19.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 458/19

Föredragande:

Oliver Röpke

1.1

Syftet med kommissionens förslag om ett direktiv om privata enmansbolag med begränsat ansvar (Societas Unius Personae – SUP) (1) är att underlätta små och medelstora företags gränsöverskridande verksamhet. I sin nuvarande form verkar förslaget inte vara helt färdigt eftersom många av bestämmelserna innebär (allvarliga) risker för en seriös handel på den inre marknaden och för fordringsägarnas, konsumenternas och arbetstagarnas intressen. EESK rekommenderar därför kommissionen uttryckligen att ta hänsyn till och genomföra de förslag som framförs i detta yttrande.

1.2

Den rättsliga grund som har valts (artikel 50 i EUF-fördraget) är inte övertygande och verkar framför allt syfta till att kringgå kravet om enhällighet i rådet och förhindra ett misslyckande som i fallet med det privata Europabolaget. Även om de privata enmansbolagen formellt ska förankras i de nationella rättssystemen som en alternativ bolagsform är det helt tydligt att huvudkriterierna för dem fastställs i överstatliga bestämmelser. Den lämpliga rättsliga grunden vore därför artikel 352 i EUF-fördraget.

1.3

EESK stöder strävan att göra det så lätt som möjligt att bilda bolag, framför allt för de små och medelstora företagen. Minimikravet på 1 euro för de privata enmansbolagens bolagskapital och förbudet mot krav på att bolagen ska bygga upp reserver innebär dock i praktiken att ansvaret reduceras till ingenting. Detta kan innebära att marknadsaktörerna kräver personliga säkerheter från företagsägaren för att lugna tredje man (konsumenter, leverantörer och fordringsägare), vilket omintetgör fördelarna med det begränsade ansvaret.

1.4

EESK understryker behovet av att uppmuntra skapandet av sunda företag och föreslår därför en föreskrift om att de privata enmansbolagen ska ha ett avsevärt minimikapital som står i proportion till bolagets syfte som en ”tröskel för seriösa aktörer” så att hänsyn också tas till fordringsägarnas, konsumenternas, arbetstagarnas och allmänhetens intressen och handeln inte äventyras. I samband med detta kan man också utnyttja de erfarenheter som finns i vissa medlemsstater, där en sänkning av det bolagskapital som ska betalas in omedelbart kompenseras av en ”sparmodell”, där man under de påföljande åren bygger upp reserver för att förhindra en varaktig underkapitalisering. För att skapa klarhet kring bolagsformen bör namnet på det privata enmansbolaget också innehålla en hänvisning till ansvarsbegränsningen och det land där bolaget är registrerat.

1.5

EESK anser att ett privat enmansbolag inte bör få registreras på en ort där det inte utövar någon som helst ekonomisk verksamhet (brevlådeföretag). Den separering av det stadgeenliga och faktiska sätet som man för första gången vill införa för en europeisk bolagsform är därför ett prejudikat som oroar EESK. Tillsammans med bestämmelsen om att det privata enmansbolaget ska omfattas av lagstiftningen i den stat där det är registrerat kan detta inte bara leda till att arbetstagarnas medbestämmanderätt äventyras utan även till att nationella skattebestämmelser kringgås.

1.6

Man kan inte utesluta att medbestämmanderätten i företagets ledningsorgan (styrelse eller direktion) urholkas genom en formell flytt av det stadgeenliga sätet och det byte av bolagsstadga som detta innebär. EESK förespråkar därför uttryckligen att de privata enmansbolagen ska ha samma stadgeenliga och faktiska säte. Detta gäller redan för andra överstatliga rättsformer (Europabolag och europeiska kooperativa föreningar). EESK anser vidare att man måste säkerställa medbestämmanderätten i en medlemsstat där ett privat enmansbolag utövar sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet och att man beslutsamt måste bekämpa illojal konkurrens. EESK anser därför att det också krävs en enhetlig reglering av frågan om arbetstagarnas medbestämmande i privata enmansbolag.

