RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om resultaten av de EU-stödda programmen för utrotning, bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser för perioden 2005–2011

Sammanfattning

Den här rapporten sammanfattar resultaten av de EU-stödda programmen för utrotning, bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser, i enlighet med artikel 41 i rådets beslut 2009/470/EG om utgifter inom veterinärområdet[1].

Samfinansieringen av programmen för att utrota, bekämpa och övervaka djursjukdomar (nedan kallade ”de veterinära programmen”) utgör den absolut största delen av EU:s utgifter för livsmedelssäkerhet[2]. Under den aktuella perioden anslog EU över 1,17 miljarder euro i stöd till program för tretton sjukdomar[3]. Under de sju åren fick alla 27 EU-länder (25 länder till och med den 31 december 2006) EU-bidrag.

Trots vissa problem fortsätter de veterinära programmen att spela en viktig roll för att effektivt hantera de aktuella djursjukdomarna. Programmen säkerställer övervakning och bekämpning av sjukdomar, bättre riktade åtgärder mot gränsöverskridande sjukdomar med stor relevans för EU samt förebyggande åtgärder och snabba insatser mot nya och nygamla djursjukdomar, vilket är en hörnsten i EU:s djurhälsostrategi. Detta i sin tur ger tydliga ekonomiska fördelar för de berörda sektorerna i EU:s ekonomi och bidrar till en väl fungerande inre marknad och ett bättre konsument- och folkhälsoskydd (när det gäller zoonoser), vilket tjänar hela samhället.

Analysen ger stöd för vissa slutsatser om vilka åtgärder som behövs för att förbättra programförvaltningen, med tanke på framtida hot och utmaningarna för de veterinära programmen. Det gäller bland annat tydligare prioriteringar, lägre kostnader för programförvaltningen för både kommissionen och EU-länderna och bättre utformning, genomförande och kostnadseffektivitetsanalys av programmen.

Den 29 juni 2011 föreslog kommissionen en ny förordning som ska gälla alla utgifter för livsmedelssäkerhet[4]. Syftet är att optimera den befintliga budgetramen för att förenkla reglerna, öka insynen och flexibiliteten och visa hur kostnadseffektiva utgifterna för livsmedelssäkerhet är, bland annat de veterinära programmen. Förslaget kommer att antas formellt av medlagstiftarna under första halvåret 2014.

1.           Inledning

I artikel 41 i rådets beslut 2009/470/EG om utgifter inom veterinärområdet föreskrivs följande: ”Kommissionen ska vart fjärde år till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om djurhälsosituationen och kostnadseffektiviteten för genomförandet av program i de olika medlemsstaterna, inklusive närmare uppgifter om de antagna kriterierna”[5].

Inom det nuvarande systemet för övervakning och utvärdering finns inga särskilda verktyg för att mäta hur kostnadseffektiva utgifterna för livsmedels- och foderpolitiken är. Rapporten beskriver därför främst en preliminär kostnads-nyttoanalys av de genomförda programmen.

Många veterinära program, särskilt de som gäller utrotning av sjukdomar (t.ex. tuberkulos), pågår av förklarliga skäl under lång tid. Resultaten ses därför ofta inte förrän långt efter att åtgärderna har genomförts.

Den här rapporten, som är den första enligt nuvarande regelverk, täcker sjuårsperioden 2005–2011.

2.           Bakgrund

EU:s ekonomiska stöd till program för att utrota, bekämpa och övervaka djursjukdomar utgör den absolut största delen av EU:s utgifter för livsmedelssäkerhet. Målet är att successivt utrota djursjukdomar och införa övervakningsåtgärder i både medlemsländerna och EU som helhet. Det ingår också i EU:s övergripande strategi för djurhälsa[6] som ska skydda djurs och människors hälsa och värna konsumenterna. De veterinära programmens övergripande mål är att garantera ett gott skydd för både människors och djurs hälsa för att främja en högre produktivitet i djurhållningssektorn och bidra till den ekonomiska hållbarheten i de sektorer som direkt eller indirekt berörs av utbrott av djursjukdomar[7].

De djursjukdomar och zoonoser som EU-stödet kan omfatta förtecknas i bilaga I till rådets beslut 2009/470/EG.

