1.            INLEDNING

Det europeiska medborgarinitiativet, som införts genom Lissabonfördraget i syfte att uppmuntra till en större demokratisk delaktighet för medborgarna i EU-frågor[1], gör det möjligt för en miljon EU-medborgare från minst sju medlemsstater att uppmana kommissionen att föreslå lagstiftning i frågor som omfattas av EU:s befogenheter. Det är det första deltagardemokratiska instrumentet någonsin på EU-nivå. Sedan instrumentet började gälla i april 2012 har mer än fem miljoner medborgare undertecknat mer än tjugo olika initiativ.

"Right2Water" är det första europeiska medborgarinitiativ som uppfyllt kraven i Europaparlamentets och rådets förordning om medborgarinitiativet. Det ingavs formellt till kommissionen av dess organisatörer den 20 december 2013 efter att ha fått stöd från mer än 1,6 miljoner medborgare.

I enlighet med förordningen om medborgarinitiativet har kommissionen tre månader på sig att lägga fram sitt svar på initiativet i ett meddelande där den redogör för ”sina juridiska och politiska slutsatser beträffande medborgarinitiativet, eventuella åtgärder som den avser att vidta och, i förekommande fall, skälen för att vidta eller inte vidta dessa åtgärder”[2].

Kommissionen tog emot organisatörerna den 17 februari 2014, och samma dag hade organisatörerna möjlighet att presentera sitt initiativ vid en offentlig utfrågning som anordnades vid Europa­parlamentet. I bilaga I ges mer information om förfarandeaspekterna av detta första medborgar­initiativ.

I Right2Water-initiativet uppmanas kommissionen ”att väcka förslag om lagstiftning som förverkligar den av Förenta nationerna erkända mänskliga rättigheten till vatten och sanitet, och främjar försörjning av vatten och sanitet som oumbärliga offentliga tjänster för alla”[3].

Initiativet ”fordrar att:

– EU:s institutioner och medlemsstater åläggs trygga att alla invånare åtnjuter rätten till vatten och sanitet,

– vattenförsörjning och ledning av vattenresurser inte blir föremål för ’inremarknads­regler’ och att vattentjänster undantas från liberalisering,

– EU ökar sina insatser att åstadkomma allmän tillgång till vatten och sanitet.”

Initiativet tar upp områdesövergripande frågor och täcker en lång rad politikområden på EU- och medlemsstatsnivå. Det måste anses vara förenligt med EU:s fördragsbestämmelser, i synnerhet principerna om tilldelade befogenheter, proportionalitet och subsidiaritet.

2.           Nuläge

Tillgången till säkert dricksvatten och sanitet är oskiljbart kopplad till rätten till liv och människans värdighet samt till behovet av en skälig levnadsstandard.

Under det senaste årtiondet har rätten till säkert dricksvatten och sanitet erkänts i internationell rätt, i synnerhet på FN-nivå[4]. I FN:s generalförsamlings resolution 64/292 erkänns rätten till säkert och rent dricksvatten och sanitet som en mänsklig rättighet som är nödvändig för full livskvalitet och åtnjutande av samtliga mänskliga rättigheter. I slutdokumentet från 2012 års FN-konferens om hållbar utveckling (Rio+20) bekräftade dessutom stats- och regeringscheferna och de höga företrädarna sina åtaganden beträffande den mänskliga rättigheten till säkert dricksvatten och sanitet, som successivt ska förverkligas för deras befolkningar med full respekt för den nationella suveräniteten[5].

På europeisk nivå har Europarådets parlamentariska församling förklarat att tillgången till vatten måste erkännas som en grundläggande mänsklig rättighet eftersom vatten är en förutsättning för liv på jorden och är en resurs som mänskligheten måste dela på[6]. EU har också bekräftat att "alla stater har människorättsskyldigheter avseende tillträde till säkert dricksvatten, vilket måste vara tillgängligt, fysiskt åtkomligt, ekonomiskt överkomligt och av acceptabel kvalitet"[7].

Dessa principer har även gett upphov till EU-åtgärder. I EU:s ramdirektiv för vatten erkänns följande: "Vatten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant."[8] Vissa rättigheter och principer i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna kan tolkas som att de även har direkt relevans för tillgången till säkert dricksvatten och förbättrad sanitet. Det faktiska skyddet av grundläggande rättigheter såsom rätten till värdighet (artikel 1) och rätten till liv (artikel 2) påverkas uppenbart av bristande tillgång till säkert dricksvatten och sanitet. Dessutom bör EU:s åtagande om en hög miljöskyddsnivå[9] (artikel 37) också beaktas i detta sammanhang. Stadgan gäller visserligen för medlemsstaterna enbart när de genomför EU-lagstiftningen, men alla bestämmelser i själva EU-lagstiftningen måste vara förenliga med stadgan. Således måste alla EU-institutioner och EU-organ respektera rättigheterna i stadgan och se till att alla åtgärder som vidtas på grundval av fördraget är förenliga med dessa rättigheter.

Det är inom denna ram som kommissionen har analyserat medborgarinitiativet i syfte att redogöra för sina slutsatser i enlighet med artikel 10 i förordningen om medborgarinitiativet.

EU:s bidrag till bättre och mer tillgängligt vatten

Tre faktorer är avgörande för att trygga och förbättra tillgången till vatten och sanitet: kvalitet, fysisk tillgänglighet och överkomlighet.

