MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Samrådsmeddelande om hållbar användning av fosfor

(Text av betydelse för EES)

1.           Inledning

Fosfor är en av de väsentliga byggstenarna för liv. Fosfor är en oumbärlig del av modernt jordbruk och det finns ingen ersättning för detta ämne i djurfoder och gödningsmedel. Den nuvarandea situationen med spill och förluster i varje steg av fosforlivscykeln bidrar till osäkerhet om framtida försörjning samt förorening av vatten och jord, både i EU och resten av världen. Med effektiv produktion och användning, tillsammans med återvinning och minimering av spill, kan stora framsteg göras när det gäller hållbar användning av fosfor, och för att leda in hela världen på vägen mot resurseffektivitet och se till att det finns resurser att tillgå även för kommande generationer.

Syftet med detta samrådsmeddelande är att fästa uppmärksamheten vid hållbar användning av fosfor och starta en debatt om läget och åtgärder som behöver övervägas. Detta meddelande har inte utarbetats med tanke på specifik lagstiftning om fosfor. Åtgärden framfördes i färdplanen för ett resurseffektivt Europa[1] och bör ses som en del av de övergripande insatserna för att förbättra resurseffektiviteten i EU och i hela världen.

Fosforkällorna är relativt rikliga på global nivå och reserverna är betydande. Det finns dock flera faktorer som sammantagna innebär att EU behöver se över sin försörjningssäkerhet. För det första finns det inom EU endast små reserver av fosfathaltig berggrund. För det andra har priserna på sistone varierat kraftigt – 2008 steg priserna för råfosfat med 700 % på lite över ett år, vilket bidrog till högre priser på gödselmedel. För det tredje finns det små möjligheter att ställa om från mindre viktiga användningar av fosfor, eftersom den huvudsakliga användningen av foder och gödselmedel redan omfattar omkring 90 % av den totalt utvunna mängden. Högre grad av användning av återvunnen fosfor i EU och resten av världen skulle bidra till att trygga tillgången på detta grundläggande råmaterial och uppmuntra till en jämnare fördelning av fosfor både regionalt och globalt. Ekonomiskt sett skulle diversifiering av fosfatförsörjningen till EU-företag som är beroende av fosfat förbättra möjligheterna att klara av en eventuell framtida prisinstabilitet och andra trender som kan förvärra importberoendet.

Dessutom skulle effektivare utnyttjande och minskade förluster ge betydande fördelar för miljön och resursanvändningen. För närvarande används fosfor på ett ineffektivt sätt i många steg av livscykeln, vilket orsakar problematisk vattenförorening och slöseri med flera tillhörande resurser. Föroreningar såsom kadmium och uran i råmaterial kan också orsaka hälso- och miljöproblem. Även om man bortser från aspekter rörande den totala volymen fosfat som finns att utvinna och från försörjningstryggheten, skulle dessa fördelar i sig motivera åtgärder för att använda och återvinna fosfor på ett effektivare sätt. Åtgärder som vidtas för bättre användning och återvinning av fosfor skulle ha många övriga fördelar – bättre förvaltning av marken skulle t.ex. ge klimatmässiga fördelar och gynna den biologiska mångfalden.

Det är inte helt klart hur man kan ta itu med dessa frågor. I regioner inom EU där grödor odlas tenderar markens fosfornivåer att stabiliseras, men odlingarna är fortfarande beroende av fosfathaltig mineralgödsel. Intensiv djurproduktion är koncentrerad till specifika områden nära hamnar, områden med tät befolkning och tillgänglig arbetskraft och expertis. Denna koncentration har lett till att gödseltillförseln till dessa regioner är för stark, vilket ger en stegvis ökning av fosfathalten i jordarna och ökar risker för förorening av vatten. Likaså har tillväxten i större städer lett till högre andel av fosfor i avloppsvatten och livsmedelsavfall, och till skillnad från jordbruksanvändning kan fosfor inte på samma sätt återvinnas efter lämplig behandling.

Det finns dock stora möjligheter att förbättra situationen. De främsta vägarna för förlust av användbar fosfor är jorderosion och urlakning, såväl som ineffektiv användning av gödselmedel, bionedbrytbart avfall och avloppsvatten. Flödesanalyser från Frankrike visar exempelvis att 50 % av använd fosfor förloras – cirka 20 % i avloppsvatten, samma andel genom erosion och urlakning och 10 % i form av livsmedelsavfall och annat bioavfall[2]. Hållbar användning av fosfor har nu blivit föremål för intensiv forskning. I Storbritannien har man i undersökningar beställda av Department of Environment Food and Rural Affairs konstaterat att fosfor som resurs är en framtida risk av stor betydelse för jordbruket, och att enskilda medlemsstater har få möjligheter att agera effektivt i frågan[3]. Flera vetenskapliga publikationer betonar farorna och kostnaderna förknippade med det rådande synsättet.

Åtgärder har redan vidtagits på nationell och internationell nivå samt inom EU, främst för att ta itu med vattenföroreningsproblem från fosfor och för att minska avfall såsom livsmedel eller annat bionedbrytbart avfall som också innehåller fosfor. Dessa åtgärder har dock vidtagits med tanke på att förebygga vattenförorening eller andra politiska mål, inte så mycket för att återvinna och spara fosfor. Initiativen som är direkt inriktade på effektivitet och återvinning rörande fosfor är fortfarande spridda och beaktas sällan när politik utformas. Som undantag kan nämnas Sverige, där man har fastställt ett nationellt interimistiskt mål: ”Fram till 2015 ska minst 60 % av fosforföreningarna i avloppsvatten återvinnas för användning på produktiv mark. Minst hälften av denna mängd ska återföras till odlingsmark”. Nederländerna har ett avtal om fosfatvärdekedjan där ett antal aktörer har förbundit sig till mål såsom användning av återvunnet fosfor i sina tillverkningsprocesser[4]. I Tyskland håller man på att ta fram lagstiftning i syfte att minska fosforspill. Efter den första europeiska konferensen om hållbar användning av fosfor (European Conference on Sustainable Phosphorus) har de berörda aktörerna inrättat en europeisk fosforplattform (European Phosphour Platform) i syfte att skapa en europeisk marknad för återvunnet fosfor och uppnå en mer hållbar fosforanvändning[5].

Att fullständigt ersätta fosfat som brutits i EU med återvunnen fosfor är varken genomförbart eller nödvändigt inom en förutsägbar framtid. Bättre återvinning och användning av organisk fosfor där det behövs skulle dock kunna stabilisera den mängd brutet fosfat som behövs och minska jord- och vattenföroreningar. Detta skulle också innebära en möjlighet att på lång sikt sluta fosforcykeln, när de fysiska begränsningarna för denna resurs blir allt större.

