INNEHÅLL

1..... Bakgrund. 1

2..... EU:s livsmedelskedja. 2

3..... Överblick över EU:s livsmedelskontroll 2

3.1.    Genomgång av medlemsstaternas årsrapporter 2

3.2.    Resultat av kommissionens kontrollverksamhet i medlemsstaterna. 2

3.3.    Andra källor till information om kontroller i medlemsstaterna. 2

3.4.    Kommissionens uppföljning och tillsyn. 2

4..... Slutsatser 2

1. Bakgrund

Enligt artikel 44.1 i förordning (EG) nr 882/2004[1] (nedan kallad förordningen om foder- och livsmedelskontroll) ska medlemsstaterna varje år till kommissionen lämna en rapport om genomförandet av de fleråriga nationella kontrollplaner som upprättats i enlighet med artikel 41 i förordningen. Rapporterna ska innehålla följande:

a) Uppgifter om ändringar av fleråriga nationella kontrollplaner för att bland annat ta hänsyn till ändrad lagstiftning, nya sjukdomar eller riskfaktorer, ny kunskap, resultat från tidigare kontroller och betydande organisatoriska förändringar.

b) Resultatet av kontroller och revisioner som utförts under det föregående året enligt den nationella kontrollplanen.

c) Antal och typ av fall av bristande efterlevnad som fastställts genom kontrollerna.

d) Åtgärder för att säkerställa ett effektivt genomförande av den nationella kontrollplanen, inbegripet åtgärder för att se till att gällande lagstiftning efterlevs och resultatet av dessa.

Enligt artikel 44.4 och 44.6 i förordningen ska kommissionen utarbeta och lägga fram en årlig rapport till Europaparlamentet och rådet om hur kontrollen i medlemsstaterna fungerar mot bakgrund av

a) de årliga rapporter som medlemsstaterna lägger fram,

b) EU:s revisioner[2] och inspektioner i medlemsstaterna,

c) all annan relevant information.

Kommissionen lade fram sin första rapport till Europaparlamentet och rådet i augusti 2010.[3] Det främsta syftet med den rapporten var att tillhandahålla en första granskning av de data och den information om offentlig kontroll som presenterades i de första årsrapporterna från medlemsstaterna. Den innehöll också en sammanfattning av resultatet av EU:s revisioner och inspektioner. Rapporten diskuterades av medlemsstaterna i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa i september 2010. Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och för jordbruk och landsbygdens utveckling diskuterade den i oktober 2010.

Kommissionen har inlett diskussioner med medlemsstaterna om de frågor som behandlas i den första rapporten och särskilt om hur insamling och hantering av data om offentliga kontroller kan effektiviseras och standardiseras.

I denna andra rapport är utgångspunkten en något annan än i den första. Den syftar till att ge en överblick över EU:s livsmedelskontroller som inte begränsar sig till det senaste år för vilket årsrapporter finns tillgängliga från alla medlemsstater utan baseras på den senaste informationen från alla de tre huvudsakliga källorna till information om kontrollen. Det ger en så aktuell redogörelse som möjligt för hur EU:s kontrollsystem fungerar.

De tre huvudsakliga källor som denna rapport utgår från är a) medlemsstaternas årsrapporter för 2008 och 2009, b) resultaten från kommissionens kontrollverksamhet under 2008–2010, och c) annan relevant information om kontrollerna, t.ex.

·   nya rapporter från medlemsstaterna om kontroller i specifika sektorer,

·   resultaten från EU:s system för snabb varning (systemet för snabb varning för livsmedel och foder – RASFF, systemet för anmälan av djursjukdomar – ADNS och varningssystemet för växtskyddsrisker – Europhyt),

·   diskussioner och beslut om kontroller i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa och ständiga kommittén för växtskydd,

·   en genomgång över överträdelseförfaranden gällande brister i medlemsstaternas kontrollsystem.

2. EU:s livsmedelskedja

För att förstå hur EU:s system för offentlig kontroll genom livsmedelskedjan (inklusive de kontroller som behövs för att garantera växtskydd, djurhälsa och djurskydd) fungerar är det lämpligt att först bilda sig en uppfattning om hur omfattande och komplex EU:s livsmedelskedja är. Enligt de senaste uppgifterna från Eurostat är värdet av den totala produktionen från EU:s livsmedelskedja omkring 750 miljarder euro. Sammanlagt sysselsätter sektorn, från primärproduktion hela vägen till detaljhandel och catering, över 48 miljoner människor. Det finns omkring 14 miljoner primärproducenter i jordbrukssektorn och 3 miljoner livsmedelsföretagare i EU:s livsmedelskedja från livsmedelstillverkning till detaljhandel och catering. Dessa övergripande siffror ger en uppfattning om livsmedelsindustrins omfattning. Den är enorm, men också oerhört varierad och komplex.

Inom exempelvis primärproduktion varierar anläggningarnas genomsnittliga storlek från omkring 90 ha i länder som Tjeckien till omkring 50 ha i länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland och mindre än 8 ha i andra länder, t.ex. Polen, Bulgarien och Rumänien.

Det varierar också stort vilka slags jordbruksmetoder som används i EU. Detta förklaras till stor del av klimatförhållandena men även av mångåriga jordbrukstraditioner.

EU:s livsmedelsindustri omfattar omkring 300 000 företag. För många produkter, t.ex. vin, olivolja, ägg och ost, kan det dock vara jordbruksanläggningar som står för bearbetningen i stället för tillverkningsföretag. Att endast inrikta sig på tillverkningssektorn skulle innebära en underskattning av den totala omfattningen och komplexiteten hos EU:s livsmedelssystem. Framför allt inom tillverkningssektorn står ett litet antal globalt verksamma företag för en mycket stor del av produktionen. Inom mejerisektorn, exempelvis, står 1 % av företagen för över 60 % av den totala produktionen i EU. Utanför primärproduktionssektorn återfinns det största antalet livsmedelsföretagare i slutet av livsmedelskedjan, inom detaljhandel och catering. Det finns över en miljon dagligvaruföretag i EU, många av dem små familjeföretag, även om ett litet antal stora snabbköpskedjor dominerar sektorn sett till total försäljning. Det finns nästan 1,4 miljoner restauranger och cateringföretag.

3. Överblick över EU:s livsmedelskontroll 3.1. Genomgång av medlemsstaternas årsrapporter

EU har utvecklat omfattande och detaljerad lagstiftning för att garantera att de livsmedel som når konsumenterna genom detta stora och komplexa system för livsmedelsproduktion är säkra och hälsosamma. De allmänna principerna för EU:s foder- och livsmedelslagstiftning fastställs i förordning (EG) nr 178/2002[4]. Enligt den förordningen ligger det primära ansvaret för att garantera att livsmedel är säkra hos livsmedelsföretagen, genom hela livsmedelskedjan från primärproduktion till slutlig försäljning till konsument. Medlemsstaterna är skyldiga att övervaka och kontrollera att livsmedelsföretagarna fullgör kraven i EU:s lagstiftning om livsmedels- och fodersäkerhet (inklusive djurhälsa, djurskydd och växtskydd). I det syftet måste de upprätthålla ett kontrollsystem.

I förordning (EG) nr 882/2004 beskrivs hur dessa kontroller ska organiseras och genomföras. Förordningen innehåller i huvudsak allmänna bestämmelser för offentlig kontroll som utförs för att kontrollera efterlevnaden av EU:s regler om livsmedelskedjans säkerhet. Framför allt ställs i förordningen krav på medlemsstaterna när de kontrollerar

· att aktörerna efterlever kraven i sektorslagstiftningen, eller

· att varor som ska släppas ut på EU-marknaden (antingen EU-producerade eller importerade från tredjeländer) uppfyller sektorslagstiftningens standarder och krav.

Medlemsstaternas myndigheter utför dessutom andra officiella uppgifter enligt förordning (EG) nr 882/2004, t.ex. för att bekämpa eller utrota smittämnen som ger djursjukdomar (exempelvis testning av djur för att upptäcka vissa sjukdomar i samband med ett program, en epidemiologisk utredning efter ett utbrott, vaccination mot djursjukdomar eller avlivning av djur som smittats med patogener).

Förordning (EG) nr 882/2004 innehåller också detaljerade regler om kommissionens kontroll av medlemsstaterna för att se till att de fullgör de skyldigheter som anges i sektorslagstiftning och i förordning (EG) nr 882/2004. För att uppfylla kraven i förordningen måste medlemsstaterna upprätta och genomföra fleråriga nationella kontrollplaner. Dessa planer avser vanligen en period på tre till fem år och tillämpades för första gången från början av 2007. Medlemsstaterna ska varje år till kommissionen lämna en årsrapport om genomförandet av de fleråriga nationella kontrollplanerna. Årsrapporter har inkommit för 2007, 2008 och 2009.

Resultaten av kommissionens första analys av de nationella rapporterna sammanfattades i förra årets översiktsrapport, KOM(2010) 441. I den rapporten var det mycket svårt att dra slutsatser för EU som helhet eftersom de nationella rapporterna skilde sig kraftigt åt i fråga om både struktur och innehåll och det saknades harmoniserade uppgifter om kontrollerna. Så ser det fortfarande ut i 2008 och 2009 års rapporter, och det återspeglar delvis de stora olikheterna mellan medlemsstaterna i fråga om jordbruksstrukturer, administrativ kultur och storlek. Rapporternas jämförbarhet har dock förbättrats avsevärt tack vare a) medlemsstaternas erfarenhet av att upprätta rapporterna och b) kommissionens fortlöpande och aktiva dialog med medlemsstaterna för att ytterligare förbättra innehållet och framför allt jämförbarheten. Eftersom de flesta medlemsstater nu lämnat information i tre år i följd kan en del intressanta trender och tendenser över tiden iakttas. Nedan följer en sammanfattning av dessa.

