9.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 133/16

1.1

EESK konstaterar att de storskaliga detaljhandelsföretagen bildar oligopol i alla länder. Enligt statistiken över marknadsandelar kontrollerar en handfull detaljhandelsföretag större delen av marknaden överallt. EESK anser att denna oligopolställning ger de företag som ingår i oligopolet en enormt stark förhandlingsposition gentemot leverantörerna. Det betyder att de kan påtvinga sina leverantörer kommersiella villkor som är långt ifrån balanserade.

1.2

Kommittén konstaterar att de företag som ingår i detta oligopol enbart konkurrerar med varandra när det gäller konsumenterna. De tävlar med varandra för att vinna konsumenterna, men när det gäller leverantörerna förekommer det knappt någon konkurrens alls. Konkurrensen om konsumenterna bedrivs emellertid främst genom försäljningspriset och tar inte tillräckligt stor hänsyn till de olika sociala och miljömässiga aspekter som ingår i det övergripande kvalitetsbegreppet (1).

1.3

EESK konstaterar att insynen i de olika aktörernas prissättning och marginaler är mycket liten. På grund av de storskaliga detaljhandelsföretagens ”leverantörsrabatter” avspeglar det inköpspris som betalas till leverantören inte alls dennas verkliga intäkter för produkten.

1.4

Kommittén är övertygad om att principen om avtalsfrihet är satt ur spel när en avtalsslutande part kan påtvinga sina handelspartner vissa villkor. De storskaliga detaljhandelsföretagens otillbörliga och konkurrensbegränsande metoder gentemot livsmedelsleverantörerna visar att det inte råder verklig avtalsfrihet. De otillbörliga metoderna skadar inte bara producenterna utan även konsumenterna (särskilt på lång sikt), och på grund av dessa metoders utbredning skadas inte bara allmänhetens utan även staternas ekonomiska intressen.

1.5

De mest oroväckande otillbörliga metoderna används endast i förbindelserna mellan de storskaliga detaljhandelsföretagen och livsmedelsleverantörerna. De tillämpas varken av livsmedelsindustrin gentemot jordbrukarna eller av de storskaliga detaljhandelsföretagen gentemot leverantörer av andra varor än livsmedel.

1.6

I vissa medlemsstater har jordbrukares och förädlares försök att bilda producentgrupper straffats av de nationella konkurrensmyndigheterna som enbart har bedömt dessa gruppers inverkan med hänsyn till den nationella produktionen.

1.7

EESK konstaterar att marknaden har misslyckats, eftersom läget fortsätter att försämras i ett system som inte är tillräckligt reglerat.

1.8

Enligt EESK räcker självreglering inte för att avhjälpa de konstaterade snedvridningarna. Dessa handelsmässiga förbindelser kommer inte att kunna balanseras med hjälp av ”etiska koder”. De otillbörliga metoderna i sig kräver och motiverar ett förbud i lag.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att ta itu med oligopolen, undersöka deras verkliga storlek och inflytande, avgöra i vilken omfattning deras inverkan kan jämföras med monopolens och ändra konkurrenslagstiftningen på lämpligt sätt.

1.10

Vi uppmanar även kommissionen att erkänna att det saknas avtalsfrihet i förbindelserna mellan de storskaliga detaljhandelsföretagen och livsmedelsleverantörerna.

1.11

Kommissionen uppmanas att föreslå lösningar för att öka insynen i systemet. Det bästa vore om de storskaliga detaljhandelsföretagens ”leverantörsrabatter” togs ut ”uppströms”, dvs. att företagen åläggs att ta med priserna på de olika tjänster som faktureras leverantörerna i produktens inköpspris. På så sätt skulle det gå att se hur mycket leverantören verkligen har fått betalt för sin produkt.

1.12

Kommittén uppmanar kommissionen att ge de nationella konkurrensmyndigheterna tydliga instruktioner om att ta hänsyn till den berörda marknaden när de bedömer producentgruppernas förhandlingsstyrka, dvs. beakta samtliga livsmedelsprodukter inom en kategori som erbjuds på den berörda statens marknad och inte bara dem som produceras inom landet.