Finansieringsprioriteringarna beslutas och justeras av kommissionen på årsbasis för att ta hänsyn till den rådande situationen. Störst tyngd ges åt sjukdomar med betydelse för djurhälsan eller folkhälsan (t.ex. zoonoser) och sjukdomar som kan få betydande ekonomiska effekter på grund av konsekvenserna för handeln och inkomstförlusterna för boskapssektorn i EU. Förslagen till prioriteringar diskuteras med medlemsländerna genom ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa[8]. Kommissionens interna bedömning bygger på medlemsländernas uppgifter, rapporter från kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO)[9], revisionsberättelser[10] samt resultaten från den arbetsgrupp som övervakar utrotningen av djursjukdomar[11].

År 2006 infördes en flerårig strategi för veterinära program för att se till att deras mål uppnås på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt.

De veterinära programmen omfattar flera olika åtgärder, bland annat vaccinering, testning av djur och kompensation för slakt eller utslaktning. I allmänhet täcker EU-bidraget 50 procent av ländernas kostnader för specifika åtgärder[12] upp till ett maxbelopp. Undantag görs för kostnader för övervakning, testning och genotypning för transmissibel spongiform encefalopati (TSE) som har finansierats till 100 procent upp till ett visst tak, och kostnaderna för rabiesprogram (inköp och distribution av vaccin samt laboratorieundersökningar) som har finansierats med 75 procent sedan 2010. Under 2011 höjdes bidraget till 60 procent för alla program som tidigare finansierats till 50 procent, som ett bidrag till budgetåterhämtningen i de länder som drabbats av den finansiella och ekonomiska krisen. Under perioden 2005–2011 uppgick EU:s totala utbetalningar till mer än 1,17 miljarder euro[13] och omfattade tretton sjukdomsprogram.

Det bör noteras att det totala stödbeloppet varierat avsevärt beroende på typ av sjukdom och antalet program som godkänts för varje sjukdom.

Under dessa sju år fick alla 27 EU-länder (25 länder till och med den 31 december 2006) EU-bidrag. Fördelningen av anslagen per sjukdom och land illustreras i figur 1 och 2 i kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel III[14].

Figur 1 Fördelning av stödet per medlemsland (2005–2011)

Figur 2 Fördelning av stödet per sjukdom (2005–2011)

Figur 3 Hur stödet har utvecklats (2005–2011)

 

Finansieringen har ökat kraftigt sedan 2009 (se figur 3). Det beror främst på betydligt större anslag till program för att utrota blåtunga, särskilt i Frankrike och Spanien (se kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel IV.2) och tuberkulos hos nötkreatur, särskilt i Irland och Storbritannien (se kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel IV.3). Det beror också på de ökade anslagen till alla sjukdomar under 2011, såsom förklaras ovan.

Under den aktuella perioden gick nästan 38 procent av stödet till Frankrike och Spanien (se figur 1). Andra stora bidragsmottagare, som sammanlagt stod för 35 procent av EU-anslagen, var Italien (9,5 %), Storbritannien (10,1 %), Tyskland (7,7 %) och Irland (7,7 %).

De återstående 27 procenten av utgifterna fördelades mellan övriga 21 medlemsländer. Av dessa var det bara Polen, Portugal och Nederländerna som fick mer än 3 procent.

Utbetalningarna till de sex länder som fick mest bidrag illustreras i figur 4, som också visar fördelningen per sjukdom inom varje land[15].

Figur 4 Länder som får mest bidrag till sina veterinära program (2005–2011)

 

 

  

Mer än 74 procent av EU:s anslag under den aktuella perioden gick till tre veterinära program (se figur 2). Cirka 44,5 procent av EU:s totala anslag gick till övervakning av TSE och utrotning av bovin spongiform encefalopati (BSE) och scrapie. Den näst största posten (cirka 15,5 %) gällde utrotning av tuberkulos hos nötkreatur, följt av utrotning av blåtunga (drygt 14 %).

Ytterligare 20,5 procent fördelades mellan fyra sjukdomar: utrotning av brucellos hos nötkreatur (6 %), rabies (5,5 %) och brucellos hos får och getter (4,7 %) samt bekämpning av salmonella (4,3 %).