EU har bidragit till att trygga tillgången till säkert dricksvatten och sanitet för befolkningen i medlemsstaterna genom två slags åtgärder. För det första har EU fastställt långtgående standarder för vattenkvalitet som garanterar en hög skyddsnivå för både folkhälsan och miljön. För det andra har EU gett ekonomiskt stöd för att bygga ut och förbättra vatteninfrastrukturen i medlemsstaterna och på så sätt bidragit till att öka både kvaliteten och den fysiska tillgången på vattenrelaterade tjänster.

EU införde minimikrav för vattenkvalitet på 1970-talet och har gradvis utvidgat sin vattenlagstiftning under de senaste fyrtio åren. Ramdirektivet för vatten[10], dricksvattendirektivet[11] och direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse[12] är de viktigaste EU-rättsakterna på detta område.

I denna lagstiftning intas ett helhetsperspektiv på vattenförvaltningen, så att det säkerställs att vattnet uppfyller stränga krav och är säkert, hälsosamt och rent. Genomförandet av dessa EU-miljöbestämmelser har i betydande utsträckning förbättrat EU:s dricksvatten, särskilt i Öst- och Centraleuropa.

EU:s sammanhållningspolitik har i många år gett ett omfattande stöd till medlemsstaternas insatser för att utveckla och uppgradera infrastrukturen för tillgång till dricksvatten- och avloppsvattentjänster. Till exempel har sedan 2007 mer än 2,6 miljoner människor i nio medlemsstater fått förbättrad dricks­vattenförsörjning tack vare ekonomiskt stöd från EU, och ytterligare 5,7 miljoner människor i 14 medlems­stater har anslutits till förbättrad avloppsvattenrening. Under de senaste sju åren (2007–2013) har EU:s ekonomiska stöd till investeringar i dricksvattenförsörjning och avloppsvattenrelaterade anläggningar och infrastrukturer uppgått till nästan 22 miljarder euro.

Överkomlighet är också en viktig faktor eftersom den avser faktisk tillgång till vattentjänster för alla. EU har inga befogenheter när det gäller att fastställa vattenpriserna, som bestäms på nationell nivå. I EU:s vattenrelaterade miljölagstiftning fastställs emellertid vissa grundprinciper för politiken för vattenprissättning i medlemsstaterna. Enligt ramdirektivet för vatten ska medlemsstaterna se till att det pris som tas ut av vattenförbrukarna avspeglar de verkliga kostnaderna för vattenanvändningen. Detta uppmuntrar till en hållbar användning av de begränsade vattenresurserna. EU:s vattenpolitik grundar sig på principen om att priset på vattentjänsterna måste vara överkomligt. Det är de nationella myndigheternas uppgift att vidta konkreta stödåtgärder för att skydda mindre gynnade människor och ta itu med frågor som rör vattenfattigdom (t.ex. genom stöd till låginkomsthushåll eller genom att fastställa allmännyttiga skyldigheter).

Tillhandahållande av vattentjänster på den inre marknaden

I EU ligger beslutet om hur vattentjänster tillhandahålls på bästa sätt helt hos medlemsstaternas myndigheter. Det är vanligen lokala myndigheter, som befinner sig närmast allmänheten och deras intressen, som ansvarar för att tillhandahålla vattentjänster.

Det står myndigheterna helt fritt att direkt utföra uppgifterna i fråga med egna medel eller att anförtro dem åt rättsligt åtskilda, fullständigt offentliga, interna enheter. De kan också besluta att helt eller delvis lägga ut vattentjänsterna på entreprenad med privat eller blandad förvaltning. I sådana fall har myndigheterna full rätt att fastställa tydliga skyldigheter för de privata aktörerna för att se till att de tjänster som tillhandahålls inom deras geografiska behörighetsområde uppfyller de föreskrivna standarderna.

EU ser för sin del till att viktiga fördragsprinciper – t.ex. öppenhet och likabehandling – iakttas. Samtidigt ska unionen enligt fördraget vara neutral i förhållande till nationella beslut om egendomsordningen för vattenföretag[13].

I EU:s inremarknadsregler respekteras fullt ut myndigheternas befogenhet att trygga de nödvändiga standarderna för tjänstekvalitet, besluta om de tillämpliga taxorna och införa relevanta allmännyttiga skyldigheter (t.ex. för att skydda mindre gynnade användare). Dessa regler syftar till att öka öppenheten, säkerställa icke-diskriminering och se till att allmänheten får bästa möjliga valuta för de pengar som de betalar i form av avgifter eller skatter. Till exempel innebär EU:s bestämmelser om offentlig upphandling att om en offentlig myndighet beslutar sig för att anlita ett externt företag för att tillhandahålla vattenförvaltningstjänster så ska urvalsprocessen vara öppen och garantera användarna det mest fördelaktiga erbjudandet. Om myndigheterna i stället väljer att tillhandahålla dessa tjänster genom offentlig-offentligt samarbete finns EU-lagstiftningen om offentlig upphandling också där för att tillhandahålla ett säkert och flexibelt regelverk för samarbete.

När det gäller önskemålen i medborgarinitiativet om att vattenförsörjning och förvaltning av vattenresurser inte bör omfattas av ”inremarknadsregler” och att vattentjänster ska ”undantas från liberalisering” bekräftar kommissionen att lagstiftningen om offentlig upphandling inte är tillämplig när lokala myndigheter beslutar att tillhandahålla tjänsterna själva, genom ett samriskföretag eller genom ett anknutet företag[14].