2.           tillgång och efterfrågan fram till 2050 och därefter

Till en början kom de första fosforgödselmedlen från organiska källor – främst från gödsel från blandade odlingssystem och därefter från benmjöl och guano, som var de första större gödselmedlen i form av handelsvara. Därefter utvecklades effektiva tekniker för brytning och tillverkning av gödselmedel från råfosfat, och detta var en av förutsättningarna för den ”gröna revolutionen” för jordbrukets produktivitet från och med 1940-talet. Även om djurgödsel fortfarande utgör en väsentlig fosforkälla i gödselmedel (en central källa i EU – årligen används 4,7 miljoner ton gödsel som gödselmedel[6]), har mineralgödsel på global nivå blivit den viktigaste fosforkällan for odlingsgrödor och ursprunget till all ny fosfor som kommer in i cykeln.

Figur 1: Historiska globala källor till fosforgödselmedel[7]

2.1.        Tillgången på fosfor

Den aktuella produktionen av råfosfat är koncentrerad till ett begränsat antal länder. Inga av dessa länder finns i EU, utom Finland som har en småskalig produktion. År 2011 låg EU:s importberoende kring 92 %[8]. Två tredjedelar av de aktuella råfosfatreserverna finns enligt de senaste forskningsrönen från International Fertilizer Development Center (IFDC)[9] i Marocko/Västsahara, Kina och USA, och mindre reserver finns i flera länder. I denna rapport beaktas uppgifterna om de nya stora reserverna i Marocko/Västsahara med försiktighet.

Det är därför svårt att göra en exakt prognos för tillgången på råfosfat och hur reserverna klarar av efterfrågan på lång sikt. Den bästa tillgängliga informationen tyder dock på att det finns tillräckliga reserver för flera generationer och att nya reserver upptäcks regelbundet, med en klar trend mot att det geografiska området för framtida produktion kommer att utökas. Det kommer i något skede i framtiden att uppstå en situation där reserverna börjar minska, men den ligger inte i en nära framtid.

En del av den statistiska informationen om den världsomfattande användningen av gödselmedel granskas av FAO, men granskningen omfattar inte resurser och reserver av råfosfat. När det gäller kommersiella ändamål täcks företagsägda råfosfatreserver i stor utsträckning av Australiens JORC code[10] eller motsvarande, som är en industrinorm för klassificering och harmonisering av hur reserverna beskrivs, men den är inte avsedd som grund för sammanställning av information om nationella eller internationella reserver. Referenskällan för sådan information har alltid varit United States Geological Survey (USGS), men mellan 1990 och 2010 uppdaterades denna statistik inte fullständigt med information från icke-statliga källor. Såsom anges ovan rapporterade International Fertilizer Development Center (IFDC) år 2010 nya och betydligt högre uppskattningar av reserver på grundval av information från industrin, och 2011 uppdaterade USGS sina resursuppskattningar enligt detta[11]. Dessa uppgifter och definitionerna av resurser och reserver från USGS har i möjligaste mån använts i denna rapport. I figur 2 visas de ändrade uppskattningarna av reserver.

Figur 2: Inverkan av översyn av råfosfatreserver – uttryckt som miljarder ton P2O5[12]

Frågan om huruvida det är nödvändigt att inrätta ett officiellt rapporteringssystem och statistisk uppföljning har tagits upp i flera akademiska publikationer. Detta skulle kräva att ny information kan granskas på ett sätt som respekterar affärssekretessen men som samtidigt gör att offentliga organ och andra aktörer kan lita på att de får exakt information. Det vore väsentligt att kunna integrera existerande nationella organisationer för geologiska undersökningar.

De organiska fosforkällorna är ofta tunga och voluminösa material såsom gödsel eller avloppsslam som inte enkelt kan transporteras långa sträckor. Tillgångarna skulle dock kunna fördelas bättre på regional nivå och materialets tillgänglighet förbättras båda kvantitativt och kvalitativt. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 4.

2.2.        Ökande efterfrågan på gödselmedel för att föda världen

Enligt FAO:s prognoser för den globala efterfrågan på gödselmedel kommer användningen av gödselmedel att öka kontinuerligt. Enligt FAO kommer fosfat som näring i gödselmedel att öka med upp till 43,8 ton per år under 2015 och upp till 52,9 ton under år 2030[13]. Dessa uppgifter bygger på antagandet att den oönskade situationen med mycket liten användning av gödselmedel i vissa utvecklingsländer, särskilt Afrika söder om Sahara, inte förändras. Vad gäller fosfor är den aktuella världsomfattande förbrukningen cirka 20 miljoner ton per år. Efterfrågan på fosfor i foder förväntas också öka, på grund av kraftigt ökad djurproduktion[14].

På längre sikt finns det ett antal faktorer som tyder på att efterfrågan sannolikt fortsätter att öka. Världens befolkning förväntas öka till mer än nio miljarder personer fram till 2050. Detta i kombination med ändrade matvanor gör att FAO antar att efterfrågan på livsmedel ökar med 70 %[15] fram till den tidpunkten, om den aktuella ohållbara trenden fortsätter. Detta betyder i sin tur att det är sannolikt att en större andel mark används för jordbruk och/eller att existerande jordbruksmark används på ett intensivare sätt. Detta ökar då också efterfrågan på gödselmedel.

Den ökade efterfrågan på gödselmedel drivs också av den ökade globala produktionen av biobränslen[16]. Redan år 2007/2008 uppskattades användningen av gödselmedel förknippad med produktion av biobränsle till 870 000 ton per år[17].

2.2.1.     Globala obalanser rörande användningen av fosfor

Figur 3: Global karta över jordbrukets fosforobalanser för år 2000[18]

I figur 3 visas resultatet av en undersökning rörande beräkning av de världsomfattande fosforbalanserna. Det framgår att många utvecklingsländer har ett betydande fosforunderskott[19]. Dessa nivåer ligger under det som vore nödvändigt för att bibehålla jordens produktivitet på lång sikt och för att möjliggöra de större skördar som är nödvändiga. En del av detta tilläggskrav kan fyllas genom bättre användning av lokala organiska källor, men det är sannolikt att en stor del av denna efterfrågan måste bemötas via råsulfat. Eftersom befolkningen i utvecklingsländerna antas öka kommer de största behoven av större mängd fosfatgödselmedel att finnas i de områden som för närvarande har de lägsta fosfatnivåerna i marken.