Insamling och analys av data

Ett gemensamt inslag i de flesta rapporter är en allt större insats för att förbättra insamlingen av data om antal och typ av fullgjorda kontroller och om deras resultat. I strävan efter effektivitet och ändamålsenlighet är tillförlitliga och aktuella uppgifter nödvändiga för att resultat ska kunna bedömas och prioriteringar för framtida kontrollverksamhet fastställas. I årsrapporterna nämns många nya och pågående initiativ i den riktningen, men utbytet av kunskap och erfarenheter mellan olika kontrollmyndigheter inom eller mellan medlemsstater tycks vara begränsat. I förra årets årsrapport tillkännagav kommissionen sin avsikt att tillsammans med medlemsstaterna undersöka hur potentialen för elektronisk överföring och analys av data kan utnyttjas för att åstadkomma förenkling och standardisering på EU-nivå. Arbetet med detta har nu inletts, och det kan i sin tur hjälpa medlemsstaterna att utveckla sina egna system för informationshantering.

Övergripande funktionsredogörelse

Enligt kommissionens riktlinjer om rapporternas struktur och innehåll ska varje nationell myndighet varje år lämna en övergripande redogörelse för kontrollsystemets funktion. Dessa redogörelser är av varierande kvalitet. I de flesta rapporter begränsar de sig till en allmän förklaring om att kontrollerna genomförts planenligt och att de övergripande standarderna för livsmedelssäkerhet, djurhälsa, djurskydd och växtskydd är tillfredsställande. Där fall av bristande efterlevnad upptäckts är de vanligen av mindre betydelse. I en del rapporter görs dock en mer heltäckande och underbyggd bedömning på grundval på en uppsättning resultatindikatorer. I några fall avser dessa indikatorer bara antal och typ av genomförda kontroller och huruvida de skett enligt de ursprungliga planerna. I andra fall (Frankrike, Finland, Sverige och Slovakien) går man längre genom att indikatorerna används för att mäta resultat med utgångspunkt i förekomsten av specifika djursjukdomar eller livsmedelsburna sjukdomar. I Frankrike görs också ett försök att spåra kostnaden för kontrollerna på ett antal specifika områden.

Framsteg i genomförandet av fleråriga nationella kontrollplaner

Kravet på medlemsstaterna att införa samlade fleråriga nationella kontrollplaner som omfattar all kontrollverksamhet i hela livsmedelskedjan från jord till bord innebar en stor utmaning. De nationella kontrollsystemen i de flesta länder är oerhört komplexa, och ofta är många olika organisationer inblandade i olika aspekter av kontrollverksamheten avseende livsmedel och foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd. I de flesta medlemsstater hade dessa olika organisationer liten tidigare erfarenhet av att samarbeta kring upprättandet av samlade kontrollplaner. Det operativa ansvaret för att genomföra kontroller har dessutom i de flesta medlemsstater överlåtits till regionala och lokala myndigheter. För att kunna garantera att deras verksamhet på ett konsekvent och sammanhängande sätt är helt integrerad i de nationella planerna måste de nationella myndigheterna stärka mekanismerna för samråd och kommunikation med sina regionala och lokala myndigheter. Årsrapporterna om genomförandet av planerna visar att stora framsteg gjorts när det gäller att inrätta strukturer och förfaranden för integrering av alla aktörers kontrollplaner på nationell, regional och lokal nivå. Den främsta utmaningen nu för de flesta myndigheter är att utveckla informations- och kommunikationssystem som kan tillhandahålla tillförlitliga data om de genomförda kontrollerna och deras resultat, så att resultaten inom ramen för de fleråriga nationella kontrollplanerna kan bedömas korrekt över tiden och målen för kontrollen anpassas med utgångspunkt i riskbaserade prioriteringar.

Registrering av livsmedelsföretagare

Effektiv spårbarhet för livsmedel, från ursprungskällan till den slutliga destinationen, är en central princip i EU:s system för livsmedelskontroll. Systemets viktigaste byggstenar är en heltäckande registrering av alla aktörer, ett effektivt system för identifiering av djur samt spårbarhet för foder och livsmedel. Betydande framsteg har gjorts i fråga registrering om av livsmedelsföretag. På foderområdet är dock registreringen av mindre foderföretag fortfarande ofullständig. När det gäller spårbarhet för djur finns det vissa uppenbara brister i identifieringen av nötkreatur och svin och framför allt i systemen för får, getter och hästar.

Riskvärdering och prioritering

I förordning (EG) nr 882/2004 krävs uttryckligen att nationella myndigheter ska ha ett särskilt system för riskvärdering och prioritering av kontroller. I och med att trycket på resurserna ökar under kommande år måste denna aspekt av fleråriga nationella kontrollplaner och därmed sammanhängande årsrapporter ges högre prioritet. Vissa medlemsstaters rapporter innehåller en bra beskrivning av systemen för riskindelning av livsmedelsföretag och av hur kontrollerna organiseras i enlighet med denna riskindelning. Framför allt Nederländerna, Finland och Slovenien har kommit långt på detta område. I ett antal medlemsstater anger dock de nationella myndigheterna bättre riskindelning av livsmedels- och foderföretagare som ett viktigt område där förbättringar behövs. De senaste åren har kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) vid generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor genom sina revisioner lagt ökad tonvikt på medlemsstaternas behov av att se till att riskbaserad offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som är lämpligt i samtliga sektorer.

Kontrollernas intensitet och omfattning

Överlag framgår av rapporterna att kontrollernas intensitet är hög i hela EU. Hur ofta inspektioner utförs varierar dock stort beroende på företagens karaktär. I exempelvis sektorer som förknippas med hög risk, t.ex. kött- och mjölkproduktion, görs kontroller mycket oftare.

Kontrollerna inom sektorerna för foder och animaliska biprodukter är mindre intensiva än inom livsmedelssektorn. Stora förändringar av EU:s lagstiftning det senaste årtiondet när det gäller foder och animaliska biprodukter, särskilt kravet på registrering av alla företag som producerar foder och animaliska biprodukter, har medfört en tung arbetsbörda för företagen och kontrollmyndigheterna. I de flesta rapporter bekräftas att det finns utrymme för förbättringar och ytterligare intensifiering av kontrollerna baserat på prioritering av riskerna i dessa sektorer.

Kontrollerna på djurhälsoområdet är inriktade på att kontrollera efterlevnaden av kraven på identifiering av djur och testning för att upptäcka djursjukdomar som brucellos, tuberkulos, klassisk svinpest och BSE. Medlemsstaterna ska dessutom ha beredskapsplaner för att kunna hantera större kriser som rör livsmedels- och fodersäkerhet och djurhälsa.

Samordning mellan nationella, regionala och lokala myndigheter

I många medlemsstater ligger det operativa ansvaret för att genomföra offentliga kontroller i första hand hos regionala och lokala myndigheter. Så ser det framför allt ut i medlemsstater med decentraliserade befogenheter, t.ex. Tyskland, Spanien, Italien, Grekland, Storbritannien, Sverige och Finland, där regionala och lokala myndigheter kan vara självstyrande i hög grad. Utmaningen för dessa medlemsstater är att säkra ett tillräckligt stabilt system för ansvarsskyldighet genom vilket regionala och lokala myndigheter kan ge korrekta och konsekventa redogörelser för sin kontrollverksamhet till de nationella myndigheterna och, via dem, till EU-nivån.

En närliggande fråga är också den om överlappande ansvarsområden och kontrollverksamhet mellan olika myndigheter. Det är en fråga som diskuterats länge i ett antal medlemsstater. I exempelvis Grekland, Portugal och Rumänien nämner de interna revisionsmyndigheterna överlappande ansvarsområden och operativ verksamhet som ett betydande problem. Dessa medlemsstater tillhör också dem som nämner otillräckliga resurser som ett av skälen till att målen för antalet kontroller inte kan nås. Generellt sett tycks medlemsstater med tydligt definierade ansvarsområden och förvaltningsstrukturer, med ansvarsskyldighet på alla nivåer, ha den mest effektiva verksamheten.

Nationella revisionssystem

Enligt förordning (EG) nr 882/2004 ska medlemsstaterna utföra interna revisioner eller låta utföra externa revisioner för att säkerställa att deras kontrollsystem uppfyller målen i förordningen. Dessutom föreskrivs att dessa revisioner ska bli föremål för oberoende granskning och ska genomföras på ett sätt som tillåter insyn.

Nästan alla medlemsstater har ett system för revisioner, men i de flesta fall omfattar de bara ett begränsat antal specifika kontrollområden inom det övergripande systemet. Resultaten av revisionerna presenteras i årsrapporterna, men ofta i mycket summarisk form. De huvudsakliga svagheter som identifieras vid dessa interna revisioner och de korrigerande åtgärder som vidtas beskrivs i allmänhet inte närmare. Det finns dock några viktiga undantag. Exempelvis Finland och Tjeckien beskriver resultaten av sina revisioner och de områden där brister identifierats.

Vidare innehåller årsrapporterna begränsad information om vilka bestämmelser som finns för att uppfylla kraven på att revisionsrapporterna ska bli föremål för oberoende granskning.

Tillförlitligheten, eller avsaknaden av sådan, i medlemsstaternas egna revisionssystem när det gäller att åstadkomma nödvändiga förbättringar av kontrollerna kommer i allt högre grad att bli en riskfaktor som tas i beaktande vid planeringen av FVO:s framtida revisioner.

Resurser

Enligt data som lämnats av nationella myndigheter arbetar uppskattningsvis över 100 000 personer direkt eller indirekt på nationell, regional och lokal nivå med att utföra kontroller avseende livsmedels- och fodersäkerhet, djurhälsa, djurskydd och växtskydd. Det är en betydande resurs, men när målen för kontrollerna jämförs med det faktiska resultatet framhåller vissa nationella myndigheter personalbrist som en av de bakomliggande orsakerna till att kontrollmålen inte kan nås. Vissa medlemsstater, t.ex. Nederländerna, säger uttryckligen att deras kontrollsystem och kontrollverksamhet anpassas med hänsyn till de personalminskningar och rationaliseringar som i praktiken ägt rum de senaste åren. Riskvärdering och prioritering av kontroller är väsentliga inslag i denna anpassning.

