära justeringar om det görs en repatriering redan på granskningsstadiet. När det gäller repatriering på ett tidigare stadium, t.ex. under granskningsfasen, skulle det sett ur skattebetalarens perspektiv krävas en överenskommelse om hur räkenskaperna skulle vara utformade i linje med de primära justeringarna och sett ur skatteförvaltningens perspektiv krävas att denna överenskommelse godkändes (vissa medlemsstater kan kanske endast gå med på att avstå från en sekundär transaktion/justering inom ramen för en ömsesidig överenskommelse). Vidare behöver andra involverade skatteförvaltningar utföra motsvarande behandling. För att säkerställa detta kan man behöva underrätta övriga medlemsstater i enlighet med bestämmelserna om informationsutbyte eller ta initiativ till en ömsesidig överenskommelse eftersom denna skatteförvaltning kanske inte kan godta ens den primära justeringen. Det bör noteras att enligt artikel 25 i OECD:s modellavtal för skatter skulle en skattebetalare kunna ta initiativ till en ömsesidig överenskommelse redan om han eller hon anser att ett lands åtgärder sannolikt kommer att leda till dubbelbeskattning[7].

Rekommendation 7:

Om en medlemsstat överväger repatriering på ett tidigt stadium, t.ex. under granskningsfasen, bör det samtidigt säkerställas att den andra medlemsstaten informeras genom ett förfarande för informationsutbyte eller genom skattebetalaren (om skattebetalaren samtycker till detta).

Rekommendation 8:

Om ett repatrieringsavtal ingås under granskningsfasen ska detta inte utesluta att skattebetalaren kan begära en ömsesidig överenskommelse, och det ska inte heller indikera om det finns stöd för ett granskningsutlåtande eller ej.

5. Sanktioner

20. I vissa medlemsstater kan sekundära justeringar omfattas av särskilda påföljder eller leda till påföljder enligt det allmänna påföljdssystemet. I det gemensamma forumets sammanfattande rapport om påföljder[8] finns redan en närmare beskrivning av olika påföljdssystem inom EU. I avsnitt 5 i den rapporten konstateras att flertalet medlemsstater har möjlighet att avstå från att ålägga påföljder (så länge som en medlemsstat inte anser att de utgör en allvarlig påföljd). Här fastställs också att påföljder bör vara i linje med den slutliga, överenskomna internprissättningen. Denna slutsats kan också tolkas så att påföljder endast bör avse själva internprissättningsjusteringen, dvs. den primära justeringen och inte den sekundära justeringen.

Rekommendation 9:

Om det krävs en sekundär justering bör medlemsstaterna avstå från att införa en påföljd för den sekundära justeringen.

Om påföljder för sekundära justeringar ändå tillämpas, bör man överväga att utfärda dessa påföljder inom ramen för en ömsesidig överenskommelse för att undanröja den dubbelbeskattning som uppstår till följd av sekundära justeringar. 

Rekommendation 10:

När skattekonsekvenserna av en sekundär justering undanröjs eller reduceras i en ömsesidig överenskommelse, bör även motsvarande påföljd undanröjas eller minskas i motsvarande utsträckning.  

6. Förfarande för att undanröja dubbelbeskattning

22. I sina svar på enkäten om sekundära justeringar (JTPF/018/REV1/2011) angav de flesta medlemsstater som tillämpar sekundära justeringar att de inte anser att skiljemannakonventionen täcker in sådana dubbelbeskattningsfrågor som uppstår till följd av sekundära justeringar. Endast ett fåtal ansåg att dessa frågor faktiskt täcks av skiljemannakonventionen och vissa andra medlemsstater angav att de var osäkra på om konventionen kunde vara tillämplig på sekundära justeringar. De flesta medlemsstater som tillämpar sekundära justeringar skulle emellertid vara villiga att behandla dem inom ramen för en ömsesidig överenskommelse. I de fall då det inte är möjligt att undvika dubbelbeskattning i början, t.ex. genom att direktivet om moderbolag och dotterbolag tillämpas, skulle en skattebetalare – som (kan komma att) drabbas av dubbelbeskattning till följd av en sekundär justering – behöva lämna in dels en begäran enligt skiljemannakonventionen, dels en begäran om ömsesidig överenskommelse. För den sistnämnda begäran skulle det i varje enskilt fall krävas att medlemsstaterna ingick ett avtal som innehöll en bestämmelse om ömsesidig överenskommelse som är jämförbar med artikel 25 i OECD:s modellavtal för skatter (och helst innehöll en skiljedomsklausul i enlighet med artikel 25.5 i OECD:s modellavtal för skatter).

Rekommendation 11:

Eftersom skattebetalarna kanske inte är medvetna om att det i vissa situationer kan krävas en separat begäran för att undvika dubbelbeskattning till följd av sekundära justeringar, uppmanas medlemsstater som inte anser att sekundära justeringar kan behandlas inom ramen för skiljemannakonventionen att i sina riktlinjer till allmänheten understryka att det kan krävas en separat begäran enligt artikel 25 i OECD:s modellavtal för skatter för att undanröja dubbelbeskattning. Av effektivitetsskäl rekommenderas skattebetalarna att skicka in båda sina begäranden i en och samma skrivelse.

