30.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/42

—

Det samordnade eller gemensamma miljökonsekvensbedömningsförfarande som föreslås i artikel 2.3 bör vara frivilligt och inte obligatoriskt, och man bör tydligt ange vilka andra EU-rättsakter som kommer att omfattas av denna bestämmelse.

—

Vi motsätter oss förslaget i artikel 5.2 om att införa en undantagslös skyldighet att fastställa bedömningens omfattning. Ansvaret att tillhandahålla tillräckligt detaljerad miljöinformation i rätt omfattning bör även i fortsättningen vila på exploatören.

—

Vi anser att artikel 5.3 i direktivet om miljökonsekvensbedömningar bör inbegripa de olika system för kontroll av miljörapporter som förekommer i medlemsstaterna, inklusive de som innebär att kontrollen av rapporterna utförs internt av ansvariga myndigheter eller miljömyndigheter.

—

Vi välkomnar införandet i artikel 6.7 av en minimitidsram för samrådet på 30 dagar. Införandet av tidsramar som är längre än denna minimitidsram måste emellertid överlåtas åt medlemsstaterna.

—

Kommittén anser att förslaget i artikel 8.1 avseende beslutet att bevilja tillstånd bör ändras så att man kan ta hänsyn till de olika system för konsekvensbedömningar som finns i medlemsstaterna, och vi anser dessutom att man i direktivet bör fastställa giltighetstiden för miljökonsekvensbedömningarna, eftersom denna har betydelse för kvaliteten på och därmed också för effektiviteten i bedömningen.

—

Vi ställer oss kritiska till förslaget i artikel 8.3 om att fastställa bindande tidsramar för beslut om att färdigställa miljökonsekvensbedömningar för projekt. Det påskyndande av förfarandet som man vill uppnå genom att fastställa tidsramar kan uppnås bättre genom differentierade nationella bestämmelser i medlemsstaterna.

—

Kommittén anser att övergångsbestämmelserna måste utformas så att miljökonsekvensbedömningar av projekt som befinner sig i ett framskridet skede av förfarandet ska slutföras i enlighet med bestämmelserna i det nu gällande direktivet om miljökonsekvensbedömningar.

Föredragande

Marek SOWA (PL–PPE), regionpresident i Małopolskie (Lillpolen)

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt

COM(2012) 628 final

1.

Regionkommittén understryker att de föreslagna ändringarna av den rättsliga ramen för EU:s miljökonsekvensbedömningar på många sätt är både nödvändiga och önskvärda. Vi framhåller dock att de bör skapa en omsorgsfull balans mellan kraven på miljöskydd å ena sidan och ekonomisk utveckling å andra sidan. Alltför långa och utdragna tillståndsförfaranden för projekt skulle kunna hota sociala och ekonomiska intressen och leda till att konkurrenskraften hos EU som helhet urholkas. I många fall främjar de inte heller naturskyddet eller människors liv och hälsa. Vid ändringar som påverkar kvaliteten och samstämmigheten i förfaranden och dokument bör hänsyn tas till effektiviteten i beslutsfattandet.

2.

Kommittén konstaterar dock att vissa ändringar som skulle leda till att de viktigaste stadierna i förfarandet förlängs ger anledning till allvarliga tvivel.

3.

Kommittén påminner om att ändringen av direktivet om miljökonsekvensbedömningar kommer att få stora konsekvenser för de lokala och regionala myndigheterna, som spelar en huvudroll när de föreslagna åtgärderna genomförs. Till skillnad från kommissionen anser vi att många av de ändringar som föreslås i direktivet om miljökonsekvensbedömningar kan öka den administrativa bördan för de lokala och regionala myndigheterna i fråga om organisation, förvaltning och utgifter. Vi anser därför att man under alla omständigheter bör förhindra att ansvar på detta område överförs från exploatören till de behöriga myndigheterna.

4.