Vatten- och sanitetstjänsternas särskilda ställning och deras betydelse när det gäller att tillgodose befolkningens grundläggande behov har kontinuerligt erkänts i EU-lagstiftningen. Koncessioner inom vattensektorn omfattas ofta av specifika och komplicerade arrangemang som kräver särskilt hänsynstagande mot bakgrund av ”den betydelse vatten har, som en kollektiv nyttighet av grund­läggande värde för alla unionsmedborgare”[15]. Dricksvattenkoncessioner, liksom vissa koncessioner för behandling och bortskaffande av avloppsvatten, omfattas därför inte av EU:s nya bestämmelser om tilldelning av koncessionskontrakt. Dessutom undantas vattendistributions- och vattenleveranstjänster och avloppsvattentjänster uttryckligen från tillämpningen av den gränsöverskridande friheten att tillhandahålla tjänster i enlighet med tjänstedirektivet[16].

EU:s långvariga engagemang på global nivå

Fattigdomsminskning, tillväxt för alla och hållbar utveckling är starkt beroende av tillgången till och kvaliteten på vatten. Över 2,6 miljarder människor runt om i världen saknar tillgång till förbättrade sanitära förhållanden och nästan en miljard dricker fortfarande orenat dricksvatten. Arbetet mot millennieutvecklingsmålen för säkert dricksvatten går enligt planerna, men världen ligger långt efter när det gäller att uppnå sanitetsmålet, med ett underskott på över en miljard människor baserat på nuvarande tendenser.

EU har sedan lång tid tillbaka åtagit sig att säkerställa tillgången till säkert dricksvatten och sanitetstjänster och att främja en integrerad förvaltning av vattenresurserna i partnerländerna. En särskild ram infördes 2002, genom meddelandet om förvaltning av vatten i utvecklingsländer[17]. Detta ledde till EU:s vatteninitiativ[18], ett politiskt instrument som syftar till att förbättra samarbetet och effektivisera utvecklingsbiståndet genom partnerskap och samarbete med flera berörda parter.

EU:s politiska mål har omsatts i många konkreta åtgärder med betydande finansiellt stöd under det senaste årtiondet, bland annat genom inrättandet av EU-mekanismen för vatteninvesteringar i AVS-länderna[19] 2004. Som ett direkt resultat av EU:s stöd fick över 70 miljoner människor tillgång till en förbättrad vattenförsörjning och 24 miljoner till sanitära anläggningar under perioden 2004–2013.

EU och dess medlemsstater satsar i dag nära 1,5 miljarder euro per år i program för vattenförsörjning, sanitetstjänster och hygien i utvecklingsländerna. Detta gör EU till den största enskilda givaren inom vattensektorn.

Sedan 2007 har EU avsatt omkring 2,5 miljarder euro för vatten- och sanitetsåtgärder i över 60 partnerländer[20]. Många av EU:s insatser på vatten- och sanitetsområdet består i att utveckla infrastruktur som vatten- och avloppsnät, reningsverk för dricks- och avloppsvatten, vattenförsörjning i glesbygd och sanitetstjänster på landsbygden.

EU är även den största givaren när det gäller humanitära insatser på området för vattenförsörjning, sanitetstjänster och hygien, där man i dag avsätter omkring 200 miljoner euro per år för att säkerställa att befolkningsgrupper som hotas av pågående eller överhängande humanitära kriser har tillgång till tillräckligt med säkert dricksvatten i tid och under värdiga förhållanden.

EU stöder partnerskapsprojekt (nord-syd och syd-syd) för att utveckla kapaciteten inom vatten- och sanitetssektorn genom att överföra expertis och kunskap från vatten- och sanitetsanläggningar, lokala myndigheter och andra aktörer inom vattensektorn. En stor del av de resurser som avsatts hittills har hjälpt vattenbolag som saknar kapital att utvidga vattenförsörjningen till de fattigaste befolknings­grupperna. Dessutom har EU:s regionala kombinationsinstrument sedan 2007 finansierat omkring 30 vattenförsörjnings- och sanitetsprojekt, som omfattat över 2 miljarder euro i lån och investeringar.

3.           ÅTGÄRDER I SAMBAND MED MEDBORGARINITIATIVET

EU:s tidigare och nuvarande insatser, som presenteras ovan, speglar ett tydligt erkännande av vatten som en kollektiv nyttighet som är grundläggande för att människor fullt ut ska kunna leva och utöva samtliga mänskliga rättigheter. Inom ramen för sina befogenheter och med fullt beaktande av subsidiaritetsprincipen har EU kontinuerligt spelat en positiv roll för att säkerställa att tillgång till säkert dricksvatten och förbättrade sanitära förhållanden blir verklighet för alla, både i och utanför EU.

Mot bakgrund av det europeiska medborgarinitiativet har kommissionen försökt kartlägga eventuella kvarvarande brister och områden där fler insatser behövs – på EU-nivå eller på nationell nivå – för att åtgärda de problem som fått medborgarna att efterlysa åtgärder.

Kommissionen har åtagit sig att se till att människorättsdimensionen av tillgång till säkert dricksvatten och sanitetstjänster, som måste vara av god kvalitet, tillgängliga, fysiskt åtkomliga och ekonomiskt överkomliga, även i fortsättningen är vägledande för åtgärderna.

Säkerställa en bättre kvalitet och tillgänglighet när det gäller vatten

Det är av grundläggande betydelse att medlemsstaterna fullt ut genomför EU:s vattenlagstiftning för att man ska kunna garantera alla EU-medborgare tillgång till säkert dricksvatten. Trots de betydande framsteg som gjorts under åren kan tillgången till vatten och sanitära tjänster av god kvalitet fortfarande förbättras, särskilt för människor som bor i områden med småskaliga vattenförsörjningssystem.