Bidragen till programmen för de sju övriga sjukdomarna utgjorde de återstående 5,2 procenten av EU-stödet.

3.           Djurhälsosituationen i EU under 2005–2011

Den kvalitativa och kvantitativa utvärderingen av de EU-stödda veterinära program som genomfördes under 2005–2011 visar överlag att programmen på ett effektivt sätt bidragit till att förbättra djurhälsostatusen inom EU, och alltså gett god valuta för pengarna. Positiva resultat har uppnåtts i de flesta fall, med undantag för vissa sjukdomar i några länder där det fortfarande finns problemområden.

Trots framstegen varierar dock resultaten mellan sjukdomarna och det finns fortfarande några EU-regioner med lokala problem. Orsakerna är epidemiologiska faktorer, särskilt vilda djurs eller vektorers roll, som påverkar åtgärdernas effekter för vissa program, men också specifika problem med själva genomförandet i länderna.

De drabbade länderna har ofta haft strukturella problem med budget och personal (personalbrist eller olämplig personalfördelning) som, trots alla ansträngningar, gjort det svårare att genomföra programmen. Kommissionen avser att lämna ytterligare stöd till medlemsstaterna för att åtgärda dessa brister, t.ex. genom att minska kostnaderna i samband med programförvaltningen och att bättre prioritera de olika sjukdomarna.

Bristerna beror också på sociokulturella problem, t.ex. otillräcklig samordning mellan nationella och regionala/lokala aktörer, eller dålig kommunikation mellan offentliga och privata aktörer. För att åtgärda dessa brister kommer arbetsgruppens roll i spridningen av bästa praxis och erfarenhetsutbytet mellan medlemsstaterna att stärkas ytterligare.

Analysresultaten för varje sjukdom diskuteras i följande avsnitt.

3.1.        Mycket goda resultat

I de flesta fall har de olika sjukdomarna hållits i schack och incidensen eller förekomsten är under kontroll. Många sjukdomar har successivt utrotats från stora delar av EU. Detta styrks av att antalet ”sjukdomsfria zoner” i EU blivit många fler under perioden (t.ex. tuberkulos och brucellos hos nötkreatur och klassisk svinpest)[16].

•        Genomförandet av de obligatoriska programmen för övervakning och utrotning av BSE hos boskap var ett nödvändigt inslag i en rad EU-åtgärder som ledde till en dramatisk minskning av antalet BSE-fall under 2005–2011 och en genomsnittlig minskning på 38 procent per år. Under 2011 konstaterades endast 28 positiva fall i över 6,3 miljoner prover. Handeln med levande nötkreatur, nötkött och nötköttsprodukter från de mest drabbade länderna har återställts, och konsumenternas förtroende har återvänt. EU:s obligatoriska åtgärder för att övervaka scrapie och utrota sjukdomen hos smittade får- och getbesättningar resulterade i mycket bättre kunskap om sjukdomens utbredning och, genom särskiljande testning, en försäkran om att incidensen av BSE hos får och getter nu är noll eller försumbar.

•        Programmen för blåtunga har varit viktiga för att bekämpa och utrota sjukdomen, särskilt epidemierna med serotyperna BTV-8 och BTV-1 som oväntat påträffades under 2006 och 2007. EU mobiliserade betydande ekonomiska resurser så att medlemsländerna kunde starta en samordnad vaccinationskampanj i alla drabbade områden. Kampanjen visade sig vara mycket framgångsrik: blåtunga är nu under kontroll och serotyperna BTV-1 och BTV-8 har praktiskt taget försvunnit från hela Europa.

•        När det gäller rabies har programmen för oral vaccination som startade i slutet av 1980-talet visat sig vara mycket effektiva: rabies har utrotats i flera länder. Mellan 2005 och 2011 minskade antalet rabiesfall i EU mycket kraftigt från 2 575 till 518 fall. En total utrotning av rabies i Europa är nu inom räckhåll. Detta är en unik situation i världen eftersom EU har lyckats utrota rabies i en aldrig tidigare skådad omfattning[17]. Sjukdomen finns nu bara i Östeuropa och kommissionen anslår medel för att skapa vaccinationsbälten genom bilaterala avtal mellan de berörda EU-länderna och de grannländer där rabies fortfarande är ett hot[18].