Ökningen av den globala efterfrågan kommer delvis att bromsas av minskad fosforanvändning kring områden med intensiv djurproduktion, där marken nu innehåller större mängd tillgängligt fosfor än vad som krävs för produktion av grödor, till följd av alltför stor användning av gödsel (delar av EU, USA och Kina). Sådana minskningar kan bero på ekonomiska faktorer, eftersom överloppsfosfor i mättad mark inte medför någon fördel för grödan och strider mot miljöbestämmelser rörande vattenförorening. Det bör dock noteras att om djurproduktionen i dessa områden inte minskas, kommer efterfrågan på fosfor för djurfoder att förbli densamma.

2.3.        Balansen mellan tillgång och efterfrågan

Från det att gödselmedel började produceras industriellt har den konstant ökande efterfrågan på gödselmedel motsvarats av ökande volymer brutet råfosfat. Det har förekommit tillfälliga nedgångar på grund av vittomfattande geopolitiska händelser, särskilt när Sovjetunionens kollaps på 1990-talet ledde till en tillfällig svacka för den globala efterfrågan på gödselmedel, men i övrigt har ökningen varit kontinuerlig.

2.3.1.     2008 års pristopp

Från och med 2007–2008 steg priset på råfosfat med mer än 700 % under en fjortonmånadersperiod. År 2008 införde Kina en exporttull på 110–120 % på råfosfat som senare sänktes i flera steg till en nivå på 35 % som fortfarande gäller. Den globala driftskapaciteten för fosforsyra gick upp till nära maximalt möjlig nivå. Det höga priset skapade avsevärt intresse från pressens och aktörernas sida. Denna topp åtföljdes av en kollaps under den globala recessionen, även om priserna började öka igen från och med början av 2011. Prisökningarna för råfosfat hör väsentligen samman med tillgång och efterfrågan, och där är den ökade efterfrågan på grund av biobränslegrödor en bidragande faktor. Prisökningarna återspeglar också livsmedelspriserna och kan även vara en viss bidragande faktor till ökade livsmedelspriser, även om de är mycket mindre betydande än oljepriserna i detta hänseende.

2.3.2.     Diskussionen kring ”Peak phosophorus” (dvs. när vi kan ta ut maximalt med fosfatmalm) och försörjningstrygghet

På grundval av USGS-statistik, som på den tiden var den enda offentligt tillgängliga källan, har ett antal akademiska och andra kommentatorer förutspått att tidpunkten då den globala produktionen av råfosfat når en topp och därefter börja sjunka, kan inträffa på medellång sikt[20] eller eventuellt redan har inträffat[21]. Efter det har USGS uppdaterat sina uppskattningar om reserver och dessa beräkningar är inte längre relevanta. Dessutom har ett antal akademiska kommentatorer hävdat att undersökning av reserver med användning av en Hubbert-kurva[22] i grunden inte lämpar sig för fosfor, särskilt eftersom fosfor kan återvinnas. De hävdar också att när priset går upp kommer man att hitta andra resurser, även om vissa av dem är svårare att utvinna eller innehåller större mängd orenheter.

Även om fosforproduktionstoppen på grund av utarmningen av råfosfat sannolikt inte kommer att beröra kommande generationer är de frågor om försörjningstrygghet som togs upp i den diskussionen fortfarande relevanta. Nya gruvor och nya tekniker – särskilt resurser på havsbotten – utvecklas och nya reserver rapporteras, samtidigt som övriga källor håller på att sina. Med de aktuella tekniska och miljömässiga betingelserna är livslängden för gruvorna i USA kanske inte mycket mer än 50 år. Livslängden för Kinas interna produktion är oklar, men med tanke på landets enorma behov är det föga sannolikt att denna källa kommer att vara tillgänglig för export av betydande mängder i framtiden.

2.3.3.     Råvaruinitiativet

År 2010 gjorde en arbetsgrupp inom Europeiska kommissionen en bedömning av 42 råmaterial i syfte att identifiera vilka material som är kritiskt viktiga för EU. Efter att arbetsgruppen utvärderat den ekonomiska betydelsen, försörjningsrisken och miljöpåverkan för vart och ett av materialen fastställde kommissionen en förteckning över 14 råmaterial som bedömdes vara kritiska. Denna bedömning kommer att göras på nytt år 2013 och även omfatta en utvärdering för råfosfat.

2.3.4.     Råfosfatreservens kvalitet

Tungmetallinnehållet i de återstående reserverna är en potentiell orsak till oro, i större utsträckning än reservens storlek och belägenhet. Råfosfat är i allmänhet i viss grad förorenat med kadmium, som är ett giftigt ämne. Råfosfat som utvinns i Finland, Ryssland och Sydafrika är magmatiskt och har väldigt låga halter kadmium (i bland under 10 mg kadmium per kg P2O5). Däremot är råfosfat i Nordafrika, Västafrika och Mellanöstern sedimentärt och har i regel mycket högre kadmiumhalt, i värsta fall över 60 mg kadmium per kg P2O5 Eftersom förorening av mark med kadmium från gödselmedel måste hållas under kontroll (avsnitt 3.3) betyder detta att om de renare källorna utarmas är det sannolikt att kostnaden för att producera gödselmedel som uppfyller normerna för skydd av mark kommer att öka, eller att strängare normer i EU leder till att material med högre kadmiumhalt säljs på annat håll. Ineffektiv användning av rena reserver kommer att föra oss närmare denna situation, utom om teknikerna för kadmiumrening[23] blir ekonomiskt lönsamma.

Fråga 1 – Är uppfattningen att försörjningstryggheten för EU när det gäller fördelning av råfosfat föranleder oro? Om det är så, vad bör göras för att i samarbete med de producerande länderna ta itu med dessa frågor?

Fråga 2 – Är den bild av tillgång och efterfrågan som presenteras här riktig? Vad kan EU göra för att bidra till att förbättra tillgången, t.ex. genom att främja hållbar utvinning eller användning av nya utvinningstekniker?

Fråga 3 – Är uppfattningen att informationen om den världsomfattande tillgången och efterfrågan på råfosfat och gödselmedel är tillräckligt tillgänglig, transparent och tillförlitlig? Om inte, vilket vore det bästa sättet att få öppnare och tillförlitligare information på EU-nivå och global nivå?

3.           Miljöpåverkan under hela fosforcykeln

Hållbar användning av fosfor är en bredare fråga än enbart faktorerna kring detta ämne. När fosfor förspills sker samtidigt spill av energi, vatten och andra resurser som använts i produktionscykeln. Dessutom leder fosfor som hamnar i vattendrag till specifika miljöproblem, särskilt i form av eutrofiering. I figur 4 visas hur omfattande ineffektiviteten är längs kedjan.

