5.2.2016

Europeiska unionens officiella tidning

C 45/89

P7_TA(2013)0180

FN:s princip om ”skyldigheten att skydda”

Europaparlamentets rekommendation av den 18 april 2013 till rådet om FN:s princip om ”skyldigheten att skydda” (R2P) (2012/2143(INI))

(2016/C 045/15)

Europaparlamentet utfärdar denna rekommendation

—	med beaktande av Europeiska unionens värden, mål, principer och politikområden, som bland annat slås fast i artiklarna 2, 3 och 21 i fördraget om Europeiska unionen,

—	med beaktande av Förenta nationernas stadga,

—	med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

—	med beaktande av konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide) av den 9 december 1948,

—	med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen,

—	med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 7 oktober 2009 om skyldigheten att skydda (A/RES/63/308),

—	med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1674 från april 2006 och 1894 från november 2009 om skydd av civila i väpnade konflikter (1),

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000) och 1820 (2008) om kvinnor, fred och säkerhet och FN:s säkerhetsråds resolution 1888 (2009) om sexuellt våld mot kvinnor och barn i situationer av väpnad konflikt, liksom FN:s säkerhetsråds resolution 1889 (2009), som syftar till att förbättra genomförandet och övervakningen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 (2000), samt FN:s säkerhetsråds resolution 1960 (2010), genom vilken en mekanism inrättades för att sammanställa data om och en förteckning över personer som begått sexuella våldshandlingar i samband med väpnade konflikter,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1970 av den 26 februari 2011 om Libyen, där säkerhetsrådet hänvisade till skyldigheten att skydda och godkände flera icke tvingande åtgärder för att förhindra en upptrappning av övergreppen, och av FN:s säkerhetsråds resolution 1973 av den 17 mars 2011 om Libyen, där medlemsstaterna gavs tillstånd att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen och civilbefolkade områden, och för första gången någonsin uttryckligen hänvisade till den första pelaren, vilket följdes av liknande hänvisningar i resolution 1975 om Elfenbenskusten, resolution 1996 om Sudan och resolution 2014 om Jemen,

—	med beaktande av punkterna 138 och 139 i slutdokumentet från FN:s världstoppmöte 2005 (2),

—

med beaktande av rapporten The Responsibility to Protect (Skyldigheten att skydda, 2001) från den internationella kommissionen om intervention och statssuveränitet (ICISS), rapporten A more secure world: our shared responsibility (3) (En säkrare värld: vårt gemensamma ansvar, 2004) från högnivågruppen för frågor som rör hot, utmaningar och förändringar samt rapporten In larger freedom: towards development, security and human rights for all (4) (I större frihet: utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter för alla, 2005) från FN:s generalsekreterare,

—

med beaktande av rapporterna från FN:s generalsekreterare, i synnerhet: Implementing the Responsibility to Protect (5) (Genomförandet av skyldigheten att skydda) från 2009, Early warning, assessment and the responsibility to protect (6) (Tidig varning, bedömning och skyldigheten att skydda) från 2010, The role of regional and subregional arrangements in implementing the responsibility to protect (7) (Betydelsen av regionala och lokala arrangemang vid genomförandet av skyldigheten att skydda) från 2011 och Responsibility to protect: timely and decisive response (8) (Skyldigheten att skydda: beslutsamma åtgärder i tid) från 2012,

—

med beaktande av FN:s generalsekreterares interna granskningspanel för FN:s arbete i Sri Lanka som inrättades i november 2012 och som undersöker världssamfundets misslyckande med att skydda civila från omfattande kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter och utfärdar rekommendationer om framtida FN-insatser för att reagera effektivt på liknande situationer som inbegriper massövergrepp,

—	med beaktande av FN:s generalsekreterares rapport av den 25 juli 2012Strengthening the role of mediation in the peaceful settlement of disputes, conflict prevention and resolution (Att stärka medlingens roll vid fredlig tvistlösning, konfliktförebyggande och konfliktlösning),

—	med beaktande av det brasilianska initiativ som lades fram i FN den 9 september 2011 med titeln Responsibility while protecting: elements for the development and promotion of a concept (Ansvarstagande i samband med skydd: faktorer vid utarbetandet och främjandet av koncept),