BILAGA II

RAPPORT OM RISKHANTERING I SAMBAND MED INTERNPRISSÄTTNING

Bakgrund Det gemensamma forumet för internprissättning (JTPF) ansåg att riskbedömning utgör en viktig aspekt av internprissättning och tog med detta i sitt arbetsprogram för 2011–2015[9]. Arbetet med denna fråga inleddes med att tre medlemsstater[10] samt icke-statliga medlemmar[11] gav sin syn på riskhantering. Därefter inrättades en undergrupp för att förbereda diskussionen. Redan från början ansåg man att det inte vore optimalt att begränsa projektet till att enbart omfatta riskbedömning. Det utvidgades därför till att omfatta den allmänna ”riskhanteringen i samband med internprissättning” för att täcka in hela den process som genomförs för att säkerställa att internpriserna slutligen fastställs i enlighet med armlängdsprincipen. Det gemensamma forumet informerades om hur undergruppens arbete fortlöpte vid mötena i oktober 2012 och februari 2013. Eftersom det redan finns ett omfattande, allmänt tillgängligt material om riskhantering (bland annat från OECD[12]) hänvisas det i denna rapport till lämpliga slutsatser i detta material för att undvika dubbelarbete. I rapporten kommer större vikt att läggas vid den specifika situationen inom EU. Den ekonomiska situationen kan variera och inom ett multinationellt företag kan det förekomma en mängd olika transaktioner. Detta i kombination med att medlemsstaterna inte har samma rättsliga och administrativa förutsättningar och tillgång till resurser gör att det inte är möjligt att utarbeta en generell strategi för hur risken i samband med internprissättning rent konkret ska hanteras på ett effektivt sätt. Syftet med denna rapport är därför att fastställa de bästa metoderna för en effektiv riskhantering inom internprissättning med fokus på de aspekter som är specifika för medlemsstaterna och näringslivet i EU. Medlemsstaterna och skattebetalarna uppmanas att använda sig av dessa riktlinjer utifrån sin förmåga och lagstiftning för att hantera risker i samband med internprissättning på ett effektivt sätt. 1. Ingress

4. Att genomdriva och efterleva de regler för internprissättning som införlivar armlängdsprincipen enligt artikel 9 i OECD:s modellavtal för skatter kan vara mycket resurskrävande för skatteförvaltningar respektive skattebetalare. Det gemensamma forumet inser att det finns begränsat med resurser för internprissättning och att de därför bör användas effektivt. Begreppet ”internprissättningsrisk” som används i denna rapport omfattar därför inte bara risken att internpriserna inte fastställs enligt armlängdsprincipen[13], utan även risken att det inte görs en effektiv resursfördelning för att säkerställa att internpriserna fastställs i enlighet med armlängdsprincipen.

5. Det gemensamma forumet försöker hitta praktiska lösningar för rätt sätt att tillämpa armlängdsprincipen inom EU. När det gäller riskhantering i samband med internprissättning anses det gemensamma forumet ha till uppgift att bistå medlemsstaterna och skattebetalarna med att samordna sina insatser, säkerställa öppenhet och att arbeta utifrån ett enhetligt synsätt.

Rekommendation 1:

Följande generella principer bör tillämpas för att hantera risken i samband med internprissättning:

· Man bör välja en samarbetsstrategi som bygger på dialog och förtroende. En samarbetsstrategi kännetecknas bland annat av att skatteförvaltningen och skattebetalaren kommunicerar på ett tidigt stadium, dvs. redan när en granskning övervägs, förbereds eller faktiskt inleds. Tidig kommunikation kan förhindra missförstånd och en ineffektiv resursfördelning genom att bidra till att lägga fokus på de aspekter som har störst betydelse för en effektiv riskhantering. En samarbetsstrategi förutsätter att skattebetalaren öppet redovisar och förstår sakförhållanden och omständigheter i det aktuella ärendet.

· Det är värt att satsa på att fastställa vilka aspekter som medför en högre risk i samband med internprissättning samt att beakta de små och medelstora företagens specifika egendom[14].

· En effektiv riskhantering förutsätter också att resurser avsätts till högriskområden i samband med internprissättning.

· Rättsliga verktyg bör finnas tillgängliga för att på ett effektivt sätt hantera högrisksituationer i samband med internprissättning.

· För att undvika att resurser används i onödan är det viktigt att se till så att alla planerade åtgärder är välfokuserade och adekvata i förhållande till omständigheterna i respektive fall, med tanke på de resurser som finns tillgängliga och den arbetsbelastning som dessa åtgärder genererar.

6. Det bör emellertid understrykas att samarbetsstrategin endast ska tillämpas när man har att göra med en samarbetsvillig skattebetalare. Om en skattebetalare är att betrakta som samarbetsvillig avgörs bland annat av erfarenheterna från tidigare administrativa förfaranden (t.ex. granskningar)[15], om de visar öppenhet eller upprättar och tillhandahåller dokumentation som har utformats enligt uppförandekoden om dokumentationskrav för internprissättning för företag i intressegemenskap (EU TPD)[16].

2. Olika faser inom internprissättning

7. Denna del är organiserad efter de tre vanliga faserna för ett internprissättningsärende:

· Den inledande fasen – den period som föregår granskningen av en fråga som rör internprissättning.

· Granskningsfasen – perioden från det att granskningen inleds till dess att den avslutas.

· Lösningsfasen – perioden då skatteförvaltningen och skattebetalaren försöker komma till rätta med eventuella oenigheter.

2.1 Den inledande fasen Det ska konstateras att medlemsstaterna har olika tillvägagångssätt för hur de organiserar sina administrativa förfaranden och i synnerhet sina granskningar. I vissa medlemsstater väljer man ut vilka skattebetalare som ska granskas utifrån allmänna kriterier som storlek, placering eller bransch. Granskningens konkreta fokus, t.ex. internprissättningen, fastställs i så fall längre fram. Andra medlemsstater har ett förfarande där skattebetalare specifikt väljs ut för att internprissättningen ska granskas. Tanken med denna rapport är inte att göra en strikt och allmängiltig uppdelning av de olika stegen. I denna rapport ska begreppet ”inledande fas” därför tolkas som att det omfattar tiden innan en skatteförvaltnings resurser på allvar används till att konkret undersöka om internpriserna har fastställts i enlighet med armlängdsprincipen, oavsett om detta anses utgöra en granskning eller förhandsgranskning enligt medlemsstatens egen administrativa praxis. Syftet med den inledande fasen är att skatteförvaltningen ska kunna göra en välgrundad bedömning för att se om det är lämpligt att gå vidare med en fördjupad undersökning (granskningsfasen) med hänsyn till den fastställda risken och de tillgängliga resurserna och var tyngdpunkten i så fall ska läggas. En skatteförvaltning bör därför också vara inställd på att inte inleda/fortsätta ställa frågor som rör internprissättning under en granskning om den inledande fasen visar att risken i samband med internprissättning är låg eller ingen alls. Följande aspekter bör generellt sett beaktas för att den inledande fasen ska vara effektiv:

· Det behövs en viss mängd information för att bedöma om det föreligger en internprissättningsrisk som kräver ytterligare åtgärder. Skatteförvaltningen kan få tillgång till sådan information från olika håll, t.ex. genom offentliga källor, resultat från tidigare granskningar, information som begärs in automatiskt (t.ex. i samband med skattedeklarationen) eller specifikt (t.ex. genom att det skickas ut särskilda enkäter om internprissättning)[17].