Figur 4: Förluster längs fosforkedjan [24]

3.1.        Utvinning, bearbetning och omvandling till gödselmedel eller foder

Modern utvinning av fosfat görs i huvudsak i dagbrott. Denna typ av utvinning kräver omfattande arealer av mark[25]. Utöver den areal som används för utvinningen krävs också areal för avfallstippar och lerbassänger. Mängderna fast avfall som produceras kan vara stora, men de varierar betydligt mellan olika anläggningar – i en undersökning rapporteras att det per ton producerad fosforsyra krävs 9,5 ton fosfatmalm och uppstår 21,8 ton olika slags avfall och 6,5 ton bearbetningsavfall[26].

Vid fosforsyrafabrikerna uppstår också stora mängder av en biprodukt som kallas fosforgips. I vissa länder lagras fosforgips i stora högar på grund av bestämmelser rörande radioaktivitetsnivåer eller för att alternativen (naturligt gips och gips från avsvavling av rökgaser) är konkurrenskraftigare. I ett fåtal länder, såsom Brasilien och Kina, används dock detta material alltmer inom byggnation och jordbruk[27].

Utvinning och bearbetning av råfosfat kräver också en stor mängd vatten. Även om moderna gruvor kan återanvända upp till 95 % av sin vattenförbrukning är detta inte alls fallet för alla gruvor. Det kan dessutom finnas risk för spill och läckage av mycket försurat processvatten, särskilt från vattenansamlingar på högarna av fosfathaltigt gips, och detta kan förorena akvatiska ekosystem. Eftersom råfosfatmalm ofta finns i regioner med vattenbrist, kan vattenförsörjningen vara en betydande begränsande faktor för att utveckla fosfatgruvdrift.

Utvinningsprocessen kräver också mycket stor mängd energi. De enda omfattande undersökningarna som finns om energianvändningen inom denna industri är numera rätt föråldrade, men enligt dem krävs omkring 2,4 GJ primärenergi per ton slutprodukt – och mängden skulle vara dubbelt så stor om transporten till Europa beaktas[28]. Senare tiders effektivitetsvinster inom utvinning av fosfat har sannolikt gett en bättre situation, även om den alltid varierar mellan olika gruvor. Varje år transporteras miljontals ton malm och gödselmedel över hela världen, med de miljörelaterade transportkostnader som detta medför.

3.2.        Vattenförorening från jordbruk och avloppsvatten

Överflöd av fosfor, främst från intensivt jordbruk och trädgårdsbruk är en stark faktor för eutrofiering av sjöar och floder. Okontrollerat eller bristfälligt kontrollerat avloppsvatten från mänskliga utsöndringar och annan hushållsanvändning, såväl som industriell förorening, bidrar också i betydande utsträckning till dessa problem. Mineralgödselmedel är inte så ofta orsaken till de regionala obalanser som är typiska för dessa problem, men kan vara en bidragande faktor i vissa regioner.

Jorderosion kan leda till att betydande mängder markbunden fosfor hamnar i ytvattnet. Enligt en nyligen framlagd modell från JRC rörande jorderosion på grund av vatten uppskattas att den ytareal som påverkas i EU-27 är 1,3 miljoner km²[29]. Nästan 20 % av den påverkade arealen mister mer en 10 ton jord per hektar och år. Avrinning från gödselmedel eller gödsel som applicerats nyligen kan ytterligare bidra till vattenförorening. Om jorden belastas med mycket höga fosfatnivåer störs i regel inte skördens tillväxt, men det kan påverka växternas mångfald i naturliga ekosystem, och ökad migration av fosfater till närliggande vattendrag stör också den biologiska balansen. Utöver de indirekta förlusterna hamnar gödsel fortfarande direkt i vattendrag eller i avloppssystemet i vissa delar av världen, och bidrar därmed till förorening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Samtidigt som jorderosion är den främsta orsaken till att fosfater hamnar i vatten i sandjordsområden eller där det finns sluttningar utan vegetation kan urlakning till ytvatten också vara en betydande faktor i mättade områden.

Enligt SOER 2010[30] överskrider fosforutsläppen från jordbruket till sötvatten 0,1 kg fosfor per hektar per år i en stor del av Europa, men överskrider nivåer över 1,0 kg fosfor per hektar och år i vissa kritiska områden. Av det följer att flera havs- och kustvatten i EU har höga eller mycket höga fosforhalter. De preliminära resultaten av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten[31] visar att jordbruket i 82 % av avrinningsområdena ger betydande fosfortryck på vattendragen. I vissa undersökningar[32] hävdas att vi redan har nått planetens gränser för fosforförorening av sötvatten.

Förlust av fosfor och andra näringsämnen via dessa rutter och förorening med avloppsvatten kan leda till ökad tillväxt av växter och alger. Detta leder till eutrofiering, som sedan kan leda till obalanser mellan processerna för växt- och algproduktion och -förbrukning som har negativa effekter på arternas mångfald och vattnets lämplighet för mänskligt bruk. Det kan också uppstå allvarliga problem med algblomning, där vissa arter kan förorsaka fiskdöd och död för annan vattenlevande fauna och som – efter nedbrytning – kan leda till förgiftning av personer och djur på grund av utsöndrad vätesulfid. Sådana situationer tar flera år att åtgärda även efter att föroreningskällan har eliminerats, eftersom fosforn blir del av de sediment som ofta rörs upp, vilket leder till att eutrofieringsprocessen upprepas.

3.3.        Förorening av mark

Bland de föroreningar som förekommer i fosfathaltiga gödselmedel (utom om de avlägsnas genom tekniker för kadmiumrening) är kadmium det ämne som ger det största problemet, även om det finns andra tungmetaller som också måste följas upp. En jord som innehåller kadmium är inte lätt att sanera, och kadmium kan migrera och ackumuleras i växter. Vissa växter (solros, ryps, tobak osv.) tenderar att ansamla större mängder kadmium.

År 2002 anhöll kommissionen om att den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö (SCTEE) skulle avge ett yttrande[33] angående sannolikheten för ansamling av kadmium i marken som en följd av användning av fosfathaltiga gödselmedel. Mot bakgrund av riskbedömningar som gjorts i åtta medlemsstater (och Norge) och ytterligare analyser gjorde SCTEE bedömningen att fosfathaltiga gödselmedel med 60 mg kadmium per kg P2O5 eller mer antas medföra ansamling av kadmium i de flesta marker i EU, medan fosfathaltiga gödselmedel med 20 mg kadmium per kg P2O5 eller mindre inte antas orsaka någon långsiktig ansamling i marken sett över 100 år, om annan kadmiumtillförsel inte beaktas. Vissa jordar har naturliga höga halter av kadmium och för sådana områden krävs större försiktighet.