—	med beaktande av Europeiska unionens program för förebyggande av väpnade konflikter (Göteborgsprogrammet) från 2001 och årsrapporterna om dess genomförande,

—	med beaktande av EU:s prioriteringar för FN:s generalförsamlings 65:e session den 25 maj 2010 (9),

—	med beaktande av Nobels fredspris 2012, som inte bara är en hedersbetygelse för EU:s historiska bidrag till ett fredligt Europa och världen utan också ökar förväntningarna om dess framtida engagemang för en fredligare världsordning som grundas på folkrätten,

—	med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling (10) och det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd (11),

—	med beaktande av sina rekommendationer till rådet av den 8 juni 2011 om FN:s generalförsamlings 66:e session (12) och av den 13 juni 2012 om FN:s generalförsamlings 67:e session (13),

—	med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2012 om det nittonde mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter (14),

—	med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om EU som global aktör: dess roll i multilaterala organisationer (15),

—	med beaktande av sin resolution av den 19 februari 2009 om EU:s säkerhetsstrategi och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (16),

—	med beaktande av artiklarna 121.3 och 97 i arbetsordningen:

—	med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0130/2013), och av följande skäl:

I slutdokumentet från FN:s världstoppmöte 2005 ges för första gången en gemensam definition av principen om skyldigheten att skydda. Principen om skyldigheten att skydda, som ingår i punkterna 138 och 139 i slutdokumentet, är ett viktigt steg på vägen mot en fredligare värld genom att den dels fastslår att staterna är skyldiga att skydda sin befolkning mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, dels fastslår att världssamfundet är skyldigt att hjälpa staterna att ta detta ansvar och att reagera om staterna inte skyddar sina medborgare mot dessa fyra angivna brott och kränkningar.

Principen om skyldigheten att skydda bygger på följande tre pelare: (i) Den enskilda staten har huvudansvaret för att skydda sin befolkning mot folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och etnisk rensning. (ii) Världssamfundet måste hjälpa staterna att uppfylla sina skyldigheter när det gäller skydd. (iii) Om en stat är uppenbart oförmögen att skydda sin befolkning eller i själva verket är den som begår dessa brott är världssamfundet skyldigt att vidta kollektiva åtgärder.

Principen om skyldigheten att skydda har definierats ytterligare i enlighet med det arbete som gjorts när det gäller denna skyldighet inför överenskommelsen om slutdokumentet från världstoppmötet 2005, i synnerhet i rapporten om skyldigheten att skydda från den internationella kommissionen om intervention och statssuveränitet (ICISS) från 2001. Detta innebär att principen numera även omfattar skyldigheten att förebygga, skyldigheten att reagera och skyldigheten att återuppbygga, vilka lanserades i rapporten från den internationella kommissionen om intervention och statssuveränitet (ICISS) om skyldigheten att skydda 2001.

Utvecklingen av konceptet skyldigheten att skydda välkomnas, eftersom det tydliggör och stärker staters befintliga skyldigheter att garantera skydd av civila. Detta koncept, som togs fram efter världssamfundets misslyckanden i Rwanda 1994, är avgörande för den internationella gemenskapens överlevnad.

E.	Detta legitima våld bör i sådana fall utövas på ett förnuftigt, proportionerligt och begränsat sätt.

Utvecklingen av principen om skyldigheten att skydda är ett viktigt steg på vägen mot att förutse, förebygga och reagera på folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten och mot att upprätthålla grundläggande folkrättsliga principer, särskilt internationell humanitär rätt, internationell flyktingrätt och internationell människorättslagstiftning. Principerna bör tillämpas så konsekvent och enhetligt som möjligt, och det är därför ytterst viktigt att tidig varning och bedömning genomförs på ett rättvist, förståndigt och professionellt sätt och att användning av våld förblir en sista utväg.

Över tio år efter lanseringen av skyldigheten att skydda och åtta år efter det att den godkändes av världssamfundet vid FN:s världstoppmöte 2005 har den senaste tidens händelser återigen aktualiserat vikten av och utmaningarna med att i tid vidta beslutsamma åtgärder mot de fyra centrala brott som omfattas av detta begrepp, liksom behovet av att operationalisera principen ytterligare så att man kan tillämpa den på ett effektivt sätt och förhindra massövergrepp.