1.13

Vi uppmanar kommissionen att omedelbart överge tanken på självreglering och att lägga fram ett bindande lagförslag för att förbättra livsmedelskedjans situation och främja en rättvis konkurrens. Regleringen bör inte grundas på skydd av konkurrensen, utan göra det möjligt för den medlemsstat som ser sina ekonomiska intressen hotas att uppträda som målsägande i samband med administrativa och rättsliga förfaranden.

1.14

Slutligen menar EESK att lagstiftningen bör inriktas på ett samhällsval som inte enbart tar hänsyn till affärslogiken, för att dämpa utvecklingen mot en allt starkare koncentration på storskaliga detaljhandelsföretag och främja andra former av handel, såsom små oberoende detaljhandlare, kvartersbutiker eller direktförsäljning från producent till konsument. I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att fästa särskild uppmärksamhet vid kortare distributionskedjor i de dokument som håller på att utarbetas om kampen mot livsmedelsslöseri.

2.2.1

De storskaliga detaljhandelsföretagen började växa snabbt för ungefär 30 år sedan och deras utveckling har varit intimt förknippad med globaliseringen. Merparten av de stora kommersiella företag som i dag kontrollerar detaljhandelsmarknaden är multinationella företag. Dessa företag har mycket större möjlighet att dra nytta av de nya förutsättningar som globaliseringen för med sig än små och medelstora företag.

2.2.2

De multinationella företagens (däribland de storskaliga detaljhandelsföretagens) tillväxt sker ofta på de små och medelstora företagens bekostnad. Inom många områden kontrollerar en handfull stora transnationella företag lejonparten av den berörda marknaden. Utöver detaljhandelsföretag kan det t.ex. handla om läkemedels- och livsmedelsindustrin, utsädesföretag (4), oljeförädlingsföretag, banksektorn och så vidare. Dessa multinationella företag är inte monopol. För det mesta måste de konkurrera med andra multinationella företag eller rentav med små och medelstora företag på samma marknad och kan därför inte anses ha en dominerande ställning (5).

2.2.3

De stora europeiska detaljhandelsföretagen deltar aktivt i erövringen av världsmarknaden. Den brittiska distributören Tesco, de franska detaljhandelsföretagen Auchan och Carrefour, de tyska och österrikiska multinationella företagen Kaufland, Lidl, Metro och Billa och det nederländska företaget Ahold har etablerat sig i flera länder.

2.2.4

Resultatet blir att en handfull distributörer effektivt kontrollerar detaljhandelsmarknaden för livsmedel i en rad länder. I Tyskland kontrollerar till exempel fyra företag 85 % av marknaden, i Storbritannien kontrollerar fyra företag 76 %, i Österrike kontrollerar tre detaljhandelsföretag 82 %, i Frankrike och i Nederländerna kontrollerar fem företag 65 % och så vidare (6). Detta innebär att inte något detaljhandelsföretag uppfyller den officiella definitionen av dominerande ställning, men att tre till fem kommersiella företag ändå kontrollerar huvuddelen av marknaden och bildar ett oligopol.

2.2.5

Medlemmarna i dessa oligopol konkurrerar tveklöst med varandra, men bara i förhållande till konsumenterna. I förhållande till leverantörerna märks konkurrensen nästan inte alls, särskilt inte för små och medelstora företag. Till skillnad från leverantörerna, som är många fler, har köparna snarare svårt att välja. Leverantörerna måste med andra ord göra stora ansträngningar och många eftergifter för att få leverera, medan köparna väljer de leverantörer som är mest ”flexibla” när det gäller villkoren.

2.2.5.1

Producentens legitima försök att få en rimlig del av mervärdet inom ramen för en sund och lojal relation med sina distributörer innebär också att producenten är lyhörd för signaler när det gäller konsumenternas förväntningar. Producenterna skulle kunna stärka sin förhandlingsposition genom att vara innovativa och anpassa beredningen och presentationen av sina produkter till efterfrågan.