Utbildning

De nationella rapporterna innehåller detaljerade redogörelser för de utbildningsprogram som varje år anordnas för kontrollpersonal och livsmedelsföretagare. Utbildningsinsatsen är överlag omfattande. Den är inriktad på tre huvudsakliga prioriteringar. För det första kräver förordningarna i hygienpaketet, som antogs 2006, genom att man ökar fokus på goda hygienrutiner och på att alla av alla livsmedelsföretagare ska tillämpa HACCP-principerna[5]. Ett avsevärt arbete har utförts de senaste åren för att se till att livsmedelsföretagare och kontrollpersonal på alla nivåer känner till kraven i de nya förordningarna. För det andra kräver den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, särskilt på relativt nya områden med anknytning till livsmedels- och foderproduktion (t.ex. nya livsmedel, genetiskt modifierade organismer, material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, livsmedels- och fodertillsatser), ständig uppdatering av personalens kunnande. För det tredje har ett ökat fokus på djurfoder och animaliska biprodukter krävt en särskild insats för att se till att företag och kontrolltjänstemän känner till de nya kraven i EU:s lagstiftning på dessa områden.

Utbildning på nationell nivå stöds och kompletteras med utbildning som anordnas av kommissionen inom ramen för programmet Bättre utbildning för säkrare livsmedel, som inleddes 2006 i enlighet med artikel 51 i förordning (EG) nr 882/2004. Detta program, som omfattar ett stort antal olika ämnen, syftar till att göra den offentliga kontrollen effektivare när det gäller att se till att aktörer på alla nivåer följer EU:s lagstiftning om skydd för folkhälsa, djurhälsa, växtskydd och djurskydd. Det bidrar i sin tur till att ge säkrare livsmedel och foder, högre standarder för djurhälsa och växtskydd och bättre konsument- och djurskydd.

Resultaten av kommissionens kontrollverksamhet, t.ex. på området för allmän hygien som beskrivs i del 3.2 i denna rapport, bekräftar att mer utbildning behövs på vissa områden.

Laboratorier

Alla medlemsstater ska utse laboratorier som ska analysera prover som tagits vid offentliga kontroller. Dessa laboratorier ska bedriva verksamhet, och ska bedömas och ackrediteras, i enlighet med fastställda europeiska eller internationella standarder så att en enhetlig och hög nivå garanteras. Det finns ett omfattande nät av officiella laboratorier runtom i EU. Många av dessa är verksamma på nationell nivå, men regionala och lokala myndigheter kan också utse sina egna officiella laboratorier, särskilt i medlemsstater med autonoma regioner eller lokala myndigheter. Det kan leda till att antalet officiella laboratorier blir mycket stort. Ackrediteringsprocessen är komplicerad och ofta relativt kostsam, särskilt för mindre regionala eller lokala laboratorier. Vissa medlemsstater rapporterar därför fortfarande om förseningar när det gäller att nå full ackreditering för alla officiella laboratorier som arbetar med provning i samband med offentliga kontroller. Kommissionen inledde 2010 diskussioner med medlemsstaterna om ackrediteringskrav.

FVO:s revisioner bekräftar att laboratoriernas efterlevnad av EU:s lagstiftning varierar mellan sektorerna. När det gäller t.ex. fisk och fiskeriprodukter tycks de laboratorier som utför analyser i samband med offentliga kontroller i allmänhet vara välutrustade och i stånd att utföra de analyser som krävs. De flesta är också ackrediterade. Situationen är en annan när det gäller exempelvis laboratorier som bedriver verksamhet inom ramen för nationella kontrollplaner för salmonella. FVO:s revisioner visar också på brister vid laboratorierna när det gäller kontroll av bekämpningsmedel i vissa medlemsstater.

Resultat av offentlig kontroll och övervakning

a) Huvudsakliga områden där bristande efterlevnad konstaterats

Det finns två återkommande teman i medlemsstaternas rapporter om bristande efterlevnad i samband med livsmedelsproduktion: hygienkontroller på anläggningar och märkning. Kraven i förordningarna i hygienpaketet trädde i kraft från och med 2006. I 2007 års nationella kontrollrapporter rapporterades om omfattande brister i tillämpningen av dessa förordningar, vilket sannolikt delvis berodde på att de trätt i kraft så sent som året innan. Stabila framsteg på detta område rapporterades 2008 och 2009, men i de flesta rapporter talas det om fortsatta problem för småföretagare inom den del av livsmedelskedjan som avser detaljhandel och catering. De huvudsakliga bristerna är omoderna byggnader och utrustning, inga eller svaga system för företagens egenkontroll, bristfällig tillämpning av HACCP samt otillräcklig registerföring. Vissa myndigheter pekar på problem i detaljhandels- och cateringsektorerna på grund av hög personalomsättning, särskilt bland säsongsarbetare, vilket gör det svårt att se till att personalen har ordentlig utbildning i goda hygienrutiner. När det gäller märkning tycks den största svårigheten ha sin grund i de komplexa krav som blir följden av lagstiftningen på olika områden (t.ex. tillsatser, nutrition, ursprung etc.).

Vad foder beträffar konstateras bristande efterlevnad främst i fråga om försenad registrering av livsmedelsföretagare, otillräcklig tillämpning av HACCP-principerna, hygien hos fodertillverkare samt överträdelser av reglerna om fodertillsatser.

När det gäller djurhälsa gäller de rapporterade bristerna främst identifiering av djur och kontroll av förflyttningar.

I fråga om djurskydd på jordbruksanläggningar kunde många av de brister som konstaterades tillskrivas bristande kunskap hos jordbrukarna, särskilt hos mindre jordbrukare. En del medlemsstater rapporterade om förbättrad efterlevnad från jordbruksanläggningarnas sida till följd av bestämmelsen om utbildning och information till jordbrukare.

Resultat av offentlig kontroll och övervakning

b) Övergripande utveckling i fråga om livsmedelsburen sjukdom

Salmonella och Campylobacter är de två viktigaste orsakerna till livsmedelsburen sjukdom i EU. I Efsas analys av varje medlemsstats rapport om zoonoser bekräftas en nedåtgående trend i EU i fråga om fall av salmonellos hos människa. Sammanlagt rapporterades 108 614 bekräftade fall hos människa 2009 (uppgifter offentliggjorda 2011), och framför allt minskade antalet fall orsakade av S. Enteritidis hos människa kraftigt. I Efsas rapport framhålls tillämpningen av kontrollprogram för salmonella i medlemsstaterna som en orsak till denna minskning.

I medlemsstaternas årsrapporter om kontrollerna anges att provtagning och testning av prover för att upptäcka dessa två mikrobiologiska risker står för en mycket stor andel av provtagningen och testningen i anslutning till livsmedelsproduktion i medlemsstaterna. 

Nationella verkställighetsåtgärder

I förordning (EG) nr 882/2004 anges att behöriga myndigheter ska se till att företagarna vidtar korrigerande åtgärder om bristande efterlevnad upptäcks. Dessutom föreskrivs att medlemsstaterna ska ha tydliga bestämmelser om de sanktioner som gäller vid överträdelser av EU:s lagstiftning. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. I nästan alla rapporter ges en kort sammanfattning av de åtgärder som vidtagits vid bristande efterlevnad. De vanligaste åtgärderna är varningar, böter, tillfällig eller i allvarliga fall permanent stängning av företag samt, i sällsynta fall, straffrättsliga förfaranden vid bedrägeri eller allvarliga överträdelser av rättsliga krav. I allmänhet är informationen om sanktionssystemen och hur de fungerar begränsad, och detaljnivån varierar mellan medlemsstaterna. I avsaknad av närmare och mer harmoniserade uppgifter i årsrapporterna går det inte att bedöma hur konsekvent det övergripande verkställighetssystemet är i alla medlemsstater. I vissa medlemsstater, t.ex. Tjeckien, sker överlag en övergång från domstolsförfaranden till mindre tungrodda och effektivare administrativa förfaranden för vissa mindre allvarliga överträdelser.

Offentlig kontroll efter uppkomst av särskilda hälsorisker – livsmedel, djur och växter

De mest kritiska lägen som uppstått i EU de senaste åren när det gäller livsmedels- och fodersäkerhet har haft sitt ursprung i fodertillverkning. Höga nivåer för dioxinföroreningar upptäcktes 2008 i griskött på Irland. Föroreningarna spårades till problem som uppstått i fodertillverkningsprocessen till följd av att kraftigt förorenade spilloljor använts i samband med torkningen. Dioxinföroreningar upptäcktes 2010 i produkter med ursprung i Tyskland. Föroreningarna spårades till fetter endast avsedda för industriell användning som tillsatts djurfodret. Kommissionen håller på att anta särskilda bestämmelser för att hantera just denna risk.

På djurhälsoområdet har medlemsstaterna tvingats inrikta sig på ytterligare kontrollinsatser gällande blåtunga och aviär influensa. Utbrottet av mul- och klövsjuka i Bulgarien nyligen belyser vikten av fortsatt vaksamhet men visar också att EU:s kontrollåtgärder, när de tillämpas korrekt, effektivt hindrar sjukdomen från att spridas.

På växtskyddsområdet har begränsning av risken för tallvedsnematod i Portugal och genomförande av åtgärder som syftar till att stoppa utbrottet i Spanien getts hög prioritet. På samma sätt har den snabba spridningen för röd palmvivel i Medelhavsländerna och upprepade angrepp av Anoplophora glabripennis och Anoplophora chinensis krävt förstärkta kontroll- och begränsningsåtgärder från medlemsstaternas sida. Åtgärderna på EU-nivå och de kontrollinsatser som gjorts av de berörda medlemsstaterna beskrivs i avsnitt 3.2 i denna rapport.