Regionkommittén anser att alla kostnader och administrativa bördor som tillkommer för de offentliga myndigheterna måste vägas mot de samhällsekonomiska fördelarna och miljöfördelarna med de föreslagna ändringarna, så att fördelarna på lång sikt väger tyngre än kostnaderna.

5.

Direktivet kan inte bära frukt förrän myndigheterna på nationell, lokal och regional nivå skapar välfungerande institutionella strukturer som har tillgång till nödvändiga budget- och personalresurser. Tack vare dessa kommer man aktivt att kunna engagera alla behöriga förvaltningsenheter, framför allt miljöenheterna. Man måste ständigt arbeta med att vidareutveckla de lokala och regionala myndigheternas kapacitet, inbegripet ett närmare samarbete med och stöd från befintliga nationella centrum för miljökonsekvensbedömningar.

6.

Kommittén efterlyser större terminologisk konsekvens i förslaget till direktiv och dess bilagor för att öka rättssäkerheten.

7.

Vi stöder planerna på att höja kvaliteten på miljörapporterna, men direktivet om miljökonsekvensbedömningar bör inbegripa de olika system för kontroll av dessa rapporter som finns i medlemsstaterna, regionerna och städerna.

8.

Regionkommittén anser inte att man i de nya föreskrifterna tar tillräcklig hänsyn till de olika system för miljökonsekvensbedömningar som finns i medlemsstaterna: miljökonsekvensbedömningarna och beviljandet av tillstånd sker ibland i ett och ibland i skilda förfaranden.

9.

Regionkommittén vill veta varför definitionen av projekt i artikel 1.2 utvidgas till att omfatta rivningsarbeten. Om man med denna bestämmelse vill införa en möjlighet till miljökonsekvensbedömningar vid rivningsarbeten för alla de projekt som räknas upp i bilagorna I och II, kommer detta att leda till att stora administrativa bördor tillkommer. Vi anser att skyldigheten att genomföra miljökonsekvensbedömningar vid rivningsarbeten bör begränsas till de tydligt avgränsade fall som anges i Bilagorna I och II när det gäller rivning eller nedmontering av ett projekt i livscykelns slutskede, eller rivningsarbeten som är nödvändiga för projektets utförande.

10.

Kommittén menar att både definitionen av begreppet ”tillstånd” och dess användning i direktivet bör utredas på nytt, mot bakgrund av att införlivandet och tillämpningen av tjänstedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden) har lett till att kravet på förhandstillstånd för genomförandet av vissa tjänster har avskaffats i medlemsstaterna och ersatts med kontroller i efterhand.

11.

Kommittén välkomnar att ”projekt som enbart avser det nationella försvaret eller civil beredskap” undantas från skyldigheten att genomföra en miljökonsekvensbedömning. För att förhindra att bestämmelsen missbrukas och att alltför många projekt undantas från miljökonsekvensbedömningsförfarandet skulle direktivet kunna innehålla en vägledande förteckning över sådana projekt för civil beredskap, samtidigt som man också bör ta hänsyn till projekt som får stöd inom ramen för Europeiska unionens solidaritetsfond.

12.

Vi beklagar att förslaget inte omfattar någon översyn av bilagorna I och II, eftersom man därigenom har försummat möjligheten att se över dessa och med utgångspunkt i de erfarenheter som har gjorts hittills eventuellt inskränka tillämpningsområdet. Vi vill återigen framföra vår begäran om minimigränser för hela EU i syfte att öka klarheten ur ett rättsligt perspektiv. Detta skulle minska skillnaderna i behandlingen av företag inom EU och de administrativa och finansiella bördorna för de lokala och regionala myndigheterna i medlemsstaterna. Vi noterar att vissa medlemsstater när de fastställer gränsvärden många gånger överskrider det handlingsutrymme som ges, antingen genom att de endast tar hänsyn till vissa av kriterierna i bilaga 3 eller genom att de på förhand undantar vissa projekt. När man harmoniserar gränsvärdena bör man också ta hänsyn till de gränser och kriterier som tillämpas enligt direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp.

13.

Det samordnade eller gemensamma förfarandet bör vara frivilligt och inte obligatoriskt, som kommissionen föreslår.

14.

För att öka klarheten ur ett rättsligt perspektiv anser kommittén att artikel 2.3 bör innehålla en tydlig avgränsning av vilka EU-rättsakter denna bestämmelse avser.

15.

Kommittén påpekar att inrättandet av en gemensam kontaktpunkt för miljökonsekvensbedömningar inte bör medföra en ökad personal- och kostnadsbörda som inte står i proportion till de fördelar som uppstår vid genomförandet av miljökonsekvensbedömningar. ReK vill veta om bestämmelsen ”Medlemsstaterna ska utse en myndighet som ska ansvara för tillståndsgivningen för varje projekt” endast avser projekt där det samordnade eller gemensamma förfarandet tillämpas eller alla projekt rent generellt. I vissa medlemsstater skulle det bli mycket svårt att uppfylla ett sådant krav med tanke på den särskilda hierarkin mellan och befogenheterna hos de olika myndigheter som deltar i denna process. Med tanke på de medlemsstater där miljökonsekvensbedömningen redan ingår i tillståndsförfarandet och utförs av den myndighet som har ansvar för tillståndsgivningen, bör man klargöra att denna myndighet kan vara just den ”myndighet” som avses i förslaget.

16.

Kommittén efterlyser större samstämmighet mellan terminologin och detaljnivån i artikel 3 och i bilagorna III och IV. De aspekter som nämns i artikel 3 bör preciseras mot bakgrund av bilaga IV, t.ex. när det handlar om markanvändning och markexploatering, ekosystemen och deras funktion samt ”när det gäller katastrofrisker”. Vissa uppräkningar (t.ex. punkt 5: ”bland annat”) måste göras uttömmande för att undvika att bedömningarnas omfattning utvidgas.

17.

Så snart som det ändrade direktivet har trätt i kraft bör kommissionen lägga fram riktlinjer om metoder för bedömning av ett projekts lokala effekter på klimatförändringarna samt en viss miljös utsatthet, känslighet och återhämtningsförmåga när det gäller katastrofrisker.

18.

Vi anser att lokalt och regionalt fastställda miljöskyddsmål bör tas med i sista stycket under punkt 5 i bilaga IV.

19.

Kommittén instämmer i rådets begäran om ett förtydligande av begreppet ”skäliga alternativ”, som används i direktivet, och en lägesbedömning om projektet inte genomförs (referensscenario). Endast de alternativ bör anses vara skäliga som också ligger i linje med målen och EU:s övriga rättsakter eller motsvarar planeringsfasen och typen för projektet i fråga.

20.

Kommittén välkomnar kommissionens allmänna planer på att rationalisera behovsbedömningen och harmonisera medlemsstaternas rutiner för att se till att krav på miljökonsekvensbedömningar endast ställs i de fall där det är uppenbart att det finns betydande miljöpåverkan.

21.

Vi ställer oss kritiska till vissa nya bestämmelser, som verkar göra behovsbedömningen till en ”miljökonsekvensbedömning i miniformat”. Bilagorna II.A och III innebär att man i praktiken ska sammanställa en rapport med en bedömning av huruvida projektet medför betydande effekter. Skillnaden är att man i detta skede inte undersöker några alternativ. Behovsbedömningen bör snarare ske med hjälp av en förteckning med kontrollfrågor, som ger de lokala och regionala myndigheterna lätthanterliga mekanismer för att välja bort händelser som inte får stora konsekvenser. I enlighet med den ändring som föreslås av artikel 4.3 ska exploatören för varje projekt som avses i bilaga II i direktivet ge information om projektets art, dess potentiella miljöpåverkan och planerade åtgärder för att undvika och minska betydande effekter, i enlighet med uppgifterna i nya bilaga II.A. Detta står i strid med den lösning som möjliggörs genom artikel 4.2 – att medlemsstaterna själva får besluta om de ska tillämpa båda de förfaranden som omtalas under a och b. Dessutom är det ändamålsenligt att framhålla användningen av de trösklar som avses i punkt 2 b och överväga huruvida medlemsstaterna själva kan fastställa trösklarna utgående från kriterierna i bilaga III eller om de är fastställda genom direktivet.

22.

ReK påpekar också att bilaga III med avseende på urvalskriterierna enligt artikel 4.4 i många avseenden utgör en tydlig skärpning i förhållande till det gällande rättsläget. Till exempel innehåller bilaga III utöver talrika detaljerade konkretiseringar även flera andra kriterier som ska beaktas (risk för naturkatastrofer, påverkan på klimatförändringen, jordbruksområden med högt naturvärde osv.), varav några inte har någon omedelbar projektkoppling och i vissa fall går utöver bedömningsprogrammet vid beslut om tillstånd. Till exempel är klimatförändringen en storskalig utveckling som dessutom är svår att konkretisera i tid och rum och som för närvarande endast kan simuleras med hjälp av mycket kostsamma datormodeller. Hittills har man på projektnivå vid behov på sin höjd beaktat konsekvenserna för det lokala klimatet. Om miljöbedömningen hädanefter ska inriktas på den storskaliga klimatförändringen finns det risk för höga kostnader för exploatörer som leder till tvivelaktiga tekniska resultat och som är oproportionerliga på grund av punkt- och linjeprojekts underordnade betydelse för klimatutvecklingen. ReK efterlyser därför en uttömmande förteckning över de projekt för vilka denna bestämmelse är relevant. Kommittén påpekar att den föreslagna ändringen strider mot subsidiaritetsprincipen. Den planerade ytterligare konkretiseringen och införandet av ytterligare kriterier står i strid med tanken i skäl 11 i direktivet om miljökonsekvensbedömningar om att medlemsstaterna även fortsättningsvis måste ges handlingsutrymme för att kunna fatta ändamålsenliga beslut med hänsyn till nationella särdrag. Omfattningen av de kriterier som ska beaktas och deras detaljnivå överstiger vad som bör fastställas i bindande bestämmelser på EU-nivå.

23.

Kommittén gläder sig visserligen över att kommissionen i sitt förslag om att det ska bli obligatoriskt att fastställa bedömningens omfattning har tagit hänsyn till kommitténs tidigare rekommendationer om förbättrad informationskvalitet och rationalisering av miljökonsekvensbedömningsförfarandet. Vi motsätter oss dock införandet av en undantagslös skyldighet att fastställa bedömningens omfattning. Ansvaret att tillhandahålla tillräckligt detaljerad miljöinformation i rätt omfattning bör även i fortsättningen vila på exploatören. Betydande merkostnader för exploatören och de berörda myndigheterna bör undvikas.

24.

Vi rekommenderar att man inte bara fastställer omfattningen utan även inför riktlinjer från kommissionen eller nationella riktlinjer för sektorsspecifika uppgifter i fall där detta kan bidra till att höja kvaliteten på miljökonsekvensbedömningen samt för att samla in alla aspekter som är relevanta för beslutet.

25.

Vi ställer oss kritiska till förslagen i artikel 5.2 a om vilka beslut och yttranden som ska inhämtas, artikel 5.2 c om den ansvariga myndighetens fastställande av förfarandets olika stadier och deras varaktighet samt artikel 5.2 d om skäliga och relevanta alternativ till projektet och dess specifika egenskaper.

26.

Kommittén anser att ansvaret för kvaliteten på miljörapporten måste vila på exploatören. Man bör fortsätta att skilja på kvalitetssäkringen när exploatörerna sammanställer rapporterna och när den ansvariga myndigheten kontrollerar dem. Kvalitetskontrollen av rapporterna bör dock förstärkas för att säkerställa att analyserna är oavhängiga av exploatören.

27.

Vi anser att direktivet om miljökonsekvensbedömningar bör inbegripa de olika system för kontroll av miljörapporter som förekommer i medlemsstaterna och inom regionala och lokala myndigheter. I de nuvarande systemen sker inte bara samarbete med externa sakkunniga och expertkommittéer, såsom anges i kommissionens förslag, utan också med andra system, såsom i äldre medlemsstater, där kontrollen av rapporterna utförs internt av ansvariga myndigheter eller miljömyndigheter.

28.

Kommittén anser att direktivet om miljökonsekvensbedömningar är ett grundläggande instrument om man vill involvera medborgarna på lokal och regional nivå, se till att hänsyn tas till lokal kunskap och samtidigt notera konsekvenserna i fråga om kostnader och färdigheter. Vi välkomnar därför införandet i artikel 6.7 av en minimitidsram för samrådet på 30 dagar. Införandet av tidsramar som är längre än denna minimitidsram måste emellertid överlåtas åt medlemsstaterna. För många företag och offentliga exploatörer skulle detta annars innebära omotiverade dröjsmål i förfarandet, eftersom det finns risk för att den berörda allmänheten kommer att kräva att tidsramen på 60 och upp till maximalt 90 dagar i artikel 6.7 ska utnyttjas till fullo. Dessa maximitidsramar försvårar införlivandet av miljökonsekvensbedömningarna i det tillståndsförfarande som ska genomföras och strider mot målet om att påskynda planeringen. Det påskyndande av förfarandet som man vill uppnå genom att fastställa tidsramar kan uppnås bättre genom differentierade nationella bestämmelser i medlemsstaterna.

29.

Med beaktande av alla partners intressen och principen om att alla beslut ska fattas utan omotiverade dröjsmål föreslår Regionkommittén att man fastslår rimliga tidsfrister för tillhandahållande av information och förberedelser för deltagande i beslutsprocessen.

30.

Kommittén betonar att de nya bestämmelserna i artikel 8.1 måste vara så flexibla att man kan ta hänsyn till de olika system för konsekvensbedömningar som finns i medlemsstaterna. I vissa medlemsstater görs miljökonsekvensbedömningarna i ett separat förfarande hos miljömyndigheterna, medan en annan myndighet – efter godkänd miljökonsekvensbedömning – beviljar projektet tillstånd. Detta måste uppfylla bestämmelserna i det beslut som följer på miljökonsekvensbedömningen. I andra medlemsstater ingår miljökonsekvensbedömningarna som en del i tillståndsförfarandet.

31.

Regionkommittén vill uppmärksamma de kritiska röster som har framförts om att man i artikel 8 inte har tagit tillräcklig hänsyn till det integrerade system som har fastställts i vissa medlemsstater, eftersom dessa bestämmelser skapar nya materiella förutsättningar och leder till en situation där EU:s lagstiftning står i strid med eller överlappar den nationella sektorslagstiftningen. Dessa bestämmelser bör därför inte tas med i direktivet om miljökonsekvensbedömningar, som anses vara av rent förfarandemässig karaktär.

32.

Vi vill framhålla att det kan uppstå förfarandeproblem med anledning av de nya bestämmelserna i artikel 8.2. Enligt dessa ska den ansvariga myndigheten vid projekt med betydande negativ miljöpåverkan i nära samarbete med miljömyndigheterna och exploatören ta ställning till om miljörapporten bör ses över och projektet ändras och om det behövs ytterligare avhjälpnings- eller kompensationsåtgärder.

33.

Om det långa tillståndsförfarandet bibehålls finns det en reell risk för en frekvent tillämpning av artikel 8.4 i det ändrade direktivet, där det fastställs att den ansvariga myndigheten, innan beslut fattas om att bevilja eller avslå en tillståndsansökan, ska kontrollera att uppgifterna i den miljörapport som avses i artikel 5.1 är aktuella, särskilt i fråga om planerade åtgärder för att förebygga, minska och om möjligt avhjälpa eventuella betydande negativa miljöeffekter.

34.

Vi anser att man i direktivet bör fastställa giltighetstiden för miljökonsekvensbedömningarna, eftersom denna har betydelse för kvaliteten på och därmed också för effektiviteten i bedömningen.

35.

Vi ställer oss kritiska till förslaget om att fastställa bindande tidsramar för beslut om att färdigställa miljökonsekvensbedömningar för projekt (artikel 8.3). För många företag och offentliga exploatörer kan detta å ena sidan innebära omotiverade dröjsmål. I artikel 8.3 beaktas å andra sidan inte i tillräcklig utsträckning att man i synnerhet vid stora infrastrukturprojekt måste göra omfattande och tidskrävande bedömningar som inte kan göras med nödvändig kvalitet inom de föreslagna tidsramarna. Om konkreta tidsramar fastställs finns det – i motsats till vad som sägs i skäl 22 i förslaget – i detta avseende en risk för att de höga miljöskyddsnormerna äventyras, vilket även skulle kunna påverka rättssäkerheten negativt. Det påskyndande av förfarandet som man vill uppnå genom att fastställa tidsramar kan uppnås bättre genom differentierade nationella bestämmelser i medlemsstaterna.

36.

Kommittén anser att man bör harmonisera terminologin i förslaget när det gäller kompensationsåtgärderna (t.ex. ”kompensationsåtgärder” i artikel 8.2 men ”åtgärder för att (…) motverka” i artikel 9 i bilaga IV).

37.

Kontrollen bör dock inte innebära att man åsidosätter behovet av en noggrann undersökning av de betydande effekterna och exploatörens åtgärder för att avhjälpa och kompensera dem, eller av principerna om förebyggande och försiktighet. Osäkerhet i fråga om en betydande del av effekterna av ett planerat projekt får med andra ord inte leda till att man i stället för att söka efter avhjälpnings- och kompensationsåtgärder ger projektet tillstånd och bara kräver övervakning. Detta kan leda till svårigheter om man vill anpassa projektet till följd av de effekter som det får. Vi ställer oss kritiska till bestämmelsen i artikel 8.2 andra stycket, enligt vilken genomförandet av och effektiviteten hos avhjälpnings- och kompensationsåtgärderna ska kontrolleras, vilket i slutändan är detsamma som övervakning. Därvidlag är det inte tydligt varför tillståndsmyndigheten skulle föreskriva åtgärder för att kontrollera den betydande negativa miljöpåverkan om den är övertygad om de planerade avhjälpnings- och kompensationsåtgärdernas effektivitet, eftersom det i praktiken redan finns tillräcklig erfarenhet på detta område. Skyldigheten till övervakning utan undantag verkar oproportionerlig och skulle innebära en orimlig börda för exploatören. Huruvida det är nödvändigt att kontrollera den betydande negativa miljöpåverkan kan i regel enbart tillståndsmyndigheten avgöra från fall till fall.

38.

Kommittén noterar att det framförs kritiska röster när det gäller de administrativa bördor som tillkommer för medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna när det handlar om att samla in och vidarebefordra nya uppgifter i enlighet med kommissionens krav enligt artikel 12.2 inom ramen för kontrollen av genomförandet av direktivet.

39.

Vi motsätter oss förslaget att ge kommissionen befogenheter att anta delegerade akter i syfte att lättare kunna anpassa bilagorna II.A, III och IV till de vetenskapliga och tekniska framstegen. Alla bilagor bör omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet, eftersom de hänger nära samman med de krav på miljökonsekvensbedömningarna som ställs i direktivet.

40.

Kommittén anser att övergångsbestämmelsen i artikel 3 måste utformas så att miljökonsekvensbedömningar av projekt som befinner sig i ett framskridet skede av förfarandet ska slutföras i enlighet med bestämmelserna i det nu gällande direktivet om miljökonsekvensbedömningar. Detta kan till exempel vara fallet om en miljörapport redan har utarbetats enligt artikel 5 eller om allmänheten redan har informerats om projektet.