I fråga om hälsoeffekter utfärdades EU:s riskbedömningsrapport[34] om kadmium och kadmiumoxid i december 2007. I den konstaterades att den största risken med kadmium är njurskador genom livsmedel och rökning. I riskreduktionsstrategin för kadmium och kadmiumoxid rekommenderas åtgärder för att minska kadmiumhalten i livsmedel, tobaksblandningar och fosfathaltiga gödselmedel, med beaktande av de olika villkor som gäller inom EU[35]. Detta bekräftades genom riskbedömningen av kadmium i livsmedel som gjordes av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet 2009[36] och 2011[37], såväl som i slutsatserna från FAO/WHO:s gemensamma expertkommitté för livsmedelstillsatser[38] år 2010. Än så länge har det förberedande arbetet för de flesta av dessa åtgärder inte slutförts, men riskhanteringsbeslut har fattats på grundval av de maximala restnivåerna i foder och livsmedel.

Förorening av jord och grundvatten genom uran – främst genom naturlig bakgrundsförekomst men eventuellt förstärkt genom förekomsten av uran i fosfathaltiga gödselmedel[39] – har rapporterats i områden med sandjord i Tyskland, i vissa fall med konsekvenser för behandlingen av dricksvatten. Denna förorening kan föranleda extra försiktighetsåtgärder och kostnader inom områdena dricksvatten och jordbruksproduktion.

Fråga 4 – Hur ska vi hantera risken för jordföroreningar kopplade till användningen av fosfor i EU?

4.           Potential och hinder för effektivare användning av fosfor

Genomförda flödesanalyser och undersökningar tyder på att det finns ett antal centrala punkter i cykeln för fosforanvändning där betydande mängder för närvarande förloras. Det finns dock även tekniker för återvinning av fosfor eller för effektivare användning[40]. När priserna på råfosfat och härledda produkter nådde sin topp under 2008 blev ett antal nya alternativa källor för återvunnet fosfor ekonomiskt intressanta. Efter det har priserna synbarligen nått en ny platå med 200 dollar per ton. Många av de tidigare analyserna av kostnadseffektiviteten för fosforåtervinning härrör från tiden före prisökningarna för råfosfat och är därför inte längre aktuella. I takt med att tekniken för bearbetning av de mest lovande källorna för återvunnet fosfor och skalfördelarna tar fart, sjunker dessutom dessa kostnader. Utöver dessa prisfrågor är den största ekonomiska fördelen med att använda återvunnet fosfor med tanke på hållbarheten jämna flöden, lokal tillgänglighet och frikoppling från råfosfatprisernas volatilitet.

Modellering som har gjorts rörande resurseffektivitet tyder på att den globala ökningen av användningen av fosforgödselmedel från primära källor skulle kunna begränsas till 11 % fram till 2050, jämfört med en business as usual-nivå på 40 %[41]. Ekonomisk modellering av situationen i USA tyder på att om priserna på mineralgödselmedel går upp och beskattningen anpassas till att täcka till och med en liten del av de externa effekterna av för stor användning av fosfor, skulle användningen av fosfor från återvinning spridas till stora områden av odlingsmark[42]. Det arbete som har utförts inom JRC:s projekt om NPK-prognos har bidragit till kunskapsbasen om en sannolik utveckling[43].

I figur 5 visas en analys av flöden och förluster på global nivå – i vissa hänseenden har bilden för EU betydande avvikelser, särskilt vad gäller förlust av grödor och förluster efter skörden. Övriga globala, nationella och regionala analyser kan fortfarande skilja sig åt betydligt, och det finns invändningar mot vissa av de angivna förlusterna. Det pågår också undersökningar för att försöka förbättra denna globala bild.

Figur 5: Globala fosforflöden genom jordbruks-, livsmedels- och avloppssystem (avrundade siffror) [44]

Fråga 5 – Vilka tekniker har den största övergripande potentialen att förbättra en hållbar användning av fosfor? Vilka är kostnaderna och fördelarna?

Fråga 6 – Vad bör EU främja när det gäller vidare forskning och innovation rörande hållbar användning av fosfor?

4.1.        Effektivare utvinning, bearbetning och industriell användning

Tidigare akademiska analyser av effektiviteten vid fosfatbrytning har visat att upp till en tredjedel av totalmaterialet kan förloras vid utvinning, bearbetning och anrikning[45] och ytterligare 10 % vid transport och hantering.[46]. Nyligen genomförda undersökningar efter prishöjningarna har dock gett upphov till betydligt bättre effektivitet vid vissa gruvor. Det finns många tekniska innovationer som tillämpas eller är under utveckling för att undvika spill av produkt eller biprodukt, för produktion av renare produkt eller för att spara energi, vatten eller kemikalier. Högre priser och utarmning av de optimala reserverna är de mest sannolika faktorerna för att driva dessa förbättringar, men användningskraven i EU (särskilt när det gäller rening) kan också spela en roll. Likaså fortsätter arbetet med att förbättra säkerhetskvaliteten för gödselmedel och öppenhet rörande beståndsdelarna genom märkning, särskilt inom ramen för översyn av gödselmedelsförordningen. Den nyligen antagna översynen av förordningen om tvätt- och rengöringsmedel som begränsar användningen av fosfater och andra fosforföroreningar i tvättmaskins- och diskmaskinsmedel avsedda för hushållsbruk kommer också att bidra till att minska onödig användning och begränsa fosforutsläpp från sådana medel.