1.7

När det gäller företagsgrundarna anser EESK att det är viktigt att se till att bolag kan grundas snabbt och inom rimlig tid. Registrering av privata enmansbolag i ett rent onlineförfarande kan dock leda till problem och risker om man inte kontrollerar grundarens identitet. Frånvaron av en identitetskontroll skulle försämra öppenheten gentemot affärspartner, undergräva rättshandlingarnas trovärdighet och skada konsumenternas intressen. Det skulle främja och underlätta brevlådeföretag och falskt egenföretagande. För att ändå ta hänsyn till önskan om onlineregistrering bör frågan om huruvida detta ska vara möjligt överlåtas till medlemsstaterna. I detta fall måste det dock ske en identitetskontroll på förhand, och den behöriga myndigheten och/eller notarierna måste kunna ge grundaren information och råd.

1.8

EESK välkomnar planerna på att göra det lättare för framför allt små och medelstora företag (inbegripet nyetablerade företag och mikroföretag) att verka på den inre marknaden genom en ny bolagsrättslig reform. För att främja de små och medelstora företagen inom ramen för direktivförslaget måste direktivets tillämpningsområde inskränkas till dessa företag. Tanken är inte att detta verktyg ska ge internationellt verksamma koncerner möjlighet att driva dotterbolag med hundra- eller tusentals anställda som privata enmansbolag. EESK föreslår därför att enbart de företag som uppfyller kriterierna i artikel 3.2 (2) i direktiv 2013/34/EU (redovisningsdirektivet) (3) ska kunna bli privata enmansbolag. Detta innebär att privata enmansbolag som uppnått en viss storlek måste omvandlas till en annan rättslig bolagsform.

1.9

Sammanfattningsvis bör det framhållas att direktivförslaget, om det antogs, skulle äventyra de nationella principer i många medlemsstater som ligger till grund för bolagsrätten för kapitalbolag. Med anledning av den rättsliga grund som har valts ställer sig kommittén tveksam till om förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. EESK anser därför att det privata enmansbolaget som bolagsform endast ska få användas av sådana företag med gränsöverskridande verksamhet som vid tidpunkten för registreringen är verksamma i minst två medlemsstater eller på ett trovärdigt sätt bevisar att de senast inom en viss tid (t.ex. två år) efter registreringen kommer att vara verksamma i minst två medlemsstater. Förslaget till förordning om stadga för europeiska stiftelser (FE) (4) och Europaparlamentets interimsbetänkande i denna fråga kan fungera som exempel i detta fall.

1.10

Av de skäl som har angetts värdesätter EESK visserligen kommissionens ansträngningar för att stödja de små och medelstora företagen på bolagsrättens område. Det finns dock mycket kvar att diskutera när det gäller direktivets konkreta innehåll. EESK kan endast ge förslaget ett positivt omdöme om de förslag som framförs i detta yttrande genomförs. Framför allt bör man nu i nära samarbete med de berörda parterna, som tyvärr inte alla i samma utsträckning har förhandskonsulterats av kommissionen, finna en balanserad lösning.

2.1

Redan 2008 ville kommissionen med förslaget till en stadga för ett europeiskt privat aktiebolag (SPE-bolag) (5) ge de små och medelstora företagen ett enkelt, flexibelt och för alla medlemsstater enhetligt verktyg för att underlätta deras gränsöverskridande verksamhet. Detta initiativ strandade slutligen i rådet, och kommissionen förklarade därefter, inom ramen för Refit-programmet, att den drog tillbaka förslaget (6).

2.2

I ett allmänt offentligt samråd om bolagsrättens framtid (i februari 2012) och ett omfattande onlinesamråd om enmansbolag (i juni 2013) gav kommissionen berörda parter tillfälle att ta ställning. Den 13 september 2013 ägde sedan ett möte rum om kommissionens planerade initiativ mellan generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster å ena sidan och företrädare för näringslivet å andra sidan. I detta möte deltog enligt uppgift från kommissionen bl.a. europeiska industri- och arbetsgivarförbundet Businesseurope, Europeiska småföretagaralliansen (European Small Business Alliance), industri- och handelskamrar samt Eurochambers. Man bjöd uppenbarligen inte in några företrädare för arbetstagarna och genomförde inte heller några likvärdiga samråd med fackföreningar eller konsumentorganisationer.