•        De obligatoriska programmen för att bekämpa salmonella, som har genomförts successivt sedan 2007, har märkbart förbättrat situationen hos fjäderfä. Antalet rapporterade fall hos människor i EU har minskat med 50 procent. Den nedåtgående trenden för salmonella hos människor mellan 2005 och 2011 var statistiskt signifikant, med en genomsnittlig årlig minskning med 12 procent (enligt uppgifter från Efsa, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet)[19]. Den minskade prevalensen av salmonellaserovarer av betydelse för folkhälsan har åstadkommits genom ett effektivt och samordnat genomförande av nationella salmonellaprogram (bl.a. rutinmässig övervakning, både av lantbrukaren och av den behöriga myndigheten) för specifika fjäderfäbestånd som är inriktade på de serovarer som oftast ger infektioner hos människor.

•        Aviär influensa har blivit allt vanligare i EU de senaste åren, främst på grund av utbredningen bland vilda fåglar, men har bekämpats framgångsrikt med de obligatoriska övervakningsprogrammen. Programmen har visat sig vara effektiva för att i tid upptäcka och varna för utbrott av både hög- och lågpatogena stammar. På så vis minskar risken för att jordbrukarna drabbas av ekonomiska förluster och att det bildas en zoonotisk stam som är farlig för människor. Programmen har också varit till stor nytta för att tidigt upptäcka högpatogen aviär influensa hos vilda fåglar, och därmed förhindra spridning till kommersiella besättningar och minska risken för att människor exponeras. Sedan 2008 övervakas färre vilda fåglar och tamfåglar. Detta ska dock ses i förhållande till den positiva utvecklingen i fråga om antalet utbrott, som sedan 2007 minskat betydligt för både tama och vilda fåglar. Under 2007 inträffade 25 utbrott av högpatogen aviär influensa hos tamfåglar, men inga alls under 2011. Sedan 2010 har inga utbrott inträffat hos vilda fåglar.

•        Klassisk svinpest hade utrotats i de flesta av de 15 medlemsländerna 2004, utom i vissa områden i Tyskland, Luxemburg och Frankrike där sjukdomen fortfarande förekom hos vildsvin. EU:s utvidgning har lett till ökade risker till följd av förekomsten av svinpest i Centraleuropa och på Balkan samt en endemisk situation i Bulgarien och Rumänien vid tidpunkten för deras anslutning till EU. Tack vare ökade anslag till bekämpningsåtgärder de senaste åren har man utrotat klassisk svinpest med goda resultat. De största utbrotten under denna period var hos tamsvin i Rumänien mellan 2006 och 2007 och hos vildsvin i Ungern 2008. Under 2009 inträffade inga utbrott alls hos tamsvin, och under 2010 och 2011 rapporterades inga utbrott hos vare sig tama eller vilda djur.

•        När det gäller tuberkulos hos nötkreatur visar epidemiologiska data för de länder som får stöd genom de samfinansierade programmen att man mellan 2005 och 2011 gjorde vissa framsteg mot att utrota sjukdomen. I Spanien, Italien, Portugal och Polen minskade antalet tuberkulosfall markant och Polen fick status som ”officiellt tuberkulosfritt” 2009, liksom flera regioner i Italien de senaste åren. Den epidemiologiska situationen för tuberkulos i Irland (där EU-stödda program startade 2009) har förbättrats något. Situationen behöver bekräftas under de kommande åren.

Överlag har det också gjorts betydande framsteg med att utrota brucellos hos nötkreatur och hos får och getter. Det är nu bara några områden i EU som är drabbade.

•        Brucellos hos nötkreatur har utrotats nästan helt i de flesta EU-länder. Sedan 2005 har prevalensen minskat eller legat kvar på en låg nivå i de flesta av de länder som driver samfinansierade program (Cypern, Irland, Spanien och på Azorerna). I Nordirland observerades en ökning efter 2005, om än från en mycket låg nivå, men sedan 2009 har antalet nya fall minskat. Ett framgångsrikt genomförande av programmen har lett till att Irland som helhet fick status som ”officiellt brucellosfritt” under 2009. Det gäller också flera regioner och provinser i Italien och spanska Kanarieöarna.