Utvecklingen av principen om skyldigheten att skydda – särskilt dess förebyggande del – kan främja globala insatser för en fredligare värld eftersom många massövergrepp begås under perioder av våldsamma konflikter, vilket gör att man måste skapa effektiva medel för strukturella och operationella konfliktförebyggande åtgärder. Därigenom minimeras behovet att använda våld som en sista utväg.

I.	Det är av grundläggande betydelse för vidareutvecklingen av och legitimiteten för principen om skyldigheten att skydda att man använder alla instrument i kapitlen VI, VII och VIII i stadgan – allt från icke-tvingande åtgärder till kollektiva åtgärder.

Det effektivaste sättet att förebygga konflikter, våld och mänskligt lidande är att främja mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, rättsstatsprincipen, gott styre, människors säkerhet, ekonomisk utveckling, minskning av fattigdom, delaktighet, socioekonomiska rättigheter, jämställdhet och demokratiska värderingar och rutiner, samt minskade ekonomiska klyftor.

Den militära insatsen i Libyen 2011 visade att man måste klargöra de regionala och subregionala organisationernas roll vid tillämpningen av skyldigheten att skydda. Sådana organisationer kan både legitimera skyldigheten att skydda och delta i tillämpningen av den, men de saknar ofta kapacitet och resurser.

L.	De mänskliga rättigheterna är ytterst viktiga för de internationella förbindelserna.

M.	Det finns ett behov av att ändra vår inställning till skyldigheten att skydda, bland annat genom att integrera principen i alla våra metoder för utvecklingssamarbete, humanitärt bistånd och krishantering och genom att vidareutveckla program som redan omfattar principen.

En konsekventare tillämpning av skyldigheten att förebygga inom ramen för skyldigheten att skydda, liksom medling och förebyggande diplomati i ett tidigt skede, skulle kunna minska risken för konflikter och bidra till att förhindra att de trappas upp och därigenom kunna bidra till att förhindra en internationell insats i enlighet med skyldigheten att reagera. Informell diplomati är ett viktigt instrument i den förebyggande diplomatin som bygger på den mänskliga dimensionen i försoningsarbetet.

Skyldigheten att skydda är främst en förebyggande åtgärd och militära insatser ska vara den sista utvägen i situationer som rör skyldigheten att skydda. Skyldigheten att skydda ska, när så är möjligt, i första hand genomföras genom diplomatiska och långsiktiga utvecklingsåtgärder som fokuserar på kapacitetsuppbyggnad inom områdena mänskliga rättigheter, gott styre, rättsstatsprincipen och fattigdomsminskning och lägga tonvikten på utbildning och hälsa, konfliktförebyggande genom utbildning och utveckling av handeln, verkningsfull vapenkontroll och förebyggande av illegal vapenhandel samt förstärkning av system för tidig varning. Det finns dessutom många icke-militära tvingande åtgärder, såsom förebyggande diplomati, sanktioner och mekanismer för att utkräva ansvar och medling. EU måste även fortsättningsvis inta en ledande roll i arbetet med att förebygga konflikter.

Samarbete med regionala organisationer är ett viktigt inslag i det arbete som avser skyldigheten att skydda. Det behövs därför en förstärkning av de regionala kapaciteterna för förebyggande och kartläggning av effektiva strategier för att förhindra de fyra ovannämnda brotten. Det kommande toppmötet mellan EU och Afrika 2014 kommer att utgöra ett bra tillfälle att uttrycka vårt stöd för Afrikanska unionens ledarskap och stärka den roll som Afrika spelar när det gäller skyldigheten att skydda.