2.3.1

Tack vare sin köpkraft kan de storskaliga detaljhandelsföretagen alltså diktera avtalsvillkor som ofta med fog kan betraktas som missbruk av köpkraften. Avtalsvillkoren har också kallats otillbörliga och illojala, och det har upprättats icke uttömmande listor över sådana villkor flera gånger. Utöver en ständig press (nedåt) på inköpspriserna, sena betalningar eller orimligt långa betalningsfrister, har de storskaliga detaljhandelsföretagen med hjälp av otillbörliga metoder ändrat den klassiska modellen för samarbete mellan leverantör och uppköpare fullständigt. Något förenklat kan man säga att de avtalsslutande parterna traditionellt har kommit överens om hur många varor som ska levereras och till vilket pris samt andra nödvändiga villkor. Sedan har leverantören levererat och uppköparen betalat. I och med de storskaliga detaljhandelsföretagens ankomst har denna modell ställts på ända. I dag tvingas leverantörerna, som får allt mindre betalt för sina produkter, betala allt mer eller ge andra former av ersättningar för uppköparens tjänster. De som borde få pengar får alltså fakturor i stället! Det är anmärkningsvärt att de storskaliga detaljhandelsföretagen har lyckats införa denna nya modell. Den är i dag allmänt accepterad och ingen, inte ens konkurrensmyndigheterna, reagerar.

2.3.2

De vanligaste formerna av otillbörliga metoder gäller generellt sett två aspekter av relationerna mellan leverantör och köpare (7). För det första handlar det om att överföra kommersiella kostnader från köparen till leverantörerna, det vill säga kostnaderna för reklam och marknadsföring, lagerlokaler, distribution och drift av enskilda butiker. Detaljhandelsföretagen uppnår detta mål genom att tvinga leverantörerna att göra olika ”betalningar”, till exempel för att ha med en vara i utbudet eller för marknadsföringsprospekt. För det andra överför distributören kostnaderna för sina affärsrisker på leverantören genom att justera inköpspriset i efterhand beroende på försäljningen av den berörda varan till slutkonsumenterna, så att alla skillnader i förhållande till den önskade försäljningsnivån bärs av leverantören. Det andra målet uppnås genom ett komplicerat system för att fastställa det slutliga nettopriset (olika typer av returbonusar). Dessa både mekanismer förvanskar den enkla kommersiella formeln där producenten står för produktionskostnaderna och handlaren står för affärskostnaderna.

2.3.3

Denna nya modell för relationerna mellan de storskaliga detaljhandelsföretagen och leverantörerna har införts under förevändning att det krävs ett närmare kommersiellt samarbete till följd av den hårdnande konkurrensen på detaljhandelsmarknaden. Enligt företagens resonemang ligger det i leverantörernas intresse att försäljningen av deras produkter ökar och att det därför är fullt legitimt att de deltar i finansieringen av försäljningskostnaderna. Långt ifrån alla delar denna syn, men leverantörerna är tvungna att gå med på den. Ändå nöjer sig de storskaliga detaljhandelsföretagen inte med detta, utan tillämpar ännu mer anstötliga metoder inom det utökade kommersiella samarbetet, antingen genom att verkliga tjänster överfaktureras eller genom att uppköparen fakturerar för helt fiktiva tjänster. Det senare kallas ”grundlös fakturering” eftersom den helt saknar motprestation. Som exempel kan nämnas ”betalning för stabilt samarbete”, ”fakturaavgift”, ”fakturaregleringsavgift” och ”bidrag till firmafesten”. Hur otroligt det än kan låta har den typer av fakturor verkligen ställts ut till livsmedelsleverantörer.

2.3.3.1

Ledamöterna i den franska nationalförsamlingen har konstaterat att olika uppköpscentraler har använt sig av 500 olika förevändningar för att kräva extra förmåner av sina leverantörer (8).

2.3.3.2

Enligt Confederation of the Food and Drink industry (FoodDrinkEurope) och European Brands Association (AIM) hade 84 % av de europeiska leverantörerna till storskaliga detaljhandelsföretag utsatts för avtalsbrott 2009, 77 % hade utsatts för hot om att deras produkter skulle tas bort ur utbudet om de inte gick med på oberättigade förmåner till företagen, 63 % hade fått fakturabelopp sänkta utan någon kommersiellt motiverad anledning och 60 % hade tvingats göra betalningar helt utan motprestation.