•        Utrotningsprogrammen för brucellos hos får och getter har gett goda resultat i Cypern, norra och centrala Italien, Portugal och Spanien, där prevalensen minskade väsentligt mellan 2005 och 2011. Sett under längre tid är resultaten i Spanien ännu mer anmärkningsvärda: Landet har rapporterat en betydande minskning av prevalensen i besättningar från cirka 30 procent 1999 till 0,54 procent 2011.

•        Programmen för att utrota enzootisk bovin leukos har lett till en avsevärt lägre incidens i länderna i riskzonen, särskilt Portugal, Polen och Italien.

•        En liknande positiv utveckling kan ses för Aujeszkys sjukdom där allt fler länder har blivit sjukdomsfria. De viktigaste resultaten av utrotningsprogrammen för 2005–2011 är att sjukdomen har utrotats i Tyskland, Slovakien och många regioner i Storbritannien, och det har också gjorts framsteg i flera andra regioner. Tack vare de goda resultaten och rådets omprioritering av sjukdomar 2006[20] upphörde EU:s samfinansiering 2010.

3.2.        Vissa positiva resultat

•        Brucellos hos nötkreatur: I Portugal och Italien finns det stora variationer i resultat på regional nivå som beror på särskilda omständigheter i samband med genomförandet av utrotningsprogrammen i vissa regioner. I Italien varierar förekomsten av brucellos hos nötkreatur och bufflar avsevärt mellan regionerna. I norra och centrala Italien är flera regioner och provinser officiellt sjukdomsfria, medan de södra regionerna fortfarande har en hög prevalens och incidens. På Portugals fastland finns det också geografiska variationer i prevalensen, som är högre i vissa regioner jämfört med resten av landet. Det har trots allt skett betydande förbättringar. Vaccinationsprogrammen på Azorerna har gett utmärkta resultat: prevalensen har minskat från över 3 procent 2006 till lite drygt 1 procent 2011.

3.3.        Problemområden

•        Brucellos hos får och getter: Grekland och södra Italien är de områden som har mest problem med att utrota sjukdomen. Vissa problem med själva genomförandet har påverkat programmens övergripande resultat negativt. I de fall där programmen inte har gett resultat på grund av dåligt eller felaktigt genomförande på nationell eller lokal nivå har kommissionen vidtagit korrigerande åtgärder eller infört sanktioner som att inte godkänna programmet, minska anslagen under följande år eller minska bidragen för de berörda åren.

•        Tuberkulos hos nötkreatur i Storbritannien: EU-stödda utrotningsprogram har genomförts i hela landet sedan 2010, utom i Skottland (som är officiellt sjukdomsfritt sedan 2009). Den epidemiologiska situationen var ett orosmoment under den aktuella perioden och måste fortfarande följas noga, särskilt i England. Åtgärderna i de godkända programmen måste genomföras korrekt.

•        Afrikansk svinpest i Italien (Sardinien): Sjukdomen har helt utrotats i EU, med undantag för Sardinien. Trots de positiva resultaten tidigare år inträffade ett nytt allvarligt sjukdomsutbrott andra halvåret 2011, främst på grund av det dåliga genomförandet av programmen.

4.           Kostnads-nyttoanalys av de veterinära programmen under 2005–2011

Resultaten av de åtgärder som fått EU-bidrag under 2005–2010 har utvärderats både internt och med hjälp av de senaste årens externa studier[21], utifrån de konkreta resultaten av EU:s insatser för att stödja medlemsländerna med att utrota, bekämpa och övervaka vissa djursjukdomar. Studierna beskriver de veterinära programmens allmänt goda resultat, men lyfter också fram ett antal brister där särskilda problem med genomförandet påverkar resultaten negativt (se avsnitt 3). Bristerna förväntas åtgärdas bland annat genom att verktygen för den ekonomiska förvaltningen fortlöpande moderniseras och genom att arbetsgruppens verksamhet optimeras.