I FN:s riktlinjer för effektiv medling påpekas dilemmat att arresteringsorder som utfärdats av Internationella brottmålsdomstolen, sanktionsordningar och nationella och internationella åtgärder mot terrorism också påverkar det sätt som vissa konfliktparter kan delta i en medlingsprocess. Sedan Internationella brottmålsdomstolen inrättades har det gjorts stora framsteg när det gäller folkrättens definition av brott som kräver en omedelbar reaktion från världssamfundet. Det saknas emellertid fortfarande oberoende bedömningsmekanismer för när dessa definitioner har uppfyllts, vilket är mycket oroande. Ett genomförande av Romstadgan skulle förbättra internationella brottmålsdomstolens funktion. Romstadgan har inte ratificerats av alla stater i det internationella samfundet.

Internationella brottmålsdomstolen och skyldigheten att skydda är kopplade till varandra eftersom båda syftar till att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Å ena sidan stöder skyldigheten att skydda Internationella brottmålsdomstolens uppdrag att bekämpa straffrihet genom att uppmana staterna att ta sitt juridiska ansvar, å andra sidan stärker skyldigheten att skydda Internationella brottmålsdomstolens komplementaritetsprincip, enligt vilken staterna har huvudansvaret för att lagföra brott.

S.	Internationella brottmålsdomstolen spelar en grundläggande roll inte bara för förebyggande av brottslighet, utan också för återuppbyggnad av länder och för medlingsprocesser.

T.	EU har alltid aktivt främjat skyldigheten att skydda på internationell nivå. EU måste stärka sin roll som en global politisk aktör för upprätthållande av mänskliga rättigheter och humanitär rätt i syfte att återspegla detta politiska stöd i sin egen politik.

U.	EU:s medlemsstater har också stött principen om skyldigheten att skydda, men endast ett fåtal av dem har infört begreppet i sina nationella texter.

Erfarenheter från senare tid i samband med vissa konkreta kriser, t.ex. i Sri Lanka, Elfenbenskusten, Libyen och Syrien har visat på de ständiga svårigheterna med att nå samförstånd om hur man snabbt och effektivt ska kunna tillämpa principen om skyldigheten att skydda, samtidigt som man skapar en gemensam politisk vilja och faktisk förmåga att förhindra eller stoppa folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, oavsett om de skyldiga är nationella och lokala myndigheter eller icke-statliga aktörer, och det stora antal civila dödsfall dessa medför.

I situationer där skyldigheten att skydda tillämpas är det av yttersta vikt att upprätthålla skillnaden mellan militära och humanitära aktörers uppdrag, för att säkra att alla humanitära aktörer uppfattas som neutrala och opartiska samt för att inte äventyra leveranser av bistånd, medicin och eventuellt annat stöd eller riskera möjligheten att nå fram till mottagarna och den personliga säkerheten för humanitär personal ute i fält.

Brasiliens förslag om att visa ansvar när man skyddar är ett välkommet bidrag till den nödvändiga utvecklingen av de kriterier som ska följas när man genomför ett uppdrag inom ramen för skyldigheten att skydda. Till dessa hör proportionalitet med avseende på insatsens tillämpningsområde och varaktighet, en välavvägd balans av konsekvenser, förtydligande i förväg av de politiska målen och insyn i resonemanget bakom insatsen. Mekanismerna för övervakning och översyn av antagna uppdrag bör stärkas, bland annat genom FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare om förebyggande av folkmord och om skyldigheten att skydda och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, och bör genomföras rättvist, förståndigt och professionellt, utan politisk inblandning och dubbelmoral (17).

Sedan Internationella brottmålsdomstolen inrättades har det gjorts stora framsteg när det gäller folkrättens definition av brott som kräver en omedelbar reaktion från världssamfundet. Det saknas emellertid fortfarande oberoende bedömningsmekanismer för när dessa definitioner är tillämpliga, vilket är mycket oroande.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har en viktig funktion när det gäller att öka medvetenheten om pågående fall av massövergrepp. FN:s råd för mänskliga rättigheter spelar en allt viktigare roll i tillämpningen av skyldigheten att skydda, bland annat genom att godkänna undersökningsuppdrag och undersökningskommissioner som ska samla och bedöma information som rör de fyra angivna brotten och kränkningarna och genom att vara alltmer benäget att hänvisa till skyldigheten att skydda i krissituationer som i Libyen och Syrien.

