MOTIVERING

1.           BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

1.1.        Allmän bakgrund

Olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima 2011 ledde till såväl stora ekologiska, ekonomiska och sociala skador som oro beträffande eventuella hälsoeffekter för den drabbade befolkningen i Japan. Även om den förorsakades av en jordbävning och en tsunami av enorm omfattning, avslöjade undersökningarna av olycksorsakerna en rad förutsebara faktorer som samverkade och därmed bidrog till katastrofen. Analysen av kärnkraftsolyckan i Fukushima visar dels på betydande och återkommande tekniska problem, dels bestående institutionella fel liknande dem som konstaterades i samband med utvärderingarna av kärnkraftsolyckorna i Three Mile Island och Tjernobyl för många år sedan. Genom den senaste kärnkraftsolyckan har allmänhetens förtroende för kärnkraften påverkats än en gång, och detta samtidigt som användningen av kärnkraften diskuteras som ett möjligt alternativ för att på ett hållbart sätt möta den globala efterfrågan på energi.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima har på nytt riktat uppmärksamheten mot den avgörande vikten av att upprätthålla högsta tänkbara kärnsäkerhetsnivåer inom EU och i övriga världen.

Kärnkraften täcker för närvarande nästan 30 procent av det totala elbehovet inom EU och omkring två tredjedelar av den el som produceras med låga koldioxidutsläpp inom unionen. Inom EU är 132 reaktorer i drift, vilket är omkring en tredjedel av de 437 kärnkraftsreaktorer som är i drift i världen. Många av EU:s kärnkraftverk byggdes redan för trettio till fyrtio år sedan. Sedan dess har deras utformning och säkerhetsbestämmelser kontinuerligt uppdaterats.

Kärnsäkerhet är av yttersta vikt för både EU och dess invånare. Effekterna av kärnkraftsolyckor gör inte halt vid nationsgränserna och medför potentiellt skadliga konsekvenser inte bara för arbetstagare och allmänhet, utan leder även till omfattande ekonomiska effekter. Det är därför viktigt för både samhället och ekonomin att minimera risken för kärnkraftsolyckor i EU:s medlemsstater genom att se till att strikta normer för kärnsäkerhet tillämpas och tillsyn av högsta kvalitet säkerställs.

EU:s reaktioner efter kärnkraftsolyckan i Fukushima var omedelbara.

Med stöd i ett mandat från Europeiska rådets möte den 24–25 mars 2011[1] inledde kommissionen, tillsammans med Europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering (Ensreg), omfattande risk- och säkerhetsbedömningar av kärnkraftverk (s.k. stresstester). Stresstesterna definierades som riktade omprövningar av säkerhetsmarginalerna vid kärnkraftverken mot bakgrund av händelserna i Fukushima och med avseende på extrema naturfenomen som skulle kunna hota anläggningarnas säkerhetsfunktioner. Samtliga fjorton EU-medlemsstater som har kärnkraftverk[2] i drift samt Litauen[3] deltog i bedömningarna. Schweiz, Ukraina och Kroatien deltog till fullo i EU:s stresstester och förfarandet för inbördes granskning, medan andra länder (t.ex. Turkiet, Vitryssland och Armenien) som kom överens om att arbeta på grundval av samma metod, håller sig till andra tidsplaner. Stresstester inleddes 2011 med självutvärderingar som genomfördes av kärnenergioperatörerna och nationella rapporter som utarbetades av de nationella tillsynsmyndigheterna. Preliminära resultat lades fram i ett meddelande från kommissionen om lägesrapporten om risk- och säkerhetsbedömningen[4] i november 2011 och en omfattande inbördes granskning genomfördes inom hela EU under perioden januari–april 2012. En översiktsrapport har utarbetats av Ensregs nämnd för inbördes granskning[5] och godkänts av Ensreg. I juli fastställde Ensreg en handlingsplan[6] för att följa upp genomförandet av rekommendationerna från den inbördes granskningen. I oktober 2012 lade kommissionen fram ett meddelande om den slutliga stresstestrapporten[7]. Nu har nationella handlingsplaner[8] med stöd i erfarenheterna från Fukushima och rekommendationer från den inbördes granskningen utarbetats på grundval av kraven i Ensregs handlingsplan. Dessa rekommendationer granskades med avseende på innehåll och genomförande i samband med ett seminarium i april 2013. Den sammanfattande rapporten från seminariet kommer att läggas fram vid 2013 års andra Enesregkonferens om kärnsäkerheten i Europa.[9] I samband med insatserna för att säkerställa en korrekt uppföljning av stresstesterna kommer kommissionen, i nära samarbete med Ensreg, att utarbeta en konsoliderad rapport om genomförandet av de rekommendationer som stresstestet resulterade i, vilken enligt planerna kommer att offentliggöras i juni 2014 och då överlämnas till Europeiska rådet.

På lagstiftningsområdet fick Europeiska kommissionen i mars 2011 ett tydligt mandat från Europeiska rådet att ”se över det befintliga ramverket för lagstiftning om och tillsyn av säkerheten vid kärntekniska anläggningar” och föreslå eventuella nödvändiga förbättringar.

Även Europaparlamentet har efterlyst en rättslig översyn. I 2011 års resolution om prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt[10], påpekades att ”framtida lagstiftningsförslag om fastställande av en gemensam ram för kärnkraftssäkerhet är avgörande för att kontinuerligt förbättra säkerhetsnormerna i Europa”. Dessutom efterlyste parlamentet i 2011 års resolution om kommissionens arbetsprogram för 2012[11], ”en omgående översyn av kärnsäkerhetsdirektivet för att skärpa det. Översynen bör i synnerhet ta hänsyn till resultaten av de stresstester som gjorts efter olyckan i Fukushima”. Nyligen – närmare bestämt i 2013 års resolution om stresstester[12] – begärde parlamentet att översynen skulle vara ”ambitiöst upplagd” och inbegripa väsentliga förbättringar på områden som ”förfarandena och ramarna för säkerheten, framför allt genom att det fastställs och genomförs bindande kärnsäkerhetsnormer som återspeglar modernaste praxis inom EU vad teknik, lagstiftning och drift beträffar, som kärntekniska tillsynsmyndigheternas roll och resurser och framför allt göra de sistnämnda mer oberoende, öppna och transparenta och samtidigt skärpa övervakningen och de inbördes bedömningarna.”

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uttryckte i 2012 års yttrande om kommissionens meddelande om den slutliga stresstestrapporten[13] sitt stöd till ”kommissionens vilja att genomföra en ambitiös översyn av kärnsäkerhetsdirektivet”.

Som svar på mandatet från Europeiska rådet och övriga EU-institutioners och -organs uppmaningar inledde kommissionen en omfattande process för att genomföra analyser och samla in synpunkter för att kunna fastställa lämpliga områden och mekanismer för lagstiftningsåtgärder. Denna process byggde på ett öppet offentligt samråd på nätet (december 2011–februari 2012) och en omfattande dialog med berörda parter.

Meddelandena från 2011 och 2012 om stresstester innehåller uppgifter om tänkbara områden inom vilka lagstiftningen kan förbättras. I detta sammanhang belyser det senare meddelandet, med avseende på rådets redan befintliga direktiv 2009/71/Euratom om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar[14] (nedan kallat kärnsäkerhetsdirektivet), följande områden: säkerhetsförfaranden och ramverk, de kärntekniska tillsynsmyndigheternas roll och medel på kärnenergiområdet, öppenhet och insyn, övervakning och kontroll.

Dessutom har kommissionens avdelningar under loppet av 2012 utarbetat en konsekvensbedömning, som bygger på en rad olika informationskällor och beaktar utvecklingen på det kärntekniska området efter Fukushima, både inom EU och internationellt.

På grundval av detta har ett utkast till förslag till direktiv om ändring av kärnsäkerhetsdirektivet utarbetats. Utkastet bygger på bidrag och expertis från den expertgrupp som avses i artikel 31 i Euratomfördraget samt en omfattande samrådsprocess med höga tjänstemän som företräder de nationella kärntekniska tillsynsmyndigheter som ingår i Ensreg.

1.2.        Motiv och syfte

Det nuvarande kärnsäkerhetsdirektivet utgjorde på sin tid ett viktigt framsteg. Men eftersom kärnsäkerheten bygger på principen om ständig förbättring, med föresatsen att bl.a. dra lärdomar både av erfarenheterna från kärnkraftsolyckan i Fukushima och resultaten av de stresstester som därpå genomfördes, måste effektiviteten i de befintliga bestämmelserna omprövas.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima visar att delar av kärnenergiindustrin inte frivilligt har tagit till sig allmänt kända lärdomar från olyckor årtionden tillbaka i tiden och att tillsynsmyndigheternas kontroller inte heller har varit tillräckliga ens i ett av de länder som ansetts tillämpa särskilt strikta bransch- och kärnsäkerhetsnormer, nämligen Japan. De tekniska och organisatoriska frågor som följer på analysen efter denna olycka är därför också allmänt relevanta.

I Europa har stresstesten bekräftat att det fortfarande finns skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller genomgripande och öppen identifiering och hantering av viktiga säkerhetsfrågor. Dessutom har stresstesterna tydligt visat på fördelarna med samarbets- och samordningsmekanismer mellan de parter som ansvarar för kärnsäkerheten, exempelvis i form av inbördes granskningar.

I samband med de allmänna möten som hållits i anslutning till stresstesterna har dessutom krav framkommit om att utvidga bedömningen av beredskapen och insatsförmågan i nödsituationer.

Enligt kommissionen är det därför lämpligt att ändra, stärka och komplettera kärnsäkerhetsdirektivet genom att kombinera tekniska förbättringar med övergripande säkerhetsfrågor såsom ledningsprinciper, öppenhet och beredskap och insatser på plats i nödsituationer.

De föreslagna ändringarna syftar till att förbättra ramverket för tillsyn av kärnsäkerheten inom EU, särskilt genom att

– stärka de nationella tillsynsmyndigheternas roll och faktiska oberoende,

– öka öppenheten kring kärnsäkerhetsfrågor,

– stärka befintliga principer och införa nya allmänna mål och krav på kärnsäkerhetsområdet när det gäller specifika tekniska frågor som rör de kärntekniska anläggningarnas, framför allt kärnkraftverkens, hela livscykel,

– stärka kontrollen och utbyte av erfarenheter genom inrättande av ett europeiskt system för inbördes granskning,

– inrätta en mekanism för utarbetande av EU-omfattande harmoniserade riktlinjer för kärnsäkerhet.