Vi vill dock påminna om att de stödberättigande åtgärderna under 2011 samfinansierades i större utsträckning – 60 procent i stället för som tidigare 50 procent (se avsnitt 2) – och att ytterligare en åtgärd omfattades av stödet[22].

Kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel IV visar resultaten av kostnads-nyttoanalyserna för de sjukdomar som står för den största delen av EU:s ekonomiska stöd till veterinära program.

5.           Betungande administration för de EU-stödda veterinära programmen

Att förvalta EU-medel kräver betydande resurser, på både nationell nivå och EU-nivå. De resurser som krävs står inte nödvändigtvis i proportion till programmens omfattning. För varje program krävs förberedelser och granskning av själva programmet, ett genomförandebeslut från kommissionen, finansiell administration och kontroll av resultaten.

Trots de betydande kostnaderna för att söka och få även små ekonomiska bidrag anser medlemsländerna att det ger positiva effekter, särskilt för att bygga upp kapacitet och skapa samsyn.

Mellan 2005 och 2011 gjorde EU 825 utbetalningar på sammanlagt 1 174 253 269,46 euro. Diagrammet nedan visar hur finansieringen förändrades under perioden. Utbetalningarna är grupperade i olika intervall.

Som vi kan se står utbetalningar på högst 200 000 euro (de fyra lägsta intervallen) för en mycket liten del av EU:s totala samfinansiering under perioden och motsvarar drygt 1,5 procent av det totala beloppet. Å andra sidan står dessa fyra kategorier för nästan 42 procent av det totala antalet utbetalningar.

Figur 5 Fördelning av utbetalningarna per beloppkategori (2005–2011)

Det högsta intervallet, som är utbetalningar på över 10 miljoner euro, stod däremot för 35 procent av EU:s finansiering under perioden men bara för 2,6 procent av antalet utbetalningar.

Detta innebär att många utbetalningar är på relativt små belopp:

•        Nästan 19 procent av utbetalningarna var på högst 25 000 euro, vilket motsvarar cirka 0,1 procent av de sammanlagda medlen.

•        Över 26 procent av anslagen var på högst 50 000 euro, vilket motsvarar cirka 0,3 procent av det samfinansierade beloppet under den aktuella perioden.

Mer upplysningar om de enskilda beloppen inom ramen för EU:s samfinansiering av de veterinära programmen finns i kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel V.

6.           Sammanfattning och fortsatt arbete

Under den aktuella perioden har de EU-stödda veterinära programmen visat sin katalysatoreffekt för följande mål:

•        Bättre folkhälsa och djurhälsa: minska sjukdomarnas prevalens/incidens, skydda folkhälsan (när det gäller zoonoser) och fungera som centralt verktyg för att förebygga och hantera sjukdomar inom ramen för EU:s strategi för djurhälsa.

•        Ekonomiska vinster för EU som helhet: skydda sektorns värde, bidra till marknadsstabilitet, sörja för en säker handel, öka handeln med länder utanför EU och minska folkhälsokostnaderna[23].

Följande positiva aspekter har bidragit till de veterinära programmens resultat:

•        Nerifrån och upp-strategi för att identifiera och åtgärda djurhälsoproblem, dvs. program som utformas på nationell nivå, och uppifrån och ner-strategi för att se till att EU:s regler och kriterier följs, dvs. program som godkänts av kommissionen.

•        Flexibilitet vid resursfördelningen tack vare årliga justeringar (enligt det epidemiologiska läget och sjukdomsprioriteringar) och möjligheten att tillämpa olika bidragsnivåer.

•        EU-systemets förmåga att ingripa vid ovanligt allvarliga sjukdomsutbrott (t.ex. BSE-kriserna och blåtungeepidemierna) med begränsade ekonomiska resurser i förhållande till det höga ekonomiska värdet för djursektorerna.

•        EU:s kontinuerliga ekonomiska bidrag som gör att länderna kan planera sina veterinära program på medellång och lång sikt.

•        Det regionala samarbetet som innebär ett värdefullt stöd för kandidatländer och länder som gränsar till EU, och som har förhindrat införseln av sjukdomar i EU (och bidragit till att ländernas resultat har hållit i sig).

