Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Belgiens nationella reformprogram 2012 och om avgivande av rådets yttrande om Belgiens stabilitetsprogram för 2012–2015 /* COM/2012/0314 final - 2012/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Belgiens nationella reformprogram 2012
och om avgivande av rådets yttrande om Belgiens stabilitetsprogram för
2012–2015 EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR
DENNA REKOMMENDATION med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 121.2 och 148.4, med beaktande av rådets förordning (EG) nr
1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga
finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken[1], särskilt artikel 5.2, med beaktande av Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1176/2011 av den 16 november 2006 om förebyggande
och korrigering av makroekonomiska obalanser[2],
särskilt artikel 6.1, med beaktande av Europeiska kommissionens rekommendation[3], med beaktande av Europaparlamentets
resolutioner,[4]
med beaktande av Europeiska rådets slutsatser, med beaktande av sysselsättningskommitténs
yttrande, efter att ha hört ekonomiska och finansiella
kommittén, och av följande skäl: (1) Den 26 mars 2010 antog
Europeiska rådet Europeiska kommissionens förslag till en ny strategi för
sysselsättning och tillväxt – Europa 2020. Strategin bygger på en utökad
samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal
nyckelområden där åtgärder måste vidtas för att öka Europas potential för
hållbar tillväxt och konkurrenskraft. (2) Den 13 juli 2010 antog rådet
en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens
ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer
för medlemsstaternas sysselsättningspolitik[5],
vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna
uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska
politik och sysselsättningspolitik. (3) Den 12 juli 2011 antog rådet
en rekommendation om Belgiens nationella reformprogram för 2011 och avgav sitt
yttrande om Belgiens uppdaterade stabilitetsprogram för 2011–2014. (4) Kommissionen antog den 23
november 2011 den andra årliga tillväxtöversikten, vilket inledde den andra
europeiska planeringsterminen av integrerad politisk förhandssamordning
förankrad i Europa 2020-strategin. Den 14 februari 2012 antog kommissionen
rapporten om varningsmekanismen[6],
baserad på förordning (EU) 1176/2011. I denna angavs att Belgien var en av de
medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning (5) Den 2 mars 2012 godkände
Europeiska rådet prioriteringarna för att säkerställa finansiell stabilitet,
finanspolitisk konsolidering och åtgärder för att främja tillväxten. Rådet
betonade att det är nödvändigt att prioritera tillväxtfrämjande finanspolitisk
konsolidering, återställa normala lånevillkor i ekonomin, främja tillväxt och
konkurrenskraft, vidta hantera arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar
samt modernisera den offentliga förvaltningen. (6) Den 2 mars 2012 uppmanade
Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid
lägga fram sina åtaganden så att de kan inkludera dem i sina stabilitets- eller
konvergensprogram och nationella reformprogram. (7) Den 30 april 2012 lämnade
Belgien in sitt stabilitetsprogram för perioden 2012–2015 och sitt nationella
reformprogram för 2012. Av hänsyn till deras inbördes samband har de båda
programmen bedömts samtidigt. Kommissionen har också i en fördjupad granskning
enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011 bedömt huruvida Belgien
påverkas av makroekonomiska obalanser. Kommissionen drog i sin fördjupade
granskning[7]
slutsatsen att Belgien har en obalans gentemot omvärlden, men att den inte är
alltför stor. (8) Rådet har gjort en bedömning
av 2012 års stabilitetsprogram i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1466/97
och anser att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för
programmets finanspolitiska beräkningar är rimligt för åren 2012 och 2013 och
optimistiskt för åren 2014 och 2015 då BNP-tillväxten väntas vara betydligt
högre än enligt de senaste beräkningarna av potentiell tillväxt i kommissionens
vårprognos 2012. Målet för den finanspolitiska strategin enligt programmet är
att få ned underskottet under 3 % av BNP under 2012 (till 2,8 % av
BNP, ned från 3,7 % av BNP 2011) och till noll 2015. Programmet bekräftar
det tidigare medelfristiga målet för den finanspolitiska strategin, det vill
säga ett överskott på 0,5 % av BNP i strukturella termer, som på ett adekvat
sätt speglar kraven enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Det planerade
nominella underskottet är förenligt med den tidsfrist som rådet fastställt för
korrigeringen av det alltför stora underskottet och den planerade
finanspolitiska ansträngningen följer rekommendationen inom ramen för
förfarandet vid alltför stora underskott om en lägsta genomsnittlig årlig
ansträngning på ¾ % av BNP i strukturella termer. Den planerade
tillväxttakten för de offentliga utgifterna är, med beaktande av diskretionära
åtgärder på inkomstsidan, förenlig med riktvärdet för utgifter i stabilitets-
och tillväxtpakten under 2013–2015, men inte under 2012. Baserat på det
(omräknade) strukturella saldot i de offentliga finanserna[8] väntas enligt beräkningarna i
programmet det strukturella saldot förbättras med 1,1 procentenheter av BNP
2012 och med i genomsnitt omkring 0,8 % av BNP under perioden 2013–2015.