Intressanta trender som möjliga exempel på god praxis

Klassificering av anläggningar och offentliggörande av resultat (Danmark, Tjeckien, Storbritannien och Belgien): Kravet att alla livsmedelsföretagare ska vara registrerade, tillsammans med de offentliga myndigheternas offentliggörande av inspektionsresultat för dessa företag, gör det lättare att ge konsumenterna en uppfattning om efterlevnaden i restauranger och butiker. Det finns redan ett antal exempel, varav det äldsta är det danska ”smileysystemet” (http://www.findsmiley.dk/da-DK/index.htm). Liknande tankar finns i Storbritannien och Belgien.

 Livsmedelsföretagares egenrapportering av korrigerande åtgärder (Nederländerna): Som ett led i arbetet för att förbättra kontrollenheternas effektivitet och lindra den börda som kontrollverksamheten innebär för livsmedelsföretagarna har Nederländerna infört ett elektroniskt system för livsmedelsföretagarnas egenrapportering. Med hjälp av detta system kan en livsmedelsföretagare med hjälp av ett webbaserat rapportverktyg rapportera till kontrollmyndigheten om åtgärder som vidtagits till följd av rekommendationer efter tidigare kontrollbesök. Vid mer rutinmässiga fall av bristande efterlevnad godtas dessa rapporter i allmänhet utan att myndigheterna behöver göra några uppföljningsbesök, även om man ibland gör slumpmässiga stickprovskontroller.

Kvalitetssäkringssystem (Belgien, Tjeckien, Tyskland, Litauen och Slovenien): Ett antal medlemsstater har infört kvalitetssäkringssystem inom sina kontrollenheter och har fått dem ackrediterade enligt internationella standarder. I exempelvis Tjeckien revideras de flesta kontrollorgans kvalitetssäkringssystem av externa organ med utgångspunkt i standarden ISO 9001. Dessa system ses som viktiga instrument för att förbättra kontrollernas övergripande effektivitet och ändamålsenlighet, och en kontinuerlig oberoende kvalitetsgranskning främjar fortsatta förbättringar. I Tyskland har en särskild delstatsarbetsgrupp för kvalitetssäkring utvecklat en harmoniserad ram för utarbetande av kvalitetssäkringssystem i var och en av de 16 delstaterna.

3.2. Resultat av kommissionens kontrollverksamhet i medlemsstaterna

Enligt förordning (EG) nr 882/2004 ska kommissionen utföra kontroller i medlemsstaterna för att försäkra sig om att offentliga kontroller överlag genomförs i enlighet med respektive flerårig nationell kontrollplan och i enlighet med EU:s lagstiftning.

För att fullgöra kommissionens skyldigheter genomför FVO varje år ett revisions- och inspektionsprogram för att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa, djurskydd och växtskydd. FVO kontrollerar även att nationella offentliga kontroller på dessa områden utförs i överensstämmelse med EU:s lagstiftning. Detta program offentliggörs på kommissionens webbplats i början av varje år.

Resultaten av varje revision presenteras i en rapport riktad till den behöriga nationella myndigheten, tillsammans med slutsatser och rekommendationer för att åtgärda konstaterade brister. I avsnitt 3.4 i denna rapport beskrivs hur rekommendationer hanteras.

Uppgifter från FVO:s revisioner kan leda till att kommissionen vidtar nöd- eller skyddsåtgärder (i form av beslut av kommissionen) vid ett allvarligt hot mot livsmedelssäkerhet, djurhälsa eller växtskydd, eller om risker inte kan begränsas genom åtgärder som vidtas enbart av de berörda medlemsstaterna. Dessa rättsakter kan innebära att det krävs ytterligare kontroller, men även åtgärder för att förhindra handel med eller import av foder, livsmedel, djur och växter eller någon produkt av dessa, beroende på situationen.

Uppgifter från FVO:s revisioner kan också i tillämpliga fall användas som bevis för överträdelser av EU:s lagstiftning i samband med överträdelseförfaranden (se avsnitt 3.4).

Genom att offentliggöra revisionsrapporter, medlemsstaternas åtgärdsplaner och regelbundet uppdaterade landsprofiler förser kommissionen intressenter och medborgare med en saklig redogörelse för hur kontrollmyndigheterna i varje medlemsstat uppfyller sin skyldighet att se till att EU:s lagstiftning tillämpas korrekt.

De senaste åren har FVO utfört omkring 250 revisioner per år som avsett hela livsmedelskedjan och även djurhälsa, djurskydd och växtskydd.

Revisioner avseende livsmedelssäkerhet står för större delen av programmet. Under den granskade perioden gällde minst 70 % av alla revisioner livsmedelssäkerhet, varav några även gällde närliggande djurhälsoaspekter. Omkring 12 % av revisionerna avsåg endast djurhälsa. Djurskydd och växtskydd stod för återstoden – omkring 8 % av revisionerna avsåg vart och ett av de områdena varje år.

FVO:s rapporter ger meningsfull information om hur medlemsstaternas kontrollsystem har fungerat under rapportperioden på de områden som revisionerna avser. I följande avsnitt beskrivs de frågor av intresse som under de senaste tre åren omfattats av programmet i medlemsstaterna i fråga om livsmedelssäkerhet, djurhälsa, djurskydd och växtskydd. Dessutom ges en kort sammanfattning av de huvudsakliga resultaten och slutsatserna från de olika revisionsserierna.

Rapporterna från FVO:s revisioner, tillsammans med de behöriga myndigheternas svar på rekommendationerna i FVO:s rapporter, finns på: http://ec.europa.eu/food/fvo/index_en.cfm

Livsmedelssäkerhet

Offentlig kontroll av mjölk- och köttproduktion

Under den granskade perioden genomförde FVO en serie revisioner av hygienkontroller i samband med nötkött- och mjölkproduktion i nästan alla medlemsstater. Revisionerna bekräftade att alla medlemsstater infört stabila kontrollsystem som i princip överensstämmer med bestämmelserna i förordning (EG) nr 882/2004. Den nödvändiga uppgraderingen av anläggningar för produktion och bearbetning av kött och mjölk till EU-standarder i samband med anslutningen har också i stort sett slutförts framgångsrikt i de tio medlemsstater som gick med i EU 2004. Livsmedelsföretagarna har gått över till att tillämpa kraven i förordningarna i hygienpaketet. Där brister konstaterades kunde de vanligen tillskrivas individuella misstag av kontrollpersonal, vilket ofta tyder på att tillsynssystemet är svagt. Den andra huvudsakliga orsaken till fortsatta brister är kopplad till kontrollmyndigheternas svaga genomförande av lagstiftningen.

Revisionsserien avslöjade också en tendens, framför allt i några av de ”gamla” medlemsstaterna, att inte strikt följa gällande regler för köttinspektion, t.ex. i fråga om a) användning av teknisk personal i stället för officiella veterinärer för att utföra besiktning före slakt, och b) avsaknad av officiella veterinärer vid slakt, särskilt på mindre slakterier, där besiktning efter slakt görs i ett senare skede.

Offentlig kontroll av barnmat

Revisioner genomfördes i 11 medlemsstater och i Schweiz för att utvärdera kontrollen av produktionen av barnmat. Inga större brister i fråga om systemen för hygienkontroll och spårbarhet konstaterades på livsmedelsföretagen i sektorn. HACCP-programmen på dessa företag var dock i allmänhet inte utformade för att ta hänsyn till de specifika risker som är förknippade med barnmat. Brister konstaterades också med avseende på kraven gällande sammansättning och märkning, samt egenkontroll av restsubstanser av bekämpningsmedel och främmande ämnen.

Den offentliga kontrollen av modersmjölkersättning och barnmat var inte alltid tillfredsställande i fråga om ingredienser, sammansättningskriterier och näringsämnen, märkning och bekämpningsmedelsrester. Dessa brister i den offentliga kontrollen hängde ofta samman med begränsad utbildning av officiell personal om särskilda lagstiftningskrav, olämpligt utformade provtagnings- och testningsprogram och begränsad kapacitet för analys av bekämpningsmedelsrester. Liksom i andra sektorer åtgärdas de konstaterade bristerna systematiskt genom olika slags uppföljningsverksamhet.

Övergångsbestämmelser för efterlevnad av förordningarna i hygienpaketet

Enligt förordningarna i hygienpaketet, som gäller sedan 2006, beviljades livsmedelsföretag, vars godkännanden sedan begränsades till försörjning på de inhemska marknaderna, en övergångsperiod till och med utgången av 2009 innan förordningarnas krav måste uppfyllas till fullo. Det rörde sig vanligen om företag med liten kapacitet som bearbetar begränsade mängder livsmedel av animaliskt ursprung. I slutet av övergångsperioden måste dessa anläggningar antingen anpassa verksamhetens omfattning eller uppfylla hygienkraven, även om förordningarna medger flexibilitet i fråga om vissa bestämmelser.

Besök gjordes nyligen i sex medlemsstater för att granska framstegen på detta område. Där nationella myndigheter medgett flexibilitet i enlighet med EU:s förordningar konstaterades att detta innebar lösningar för många av de små livsmedelsföretagarna, särskilt i nötkötts- och mjölksektorerna. I medlemsstater med mindre flexibla bestämmelser var det vanligare med bristande efterlevnad. Eftersom medlemsstaterna inte till fullo uppfyller kravet att anmäla nationella flexibilitetsbestämmelser till kommissionen är någon fullständig kontroll på EU-nivå av efterlevnaden av dessa bestämmelser inte möjlig.

Spårbarhet för nötkött och nötköttsprodukter

En serie revisioner av spårbarhet för nötkött och nötköttsprodukter ska slutföras före utgången av 2011. Jämfört med situationen 2002, när den senaste granskningen gjordes, har kontrollerna av spårbarhet för nötkött och nötköttsprodukter och av obligatorisk märkning förbättrats i de medlemsstater som besökts. När det gäller spårbarhet för levande djur fanns en del brister, främst i anslutning till förvaltning av databaser, kontroller på anläggningar samt anmälan av förflyttningar av boskapsmarknader eller handlare.