Rekommendation 2:

När ytterligare information begärs in bör det göras en avvägning mellan å ena sidan skatteförvaltningarnas behov, sett till deras olika strategier, och å andra sidan den arbetsbelastning som detta medför för skattebetalaren. Följande aspekter bör framför allt beaktas:

· Vilken information som faktiskt behövs för den inledande fasen.

· Vilken tidpunkt som är lämpligast för att begära in denna information.

· Vilken form som är lämpligast för att begära in denna information.

· Vilken arbetsbelastning denna förfrågan medför för skattebetalaren.

Att förstå sakförhållandena och omständigheterna ger i allmänhet ofta mer än själva siffrorna. 

· Den information man får in behöver utvärderas för att undersöka om den visar att det finns internprissättningsrisker som det behöver avsättas ytterligare resurser för. Det är därför nödvändigt att känna till vilka faktorer som genererar en internprissättningsrisk, vilka scenarion som normalt utlöser denna risk och hur den tillgängliga informationen ska utvärderas med hänsyn till dessa riskfaktorer[18]. För detta ändamål vore det bra med en organisatorisk ram som gör det möjligt att fatta ett beslut om det är värt att vidta ytterligare åtgärder (sett till risken och de tillgängliga resurserna)[19]. Vissa medlemsstater har t.ex. haft goda erfarenheter av att inrätta en grupp med internprissättningsexperter (en internprissättningsnämnd) som beslutar hur man ska gå vidare med specifika frågor och ärenden som rör internprissättning. 

Rekommendation 3a:

När man överväger om riskbaserade strategier ska tillämpas bör det utarbetas särskilda kriterier som anger vad som utgör en internprissättningsrisk.

Rekommendation 3b:

Det bör upprättas en lämplig administrativ organisation för att en skatteförvaltning ska kunna fatta ett välgrundat beslut om ytterligare resurser bör läggas på ett visst ärende/granskningsområde.

· Vissa medlemsstater har goda erfarenheter av att upprätta så kallade samarbetsprogram för efterlevnad[20] tillsammans med skattebetalarna, dvs. att se till att det finns en kommunikation mellan skattebetalaren och skatteförvaltningarna när det gäller frågor som rör internprissättning redan innan skattedeklarationen görs eller till och med innan transaktionen äger rum. Enligt deras erfarenhet ser även skattebetalarna positivt på denna metod. 

Rekommendation 4:

Även om samarbetsprogrammet för efterlevnad kanske inte kan anses lämpa sig för alla medlemsstater eftersom de har olika administrativ ram och praxis, bör åtminstone sådana åtgärder genomföras som gör det möjligt för skattebetalare och skatteförvaltningar att kommunicera med varandra på ett tidigt stadium. Detta skulle vara särskilt användbart när skattebetalaren konstaterar att det kan uppstå vissa problem som rör innebörd eller administration när det gäller vissa internprissättningsaspekter.

11. I vissa situationer vore det också bra om en skatteförvaltning som har kunnat konstatera att det föreligger en internprissättningsrisk underrättar andra berörda skatteförvaltningar. I EU-direktivet om administrativt samarbete[21] införs en praktisk ram för ett effektivt och tidigt utbyte av information från riskbedömningen. Under denna inledande fas bör emellertid informationen inte vara särskilt ingående, eftersom syftet med utbytet skulle vara att förhindra problem som kan uppstå till följd av tidiga och sena granskningar eller att planera för en samtidig eller gemensam granskning.

Rekommendation 5:

Medlemsstaterna rekommenderas att utbyta information om internprissättningsrisker med stöd av EU-direktivet om administrativt samarbete (2011/16/EU) när det kan förutses uppstå problem som rör innebörd eller administration mellan de berörda medlemsstaterna eller när det kan anses lämpligt att skatteförvaltningarna vidtar gemensamma åtgärder.

2.2 Granskningsfasen:

12. Granskningsfasen inleds enligt denna rapport med beslutet om att en skatteförvaltnings resurser på allvar används till att konkret undersöka om internpriserna har fastställts i enlighet med armlängdsprincipen. Under granskningsfasen är det viktigt att förfarandet organiseras så effektivt som möjligt och att de tillgängliga resurserna utnyttjas för att slutföra granskningen så snabbt det går.

13. Grunden för en effektiv granskning är att det finns ett väl underbyggt resultat från den inledande fasen, dvs. att man har fastställt vilka områden som utgör en internprissättningsrisk och kan behöva undersökas ytterligare. Det är också viktigt att upprätta en arbetsplan med de åtgärder som sannolikt kommer att behöva vidtas och de tidsaxlar som planeras på båda sidor, dvs. för skatteförvaltningen och för skattebetalaren. Att fastställa en sådan arbetsplan kan bidra till att säkerställa en effektiv process som präglas av ömsesidig förståelse.

Rekommendation 6:

Det bör upprättas en arbetsplan för granskningen. En sådan arbetsplan bör omfatta både skatteförvaltningens och skattebetalarens perspektiv och åtgärder.

I tillägget till denna rapport finns ett exempel på en sådan arbetsplan.

Rekommendation 7:

Följande aspekter bör beaktas under granskningsfasen[22]:

· Innan bestämmelserna om internprissättning tillämpas är det viktigt att det först finns en ömsesidig förståelse kring de bakomliggande sakförhållandena och omständigheterna för de transaktioner som har valts ut för ytterligare granskning inom den verksamhet och den bransch där skattebetalaren är verksam. För detta ändamål kan det vara användbart att involvera sektors- eller branschexperter.