Det finns dock vissa risker med tanke på att de kompletterande åtgärder som ska
vidtas från 2013 och framåt ännu inte specificerats och att det makroekonomiska
scenariot från 2014 och framåt är för optimistiskt. Den offentliga skulden som
uppgick till 98,0 % av BNP under 2011 och därmed ligger långt över 60 %-tröskeln
planeras enligt programmets beräkningar stabiliseras och sedan minska till
92,3 % under 2015, vilket skulle innebära tillräckliga framsteg i
förhållande till stabilitets- och tillväxtpaktens riktvärde för skuldminskning.
Vidare är de implicita skulderna knutna till de garantier som beviljats
banksektorn synnerligen stora. De regelbaserade fleråriga ramarna för de
offentliga finanserna skulle, särskilt vad avser utgiftssidan, befrämjas av
tillsynsmekanismer och/eller åtaganden från regionernas och landets olika gemenskapers
sida, även från lokal nivå, i syfte att klara de fastställda underskottsmålen. (9) Kostnaderna förknippade med
fenomenet åldrande befolkning bör hanteras och man bör uppnå en strukturell
minskning av underskottet så att den höga offentliga skulden kan minska. Den
nya federala regeringen kom i december 2011 överens om en reform av
socialförsäkringssystemet för ålderspensionärer. Det krävs nu ett
ändamålsenligt genomförande och en effektiv övervakning av de inledda
lagändringarna, med sikte på att höja den faktiska pensionsåldern. Det är
avgörande att reformen av socialförsäkringen för ålderspensionärer underbyggs
med åtgärder som stimulerar aktivt åldrande och ett längre arbetsliv, men
ytterligare reformer som att koppla den lagstadgade pensionsåldern till
medellivslängd kan också bidra till att uppnå detta mål. (10) Det finns fortfarande problem
inom det belgiska finansiella systemet. Omstruktureringen av de belgiska
bankerna pågår och det statliga stöd som beviljades banksektorn 2008/2009 för
att motverka finanskrisen har ännu inte betalats tillbaka helt. Med tanke på
den höga garantinivån blir riskerna för banksektorn och de offentliga
finanserna dessutom relaterade till varandra. (11) Bytesbalansen är på väg att
gradvis försämras. Den förbättrade tjänstebalansen kompenserar inte den
försämrade handelsbalansen för varor. Den belgiska varuexporten har förlorat
mark inte enbart i förhållande till den expanderande världshandeln utan även i
förhållande till andra länder i euroområdet och euroområdet i genomsnitt,
vilket tyder på en ogynnsam inhemsk kostnadsutveckling vad avser
enhetsarbetskostnaderna jämfört med Belgiens främsta handelspartner (NL, FR,
DE) och euroområdet som helhet. Eftersom det finns ett automatiskt
löneindexeringssystem är det sannolikt att regeringens ansträngningar att
begränsa reallöneökningarna till högst 0,3 % under perioden 2011–2012 inte
har hindrat en högre nominell löneutveckling än i grannländerna.
Produktivitetsnivåerna är visserligen höga, men tillväxten är svag och även
kostnaderna för insatsvaror, huvudsakligen energi, är höga. Slutkundpriserna på
gas och el har frysts i syfte att begränsa inflationen, men inga konkreta
åtgärder har vidtagits för att reformera själva löneförhandlings- och
löneindexeringssystemet. Forsknings- och utvecklingsintensiteten har under
senare år stagnerat i den privata sektorn och underskottet på kvalificerad
arbetskraft, framför allt inom vetenskap och teknik, kan komma att bli ett
stort hinder för en fortsatt förbättring av innovationsprestandan inom belgisk
ekonomi. (12) Vissa strukturella åtgärder ha
vidtagits för att öka sysselsättningsmöjligheterna för unga och äldre
arbetstagare och för att få ut arbetslösa på arbetsmarknaden. Belgien har
inlett en bred reform av sitt arbestlöshetsförsäkringssystem. De strukturella
problemen på arbetsmarkanden kvarstår och mycket kan göras för att åtgärda dem.