Offentlig kontroll av fisk och fiskeriprodukter

Revisioner utfördes i nio medlemsstater för att bedöma efterlevnaden av EU:s krav i fråga om fisk. Överlag konstaterades att heltäckande offentliga kontrollsystem för fiskeriprodukter fanns i alla de länder som besöktes. Systemen innefattade även registrering och godkännande av anläggningar och fiskefartyg. I en del länder konstaterades avsevärda variationer i genomförandet av offentlig kontroll mellan olika regioner. Generellt sett var laboratorier som genomförde officiella analyser välutrustade och i stånd att göra de nödvändiga analyserna. De flesta laboratorier var ackrediterade.

De övergripande systemen var lämpligt utformade och förvaltades väl, men på tre specifika områden identifierades brister i kontrollen. Det gällde a) primära produktionsplatser, t.ex. fiskefartyg och fiskodlingar, b) vissa fabriks- och frysfartyg, c) specifika parametrar avseende fiskeriprodukter, t.ex. organoleptiska kontroller, färskhetsindikatorer, histamin, parasiter och mikrobiologiska kontroller.

Offentlig kontroll av fjäderfä

Det gjordes tolv revisioner av medlemsstaternas kontrollsystem för fjäderfäkött och produkter av fjäderfäkött. Generellt sett var efterlevnaden god. Hela produktionskedjan för fjäderfä omfattades, även om antalet kontroller på anläggningsnivå i vissa fall var begränsat. De huvudsakliga områden där det konstaterades att förbättringar behövdes var tillämpning av särskilda hygienkrav, t.ex. provtagningsfrekvens för slaktkroppar och genomförande av HACCP-planer på anläggningar, samt avsaknad av anmälan till kommissionen av nationell lagstiftning som medger flexibilitet för slakterier med liten kapacitet. På den sistnämnda punkten är situationen densamma som för flexibilitetsbestämmelserna i nötkötts- och mjölksektorerna, som beskrivs ovan.

Kontrollplaner för salmonella

Sju revisioner av nationella kontrollplaner för salmonella i fjäderfäsektorn genomfördes. I samtliga medlemsstater som besöktes hade kontrollplaner införts, men i en del fall hade genomförandet försenats för vissa kategorier. Planerna för övervakning och offentlig provtagning för att upptäcka salmonella i olika fjäderfäkategorier var inte helt förenliga med EU:s lagstiftning i alla medlemsstater, ofta på grund av brister i fråga om provtagning, åtgärder vid positiva testresultat och laboratorier.

Importkontroll av livsmedel av icke-animaliskt ursprung

I och med genomförandet av kommissionens beslut gällande mykotoxin och förvanskning av färgämnet Solvent har den offentliga kontrollen förbättrats avsevärt, särskilt när det gäller provtagning, provberedning och hantering av sändningar som inte uppfyller kraven. Brister konstaterades dock i fråga om varor där kontrollfrekvensen avgörs av medlemsstaternas riskvärdering, anmälningar via systemet för snabb varning, laboratorier samt rapportering av analysresultat.

På senare tid har FVO:s revisioner i medlemsstaterna varit särskilt inriktade på genomförandet av förordning (EG) nr 669/2009 om offentlig kontroll av import av visst foder och vissa livsmedel av icke-animaliskt ursprung[6]. De första resultaten visar att medlemsstaterna överlag har fullgjort de viktigaste skyldigheterna enligt förordningen, särskilt genom att inrätta utsedda införselställen för dokumentkontroll, identitetskontroll och fysisk kontroll. Ytterligare insatser krävs när det gäller att förbättra nätverken mellan behöriga myndigheter och underlätta vidaretransport av sändningar mellan olika medlemsstater i väntan på resultaten av fysiska kontroller.

Bekämpningsmedelsrester

FVO utförde tio revisioner av kontroller av bekämpningsmedelsrester i medlemsstaterna. Resultaten visar att de behöriga myndigheternas ansvarsområden är tydligt definierade och att programmen för kontroll av bekämpningsmedelsrester generellt genomfördes på ett tillfredsställande sätt och var riskbaserade.

I flera medlemsstaters offentliga kontroll råder dock brist på laboratorieutrustning för utförande av effektiva analyser med den breda omfattning som krävs enligt EU:s lagstiftning. Rekommendationer om korrigerande åtgärder har utfärdats till de medlemsstaterna, och de följs upp aktivt.

Vid FVO:s revisioner konstaterades att egenkontroller är ett generellt krav i EU:s livsmedelslagstiftning och att livsmedelsföretagare (särskilt de stora detaljhandelskedjorna) har infört synnerligen omfattande system för egenkontroll inriktad på bekämpningsmedelsrester. Det konstaterades också att dessa system, som fungerar parallellt med offentlig kontroll, inte varit föremål för någon bedömning av behöriga myndigheter. FVO rekommenderade därför, i enlighet med förordning (EG) nr 882/2004, att medlemsstaterna ska utvärdera tillförlitligheten i dessa system för egenkontroll och ta hänsyn till resultaten vid fastställandet av hur ofta offentlig kontroll ska göras (i förordningen anges uttryckligen att medlemsstaternas offentliga kontroll ska genomföras med hänsyn till tillförlitligheten hos eventuella egna kontroller som genomförts av livsmedelsföretagare).

Offentlig kontroll av tillämpningen av förordning (EG) nr 852/2004 (allmänna hygienkrav)

Tjugotvå revisioner ägde rum i medlemsstaterna för att bedöma de offentliga systemen för kontroll av efterlevnaden av hygienreglerna för livsmedel enligt förordning (EG) nr 852/2004 samt bestämmelser om spårbarhet och märkning och bestämmelser om saluföring av vatten på flaska. Offentlig kontroll gjordes i samtliga medlemsstater som besöktes, och vid de inspektioner som iakttogs av FVO:s revisionsgrupper bekräftades att nationella inspektörer var säkra i sin bedömning av hygienkraven. När det gäller de behöriga myndigheternas bedömning av HACCP upptäcktes emellertid svagheter i de flesta medlemsstater, och likadana brister konstaterades hos livsmedelsföretagarna, som hade genomfört HACCP-principerna i motsvarande låg utsträckning. Dessutom konstaterades att det fanns brister i fråga om utbildning i dessa frågor.

Offentlig kontroll av livsmedelstillsatser

Sexton revisioner genomfördes för att bedöma de offentliga kontrollsystemen för livsmedelstillsatser i vissa medlemsstater. Resultaten visade att väletablerade regelverk och organisatoriska strukturer för offentlig kontroll fanns i samtliga medlemsstater som besöktes, inklusive goda laboratorienätverk. Kontrollpersonalen är i allmänhet tillräcklig, även om kvalifikations- och utbildningsnivån skulle kunna förbättras. Kontrollförfarandena är vanligen väldokumenterade, den riskbaserade kontrollmetoden följs i huvudsak, och åtgärder vidtas vid fall av bristande efterlevnad. Vissa brister konstaterades dock i kontrollen av renhet och märkning när det gäller livsmedelstillsatser. I allmänhet förekommer ingen kontroll vid införselstället, utom för de otillåtna färgämnen som uttryckligen nämns i EU:s lagstiftning. EU:s lagstiftning om övervakning av konsumtion och användning av livsmedelstillsatser har inte genomförts i ett antal medlemsstater. Detta åtgärdas aktivt genom uppföljningsprocessen.

Offentlig kontroll av material avsedda att komma i kontakt med livsmedel

En serie på sexton revisioner genomfördes för att bedöma den offentliga kontrollen av material avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Det finns regelverk för offentlig kontroll av material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, men genomförandet har först nyligen inletts i ett antal medlemsstater och ytterligare insatser behövs för att utveckla kontrollsystemen. Bl.a. behövs särskilda riktlinjer för kontrollen, uppgradering av laboratorier och sektorsspecifik utbildning. Utnämningen av behöriga myndigheter för offentlig kontroll är ofta oklar, vilket resulterar i avsaknad av, eller överlappande, kontroller. Eftersom registrering av företag inom sektorn för material avsedda att komma i kontakt med livsmedel inte är obligatorisk enligt EU:s lagstiftning finns det ingen garanti för att de omfattas av offentlig kontroll. Generellt sett var riskbaserade kontroller väl etablerade i tillverkningsledet när det gäller material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, men ytterligare insatser är nödvändiga när det gäller kontroll i användarledet, t.ex. på livsmedelsförädlingsföretag. Personal vid behöriga myndigheter har ofta otillräcklig utbildning i specifika frågor som rör material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, t.ex. spårbarhetssystem, god tillverkningssed och bedömning av förklaringen om överensstämmelse.

Offentlig kontroll av genetiskt modifierade organismer (GMO)

FVO:s revisioner inriktades på offentlig kontroll av efterlevnaden av kraven på spårbarhet och märkning i samband med utsläppande på marknaden av livsmedel, foder och utsäde som är framställda av genetiskt modifierade organismer, och på hur de särskilda kontroller som krävs enligt akuta beslut för att förhindra import av otillåtna genetiskt modifierade organismer fungerar. Kontrollen utförs i allmänhet i överensstämmelse med EU:s krav, men vissa brister konstaterades i fråga om importkontroll av kinesiskt ris, ackreditering av laboratorier och otillräcklig provtagning för laboratorieanalys.

Djurhälsa

Program för utrotning av djursjukdomar: arbetsgruppens verksamhet

Vid sidan av FVO:s verksamhet när det gäller utrotning av sjukdomar, som beskrivs nedan, bildades 2000 en arbetsgrupp för övervakning av program för utrotning av djursjukdomar, med delfinansiering från EU, med målet att göra dessa program mer effektiva. För vissa sjukdomar, t.ex. bovin tuberkulos, brucellos, rabies och klassisk svinpest, har särskilda expertundergrupper bildats för att ge medlemsstaterna tekniskt stöd och övervaka genomförandet.