2.3

Kommissionen lade den 9 april 2014 sedan fram sitt förslag till direktiv om privata enmansbolag med begränsat ansvar, där dessa uttryckligen betecknas som ett alternativ till de europeiska privata aktiebolagen. Målet är att göra det lättare för små och medelstora företag att grunda bolag utomlands.

2.4

Tanken är att medlemsstaterna i sina rättssystem ska införa nationella bolagsformer, för vilka samma bestämmelser ska tillämpas och samma förkortning, SUP (Societas Unius Personae), användas i hela EU. Ett explicit mål med förslaget är att sänka etablerings- och driftskostnaderna. Man vill införa ett förenklat förfarande för onlineregistrering och nästan helt och hållet avstå från minimikrav i fråga om kapitalinsatsen. Fordringsägarna ska skyddas genom att företagsledaren/företagsledarna får en skyldighet att kontrollera vinstutdelningarna.

2.5

Medlemsstaterna får inte längre föreskriva att bolagets stadgeenliga säte och dess huvudkontor måste befinna sig i samma medlemsstat. Detta innebär att man för första gången tillåter separerade säten för en europeisk bolagsform. Det privata enmansbolaget ska omfattas av lagstiftningen i den stat där det är registrerat. Det sägs inte ett ord i kommissionens förslag om arbetstagarnas rätt till medverkan.

2.6

Kommissionen framhåller att utkastet inte innebär ett förslag till en ”ny överstatlig rättslig form” för enmansbolag utan en gradvis avveckling av ”inskränkningar i etableringsfriheten”. Kommissionen grundar därför förslaget på artikel 50.2 f i EUF-fördraget.

3.1

Erfarenheterna i vissa medlemsstater visar att det i vissa sektorer är mer intressant för enskilda företag att anlita ett självständigt ”jag-aktiebolag” än att anställa en arbetstagare. Detta innebär inte sällan att nationella kollektivavtal kringgås. Det föreslagna direktivet skulle genom lättheten att grunda privata enmansbolag, ansvarsbegränsningen utan kapitalinsats och möjligheten att separera det stadgeenliga och faktiska sätet främja det falska egenföretagandet ytterligare. Detta drabbar typiskt nog också dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden och för vilka det skydd som arbetsrätten och kollektivavtalen ger är som viktigast.

3.2

EESK medger att en överväldigande majoritet av företagen och arbetstagarna i EU följer det rättssystem som är tillämpligt på dem. Det privata enmansbolagets utformning gör dock att EESK i den konstruktion som föreslås ser en potentiell risk för att fenomen som företagsbedrägerier, annan brottslig verksamhet (t.ex. penningtvätt) och falskt egenföretagande ökar. Personer kan t.ex. välja sitt ”virtuella” registrerade säte efter eget gottfinnande, flytta det eller dölja sin identitet genom ägarkonstruktioner som liknar kinesiska askar med förgreningar över hela Europa. Direktivförslaget står på så sätt också i strid med de europeiska ansträngningarna för att bekämpa penningtvätt.

3.3

Det är tveksamt om kommissionens ansträngningar för att främja små och medelstora företags gränsöverskridande verksamhet ger några positiva resultat med detta direktivförslag. EESK anser att vissa medlemsstater redan inom ramen för förhandlingarna om det privata Europabolaget förespråkade ett avsevärt minimikapital samt att det stadgeenliga sätet skulle vara lika med det faktiska sätet och att det skulle råda enhetliga medbestämmandenormer. EESK anser inte att det främjar målet när man som i det aktuella förslaget förbiser dessa medlemsstaters berättigade krav.

4.1.1

Kommissionen försöker med det nya direktivförslaget om privata enmansbolag med begränsat ansvar i praktiken att införa det privata Europabolaget på ett annat sätt. Detaljregleringen i den nya rättsformen, SUP, är i grund och botten identisk med den som man ville införa för det privata Europabolaget. Det privata enmansbolaget ska inte bara ha ett enhetligt europeiskt namn. Alla huvudkriterier för ett sådant bolag (grundande, minimikapital, registrerat säte och stadgar) föreskrivs dessutom i tvingande överstatliga bestämmelser. I materialrättsligt hänseende måste det privata enmansbolaget nog betecknas som en överstatlig rättsform, och därför vore artikel 352 i EUF-fördraget rätt rättslig grund.