1.3.        Befintlig EU-lagstiftning på området kärnsäkerhet

Efter EU-domstolens erkännande i mål 29/99[15] av den inneboende kopplingen mellan strålskydd och kärnsäkerhet, och därmed av Europeiska atomenergigemenskapens behörighet att lagstifta på området kärnsäkerhet, är kärnsäkerhetsdirektivet det första EU-omfattande rättsligt bindande instrumentet på området[16]. Genom direktivet inrättas en rättsligt bindande ram som grundar sig på erkända principer och skyldigheter i de viktigaste internationella instrumenten, det vill säga konventionen om kärnsäkerhet[17] och de grundläggande säkerhetsprinciper[18] som fastställts av Internationella atomenergiorganet (IAEA).

1.4.        Förenlighet med andra POLITIKOMRÅDEN

Eftersom Euratoms kärnsäkerhetslagstiftning ytterst syftar till att skydda arbetstagare och allmänhet mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, är den främst kopplad till Euratoms strålskyddslagstiftning, vars viktigaste pelare är direktivet om grundläggande säkerhetsnormer[19]. Det är inte omöjligt att skydda arbetstagare och allmänhet mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning utan kontroll över de potentiellt skadliga strålningskällorna.

Kärnsäkerhet är även av yttersta vikt för det övergripande arbetet för det katastrofförebyggande, beredskapsfrämjande och insatsförberedande arbetet i medlemsstaterna. Kärnsäkerhetsdirektivet är således nära kopplat till unionens civilskyddsmekanism[20] som utgör ramen för EU-samarbetet på detta område, också i fråga om insatser vid radiologiska nödsituationer inom och utanför unionen.

2.           RESULTAT AV SAMRÅDEN MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGARNA

2.1.        Samråd med berörda parter

Tiden närmast efter kärnkraftsolyckan i Fukushima inledde kommissionen en omfattande och öppen dialog med de olika aktörerna och allmänheten, som också innebar att ett öppet samråd via internet organiserades i enlighet med kommissionens miniminormer för samråd[21].

I samband med det offentliga samrådet på nätet, under vilket deltagarna ombads att inkomma med förslag på områden där Euratoms befintliga lagstiftning kan förstärkas, inkom bidrag från kärntekniska tillsynsmyndigheter, andra berörda myndigheter, företag, icke-statliga organisationer samt enskilda personer. Samrådet visade att de berörda parterna har ett brett spektrum av synpunkter. Det övergripande resultatet visar att över 90 % anser det vara viktigt med lagstiftning om kärnsäkerhet inom ramen för Euratom med gemensamma regler för EU:s medlemsstater, medan 76 % anser att den befintliga lagstiftningen behöver stärkas.

Dessutom inkom synpunkter från olika berörda parter, bl.a. kärntekniska tillsynsmyndigheter, andra berörda myndigheter, enskilda företag, branschorganisationer och icke-statliga organisationer, som kommissionen fick ta del av både i skriftlig form och i samband med möten. Dessutom har kommissionen anordnat Ensregkonferenser och offentliga debatter om förfarandet och de mellanliggande och slutliga resultaten av stresstesterna, med många olika berörda parter, bl.a. icke-statliga organisationer[22].

De europeiska arbetsmarknadsparterna i kommittén för arbetsmarknadsdialog inom kraftsektorn har också rådfrågats. I sitt svar underströk parterna vikten av lagstiftning inom ramen för Euratom som en förutsättning för att kunna inrätta gemensamma regler för medlemsstaterna.

En särskild roll spelas av Ensreg, som är ett unikt centrum för expertis och ett forum för högt uppsatta företrädare för de behöriga nationella kärntekniska tillsynsmyndigheterna från alla EU:s medlemsstater, såväl inom som utanför kärnenergiområdet. Ensreg lämnade ett utförligt bidrag, som kommissionen beaktat.

Som en del av det förfarande som fastställs i Euratomfördraget har kommissionen slutligen samrått med den expertgrupp som avses i artikel 31 i samma fördrag. De sakkunniga välkomnade i sina synpunkter kommissionens förslag till ändring av kärnsäkerhetsdirektivet och lämnade flera förslag på att stärka kopplingen till strålskyddslagstiftningen.

2.2.        Konsekvensbedömning

Under 2012 utarbetades en konsekvensbedömning. I det dokumentet analyseras svårigheterna med att garantera en tillfredsställande kärnsäkerhetsnivå inom EU. Där definieras de allmänna och särskilda målen med att förbättra de förebyggande och begränsande åtgärderna mot kärnkraftsolyckor. Ett antal politiska alternativ föreslås och analyseras, allt från att bibehålla nuvarande situationen till mer djupgående reformer. Varje alternativ har bedömts med avseende på de säkerhetsrelaterade, ekonomiska, ekologiska och sociala effekter som man kan räkna med.

3.           FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER

3.1.        Rättslig grund

Varje lagändring bör bygga på och stärka ansatserna i det nuvarande kärnsäkerhetsdirektivet. Den rättsliga grunden förblir därför artiklarna 31 och 32 i Euratomfördraget.

3.2.        Subsidiaritet och proportionalitet

Förslaget syftar till att ytterligare stärka de behöriga tillsynsmyndigheternas roll och oberoende, eftersom det är uppenbart att endast starka och garanterat oberoende tillsynsmyndigheter med alla nödvändiga befogenheter kan övervaka och säkerställa en säker drift av kärntekniska anläggningar i EU. Eftersom effekterna av en kärnkraftsolycka kan sprida sig över gränserna, uppmuntras ett nära samarbete och informationsutbyte mellan myndigheterna.

Med tanke dels på de omfattande konsekvenserna av en kärnkraftsolycka, dels på allmänhetens informationsbehov vid en olycka, är en EU-omfattande strategi för öppenhetsfrågor absolut nödvändig. Därmed säkerställs, oberoende av landsgränserna, att allmänheten får vederhäftig information om alla relevanta frågor på kärnsäkerhetsområdet. Direktivets nuvarande bestämmelser på området kommer att ändras i den riktningen.

I Europa har stresstesterna bekräftat att det inte bara föreligger fortsatta skillnader mellan EU:s medlemsstater när det gäller genomgripande och öppen identifiering och hantering av viktiga säkerhetsfrågor, utan också bestående säkerhetsbrister. Därför stärks kärnsäkerhetsdirektivet sålunda att det kommer att inbegripa en rad gemensamma mål som syftar till att harmonisera EU:s kärnsäkerhetsstrategi. Dessutom har erfarenheterna från kärnkraftsolyckan i Fukushima och de värdefulla insikterna från stresstesterna tydligt visat att informationsutbyte och inbördes granskningar är en avgörande faktor för att säkerställa ett effektivt och fortlöpande genomförande av säkerhetsregler.

I enlighet med proportionalitetsprincipen går de föreslagna ändringarna inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de fastställda målen. Med tanke på de olika förutsättningarna i de olika medlemsstaterna definieras också en flexibel och proportionerlig ansats i fråga om tillämplighetsgraden. Vidare planeras en mekanism som gör att medlemsstaterna gemensamt kan utveckla EU-övergripande tekniska riktlinjer, varvid särskild hänsyn kommer att tas till proportionalitetsprincipen och lagstiftningsexperternas kunskaper och praktiska erfarenheter kommer att utnyttjas.

Tillämpligheten och omfattningen av förslagets bestämmelser varierar beroende på den kärntekniska anläggningens typ. Därför bör medlemsstaterna, vid genomförandet av dessa bestämmelser, tillämpa en proportionerlig strategi som utgår från de specifika riskerna med de olika typerna av kärntekniska anläggningar.

3.3.        Förslagets rättsliga aspekter

Genom förslaget stärks kärnsäkerhetsdirektivets nuvarande bestämmelser eller införs nya i det övergripande syftet att fortlöpande förbättra kärnsäkerheten och regleringen på EU-nivå. Närmare uppgifter om de viktigaste förslagen till ändringar i kärnsäkerhetsdirektivet presenteras nedan.

Mål

Artikel 1 kompletteras med ett nytt mål som innebär att radioaktiva utsläpp ska undvikas i samtliga faser av den kärntekniska anläggningens livscykel (i valet av anläggningsplats, utformningen, uppförandet, idrifttagningen, driften och avvecklingen).

Definitioner

I artikel 3 införs nya definitioner som motsvarar de termer som används i de nya bestämmelserna, t.ex. olycka, onormal händelse, grundläggande utformning, olycka som påverkar den grundläggande utformningen, olycka som går utöver den grundläggande utformningen och återkommande säkerhetsgranskning. Dessa definitioner bygger på internationell terminologi, t.ex. IAEA:s säkerhetsordlista.

Rättslig, reglerande och organisatorisk ram

Artikel 4 ändras för att ytterligare klargöra huvuddragen i det nationella ramverket. Det anges exempelvis att de nationella säkerhetskrav som omnämns i artikel 4.1a bör omfatta samtliga faser i den kärntekniska anläggningens livscykel.

Behörig tillsynsmyndighet (myndighetens faktiska oberoende och roll på tillsynsområdet)

Kärnsäkerhetsdirektivet innehåller enbart minimibestämmelser som ska stärka oberoendet för den behöriga tillsynsmyndighet som avses i artikel 5.2. Dessa bestämmelser stärks i enlighet med de senaste internationella riktlinjerna[23] genom att fastställa starka och effektiva riktmärken och krav för att säkerställa att tillsynsmyndigheterna faktiskt är oberoende. Till de nya kraven hör garantier för ett faktiskt oberoende beslutsfattande, förfogande över egna avpassade anslag och en självständig användning av medlen, tydliga bestämmelser för tillsättande och avsked av personal, undvikande och lösning av intressekonflikter samt en personalstyrka med nödvändiga kvalifikationer, erfarenheter och expertis.

I kärnsäkerhetsdirektivet omnämns bara i allmänna ordalag vilka behörigheter som den behöriga tillsynsmyndigheten i artikel 5.2 ska ha. Genom ändringen klargörs dessa bestämmelser ytterligare för att säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillräckliga befogenheter att genomföra en strikt tillsyn. För detta ändamål ska fastställandet av nationella kärnsäkerhetskrav, som är den behöriga tillsynsmyndighetens centrala uppgift, läggas till den befintliga förteckningen över tillsynsbefogenheter.