I det nya sjunde miljöhandlingsprogrammet[21], som är vägledande för EU:s åtgärder på miljö­området, betonar man att det kommer att krävas ett bättre genomförande av EU:s bestämmelser för att alla EU-medborgare ska få tillgång till säkert dricks- och badvatten av hög standard senast 2020. Men mer arbete återstår för att

· öka kvaliteten på dricksvattnet i små vattenförsörjningsområden (dvs. med under 5 000 människor), som tillhandahåller vatten för omkring 65 miljoner människor i EU,

· underhålla och förnya befintlig infrastruktur, med särskilt fokus på innovation för ökad effektivitet,

· bygga upp den avloppsvatteninfrastruktur som saknas (insamlingssystem och behandling), särskilt i de östeuropeiska medlemsstaterna.

Allt detta kräver tillräcklig finansiering, lämplig prioritering och god förvaltning, bland annat nationell och lokal administrativ kapacitet för att planera, samordna och genomföra investeringar. Medlems­staternas beslut om utgiftsprioriteringar för framtida EU-finansiering[22] kommer att vara särskilt viktiga för att åtgärda de brister som konstaterats. Kommissionen kommer att arbeta för att se till att medlemsstaterna fullt ut utnyttjar de betydande möjligheter till finansiellt EU-stöd inom vattensektorn som erbjuds under den nya budgetperioden (2014–2020), i synnerhet genom en investerings­prioritering som är särskilt inriktad på vattenförvaltning.

Kommissionen kommer att öka sina insatser för att medlemsstaterna fullt ut ska genomföra EU:s vattenlagstiftning genom att inleda ett nära samarbete med dem och de berörda aktörerna i syfte att genomföra förslagen i vattenstrategin från 2012[23], där de huvudsakliga utmaningarna för EU:s vatten­politik redan fastställts.

Kommissionen kommer även i fortsättningen att kontinuerligt se över EU:s vattenlagstiftning. Bestämmelserna om prioriterade ämnen[24] i vatten skärptes 2013, och grundvattendirektivet[25] håller på att uppdateras. Kommissionen har även tillsammans med medlemsstaterna och de berörda parterna arbetat med att anpassa övervaknings- och analysbestämmelserna i dricksvattendirektivet till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Särskilt mot bakgrund av de problem som tagits upp när det gäller små försörjningsområden för dricksvatten, kommer kommissionen vidare att inleda ett offentligt EU-övergripande samråd i syfte att bedöma behovet av förbättringar och hur de kan uppnås. Kommissionen kommer även att förbereda en översyn av ramdirektivet om vatten och föreslå nödvändiga ändringar av det[26].

När det gäller överkomliga priser för vatten, som är en mycket viktig aspekt, är insatser på nationell nivå fortfarande avgörande. Sådana åtgärder är en viktig del av medlemsstaternas politik för att minska fattigdom och socialt utanförskap, som också stöds och kompletteras på EU-nivå[27]. Åtgärder för att skydda missgynnade personer har blivit ännu viktigare med tanke på att vattenfattigdomen ökat under den ekonomiska krisen och att vissa människor inte kan betala sina vattenräkningar. Kommissionen uppmanar därför medlemsstaterna att inom ramen för sina befogenheter se till att alla medborgare har tillgång till en viss minimimängd vatten, i enlighet med rekommendationerna från Världshälso­organisationen[28], genom att genomföra ramdirektivet för vatten på ett korrekt sätt.

Säkerställa neutralitet när det gäller tillhandahållande av vattentjänster

Kommissionen kommer att fortsätta att se till att fördragsbestämmelserna respekteras fullt ut när det gäller kravet på att Europeiska unionen ska förhålla sig neutral till nationella beslut om egendoms­ordningen för vattenbolag[29], samtidigt som man säkerställer att grundläggande fördragsprinciper – t.ex. insyn och likabehandling – respekteras. När det gäller de synpunkter som framförts i medborgar­initiativet om att vattenförsörjning och vattenförvaltning inte bör omfattas av "inremarknadsreglerna" och att vattentjänster ska "undantas från liberalisering" bekräftar kommissionen att den nya lagstiftningen om offentlig upphandling inte kommer att gälla när lokala myndigheter beslutar att tillhandahålla tjänsterna själva, via ett samriskföretag eller ett anknutet företag[30].

I internationella handelsförhandlingar kommer kommissionen även att aktivt samarbeta med handelspartner för att se till att nationella, regionala och lokala beslut om hur vattentjänster ska tillhandahållas respekteras och ges tillräckligt skydd.

Som nämns ovan har vatten- och sanitetstjänsternas särskilda ställning och deras betydelse när det gäller att tillgodose befolkningens grundläggande behov hela tiden erkänts i EU:s lagstiftning om den inre marknaden. De nya EU-reglerna om tilldelning av koncessionskontrakt, som Europa­parlamentet och rådet antog den 26 februari 2014, är endast det senaste exemplet på detta. Med anledning av de farhågor som allmänheten uttryckt i samband med lagstiftningsprocessen föreslog kommissionen att dricksvattenkoncessioner, liksom vissa koncessioner för behandling av avlopps­vatten, uttryckligen undantas från reglernas tillämpningsområde. Detta var även en reaktion på den oro som framförts av Right2Water-initiativet.

Ökad öppenhet

Öppenhet kan spela en central roll när det gäller att förbättra medborgarnas tillgång till vatten och sanitetstjänster genom att det påverkar de tre huvudsakliga egenskaperna (dvs. tillgänglighet, överkomlighet och kvalitet). Behovet av öppenhet har legat till grund för bestämmelser i ramdirektivet för vatten. Enligt artikel 14 ska EU-medborgarna informeras och ges tillfälle att yttra sig under förfarandet som leder fram till att förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt antas, och myndigheterna ska förklara hur de har tagit hänsyn till medborgarnas synpunkter. EU-lagstiftningen garanterar dessutom rätten till tillgång till miljöinformation som innehas av eller förvaras åt myndigheter och fastställer grundläggande förutsättningar, villkor och praktiska förfaranden för hur denna rätt kan utövas, vilket bidrar till en öppnare politik[31].