4.1.2

Även om det inom ramen för förslaget om privata enmansbolag slutligen ska finnas 28 olika slags privata enmansbolag så är detta inget indicium på en nationell rättsform. Även Europabolaget har 28 olika former och dess överstatliga karaktär ifrågasätts inte. Man måste därför starkt ifrågasätta om det var rätt av kommissionen att välja artikel 50 i EUF-fördraget som rättslig grund för detta förslag.

4.1.3

Kommissionens förslag ligger inte heller i linje med den i unionsfördraget förankrade subsidiaritetsprincipen eftersom det till skillnad från Europabolaget och de europeiska kooperativa föreningarna inte ställer något krav på gränsöverskridande verksamhet och därigenom inte bara har utformats för gränsöverskridande utan också för rent nationella förhållanden. Detta innebär att även den som enbart avser att driva sitt företag i sitt eget land ska kunna grunda ett privat enmansbolag från grunden. Direktivet ska också göra det möjligt att omvandla en nationell rättsform till ett privat enmansbolag utan att det finns en gränsöverskridande koppling. Med EU-lagstiftningen skapas på så sätt en ny nationell bolagsform som direkt konkurrerar med de nationella rättsformerna. Om man bortser från invändningarna i fråga om subsidiaritetsprincipen finns det redan i artikel 50.2 f i EUF-fördraget ett krav på verksamhet i olika medlemsstater. EESK anser därför att det privata enmansbolaget som bolagsform endast ska få användas av sådana företag med gränsöverskridande verksamhet som vid tidpunkten för registreringen är verksamma i minst två medlemsstater eller på ett trovärdigt sätt bevisar att de senast inom en viss tid (t.ex. två år) efter registreringen kommer att vara verksamma i minst två medlemsstater. Förslaget till förordning om stadga för europeiska stiftelser (FE) (7) och Europaparlamentets interimsbetänkande i denna fråga kan fungera som exempel i detta fall.

4.1.4

Kommissionen framhåller att man genom direktivförslaget vill göra det lättare för små och medelstora företag att bedriva gränsöverskridande verksamhet och grunda dotterbolag i andra medlemsstater. Genom att inte avgränsa tillämpningsområdet på lämpligt sätt underlåter kommissionen dock att säkerställa det avsedda stödet till de små och medelstora företagen. För att främja de små och medelstora företagen inom ramen för direktivförslaget måste direktivets tillämpningsområde därför inskränkas till dessa företag. Ett lämpligt avgränsningskriterium finner vi i direktiv 2013/34/EU (redovisningsdirektivet) (8). Detta gäller för alla kapitalbolag och är tillämpligt i hela EU. Endast företag som uppfyller storlekskriterierna enligt artikel 3.2 (9) i direktiv 2013/34/EU (10) bör kunna betraktas som privata enmansbolag. Detta innebär att privata enmansbolag som uppnått en viss storlek måste omvandlas till en annan rättslig bolagsform. Redovisningskraven gör det lätt att pröva och kontrollera respekten för kriterierna.

4.2.1

Det obligatoriska elektroniska registreringsförfarande som kommissionen vill införa kan leda till att insynen i det privata enmansbolaget försämras, om det inte finns något krav på att kontrollera grundarens identitet. Men också för grundaren är det utomordentligt viktigt med rådgivning om de rättigheter och skyldigheter som hänger samman med bildandet av ett bolag. Det är mycket svårt att kontrollera personers identitet på elektronisk väg. Kommissionens ansträngningar för att bekämpa penningtvätt skulle också undergrävas om bolag fick grundas online utan identitetskontroll.

4.2.2

För de små och medelstora företagens skull är det viktigt att man fastställer lämpliga tidsramar för grundandet av ett privat enmansbolag. Medlemsstaterna bör själva få avgöra om de vill införa en möjlighet att registrera privata enmansbolag online. Det elektroniska registreringsförfarandet bör i så fall dock kopplas till en förhandskontroll. På så sätt kan de behöriga myndigheterna och/eller notarierna framför allt kontrollera grundarens identitet och informera denne om viktiga rättsliga följder.