Öppenhet och insyn

De befintliga bestämmelserna i artikel 8 i kärnsäkerhetsdirektivet inskränker sig till de allmänna kraven om information till allmänheten. Denna artikel innebär heller inte att några skyldigheter åläggs tillståndshavaren, som har det primära ansvaret för kärnsäkerheten. För att avhjälpa dessa brister kommer de befintliga bestämmelserna att utvidgas och specificeras i den föreslagna ändringen. Både den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren är skyldiga att utarbeta en öppenhetsstrategi som både omfattar tillhandahållande av information om kärntekniska anläggningar under normala driftsförhållanden och kommunikation i samband med olyckor eller onormala händelser. Allmänhetens roll erkänns till fullo genom kravet att den faktiskt ska delta i tillståndsförfarandet för kärntekniska anläggningar. I samband med nyligen organiserade utbyten med experter[24] på området kunde det konstateras att allmänheten har en mycket viktig roll att spela genom att aktivt delta i beslutsprocesserna och att allmänhetens synpunkter bör uppmärksammas, med beaktande av bestämmelserna i Århuskonventionen[25].

Kärnsäkerhetsmål

Nuvarande kärnsäkerhetsdirektiv innehåller inga särskilda krav med beaktande av de olika faserna i den kärntekniska anläggningens livscykel. Därför är exempelvis den typ av risker som hänger samman med de problem som identifierats i samband med analysen av Fukushima-olyckan och de därpå följande stresstesterna inte tillräckligt väl beskrivna och åtgärdade genom bestämmelserna i nuvarande direktiv, exempelvis följande:

· Behovet av att utvärdera lämpligheten i valet av kärntekniska anläggningars anläggningsplats utifrån överväganden om hur effekterna av yttre risker, när så är möjligt, kan förebyggas och minimeras.

· Behovet av att fortlöpande ompröva sannolikheten för sådana risker och deras effekt i samband med periodiska säkerhetsgranskningar och utföra en motsvarande översyn av den grundläggande utformningen för varje kärnteknisk anläggning, även i syfte att eventuellt förlänga livslängden.

· Behovet av att grunda riskbedömningar, också sådana som avser yttre händelser, på metoder som återspeglar de vetenskapliga framstegen och därmed möjliggöra en faktisk och kontinuerlig förbättring av säkerheten.

I enlighet med principen om kontinuerlig förbättring av kärnsäkerheten kommer ändringsförslaget att innehålla allmänna säkerhetsmål för kärntekniska anläggningar (artikel 8a) som återspeglar de framsteg som uppnåddes av Wenra för att utveckla säkerhetsmålen för nya kärntekniska anläggningar.

För att uppnå dessa höga säkerhetsmål, har utförligare bestämmelser fastställts för olika faser i de kärntekniska anläggningarnas livscykler (artikel 8b).

Dessutom beskrivs de metodologiska kraven med avseende på anläggningsplatsen, utformningen, uppförandet, idrifttagandet och driften eller avvecklingen av kärntekniska anläggningar i artikel 8c för att stödja ett konsekvent genomförande av bestämmelserna.

Detta tillvägagångssätt gör medlemsstaternas nationella ramverk flexibla tack vare dess högt ställda mål, som måste tillgodoses genom nationell lagstiftning i enlighet med principen om fortlöpande förbättring av kärnsäkerheten. Därmed ges medlemsstaterna möjlighet att välja bland tillgängliga tekniska lösningar för att uppgradera sina kärntekniska anläggningar när det gäller säkerhetsfrågor utifrån deras erfarenheter av allvarliga olyckor (exempelvis säker tryckutjämning i en reaktorinneslutning i samband med olyckor, t.ex. med hjälp av ventilation genom filter).

Beredskap och insatser på plats i nödsituationer

Ändringen innehåller bestämmelser om beredskap och insatser på plats i nödsituationer, eftersom sådana åtgärder saknas i nuvarande direktiv. De nya bestämmelserna omfattar uppgifter om planering och organisatoriska åtgärder som tillståndshavaren ska tillhandahålla (artikel 8d). Som ett exempel på nya krav föreskrivs det i ändringen att det vid varje kärnteknisk anläggning krävs ett centrum för krisberedskap som i tillräcklig grad är skyddat mot effekterna av externa händelser och allvarliga olyckor, också radiologiska, och utrustat med nödvändig materiel för att mildra effekterna av allvarliga olyckor.

Inbördes granskning

Nuvarande bestämmelser i artikel 9.3 i kärnsäkerhetsdirektivet omfattar krav på återkommande självutvärderingar av medlemsstaternas nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter, samtidigt som det föreligger en skyldighet att bjuda in internationella experter att genomföra inbördes granskning av relevanta segment. Detta koncept förblir oförändrat i förslaget (se artikel 8e.1).

Genom ändringsförslaget införs nya bestämmelser om självutvärdering och inbördes granskning av kärntekniska anläggningar utifrån kärnsäkerhetsfrågor som väljs ut av medlemsstaterna gemensamt och i nära samarbete med kommissionen och gäller kärntekniska anläggningars hela livscykel (exempelvis det ovannämnda fallet av säker tryckutjämning i en reaktorinneslutning i samband med allvarliga olyckor i syfte att undvika en väteexplosion). Om medlemsstaterna inte gemensamt kan välja ut minst en säkerhetsfråga, bör kommissionen välja ut vilka frågor som bör bli föremål för dessa ömsesidiga granskningar. Vidare åligger det varje medlemsstat att utarbeta en metod för genomförandet av de tekniska rekommendationerna från förfarandet med inbördes granskning. Skulle kommissionen konstatera att det föreligger avsevärda avvikelser eller förseningar i genomförandet av de tekniska rekommendationer som är resultatet av de inbördes granskningarna, bör den bjuda in de behöriga tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som inte organiserar och genomför kontrollbesök, för att få en heltäckande bild av situationen och informera den berörda medlemsstaten om eventuella åtgärder för att avhjälpa de brister som konstaterats.

Vid en olycka med konsekvenser bortom den plats dit anläggningen är förlagd, bör en inbördes granskning genomföras.

Dessa nya obligatoriska inbördes granskningar som ska genomföras regelbundet på EU-nivå (artikel 8e.2–8e.5) syftar till att kontrollera i vilken mån som säkerhetsmålen i varje medlemsstat fullgör kraven på teknisk efterlevnad.

Dessa nya bestämmelser, genom vilka mekanismen för inbördes granskning fastställs, får inte påverka de regler som styr överträdelseförfarandet i fall en medlemsstat underlåter att fullgöra en skyldighet enligt fördragen, på det sätt som beskrivs i artiklarna 258, 259 och 260 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Proportionell tillämpning av det ändrade direktivet

I och med ändringsförslaget medges att tillämpligheten och omfattningen av bestämmelserna i det ändrade direktivet varierar beroende på den kärntekniska anläggningens typ. Därför bör medlemsstaterna, vid genomförandet av dessa bestämmelser, tillämpa en proportionerlig strategi som beaktar de specifika riskerna med de olika typerna av kärntekniska anläggningar.

Rapportering om det praktiska genomförandet av det ändrade direktivet

Kärnsäkerhetsdirektivets bestämmelser om rapportering ändras inte genom detta förslag, i vilket den 22 juli 2014 anges som den första dagen för medlemsstaternas väntade överlämnande av en rapport om genomförandet av de gällande bestämmelserna i direktivet. Vid det andra tillfället för rapportering om genomförandet, som är den 22 juli 2017, ska emellertid medlemsstaterna rapportera om genomförandet av kärnsäkerhetsdirektivet ändras genom detta förslag.

4.           BUDGETKONSEKVENSER

Förslaget påverkar inte unionens budget.

5.           FÖRKLARANDE DOKUMENT

I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring om förklarande dokument av den 28 september 2011 har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är motiverat, till anmälan av sina införlivandeåtgärder bifoga ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan ett direktivs olika delar och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande.

När det gäller detta direktiv anser kommissionen det vara motiverat att sådana dokument översänds, av följande skäl:

· Svårigheterna med att införliva det ändrade kärnsäkerhetsdirektivet på nationell nivå

Kärnsäkerhetsdirektivets nuvarande bestämmelser stärks avsevärt genom detta förslag, genom vilket också nya omfattande bestämmelser införs på flera områden. Svårigheterna med införlivandet av det ändrade direktivet består således i att det omfattar många olika frågor, däribland kravet på ett nationellt ramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar, de nationella tillsynsmyndigheternas roll och oberoende, tillståndshavarnas skyldigheter, kunskaper på kärnsäkerhetsområdet, öppenhet om kärnsäkerhetsfrågor, tekniska mål och krav på kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar, beredskap och insatser på plats i nödsituationer och bestämmelser om nationella bedömningar av kärntekniska anläggningar och tillhörande inbördes granskningar på området. I direktivet ställs också krav på olika organ och privata aktörer i medlemsstaterna.

De olika skyldigheter som är förbundna med det ändrade direktivet kommer därför sannolikt att leda till ett komplicerat införlivande på nationell nivå. Kärnsäkerhetsdirektivets nuvarande bestämmelser har i allmänhet redan införlivats genom flera nationella införlivandeåtgärder per medlemsstat, med så många som 15 införlivandeåtgärder i vissa fall. Antalet anmälda införlivandeåtgärder kan med fog förväntas stiga med de nya bestämmelser som i och med detta förslag fogas till det befintliga direktivet. På grund kärnsäkerhetens specifika natur har dessutom olika genomförandeåtgärder använts och meddelats kommissionen, alltifrån lagstiftning, regeringsförordningar och departementsförordningar till instruktioner och beslut som fattas av nationella kärntekniska tillsynsmyndigheter.

Behovet av förklarande dokumentation om förhållandet mellan bestämmelserna i det ändrade kärnsäkerhetsdirektivet och motsvarande delar i de nationella införlivandeåtgärderna framstår som uppenbart under dessa omständigheter.

· Befintlig nationell lagstiftning

I vissa medlemsstater finns redan viss lagstiftning om de ändringar som följer av detta förslag. Införlivandet av det ändrade direktivet kommer därför med största sannolikhet att resultera i en kombination av ändringar av befintlig nationell lagstiftning och antagandet av ny lagstiftning. I ett sådant läge kommer förklarande dokumentation att krävas för att ge en tydlig och heltäckande bild av införlivandet.

· Ramdirektiv

De föreslagna ändringarna innebär ingen genomgripande förändring av kärnsäkerhetsdirektivets ramkaraktär. Det ändrade direktivet innehåller också fortsatt allmänna principer och krav.