Kommissionen instämmer i att mer bör göras för att förbättra kvantiteten och kvaliteten på den information som finns tillgänglig för medborgarna när det gäller vattenkvalitet och vattentjänster. Bättre information kan ge medborgarna större möjligheter att utöva sina rättigheter genom att de kan följa och mer aktivt delta i beslutsprocessen när det gäller vattenförvaltning som – huvudsakligen – äger rum på nationell, regional eller lokal nivå.

Kommissionen kommer att fortsätta att utarbeta nya initiativ för att förbättra öppenheten för allmänheten. Inom ramen för direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse samarbetar kommissionen nära med medlemsstaterna, och särskilt ett antal pilotländer, för att inrätta nya informationssystem som gör viktig information om efterlevnaden lättillgänglig för allmänheten på nätet (strukturerade ramar för genomförande och information).

Kommissionen kommer att utveckla en liknande metod för att öka öppenheten för konsumenterna när det gäller kvaliteten på dricksvatten. I likhet med dess roll i fråga om avloppsvatten från tätbebyggelse skulle kommissionen kunna hjälpa medlemsstaterna att kartlägga de typer av information som krävs i syfte att skapa jämförbar information i hela EU. Det befintliga vatteninformationssystemet för Europa[32] skulle kunna fungera som en gemensam kontaktpunkt för denna information.

Kommissionen är dessutom redo att undersöka idén om riktmärkning av vattenkvaliteten som ett sätt att öka allmänhetens inflytande. Kommissionen är också beredd att främja en mer strukturerad dialog mellan berörda parter – där aktörer från den offentliga och den privata sektorn samlas – och att samarbeta med befintliga initiativ[33] för att tillhandahålla en bredare uppsättning indikatorer och riktmärken för vattentjänster. Dessa kommer att vara ett första steg mot en betydande förbättring av öppenheten och ansvarsskyldigheten hos leverantörerna av vattentjänster genom att allmänheten får tillgång till jämförbara uppgifter om vattenaktörernas viktigaste ekonomiska, tekniska och kvalitets­relaterade resultatindikatorer.

En mer integrerad syn på utvecklingsbistånd

Kommissionen är fast besluten att se till att människorättsdimensionen av tillgång till säkert dricksvatten och sanitet även fortsättningsvis står i centrum för dess utvecklingspolitik. EU har för avsikt att fortsätta sina insatser för att uppnå allmän tillgång till vatten och sanitet som ett centralt inslag i dess utvecklingspolitik. Trots de framsteg som gjorts dör globalt mer än 4 000 barn som är yngre än fem år varje dag av sjukdomar som beror på bristande tillgång till rent dricksvatten.

Under programplaneringsperioden 2014–2020 kommer EU:s ekonomiska stöd att inriktas på ett antal målsektorer i respektive partnerland, med prioritering av de områden där det finns störst behov för att se till att biståndet används effektivt och ger bästa möjliga resultat[34]. Stödet till vattenförsörjning, sanitet och hygien kommer att inriktas bättre på de partnerländer som har angett att vatten och sanitet är ett prioriterat område i sina nationella vägledande program. Kommissionen kommer i samordning med partnerländerna, medlemsstaterna och andra utvecklingspartner att se till att vattenförsörjning, sanitet och hygien är nöjaktigt täckta i alla partnerländer.

Samtidigt kommer EU:s åtgärder att övergå till en mer integrerad hållning, och skapandet av synergieffekter mellan tryggad vatten-, energi- och livsmedelsförsörjning kommer att vara en vägledande princip för framtida insatser, särskilt på regional nivå. Eftersom tryggad livsmedels­försörjning är ett prioriterat område för mer än 50 länder kommer insatserna i fråga om vatten­försörjning, sanitet och hygien att integreras i programmen för tryggad livsmedelsförsörjning för att motverka problemet med undernäring i utvecklingsländerna. Inom den nya budgetramen (2014–2020) kommer mer än 3 miljarder euro att avsättas för insatser med koppling till nutrition, varav vatten­försörjning, sanitet och hygien är en av de mest relevanta.

Vattenfrågor kommer också att tas upp inom tematiska instrument genom kopplingarna till jordbruk, energi och säkerhet. Det tematiska programmet för globala allmänna nyttigheter och utmaningar kommer att syfta till att öka samstämmigheten mellan de yttre åtgärderna och deras koppling till andra EU-politiska initiativ, t.ex. EU:s klimat- och energipolitik, biologisk mångfald, miljö, förvaltning av vattenresurser och vattendiplomati.

Kommissionen kommer att fortsätta sitt starka engagemang för humanitära insatser inom vatten­försörjning, sanitet och hygien vid nödsituationer och för att förebygga dem. Detta är ett erkännande av den ökande risken för konflikter på grund av belastning av vattenresurser samt de ökande vattenrelaterade humanitära behoven i stadsområden. Kommissionen kommer att fortsätta sitt pågående arbete för att göra det humanitära biståndet ännu snabbare, effektivare och ändamålsenligare genom förstärkta mekanismer för samordning mellan humanitära partner.