•        Utbyte av kunskap, erfarenheter och bästa praxis mellan EU-länderna, bland annat inom de arbetsgrupper som övervakar sjukdomsutrotningen.

Det finns dock ett antal brister. Kommissionen har delvis åtgärdat några av bristerna men det finns fler problem som man snart bör ta itu med:

•        Bristen på en systematisk metod utifrån tydliga mål och indikatorer, som skulle göra det lättare att utvärdera resultaten. Man skulle också bättre kunna visa hur kostnadseffektiva de olika åtgärderna är.

•        Stora skillnader i EU-ländernas veterinära system och besättningsstrukturer som medför variationer i hur programmen genomförs, vilket kan äventyra resultaten som uppnåtts på EU-nivå, särskilt när det gäller gränsöverskridande sjukdomar.

•        Länderna lämnar inte alltid in sina fleråriga program, vilket begränsar möjligheten att inrikta sig på de framsteg som gjorts för att klara de medelfristiga målen och att underlätta förvaltningen av programmet.

Fram till 2020 står EU också inför specifika utmaningar som kan försvåra de nationella programmens genomslag. Det gäller främst följande:

•        Risken för nya utbrott av de prioriterade sjukdomarna:

– Mottagliga vilda djur som rör sig över gränserna (gäller särskilt klassisk svinpest, afrikansk svinpest och rabies i de östeuropeiska och baltiska medlemsländerna).

– Olaglig import av kött från länder utanför EU (gäller särskilt klassisk svinpest och afrikansk svinpest längs EU:s östra gräns).

– Upptäckt av sporadiska fall av BSE, och samtidigt osäkerheter när det gäller ”atypisk BSE” (alla medlemsländer).

•        Risken för nya sjukdomar:

– Risk för att faror i länder som gränsar till EU sprider sig till EU:s gränsregioner.

– Risk för att nya sjukdomar eller kända patogener kommer in i eller tillbaka till EU från länder som gränsar till EU.

•        Viktigaste förändrade riskfaktorer:

– Ökande komplexitet i internationella leveranskedjor.

– Ökande risk för vektorburna sjukdomar och eventuella klimateffekter i form av ändrade mönster för djursjukdomarnas uppkomst och spridning.

– Potentiell uppmjukning av övervakningsåtgärder när sjukdomsläget är sådant att man har nått det primära målet.

– Insatser för att öka de offentliga finansernas hållbarhet, på både nationell nivå och EU-nivå, kan leda till en budgetnedskärning som kan inverka negativt på programmens varaktiga resultat. Detta kommer främst att påverka program som måste drivas på lång sikt för att nå önskade resultat. Programmens resultat och effekter måste bedömas på medellång sikt för att man till fullo ska kunna utvärdera resultaten av programmen: att dra slutsatser genom att jämföra resultat på kort sikt kan vara missvisande, eftersom effekterna på djurhälsan endast kan visas efter en viss tid (beroende på sjukdomens epidemiologi).

Den 29 juni 2011 föreslog kommissionen en ny förordning som ska gälla alla utgifter för livsmedelssäkerhet. Syftet är att optimera den befintliga budgetramen för att förenkla reglerna, öka insynen och flexibiliteten och visa hur kostnadseffektiva utgifterna för livsmedelssäkerhet är, bland annat när det gäller de veterinära programmen. Förslaget kommer att antas formellt av medlagstiftarna under första halvåret 2014.

[1]               EUT L 155, 18.6.2009, s. 30. Rådets beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet har efter flera ändringar kodifierats, upphävts och ersatts av rådets beslut 2009/470/EG.

[2]               Under 2011 gick cirka 75 procent av den totala budgeten för livsmedel och foder till veterinära program.

[3]               Aviär influensa, afrikansk svinpest, Aujeszkys sjukdom, brucellos och tuberkulos hos nötkreatur, blåtunga, klassisk svinpest, enzootisk bovin leukos, rabies, enzootisk salmonellos, brucellos hos får och getter, vesikulär svinsjuka samt TSE (BSE och scrapie).

[4]               KOM(2011) 398 slutlig.