Med tanke på kommissionen och dess ansvar för övervakningen av införlivandet och genomförandet är det viktigt att veta genom vilka nationella bestämmelser som de allmänna principer och krav som fastställs i det ändrade direktivet införlivas. Genom förslaget införs exempelvis allmänna säkerhetsmål och krav som gäller samtliga typer av kärntekniska anläggningar. Med tanke på de nya säkerhetsmålens och säkerhetskravens mycket omfattande tillämpningsområde är det av yttersta vikt för såväl kommissionen som medborgarna att kunna bedöma hur de införlivas på nationell nivå.

PROPORTIONALITETSPRINCIPEN

Kravet på att tillhandahålla förklarande dokumentation kan leda till en extra administrativ börda för medlemsstaterna. Denna börda är emellertid inte oproportionerlig med tanke på det ändrade kärnsäkerhetsdirektivets mål och områdets komplexitet. Vidare måste kommissionen effektivt kunna kontrollera att införlivandet sker på ett korrekt sätt. Med tanke på införlivandets förmodade komplexitet på nationell nivå, eftersom det kan leda till ny eller ändrad lagstiftning finns det inga mindre betungande åtgärder som samtidigt garanterar effektiv kontroll. Det bör även nämnas att ett antal medlemsstater redan har anmält användbar förklarande dokumentation till kommissionen om deras införlivande av gällande Euratomlagstiftning, såsom det befintliga kärnsäkerhetsdirektivet eller andra rättsakter.

Utkast till förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om ändring av rådets direktiv 2009/71/Euratom om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar

Utkast framlagt i enlighet med artikel 31 i Euratomfördraget för yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artiklarna 31 och 32,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, upprättat efter att ett yttrande erhållits från en grupp av personer som av vetenskapliga och tekniska kommittén utsetts bland vetenskapliga experter i medlemsstaterna,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

av följande skäl:

(1) Enligt artikel 2b i fördraget om upprättande av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) ska enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd fastställas.

(2) I artikel 30 i Euratomfördraget anges det att det inom Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallad gemenskapen) ska fastställas grundläggande normer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning.

(3) I rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning[26], fastställs de grundläggande säkerhetsnormerna. I detta direktiv fastställs kraven för ett system för strålskydd, inklusive motivering och optimering av strålningsexposition och dosbegränsning för exponering i offentliga sammanhang och i arbetslivet. Det innehåller krav på kontroll av strålningsexpositionen för allmänheten och för arbetstagare under både normal drift och i nödsituationer. Bestämmelserna i direktiv 96/29/Euratom har kompletterats med mer utförlig lagstiftning.

(4) Europeiska unionens domstol har i sin rättspraxis[27] fastslagit att gemenskapen, tillsammans med sina medlemsstater, delar behörighet inom de områden som omfattas av konventionen om kärnsäkerhet[28].

(5) I rådets direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar[29] åläggs medlemsstaterna skyldigheter att införa och upprätthålla ett nationellt ramverk för kärnsäkerhet. I direktivet återspeglas de viktigaste internationella instrumenten på området, nämligen konventionen om kärnsäkerhet[30] och Internationella atomenergiorganet IAEA:s grundläggande säkerhetsprinciper[31]. Tidsfristen för medlemsstaterna att sätta i kraft och underrätta kommissionen om de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktiv 2009/71/Euratom löpte ut den 22 juli 2011.

(6) I rådets direktiv 2011/70/Euratom av den 19 juli 2011 om inrättande av ett gemenskapsramverk för ansvarsfull och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall[32] åläggs medlemsstaterna skyldigheter att införa och upprätthålla ett nationellt ramverk för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

(7) I rådets slutsatser av den 8 maj 2007 om kärnsäkerhet och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall[33] betonas att ”kärnsäkerhet är ett nationellt ansvar som vid behov utövas inom EU:s ram.  Beslut som avser säkerhetsåtgärder och övervakning av kärntekniska anläggningar ligger även i fortsättningen helt på operatörerna och de nationella myndigheterna”.

(8) Med anledning av rådets uppmaning om inrättande av en högnivågrupp på EU-nivå, vilken återfinns i rådets slutsatser från den 8 maj 2007 om kärnsäkerhet och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, inrättades den europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Ensreg) genom kommissionens beslut 2007/530/Euratom av den 17 juli 2007 om inrättande av Europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering[34], för att bidra till att gemenskapens mål på kärnsäkerhetsområdet uppnås.

(9) Kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan under 2011 riktade på nytt hela världens uppmärksamhet mot de åtgärder som krävs för att minimera riskerna och säkerställa högsta tänkbara kärnsäkerhetsnivåer. På grundval av ett mandat från Europeiska rådet i mars 2011[35] har kommissionen, tillsammans med europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering (Ensreg), genomfört omfattande risk- och säkerhetsbedömning av kärnkraftverk (s.k. stresstester) inom hela EU. Resultaten av bedömningarna visade att kärnsäkerhet och branschpraxis i deltagarländerna skulle kunna förbättras på flera punkter[36].

(10) Europeiska rådet försåg också kommissionen med mandat att se över det befintliga ramverket för lagstiftning om och tillsyn av säkerheten vid kärntekniska anläggningar och föreslå eventuella nödvändiga förbättringar. Europeiska rådet betonade dessutom att högsta möjliga kärnsäkerhetsnormer bör genomföras och kontinuerligt förbättras inom EU.

(11) I sitt meddelande av den 24 november 2011 om delrapporten om omfattande kärntekniska risk- och säkerhetsbedömningar (”stresstester”) av kärnkraftverk inom Europeiska unionen bifogade kommissionen inledande synpunkter på möjliga områden för förbättringar av lagstiftningen[37].

(12) I enlighet med sina allmänna principer för samråd och dialog genomförde kommissionen också ett offentligt samråd på internet mellan december 2011 och februari 2012 för att få in synpunkter på områden där gemenskapens rättsliga ram för kärnsäkerhet skulle kunna förstärkas.

(13) Kommissionen ringade in ett antal områden för översyn av gällande direktiv 2009/71/Euratom i enlighet med sitt meddelande av den 4 oktober 2012 till rådet och Europaparlamentet om de omfattande risk- och säkerhetsbedömningarna (nedan kallade stresstester) av kärnkraftverk i Europeiska unionen och därmed förbunden verksamhet[38].

(14) När kommissionen angav lämpliga områden för förbättring, beaktades de tekniska framsteg som gjorts på europeisk och internationell nivå, erfarenheterna och resultaten av stresstesterna, resultaten av de olika rapporterna om kärnkraftsolyckan i Fukushima, synpunkterna som inkom vid det offentliga samrådet om lämpliga områden för en förstärkt ram för gemenskapslagstiftning, synpunkterna från olika berörda parter, däribland behöriga nationella tillsynsmyndigheter, näringslivet och det civila samhället samt resultaten av den preliminära bedömningen av medlemsstaternas genomförandeåtgärder.

(15) En stark och oberoende behörig tillsynsmyndighet är ett grundläggande villkor för ett fungerande europeiskt ramverk för kärnsäkerhet. Att den är oberoende och utövar sina befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt är avgörande faktorer för att säkerställa en hög kärnsäkerhetsnivå. Objektiva tillsynsbeslut och verkställighetsåtgärder bör fattas och genomföras utan någon otillbörlig yttre påverkan som kan påverka säkerheten, såsom påverkan till följd av förändrade politiska, ekonomiska eller samhälleliga villkor eller påtryckningar från ministerier eller andra offentliga eller privata organ. De negativa konsekvenserna av bristande oberoende blev tydliga i samband med olyckan i Fukushima. Bestämmelserna i direktiv 2009/71/Euratom om funktionellt åtskilda tillsynsmyndigheter bör stärkas för att säkerställa tillsynsmyndigheternas faktiska oberoende och garantera att de har tillgång till lämpliga metoder och befogenheter för att i vederbörlig ordning kunna fullgöra sitt uppdrag. I synnerhet tillsynsmyndigheten bör ha tillräckliga rättsliga befogenheter, personalresurser och finansiella medel för att i vederbörliga ordning kunna fullgöra sitt uppdrag. De skärpta krav som syftar till att garantera ett oberoende fullgörande av tillsynsuppgifterna får emellertid inte påverka ett nära samarbete, när så är lämpligt, med andra berörda nationella myndigheter, eller påverka de allmänna politiska riktlinjer som regeringen utfärdat och som inte avser tillsynsskyldigheter och tillsynsbefogenheter.

(16) Den oberoende tillsynsmyndighetens beslut beror vidare på personalens kompetens. Därför bör tillsynsmyndigheten anställa personal med nödvändiga kvalifikationer, erfarenheter och expertis för att uppgifterna ska kunna utföras och ansvar fullgöras. Med hänsyn till kärnenergiindustrins specialiserade natur och den begränsade tillgången till personer med nödvändig expertis och behörighet, vilket är något som kan leda till rotation av personer med verkställande ansvar mellan kärnenergiindustrin och tillsynsmyndigheterna, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att undvika intressekonflikter. Dessutom bör åtgärder vidtas för att säkerställa att de organisationer som förser tillsynsorganet med rådgivning eller tjänster inte hamnar i intressekonflikter.

(17) Vid genomförandet av infrastrukturprojekt som kan påverka kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar, bör lämpliga nationella mekanismer för samråd med nationella tillsynsmyndigheter och allmänheten finnas och omfattande hänsyn tas till deras synpunkter.

(18) Direktiv 2011/92/EU om inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt[39] gäller kärntekniska anläggningar. I detta direktiv fastställs att medlemsstaterna, innan tillstånd beviljas för projektet, ska säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, bland annat på grund av deras art, storlek eller lokalisering, blir föremål för en bedömning. I detta avseende är det ett verktyg för att se till att miljöhänsyn integreras i tillståndsförfarandet för kärntekniska anläggningar.

(19) Bedömningar enligt detta direktiv påverkar inte tillämpliga miljöbedömningar.

(20) För kärntekniska anläggningar, som omfattas av en skyldighet att genomföra en miljökonsekvensbedömning, såväl enligt detta direktiv som enligt annan unionslagstiftning, kan medlemsstaterna tillhandahålla samordnade eller gemensamma förfaranden som uppfyller kraven i tillämplig unionslagstiftning.