Främjande av offentlig-offentliga partnerskap

Det finns en växande medvetenhet om potentialen hos partnerskap utan vinstsyfte i vattensektorn. Under de senaste tio åren har EU:s mekanism för vatteninvesteringar i AVS-staterna spelat en banbrytande roll på detta område genom insatser för att utveckla kapaciteten hos myndigheterna i AVS-staterna. En utvärdering av mekanismen och dess inverkan beställdes 2013 och pågår för närvarande. Resultaten av utvärderingen kommer att beaktas och införlivas i den framtida strategin och de framtida besluten om programplaneringen.

Stöd till offentlig-offentliga partnerskap kommer också att tillhandahållas inom ramen för program där stöd ges till vattenförsörjning, sanitet och hygien i de partnerländer som har valt vatten som en målsektor. På grundval av lärdomarna från tidigare och pågående projekt kommer kommissionen att försöka kartlägga nya möjligheter till partnerskap (nord-syd och syd-syd) för att utveckla kapaciteten inom vatten- och sanitetssektorn genom att överföra expertis och kunskap mellan vatten- och sanitetsföretag, lokala myndigheter och andra aktörer inom vattensektorn.

Uppföljning av Rio+20

EU kommer att fortsätta sina insatser för att uppnå allmän tillgång till rent dricksvatten och sanitet, bl.a. inom ramen för uppföljningen av FN:s Rio+20-konferens om hållbar utveckling, där man erkände att vatten är en förutsättning för hållbar utveckling.

I ministerförklaringen The Future We Want[35] ("Den framtid vi vill ha") bekräftade världens ledare sitt engagemang för den mänskliga rättigheten till säkert dricksvatten och sanitet, till ett successivt förverkligande av tillgången till säkert och överkomligt dricksvatten och sanitet för alla (dvs. mer långtgående än Johannesburg-toppmötet och millennieutvecklingsmålen) samt för att kraftigt förbättra genomförandet av en integrerad förvaltning av vattenresurser.

I det nyligen framlagda meddelandet Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid[36] framhåller kommissionen vatten som ett av de områden som måste behandlas på ett mer integrerat sätt för att man ska kunna uppnå grundläggande mänsklig utveckling samt hållbar tillväxt för alla i den utvecklingsagenda för tiden efter 2015 som ska utarbetas på FN-nivå. Enligt rådets slutsatser av den 25 juni 2013[37] bör ramen för tiden efter 2015 integrera den hållbara utvecklingens ekonomiska, sociala och miljömässiga pelare på ett balanserat sätt för att främja grund­läggande levnadsstandard (inbegripet vatten och sanitet), drivkrafterna för den "gröna ekonomin" samt hållbar användning, förvaltning och skydd av naturresurser.

I rapporten[38] från FN:s högnivåpanel för utvecklingsagendan för tiden efter 2015 föreslås ett mål för vatten och sanitet, som således tycks utvecklas till ett prioriterat område i ramen för tiden efter 2015.

Kommissionen håller på att utarbeta ett uppföljningsmeddelande om utvecklingsramen för tiden efter 2015[39] med en prioritering av målen och riktmärkena, där vatten- och sanitetsfrågor kommer att behandlas. På internationell nivå utarbetar även den öppna arbetsgruppen för hållbara utvecklingsmål[40] mål och riktmärken. Den kommer att lägga fram sitt förslag för FN:s generalförsamling i september 2014, och resultatet kommer sedan att införlivas i de mellanstatliga förhandlingar som ska leda till ett avslutande toppmöte i september 2015, där EU och dess medlemsstater kommer att fortsätta att spela en viktig roll.

4.           Slutsatser

Kommissionen välkomnar EU-medborgarnas engagemang till stöd för tillgång till säkert dricksvatten och sanitet både i Europa och på global nivå. Kommissionen framhåller betydelsen av människorätts­dimensionen av tillgång till säkert dricksvatten och sanitet, och kommer att fortsätta att sörja för att dessa principer står i centrum för dess politik. På EU-nivå kommer kommissionen att bygga vidare på sitt tidigare arbete och fortsätta att öka och förbättra tillgången till säkert dricksvatten och sanitet för hela befolkningen genom miljöpolitiken och finansiering av infrastruktur.

Kommissionen kommer även i fortsättningen att trygga EU:s neutralitet vad gäller nationella, regionala och lokala beslut om tillhandahållande av vattentjänster, och samtidigt se till att centrala fördragsprinciper såsom öppenhet och likabehandling iakttas. Kommissionen kommer likaså att förbli uppmärksam på allmänhetens önskemål beträffande vattentjänsternas särdrag, såsom den var i samband med lagstiftningsprocessen om EU:s koncessionsbestämmelser.

Att öka öppenheten för EU-medborgarna kommer att stå i centrum för EU:s framtida insatser på detta område. Syftet kommer att vara att ge människorna större inflytande genom att ta itu med de informationsluckor som hindrar dem från att delta mer aktivt i vattenförvaltningsbeslut på lokal, regional och nationell nivå.

På global nivå står EU fast vid den internationella processen för att utarbeta utvecklingsagendan för tiden efter 2015 och allmänt tillämpliga hållbara utvecklingsmål, och kommer även fortsättningsvis att aktivt främja tillgång till säkert dricksvatten och sanitet samt integrerad förvaltning av vattenresurser genom sin utvecklingspolitik, särskilt genom ett finansiellt åtagande på mer än 3 miljarder euro för genomförandet av insatser med koppling till nutrition, bl.a. vatten och sanitet (2014–2020).

Som svar på medborgarnas uppmaning till åtgärder är kommissionen fast besluten att ta konkreta steg och arbeta med ett antal nya åtgärder på områden som har direkt relevans för initiativet och dess mål. Kommissionen kommer i synnerhet att göra följande:

· Förstärka genomförandet av lagstiftningen om vattenkvalitet, med utgångspunkt i åtagandena i det sjunde miljöhandlingsprogrammet och vattenstrategin.