AA.	Ett snävt men djupt synsätt på genomförandet av skyldigheten att skydda bör begränsa dess tillämpning till de fyra former av massövergrepp och kränkningar som anges.

AB.	Principen om skyldigheten att skydda bör inte tillämpas i samband med humanitära nödsituationer och naturkatastrofer. Humanitära åtgärder bör inte användas som förevändning för politiska insatser, och det humanitära utrymmet måste respekteras av alla berörda aktörer.

AC.	Omfattande stöd måste erbjudas efter konflikter. Det krävs ytterligare insatser för att bekräfta ansvarsskyldigheten för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt och för att bekämpa straffrihet.

Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Europeiska utrikestjänsten, kommissionen, medlemsstaterna och rådet:

Att upprepa EU:s engagemang för skyldigheten att skydda genom att anta ett interinstitutionellt samförstånd om skyldigheten att skydda, inklusive samförstånd rörande vilka konsekvenser skyldigheten att skydda får för EU:s yttre åtgärder och vilken roll dess åtgärder och instrument kan spela i situationer som ger anledning till oro. Detta samförstånd ska tas fram gemensamt av rådet, utrikestjänsten, kommissionen och parlamentet och även ta hänsyn till intressenternas, inklusive civilsamhällets och de icke-statliga organisationernas, synpunkter.

Att i vice ordförandens/den höga representantens årsrapport till parlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inkludera ett kapitel om EU:s åtgärder om förebyggande och lindring av konflikter vid tillämpningen av principen om skyldigheten att skydda. I detta kapitel ska man analysera hur pass användbara de relevanta instrumenten och administrativa strukturerna är när det gäller tillämpningen av skyldigheten att skydda samt fastställa nödvändiga ändringar. Kapitlet ska förberedas i samarbete med EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter, och hänsyn ska tas till de olika ståndpunkter som parlamentet har antagit om specifika frågor som rör konfliktförebyggande och skydd av mänskliga rättigheter, dessutom ska resultaten debatteras med parlamentet.

Att integrera principen om skyldigheten att skydda i EU:s utvecklingsbistånd, och att ytterligare förbättra och stärka unionens förebyggande diplomati, medling, krisförebyggande och insatskapacitet, särskilt i samband med insamling och utbyte av information och system för tidig varning. Dessutom ska samordningen mellan de olika strukturer inom kommissionen, rådet och Europeiska utrikestjänsten som hanterar alla aspekter av skyldigheten att skydda förbättras samt parlamentet regelbundet informeras om vilka initiativ som tas för att stödja denna skyldighet.

d)	Att garantera tillräcklig politisk planering, operativa koncept och kapacitetsutveckling inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP), så att unionen har möjlighet att fullt ut genomföra skyldigheten att skydda i nära internationellt samarbete inom FN och regionala organisationer.

Att på ett effektivare sätt förhindra och mildra konflikter, bland annat beredskapskapacitet bestående av juridiska experter, poliser och regionala analytiker och inrättande av ett självständigt europeiskt fredsinstitut som syftar till att ge EU råd om och resurser för medling, informell diplomati och utbyte av bästa praxis om fred och nedtrappning. De förebyggande delarna av EU:s utrikespolitiska instrument, särskilt stabilitetsinstrumentet ska stärkas.

f)	Att stärka kopplingarna mellan tidig varning, politisk planering och beslutsfattande på hög nivå inom Europeiska utrikestjänsten och rådet.

Att ta med en systematisk bedömning av riskfaktorerna när det gäller folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten i region- och landstrategidokumenten, och att i dialogerna med tredjeländer som befinner sig i riskzonen för dessa angivna brott och kränkningar ta upp hur de kan förebyggas.