· Det anses främja hela processen om det finns ett omfattande samarbete mellan skattebetalaren och skatteförvaltningen, t.ex. om det tidigt upprättas en fortlöpande dialog. Det är också positivt med väl förberedda, direkta möten. Generellt sett anses det vara bra om det är så kort tid som möjligt mellan transaktionen och granskningen eller om det till och med har planerats för en diskussion i realtid.

· Som nämndes redan i ingressen bör alla åtgärder och förfrågningar vara välriktade och det bör göras en rimlig avvägning mellan den information som begärs in för den aktuella frågan och den arbetsbelastning som denna begäran leder till för såväl skattebetalare som skatteförvaltning.

Safe harbours och andra förenklingsåtgärder kan under vissa omständigheter bidra till en effektiv hantering av internprissättningsrisker[23].  En annan aspekt som bör framhållas är att skattebetalaren för skatteförvaltningen bör kunna uppvisa lämplig dokumentation om att hans eller hennes internpriser har fastställts i enlighet med armlängdsprincipen. Medlemsstaterna har visserligen infört specifika dokumentationskrav i olika omfattning, men med tanke på internprissättningens bi- eller multilaterala karaktär kan man ändå konstatera att det är fördelaktigt att fastställa att dokumentationen ska ha vissa gemensamma grunddrag. För skattebetalarens del skulle sådana grunddrag kunna bidra till att minska arbetsbelastningen för att efterleva kraven. För skatteförvaltningen är fördelen att tillgången till standardiserad information skulle bidra till det internationella samarbetet och utvecklingen av gemensamma bestämmelser. EU TPD, som utarbetades 2006, utgör redan en sådan gemensam ram för internprissättningsdokumentation inom EU. Att det tillhandahålls dokumentation som är i linje med EU TPD kan också anses utgöra en indikation på att skattebetalaren är samarbetsvillig. EU TPD omfattar en s.k. masterfile, en central dokumentsamling med allmän information om företaget och dess internprissättningssystem som ska vara relevant och tillgänglig för alla berörda medlemsstater, samt landsspecifik dokumentation som kompletterar denna dokumentsamling och som ska vara tillgänglig för skatteförvaltningar som har ett legitimt intresse av att de transaktioner som omfattas av denna dokumentation får en lämplig skattebehandling. När det gäller den landsspecifika dokumentationen behöver det göras en avvägning mellan behovet av information och det administrativa arbetsbelastning som kraven genererar. Därför är det viktigt att även dokumentationen inriktas på områden med högre risker och är mindre omfattande för områden med lägre risk.

Rekommendation 8:

När man överväger riskbaserade strategier i samband med dokumentationen bör följande aspekter beaktas:

· Kvantitativa aspekter, t.ex. lägre dokumentationskrav för transaktioner på lägre belopp.

· Kvalitativa aspekter, t.ex. lägre dokumentationskrav för vissa lågrisktransaktioner.

· Tidsaspekter, t.ex. att inte kräva årlig dokumentation för kontinuerliga transaktioner där sakförhållanden och omständigheter är oförändrade.

· Förenkling i fråga om vissa transaktioner och i enlighet med OECD:s slutsatser om safe harbours i de reviderade punkterna 4.93–4.131 i OECD:s riktlinjer för internprissättning. I detta sammanhang är det också lämpligt att hänvisa till det gemensamma forumets riktlinjer för koncerninterna tjänster med lågt mervärde[24] och avtal om kostnadsfördelning avseende tjänster som inte ger upphov till immateriella rättigheter[25]. 

En annan viktig aspekt av internprissättningen är att den är bi- eller till och med multilateral till sin karaktär. Om en stat gör en välmotiverad primär justering leder det till att motsvarande justering behöver göras i den andra staten för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning. Om en stat har beslutat att avsätta resurser för att granska en viss skattebetalare/ett visst granskningsområde och detta leder till en primär justering, resulterar detta i att även den eller de andra berörda staterna behöver avsätta resurser för att avgöra om denna justering är berättigad, både principiellt sett och när det gäller själva beloppet. Den eller de andra stater som är berörda kommer också att behöva besluta om motsvarande justering bör göras eller om den slutliga ekonomiska dubbelbeskattningen kommer att behöva undanröjas genom ett förfarande för ömsesidig överenskommelse. Att hantera internprissättningsrisken är därför inte bara relevant för den stat som överväger den primära justeringen, utan även för de andra stater som påverkas av denna primära justering. Det finns en risk att staterna avsätter mer resurser än vad som krävs, t.ex. på grund av tidsglapp eller olika informationsnivåer. Detta problem mångfaldigas när många olika stater är inblandade och justeringarna berör mer än en stat. Ett sätt att komma tillrätta med detta är om medlemsstaterna på ett tidigt stadium samordnar sina insatser. Enligt EU-direktivet om administrativt samarbete (2011/16/EU) föreskrivs samtidiga kontroller[26]. Med tanke på internprissättningens bi- och multilaterala karaktär kan samtidiga granskningar eller till och med gemensamma granskningar[27] vara särskilt användbara när det gäller internprissättning. Det kan också vara bra om skattebetalarna har möjlighet att föreslå sådana samtidiga granskningar i de fall då man kan förutse problem. En sådan möjlighet skulle kunna anses överbrygga klyftan mellan förhandsöverenskommelser om prissättning, som generellt sett bara tillämpas före bedömningen, och förfaranden för ömsesidiga överenskommelser, som i praktiken oftast tillämpas efter en bedömning, trots att samtidiga granskningar utgör en möjlighet till informationsutbyte och granskarna kanske inte har befogenhet att förhandla om överenskommelser. Ett gemensamt dokumentationspaket i enlighet med EU TPD är särskilt användbart för samtidiga eller gemensamma granskningar. Samtidiga kontroller är inte bara en fördel för granskningsfasen utan kan även påverka lösningsfasen. Om det t.ex. utförs en samtidig granskning kan information begäras in inom ramen för den samtidiga granskningen, så att båda skatteförvaltningarna tidigt får möjlighet att ange vilken information de som minst behöver för en begäran i samband med förfarandet för ömsesidig överenskommelse längre fram. På så vis kan man alltså undvika förseningar i fråga om startpunkten för den tvåårsperiod som anges i artikel 7 i skiljemannakonventionen. Det ska erkännas att det faktiska genomförandet av samtidiga och gemensamma granskningar till en början kommer att medföra rättsliga och praktiska utmaningar. Det vore därför bra om man kunde utveckla eller förbättra befintliga rättsliga ramar och praktiska riktlinjer för bi- eller multilaterala kontroller av internprissättning. Det gemensamma forumet föreslås överväga att ta sig an detta arbete framöver.

