Rekommendation till

RÅDETS REKOMMENDATION

om genomförande av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de medlemsstater som har euron som valuta

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 136 jämförd med artikel 121.2,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken[1], särskilt artikel 5.2,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 av den 16 november 2011 om förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser[2], särskilt artikel 6.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens rekommendation[3],

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner[4],

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser,

efter att ha hört ekonomiska och finansiella kommittén, och

av följande skäl:

(1)       Eurogruppen har ett särskilt ansvar för den ekonomiska styrningen i euroområdet. Den ekonomiska krisen har tydligt visat hur nära sammanflätat euroområdet är, vilket understryker behovet av en samstämmig kollektiv politik som står i proportion till de starka spridningseffekterna inom euroområdet, så att en effektiv politisk samordning kan uppnås för snabba insatser vid förändringar i det ekonomiska klimatet.

(2)       De medlemsstater som har euron som valuta har åtagit sig att genomföra en rad långtgående ytterligare politiska reformer och samordna sina politiska insatser genom att underteckna fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen den 2 mars 2012. När de förordningar som kallas ”tvåpacken”[5] träder i kraft 2013 kommer samordningen av budgetpolitiken och den ekonomiska politiken inom euroområdet att fördjupas ytterligare.

(3)       Arbetet pågår med att ytterligare fördjupa den ekonomiska och monetära unionen. Den 28 november 2012 lade kommissionen fram ett meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union[6]. I planen fastställdes grunden och målen för en verklig ekonomisk och monetär union, samt de instrument och åtgärder som skulle göra det möjligt att uppnå dessa. Syftet med planen var att ta initiativ till en debatt på europeisk nivå. Den 12 september 2012 lade kommissionen fram en färdplan för en bankunion[7]. Förslaget åtföljdes av ett förslag till två förordningar som krävs för att inrätta den gemensamma tillsynsmekanismen[8]. Den 5 december 2012 lade Europeiska rådets ordförande fram en rapport som hade utarbetats i nära samarbete med kommissionens ordförande, Eurogruppens ordförande och ordföranden för ECB, och som innehöll en särskild färdplan med bestämda tidsramar för hur en verklig ekonomisk och monetär union ska åstadkommas. Rapporten berörde framför allt aspekter på en integrerad ram för finans- och budgetpolitiken samt den ekonomiska politiken och kring demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet. Den 14 december 2012 beslöt stats- och regeringscheferna att arbetet med en färdplan för slutförandet av EMU skulle fortsätta, och erkände det ömsesidiga beroendet mellan ekonomierna i euroområdets medlemsstater och de fördelar som stabilitet i euroområdet kan ge dess medlemsstater och Europeiska unionen som helhet.

(4)       Europaparlamentet har på vederbörligt sätt deltagit i den europeiska planeringsterminen och uttryckte sina åsikter om en fördjupad ekonomisk och monetär union i sin resolution av den 20 november 2012, med titeln Mot en verklig ekonomisk och monetär union[9].

(5)       Krishanteringen i euroområdet har kännetecknats av stor beslutsamhet. Medlemsstaterna och EU:s institutioner har undanröjt alla tvivel om att de är fast beslutna att garantera euroområdets integritet. Effektiviteten i euroområdets styrning och Eurogruppens krishantering måste dock förbättras ytterligare för att till fullo garantera en effektiv samordning på euroområdesnivå. En stärkt samordning krävs också för att få till stånd en samstämmig kollektiv politik i euroområdet och för att nödvändiga politiska åtgärder ska genomföras. Genom att uppnå dessa mål kommer man att stärka medborgarnas och marknadernas förtroende, och därigenom bidra till den ekonomiska återhämtningen och finansiella stabiliteten i euroområdet.

(6)       Genomförandet av ”tvåpacken” kommer att ytterligare stärka budgetövervakningen i euroområdet. Denna lagstiftning ger Eurogruppen en roll i diskussionen av de enskilda medlemsstaternas budgetutkast och av de finanspolitiska utsikterna för euroområdet som helhet, i syfte att garantera en lämplig övergripande finanspolitisk inriktning. Diskussionerna förs på grundval av kommissionens yttranden om utkasten till budgetplaner för euroområdets medlemsstater och av kommissionens övergripande bedömning för hela euroområdet av utkasten till budgetplaner och samspelet mellan dessa. För att åstadkomma en budgetkonsolidering inom hela euroområdet är utmaningen att få skuldkvoten att minska stadigt över tiden. Detta kan göras genom att föra en differentierad och tillväxtfrämjande politik för budgetkonsolidering, och samtidigt stärka tillväxtpotentialen i euroområdet. Till korrigeringsaspekten av stabilitets- och tillväxtpakten hör att en finanspolitisk korrigering uttryckt i strukturella termer ska utformas med hänsyn tagen till skillnaderna mellan olika länder när det gäller riskerna beträffande hållbarheten, både på kort och medellång sikt, och göra det möjligt för de automatiska stabilisatorerna att verka medan anpassningen sker. Som en del av den förebyggande aspekten av stabilitets- och tillväxtpakten ska det ske en gradvis anpassning i riktning mot målen på medellång sikt med en årlig strukturell förbättring med 0,5 % som riktmärke. Detta kan anpassas på en landspecifik basis med hänsyn till konjunkturförhållandena och risken i fråga om skuldens långsiktiga hållbarhet. Finanspolitikens trovärdighet på medellång sikt skulle stärkas om sammansättningen av de offentliga utgifterna och intäkterna på ett bättre sätt avspeglade hur de olika utgiftsposterna och inkomstkällorna inverkar på tillväxten. Dessutom kan ekonomins tillväxtpotential stärkas genom ytterligare strukturreformer och genom att man utnyttjar de tillgängliga budgetmarginalerna för att främja offentliga investeringar i euroområdet, genom att använda det utrymme som stabilitets- och tillväxtpakten ger.

(8)       De flesta riskindikatorer som har samband med finansmarknaderna i EU och stämningen på marknaden har förbättrats jämfört med 2012 i takt med att de självuppfyllande och destruktiva förtroendespiralerna har minskat i intensitet. Fortfarande råder dock en avsevärd marknadsfragmentering. De förbättrade finansieringsvillkoren för bankerna har ännu inte lett till ökning av utlåningen till den reala ekonomin och det finns fortfarande betydande skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller bankernas utlåningsverksamhet och finansieringskostnaderna för den privata sektorn. De viktigaste utmaningarna i dagens konjunkturläge är att underlätta en ordnad minskning av både banksektorns och den icke-finansiella privata sektorns skuldsättning och samtidigt bibehålla flödet av nya krediter för produktiva ändamål inom den reala ekonomin, och särskilt för små och medelstora företag.

(9)       Genom att när så behövs ytterligare stärka bankernas balansräkningar och buffertarna av eget kapital skulle man bidra till att återställa kreditgivningen. Mot denna bakgrund kommer den gemensamma tillsynsmekanismens och Europeiska bankmyndighetens översyner av tillgångarnas kvalitet och stresstester att ge insyn i bankernas balansräkningar och bidra till att identifiera eventuella återstående svaga punkter, och därmed stärka förtroendet för sektorn som helhet. Risken för ytterligare fragmentering av finansmarknaderna och oro på dessa marknader visar hur viktigt det är för euroområdet att snabbt gå vidare med inrättandet av bankunionen, och samtidigt undvika ad hoc-metoder för rekonstruktion och avveckling av banker.

(10)     Strukturreformer behövs i hela euroområdet för att förbättra produkt- och arbetsmarknadernas funktion i syfte att främja konkurrenskraften, förstärka den pågående anpassningen och garantera en hållbar omfördelning av resurser. Dessutom spelar strukturreformerna en viktig roll när det gäller att underlätta ombalanserings- och skuldsaneringsprocessen. För länder med underskott kommer den stärkta konkurrenskraften att leda till ökad nettoexport, vilket bidrar till att ombalansera tillväxtmönstret i riktning mot mer produktiva och mindre arbetsintensiva sektorer exponerade för internationell handel, samtidigt som den främjar den ekonomiska återhämtningen och minskar skuldkvoten. Samtidigt skulle reformer för att stärka konkurrensen i länder med överskott i bytesbalansen kunna bidra till en omfördelning av resurser och till ökade investeringar i sektorer som inte är exponerade för internationell handel. Detta skulle stärka den inhemska efterfrågans roll i tillväxtens sammansättning och därigenom göra anpassningen i euroområdet mer symmetrisk. Samtidigt var krisens inverkan på sysselsättningen i euroområdets medlemsstater överlag asymmetrisk – de hårdast drabbade länderna var de där den inhemska efterfrågan hade krympt mest på grund av försämringar av bytesbalansen. Om konjunkturarbetslösheten inte absorberas effektivt och snabbt kan det leda till hystereseffekter, med en djupt rotad arbetslöshet som är mindre känslig för lönedynamiken. Strukturreformer på arbetsmarknaden är därför fortsatt av särskild betydelse för att minska riskerna för den sociala sammanhållningen och framtida tillväxtpotentialen i euroområdet. Genom att underteckna fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen den 2 mars 2012 åtog sig medlemsstaterna i euroområdet att på förhand samordna sina nationella planer för större ekonomiska reformer. Eurogruppen bör övervaka effekterna av de åtgärder som redan antagits för att vid behov stimulera till ytterligare åtgärder och öka ambitionsnivån i reformerna i enlighet med de landsspecifika rekommendationerna.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS att medlemsstaterna i euroområdet vidtar enskilda och kollektiva åtgärder, utan att det påverkar rådets befogenheter vid samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik, men särskilt vid samordningen av den ekonomiska politiken inom ramen för Eurogruppen under perioden 2013-2014, i syfte att uppnå följande:

1.           Vidta kollektiva åtgärder i Eurogruppen för att garantera en konsekvent politik i hela euroområdet, och fatta de nödvändiga politiska beslut som krävs för att euroområde ska fungera väl. Göra det möjligt för Eurogruppen att spela en central roll i den förstärkta övervakningsram som gäller för medlemsstaterna i euroområdet när det gäller att samordna och övervaka de reformer på nationell nivå och på euroområdesnivå som krävs för ett stabilt och starkt euroområde och i syfte att sörja för konsekvens i politiken.

2.           Se till att Eurogruppen övervakar och samordnar finanspolitiken i euroområdets medlemsstater och den implicita kollektiva finanspolitiska hållningen för euroområdet som helhet för att garantera en tillväxtfrämjande och differentierad finanspolitik. I detta syfte bör Eurogruppen diskutera kommissionens yttranden om utkasten till budgetplaner för var och en av euroområdets medlemsstater, liksom budgetsituationen och utsikterna för euroområdet som helhet på grundval av kommissionens övergripande bedömning av utkasten till budgetplaner och samspelet mellan dessa. Samordningen ska bidra till att garantera att takten i budgetkonsolideringen är differentierad beroende på den finanspolitiska och ekonomiska situationen i euroområdets olika medlemsstater med en finanspolitisk korrigering uttryckt i strukturella termer, så att de automatiska stabilisatorerna kan verka under hela anpassningen, samt till att budgetkonsolideringen – i syfte att öka finanspolitikens trovärdighet på medellång sikt – stöds av en övergripande effektiv och tillväxtfrämjande sammansättning av utgifter och inkomster och av lämpliga strukturreformer som stärker ekonomins tillväxtpotential.

3.           Att, inom ramen för Eurogruppen, bedöma orsakerna till skillnaderna i utlåningsräntor i euroområdets medlemsstater, särskilt för små och medelstora företag, samt undersöka följderna av finansmarknadernas fragmentering i euroområdet och ge råd om olika sätt att lösa detta problem.

4.           På grundval av de senaste årens rekapitalisering och omstrukturering främja ett ytterligare återställande av bankernas balansräkningar som ett sätt att motverka fragmentering på den inre marknaden och förbättra kreditflödet till den reala ekonomin, särskilt små och medelstora företag. För detta ändamål ska medlemsstaterna i euroområdet a) se till att de bedömningar av balansräkningar och stresstester som den gemensam tillsynsmekanismen ska utföra i samarbete med Europeiska bankmyndigheten slutförs inom den överenskomna tidsfristen, b) garantera lika konkurrensvillkor vid tillämpningen av kraven på ansvarsfördelning vid rekapitalisering av bankerna, c) införa trovärdiga finanspolitiska säkerhetsmekanismer för en eventuell rekapitalisering av banker före bedömningen av balansräkningar och stresstesterna, d) motverka att bankerna har incitament att i första hand matcha tillgångar och skulder inom de nationella gränserna på grund av tillsynsbestämmelser, och e) påskynda de åtgärder som krävs för att inrätta bankunionen, vilket omfattar den gemensamma tillsynsmekanismen, en gemensam rekonstruktionsmekanism, en kapacitet för skuldnedskrivning, en gemensam rekonstruktionsfond och en gemensam finanspolitisk säkerhetsmekanism, inklusive en möjlighet till direkt rekapitalisering av finansinstitut.

5.           På förhand samordna planer för större ekonomiska reformer i de medlemsstater som har euron som valuta. Övervaka genomförandet av strukturreformer, särskilt på arbets- och produktmarknaderna, och bedöma deras effekter på euroområdet, med hänsyn till rådets rekommendationer till enskilda medlemsstater i euroområdet. Främja en ytterligare anpassning i euroområdet och därigenom se till att området utvecklas på ett balanserat och strukturorienterat sätt, genom att noggrant genomföra de reformer som motverkar snedvridningen av sparande och investeringar i både medlemsstater med underskott och medlemsstater med överskott i bytesbalansen. Vidta de åtgärder som krävs för ett effektivt genomförande av förfarandet vid alltför stora obalanser, särskilt genom att bedöma framstegen när det gäller de åtaganden om reformer som gjorts av medlemsstater med alltför stora obalanser och när det gäller genomförandet av reformer i medlemsstater med obalanser som kräver beslutsamma åtgärder för att begränsa negativa spridningseffekter till resten av euroområdet.

Utfärdad i Bryssel den

                                                                       På rådets vägnar

                                                                       Ordförande

[1]               EGT L 209, 2.8.1997, s. 1.

[2]               EUT L 306, 23.11.2011, s. 25.

[3]               COM(2013) 379 final.

[4]               P7_TA(2013)0052 och P7_TA(2013)0053.

[5]               COM(2011) 821 final och COM(2011) 819 final.

[6]               COM (2012) 777 slutlig.

[7]               COM (2012) 510 slutlig.

[8]               COM(2012) 511 final och COM(2012) 512 final.

[9]               Parlamentets resolution av den 20 november 2012 Mot en verklig ekonomisk och monetär union, se P7_TA(2012)0430.