[5]               Rapporten bygger också på resultaten av två utvärderingar:    Preparation of a report on the outcome of the EU co-financed animal disease eradication and monitoring programmes in the MSs and the EU as a whole (2011, Food Chain Evaluation Consortium).

                Evaluation of the Eradication, Monitoring and Control Programmes for Animal Diseases (2013, ICF-GHK).

[6]               Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, KOM(2007) 539 slutlig – En ny strategi för djurhälsa för Europeiska unionen (2007–2013) enligt principen ”Det är bättre att förebygga än att behandla”.

[7]               Uppgifter om djurhållningssektorns ekonomiska betydelse i EU under den aktuella perioden finns i kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel VIII.

[8]               Kommittén inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002). Syftet är att hjälpa kommissionen att ta ett effektivare helhetsgrepp på livsmedelskedjan. Kommittén består av företrädare för medlemsländerna med en företrädare för kommissionen som ordförande.

[9]               Kontoret är en enhet i generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor. Dess uppdrag är att genom revisioner, inspektioner och annan verksamhet garantera effektiva kontrollsystem och utvärdera hur EU-normerna följs i EU och i länder utanför EU när det gäller deras export till EU.

[10]             Revisionsberättelserna vänder sig till chefer och andra intressenter och sammanfattar resultaten av revisionsarbetet vid kommissionens revisionstjänst (GD Hälso- och konsumentfrågor).

[11]             Arbetsgruppen inrättades i mars 2000 i enlighet med åtgärd 29 i vitboken om livsmedelssäkerhet. Den består av företrädare för varje medlemsstat under kommissionens ansvar och sammanträder en eller två gånger om året i Bryssel. Arbetsgruppen ska a) förbättra utrotningen av djursjukdomar och b) förbättra kostnads–nyttoförhållandet för de program för utrotning av djursjukdomar som medfinansieras av EU. Dessutom har ytterligare sex underarbetsgrupper inrättats för tuberkulos hos nötkreatur, brucellos hos nötkreatur, brucellos hos får och getter, rabies, salmonellos och klassisk svinpest, för att hantera specifika sjukdomar och ge tekniskt stöd. Arbetsgruppens mötesprotokoll finns på kommissionens webbplats: http://ec.europa.eu/food/animal/diseases/index_en.htm

[12]             Medlemsländerna kan inte få bidrag till alla sina åtgärder. EU bidrar endast till särskilda åtgärder, beroende på sjukdomen, i enlighet med de kommissionsbeslut som godkänner de veterinära programmen på årsbasis. Mer information finns i kommissionens genomförandebeslut 2012/761/EU, EUT L 336, 8.12.2012, s. 83.

[13]             Sifforna för 2011 gäller inte de program där en revision fortfarande pågår.

[14]             EU:s slututbetalningar för medlemsländernas veterinära program som godkänts av kommissionen finns i kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel III.

[15]             Uppgifter om EU:s medfinansiering i de återstående 21 medlemsländerna framgår av kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel VI.

[16]             Mer information om officiellt sjukdomsfria zoner finns i kommissionens arbetsdokument SANCO/11377/2013, kapitel IX.

[17]             På grund av ett högt infektionstryck från länderna på västra Balkan finansierar EU på senare år också samarbete om rabies (och klassisk svinpest) med Världsbanken inom instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA).

[18]             De länder utanför EU som är aktuella just nu är Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

[19]             Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) bildades i januari 2002 som en oberoende källa till vetenskaplig rådgivning och kommunikation om risker i livsmedelskedjan. Myndigheten bildades som ett led i ett omfattande program för att förbättra livsmedelssäkerheten, garantera ett gott konsumentskydd och återställa och upprätthålla förtroendet för EU:s livsmedelsproduktion.

[20]                    Rådets beslut av den 19 december 2006 om ändring av beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet, EUT L 397, 30.12.2006, s. 22.

[21]             Se fotnot 2.

[22]             En klumpsumma per husdjur som provtagits infördes.

[23]             Mer information finns i dokumentet Preparation of a report on the outcome of the EU co-financed animal disease eradication and monitoring programmes in the MSs and the EU as a whole (2011, Food Chain Evaluation Consortium).