En ökad nivå av deltagande i livslångt lärande och fortsatta reformer inom
yrkesinriktad utbildning och fortbildning är avgörande för att göra den aktiva
arbetsmarknadspolitiken mer ändamålsenlig, särskilt för äldre arbetstagare och
samhällsgrupper med sämre utgångsläge, som t.ex. människor med
invandrarbakgrund. Det har inte gjorts några betydande framsteg när det gäller
att minska skattetrycket på arbete. Ett nytt skatteavdrag för de lägsta
löneklasserna infördes i juni men har inte varit tillräckligt för att avhjälpa
de stora arbetslöshetsfällorna i botten på löneskalan. Det har inte genomförts
någon skatteväxling från arbete till konsumtion och/eller några miljöskatter. (13) Priserna på många varor och
tjänster är i allmänhet högre än i andra medlemsstater, vilket tyder på ett
lågt konkurrenstryck – särskilt inom detaljhandeln och nätverksindustrin – och
på ett svagt tillsynssystem. Inom detaljhandeln förblir inträdeshindren och de
operativa begränsningarna stora. Konkurrensbegränsande regler gäller
fortfarande för öppettiderna, skyddar dominerande företag mot nya konkurrenter
och hindrar spridningen av nya affärsmodeller och ny teknik. Ett vanligt
konkurrensproblem inom nätverksindustrin i Belgien är de dominerande företagens
starka ställning och de höga inträdeshindren jämfört med andra medlemsstater,
vilket innebär att de tidigare monopolinnehavarna inom denna sektor fortfarande
kan ta ut högre priser än vad som skulle vara möjligt på en konkurrensutsatt
marknad. Den belgiska konkurrensmyndigheten håller på att reformeras men det är
oklart om den nya myndigheten kommer att vara tillräckligt oberoende och ha
lämpliga resurser. (14) Belgien är på rätt väg mot att
uppfylla målet att öka andelen förnybar energi inom ekonomin, men förefaller
inte ha gjort några framsteg alls mot att uppnå målet med en minskning på
15 % av utsläppen av växthusgaser inom sektorer som inte är kopplade till
systemet för handel med utsläppsrätter[9].
Belgien har inte vidtagit tillräckliga åtgärder eller politiska initiativ under
2011 för att åtgärda situationen. (15) Belgien har gjort flera
åtaganden inom europluspakten. Dessa åtgärder och genomförandet av de åtgärder
som presenterades 2011 avser ökad konkurrens, ökad sysselsättningsgrad,
förbättrad konkurrenskraft, förbättrad hållbarhet för de offentliga finanserna
och förstärkt finansiell stabilitet. Kommissionen har bedömt genomförandet av
åtagandena inom europluspakten. Resultaten av denna utvärdering har beaktats i
rekommendationerna. (16) Inom ramen för den europeiska
planeringsterminen har kommissionen genomfört en omfattande analys av Belgiens
ekonomiska politik. Kommissionen analyserade både stabilitetsprogrammet och det
nationella reformprogrammet och lade fram en fördjupad granskning. Kommissionen
beaktade inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och
socioekonomisk politik i Belgien, utan även i vilken utsträckning EU:s regler
och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den
övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut
fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Kommissionens rekommendationer
inom ramen för den europeiska planeringsterminen avspeglas i rekommendationerna
1–7 nedan. (17) Mot bakgrund av denna
bedömning har rådet granskat Belgiens stabilitetsprogram för 2012, och dess
yttrande[10]
avspeglas i synnerhet i rekommendation 1 nedan. (18) Mot bakgrund av resultaten av
kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat
Belgiens nationella reformprogram för 2012 och Belgiens konvergensprogram.