Att utveckla samarbetet med och utbildningen av personalen vid EU:s delegationer och medlemsstaternas ambassader samt med civila och militära uppdrag som arbetar med internationella mänskliga rättigheter, humanitär rätt och straffrätt, inklusive utveckling av deras förmåga att upptäcka potentiella situationer där de fyra angivna brotten och kränkningarna ingår, bland annat genom regelbundna utbyten med det lokala civilsamhället. De uppmanas vidare att se till att EU:s särskilda representanter upprätthåller skyldigheten att skydda närhelst det behövs och att bredda mandatet för EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter till att även omfatta frågor som rör skyldigheten att skydda, samt att fastställa en EU-kontaktpunkt inom Europeiska utrikestjänsten inom ramen för de befintliga strukturerna och resurserna, som framför allt ska ha till uppgift att öka medvetenheten om konsekvenserna av skyldigheten att skydda och säkerställa snabba informationsflöden mellan alla berörda aktörer om situationer som ger anledning till oro. Dessutom ska man främja upprättandet av nationella kontaktpunkter för skyldigheten att skydda i medlemsstaterna och ytterligare förbättra och stärka den förebyggande diplomatin och medlingen.

i)	Att inleda och främja en EU-intern diskussion om reformen av FN:s säkerhetsråd, som är det enda internationellt legitima organ som kan godkänna insatser inom ramen för skyldigheten att skydda utan den berörda statens samtycke.

j)	Att involvera och utbilda företrädare för civilsamhället och icke-statliga organisationer, som skulle kunna spela en roll vid informell diplomati, i syfte att främja utbytet av bästa praxis på detta område.

k)	Att stärka samarbetet med regionala och subregionala organisationer, bland annat genom att förbättra deras åtgärder för förebyggande, kapacitetsuppbyggnad och reaktion i samband med skyldigheten att skydda.

l)	Att se till att alla EU-medlemsstater snabbt ratificerar de ändringar av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som definierar aggressionsbrott, eftersom brottmålsdomstolen kan spela en central roll när det gäller att förebygga massövergrepp och säkerställa ansvarsskyldighet.

m)	Att kräva att klausulen om Internationella brottsmålsdomstolen respekteras vid avtal med tredjeländer och överväga att se över avtal med länder som inte följer domstolens arresteringsorder.

n)	Att driva en tvåspårsstrategi som dels går ut på att främja den allmänna acceptansen för skyldigheten att skydda, dels uppmuntrar staterna att stödja och hjälpa Internationella brottmålsdomstolen.

Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och till rådet:

Att aktivt bidra till debatten om principen om skyldigheten att skydda utifrån befintlig internationell människorättslagstiftning och humanitär rätt enligt Genèvekonventionerna. Syftet med debatten är att stärka världssamfundets fokus på den förebyggande delen av skyldigheten att skydda och en universell tillämpning av icke-tvingande instrument samt att ta fram en konkret handlingsplan i detta syfte som även omfattar synpunkter rörande ansvaret och behovet av återuppbyggnad.

Att främja principen om skyldigheten att skydda inom FN och att arbeta för dess universalitet, som en väsentlig del av den modell för kollektiv säkerhet som utgår från multilateralism och FN:s företräde och som är kopplad till stärkandet av Internationella brottmålsdomstolen. Man måste komma ihåg att skyldigheten att skydda även omfattar en skyldighet att bekämpa straffrihet.

Att stödja de insatser som FN:s generalsekreterare gör för att finslipa och förbättra förståelsen för konsekvenserna av principen om skyldigheten att skydda och att samarbeta med andra FN-medlemmar som vill förbättra världssamfundets förmåga att förebygga och reagera på massövergrepp som täcks av principen.

Att uppmana FN:s säkerhetsråd att anta det brasilianska initiativet om ansvarstagande i samband med skydd för att tillämpa principen om skyldigheten att skydda så effektivt som möjligt och orsaka minsta möjliga skada samt att bidra till den nödvändiga utvecklingen av de kriterier som ska följas när man arbetar för att genomföra framför allt den tredje pelaren av skyldigheten att skydda. Till dessa kriterier hör proportionalitet i insatsens tillämpningsområde och varaktighet, en välavvägd balans av konsekvenser, förtydligande i förväg av de politiska målen och insyn i resonemanget bakom insatsen. Utvecklandet av sådana kriterier kan ge garantier som skulle kunna leda till att de medlemsstater som idag är starkt skeptiska övertygas om principen om skyldigheten att skydda. Mekanismerna för övervakning och översyn av antagna uppdrag bör stärkas, bland annat genom FN:s generalsekreterares särskilda rådgivare om förebyggande av folkmord och skyldigheten att skydda och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, och dessa mekanismer bör tillämpas rättvist, förståndigt och professionellt, utan politisk inblandning och dubbelmoral (18).