4.2.        Effektivare användning och hållbar fosforanvändning inom jordbruket

För en effektiv produktion av grödor måste jorden innehålla tillräcklig mängd fosfor som kan upptas av växterna (den kritiska nivån) för att dessa ska utvecklas på rätt sätt, men halten av fosfor får inte vara högre än detta[47]. Flera initiativ inom EU har redan lett till effektivare användning av fosfor och minskade fosforförluster inom jordbruket. Bland dem finns riktlinjer och åtgärdsprogram inom ramen för nitratdirektivet[48] och system för miljövänligt jordbruk inom ramen för landsbygdsutvecklingspolitiken. Det ökade intresset för skydd av mark som främjats genom den temainriktade strategin för markskydd bidrar, tillsammans med den del som behandlar mark i god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden (GAEC)[49] inom tvärvillkoren i den gemensamma jordbrukspolitiken, till bättre jordförvaltning och minskar försämringen och erosionen av organiskt material, vilka båda inverkar på fosforförluster. Det finns dock fortfarande ett avsevärt utrymme för ytterligare förbättringar rörande användningen av fosfor och effektiviteten på gårdsnivå[50]. I detta ingår tekniker för precisionsjordbruk, såsom injicering av gödsel och användning av oorganiska gödselmedel, men det är också viktigt att kontrollera markens fosfor- och gödselhalt för att säkerställa att rätt mängd gödselmedel används på rätt plats och vid rätt tidpunkt och på så sätt höja fosforhalten till den kritiska nivån. Större insatser för att minska erosion orsakad av vind och vatten, såväl som bättre växtföljd, skulle generellt sett bidra till att minska förlust av jord och den fosfor som jorden innehåller. Användningen av gödselmedel i trädgårdsbruk kan också förbättras, särskilt genom slutna system.

Vissa nya tekniker som redan finns på marknaden eller som är på väg att införas skulle kunna öka gödselmedlens effektivitet. Det finns t.ex. enzymbaserade innovationer för bättre rotutveckling och mikrobiella ympmedel avsedda att göra växternas fosforupptag effektivare.

Tekniker för att förbättra fosforeffektiviteten inom djurproduktion har fått större spridning. Fosforinnehållet i foder har särskilt anpassats till djurens olika livsskeden (anpassad utfodring) och foder för icke-idisslare har berikats med fytasenzym. Dessa metoder bidrar till att sänka fosforhalten i djurfoder eftersom djuren kan ta upp fosfor på ett effektivare sätt. Metoderna är dock ännu inte helt utforskade. Nya fytasenzymer godkänns hela tiden som fodertillsatser i EU.

Kostnader och praktiska detaljer kring användningen försvårar införandet av dessa tekniker i större skala. Medan användningen av fytasenzym redan har ett brett stöd måste de övriga teknikerna undersökas på djupet – inbegripet specifika fältförsök – om de ska bli en norm.

I detta hänseende kan ramprogrammet för forskning för 2014–2020 och det kommande europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket spela en viktig roll när det gäller att ta fram nya lösningar för en effektivare och mer hållbar fosforanvändning inom jordbruket.

Fråga 7 – Finns det tillräckligt med information om effektiv användning av fosfor och användning av återvunnen fosfor inom jordbruk? Om inte, vilken statistisk information skulle ytterligare behövas?

Fråga 8 – Hur kan det europeiska innovationspartnerskapet om produktivitet och hållbarhet inom jordbruket bidra till att främja en hållbar användning av fosfor?

4.2.1.     Utnyttja gödseln bättre

Under det senaste årtiondet har nitratdirektivet varit en drivande faktor för bättre hantering av gödsel. Det har blivit alltmer intressant att bearbeta gödsel och omvandla de fosforrika fasta delarna av fast gödsel till en säljbar produkt utanför produktionsområdet, där åkrarna ofta är mättade med näringsämnen. Flytgödsel har från början har en vattenhalt på cirka 95 % och genom bearbetning kan volymen minskas till cirka 30 % av den ursprungliga, men det återstår ett antal hinder för export av bearbetad gödsel, t.ex. kostnaderna (transport, energi). Det finns också en attitydfråga hos mottagande gårdar om att godta sådan gödsel.

I 15 av 22 medlemsstater[51] är den främsta källan för fosfor till jordbruksmark redan i form av återvunnen fosfor i gödsel. I de övriga medlemsstaterna och i många regioner i EU har man dock inte fullt utnyttjat möjligheterna att bearbeta gödsel på ett effektivare sätt och använda gödsel i stället för mineralgödselmedel.

Fråga 9 – Vad skulle kunna göras för att säkerställa bättre hantering och mera omfattande bearbetning av gödsel i områden med överskott och uppmuntra användning av bearbetad gödsel utanför dessa områden.?

4.3.        Potentiella vinster i samband med förebyggande och återvinning av livsmedelsavfall

Minskat livsmedelsavfall i samband med produktion och förbrukning skulle minska behovet av att utnyttja råfosfat för att införa nytt fosfor i systemet. Det finns flera undersökningar som har behandlat situationen kring livsmedelsavfall. Det årliga livsmedelsavfallet per person i EU ligger i genomsnitt på 180 kg[52]. Hur vi producerar och förbrukar livsmedel, typen och mängden av livsmedel vi äter och hur mycket av det som går till avfall har en betydande inverkan på en hållbar användning av fosfor. Här finns med andra ord stora möjligheter till förbättring. Frågan kommer att behandlas närmare i ett meddelande om hållbar livsmedelsanvändning som kommer att antas 2013. Detta aviserades i färdplanen för ett resurseffektivt Europa enligt vilken målet är att fram till 2020 halvera mängden ätbara livsmedel som slängs i EU.

Utöver att förebygga slöseri av livsmedel kan vi också använda livsmedelsavfall på ett effektivare sätt. För närvarande går stora mängder av avfall och bionedbrytbart avfall i allmänhet till förbränning, och askans fosforinnehåll återvinns inte. Dessutom förspills betydande mängder fosfor som går till deponering. Enligt deponeringsdirektivet[53] måste medlemsstaterna fram till 2016 gradvis minska deponeringen av kommunalt bionedbrytbart avfall till 35 % av den totala mängden sådant avfall som producerades år 1995. Direktivet har gett en mycket betydande ökning av återvunnet bioavfall för produktion av biogas och näringsämnen för jordförbättring och jordbruk, men resurserna har inte alltid styrts till den användning som ger det högsta värdet.

Användning av bionedbrytbart avfall i form av kompost, rötrester eller aska från grönt avfall eller hushållsavfall skulle kunna ge betydande återvinning av fosfor och andra näringsämnen. Upptaget av denna sorts avfall förhindras för närvarande av starkt fragmenterade principer rörande lämplig användning och kvalitetsstandarder för bionedbrytbart avfall i hela EU. Kriterier för att avgöra när avfall upphör att vara avfall, som definierar när bionedbrytbart avfall slutar att anses vara avfall, håller på att tas fram på gemenskapsnivå. Detta kommer att bidra till att undanröja rättsliga hinder. Likaså kommer översynen av gödselmedelsförordningen som ska antas 2013 att spela en viktig roll. I detta sammanhang kommer man att undersöka möjligheten att ytterligare harmonisera tillträdet till EU-marknaden för bionedbrytbart avfall som uppfyller kriterierna för att avgöra när avfall upphör att vara avfall, eftersom sådant material sedan kan användas som insatsmaterial för organiska gödselmedel och jordförbättrare, vilket kommer att föreslås för att utvidga den framtida gödselmedelsförordningens räckvidd.

