MOTIVERING

1.           BAKGRUND

1.1         Inledning

Genom Förenta nationernas resolution 61/89, antagen 2006, inleddes processen med att ta fram ett fördrag om internationell handel med konventionella vapen, kallat vapenhandelsfördraget. Målet var att ingå ett rättsligt bindande fördrag för att få den lagliga handeln med konventionella vapen att bli mer ansvarskännande genom att föreskriva höga gemensamma internationella krav på import, export och överlåtelser.

Intensiva förberedelser genomfördes 2007 och 2009, och de följdes av en första FN-konferens om fördraget i New York den 2–27 juli 2012. Även om konferensen inte utmynnade i konsensus producerade den ett första utkast till fördrag.

Vid den senaste FN-konferensen i mars 2013 sågs utkastet över, men trots det kunde ingen konsensus nås då tre stater avvisade ordförandens förslag. Fördraget antogs slutligen med kvalificerad majoritet den 2 april 2013. Merparten av FN-medlemmarna enades om den 3 juni 2013 som den dag då fördraget kunde börja undertecknas.

1.2         EU:s befogenheter

Enligt bestämmelserna om yttre befogenheter i artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rör vapenhandelsfördraget frågor som omfattas av unionens exklusiva befogenheter.

I vapenhandelsfördraget stadgas bl.a. om åtgärder (som import- och exportkontroller) som omfattas av unionens gemensamma handelspolitik. På detta område träffar vapenhandelsfördraget EU-rättsliga områden där lagstiftningen redan nått en långt framskriden punkt. Dessutom är följande inremarknadsrelaterade EU-sekundärrättsakter relevanta: a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG av den 6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen, b) rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen samt c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 av den 14 mars 2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition.

Eftersom vapenhandelsfördraget rör frågor som omfattas av EU:s exklusiva befogenheter kan inte medlemsstaterna självständigt besluta om att underteckna fördraget. De kan bara göra det i unionens intresse efter bemyndigande av rådet på förslag av kommissionen.

1.3         Närmare om vapenhandelsfördraget och dess räckvidd

Vapenhandelsfördragets syfte är att bidra till internationell och regional fred, säkerhet och stabilitet genom att reglera den internationella handeln med konventionella vapen och utplåna olaglig vapenhandel. I fördraget uppställs krav på överlåtelse av konventionella vapen, och de fördragsslutande parterna åläggs att se över all vapenexport för att se till att konventionella vapen och ammunition inte används för bl.a. övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, terrorism eller brott mot humanitär rätt.

I fördraget stadgas om bedömningar av vapenöverlåtelser och åtgärder för att förhindra att konventionella vapen avleds från importerande och exporterande stater. Dessutom ökas insynen i vapenhandeln genom att fördraget uppmuntrar registerhållning och rapportering till sekretariatet och andra fördragsslutande stater. Fördraget omfattar följande kategorier av konventionella vapen: stridsvagnar, pansarstridsfordon, grovkalibrigt artilleri, stridsflygplan, attackhelikoptrar, krigsfartyg, missiler och missilramper samt handeldvapen och lätta vapen. Fördraget omfattar även tillhörande ammunition, delar och komponenter.

1.4         Konsekvenser för EU-rätten

Vapenhandelsfördraget kan påverka eller ändra räckvidden för gemensamma EU-regler. Därför har rådet i bilagan till beslut …/2013 om bemyndigande för kommissionen att förhandla om vapenhandelsfördraget i de frågor som omfattas av unionens befogenheter fastställt följande förhandlingsdirektiv:

1.           Vapenhandelsfördraget får inte innehålla någon bestämmelse som hindrar medlemsstaterna från att tillämpa

a)      rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen, i ändrad lydelse,

b)      rådets direktiv 93/15/EEG av den 5 april 1993 om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk, i ändrad lydelse, och

d)      Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG av den 6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen, i ändrad lydelse.

2.           Vapenhandelsfördraget får inte innehålla någon bestämmelse som inskränker den fria rörligheten för varor, personer, tjänster eller kapital på den inre marknaden i unionen, om inte inskränkningen är särskilt motiverad enligt artikel 36, 45.3, 52.1, 65 eller 346 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.           Alla åtgärder i fördraget som inskränker export från, import till eller transitering genom unionen ska vara förenliga med tillämpliga EU-rättsliga bestämmelser, särskilt

a)      rådets förordning (EG) nr 260/2009 av den 26 februari 2009 om gemensamma importregler,

b)      rådets förordning (EG) nr 1061/2009 av den 19 oktober 2009 om upprättandet av gemensamma exportregler,

c)      Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 av den 14 mars 2012 om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition, samt

d)      Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EG av den 6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsrelaterade produkter inom gemenskapen, i ändrad lydelse.

Dessa olika EU-rättsakter ingår i EU:s regelverk och det är av stor vikt att de inte ifrågasätts genom att vapenhandelsfördraget antas. Då fördraget inte har någon klausul om regionala integrationsorganisationer är det särskilt viktigt att se till att inremarknadsreglerna garanteras.