e)	Att tillsammans med medlemsstaterna och våra internationella partner dra lärdom av erfarenheterna av skyldigheten att skydda i Libyen 2011 samt av den nuvarande oförmågan att agera i Syrien.

f)	Att föreslå att de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd antar en frivillig uppförandekod för att begränsa användningen av vetorätten i fall som rör folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

g)	Att samarbeta med EU:s regionala partner för att på ett tydligare sätt definiera de regionala och subregionala organisationernas roll vid tillämpningen av skyldigheten att skydda.

h)	Att arbeta för att skyldigheten att skydda blir en ny folkrättslig norm, som omfattas av det tillämpningsområde som FN:s medlemsstater kom överens om vid världstoppmötet 2005.

i)	Att uppmana säkerhetsrådet att man inte skulle begränsa rådets beslutsförmåga om man slog fast att skyldigheten att skydda – en norm som idag blir allt viktigare – är en folkrättslig norm.

Att bidra till att stärka ramen och kapaciteten på FN-nivå för medling, informell diplomati, utbyte av bästa praxis för fredlig lösning av begynnande konflikter, nedtrappning samt system för tidig varning, till exempel insatserna inom enheten för medlingsstöd (MSU) vid avdelningen för politiska frågor (DPA). Dessutom uppmanas de att stärka den roll som innehas av FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord och FN:s särskilda rådgivare för skyldigheten att skydda och att göra FN:s råd för mänskliga rättigheter delaktigt i debatten om skyldigheten att skydda.

Att i samarbete med de EU-medlemsstater som har en plats i FN:s säkerhetsråd och alla internationella partner garantera full överensstämmelse mellan eventuella ytterligare utvecklingar av konceptet med skyldigheten att skydda och internationell humanitär rätt, samt att förespråka och säkerställa efterlevnaden av internationell humanitär rätt i framtida fall där skyldigheten att skydda tillämpas.

l)	Att ta upp frågan om att EU ska ha en gemensam plats i säkerhetsrådet och frågan om en gemensam budget för Gusp-uppdrag under FN:s mandat.

m)	Att i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 och 1820 i mycket högre grad inbegripa kvinnliga ledare och kvinnogrupper i alla insatser för förebyggande, lindring och lösning av konflikter.

n)	Att tillsammans med FN arbeta för att skapa en tydlig koppling mellan tillämpningen av skyldigheten att skydda och kampen mot straffrihet för de allvarligaste brotten som omfattas av detta begrepp.

Europaparlamentet riktar följande rekommendation till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik:

Att inom sex månader efter det att denna rekommendation har antagits lägga fram en konkret handlingsplan för Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor om uppföljningen av parlamentets förslag, där man särskilt redogör för de framsteg som gjorts på vägen mot ett samförstånd om skyldigheten att skydda.

4.	Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, för kännedom, till kommissionen, till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, till Europeiska utrikestjänsten samt till medlemsstaterna.

(1) S/RES/1674.

(2) A/RES/60/1.

(3) http://www.un.org/secureworld/report3.pdf

(4) A/59/2005.

(5) A/63/677.

(6) A/64/864.

(7) A/65/877-S/2011/393.

(8) A/66/874-S/2012/578.

(9) 10170/2010.

(10) EUT C 46, 24.2.2006, s. 1.

(11) EUT C 25, 30.1.2008, s. 1.

(12) EUT C 380 E, 11.12.2012, s. 140.

(13) Antagna texter, P7_TA(2012)0240.

(14) Antagna texter, P7_TA(2012)0058.

(15) EUT C 377 E, 7.12.2012, s. 66.

(16) EUT C 76 E, 25.3.2010, s. 61.

(17) Artikel 51 i Responsibility to protect: timely and decisive response, rapport från FN:s generalsekreterare av den 25 juli 2012 (A/66/874-S/2012/578).

(18) Artikel 51 i Responsibility to protect: timely and decisive response, rapport från FN:s generalsekreterare av den 25 juli 2012 (A/66/874-S/2012/578).