2.3.4

De storskaliga detaljhandelsföretagens fakturor till leverantörerna i form av ”leverantörsrabatter” gör att det är omöjligt att få insyn i prissystemet. Varken leverantören eller en extern observatör kan ta reda på det verkliga inköpspriset. Affärsstrategier som baseras på tekniken med ”dubbla vinstmarginaler” skapar allvarliga problem för såväl konsumenter som leverantörer (9). Det måste införas ett system med större insyn.

2.4.1

Leverantörerna går med på detta mycket ofördelaktiga system eftersom de inte har något val. De är tvungna att gå via de storskaliga detaljhandelsföretagen för att kunna sälja sina produkter. Därför fortsätter de att teckna försäljningsavtal, trots att samarbetet ger dem minimala marginaler. De otillbörliga metoder som de olika företagen använder sig av är så gott som identiska, och därför går det inte att avgöra om det är bättre att samarbeta med det ena eller andra företaget. Affärsrelationerna präglas av rädsla (för att tas bort från utbudet), vilket till och med erkänns i officiella handlingar (10).

2.4.2

Vanligtvis brukar man anse att det är oetiskt med otillbörliga avtalsvillkor. Med tanke på de metoder som beskrivs ovan känns ett sådant epitet dock otillräckligt. I en situation där handelsvillkoren dikteras av den starkaste parten och där den andra parten inte har någon reell möjlighet att vägra att gå med på villkoren verkar det riktigare att tala om utpressning eller gangstermetoder. Under dessa omständigheter går det inte heller att tala om avtalsfrihet, ett begrepp som detaljhandelsföretagen och konkurrensmyndigheterna ofta hänvisar till. På samma sätt som det inte går att förutsätta att det råder avtalsfrihet mellan naturliga monopol (t.ex. el- eller gasleverantörer) och konsumenter, är det vilseledande att beskriva de verkliga förbindelserna mellan de storskaliga detaljhandelsföretagen och livsmedelsleverantörerna på det sättet.

2.5.1

De storskaliga detaljhandelsföretagens otillbörliga metoder påverkar både leverantörer och konsumenter negativt. Leverantörerna, särskilt de små och medelstora producenterna, hamnar ofta i en mycket svår ekonomisk situation som kan tvinga dem i konkurs, något som inträffar då och då. De stora livsmedelsföretagen klarar sig mycket bättre, eftersom de kan kompensera lägre intäkter per produkt med större volymer. Dessutom har dessa multinationella livsmedelsföretag också en ganska stark förhandlingsposition. De storskaliga detaljhandelsföretagen vill inte förlora deras produkter och kan alltså inte behandla dem på samma sätt som de behandlar de små och medelstora företagen. Detta har t.ex. i Frankrike lett till att leveranser från ett tjugotal stora multinationella koncerner står för 70–80 % av stormarknadernas omsättning (11).

2.5.2

När det gäller konsumenterna, som enligt de behöriga myndigheterna är de stora vinnarna i systemet, är verkligheten mycket mindre rosenröd för dem än vad man skulle kunna tro. Det finns flera faktorer som tyder på att de otillbörliga metoderna gentemot leverantörerna får negativa effekter även för konsumenterna: dels får de inte alltid ta del av de låga inköpspriserna (12), dels blir utbudet mer begränsat. Innovationerna blir färre, kvaliteten sjunker för ett stort antal livsmedelsprodukter till följd av den ständiga prispressen i inköpsledet och i slutändan höjs detaljhandelspriserna (13).

2.5.2.1

De storskaliga detaljhandelsföretagen har också en ganska stor samhällsinverkan eftersom deras metoder har omkullkastat vissa tabun i vardagslivet. Söndagen är till exempel inte lika helig som förut, eftersom snabbköp och stormarknader har öppet alla dagar i veckan och till och med är öppna dygnet runt, med allt vad det innebär för arbetsvillkoren.

2.5.3

Systemet med storskalig detaljhandel berör många andra sektorer vid sidan av livsmedelssektorn. Det är dock främst livsmedelsproducenterna som drabbas av otillbörliga metoder. Skälen till detta är sannolikt flera. Bland annat har tillverkare av andra produkter än livsmedel sannolikt tillgång till fler försäljningskanaler. Utöver stormarknaderna har producenter av kläder, hushållsapparater, böcker och träningsutrustning tillgång till nät av specialiserade butiker. Därför är det motiverat att titta närmare på förbindelserna mellan de storskaliga detaljhandelsföretagen och livsmedelsleverantörerna.