Det finns också ett antal avfallsflöden från jordbruket och biprodukter från livsmedelsproduktion där fosfor skulle kunna återvinnas i betydande mängder om förvaltningen av sådana resurser sköts väl. För vissa av dessa resurser har frågor rörande folkhälsa och åtgärder som krävs för att ta itu med dem de senaste åren stått i vägen för effektiva åtgärder. Ett exempel som kan lyftas fram är kött- och benpulver samt bearbetat djurprotein, med tanke på att fosfor främst är koncentrerat till benstrukturen. Även om en del av kött- och benpulvret går till förbränning och askan används som gödselmedel direkt i form av jordförbättrande medel eller för produktion av fosfor[54] går en stor del fosfor helt enkelt till spillo. Bearbetat djurprotein tillåts för användning i foder och organiska gödselmedel och finns på marknaden i betydande mängder. Det kan eventuellt vara möjligt att förfina den rättsliga ramen[55] som reglerar användningen av detta material om andra säkra användningssätt kan identifieras.

Fråga 10 – Vad kan göras för att förbättra återvinningen av fosfor från livsmedelsavfall och annat bionedbrytbart avfall?

4.4.        Rening av avloppsvatten

Det går inte att undvika avfall från användning av livsmedel men det finns ett antal tekniker som gör det möjligt att återvinna fosfor från rening av avloppsvatten. Dessa tekniker har utvecklats betydligt under de senaste åren och flera pilotprojekt och nya projekt i kommersiell skala har inletts i västra och norra Europa.

Även om fosforrening av avloppsvatten krävs enligt artikel 5 i direktivet om rening av avloppsvatten[56] förutsätts inte utvinning av fosfor i användbar form. Ett särdrag i direktivet är att det är tillåtet med flockulering av fosfor med användning av järn, vilket ger en starkt bunden förening från vilken det är svårt att kommersiellt utvinna fosfor och som gör att fosfor kanske inte är fullt ut tillgänglig för växterna.

Det finns alternativa tekniker för att extrahera fosfor som inte ger upphov till detta problem. Sådana tekniker är att avlägsna fosforhaltigt avloppsvatten i form av struvit, förbränning av avloppsslam och användning av askan och fördela avloppsslam direkt på åkern efter lämplig behandling. Under alla omständigheter är produktens agronomiska kvalitet väsentlig för att säkerställa att fosforn faktiskt är tillgänglig för växterna och kan tas upp av dem. För närvarande återvinns cirka 25 % av den fosfor som finns i avloppsvatten och den vanligaste metoden är direkt applicering av avloppsslam på åkrarna. Den totala återvinningspotentialen är relativt hög – cirka 300 000 ton fosfor per år i EU[57] – och de betydande skillnaderna mellan de olika medlemsstaterna i EU när det gäller mängderna avloppsslam som används (antingen direkt eller i form av aska) visar att det finns en potential för harmonisering av bästa metoder.

De kommersiella och miljömässiga möjligheterna för de flesta av dessa metoder beror på hur utspätt utgångsmaterialet är. Avvattning och transport av stora mängder vätska är en energikrävande och dyr process. Det är också viktigt att materialet inte innehåller föroreningar, eftersom det krävs höga standarder och omsorgsfulla kontrollförfaranden, och vid förbränning av avloppsslam kan detta inte förbrännas tillsammans med annat avfall.

Även om det i direktivet om avloppsslam[58] fastställs villkor för trygg användning av slam på jordbruksmark, anses direktivet numera vara föråldrat, särskilt eftersom gränsvärdena för kadmium och andra föroreningar anses vara för höga. Sexton medlemsstater har antagit strängare normer än de som anges i direktivet. Harmonisering av högre kvalitetsnormer skulle ge jordbrukarna och konsumenterna större tilltro till trygg användning av slam i EU. För att uppmuntra till effektivare användning av dessa resurser i framtiden måste produktstandarderna för avloppsslam inge förtroende genom hela kedjan av slutanvändare, dvs. jordbrukare, återförsäljare och i slutändan konsumenterna. Avloppsslam kan också komposteras och inom ramen för kriterierna för när avfall upphör att vara avfall som nu håller på att utarbetas undersöks huruvida slamkompost kan uppfylla de stränga normer som krävs för att jordbrukare ska kunna använda sådan kompost.

Fråga 11 – Borde det vara obligatoriskt eller önskvärt med någon form av återvinning av fosfor från rening av avloppsvatten? Vad kan göras för att göra avloppsslam och bionedbrytbart avfall mer tillgängligt och godtagbart för jordbruket?

4.5.        Användning av organiska gödselmedel

En fördel med effektivare användning av fosfat från organiska biprodukter och avfall är att den totala mängden kadmium inte ökar i det europeiska ekosystemet, så länge som dessa biprodukter och avfall kommer från livsmedel och foder som producerats i Europa och kadmiuminnehållet härrör från europeiska jordar. Koppar- och zinkföroreningar kan dock vara ett problem i vissa organiska gödselmedel.

Även om det redan finns många industriella tekniker för återvinning av fosfor (från gödsel, avlopp och bionedbrytbart avfall) och dessa används i varierande grad, finns det ingen gemensam strategi för att främja att jordbrukarna utnyttjar sådana förnybara källor. Priset på återvunnet gödselmedel är generellt högre än priset på fosformineralgödsel. Mycket mer skulle kunna göras när det gäller att identifiera marknader för återvunnet fosfor och hinder för ökad användning, och för att tillämpa de tekniker som redan finns att tillgå.

5.           Nästa steg

I detta samrådsmeddelande tas för första gången upp frågor på EU-nivå rörande hållbar användning av fosfor. Syftet är att starta en debatt om läget och de åtgärder som borde övervägas.

De europeiska institutionerna och alla intresserade parter – både organisationer och privatpersoner – inbjuds att lämna synpunkter på frågorna i samrådsmeddelandet och på alla andra frågor angående hållbar användning av fosfor som de vill ta upp.

Alla berörda parter uppmanas att skicka in sina kommentarer senast den 1 december 2013 till följande e-postadress: env-use-of-phosphorus@ec.europa.eu.