(21) Konsekvenserna av en kärnenergiolycka kan sprida sig bortom de nationella gränserna, och därför behövs uppmuntran av nära samarbete, samordning och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter i grannländer eller mellan länder i en och samma region, oavsett om dessa driver kärntekniska anläggningar eller ej. I detta avseende bör medlemsstaterna säkerställa att lämpliga åtgärder har vidtagits för att underlätta ett sådant samarbete i kärnsäkerhetsfrågor med gränsöverskridande effekter, även med tredjeländer. Strävan bör vara synergier med civilskyddsmekanismen för unionen[40] som har till syfte att stödja, samordna och komplettera medlemsstaternas åtgärder på civilskyddsområdet så att de system för förebyggande, beredskap och insatser som utnyttjas vid naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor kan fungera bättre.

(22) För att säkerställa att lämpliga färdigheter förvärvas och att en tillräckligt hög kompetensnivå uppnås och upprätthålls, bör samtliga parter säkerställa att all personal (även underleverantörer) som har uppgifter med koppling till antingen kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar eller beredskap och insatser på plats i nödsituationer, kontinuerligt fortbildas. För att göra detta krävs det att fortbildningsprogram och fortbildningsplaner utarbetas, att förfaranden för regelbunden översyn och uppdatering av fortbildningsprogrammen införs samt att anslag till fortbildning tillhandahålls.

(23) En annan viktig lärdom av kärnkraftsolyckan i Fukushima är vikten av ökad öppenhet kring kärnsäkerhetsfrågor. Öppenhet är också en viktig faktor för att tillsynsmyndigheten ska kunna fatta beslut på ett mer oberoende sätt. Därför bör nuvarande bestämmelser i direktiv 2009/71/Euratom om vilken information som ska lämnas till allmänheten bli mer specifika i fråga om vilken typ av information som ska tillhandahållas av den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren samt inom vilka tidsramar. I detta syfte bör det exempelvis fastställas vilken typ av information som åtminstone ska tillhandahållas av den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren som en del av deras övergripande öppenhetsstrategier. Informationen bör tillhandahållas i god tid, särskilt i samband med onormala händelser och olyckor. Resultaten av de regelbundna säkerhetsgranskningarna och internationella inbördes granskningar bör också offentliggöras.

(24) Öppenhetskraven i detta direktiv är ett komplement till dem i gällande Euratomlagstiftning. Enligt rådets beslut 87/600/Euratom av den 14 december 1987 om en gemenskapsordning för ett snabbt informationsutbyte i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning[41] åläggs medlemsstaterna vissa skyldigheter att meddela och informera kommissionen och andra medlemsstater i händelse av en radiologisk nödsituation på deras territorium, medan medlemsstaterna enligt rådets direktiv 89/618/Euratom av den 27 november 1989[42] är skyldiga att informera allmänheten om hälsoskyddsåtgärder och förhållningsregler i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning, och i förväg och fortlöpande informera den del av befolkningen som troligen kommer att beröras i händelse av en sådan nödsituation. Utöver den information som måste tillhandahållas i ett sådant fall ska medlemsstaterna enligt detta direktiv införa lämpliga bestämmelser om öppenhet, med skyndsamt och regelbundet uppdaterad spridning av information för att säkerställa att anställda och allmänhet hålls informerade om alla händelser med koppling till kärnsäkerheten, även onormala händelser eller olyckstillstånd. Dessutom bör allmänheten ges möjlighet att aktivt delta i tilldelningen av tillstånd för kärntekniska anläggningar, och den behöriga tillsynsmyndigheten bör kunna tillhandahålla alla säkerhetsrelaterade uppgifter självständigt, utan krav på förhandsmedgivande från något annat offentligt eller privat organ.

(25) Genom direktiv 2009/71/Euratom inrättas en rättsligt bindande gemenskapsram som ska ligga till grund för det rättsliga, administrativa och organisatoriska systemet på kärnsäkerhetsområdet. Det innehåller inga särskilda krav med avseende på kärntekniska anläggningar. Med hänsyn till de tekniska framsteg som gjorts av IAEA, och den västeuropeiska sammanslutningen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Wenra) och andra källor till kunskap, t.ex. erfarenheterna från stresstesterna och utredningarna efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, bör direktiv 2009/71/Euratom ändras så att gemenskapens kärnsäkerhetsmål gäller samtliga faser av den kärntekniska anläggningens livscykel (lokalisering, utformning, uppförande, idrifttagning, drift och avveckling).

(26) Med hjälp av metoder som beaktar riskerna undersöks sannolikheten för varje enskild händelse i en händelsekedja som kan leda eller bidra till en olycka med eventuella konsekvenser. Svaren kan användas för att vinna insikter om konstruktionens starka och svaga sidor samt om driften av en kärnteknisk anläggning, varigenom bestämmelserna och tillsynsorganens uppmärksamhet kan inriktas på de områden där den största säkerhetsvinsten vid en kärnteknisk anläggning kan uppnås. Tillståndshavare och behöriga tillsynsmyndigheter runtom i världen har under de senaste årtiondena investerat avsevärda resurser i att utveckla probabilistiska säkerhetsanalyser för kärntekniska anläggningar, särskilt för kärnkraftverk och forskningsreaktorer; dessa insikter kan nu användas till att öka säkerheten vid de kärntekniska anläggningarna med beaktande av riskerna, samtidigt som de drivs på det mest effektiva sättet.

(27) Åldrande säkerhetsrelaterade strukturer, system och komponenter i en kärnteknisk anläggning, och särskilt försprödning av de delar som av praktiska skäl är svåra att ersätta, såsom reaktortryckkärl, innebär en naturlig gräns för godtagbar fortsatt drift. Från såväl säkerhetsteknisk som ekonomisk synpunkt är gränsen för den operativa livslängden vanligtvis 40 år efter det kommersiella idrifttagandet, och om livslängden hos ett befintligt kärnkraftverk förlängs, bör medlemsstaterna därför säkerställa att arbetstagare och allmänhet inte utsätts för ytterligare risker. Därför bör direktiv 2009/71/Euratom ändras för att inbegripa nya gemenskapsomfattande säkerhetsmål som ska uppfyllas av tillsynsmyndigheterna och av tillståndshavarna, om det blir fråga om att förlänga livslängden hos befintliga kärnkraftverk.

(28) Varje ny utformning av reaktorer har tydliga förväntningar på sig om att redan i den ursprungliga utformningen ta hänsyn till sådant som inte beaktades vid utformningen av tidigare reaktorgenerationer. Omständigheter som går utöver den ursprungliga utformningen är olyckstillstånd som inte beaktas med avseende på olyckor som påverkar den grundläggande utformningen, men som beaktas i arbetet med att utforma anläggningen i enlighet med bästa möjliga bedömningsmetoder, och för vilka utsläpp av radioaktivt material hålls inom godtagbara gränser. Omständigheter som går utöver den ursprungliga utformningen kan även omfatta svåra olyckstillstånd.

(29) Genom tillämpning av begreppet djupförsvar inom organisatorisk, beteenderelaterad eller utformningsrelaterad verksamhet med koppling till kärntekniska anläggningar, säkerställs att säkerhetsarbetet bygger på bestämmelser på olika men av varandra oberoende nivåer, vilket tack vare lämpliga åtgärder kompenserar för ett fel, om det skulle inträffa. Att de fungerar oberoende på respektive nivåer är avgörande för att djupförsvaret ska kunna förhindra olyckor eller, om de ändå inträffar, åtminstone mildra konsekvenserna.

(30) Efter kärnkraftsolyckorna i Three Mile Island och Tjernobyl belyste kärnkraftsolyckan i Fukushima återigen den avgörande vikten av inneslutningsfunktionen, som är den sista barriären för att skydda människor och miljö mot radioaktiva utsläpp till följd av en olycka. Därför bör den som ansöker om tillstånd för att bygga en ny kärnkrafts- eller forskningsreaktor kunna påvisa att utformningen i praktiken begränsar effekterna av en skada i reaktorhärden till inneslutningen, dvs. påvisa att ett radioaktivt utsläpp utanför inneslutningen är fysiskt omöjligt, eller att det med en hög grad av tillförlitlighet kan anses som ytterst osannolikt att ett sådant utsläpp skulle kunna ske.

(31) Direktiv 2009/71/Euratom omfattar inga åtgärder som rör beredskap och insatser på plats i nödsituationer, vilket efter kärnkraftsolyckan i Fukushima har visat sig vara avgörande för att mildra konsekvenserna av en kärnenergiolycka. I rådets direktiv 96/29/Euratom föreskrivs att det i radiologiska nödsituationer är nödvändigt att organisera lämpliga insatser för att hejda eller minska utsläppet av radionuklider, och för att bedöma och registrera konsekvenserna av nödsituationen och insatsernas effektivitet. Det bör också finnas åtgärder till skydd för och övervakning av miljön och befolkningen. Mer specifika bestämmelser om beredskap och insatser på plats i nödsituationer behövs emellertid för att bedöma situationer som kan kräva skyddsåtgärder på plats, en organisationsstruktur och samordning mellan insatsorgan samt för att säkerställa att tillräckliga resurser finns tillgängliga för att tillämpa dessa särskilda skyddsåtgärder också i extrema fall.

(32) Stresstesterna visar att ett fördjupat samarbete och samordningsmekanismer mellan samtliga parter med kärnsäkerhetsansvar är av central betydelse. De inbördes granskningarna har visat sig vara ett lämpligt sätt att bygga upp förtroendet i syfte att dra nytta av och utbyta erfarenheter samt säkerställa tillämpningen av höga gemensamma kärnsäkerhetsnormer. Tillämpningsområdet för bestämmelserna i direktiv 2009/71/Euratom är emellertid begränsat till självutvärderingar och internationella inbördes granskningar av medlemsstaternas rättsliga, tillsynsinriktade och organisatoriska infrastruktur, och därför bör direktivet utvidgas till att även omfatta inbördes granskningar av kärntekniska anläggningar.

(33) Genom detta direktiv införs nya bestämmelser om självutvärdering och inbördes granskningar av kärntekniska anläggningar, som bygger på utvalda kärnsäkerhetsfrågor inriktade på anläggningarnas hela livscykel. På internationell nivå finns det redan dokumenterad erfarenhet av att utföra sådana inbördes granskningar av kärnkraftverk. På EU-nivå visar erfarenheterna från stresstesterna värdet av en samordnad insats för att bedöma och granska säkerheten vid kärnkraftverk inom EU. En liknande mekanism, som bygger på samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och kommissionen, bör tillämpas här. Därför skulle behöriga tillsynsmyndigheter som samarbetar inom ramen för expertgrupper, som Ensreg, kunna bidra med sin expertis, för att ringa in de relevanta säkerhetsfrågorna och genomföra dessa inbördes granskningar. Om medlemsstaterna inte gemensamt kan välja ut minst en säkerhetsfråga, bör kommissionen välja ut en eller flera frågor som bör bli föremål för de inbördes granskningarna. De inbördes granskningarna skulle kunna får ett mervärde om andra intressenter, såsom tekniska stödorganisationer, internationella observatörer eller icke-statliga organisationer, kunde delta.