· Inleda ett EU-omfattande offentligt samråd om dricksvattendirektivet, särskilt för att förbättra tillgången till vatten av hög kvalitet i EU.

· Förbättra insynen i uppgifter om avloppsvatten från tät­bebyggelse och dricksvatten, samt undersöka idén om riktmärkning av vattenkvaliteten.

· Ta initiativ till en mer strukturerad dialog mellan de berörda parterna om öppenhet i vatten­sektorn.

· Samarbeta med befintliga initiativ för att tillhandahålla en bredare uppsättning riktmärken för vattentjänster.

· Stimulera innovativa metoder för utvecklingsbistånd (t.ex. stöd till partnerskap mellan vatten­aktörer och till offentlig-offentliga partnerskap), främja utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna (t.ex. om solidaritetsinstrument) och kartlägga nya möjligheter till samarbete.

· Förespråka allmän tillgång till rent dricksvatten och sanitet som ett prioriterat område i de framtida hållbara utvecklingsmålen.

Slutligen uppmanar kommissionen medlemsstaterna att inom ramen för sina befogenheter beakta de önskemål som medborgarna uttryckt genom detta initiativ, och uppmuntrar dem att intensifiera sina insatser för att sörja för att alla tillhandahålls säkert, rent och ekonomiskt överkomligt dricksvatten och sanitet.

I enlighet med artikel 10.2 i förordningen om medborgarinitiativet kommer detta meddelande att översändas till såväl organisatörerna som Europaparlamentet och rådet samt offentliggöras.

[1]              Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 om medborgarinitiativet (EUT L 65, 11.3.2011, s. 1).

[2]              I enlighet med artikel 10.1 i förordningen om medborgarinitiativet.

[3]              http://ec.europa.eu/citizens-initiative/public/initiatives/finalised/details/2012/000003.

[4]              Bl.a. FN:s generalförsamlings resolution nr 64/292 av den 3 augusti 2010 samt FN:s råd för mänskliga rättigheters resolutioner 7/22 av den 28 mars 2008 och 15/9 av den 6 oktober 2010.

[5]              http://www.un.org/en/sustainablefuture/.

[6]              Europarådets parlamentariska församlings resolution nr 1693/2009.

[7]              Uttalande från den höga representanten Catherine Ashton på EU:s vägnar för att fira Världsvattendagen den 22 mars 2010, http://register.consilium.europa.eu/, dok. 7810/10.

[8]              Skäl 1 i EU:s ramdirektiv för vatten, 2000/60/EG.

[9]              Enligt artikel 191.2 i EUF-fördraget ska unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner.

[10]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1).

[11]             Rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten (EGT L 330, 5.12.1998, s. 32).

[12]             Rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, 30.5.1991, s. 40).

[13]             I artikel 345 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs en tydlig "neutralitetsprincip" beträffande bestämmelserna om medlemsstaternas egendomsordning. EU får därför inte anta rättsakter som påverkar bestämmelserna om egendomsordningen, och det omfattar bestämmelser som rör ägandet av företag som tillhandahåller en allmännyttig tjänst som vattenförsörjning.

[14]             Med förbehåll för vissa villkor i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 134, 30.4.2004).

[15]             Skäl 40 i Europaparlamentets och rådets direktiv om tilldelning av koncessioner, som nyligen antagits (PE-CONS 73/13, ännu inte offentliggjort i EUT).

[16]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

[17]             KOM(2002) 132 slutlig.

[18]             www.euwi.net.

[19]             AVS: stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

[20]             Detta omfattar inte stöd från enskilda medlemsstater.

[21]             Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020: Att leva gott inom planetens gränser.

[22]             När det gäller de europeiska struktur- och investeringsfonderna håller man för närvarande på att fastställa utgiftsprioriteringar för varje enskilt EU-land inom ramen för partnerskapsavtal och operativa program, som utarbetas av medlemsstaterna och godkänns av kommissionen.

[23]             COM(2012) 673 final.

[24]             Ämnen som utgör en betydande risk för eller via vattenmiljön; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/39/EU av den 12 augusti 2013 om ändring av direktiven 2000/60/EG och 2008/105/EG vad gäller prioriterade ämnen på vattenpolitikens område.

[25]             Rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (EGT L 20, 26.1.1980, s. 43).

[26]             I linje med kraven i artikel 19.2 i direktivet.

[27]             Se särskilt paketet om sociala investeringar som kommissionen offentliggjorde i februari 2013

                (http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=1044&langId=en).

[28]             Enligt WHO krävs mellan 50 och 100 liter vatten per person och dag för att säkerställa att de mest grundläggande behoven tillgodoses och få hälsorisker uppstår. Tillgång till 20–25 liter per person och dag utgör ett minimum, men denna mängd medför hälsorisker eftersom den inte räcker för att tillgodose grundläggande hygien- och konsumtionsbehov.

                Se: http://www.ohchr.org/Documents/Publications/FactSheet35en.pdf.

[29]             I artikel 345 i EUF-fördraget fastställs en tydlig "neutralitetsprincip" beträffande bestämmelserna om medlemsstaternas egendoms­ordning. EU får därför inte anta rättsakter som påverkar bestämmelserna om egendomsordningen, och det omfattar bestämmelser som rör ägandet av företag som tillhandahåller en allmännyttig tjänst som vattenförsörjning. På samma sätt finns det ingen rättslig grund i fördragen som skulle göra det möjligt för EU att anta en rättsakt som ställer krav på företagen när det gäller återinvestering av vinster eller aktieägarstrukturen.