Det är viktigt att läsa meddelandet om skydd av personuppgifter för det här samrådet. Där beskrivs hur personuppgifter och personliga bidrag kommer att behandlas. Branschorganisationer inbjuds att registrera sig i Europeiska kommissionens register över intresseorganisationer (http://:ec.europa.eu/transparency/regrin). Registret har inrättats som en del av det europeiska öppenhetsinitiativet. Kommissionen offentliggör de intresserade parternas bidrag på internet, utom om det finns en uttrycklig begäran om att inte göra det.

Resultatet av det offentliga samrådet kommer att användas för utformningen av kommissionens fortsatta arbete rörande det bidrag som EU kan ge när det gäller hållbar användning av fosfor.

[1]               KOM(2011) 571 slutlig.

[2]               http://www.bordeaux-aquitaine.inra.fr/tcem_eng/seminaires_et_colloques/colloques/designing_phosphorus_cycle_at_country_scale

[3]               Review of the future resource risks faced by UK Business and an assessment of future viability, AEA, 2010.

[4]               http://www.nutrientplatform.org/?p=306

[5]               http://www.phosphorusplatform.org/

[6]               Richards och Dawson, Phosphorous imports, exports, fluxes and sinks in Europe, 2008

[7]               Cordell m.fl.,”The Story of phosphorus: Global food security and food for thought”, 2009.

[8]               Importberoende kalkyleras som ”nettoimport” (nettoimport + produktion inom EU) – metod enligt KOM(2011) 25 Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna.

[9]               World Phosphate rock reserves and resources, IFDC, 2010.

[10]             Joint Ore Reserves Committee – mer information finns på www.jorc.org.

[11]             http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/commodity/phosphate_rock/mcs-2011-phosp.pdf

[12]             Anpassat enligt en presentation från Blanco, 2011.

[13]             Forecasting Long-term Global Fertiliser Demand, FAO, 2008.

[14]             Rosegrant m.fl., 2009 om prognoser om ökat antal djur (predictions in growth of animal numbers)

[15]             Nya uppskattningar tyder på värden närmare 60 %, se JRC:s undersökning om utsikter för NPK, 2012.

[16]             Hein and Leemans, ”The Impact of First-Generation Biofuels on the Depletion of the Global Phosphorus Reserve” 2012.

[17]             Heffer och Prud'homme, ”Medium Term Outlook for Global Fertilizer Demand, Supply and Trade 2008-2012”, 2008.

[18]             Macdonald m.fl. ”Agronomic phosphorus imbalances across the world's croplands”, 2011.

[19]             Se också http://www.africafertilizer.org/

[20]             Soil association, A rock and - a hard place, Peak phosphorus and the threat to our food security, 2010.

[21]             Déry och Anderson,”'Peak P' what it means for farmers”, 2007.

[22]             En Hubbert-kurva är en approximering av produktionstakten för en produkt över tiden, och användes först för att förutse oljeproduktionstoppen och har därefter använts för att uppskatta utarmningen av andra resurser (översatt definition enligt engelska Wikipedia).

[23]             Rening av kadmium från den bearbetade produkten.

[24]             Cordell m.fl., ”Sustainable use of phosphorus”, 2010 – uppgifterna gäller för utgivningstidpunkten.

[25]             I Florida påverkar fosfatgruvdriften årligen cirka 2 000– 6 000 tunnland, med 9 000 ton US per tunnland mark som används för gruvdrift.

[26]             Villalba m.fl., ”Global phosphorus flows in the industrial economy from a production perspective”, 2008.

[27]             Här bör noteras att de naturliga radioaktivitetsnivåerna i råfosfat kan variera kraftigt, beroende på geologiska förhållanden vid gruvan.

[28]             Kippenberger, Materials flow and energy required for the production of selected mineral commodities, 2001 (uppgifterna rörande energi härrör dock från 1994).

[29]             COM(2012) 46 final, Genomförandet av den temainriktade strategin för markskydd och pågående insatser.

[30]             The European environment - state and outlook 2010: http://www.eea.europa.eu/soer

[31]             Baserat på 38 förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt.

[32]             Carpenter och Bennett, ”Reconsideration of the planetary boundaries for phosphorus”, 2011.

[33]             http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/sct/documents/out162_en.pdf.

[34]             http://esis.jrc.ec.europa.eu/doc/risk_assessment/REPORT/cdmetalreport303.pdf

[35]             EUT C 149, 14.6.2008, s. 6.

[36]             EFSA Journal (2009) 980, 1-139; http://www.efsa.europa.eu/en/efsajournal/pub/980.htm

[37]             EFSA Journal (2011); 9(2):1975; http://www.efsa.europa.eu/en/efsajournal/pub/1975.htm

[38]             WHO Food Additives Series 64, 73:e mötet i gemensamma FAO-WHO-expertgruppen för livsmedelstillsatser (JECFA), Världshälsoorganisationen, Genève, 2011.

[39]             Kratz och Schnug, ”Rock phosphates and P fertilizers as sources of U contamination in agricultural soils”, 2006.

[40]             Vissa av dessa tekniker beskrivs på http://www.phosphorus-recovery.tu-darmstadt.de

[41]             EU Resource Efficiency Perspectives in a Global Context, PBL, 2011,

[42]             Shakhramanyan m.fl. arbetsdokument, 2012.

[43]             http://eusoils.jrc.ec.europa.eu/ESDB_Archive/eusoils_docs/other/EUR25327.pdf

[44]             Van Vuuren m.fl., ”Global phosphorus flows through the agricultural, food and sewage systems”, (2010).

[45]             Kippenberger 2001.

[46]             Lauriente, ”Phosphate rock”, 2003.

[47]             Syers m.fl., Efficiency of soil and fertilizer phosphorus use, 2008.

[48]             Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruk.

[49]             GAEC, God jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, är en förteckning över normer vars syfte är att all jordbruksmark bibehålls i goda jordbruks- och miljöförhållanden och utgör del av systemet med tvärvillkor.

[50]             Schroder m.fl., ”Improved phosphorus use efficiency in agriculture: A key requirement for its sustainable use,” 2011.

[51]             Inga uppgifter finns att tillgå för Cypern, Luxemburg, Bulgarien, Rumänien och Malta.

[52]             EU Preparatory Study on food waste in EU 27, BIO IS, oktober 2010.

[53]             Rådets direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall.

[54]             Cascarosa m.fl., ”Thermochemical processing of meat and bone meal, a review”, 2011.

[55]             Lagstiftning om biprodukter från djur och om TSE-lagstiftning.

[56]             Rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

[57]             EUREAU:s principförklaring om återanvändning av fosfor, 2006.

[58]             Rådets direktiv 86/278/EEG om skyddet för miljön när avloppsslam används i jordbruket.