(34) För att garantera att de inbördes granskningarna genomförs noggrant och objektivt, bör medlemsstaterna tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar, om inte annat följer av det föreskrivna förfarandet för säkerhetsprövning, både för personalen och för den berörda kärntekniska anläggningen.

(35) En lämplig uppföljningsmekanism bör fastställas för att säkerställa att resultaten av de inbördes granskningarna omsätts på bästa sätt. Inbördes granskningar bör bidra till att förbättra säkerheten i enskilda kärntekniska anläggningar och till att utforma allmänna tekniska säkerhetsrekommendationer och riktlinjer som gäller hela unionen.

(36) Skulle kommissionen konstatera att det föreligger avsevärda avvikelser eller förseningar i genomförandet av de tekniska rekommendationer som beror på de inbördes granskningarna, bör den bjuda in behöriga tillsynsmyndigheter i medlemsstater som inte organiserar och genomför kontrollbesök, för att få en heltäckande bild av situationen och informera den berörda medlemsstaten om eventuella åtgärder för att avhjälpa bristerna.

(37) De bestämmelser som ligger till grund för mekanismen för inbördes granskning i detta direktiv påverkar inte förfarandereglerna i fall en medlemsstat underlåter att fullgöra sina åtaganden enligt fördragen, på det sätt som framgår av artiklarna 258, 259 och 260 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(38) De inbördes granskningarna och rapportering enligt detta direktiv bör kopplas till gransknings- och rapporteringscyklerna i konventionen om kärnsäkerhet.

(39) I enlighet med proportionalitetsprincipen beror tillämpligheten av bestämmelserna i kapitel 2, avsnitt 2, ”Särskilda skyldigheter” i detta direktiv på vilken typ av kärntekniska anläggningar som finns på den berörda medlemsstatens territorium. Därför bör medlemsstaterna, vid genomförandet av dessa bestämmelser, beakta de specifika riskerna med de olika typer av kärntekniska anläggningar som de planerar att driva. Proportionalitetsprincipen kommer i synnerhet att beröra de medlemsstater som bara har ett litet lager av kärntekniskt och radioaktivt material, t.ex. kopplat till driften av mindre forskningsreaktorer, vilka i händelse av en allvarlig olycka inte skulle ge upphov till konsekvenser som är jämförbara med dem som kärnkraftverk kan ge upphov till.

(40) Bestämmelserna i detta direktiv, som är nära knutna till förekomsten av kärntekniska anläggningar, nämligen de som rör tillståndshavarens skyldigheter, de nya särskilda kraven för kärntekniska anläggningar och bestämmelserna om beredskap och insatser på plats i nödsituationer, är inte tillämpliga på medlemsstater som inte har några kärntekniska anläggningar som motsvarar definitionen i detta direktiv. Dessa medlemsstater behöver inte införliva och genomföra kravet att införa påföljder för dem som inte uppfyller kraven i detta direktiv. Övriga bestämmelser i detta direktiv bör införlivas och genomföras på ett proportionerligt sätt med avseende på nationella förhållanden och med hänsyn till att dessa medlemsstater inte har några kärntekniska anläggningar, samtidigt som kärnsäkerheten på lämpligt sätt uppmärksammas av regering eller behöriga myndigheter.

(41) Enligt direktiv 2009/71/Euratom är medlemsstaterna skyldiga att införa och upprätthålla ett nationellt rättsligt, föreskrivande och organisatoriskt ramverk (nedan kallat nationellt ramverk) för säkerheten vid kärntekniska anläggningar. Medlemsstaterna bestämmer själva hur bestämmelserna i det nationella ramverket antas och genom vilka styrmedel de tillämpas faller.

(42) I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring om förklarande dokument av den 28 september 2011 har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall som detta är motiverat, till anmälan av sina införlivandeåtgärder bifoga ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan ett direktivs olika delar och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Vad beträffar detta direktiv anser lagstiftaren att det är motiverat att översända sådana dokument.

(43) Direktiv 2009/71/Euratom bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 2009/71/Euratom ska ändras på följande sätt:

(1) Rubriken till kapitel 1 ska ersättas med följande:

”SYFTE, DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE”

(2) I artikel 1 ska följande led c läggas till:

”c) Att säkerställa att medlemsstaterna tillhandahåller lämpliga nationella arrangemang som gör att kärntekniska anläggningar utformas, lokaliseras, konstrueras, tas i bruk, drivs eller avvecklas på ett sådant sätt att obehöriga radioaktiva utsläpp undviks.”

(3) Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

(a) Punkt 1 ska ersättas med följande:

”1. Detta direktiv är tillämpligt på alla civila kärntekniska anläggningar som för sin drift kräver ett tillstånd enligt definitionen i artikel 3.4, under alla stadier som omfattas av detta tillstånd.”

(b) Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3. Detta direktiv kompletterar de grundläggande säkerhetsnormer som avses i artikel 30 i fördraget med avseende på säkerheten vid kärntekniska anläggningar och påverkar inte tillämpningen av befintlig gemenskapslagstiftning om hälsoskydd för arbetstagare och allmänheten mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, och i synnerhet inte direktiv 96/29/Euratom.”.

(4) I artikel 3 ska följande punkter läggas till som punkterna 6–17:

”6.          djupförsvar: en hierarkisk utbyggnad i olika nivåer med olika utrustning och förfaranden för att både förhindra en upptrappning av förutsedda driftsstörningar och upprätthålla effektiviteten i de fysiska barriärer som lokaliserats mellan en strålkälla eller radioaktivt material och arbetstagare och allmänhet eller luft, vatten och mark vid normal drift och, för vissa barriärer, i samband med olyckor.

7.       onormal händelse: oavsiktlig tilldragelse vars konsekvenser, eller potentiella konsekvenser, inte är försumbara från skydds- eller kärnsäkerhetssynpunkt.

8.       olycka: varje oförutsedd händelse, däribland driftsstörningar, utrustningsfel och andra olyckshändelser, vars konsekvenser eller potentiella konsekvenser, inte är försumbara från skydds- eller kärnsäkerhetssynpunkt.

9.       för tidiga utsläpp: situationer som skulle kräva nödåtgärder utanför anläggningen, men som inte medger tillräckligt med tid för att genomföra dem.

10.     stora utsläpp: situationer som skulle kräva skyddsåtgärder för allmänheten och som inte kan begränsas i tid och rum.

11.     i praktiken uteslutet: det är fysiskt omöjligt eller det kan med stor tillförlitlighet anses ytterst osannolikt att ett visst tillstånd ska uppstå.

12.     rimligen möjligt: utöver att uppfylla kraven på god ingenjörsteknisk praxis, bör ytterligare åtgärder eftersträvas för att öka säkerheten eller minska riskerna för konstruktionen, idrifttagningen, driften eller avvecklingen av en kärnteknisk anläggning, och dessa åtgärder bör genomföras om det inte kan påvisas att de är grovt oproportionerliga i förhållande till den säkerhet de skulle ge.

13.     grundläggande utformning: de tillstånd och händelser som, utifrån fastställda krav, uttryckligen har beaktats vid utformningen av en anläggning så att den förmår motstå dessa tillstånd och händelser utan att överskrida de tillåtna gränserna för de uppgifter som säkerhetssystemen är byggda för.

14.     olycka som påverkar den grundläggande utformningen: olyckstillstånd mot vilket en installation är konstruerad utifrån fastställda villkor, och för vilka skador på bränslet och utsläpp av radioaktivt material hålls inom tillåtna gränser.

15.     olycka som går utöver den grundläggande utformningen: en olycka som är möjlig, men som inte till fullo beaktats vid utformningen, eftersom den ansetts alltför osannolik.

16.     analys av en utvidgad utformning: ett antal villkor för analys av en utvidgad utformning som bygger på ingenjörstekniska bedömningar, deterministiska och probabilistiska bedömningar i syfte att ytterligare förbättra säkerheten vid kärnkraftverk genom förstärkning av anläggningens förmåga att, utan oacceptabla strålningseffekter, stå emot olyckor som antingen är allvarligare än de olyckor som påverkar den grundläggande utformningen eller som omfattar ytterligare fel. Dessa villkor för utvidgad utformning tillämpas för att identifiera ytterligare olycksscenarier som bör beaktas vid konstruktionen och för att planera praktiskt tillämpliga bestämmelser för att förebygga sådana olyckor, eller mildra effekterna av dem om de inträffar.

17.     periodisk säkerhetsgranskning: en systematisk omprövning av säkerheten vid en befintlig anläggning som utförs med jämna mellanrum för att hantera de kumulativa effekterna av åldrande, ändringar, driftserfarenhet, teknisk utveckling och aspekter på anläggningsplatsen och som syftar till att garantera en hög säkerhetsnivå under anläggningens hela livslängd.”.

(5) I kapitel 2 ska följande rubrik införas efter rubriken ”SKYLDIGHETER”:

”AVSNITT 1

Allmänna skyldigheter”

(6) Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:

(a) Inledningen ska ersättas med följande:

”1. Medlemsstaterna ska införa och upprätthålla ett nationellt rättsligt, föreskrivande och organisatoriskt ramverk (nedan kallat nationellt ramverk) för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar, inom vilket ansvaret fördelas och samordningen mellan relevanta statliga myndigheter regleras. Det nationella ramverket ska särskilt innehålla bestämmelser om följande:”.

(b) Led a ska ersättas med följande:

”a)        Nationella kärnsäkerhetsarrangemang som täcker samtliga stadier av livscykeln i sådana kärntekniska anläggningar som avses i artikel 3.4.”

(c) Led b ska ersättas med följande:

”b)        ett system för tillståndsgivning och förbud mot drift av kärntekniska anläggningar utan tillstånd.”

(d) Led c ska ersättas med följande:

”c)        ett system för kärnsäkerhetsövervakning.”.