Därför gjordes en ingående bedömning enligt rådets förhandlingsdirektiv på dessa områden, som visade att det finns ett antal bestämmelser i vapenhandelsfördraget (artiklarna 6, 7, 9 och 26) som gör det förenligt med EU-rätten. Under alla omständigheter kan eventuella problem med förenligheten lösas genom artikel 26.1, där det stadgas att tillämpningen av fördraget inte ska inverka på de fördragsslutande staternas åtaganden enligt befintliga eller framtida internationella överenskommelser som de är part i, om dessa åtaganden är förenliga med fördraget.

Europeiska unionen kan inte själv bli part i vapenhandelsfördraget, eftersom bara fördragsslutande stater får det enligt den nuvarande versionen. Fördraget kan dock ändras, och EU kan senare bli part i fördraget om de fördragsslutande parterna beslutar om det med tre fjärdedels majoritet.

1.5         Undertecknande

Europeiska unionen som sådan kan inte underteckna vapenhandelsfördraget. Eftersom fördraget dock delvis omfattas av EU:s befogenheter och delvis av medlemsstaternas, måste EU-institutionerna och medlemsstaterna göra allt för att samarbeta kring undertecknandet av fördraget och se till att de åtaganden som följer av det genomförs.

Med tanke på medlemsstaternas avsikt att underteckna fördraget den 3 juni 2013 måste man utarbeta och anta ett rådsbeslut om bemyndigande för medlemsstaterna att underteckna fördraget. När det är antaget kommer kommissionen att lägga fram ett förslag till ett andra rådsbeslut, som blir föremål för Europaparlamentets samtycke, om bemyndigande för medlemsstaterna att ratificera fördraget.

1.6         Slutsatser

Det har stor betydelse att täppa till den lucka som den oreglerade världshandeln med konventionella vapen utgör, och bistå utvecklingen av fredsuppbyggande och humanitära satsningar. Genom att vapenhandelsfördraget uppställer gemensamma, rättsligt bindande krav på import, export och överlåtelse av konventionella vapen blir vapenhandeln mer ansvarskännande och öppnare, vilket är ett mål som både Europaparlamentet, rådet och kommissionen ställer sig bakom. Det kan stärka världsfreden och den globala säkerheten. Olaglig eller illa reglerad handel med konventionella vapen släcker liv – mer än 740 000 män, kvinnor och barn dör varje år till följd av väpnat våld. Därför är det av yttersta vikt att vapenhandelsfördraget snabbt träder i kraft, och det är därför oerhört viktigt att medlemsstaterna kan underteckna fördraget vid den högtidliga ceremonin den 3 juni 2013.

2.           RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR

Ej tillämpligt.

3.           FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA UTFORMNING

Artikel 1

Eftersom EU inte kan bli part i fördraget bemyndigas medlemsstaterna genom denna artikel att ingå fördraget fastän det gäller frågor där EU har exklusiva befogenheter.

Artikel 2

EU:s medlemsstater uppmanas att i möjligaste mån underteckna fördraget den angivna dagen. Som många medlemsstater har framfört är ett undertecknande den dagen en viktig signal om att EU och dess medlemsstater är beslutna att genomföra fördraget så snart som möjligt. Enligt artikel 20 i vapenhandelsfördraget måste 50 stater ratificera det för att det ska träda i kraft. Om alla medlemsstater undertecknar fördraget skulle det därför utgöra ett viktigt steg mot detta mål.

Artikel 3

Beslutets syfte är att bemyndiga medlemsstaterna att bli bundna av fördraget, varför beslutet riktas till dem.

4.           BUDGETKONSEKVENSER

Förslaget påverkar inte unionens budget.          

2013/0146 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska unionens intresse underteckna vapenhandelsfördraget

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 114 och 207.3 jämförda med artikel 218.5,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)       Den 11 mars 2013 bemyndigade rådet kommissionen att förhandla om vapenhandelsfördraget inom ramen för Förenta nationerna i de frågor som omfattas av unionens exklusiva befogenhet.

(2)       Den 2 april 2013 antog Förenta nationernas generalförsamling texten till vapenhandelsfördraget[1]. Generalförsamlingen uppmanade också de fördragsslutande staterna att inleda undertecknandet av fördraget med en högtidlig ceremoni den 3 juni 2013.

(3)       Syftet med det här fördraget är att föreskriva högsta möjliga gemensamma internationella krav på regleringen av den internationella handeln med konventionella vapen samt förebygga och utplåna olaglig handel med konventionella vapen. Medlemsstaterna uttryckte sin tillfredsställelse med förhandlingarnas resultat och sin vilja att omedelbart underteckna fördraget.

(4)       Bestämmelserna i fördraget omfattas av unionens exklusiva befogenhet i fråga om den gemensamma handelspolitiken och inremarknadsreglerna för överlåtelse av konventionella vapen och explosiva varor.

(5)       Europeiska unionen kan inte underteckna fördraget eftersom endast stater kan ansluta sig till det.

(6)       I enlighet med artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör därför rådet bemyndiga medlemsstaterna att underteckna fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Härmed bemyndigas medlemsstaterna att underteckna vapenhandelsfördraget.

Artikel 2

Medlemsstaterna uppmanas att underteckna vapenhandelsfördraget vid den högtidliga ceremonin i New York den 3 juni 2013 eller så snart som möjligt.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

                                                                       På rådets vägnar

                                                                       Ordförande

[1]               A/CONF.217/2013/L.3