2.5.4

De otillbörliga metoder som påvisats är också mycket mer sällsynta i relationerna mellan jordbrukarna och livsmedelsindustrin, där företagen inom sektorn också har en stor köpkraft. Även om prisförhandlingarna ofta kan bli ganska hårda kräver industriföretag inte vanemässigt att deras råvaruleverantörer ska bidra till anskaffningen av en ny buteljeringsanläggning – till skillnad från storskaliga detaljhandelsföretag som systematiskt kräver att leverantörerna ska betala extra för modernisering eller nya varuhus.

2.5.5

Kort sagt förekommer merparten av de otillbörliga metoderna enbart i relationen mellan stormarknader och livsmedelsleverantörer, men på grund av dessa metoders konsekvenser och deras stora utbredning finns det också ett tredje offer: statens ekonomiska intresse. Det faktum att vissa leverantörer inte kan uppfylla de storskaliga detaljhandelsföretagens krav, och de därmed förbundna ekonomiska svårigheterna, bidrar till nedgången för jordbruks- och livsmedelssektorn i en rad länder. Vissa stater som tidigare var självförsörjande på livsmedel har inte längre en tryggad livsmedelsförsörjning, vilket är särskilt riskabelt i dag.

2.6.1

De otillbörliga metoder som storskaliga detaljhandelsföretag använder sig av gentemot leverantörerna har sedan en tid tillbaka kritiserats allt mer öppet både av myndigheterna i olika medlemsstater och av EU-institutionerna. Det första mycket kritiska yttrandet antogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 2005 (14). Men det är framför allt den skriftliga förklaring från ledamöter i Europaparlamentet (15) som undertecknades av en majoritet av ledamöterna i januari 2008 som har väckt debatt i frågan. Förklaringen åtföljdes av flera dokument och undersökningar som har offentliggjorts av kommissionen, parlamentet och EESK (16).

2.6.1.1

Europeiska konkurrensnätverket, som omfattar kommissionen och de 27 medlemsstaternas nationella konkurrensmyndigheter, har offentliggjort en rapport för att följa upp kommissionens meddelande om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja. I meddelandet efterfrågas en gemensam syn bland konkurrensmyndigheterna inom Europeiska konkurrensnätverket för att lättare kunna upptäcka särskilda problem på de inhemska livsmedelsmarknaderna och snabbt samordna kommande åtgärder. Kommissionen har inrättat ett högnivåforum för en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja som bygger på arbetet i flera expertgrupper, bland annat dem som arbetar med avtalspraxis mellan företag (”business to business”) i syfte att fastställa en bästa metod för att undvika illojala metoder. Efter det att alla aktörer inom livsmedelskedjan har kommit överens om grundprinciperna har expertgruppen fått i uppdrag att komma fram till ett samförstånd om hur principerna ska tillämpas. Än så länge har samtliga parter inte nått fram till en tillfredsställande kompromiss på frivillig grund.

2.6.2

Läget har blivit politiskt känsligt och myndigheterna uppmanas att ingripa snarast. En reglering enbart genom marknadskrafterna har misslyckats och i dag är det få som betraktar detta som en idealisk lösning, eftersom problemen har fortsatt att förvärras under de senaste årtiondena med oreglerade handelsförbindelser. För att lösa problemet ställs bland annat krav på reglering, självreglering eller inrättande av grupper med producenter och bearbetningsföretag som tillsammans skulle kunna uppväga de storskaliga detaljhandelsföretagens köpkraft.

2.6.3

Etiska koder skulle vara en så kallad mjuk lösning där företagen gör ett frivilligt åtagande om att avstå från de berörda metoderna. Självreglering har införts av Storbritannien, Spanien och Belgien. Resultatet är varken tillfredsställande eller övertygande. Utöver bristen på positiva erfarenheter av självreglering ger användningen av etiska koder också upphov till en mer allmän fråga. Vilken etik ska tillämpas för multinationella företag? Ledningens, aktieägarnas eller samhällets? De verkliga makthavarna i de multinationella företagen är aktieägarna, som ofta är anonyma och betraktar aktieägandet som en rent finansiell investering. De känner inget personligt ansvar för företagets uppförande och eventuella användning av otillbörliga metoder. Därför är det svårt att se etiska ställningstaganden som en framkomlig väg när det gäller den storskaliga detaljhandeln.