Kommissionens rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU)
nr 1176/2011 avspeglas i synnerhet i rekommendationerna 1, 4, 5 och 6
nedan. HÄRIGENOM REKOMMENDERAS Belgien att
vidta följande åtgärder under perioden 2012-2013: 1. Genomföra budgeten för år
2012 för att se till att det alltför stora underskottet korrigeras 2012. I
samband med detta ange de åtgärder som kommer att vara nödvändiga för att
säkerställa genomförandet av den finanspolitiska strategin för 2013 och
framöver, och som kan säkra att det alltför stora underskottet korrigeras på
ett hållbart sätt och att tillräckliga framsteg görs i riktning mot det
medelfristiga finanspolitiska målet, däribland åtgärder för att följa
riktvärdet för utgifter och garantera framsteg i förhållande till riktvärdet
för skuldminskning. Anpassa det finanspolitiska ramverket för att se till att
de finanspolitiska målen är bindande på federal nivå och nivåer under federal
nivå, samt öka insynen i bördefördelningen och redovisningsskyldigheten i olika
offentliga nivåer. 2. Fortsätta att förbättra de
offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet genom att minska de
åldersrelaterade utgifterna, inklusive hälsovårdsutgifterna. I synnerhet
genomföra reformen av systemet för förtida pension och pensionssystemet samt
införa åtgärder som kopplar den lagstadgade pensionsåldern till ökad
medellivslängd. 3. Fortsätta att öka kapitalet
för de svagaste bankerna i syfte att stötta banksektorn så att den kan spela
sin normala roll som långivare till ekonomin. 4. Öka sysselsättningsskapande
och konkurrenskraft, vidta åtgärder för att i samråd med arbetsmarknadens
parter och i enlighet med nationell praxis reformera löneförhandlings- och
löneindexeringssystemen. Som ett första steg se till att lönetillväxten bättre
avspeglar utvecklingen vad gäller arbetsproduktivitet och konkurrenskraft genom
att i) garantera genomförandet av mekanismer för efterhandskorrigering av
lönenormen och främja allt-i-ettavtal för att förbättra konkurrenskraften på
kostnadssidan och ii) underlätta utnyttjandet av möjligheten att avstå
(undantagsklausuler) kollektivavtal i syfte att bättre anpassa lönetillväxten
och arbetsproduktiviteten till den lokala utvecklingen. 5. Betydande skatteväxlingar
från arbete till mindre tillväxthämmande skatter, till exempel miljöskatter.
Fortsätta den inledda reformen av arbetslöshetsförsäkringssystemet för att
minska de negativa incitamenten till att söka arbete och skärpa inriktningen av
sysselsättningsstödet och aktiveringspolitiken på utsatta samhällsgrupper,
särskilt människor med invandrarbakgrund. Dra nytta av den planerade
vidareregionaliseringen av olika arbetsmarknadskompetenser för att öka den
interregional arbetskraftsrörligheten och stärka sambanden mellan
politikområdena utbildning, livslångt lärande, yrkesutbildning och
sysselsättning. Utvidga de nuvarande aktiveringsansträngningarna till alla
åldersgrupper. 6. Fortsätta att stärka konkurrensen
inom detaljhandelssektorn genom att sänka inträdeshindren och minska de
operativa begränsningarna. Införa åtgärder för att stärka konkurrensen inom
nätverksindustrin (el och gas, telekom, posttjänster och transporter) genom att
se över rättsliga hinder och stärka de institutionella bestämmelserna för en
effektiv tillsyn av reglerna för statligt stöd. 7. Vidta åtgärder för att komma
tillrätta med den bristande utvecklingen mot att uppnå målen om minskade
utsläpp av växthusgaser från verksamhet som inte ingår i systemet för handel
med utsläppsrätter, särskilt genom att se till att transportsektorn bidrar
väsentligt till uppnåendet av målet. Utfärdad i Bryssel den På
rådets vägnar Ordförande [1] EGT L 209, 2.8.1997, s. 1. [2] EUT L 306, 23.11.2011, s. 25. [3] KOM(2012) 314 slutlig. [4] P7_TA(2012)0048 och P7_TA(2012)0047 [5] Rådets beslut 2012/238/EU av den 26 april 2012. [6] COM(2012) 68 final. [7] SWD(2012) 150 slutlig. [8] Konjunkturrensade engångsåtgärder och tillfälliga
åtgärder, omräknade av kommissionens enheter på basis av informationen i
programmet enligt den allmänt vedertagna metoden. [9] I Belgien kommer endast 37,9 % av utsläppen från
sektorer som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS). Av de
viktigare sektorerna utanför ETS är vägtransporter (21.5 %) och
energianvändning (38,9 %) landets största källa till utsläpp av
växthusgaser. . [10] Artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 1466/97.