(7) I artikel 5 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

”2.     Medlemsstaterna ska garantera att den behöriga tillsynsmyndigheten faktiskt står fri från otillbörlig påverkan i sitt beslutsfattande, i synnerhet när den fullgör de uppgifter på tillsynsområdet som anges i punkt 3, samtidigt som det garanteras att säkerheten inte underställs politiska, ekonomiska eller samhälleliga intressen. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att den behöriga tillsynsmyndigheten:

a) är funktionellt åtskild från alla andra offentliga och privata organ som främjar eller utnyttjar kärnenergi eller elproduktion.

b) inte begär eller tar emot instruktioner från något annat offentligt eller privat organ som främjar eller utnyttjar kärnenergi eller elproduktion när de utför sina uppgifter på tillsysnområdet.

c) fattar beslut på tillsynsområdet som grundar sig på objektiva och kontrollerbara säkerhetsrelaterade kriterier.

d) förfogar över egna avpassade anslag med självständigt ansvar för genomförandet av de anslag som tilldelats. Finansieringsmekanismen och förfarandet för anslagstilldelning ska tydligt anges i det nationella ramverket.

e) anställer ett lämpligt antal medarbetare med nödvändiga kvalifikationer, erfarenheter och expertis.

f) fastställer förfaranden och kriterier för utnämning och uppsägning av personal och för förebyggande och lösande av eventuella intressekonflikter.

g) tillhandahåller säkerhetsrelaterad information utan granskning eller klarering från något annat offentligt eller privat organ i enlighet med artikel 8.2.

3.       Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten ges de rättsliga befogenheter samt personella och ekonomiska resurser som krävs för att den ska kunna fullgöra sina skyldigheter i samband med det nationella ramverk som beskrivs i artikel 4.1, med vederbörlig prioritering av säkerheten. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller bestämmelser om följande centrala tillsynsuppgifter:

a)       Fastställa nationella kärnsäkerhetskrav.

b)       Kräva att tillståndshavaren uppfyller de nationella kärnsäkerhetskraven och villkoren för tillståndet i fråga.

c)       Kräva att tillståndshavaren visar att kraven är uppfyllda, även de krav som anges i artikel 6.2–6.5 och artikel 8a–8d.

d)       Kontrollera att tillståndshavaren uppfyller kraven genom utvärderingar och inspektioner.

e)       Utföra verkställighetsåtgärder och även avbryta driften av en kärnteknisk anläggning i enlighet med de villkor som anges i det nationella ramverk som avses i artikel 4.1.”.

(8) Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 ska ersättas med följande:

”1.     Medlemsstaterna ska säkerställa att tillståndshavaren enligt kraven i det nationella ramverket har det primära ansvaret för kärnsäkerheten vid en kärnteknisk anläggning. Detta ansvar kan inte delegeras.”.

b) Punkt 2 ska ersättas med följande:

”2. Medlemsstaterna ska säkerställa att det befintliga nationella ramverket innehåller krav om att tillståndshavare, under överinseende av den behöriga tillsynsmyndigheten och, i den mån som det rimligen är möjligt, regelbundet utvärderar, kontrollerar och ständigt förbättrar kärnsäkerheten vid sina kärntekniska anläggningar på ett systematiskt och verifierbart sätt.”.

c) Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3.     De utvärderingar som avses i punkt 2 ska omfatta kontroll av att åtgärder vidtas för att förhindra olyckor och mildra konsekvenserna av olyckor och att dessa åtgärder bygger på en omfattande säkerhetsbedömning. Dessutom ska kontroller utföras av effektiviteten i bestämmelserna om djupförsvar och av vilka av de organisatoriska skyddsåtgärder som vidtas av tillståndshavarna som måste upphöra att fungera innan arbetstagare och allmänhet i väsentlig grad påverkas av joniserande strålning.”.

d) Punkt 4 ska ersättas med följande:

”4.     Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att tillståndshavarna upprättar och tillämpar ledningssystem som vederbörligen prioriterar säkerheten och regelbundet kontrolleras av den behöriga tillsynsmyndigheten.

e) Följande punkt ska införas som punkt 4 a:

”4 a.   Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att den som ansöker om tillstånd ska lämna in en utförlig säkerhetsbeskrivning. Dess omfattning och utförlighet ska stå i proportion till verksamhetens omfattning och riskernas natur. Den ska granskas och utvärderas av den behöriga tillsynsmyndigheten i enlighet med tydligt definierade förfaranden.”.

f) Punkt 5 ska ersättas med följande:

”5.     Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att tillståndshavarna tillhandahåller och bibehåller tillräckliga ekonomiska och personella resurser, med lämpliga kvalifikationer, expertis och färdigheter, för att fullgöra sina skyldigheter med hänsyn till kärnsäkerheten i en kärnteknisk anläggning enligt punkterna 1–4 a i denna artikel och artikel 8a–8d i detta direktiv. Dessa skyldigheter omfattar även inhyrda arbetstagare.”.

(9) Artiklarna 7 och 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 7

Expertis och färdigheter på kärnsäkerhetsområdet

Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på samtliga parter att arrangera utbildning, fortbildning och övningar för personal som har uppgifter som rör kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar och beredskap och insatser på plats i nödsituationer, för att bygga upp, bibehålla och vidareutveckla expertis och färdigheter på kärnsäkerhetsområdet som ömsesidigt uppdaterats och erkänts.

Artikel 8

Öppenhet och insyn

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att uppdaterad information om kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar och därmed sammanhängande risker i god tid görs tillgänglig för arbetstagare och allmänhet, med särskild hänsyn till dem som är bosatta i närheten av en kärnenergianläggning.

Den skyldighet som fastställs i första stycket inbegriper säkerställande av att den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavarna inom sina respektive ansvarsområden, utarbetar, offentliggör och genomför en strategi för öppenhet och insyn som bland annat omfattar information om normala driftsförhållanden vid kärntekniska anläggningar, icke-obligatoriskt samråd med arbetstagare och allmänhet samt kommunikation vid onormala händelser och olyckor.

2. Informationen ska göras tillgänglig för allmänheten i enlighet med tillämplig unionslagstiftning, nationell lagstiftning och internationella åtaganden, förutsatt att detta inte äventyrar andra intressen, exempelvis säkerheten, som erkänns i nationell lagstiftning eller internationella åtaganden.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att allmänheten på ett tidigt stadium ges faktiska möjligheter att delta i tillståndsförfarandet för kärnenergianläggningar, i enlighet med tillämplig unionslagstiftning och nationell lagstiftning samt internationella förpliktelser.”.

(10) Följande avsnitt 2 ska införas efter artikel 8:

”AVSNITT 2

Särskilda skyldigheter

Artikel 8a

Säkerhetsmål för kärntekniska anläggningar

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att kärntekniska anläggningar ska utformas, lokaliseras, konstrueras, tas i bruk, drivas eller avvecklas med målet att undvika potentiella radioaktiva utsläpp genom att

(a) i praktiken eliminera uppkomsten av sådana olyckssekvenser som skulle leda till för tidiga eller stora utsläpp.

(b) i fråga om olyckor som i praktiken inte har eliminerats, vidta åtgärder med avseende på anläggningens utformning, så att det endast behövs skyddsåtgärder för allmänheten som är begränsade i tid och rum, och att tillräckligt med tid finns för att vidta dessa åtgärder samt att förekomsten av sådana olyckor begränsas till ett minimum.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att det mål som fastställs i punkt 1 i rimlig mån ska gälla befintliga kärntekniska anläggningar.

Artikel 8b

Uppfyllandet av säkerhetsmålet för kärntekniska anläggningar

För att uppnå de mål som anges i artikel 8a, ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att kärntekniska anläggningar

”a)        lokaliseras, så att vederbörliga överväganden görs för att, i möjligaste mån, undvika externa naturliga och mänskliga risker och begränsa effekterna av dem,

b)         utformas, konstrueras, tas i bruk, drivs och avvecklas på grundval av djupförsvarskonceptet så att

i) stråldoser för arbetstagare och allmänhet inte överskrider föreskrivna gränsvärden och hålls så låga som rimligen är möjligt,

ii) uppkomsten av onormala händelser minimeras,

iii) en potentiell risk för en upptrappning av olyckssituationer minskas genom att de kärntekniska anläggningarnas förmåga att effektivt förvalta och kontrollera onormala händelser förbättras,

iv) skadliga effekter av onormala händelser och olyckor som påverkar den grundläggande utformningen, om sådana skulle uppkomma, mildras för att säkerställa att de inte leder till några, eller endast ringa, radiologiska effekter utanför anläggningen,

v) externa naturliga eller mänskliga risker och effekterna av dem i möjligaste mån minimeras.

Artikel 8c

Metod för lokalisering, utformning, uppförande, idrifttagning, drift och nedläggning av kärntekniska anläggningar

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att tillståndshavaren, under överinseende av den behöriga tillsynsmyndigheten

(a) regelbundet utvärderar den radiologiska effekten av en kärnteknisk anläggning på arbetstagare och allmänhet samt luft, vatten och mark, både vid normal drift och i samband med olyckor,

(b) definierar, dokumenterar och regelbundet (minst vart tionde år) utvärderar den kärntekniska anläggningens grundläggande utformning genom en periodisk säkerhetsöversyn, som ska kompletteras med en utvidgad analys av utformningen för att säkerställa att alla rimligen genomförbara förbättringsåtgärder vidtas,

(c) säkerställer att den utvidgade analysen av utformningen omfattar alla olyckor, händelser och kombinationer av händelser, även interna och externa naturliga eller mänskliga risker och allvarliga olyckor, som resulterar i tillstånd som inte beaktats bland de olyckor som kan påverka den grundläggande utformningen,

(d) inför och tillämpar strategier för att minska antalet olyckor som påverkar den grundläggande utformningen och olyckor som går utöver den grundläggande utformningen,

(e) genomför förvaltningsriktlinjerna för allvarliga olyckor (Severe Accident Management Guidelines) för samtliga kärnkraftverk och, i tillämpliga fall, andra kärntekniska anläggningar, som omfattar alla driftsförhållanden, olyckor i bassängerna för använt kärnbränsle och utdragna skeenden,

(f) genomför en särskild säkerhetsöversyn för kärnenergianläggningar, som enligt den behöriga tillsynsmyndigheten ligger nära gränsen för den operationella livslängd som ursprungligen förutsetts, och för vilka en förlängning av livslängden begärs.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att beviljande eller översyn av ett tillstånd att bygga eller driva en kärnteknisk anläggning bör grunda sig på en adekvat säkerhetsbedömning specifikt inriktad på anläggningen och dess lokalisering.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket, med avseende på kärnkraftverk och, i förekommande fall, forskningsreaktorer för vilka bygglov söks för första gången, innehåller krav på den behöriga tillsynsmyndigheten att ålägga sökanden att påvisa att konstruktionen i praktiken begränsar effekterna av en skada i en reaktorhärd till inneslutningens innandöme.