Utrotning av bovin tuberkulos och brucellos

Utrotning av bovin tuberkulos och brucellos hos nötkreatur, får och getter prioriteras högt i medlemsstater som inte officiellt är fria från dessa sjukdomar. FVO genomförde tio revisioner av program för utrotning av tuberkulos och/eller brucellos. Programmen, som godkänts och delfinansierades av EU, genomfördes i allmänhet väl. I några av de medlemsstater som besöktes upptäcktes dock brister (i vissa fall allvarliga) i fråga om restriktioner för förflyttning, testnings- och provtagningsfrekvens och/eller genomförande av epidemiologiska utredningar.

Som en följd av FVO:s och arbetsgruppens verksamhet ägnar kommissionen särskild uppmärksamhet åt att se till att bristerna i dessa medlemsstater åtgärdas genom bättre utformning, genomförande och övervakning av utrotningsprogram.

Rabies

Tack vare genomförandet av de EU-finansierade programmen för utrotning av rabies har stora framsteg i utrotningen av rabies rapporterats vid FVO:s revisioner i de baltiska medlemsstaterna. I vissa medlemsstater konstaterades dock brister i genomförandet av vaccinationsprogram. Resultaten av FVO:s revisioner visar att förekomsten av rabies hos tama och vilda djur fortfarande är ett problem.

Klassisk svinpest

Tack vare den ökade tillämpningen av biosäkerhetsåtgärder och förbättrade vaccinationskampanjer för vildsvin inom ramen för ett EU-finansierat utrotningsprogram har bara sporadiska utbrott av klassisk svinpest hos tamsvin förekommit i EU de senaste åren. Spridningen begränsades av medlemsstaterna genom tillämpning av relevant EU-lagstiftning och beredskapsplaner (se nedan). Trots dessa förbättringar förekommer klassisk svinpest fortfarande hos vindsvinspopulationen i vissa regioner i några medlemsstater i centrala och sydöstra Europa, vilket innebär en risk för att viruset återinförs bland tamsvin. FVO övervakar sjukdomsläget och myndigheterna får, bl.a. genom arbetsgruppens verksamhet och främst i Bulgarien och Rumänien, hjälp med att hantera sjukdomen under de särskilda omständigheter som råder i de medlemsstaterna.

Beredskapsplaner

Medlemsstaterna omfattas av ett rättsligt krav att utarbeta beredskapsplaner för att vara förberedda inför eventuella utbrott på sitt territorium av allvarliga epizootiska sjukdomar, t.ex. mul- och klövsjuka och klassisk svinpest. FVO utförde revisioner av dessa beredskapsplaner i åtta medlemsstater. Revisionerna visade att de behöriga myndigheterna generellt har visat sin förmåga att snabbt reagera på anmälningar om misstänkta epizootiska sjukdomar och vidta de åtgärder som krävs. Rekommendationer utfärdades om ytterligare förbättringar på vissa punkter, t.ex. laboratoriernas beredskap, lokala bestämmelser och regelbundna översyner och uppdateringar av planerna.

Offentlig kontroll av laboratorier för mul- och klövsjuka

Kommissionen omfattas av ett rättsligt krav att inspektera EU-laboratorier som hanterar levande mul- och klövsjukevirus, på grund av riskerna för djurhälsan om viruset läcker ut från en kontrollerad miljö. Det finns sexton nationella diagnoslaboratorier och tre laboratorier som har tillstånd att hantera viruset för vaccinproduktion. De senaste åren har åtta laboratorier inspekterats, med blandade resultat. I tre laboratorier konstaterades allvarliga problem, som hade kunnat medföra en risk för att viruset läckte ut. I två av dessa fall, som gällde system för bortskaffande av avfall, kunde problemen snabbt lösas, men i det tredje fallet var biosäkerhetsnivån otillräcklig och tillståndet att hantera levande mul- och klövsjukevirus drogs in. Med tanke på riskerna och de betydande resurser som krävs för att övervaka verksamheten vid dessa laboratorier på både medlemsstats- och EU-nivå, bekräftar dessa resultat att laboratorier för mul- och klövsjuka endast bör godkännas i de medlemsstater som är i stånd att garantera efterlevnad av artikel 65 i direktiv 2003/85/EG, och i synnerhet att säkra de resurser det kräver.

BSE

Förekomsten av BSE har minskat kraftigt, och det har möjliggjort en betydande höjning av den ålder då djuren testas. Frekvensen för FVO:s revisioner på detta område har minskats i motsvarande grad.

Blåtunga

Sedan vaccin mot blåtunga av serotyp 8 blev tillgängligt har FVO utfört revisioner i fyra medlemsstater för att utvärdera genomförandet av delfinansierad nödvaccinering mot blåtunga. Även om en del brister konstaterades, främst gällande undantaget från vaccinering för vissa delpopulationer, t.ex. slaktdjur och ersättningslamm, genomfördes vaccinationskampanjerna i allmänhet i enlighet med de godkända programmen.

Djurskydd

FVO genomförde 39 revisioner av djurskyddskontroller gällande djurskydd på anläggningar, under transport och vid slakt. Detta intensiva program, som omfattade samtliga medlemsstater, gav viktiga resultat på tre huvudsakliga områden.

Vid FVO:s revisioner har medlemsstaternas framsteg med att fasa ut icke inredda burar för värphöns innan tidsfristen löper ut den 1 januari 2012 övervakats. Det finns en oro för att ett stort antal producenter i flera medlemsstater inte kommer att klara tidsfristen. Kommissionen samarbetar med experter i medlemsstaterna i syfte att påskynda utfasningen och se till att kraven uppfylls under 2011.

När det gäller djurskyddskrav vid svinhållning har medlemsstaterna kommit olika långt med förberedelserna inför tidsfristen den 1 januari 2013 för kravet att hålla dräktiga suggor i grupp. FVO:s övervakning av framstegen på detta område visar att det i de flesta medlemsstater kommer att krävas stora insatser för att klara tidsfristen. Otillräckliga framsteg har gjorts när det gäller äldre krav, t.ex. att tillämpa annan djurhållnings- och miljöpraxis i stället för svanskupering av smågrisar. Sverige och Finland, där ett kuperingsförbud redan finns, utgör undantag.

När det gäller transport var det visserligen bara ett fåtal medlemsstater som 2007 hade goda förutsättningar att uppfylla kraven för godkännande av transportmedel, men på senare år har kontinuerliga framsteg gjorts med att förbättra efterlevnaden. Det nya kravet på installation av temperaturövervakningsutrustning och en varningsanordning har i allmänhet genomförts framgångsrikt. I flertalet medlemsstater har man emellertid inte i samband med godkännande av fordon tagit tillräcklig hänsyn till vissa krav gällande vattenanordningar och satellitnavigeringssystem.

Växtskydd

Importkontroll av reglerade föremål

Elva revisioner har utförts av medlemsstaternas importkontrollsystem för växtskydd, som ett led i en revisionsserie avseende EU:s reviderade växtskyddsordning vid import som tillämpas sedan 2005. Stora förbättringar av kontrollsystemen konstaterades. Det finns dock fortfarande punkter som behöver åtgärdas, särskilt i fråga om kontroll på andra platser än införselställen. Problem konstaterades i fråga om reglerade föremål som transiteras, eftersom det inte var möjligt att identifiera alla sådana varor på det första införselstället. Det innebar att vissa varor alltså inte genomgick den nödvändiga växtskyddskontrollen. I en del medlemsstater beror dessa brister på resursfördelningen och brister i infrastrukturen.

Utbrott av skadegörare

Tjugotre revisioner omfattade en rad olika skadliga organismer. När det gäller de viktigaste skadegörarna förekommer tallvedsnematod (Bursaphelenchus xylophilus) i Portugal, och ett utbrott inträffade i Spanien. En rad lagstiftningsanpassningar och tillämpningsinitiativ från kommissionen för att stärka kontrollen, däribland flera FVO-revisioner, har bidragit till att förhindra att skadegöraren sprids till övriga EU. När det gäller röd palmvivel (Rhynchophorus ferrugineus), visade FVO:s revisioner att medlemsstaterna har ansträngt sig för att kontrollera denna skadegörare. Dess biologi försvårar tidig upptäckt och kontroll, och det har förekommit betydande problem med genomförandet av de nödvändiga utrotningsåtgärderna i privata trädgårdar och i städer där värdväxterna (palmer) vanligen finns. Röd palmvivel är nu utbredd i många av de områden i EU där palmer odlas.

Anoplophora spp. är skadegörare i en lång rad olika vedväxter. FVO:s revisioner har visat att medlemsstaterna i praktiken inte systematiskt tillämpar de åtgärder som är nödvändiga för att utrota dem i tid. Med undantag för ett stort utbrott i norra Italien har utbrotten dock generellt åtminstone begränsats till mindre områden, och i vissa fall har skadegöraren utrotats.

Intern växtskyddskontroll

Sexton revisioner genomfördes av intern växtskyddskontroll, inklusive underhåll av skyddade zoner, genomförandet av systemet med växtpass och kontrollen inom potatissektorn. De flesta revisioner bekräftade att korrekta kontroller gjordes i de skyddade zonerna, men det fanns fall där medlemsstater uppmanades att förbättra kontrollen avsevärt för att undvika att statusen som skyddad zon skulle dras in. Revisionerna av växtpasset gav blandade resultat. De visade att ett antal fall av bristande efterlevnad som konstaterats under tidigare revisionsserier inte hade åtgärdats. Resultaten visade också att ett fungerande kontrollsystem kan inrättas med lämplig uppgiftsprioritering och resursfördelning. Vid de flesta revisioner noterades framsteg i potatissektorn.

Djurfoder och animaliska biprodukter

FVO har genomfört 39 revisioner på detta område. De huvudsakliga slutsatserna från dessa revisioner redovisas nedan.

Godkännandeprocessen har slutförts i samtliga medlemsstater för de större foderanläggningar för vilka godkännande krävs, men registreringen av mindre anläggningar var fortfarande i hög grad ofullständig. EU:s lagstiftning kräver registrering av alla aktörer som är verksamma inom produktion, bearbetning, lagring, transport eller distribution av foder.