4.2.3

Genom att avskaffa kravet om ett minimikapital och samtidigt begränsa bolagsmannens ansvar sänder man ut en signal till grundaren om att företagarrisken faller på allmänheten. Detta är fel signal och strider i allra högsta grad mot den marknadsekonomiska principen. Minimikapitalet har också stor betydelse som ”tröskel för seriösa aktörer” eftersom det visar företagsgrundarna att det för att göra anspråk på ansvarsbegränsning krävs en avsevärd insats så att man noggrant väger av projektens möjligheter och risker mot varandra. Ett avsevärt minimikapital som står i proportion till bolagets syfte är därför ett viktigt inslag i alla bolag. Man bör dessutom införa ett krav om att bolagen måste bygga upp reserver för att stärka egenkapitalet och därmed också förebygga risken för insolvens.

4.2.4

EESK anser att ett solvensintyg för företagsledaren inte kan ersätta ett avsevärt minimikapital med lämpliga krav om kvarhållande av kapital, särskilt eftersom solvensintyget under alla omständigheter hänger samman med en viss osäkerhet och eftersom risken för en felaktig prognos faller på fordringsägaren. Solvensintyget bör undertecknas av en oberoende, extern revisor.

4.3.1

Genom en separering av det stadgeenliga och det faktiska sätet kan det privata enmansbolaget lätt undandra sig det rättssystem inom vars domsaga det faktiskt är verksamt. Olika exempel visar att detta inte bara går ut över skyddet av fordringsägare och konsumenter utan även arbetstagarnas medbestämmande som på så sätt lätt kan kringgås. Ett fullständigt fritt val av registrerat säte, utan koppling till någon lokal verksamhet, ökar dessutom risken för missbruk, bland annat också eftersom det under alla omständigheter blir mycket lättare att undandra sig myndigheternas tillsyn. Medbestämmanderätten i den medlemsstat där det privata enmansbolaget utövar sin huvudsakliga ekonomiska verksamhet får inte kringgås genom att bolagets säte registreras i en annan medlemsstat. Hittills har det inte funnits något enhetligt europeiskt företagsregister. Det är därför på tiden att råda bot på detta, innan man överväger ytterligare liberaliseringar.

4.3.2

Om det stadgeenliga och faktiska sätet inte sammanfaller blir det också svårare att göra anspråk gällande, eftersom det kan bli aktuellt att delge en stämningsansökan vid det stadgeenliga sätet eller verkställa anspråk som har vunnit laga kraft i det land där det registrerade sätet befinner sig. Av erfarenhet vet vi att internationell delgivning trots EU-rättens bestämmelser (förordningen om delgivning av handlingar och förordningen om en europeisk exekutionstitel) är förknippad med svårigheter. Det gör nämligen att det både tar mer tid och blir svårare att göra anspråk gällande i domstol och att verkställa dem. Direktivet bör därför ovillkorligen föreskriva att det stadgeenliga sätet ska vara identiskt med det faktiska sätet, såsom EU-lagstiftaren också har krävt för Europabolagen (SE) och de europeiska kooperativa föreningarna (SCE).

4.4.1

En rättsform som bär samma namn och där samma huvudkriterier gäller i hela EU måste också – med hänsyn till företagets storlek – på EU-nivå uppfylla enhetliga miniminormer i fråga om tillsynsorgan och medbestämmande för arbetstagarna. Man bör därför införa enhetliga bestämmelser om krav på ett tillsynsorgan (en styrelse eller icke-verkställande styrelseledamöter) och medbestämmande för arbetstagarna i det privata enmansbolaget (vid omvandling i likhet med bestämmelserna för Europabolaget). I annat fall leder direktivförslaget till ”forum shopping” och därmed till en konkurrens där nationella bolagsrättsliga normer urholkas och bryts ned samt där bestämmelser om medbestämmande för arbetstagare kringgås. Bestämmelserna om arbetstagarnas medbestämmande i styrelser är ett viktigt inslag i den europeiska sociala modellen och en del av den europeiska företagsstyrningen och måste skyddas mot konstruktioner som syftar till att kringgå dem. För att skapa klarhet kring bolagsformen bör namnet på det privata enmansbolaget också innehålla en hänvisning till ansvarsbegränsningen och det land där bolaget är registrerat.