Rekommendation 9a: 

Med tanke på internprissättningens bi- eller multilaterala karaktär bör det övervägas om samtidiga granskningar enligt direktivet om administrativt samarbete (2011/16/EU) eller gemensamma granskningar kan genomföras i de fall då detta är lämpligt. Man får emellertid ta med i beräkningen att särskilt i början av denna verksamhet kan den ena eller båda skatteförvaltningarna ha begränsad kapacitet eller erfarenhet.

Rekommendation 9b:

I de fall då skattebetalare redan kan förutse problem mellan medlemsstaterna i fråga om internprissättningen och/eller allvarliga tidsglapp, rekommenderas de begära en förhandsöverenskommelse om prissättning eller också ha möjlighet att underrätta de berörda skatteförvaltningarna och föreslå samtidiga eller gemensamma granskningar.

För skatteförvaltningen är det bra att känna till om den har att göra med en skattebetalare som kan anses vara samarbetsvillig. Något som utvisar att skattebetalaren är samarbetsvillig kan vara erfarenheter från tidigare granskningar. Sådana erfarenheter kan inte bara vara till fördel för skatteförvaltningarna inför framtida förhandlingar utan även för skattebetalaren som bör vara medveten om den återkoppling som har getts och kan ha ett incitament att förbättra situationen om så krävs.

Rekommendation 10:

Som angavs redan i ingressen har skattebetalaren och skatteförvaltningen fördel av en effektiv kommunikation. Det är därför bra om de båda parterna inte bara diskuterar innehåll utan även själva granskningsprocessen under de olika granskningsfaserna. Detta gäller framför allt i början och slutet av granskningen.

2.3 Lösningsfasen Även om samtliga berörda parter agerar på bästa sätt kommer det att hända att en överenskommelse inte kan nås. Det kan råda oenighet mellan skattebetalaren och skatteförvaltningen eller också kan t.ex. de involverade skatteförvaltningarna komma fram till olika lösningar vid samtidiga eller gemensamma granskningar. I sådana situationer är det viktigt att besluta om denna fråga kan lösas under granskningsfasen eller om den så kallade lösningsfasen bör inledas.[28] Med ”lösningsfas” avses i denna rapport ytterligare förfaranden (rättstvist eller ömsesidig överenskommelse) om skattebetalaren begär sådana förfaranden. Beslutet att övergå till lösningsfasen bör inte skjutas upp i onödan. Medan ömsesidiga överenskommelser och rättstvister inleds på skattebetalarens begäran, krävs det för tvistlösningen ett uttryckligt beslut om det inte går att hitta en ensidig lösning. Vissa medlemsstater har positiva erfarenheter av att låta en tredje person granska ärendet och de områden som konflikten gäller för att bedöma om det är värt att satsa på en rättstvist/ömsesidig överenskommelse. Ett sådant förfarande kan upprättas helt och hållet internt eller också omfatta externa personer[29]. Om ärendet inte går att lösa genom en gemensam överenskommelse är det viktigt att det finns en effektiv tvistlösningsmekanism. I EU utgör skiljemannakonventionen och uppförandekoden för ett effektivt genomförande av skiljemannakonventionen en sådan mekanism. Även om denna mekanism fungerar bra redan nu, har det gemensamma forumet identifierat olika områden där ytterligare förbättringar skulle kunna göras[30].

Rekommendation 11:

Det bör upprättas en administrativ ram som säkerställer att beslutet tas effektivt och i rätt tid. Medlemsstaterna och skattebetalarna bör se till att skiljemannakonventionen fungerar på rätt sätt genom att följa uppförandekodens riktlinjer. Med tanke på den höga belastningen för förfarandet för ömsesidig överenskommelse kan medlemsstaterna också överväga att införa mekanismer för alternativ tvistlösning.

3. Utvärdering

23. Utmaningarna som gäller riskhantering inom internprissättning varierar och förändras med tiden. Skattebetalare och skatteförvaltningar kan ställas inför nya problem och konstruktioner. Det gemensamma forumet samtycker därför till att erfarenheterna av att tillämpa riskbaserade strategier utvärderas efter en viss tid. Det kommer därefter att ske ett erfarenhetsutbyte inom ramen för det gemensamma forumet.

4. Slutsats

24. Tillämpningen av armlängdsprincipen medför en risk att internpriser inte fastställs i enlighet med denna princip och att resurser inte används effektivt för att säkerställa efterlevnad. Ett sätt att åtgärda detta är att se till att det finns tydliga riktlinjer för dagens ekonomi och för multinationella företags komplexa globala verksamhet. Riskbaserade strategier är inriktade på ärenden med högre risk, vilket involverar skattebetalare som inte är samarbetsvilliga. För detta ändamål är det viktigt att bedöma riskerna, hantera dem på ett effektivt sätt genom granskningar samt att ha infört mekanismer för att lösa tvister effektivt och i rätt tid. I denna rapport understryks att det utöver de allmänt tillgängliga verktygen har situationen för skatteförvaltningar och skattebetalare i EU förbättrats generellt sett genom att det finns särskilda verktyg för ett effektivt informationsutbyte, gemensamma arbetsförfaranden för granskningar i allmänhet samt samordnade strategier, en gemensam dokumentationsstandard och en effektiv tvistlösningsmekanism. Att dessa verktyg kombineras och faktiskt tillämpas bidrar till att de risker som uppstår till följd av internprissättning hanteras på ett effektivt sätt.

Tillägg: Arbetsplan för granskning av internprissättning

Förklarande anmärkning till arbetsplanen för granskning av internprissättning

Denna arbetsplan för granskning av internprissättningen innehåller exempel på sådana åtgärder som normalt utförs under en granskning av internprissättning (ingen omfattande granskning) på skattebetalarens respektive skatteförvaltningens sida. Den bör ses som en informativ vägledning snarare än som bindande regler. Den struktur som föreslås här följer kanske inte alla medlemsstaters och skattebetalares rättsliga ram och administrativa praxis. Utgångspunkten för denna arbetsplan är att det finns korrekt förberedd dokumentation – i enlighet med den lokala skatteförvaltningens krav – och välutbildad personal på båda sidor.

Översikten över åtgärder på den första bilden visar en översikt över de olika steg som normalt utförs och i vilken ordning det sker. På de följande bilderna behandlas dessa olika steg mer ingående.

De första stegen som gäller underrättelse om respektive förberedelse av granskningen kan se olika ut i olika medlemsstater eller i situationer där internprissättningen endast utgör en del av granskningen och inte är granskningens huvudsyfte. Förberedelsearbetet bör ingå redan under den inledande fasen. Varje steg som föreslås i den här arbetsplanen behöver inte utföras i varje enskilt fall. Vissa steg, som informationsbegäran, kan upprepas vid behov. Det kan vara ändamålsenligt att genomföra ytterligare interimsmöten regelbundet under granskningen.

Tidpunkten för de olika stegen behöver anpassas utifrån sakförhållanden och omständigheter i respektive ärende och man bör i största möjliga utsträckning enas om de olika stegen på förhand. De personer som ansvarar för de olika stegen kan också variera utifrån skattebetalarens och skatteförvaltningens organisationsstruktur.

En internprissättningsgranskning av en samarbetsvillig skattebetalare bör generellt sett kännetecknas av ömsesidig förståelse, transparens, skyndsam hantering och målinriktade insatser på båda sidor.

    

BILAGA III

RAPPORT OM KOMPENSERANDE JUSTERINGAR

1. Bakgrund Under sitt möte den 9 juni 2011 enades det gemensamma forumet för internprissättning (JTPF) i enlighet med sitt arbetsprogram för 2011–2015 (dok. JTPF/016/2011/EN) om att det vore lämpligt att inventera det aktuella läget för kompenserande justeringar i de olika medlemsstaterna senast den 1 juli 2011, att göra en översikt samt att utvärdera vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas i den här frågan (dok. JTPF/015/2011/EN). Sekretariatet utarbetade en enkät till medlemsstaternas skatteförvaltningar och skickade ut den för att få input senast den 30 juni 2011. Medlemsstaternas svar på forumets enkät om kompenserande justeringar (dok. JTPF/019/REV1/2011/EN) och ytterligare bidrag från forumets icke-statliga medlemmar (dok. JTPF/006/2013/EN) respektive medlemsstaterna gav underlag till en forumsdiskussion om kompenserande justeringar, som ledde till att det utarbetades ett utkast till rapport (JTPF/009/2013/EN) till forumets möte i juni 2013.

3. Denna rapport avspeglar den diskussion om kompenserande justeringar som forumet förde i juni och november 2013. Den innehåller förslag till riktlinjer om praktiska lösningar på de problem som uppstår till följd av att medlemsstaterna tillämpar olika strategier för kompenserande justeringar. Prisjusteringar och teoretiska frågor behandlas inte i denna rapport.

2. Definition

4. I ordlistan till OECD:s riktlinjer för internprissättning (TPG) definieras ”kompenserande justering” som en justering där skattebetalaren rapporterar ett internpris för skatteändamål som enligt skattebetalaren utgör ett armlängdspris för en kontrollerad transaktion, även om detta pris inte är det belopp som faktiskt tas ut mellan företagen i intressegemenskap. Denna justering ska göras innan skattedeklarationen lämnas in.

3. Rapportens tillämpningsområde

5. Medlemsstaternas svar på forumets enkät om kompenserande justeringar (dok. JTPF/019/REV1/2011/EN) visar att medlemsstaterna har olika strategier för kompenserande justeringar. Det kan konstateras att dessa skillnader ofta beror på att man har olika syn på de mer grundläggande principerna för internprissättning, t.ex. frågan om hur man fastställer tidpunkter samt använder information som rör samtidiga okontrollerade transaktioner[31], tillgången på jämförbara data och kvaliteten på riktmärkesstudier som utarbetas på grundval av kommersiella databaser[32] samt vad som är en olämplig användning av efterrationaliseringar vid internprissättning[33].

6. Riktlinjerna i denna rapport bör inte tolkas som att de återger forumets ståndpunkt om dessa mer grundläggande principer. Syftet med rapporten är snarare att erbjuda en praktisk lösning på de problem som beskrivs i avsnitt 4.1 nedan och som uppstår till följd av att medlemsstaterna har olika synsätt. Bara för att kompenserande justeringar godtas bör detta inte tolkas som att det begränsar en skatteförvaltnings möjlighet att göra en justering längre fram.

7. Rekommendationerna i denna rapport är tillämpliga på kompenserande justeringar som genomförs i räkenskaperna och förklaras i skattebetalarens dokumentation för internprissättning.

4. Kompenserande justeringar  4.1. Allmänt

8. I allmänhet är en senare justering av de internpriser som har fastställts vid transaktionstillfället något som har att göra med den viktiga teoretiska internprissättningsfrågan om

· skattebetalarna ska vara skyldiga att upprätta internprissättningsdokumentation som visar att de har vidtagit rimliga åtgärder för att följa armlängdsprincipen vid den tidpunkt då deras transaktioner inom denna koncern genomfördes på grundval av den information som rimligtvis fanns tillgänglig för dem vid den tidpunkten (strategi där priserna sätts på förhand eller på armlängds avstånd)[34], eller om

· skattebetalarna kan eller bör pröva det faktiska resultatet av sina kontrollerade transaktioner för att visa att villkoren i dessa transaktioner är förenliga med armlängdsprincipen (strategi där resultatet testas i efterhand eller på armlängds avstånd)[35].

9. Medlemsstater som följer resonemanget med en förhandsstrategi skulle normalt kräva att skattebetalaren vidtar rimliga åtgärder för att fastställa internpriserna vid transaktionstidpunkten. Om priserna fastställs på ett sådant sätt som tredje part skulle ha gjort och med den information som rimligtvis var tillgänglig för tredje part vid transaktionstidpunkten skulle dessa priser och det ekonomiska resultatet vara bindande.

10. Medlemsstater som följer resonemanget med en efterhandsstrategi skulle normalt tillåta eller till och med kräva att skattebetalare testar samt vid behov justerar sina internpriser vid årets slut, antingen innan bokslutet görs eller också när skattedeklarationen lämnas in[36]. Om en efterhandsstrategi tillämpas kan detta också innebära att man kan behöva använda sig av de bästa uppgifter som finns tillgängliga vid granskningstidpunkten (t.ex. uppgifter som avser den tidpunkt då transaktionen genomfördes).

11. När båda medlemsstaterna tillämpar en efterhandsstrategi och kräver kompenserande justeringar kan det uppstå problem och till och med en risk för dubbelbeskattning eller dubbel icke-beskattning när det gäller följande aspekter:

· Tidpunkten när en sådan justering bör/kan göras (vid årets slut, bokslut, inlämning av skattedeklaration),

· De uppgifter som bör användas för att fastställa behovet av en justering samt för justeringen i sig.

· Huruvida det är möjligt att göra en justering i båda riktningarna (uppåt och nedåt).

· Till vilket pris som justeringen bör göras (inom vilket spann, t.ex. den närmaste kvartilen, medianen osv.).

12. Om de granskade transaktionerna görs mellan två relaterade parter i olika två medlemsstater, där den ena av dem tillämpar en förhandsstrategi och den andra en efterhandsstrategi och man är skyldig att ange dessa justeringar i bokföringen, uppstår det en konflikt om en sådan justering över huvud taget kan göras.

13. För närvarande ger OECD:s riktlinjer för internprissättning inte så mycket vägledning i dessa frågor. Medlemsstaterna kan konstateras tillämpa såväl principen om prissättning på armlängds avstånd som principen om resultattestning på armlängds avstånd. Vid eventuella tvister hänvisar OECD till förfarandet för ömsesidig överenskommelse[37].

14. Ett förfarande för ömsesidig överenskommelse kanske inte är tillgängligt ännu eller inte kan ge någon lösning för en konflikt som uppkommer i ett tidigt skede, t.ex. när skattebetalaren är skyldig att lämna in sin skattedeklaration.

15. För att hantera dessa eller relaterade praktiska frågor enas medlemsstaterna om villkoren för att kompenserande justeringar som initieras av skattebetalarna ska godtas för skattedeklarationen. Det är upp till medlemsstaterna att avgöra om skattebetalaren måste göra en sådan justering.

4.2 Praktisk lösning för kompenserande justeringar i EU

16. För att hantera de praktiska problem som uppstår till följd av den situation som beskrivs i punkt 4.1 enas medlemsstaterna om att i) vinsterna för de relaterade företag som har kommersiella eller finansiella förbindelser sinsemellan behöver beräknas symmetriskt, dvs. företag som deltar i en transaktion bör tillämpa samma pris för de olika transaktionerna, och ii) en kompenserande justering som görs på initiativ av skattebetalaren bör godtas om nedanstående villkor är uppfyllda. Detta innebär att om de berörda medlemsstaterna har mindre normativa regler för kompenserande justeringar, kommer dessa mindre normativa regler att gälla. Genom denna rapport uppmanas inte heller medlemsstaterna att införa ytterligare villkor för kompenserande justeringar än de som nu gäller. Villkoren för detta är som följer:

· Före den relevanta transaktionen eller raden av transaktioner har skattebetalaren vidtagit rimliga åtgärder för att uppnå resultat på armlängds avstånd. Detta skulle normalt beskrivas i skattebetalarens internprissättningsdokumentation.

· Skattebetalaren gör justeringen symmetriskt i räkenskaperna i de båda berörda medlemsstaterna.

· Skattebetalaren tillämpar konsekvent samma strategi över tid.

· Skattebetalaren gör justeringen innan skattedeklarationen lämnas in. 

· Skattebetalaren kan förklara varför hans eller hennes prognos inte motsvarar det uppnådda resultatet, om så krävs enligt den nationella lagstiftningen i minst en av de involverade medlemsstaterna.

17. Om det faktiska resultatet ligger utanför de resultat för armlängds avstånd som avsågs när priset fastställdes vid tidpunkten för transaktionen, bör denna justering göras vid den lämpligaste punkten inom armlängds avstånd. I detta sammanhang kan vägledningen i punkt 3.55 ff. i riktlinjerna för internprissättning vara till hjälp. Såväl justeringar uppåt som nedåt bör godtas.

18. Att godta en justering på det här sättet bör anses utgöra en praktisk lösning på problem som uppstår till följd av att kompenserande justeringar tillämpas och ska inte anses utgöra en medlemsstats syn på de mer grundläggande principer som beskrivs i avsnitt 3 punkt 6 ovan. Vidare bör detta inte ses som en begränsning av en skatteförvaltnings möjlighet att göra en justering längre fram (t.ex. i samband med en granskning). Det påverkar inte heller ett förfarande för ömsesidig överenskommelse.

[1] Punkt 9 i Commentary on Article 9 OECD MTC.

[2]  Här reserverade sig Italien: Italien har inga nationella bestämmelser om sekundära justeringar och anser att det i första hand ska vara upp till de medlemsstater som har lagstiftning om sekundära justeringar att utforma dessa justeringar på ett sådant sätt att det minimerar sannolikheten för att det resulterar i dubbelbeskattning. Principiellt sett vill Italien inte bevilja några lättnader i fråga om källskatt som uppstår till följd av att andra medlemsstater har gjort sekundära justeringar som har lett till dubbelbeskattning.

[3] I punkt 4.71 i OECD:s riktlinjer för internprissättning fastställs att sannolikheten för att det ska uppstå dubbelbeskattning till följd av sekundära justeringar bör minimeras. 

[4]  Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike.

[5]  Bulgarien och Frankrike.

[6] http://www.oecd.org/document/1/0,3746,en_2649_33753_36195905_1_1_1_1,00.html

[7] Punkt 14 i Commentary on Article 25 of the OECD MTC.

[8] Det gemensamma forumets sammanfattande rapport om påföljder som åtföljde meddelandet om arbetet i det gemensamma forumet för internprissättning i EU från mars 2007 till mars 2009 (KOM(2009) 472 slutlig).

[9]  Se dokument JTPF/016/2011/EN.

[10] Nederländerna (det gemensamma forumets möte av den 26 oktober 2011, punkt 6 på dagordningen), Österrike och Storbritannien (det gemensamma forumets möte av den 8 mars 2012, punkt 6 ii på dagordningen).

[11] Det gemensamma forumets möte av den 26 oktober 2011, punkt 6 på dagordningen.

[12]  Studien Dealing effectively with the Challenges of Transfer Pricing (2012) från OECD:s forum för skatteförvaltning och OECD:s Draft Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment (2013).

[13] Inom ramen för det så kallade BEPS-projektet (Base Erosion and Profit Shifting), där vinstförflyttningar och erodering av skattebaser behandlas, har OECD konstaterat att internprissättning utgör ett av de områden med starkast tryck, särskilt när det gäller förflyttning av risker och immateriella rättigheter.

[14] Se dokumentet JTPF/001/FINAL/2011/EN.

[15] Se punkt 19 och rekommendation 10 nedan.

[16]  Kommissionens meddelande (KOM(2005) 543), 10.11.2005.

[17] Se t.ex. kapitel 3 i studien Dealing Effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning, och kapitel 4 i OECD:s Draft Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment.

[18] Se t.ex. kapitel 2 i studien Dealing Effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning, och kapitel 4 i OECD:s Draft Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment.

[19] Se t.ex. Europeiska kommissionens Risk Management Guide for Tax Administrations (2006) (kommissionens vägledning från 2006).

http://ec.europa.eu/taxation_customs/resources/documents/taxation/tax_cooperation/gen_overview/risk_management_guide_for_tax_administrations_en.pdf och kapitel 5 i OECD:s Draft Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment.

[20] Så går man bland annat tillväga i Nederländerna och Storbritannien. Europeiska kommissionen ger vägledning i Compliance Risk Management Guide for Tax Administrations (2010) (kommissionens vägledning från 2010):

http://ec.europa.eu/taxation_customs/resources/documents/common/publications/info_docs/taxation/risk_managt_guide_en.pdf och kapitel 6 i OECD:s Draft Handbook on Transfer Pricing Risk Assessment.

[21]  Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG, EUT L 64, 11.3.2011.

[22]  För ytterligare vägledning, se kapitel 5 i studien Dealing effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning.

[23]  Se OECD:s riktlinjer för internprissättning, punkt 4.125 i det nya avsnittet om safe harbours (http://www.oecd.org/ctp/transfer-pricing/Revised-Section-E-Safe-Harbours-TP-Guidelines.pdf).

[24] Kommissionens meddelande (KOM(2011) 16 slutlig), 25.1.2011.

[25]  Kommissionens meddelande (COM(2012) 516 final), 19.9.2012.

[26]  I artikel 12 i direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning av den 15 februari 2011 (2011/16/EU) föreskrivs samtidiga kontroller. Vid en samtidig kontroll kommer två eller flera medlemsstater överens om att på respektive territorium utföra samtidiga kontroller av en eller flera personer som är av gemensamt eller kompletterande intresse för dem i syfte att utbyta erhålla upplysningar. Eftersom begreppet ”granskning” är mer generellt när det gäller direkta skatter och internprissättning används i denna rapport begreppet ”samtidig granskning” som bör tolkas som samtidig kontroll i den mening som avses i direktivet.

[27] Enligt punkt 7 i 2010 års rapport från OECD:s forum för skatteförvaltning kan en gemensam granskning beskrivas som att två eller flera länder går samman för att bilda ett gemensamt granskningsteam som ska undersöka en eller flera frågor/transaktioner som rör en eller flera relaterade beskattningsbara personer (både juridiska och fysiska personer) med gränsöverskridande affärsverksamhet, som kanske omfattar gränsöverskridande transaktioner som involverar relaterade närstående bolag i de deltagande länderna och där länderna har ett gemensamt eller kompletterande intresse, där skattebetalaren gör gemensamma presentationer och informationsöverlämningar till länderna och där teamet inbegriper företrädare för den behöriga myndigheten från respektive land.  

[28]  Se kapitel 6 i studien Dealing effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning.

[29]  Se kapitel 6, avsnittet om alternativ tvistlösning, i studien Dealing effectively with the Challenges of Transfer Pricing från OECD:s forum för skatteförvaltning.

[30] Se dokument JTPF/020/REV1/2012/EN.

[31] Punkt 3.68 i riktlinjerna för internprissättning.

[32] 3.30 ff. i riktlinjerna för internprissättning.

[33] Punkt 3.73 i riktlinjerna för internprissättning.

[34] Punkt 3.69 i riktlinjerna för internprissättning.

[35] Punkt 3.70 i riktlinjerna för internprissättning.

[36] Punkt 4.38/4.39 i riktlinjerna för internprissättning.

[37] Punkterna 3.71 och 4.39 i riktlinjerna för internprissättning.