Artikel 8d

Beredskap och insatsförmåga i nödsituationer på plats

Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav om att tillståndshavaren, under överinseende av den behöriga tillsynsmyndigheten,

(a) utarbetar, och därefter regelbundet uppdaterar, en plan för räddningsinsatser på plats som ska

(a) i) bygga på en bedömning av händelser och situationer som kan kräva skyddsåtgärder på eller utanför platsen för verksamheten,

(b) ii) samordnas med övriga involverade organ och bygga på tidigare erfarenheter av allvarliga händelser, om sådana uppstått,

(c) iii) främst ta itu med händelser som kan påverka flera enheter inom en och samma kärntekniska anläggning.

(b) inrättar den nödvändiga organisatoriska strukturen för tydlig ansvarsfördelning och säkerställer tillgång till nödvändiga medel och tillgångar,

(c) inför arrangemang för samordning av åtgärder på plats och samarbetar med myndigheter och organisationer med ansvar för krishanteringen under samtliga faser av en nödsituation, vilket är insatser som bör övas regelbundet,

(d) utformar bestämmelser om beredskapsåtgärder för arbetstagare på plats med avseende på potentiella onormala händelser och olyckor,

(e) inrättar arrangemang för gränsöverskridande och internationellt samarbete, också på förhand fastställda arrangemang för att ta emot externt bistånd på plats, om sådant behövs,

(f) iordningställer ett centrum för krisinsatser på plats som är tillräckligt väl skyddat mot naturliga faror och radioaktivitet för att det ska vara möjligt att vistas där,

(g) vidtar skyddsåtgärder i händelse av en nödsituation i syfte att mildra eventuella konsekvenser för människors hälsa och för luft, vatten och mark.”.

(11) Följande kapitel 2a ska införas efter kapitel 2:

"KAPITEL 2a

INBÖRDES GRANSKNINGAR OCH RIKTLINJER

Artikel 8e

Inbördes granskning

1. Medlemsstaterna ska minst vart tionde år anordna återkommande självutvärderingar av sina nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter samt inbjuda till en internationell inbördes granskning av relevanta delar av sina nationella ramverk och tillsynsmyndigheter, i syfte att fortlöpande förbättra kärnsäkerheten. Resultaten av varje utvärdering ska rapporteras till medlemsstaterna och kommissionen.

2. Medlemsstaterna ska, med stöd av behöriga tillsynsmyndigheter, regelbundet (minst vart sjätte år) genomföra en omgång inbördes granskningar på området samt enas om en tidsram och formerna för genomförandet. I detta syfte ska medlemsstaterna

(a) gemensamt, och i nära samarbete med kommissionen, välja ut en eller flera särskilda frågor som rör kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar. I de fall som medlemsstaterna inte gemensamt kan välja ut minst en fråga inom den tidsram som anges i denna punkt ska kommissionen välja ut de frågor som bör bli föremål för dessa inbördes granskningar,

(b) med utgångspunkt i dessa frågor, och i nära samarbete med tillståndshavarna, genomföra nationella bedömningar och offentliggöra resultaten,

(c) gemensamt utarbeta en metod, anordna och genomföra en inbördes granskning av resultaten av de nationella bedömningar som avses i led b, i vilken kommissionen uppmanas att delta,

(d) offentliggöra resultaten från de inbördes granskningar som avses i led c.

3. Varje medlemsstat som är föremål för en inbördes granskning av det slag som avses i punkt 2 ska sköta planeringen av och besluta om metoden för genomförande på sitt territorium av de tillämpliga tekniska rekommendationer som är resultatet av den inbördes granskningen och underrätta kommissionen om detta.

4. Om kommissionen skulle konstatera att det föreligger avsevärda avvikelser eller förseningar i genomförandet av de tekniska rekommendationer som är resultatet av den inbördes granskningen, bör kommissionen bjuda in de behöriga tillsynsmyndigheterna i de medlemsstaternas som inte organiserar och genomför kontrollbesök, för att få en heltäckande bild av situationen och informera den berörda medlemsstaten om eventuella åtgärder för att avhjälpa de brister som konstaterats.

5. Vid olyckor som leder till för tidiga eller stora utsläpp eller onormala händelser som leder till situationer vilka kräver nödåtgärder utanför anläggningarna eller åtgärder för att skydda allmänheten, ska den berörda medlemsstaten inom sex månader i enlighet med punkt 2 kalla till en inbördes granskning av den berörda anläggningen, i vilken kommissionen ska inbjudas att delta.

Artikel 8f Ritlinjer för förbättrad kärnsäkerhet

På grundval av resultaten från de inbördes granskningar som gjorts i enlighet med artikel 8e.2 och de tekniska rekommendationer som följer både av dessa granskningar och principerna om öppenhet och ständig förbättring av kärnsäkerheten, ska medlemsstaterna, med stöd av behöriga tillsynsmyndigheter, gemensamt utveckla och utarbeta riktlinjer för de specifika frågor som avses i artikel 8e.2 a.”.

(12) Följande rubrik ska införas efter kapitel 2 a:

”KAPITEL 2 b

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER”

(13) I artikel 9 ska punkt 3 utgå.

(14) Följande artikel 9a ska införas efter artikel 9:

”Artikel 9a Påföljder

Medlemsstaterna ska föreskriva påföljder för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats genom tillämpning av detta direktiv och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den [insert date –this date must correspond to the deadline for transposition set out in article 2 of this proposal] och utan dröjsmål anmäla alla senare ändringar som påverkar dem. ”

(15) Efter artikel 10.1 ska följande läggas till som punkt 1 a:

”1 a De skyldigheter i fråga om införlivandet och genomförandet av artiklarna 6, 8a, 8b, 8c, 8d och 9a i detta direktiv ska inte vara tillämpliga på Cypern, Irland, Luxemburg och Malta, såvida dessa länder inte beslutar om att utveckla verksamhet som rör kärntekniska anläggningar vilken kräver tillstånd enligt deras jurisdiktion.”

Artikel 2

1.           Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [deadline for transposition to be inserted in the course of the legislative process]. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska utfärdas av varje medlemsstat själv.

2.           Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i den nationella lagstiftningen som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.

Artikel 3

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

                                                                       På rådets vägnar

                                                                       Ordförande

– [1]               Europeiska rådets slutsatser EUCO 10/1/11

– [2]               Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Finland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Nederländerna, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien och Sverige.

– [3]               Kärnkraftverket Ignalina är på väg att nedmonteras.

– [4]               KOM 784 slutlig.

– [5]               Peer review Report – Stress Tests performed on European nuclear power plants: www.ensreg.eu

– [6]               ENSREG Action Plan regarding the follow-up of the peer-review of the stress tests performed on European nuclear power plants

– [7]               COM (2012) 571, 4.10.2012

– [8]               17 nationella handlingsplaner finns på Ensregs hemsida: www.ensreg.eu

– [9]               http://www.ensreg.eu/ensreg-conferences

– [10]             P7_TA(2011)0318.

– [11]             P7_TA(2011)0327.

– [12]             P7_TA(2013)0089.

– [13]             TEN/498

– [14]    EGT L 172, 2.7.2009.

– [15]             Domstolens dom av den 10 december 2002, s. REG 2002, s. I-11221.

– [16]             Tidigare fanns endast två rättsligt icke-bindande resolutioner – en av den 22 juli 1975 och en av den 18 juni 1992 – om de tekniska problemen med kärnsäkerheten.

– [17]             INFCIRC/449 av den 5 juli 1994.

– [18]             Iaeas säkerhetsnormer, serie SF-1 (2006).

– [19]             I rådets direktiv 96/29/EEG om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning.

– [20]             Kommissionens förslag till ett beslut av Europaparlamentet och rådet om en civilskyddsmekanism för unionen (KOM/2011/934 slutlig), som avser bland annat att ersätta rådets beslut 2007/779 av den 8 november 2007 om inrättande av gemenskapens civilskyddsmekanism (omarbetning).

– [21]             KOM(2002) 704 slutlig.

– [22]             Exempelvis den första ENSREG-konferensen den 28–29 juni 2011, en konferens för berörda parter om inbördes granskningar den 17 januari 2012, en offentlig debatt om stresstester och resultaten av de inbördes granskningarna den 8 maj 2012. En andra ENSREG-konferens är planerad till juni 2013.

– [23]             Exempelvis statliga, rättsliga och reglerande säkerhetsregler, allmänna säkerhetskrav och IAEA:s säkerhetsnormer, serie nr. GSR del 1.

– [24]             Internationella seminarieserier under perioden 2009–2013 med deltagande av GD ENER och GD ENV från kommissionen sida och franska kommissioner för lokal information och deras nationella sammanslutning ANCCLI (Association nationale des comités et des commissions locales d'information – Nationella förbundet för kommunala informationskommittéer och kommissioner).

– [25]             Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, ratificerad genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005.

– [26]               EGT L 159, 29.6.1996, s. 1.

– [27]               C 187/87 (1998 REG s. 5013), C 376/90 (1992 REG I-6153) och C 29/99 (2002 REG I-11221).

– [28]               EUT L 172, 6.5.2004, s. 7.

– [29]               EUT L 172, 2.7.2009, s. 18.

– [30]               EGT L 318, 11.12.1999, s. 20.

– [31]               IAEA Safety Fundamentals: Fundamental safety principles, IAEA Safety Standard Series No SF-1 (2006).

– [32]               EUT L 199, 2.7.2011, s. 48.

– [33]               Coreper antog slutsatserna (dok. ref. 8784/07) den 25 april 2007 och rådet (ekonomiska och finansiella frågor) den 8 maj 2007.

– [34]               EUT L 195, 27.7.2007, s. 44.

– [35]             Europeiska rådet, EUCO 10/1/11.

– [36]             ENSREG Peer review Report – Stress Tests performed on European nuclear power plants, 25 april 2012.

– [37]             KOM(2011) 784.

– [38]             COM(2012) 571 final.

– [39]             EUT L 26, 28.1.2012, s. 1 – kodifierad version av direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i ändrad lydelse.

– [40]             Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om en civilskyddsmekanism för unionen – KOM(2011) 934 slutlig.

– [41]             EUT L 371, 30.12.1987, s. 76.

– [42]             EGT L 357, 7.12.1989, s. 31.