Många brister upptäcktes i utformningen och genomförandet av HACCP-baserade förfaranden, tillsammans med bristande kunskaper om hur de ska bedömas vid de behöriga myndigheterna.

När det gäller importkontrollen saknades en riskbaserad metod i många fall, och för vissa varor gjordes sällan fysiska kontroller.

Det finns en risk för att bearbetat animaliskt protein i organiska gödselmedel och jordförbättringsmedel kan hamna i foder. Vid FVO:s revisioner har man konstaterat ett behov av att stärka den offentliga kontrollen av organiska gödselmedel och jordförbättringsmedel, som överlag var tillfredsställande på produktionsanläggningar men svag i saluförings- och användningskedjan i övrigt. Vid nästa omgång FVO-revisioner läggs särskild tonvikt vid kontroll av denna del av foderkedjan.

Avsevärda förbättringar har ägt rum vad beträffar användningen av handelsdokument för animaliska biprodukter liksom deras riktighet och tillförlitlighet. Detsamma gäller insamling, transport, identifiering och bortskaffande av animaliska biprodukter som, med undantag för detaljhandelssektorn, i stort sett sker i överensstämmelse med gällande krav.

Importkontroll av livsmedel av animaliskt ursprung och djur

Det har gjorts 30 FVO-revisioner av import- och transiteringskontroll. Samtliga medlemsstater har omfattande offentliga system för importkontroll, och de fungerar till största delen väl.

Framför allt har utvecklingen och genomförandet av ett gemensamt datoriserat system för import i Traces underlättat och förenklat många förfaranden vid gränskontrollstationer och förbättrat kommunikationen mellan medlemsstaterna i anslutning till import och transitering. Det har också gett en bättre överblick över importmönstret till EU. En del av de största importmedlemsstaterna använder dock ännu inte Traces till fullo, vilket är en svaghet.

Vid revisionerna identifierades ett antal problem som behöver åtgärdas:

De gällande reglerna för kontroll av omlastning av sändningar med ursprung i ett tredjeland på väg till ett annat tredjeland är komplicerade och svåra att tillämpa, särskilt när det gäller anmälan till de behöriga gränskontrollstationerna och uppföljning och kontroll av utförsel inom angivna tidsfrister. Dessa svårigheter förekommer i alla hamnar, men de är vanligast i de större hamnar där de flesta sådana omlastningar äger rum. I väntan på en översyn av de gällande reglerna har vissa ändringar gjorts av de tidsfrister som tillämpas, och riktlinjer har utfärdats för att göra reglerna både effektivare och lättare att tillämpa.

Det finns stora variationer i medlemsstaterna när det gäller kontrollprogrammen för importerade sändningar. Kontrollstrategin, provtagningsnivåerna och uppsättningen produkter och ursprung som testas varierar stort.

Behöriga myndigheter tillämpar inte systematiskt verkställighetsåtgärder och sanktioner för att förbättra efterlevnaden på områden som anmälan av sändningar före den fysiska ankomsten och korrekt ifyllande av officiell dokumentation.

Restsubstanser av veterinärmedicinska läkemedel och föroreningar

FVO har utfört 20 revisioner avseende restsubstanser av veterinärmedicinska läkemedel och föroreningar i medlemsstaterna. De huvudsakliga slutsatserna från dessa redovisas nedan.

Analyslaboratorierna i de flesta medlemsstater är nu ackrediterade enligt ISO 17025:2005, men det varierar stort hur många resthaltsmetoder ackrediteringen omfattar. Villkoren och förfarandena för sådan metodackreditering avgörs av de nationella ackrediteringsorganens policy. Om de godtar ”flexibel omfattning” får laboratoriet, när de ursprungliga ackrediteringskriterierna har uppfyllts, lägga till kombinationer av ämnen/matriser/arter till en redan ackrediterad metod, utan att varje gång ansöka om godkännande hos ackrediteringsorganet. Om de nationella ackrediteringsorganen kräver att godkännande ska sökas för varje ny metod, vilket vanligen sker i samband med den årliga revisionen, är förfarandet mycket långsammare och ofta mer kostsamt för laboratorierna.

Kommissionens beslut 2002/657/EG innehåller bindande anvisningar för validering av resthaltsmetoder för officiella restsubstanslaboratorier. Även om detta är tidskrävande och något komplicerat har det gett en harmoniserad syn på validering i medlemsstaterna, ökat resultatens tillförlitlighet och gett vägledning för restsubstanslaboratorier i tredjeländer.

Hästar som behandlas med vissa läkemedel måste på ett säkert sätt hållas utanför livsmedelskedjan i sex månader (för vissa läkemedel) eller resten av livet. Detta görs i avsnitt IX i passet för hästdjur, som varje häst i EU ska ha från omkring sex månaders ålder. Trots att tidsfristen för registrering av alla hästar har löpt ut pågår genomförandet fortfarande i flera medlemsstater. I de flesta medlemsstater krävs och kontrolleras pass för hästdjur vid slakten, men mycket få, om några, medlemsstater har utfört kontroller av sambandet mellan vissa behandlingar och uppgifterna i avsnitt IX i passet.

Information från livsmedelskedjan vid slakten ges för alla arter i de flesta medlemsstater. Tolkningen av lagstiftningen varierar dock avsevärt. Vissa medlemsstater kräver att ägare/djurhållare ska uppge all behandling som getts till ett djur under dess livstid i informationen från livsmedelskedjan. Andra kräver en förklaring om att djuren inte slaktats före utgången av en läkemedelsfri tid för ett läkemedel.

3.3. Andra källor till information om kontroller i medlemsstaterna

Sektorsspecifik rapportering

Enligt bestämmelser i EU:s lagstiftning om olika aspekter av livsmedelssäkerhet, djurhälsa, djurskydd och växtskydd ska medlemsstaterna lämna regelbundna rapporter om vissa specifika krav. På grundval av dessa nationella rapporter utarbetar kommissionen i sin tur ett antal sektorsrapporter som redovisar genomförandeläget för vissa aspekter av EU:s lagstiftning som gäller livsmedelskedjan, däribland en del specifika data om offentliga kontroller och resultat av dessa på de aktuella områdena.

Till de mest relevanta hör rapporterna om övervakning och testning av idisslare för att fastställa förekomst av transmissibel spongiform encefalopati (TSE), trender för och källor till zoonoser, zoonotiska smittämnen och livsmedelsburna utbrott (som delegerats till Efsa), anmälningspliktiga sjukdomar hos nötkreatur och svin (i samband med handel inom EU), den årliga övervakningsrapporten om bekämpningsmedelsrester i EU och rapporterna från mötena i arbetsgruppen för utrotning av djursjukdomar.

En tabell med en förteckning över kommissionens huvudsakliga rapporter som offentliggjorts det senaste året och webbplatserna för dem finns i bilagan till denna rapport.

System för snabb varning och andra rapporteringsverktyg

De befintliga systemen för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF), utbrott av djursjukdom (ADNS) och utbrott av växtsjukdomar (Europhyt) är viktiga verktyg för snabb hantering av kritiska lägen och nya risker. De utgör källor till information om risk- och sjukdomsmönster som uppstår i livsmedelskedjan. De data de tillhandahåller kan vara viktiga indikatorer på brister i efterlevnaden av säkerhetsnormer. Utförliga resultat från dessa varningssystem för livsmedelssäkerhet och djursjukdomar sammanfattas varje år i årsrapporter om RASFF och ADNS som publiceras på kommissionens webbplats:

http://ec.europa.eu/food/food/rapidalert/index_en.htm http://ec.europa.eu/food/animal/diseases/adns/index_en.htm.

När det gäller Europhyt, anmälningsverktyget för kvarhållande av försändelser av växtskyddsskäl, håller kommissionen på att inrätta en webbplats med månatliga rapporter om sådant kvarhållande.

Traces-systemet gör det möjligt att utbyta information mellan kommissionen och medlemsstaterna om de kontroller som utförts av djur och djurprodukter (av inhemska produkter och produkter som importeras från tredjeländer) och är således ännu en viktig källa. Inom systemet rapporteras såväl omfattningen av aktuella varutransporter som utförda offentliga veterinärkontroller: http://ec.europa.eu/food/animal/diseases/traces/index_en.htm.

Rapporter från möten i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa

Medlemsstaterna lägger även regelbundet fram rapporter om kontrollverksamheten vid möten i ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Det kan vara rutinrapporter om förekomsten och kontrollen av livsmedelsburen sjukdom, djursjukdomar eller växtsjukdomar, men rapporterna kan även gälla nyligen inträffade utbrott och nödåtgärder som vidtagits med anledning av dessa. De utgör ännu en viktig informationskälla för kommissionen vid bedömningen av hur kontrollerna i medlemsstaterna fungerar. Under senare år har kommissionen antagit som praxis att publicera dessa framställningar på kommissionens webbplats tillsammans med protokollen från respektive möte.

Dessutom utarbetar kommissionen för vissa områden en sammanställning av sådana rapporter som mottagits från medlemsstaterna och gör dem tillgängliga genom ständiga kommittén (på följande webbplats:

http://ec.europa.eu/food/committees/regulatory/index_en.htm).

3.4. Kommissionens uppföljning och tillsyn

Ständig uppmärksamhet på och samordning av tillsynsverksamheten förblir en prioritering på alla områden som omfattas av denna rapport. Rekommendationerna i FVO:s revisionsrapporter utgör ett viktigt bidrag i det sammanhanget. De följs upp systematiskt genom en rad olika åtgärder.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter uppmanas att lägga fram en ”åtgärdsplan” som beskriver hur de följt eller avser att följa rekommendationerna. Kommissionen utvärderar i sin tur åtgärdsplanen och övervakar systematiskt genomförandet av alla dessa åtgärder genom ett antal uppföljningsaktiviteter: a) generella uppföljningsrevisioner då FVO och medlemsstatens myndigheter träffas för att se över vilka framsteg som gjorts i fråga om alla rekommendationer till medlemsstaten; b) uppföljningsrevisioner på plats i specifika frågor eller begäran om skriftliga rapporter om specifika frågor; c) bilaterala högnivåmöten i händelse av övergripande eller bestående problem.

En annan informationskälla som kan visa på bristande efterlevnad eller verkställighetsproblem är klagomål från allmänheten eller icke-statliga organisationer, och kommissionen är noga med att se till att dessa tas upp även med de berörda medlemsstaterna så att ett positivt resultat kan nås.

Kommissionen konstaterade i övrigt under loppet av 2009–2010 att EU:s pilotprojekt, som drivits i 15 frivilliga medlemsstater sedan april 2008 i syfte att tillhandahålla snabbare och mer utförliga svar på frågor som uppstår i samband med tillämpningen av EU:s lagstiftning, är ett användbart verktyg. Det har förbättrat kommunikationen mellan kommissionen och medlemsstaterna och bidragit till att lösa verkställighetsproblem, utan att formella överträdelseförfaranden behöver inledas.

I fall där behöriga myndigheter misslyckas med att vidta tillfredsställande korrigerande åtgärder för att rätta till bestående problem, och där de mekanismer som beskrivs ovan inte leder till någon tillfredsställande lösning eller ger otillräckliga förbättringar, kan kommissionen behöva inleda överträdelseförfaranden för att få medlemsstaten att följa reglerna.

Det skedde i tre fall mot Grekland, som konsekvent misslyckades med att rätta sig efter en rad viktiga bestämmelser i EU:s lagstiftning om livsmedelssäkerhet. I tre domar dömdes Grekland av domstolen för underlåtenhet att tillämpa EU:s lagstiftning. Det gällde särskilt följande:

– Vid FVO:s revisioner konstaterades långvariga, grundläggande och systemrelaterade brister i Greklands offentliga kontroll, som främst kunde hänföras till en brist på mänskliga resurser vid de grekiska veterinärmyndigheterna. Det ledde till att både den centrala förvaltningen och de decentraliserade myndigheterna misslyckades med att genomföra offentliga kontroller på ett effektivt och stabilt sätt. Domstolen kom fram till att resultaten av de grekiska myndigheternas insatser för att lösa dessa problem var otillfredsställande[7].

– Domstolen konstaterade också att Grekland inte korrekt hade tillämpat centrala bestämmelser i EU:s lagstiftning om animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel[8] och om skydd av djur under transport och i slakterier[9].

Under 2010 utfärdade kommissionen dessutom motiverade yttranden till Italien och Spanien.

– I Italiens fall visade FVO:s revisioner att de italienska myndigheternas förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt EU:s växtskyddslagstiftning hämmades av personalbrist. Det ledde till att Italien i många fall misslyckades med att fullgöra anmälningskrav. Det problem som identifierades av FVO resulterade dessutom i en kronisk oförmåga hos de italienska myndigheterna att säkra ett nära, snabbt, omedelbart och effektivt samarbete med kommissionen.

– I Spaniens fall konstaterades vid FVO:s revisioner att Spanien inte korrekt tillämpade EU:s djurskyddskrav gällande godkännande av transportföretag, godkännande av transportmedel, kontroll av resedagböcker, kontroll av om djuren är i skick att transporteras, inspektioner samt påföljder.

Mer information om överträdelserna finns i årsrapporterna om kontrollen av EU-rättens tillämpning, som offentliggörs på kommissionens webbplats: http://ec.europa.eu/eu_law/infringements/infringements_annual_report_sv.htm.

4. Slutsatser

På det hela taget säkrar medlemsstaterna ett gott genomförande av offentlig kontroll genom hela livsmedelskedjan, liksom respekt för livsmedelssäkerheten, växtskyddet, djurhälsan och djurskyddet. Även om det finns utrymme för förbättring har framsteg skett när det gäller ett effektivt utnyttjande av kontrollinstrument och resurser, och i fråga om planering, genomförande och samordning av kontroller i alla sektorer.

Den offentliga kontrollen, och rättsakter för att göra den så effektiv som möjligt, är ett centralt inslag i EU:s livsmedelskedja. Den gör det möjligt för behöriga myndigheter att utföra riskbaserade kontroller, identifiera brister och åtgärda dem i rätt tid. Den ger dessutom behöriga myndigheter en meningsfull överblick över situationen när det gäller livsmedelssäkerhet och hälsa.

I medlemsstaternas rapporter försäkras att nationella behöriga myndigheter tar sin roll på allvar och håller allt högre kompetensnivå, vilket bekräftas i rapporter från revisioner som genomförts av kommissionens experter.

Kommissionens specifika revisioner på plats är, tillsammans med allmänna uppföljningsrevisioner som omfattar samtliga sektorer, särskilt betydelsefulla när det gäller att identifiera brister som måste åtgärdas och se till att korrigerande åtgärder vidtas.

Dessa revisionsrapporter från kommissionen kompletterar medlemsstaternas kontrollverksamhet och utgör ett stabilt system för bedömning av effektiviteten hos medlemsstaternas kontrollsystem.

För att ge rimliga försäkringar om efterlevnad av EU:s lagstiftning vidtar kommissionen vid behov lämpliga åtgärder för att åstadkomma förbättringar av systemen för offentlig kontroll och revision i medlemsstaterna.

_______________________

BILAGA

FÖRTECKNING ÖVER KOMMISSIONENS PUBLICERADE SEKTORSRAPPORTER OM GENOMFÖRANDET AV EU:S LAGSTIFTNING OM LIVSMEDELSSÄKERHET,

DJURHÄLSA, DJURSKYDD OCH VÄXTSKYDD

Rapport || Rättslig grund || Offentliggörande

Årlig rapport om övervakning och testning av idisslare för att fastställa förekomst av transmissibel spongiform encefalopati (TSE) i EU || Artikel 6.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati || http://ec.europa.eu/food/food/biosafety/tse_bse/monitoring_annual_reports_en.htm

EU:s sammanfattande rapport om trender för och källor till zoonoser, zoonotiska smittämnen och livsmedelsburna utbrott i Europeiska unionen || Artikel 9.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (Delegerad till Efsa och utarbetad av Efsa i samarbete med Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar, ECDC) || http://www.efsa.europa.eu/en/efsajournal/doc/2090.pdf

Årsrapport om systemet för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF) || Artikel 50 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet || http://ec.europa.eu/food/food/rapidalert/rasff_publications_en.htm

Rapport || Rättslig grund || Offentliggörande

Årlig övervakningsrapport om bekämpningsmedelsrester i EU || Artikel 32 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 av den 23 februari 2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG (Delegerad till Efsa) || http://ec.europa.eu/food/fvo/specialreports/pesticides_index_en.htm http://www.efsa.europa.eu/en/efsajournal/pub/1646.htm

Årlig rapport om bestrålning av livsmedel || Artikel 7.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/2/EG av den 22 februari 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om livsmedel och livsmedelsingredienser som behandlats med joniserande strålning || http://ec.europa.eu/food/food/biosafety/irradiation/index_en.htm

Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om genomförandet av nationella planer för kontroll av restsubstanser i medlemsstaterna || Artikel 8 i rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG || http://ec.europa.eu/food/food/chemicalsafety/residues/control_en.htm

Rapport || Rättslig grund || Offentliggörande

Kommissionens årsrapporter om medlemsstaternas övervakning av aviär influensa hos fjäderfä och vilda fåglar || Artikel 19.1 i kommissionens beslut 2006/875/EG och artikel 9.1 i kommissionens beslut 2006/876/EG om godkännande av medlemsstaternas och Bulgariens och Rumäniens program för år 2007 för utrotning och övervakning av djursjukdomar och av vissa transmissibla spongiforma encefalopatier och för förebyggande av zoonoser || http://ec.europa.eu/food/animal/diseases/controlmeasures/avian/eu_resp_surveillance_en.htm

Rapporter från möten i expertundergrupper (brucellos hos nötkreatur, brucellos hos får och get, bovin tuberkulos samt rabies) knutna till arbetsgruppen för övervakning av utrotningen av djursjukdomar i medlemsstaterna || Arbetsgruppen inrättades 2000 som en åtgärd i kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet || http://ec.europa.eu/food/animal/diseases/eradication/taskforce_en.htm

Rapport || Rättslig grund || Offentliggörande

Årlig sammanfattning av medlemsstaternas framställningar om import för personligt bruk av produkter av animaliskt ursprung med en sammanställning över de åtgärder som vidtagits för att informera om bestämmelserna i förordningen och kontrollera att de efterlevs, och vilka resultat detta har gett || Artikel 7.1 i kommissionens förordning (EG) nr 206/2009 (som upphäver artikel 5.1 i kommissionens förordning (EG) nr 745/2004) om införsel för personligt bruk till EU av produkter av animaliskt ursprung || http://ec.europa.eu/food/animal/animalproducts/personal_imports/sum_personal_imports_2005_2007_final.pdf

Djurskydd: transportförordningen || Rådets förordning (EG) nr 1/2005 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 || http://ec.europa.eu/food/animal/welfare/transpor t/inspections_reports_reg_1_2005_en.htm

[1]       Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1).

[2]       Sedan 2010 har begreppet ”inspektion” ersatts med ”revision”, för att återspegla den mer omfattande verksamheten vid kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO). I denna rapport används för enkelhetens skull ”revision”.

[3]       KOM(2010) 441 slutlig, 25.8.2010.

[4]     Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.

[5]       Hazard Analysis and Critical Control Points, som är ett verktyg för riskanalys och användande av kritiska styrpunkter.

[6]       Kommissionens förordning (EG) nr 669/2009 av den 24 juli 2009 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 när det gäller strängare offentlig kontroll av import av visst foder och vissa livsmedel av icke-animaliskt ursprung och om ändring av beslut 2006/504/EG.

[7]       EG-domstolens dom av den 23 april 2009 i mål C-331/07.

[8]       EG-domstolens dom av den 17 december 2009 i mål C-248/08.

[9]       EG-domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C-416/07.