2.6.4

Kommissionen och andra instanser rekommenderar starkt att jordbrukare och andra små och medelstora företag ska gå samman för att stärka sin förhandlingsposition i mötena med de stora detaljhandelsföretagens uppköpare. I vissa medlemsstater där företagen ingår i sådana grupper har initiativen dock bestraffats av de nationella konkurrensmyndigheterna under förevändning att de utgör ett försök att bilda kartell. I dessa fall har de lokala myndigheterna ansett att producentgrupperna kontrollerade en alltför stor andel av marknaden. I sin bedömning har de emellertid enbart tagit hänsyn till den inhemska produktionen och inte till produkter från andra länder. Det är svårt att förstå varför dessa myndigheter inte tar hänsyn till hela produktutbudet på den nationella marknaden när de fastställer en aktörs marknadsandel.

2.6.5

När det gäller reglering har det gjorts mer eller mindre djärva försök i flera medlemsstater. En del länder har förbjudit vissa metoder (hälften av medlemsstaterna har till exempel ett förbud mot försäljning till underpris). Andra länder har infört en särskild sektorslagstiftning, till exempel Ungern, Italien, Tjeckien, Rumänien, Slovakien och Polen, eller ändrat sina normer, som Lettland och Frankrike. Under de senaste åren har det bland annat införts lagar mot de storskaliga detaljhandelsföretagens otillbörliga metoder i flera postkommunistiska länder i Central- och Östeuropa. Detta beror sannolikt på att läget i denna region är särskilt oroväckande. Till skillnad från Västeuropa ägs de storskaliga detaljhandelsföretagen där nästan helt av utländska företag som har förmånliga kontakter med leverantörer i sina ursprungsländer eller i länder där de har varit etablerade längre. Detta har lett till att jordbruks- och livsmedelssektorn har gått tillbaka i regionen.

2.6.6

Det är sant att det inte är lätt att tillämpa dessa lagar, särskilt eftersom de leverantörer som drabbats av de otillbörliga metoderna fruktar för sin existens om de klagar. Detta till trots är lagar en lämpligare lösning än etiska koder. För det första är de otillbörliga metoderna inte bara oetiska utan även oförenliga med grundläggande rättsprinciper. Oavsett problemen med tillämpningen räcker detta argument för att metoderna bör förbjudas i lag. För det andra har det systematiska lagstiftningsarbetet i Frankrike redan gett vissa resultat (17).

2.6.7

Kommissionen erkänner att det finns problem, men föredrar i nuläget självreglering och kritiserar fragmenteringen av det europeiska rättsområdet. De lagar som de olika medlemsstaterna har antagit är knappast förenliga. Det enda sättet att överbrygga fragmenteringen och den bristande förenligheten skulle vara att anta en bindande europeisk rättsakt. EESK rekommenderar med eftertryck kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för detta. Av praktiska skäl verkar det lämpligt att inte basera en eventuell EU-rättsakt på konkurrensskydd, eftersom det skulle tvinga de drabbade leverantörerna att dra de storskaliga detaljhandelsföretagen inför domstol. Liksom i den franska utformningen är det staten, vars ekonomiska intresse också äventyras, som bör gå in som målsägande. På så sätt kan man kringgå de välkända problemen med att leverantörerna är rädda för att göra en anmälan.

2.6.7.1

Reglerna bör framför allt göra det obligatoriskt med skriftliga avtal med bestämmelser om varaktighet, kvantitet och egenskaper hos den sålda produkten, samt pris och leverans- och betalningsvillkor. Om dessa villkor inte uppfylls ska avtalen vara ogiltiga. Betalning ska ske inom en lagstadgad period på 30 dagar för lättfördärvliga produkter och 60 dagar för övriga produkter. Om den tidsfristen inte följs ska en straffavgift tas ut. Framför allt bör följande förbjudas: