(1)

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har unionen exklusiv befogenhet att ingå internationella investeringsskyddsavtal. Unionen är redan part i energistadgefördraget som innehåller bestämmelser om investeringsskydd.

(1)

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har unionen exklusiv befogenhet att ingå internationella investeringsskyddsavtal. Unionen är , liksom medlemsstaterna, redan part i energistadgefördraget som innehåller bestämmelser om investeringsskydd.

(2)

Investeringsskyddsavtal brukar innehålla en mekanism för tvistlösning mellan investerare och stat som ger investerare från ett tredjeland rätt att väcka talan mot en stat där de gjort en investering. Tvistlösning mellan investerare och stat kan leda till att ekonomisk ersättning måste betalas ut. Dessutom kommer sådana eventuella mål oundvikligen att medföra avsevärda kostnader för att förvalta skiljeförfarandet och kostnader för försvar i målet.

(2)

När det är motiverat kan framtida investeringsskyddsavtal som ingåtts av unionen innehålla en mekanism för tvistlösning mellan investerare och stat som ger investerare från ett tredjeland rätt att väcka talan mot en stat där de gjort en investering. Tvistlösning mellan investerare och stat kan leda till att ekonomisk ersättning måste betalas ut. Dessutom kommer sådana eventuella mål oundvikligen att medföra avsevärda kostnader för att förvalta skiljeförfarandet och kostnader för försvar i målet.

(3a)

Det ekonomiska ansvaret kan inte hanteras korrekt om de skyddsbestämmelser som erbjuds av investeringsavtalen väsentligt överstiger de ansvarsgränser som erkänns i unionen och i majoriteten av medlemsstaterna. I unionens framtida avtal bör därför utländska investerare erbjudas lika hög skyddsnivå men inte högre än vad som föreskrivs i unionsrätten och i de gemensamma allmänna principerna i medlemsstaternas lagstiftning för unionens investerare.

(3b)

Fastställandet av de yttre gränserna för det ekonomiska ansvaret i denna förordning hänger också samman med skyddet av unionens lagstiftningsbefogenheter, som utövas inom ramen för de behörigheter som fastställs i fördragen, och vars lagenlighet kontrolleras av domstolen, och som inte kan begränsas otillbörligt av ett potentiellt ansvar som fastställs utanför det välavvägda system som inrättats genom fördragen. Domstolen har följaktligen tydligt bekräftat att unionens ansvar för rättsakter, särskilt i kombination med internationell rätt, strikt ska begränsas och inte kan hävdas om inte ett tydligt fel fastställts  (2) . I framtida investeringsavtal som ingås av unionen bör detta skydd av unionens lagstiftningsbefogenheter respekteras och det bör inte fastställas striktare ansvarsbestämmelser som gör det möjligt att kringgå de bestämmelser som fastställts av domstolen.

(4)

Då unionen har det internationella ansvaret för den behandling som getts är det enligt internationell rätt unionen som förväntas betala eventuell ersättning som fastställts i skiljedomen och stå för kostnaderna vid en eventuell tvist. Det belopp som unionen enligt skiljedomen döms att betala kan dock härröra antingen från en behandling som unionen själv stått för eller från en medlemsstats behandling. Det vore följaktligen orättvist om det belopp som fastställts i skiljedomen och kostnaderna för skiljeförfarandet skulle betalas ur unionens budget när det är en medlemsstat som stått för behandlingen. Det är därför nödvändigt att i unionslagstiftningen fördela det ekonomiska ansvaret mellan unionen och den medlemsstat som stått för behandlingen på grundval av kriterier som fastställs genom denna förordning, utan att det påverkar unionens internationella ansvar.

(4)

Då unionen , i egenskap av juridisk person, har det internationella ansvaret för den behandling som getts är det enligt internationell rätt unionen som förväntas betala eventuell ersättning som fastställts i skiljedomen och stå för kostnaderna vid en eventuell tvist. Det belopp som unionen enligt skiljedomen döms att betala kan dock härröra antingen från en behandling som unionen själv stått för eller från en medlemsstats behandling. Det vore följaktligen orättvist om det belopp som fastställts i skiljedomen och kostnaderna för skiljeförfarandet skulle betalas ur Europeiska unionens budget ( unionens budget) när det är en medlemsstat som stått för behandlingen. Det är därför nödvändigt att i unionslagstiftningen fördela det ekonomiska ansvaret mellan unionen själv och den medlemsstat som stått för behandlingen på grundval av kriterier som fastställs genom denna förordning, utan att det påverkar unionens internationella ansvar.

(6)

Det ekonomiska ansvaret bör ligga hos den som är ansvarig för den behandling som funnits strida mot bestämmelserna i avtalet. Det innebär att unionen bör ha det ekonomiska ansvaret när det är någon av unionens institutioner, organ eller byråer som stått för behandlingen i fråga. När det är en medlemsstat som stått för behandlingen bör den medlemsstaten ha det ekonomiska ansvaret. När medlemsstaten handlar på ett sätt som krävs enligt unionslagstiftningen, exempelvis genom att införliva ett direktiv som unionen antagit, bör unionen ha det ekonomiska ansvaret i den mån behandlingen är ett krav i unionslagstiftningen. I förordningen bör också tas hänsyn till möjligheten att ett och samma mål kan gälla såväl en medlemsstats behandling som en behandling som krävs enligt unionslagstiftningen. Den kommer att omfatta alla åtgärder som medlemsstaterna respektive Europeiska unionen vidtar.

(6)

Det ekonomiska ansvaret bör ligga hos den som är ansvarig för den behandling som funnits strida mot bestämmelserna i avtalet. Det innebär att unionen själv bör ha det ekonomiska ansvaret när det är någon av unionens institutioner, organ, byråer eller andra juridiska enheter som stått för behandlingen i fråga. När det är en medlemsstat som stått för behandlingen bör den medlemsstaten ha det ekonomiska ansvaret. När medlemsstaten handlar på ett sätt som krävs enligt unionslagstiftningen, exempelvis genom att införliva ett direktiv som unionen antagit, bör unionen själv ha det ekonomiska ansvaret i den mån behandlingen är ett krav i unionslagstiftningen. I förordningen bör också tas hänsyn till möjligheten att ett och samma mål kan gälla såväl en medlemsstats behandling som en behandling som krävs enligt unionslagstiftningen. Den kommer att omfatta alla åtgärder som medlemsstaterna respektive unionen vidtar. I sådana fall bör medlemsstaten och unionen ha det ekonomiska ansvaret för en behandling som endera parten har stått för.

(6a)

När en medlemsstat handlar på ett sätt som inte överensstämmer med vad som föreskrivs i unionsrätten, t.ex. om den inte införlivar ett direktiv som antagits av unionen eller överskrider villkoren i ett direktiv som antagits av unionen när det införlivas med nationell rätt, bör den medlemsstaten också ha det ekonomiska ansvaret för den berörda behandlingen.

(8)

Om det däremot är en medlemsstat som har det potentiella ekonomiska ansvaret till följd av tvisten bör denna medlemsstat principiellt få lov att vara svarande för att försvara sin behandling av investeraren. Denna förordning innehåller bestämmelser om detta. Det har den stora fördelen att kostnader som uppstår i samband med tvisten eller eventuella belopp som den berörda medlemsstaten döms att betala inte belastar unionens budget och unionens medel ens tillfälligt.

(8)

Om det däremot är en medlemsstat som har det potentiella ekonomiska ansvaret till följd av tvisten är det rimligt och lämpligt denna medlemsstat principiellt få lov att vara svarande för att försvara sin behandling av investeraren. Denna förordning innehåller bestämmelser om detta. Det har den stora fördelen att kostnader som uppstår i samband med tvisten eller eventuella belopp som den berörda medlemsstaten döms att betala inte belastar unionens budget och unionens icke-finansiella resurser ens tillfälligt.

(10)

Under vissa omständigheter är det väsentligt att unionen själv är svarande i tvister som rör en behandling som en medlemsstat stått för, för att säkra att unionens intressen kan tillvaratas i tillräcklig utsträckning. Så kan t.ex. vara fallet när tvisten även gäller behandling som unionen stått för, när det framgår att medlemsstatens behandling krävs enligt unionslagstiftningen, när det är sannolikt att liknande anspråk kan komma att göras gentemot andra medlemsstater eller när målet omfattar rättsfrågor som ännu inte är avgjorda och vars avgörande kan inverka på eventuella framtida mål mot andra medlemsstater eller unionen. Om en tvist delvis gäller unionens behandling eller behandling som föreskrivs i unionslagstiftningen bör unionen vara svarande, såvida inte de anspråk som gäller behandlingen är av ringa betydelse, i fråga om det potentiella ekonomiska ansvaret och rättsfrågorna, jämfört med de anspråk som gäller medlemsstatens behandling.

(10)

Under vissa omständigheter är det väsentligt att unionen själv kan vara svarande i tvister som rör en behandling som en medlemsstat stått för, för att säkra att unionens intressen kan tillvaratas i tillräcklig utsträckning. Så kan t.ex. vara fallet när tvisten även gäller behandling som unionen stått för, när det framgår att medlemsstatens behandling krävs enligt unionslagstiftningen, när liknande anspråk har framställts gentemot andra medlemsstater eller när målet omfattar rättsfrågor vars avgörande kan inverka på pågående eller eventuella framtida mål mot andra medlemsstater eller unionen. Om en tvist delvis gäller unionens behandling eller behandling som föreskrivs i unionslagstiftningen bör unionen vara svarande, såvida inte de anspråk som gäller behandlingen är av ringa betydelse, i fråga om det potentiella ekonomiska ansvaret och rättsfrågorna, jämfört med de anspråk som gäller medlemsstatens behandling.

(12)

Kommissionen bör inom ramen för denna förordning besluta om det är unionen eller en medlemsstat som ska vara svarande.

(12)

För att få till stånd ett fungerande system bör kommissionen inom ramen för denna förordning besluta om det är unionen eller en medlemsstat som ska vara svarande och informera Europaparlamentet och rådet om sitt beslut i sin årsrapport om genomförandet av denna förordning .

(14)

När en medlemsstat är svarande bör den hålla kommissionen underrättad om hur målet fortskrider, och kommissionen bör om lämpligt kunna kräva att den svarande medlemsstaten intar en viss hållning i frågor av intresse för unionen .

(14)

När en medlemsstat är svarande bör den hålla kommissionen underrättad om hur målet fortskrider, och kommissionen bör om lämpligt kunna kräva att den svarande medlemsstaten intar en viss hållning i frågor som berör unionens överordnade intressen .

(15)

En medlemsstat får när som helst åta sig det ekonomiska ansvaret om ersättning behöver betalas ut. I sådana fall kan medlemsstaten och kommissionen komma överens om periodisk betalning av kostnaderna och om betalningen av eventuell ersättning. Att medlemsstaten åtar sig detta ansvar innebär inte att den anser att anspråket är välgrundat. Kommissionen bör kunna anta ett beslut som tvingar medlemsstaten att betala kostnaderna. Om skiljedomstolens utslag innebär att unionen får sina kostnader ersatta bör kommissionen se till att eventuell förskottsbetalning av kostnader återbetalas till den berörda medlemsstaten omgående.

(15)

Utan att föregripa skiljeförfarandets utfall får en medlemsstat när som helst åta sig det ekonomiska ansvaret om ersättning behöver betalas ut. I sådana fall kan medlemsstaten och kommissionen komma överens om periodisk betalning av kostnaderna och om betalningen av eventuell ersättning. Att medlemsstaten åtar sig detta ansvar innebär inte i någon som helst rättslig bemärkelse att den anser att anspråket är välgrundat. Kommissionen får i sådana fall anta ett beslut som tvingar medlemsstaten att betala kostnaderna. Om skiljedomstolens utslag innebär att unionen får sina kostnader ersatta bör kommissionen se till att eventuell förskottsbetalning av kostnader återbetalas till den berörda medlemsstaten omgående.

(16)

I vissa fall kan det vara lämpligt att få till stånd en förlikning för att undvika kostsamma och onödiga skiljeförfaranden. Det är nödvändigt att fastställa ett förfarande för sådan förlikning. Ett sådant förfarande bör göra det möjligt för kommissionen att lösa tvisten genom förlikning i enlighet med granskningsförfarandet då det ligger i unionens intresse. Om målet gäller behandling som en medlemsstat har stått för bör kommissionen och den berörda medlemsstaten ha ett nära samarbete och samråda med varandra. Det bör stå medlemsstaten fritt att när som helst lösa tvisten genom förlikning, under förutsättning att den tar det fulla ekonomiska ansvaret och att den eventuella förlikningen följer unionsrätten och inte strider mot unionens intressen.

(16)

I vissa fall kan det vara lämpligt att få till stånd en förlikning för att undvika kostsamma och onödiga skiljeförfaranden. Det är nödvändigt att fastställa ett effektivt och smidigt förfarande för sådan förlikning. Ett sådant förfarande bör göra det möjligt för kommissionen att lösa tvisten genom förlikning i enlighet med granskningsförfarandet då det ligger i unionens intresse. Om målet gäller behandling som en medlemsstat har stått för bör kommissionen och den berörda medlemsstaten ha ett nära samarbete och samråda med varandra , bland annat om hur förlikningsförfarandet fortskrider och om den ekonomiska ersättningens storlek . Det bör stå medlemsstaten fritt att när som helst lösa tvisten genom förlikning, under förutsättning att den tar det fulla ekonomiska ansvaret och att den eventuella förlikningen följer unionsrätten och inte strider mot unionens intressen som helhet .

(18)

Kommissionen bör ha ett nära samråd med den berörda medlemsstaten i syfte att komma överens om hur det ekonomiska ansvaret ska fördelas. Om kommissionen fastställer att en medlemsstat har ansvaret men medlemsstaten inte godtar detta bör kommissionen betala det belopp som fastställts i skiljedomen, men bör rikta ett beslut till medlemsstaten där den kräver att medlemsstaten betalar beloppen i fråga till Europeiska unionens budget, tillsammans med tillämplig ränta. Den ränta som ska betalas bör vara den som fastställs enligt [artikel 71.4 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget i dess ändrade lydelse] . Artikel 263 i fördraget kan tillämpas i de fall en medlemsstat anser att beslutet inte följer kriterierna i denna förordning.

(18)

Kommissionen bör ha ett nära samråd med den berörda medlemsstaten i syfte att komma överens om hur det ekonomiska ansvaret ska fördelas. Om kommissionen fastställer att en medlemsstat har ansvaret men medlemsstaten inte godtar detta bör kommissionen betala det belopp som fastställts i skiljedomen, men bör rikta ett beslut till medlemsstaten där den kräver att medlemsstaten betalar beloppen i fråga till unionens budget, tillsammans med tillämplig ränta. Den ränta som ska betalas bör vara den som fastställs enligt artikel 78.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget  (3). Artikel 263 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan tillämpas i de fall en medlemsstat anser att beslutet inte följer kriterierna i denna förordning.

(19)

Unionens budget bör täcka de utgifter som uppkommer till följd av avtal som ingåtts i enlighet med artikel 218 i fördraget och som innehåller bestämmelser om tvistlösning mellan investerare och stat. Om en medlemsstat har det ekonomiska ansvaret enligt denna förordning bör unionen antingen kunna samla in den berörda medlemsstatens finansiella bidrag först, innan den verkställer betalningen av utgifterna i fråga, eller först verkställa betalningen av utgifterna i fråga och låta de berörda medlemsstaterna ersätta dem i efterhand. Båda dessa budgetmekanismer bör vara möjliga, beroende på vad som är genomförbart, särskilt med tanke på tidsaspekten. För båda mekanismerna bör medlemsstaternas finansiella bidrag eller återbetalningar behandlas som interna inkomster avsatta för särskilda ändamål i unionsbudgeten. De anslag som härrör från dessa interna inkomster avsatta för särskilda ändamål bör inte bara täcka utgifterna i fråga utan bör också kunna användas för att fylla på de andra delar av unionsbudgeten varifrån de ursprungliga anslagen togs för att verkställa betalningen av utgifterna enligt den andra mekanismen.

b)

kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till: avgifter och kostnader för skiljedomstolen, kostnaderna för ombud och utgifter för vilka käranden beviljats ersättning av skiljedomstolen,

b)

kostnader som skiljeförfarandet ger upphov till: avgifter och kostnader för skiljedomstolen, skiljedomsinstitutet och kostnaderna för ombud och utgifter för vilka käranden beviljats ersättning av skiljedomstolen,

c)

tvist: en kärandes talan gentemot unionen till följd av ett avtal och som kommer att avgöras i en skiljedomstol,

c)

tvist: en kärandes talan gentemot unionen eller en medlemsstat till följd av ett avtal och som kommer att avgöras i en skiljedomstol,

ja)

unionens överordnade intressen: en situation där

c)

Det är sannolikt att liknande anspråk kommer att göras inom ramen för samma avtal på grund av behandling som en annan medlemsstat stått för och kommissionen är den som bäst kan se till att försvaret blir effektivt och konsekvent.

c)

Liknande anspråk eller en begäran om samråd angående liknande anspråk har gjorts inom ramen för samma avtal på grund av behandling som en annan medlemsstat stått för och kommissionen är den som bäst kan se till att försvaret blir effektivt och konsekvent.

d)

Tvisten gäller rättsfrågor som ännu inte är avgjorda och som kan uppkomma i andra tvister inom ramen för samma eller andra unionsavtal i fråga om behandling som unionen eller andra medlemsstater har stått för .

d)

Tvisten gäller känsliga rättsfrågor vars avgörande kan inverka på den framtida tolkningen av det berörda avtalet eller andra avtal .

b)

underrätta kommissionen om alla steg av betydelse i förfarandet och hålla regelbundna samråd och under alla omständigheter när kommissionen så begär, och

b)

utan dröjsmål underrätta kommissionen om alla steg av betydelse i förfarandet och hålla regelbundna samråd och under alla omständigheter när kommissionen så begär, och

c)

Kommissionen ska förse medlemsstaten med alla handlingar med anknytning till förfarandet så att försvaret kan bli så effektivt som möjligt.

c)

Kommissionen ska förse medlemsstaten med alla handlingar med anknytning till förfarandet , underrätta medlemsstaten om alla viktiga steg i förfarandet och under alla omständigheter på begäran av den berörda medlemsstaten samråda med denna, så att försvaret kan bli så effektivt som möjligt.