[30]             I enlighet med vissa villkor i artiklarna 28, 29 och 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/XX/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (antaget av Europaparlamentet och rådet den 26 februari 2014, ännu inte offentliggjort).

[31]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG.

[32]             http://water.europa.eu/.

[33]             T.ex. http://www.waterbenchmark.org.

[34]             I enlighet med meddelandet En agenda för förändring, KOM(2011) 637.

[35]             http://www.un.org/en/sustainablefuture/.

[36]             COM(2013) 92.

[37]             http://www.eu-un.europa.eu/articles/en/article_13692_en.htm.

[38]             http://www.un.org/sg/management/pdf/HLP_P2015_Report.pdf.

[39]             Kommissionens arbetsprogram 2014, COM(2013) 739 final.

[40]             I slutdokumentet från Rio+20 gavs en öppen arbetsgrupp i FN:s generalförsamling med 30 medlemmar i uppdrag att utarbeta ett förslag om hållbara utvecklingsmål som generalförsamlingen ska behandla vid sin 68:e session.

BILAGA

Förfarandeaspekter av medborgarinitiativet ”right2water”

I enlighet med artikel 4.2 i förordning (EU) nr 211/2011 registrerades det aktuella initiativet den 10 maj 2012, och det offentliggjordes i kommissionens nätregister: http://ec.europa.eu/citizens-initiative/public/initiatives/ongoing/details/2012/000003.

Medlemmarna i den medborgarkommitté som registrerats hos kommissionen är bosatta i följande medlemsstater: Frankrike, Belgien, Tyskland, Sverige, Bulgarien, Italien och Förenade kungariket.

Initiativet registrerades på engelska. Därefter tillhandahöll organisatörerna översättningar av initiativets titel, syfte och mål på alla officiella EU-språk.

De formulär som medborgarna använde för att ge sitt stöd till initiativet innehöll i enlighet med förordningen om medborgarinitiativet initiativets titel, ämne och mål. Formulären innehöll också en länk till kommissionens register (se ovan), och därmed kunde de medborgare som så önskade hitta mer detaljerad information om initiativet, som organisatörerna lämnat in i form av en bilaga till begäran om registrering. Denna bilaga fanns endast tillgänglig på engelska (organisatörerna lämnade inte in några översättningar av bilagan). Alla medborgare som stödde initiativet tog inte nödvändigtvis del av denna bilaga.

Initiativets föreskrivna insamlingsperiod (12 månader) avlutades den 10 maj 2013. Kommissionen har dock godkänt stödförklaringar till förmån för initiativet ända fram till den 1 november 2013 på grund av de problem som uppstod för de flesta organisatörerna när de inrättade sina insamlingssystem på nätet i medborgarinitiativets inledningsfas[1]. Sedan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna hade kontrollerat de insamlade stödförklaringarna skickade organisatörerna sina initiativ till kommissionen den 20 december 2013 tillsammans med intyg utfärdade av myndigheter i 25 medlemsstater och information om finansierings- och stödkällorna i enlighet med artikel 9 i förordningen.

Det angivna antalet giltiga stödförklaringar i intygen och uppgifter från medlemsstaternas behöriga myndigheter återfinns i nedanstående tabell. I uppgifterna ingår den förlängda insamlingsperioden fram till den 1 november 2013.

Medlemsstat || Antal undertecknare || Tröskel (ska uppnås i minst sju medlemsstater)

Österrike || 57 643 || 14 250

Belgien || 40 549 || 16 500

Bulgarien || 1 406 || 13 500

Cypern || 2 924 || 4 500

Tjeckien || 7 575 || 16 500

Estland || 516 || 4 500

Finland || 14 589 || 9 750

Tyskland || 1 236 455 || 74 250

Grekland || 33 220 || 16 500

Ungern || 18 245 || 16 500

Irland || 2 513 || 9 000

Italien || 65 223 || 54 750

Lettland || 393 || 6 750

Litauen || 13 252 || 9 000

Luxemburg || 5 566 || 4 500

Malta || 1 635 || 4 500

Nederländerna || 21 469 || 19 500

Polen || 3 962 || 38 250

Portugal || 13 964 || 16 500

Rumänien || 3 176 || 24 750

Slovakien || 20 988 || 9 750

Slovenien || 17 546 || 6 000

Spanien || 58 051 || 40 500

Sverige || 11 579 || 15 000

Förenade kungariket || 7 104 || 54 750

Totalt || 1 659 543 || Tröskeln nåddes i 13 medlemsstater

Veckorna efter det att initiativet lämnades in skickade organisatörerna intyg från myndigheter i två ytterligare medlemsstater till kommissionen:

•           Frankrike: 17 247 giltiga stödförklaringar

•           Danmark: 3 495 giltiga stödförklaringar

I enlighet med artikel 10 i förordningen

– offentliggjorde kommissionen den 20 december 2013 den relevanta informationen i registret:

http://ec.europa.eu/citizens-initiative/public/initiatives/finalised/details/2012/000003

– tog kommissionen emot organisatörerna den 17 februari 2014 (på förmiddagen).

På eftermiddagen samma dag gavs organisatörerna, i enlighet med artikel 11 i förordningen, tillfälle att presentera sitt initiativ vid en offentlig utfrågning som organiserades i Europaparlamentets lokaler. Vid mötet i kommissionens lokaler och den offentliga utfrågningen företräddes kommissionen av vice ordförande Maroš Šefčovič och tjänstemän från de olika berörda avdelningarna.

[1]               Se pressmeddelande av den 18 juli 2012: http://ec.europa.eu/commission_2010-2014/sefcovic/headlines/press-releases/2012/07/2012_07_18_eci_en.htm.