15.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/115

1.1

Kommittén välkomnar strategin för utrotande av människohandel, och vill bidra till genomförandet. EESK framhåller dock att ordet ”utrotande” inte verkar särskilt realistiskt med tanke på företeelsens aktuella omfattning, den atmosfär av relativ tolerans som omger den och de begränsade resurser som avsätts för att bekämpa den.

1.2

Kommittén betonar att strategin inte kan genomföras utan aktivt stöd från det civila samhället, i kontakt med offren. De organisationer som ger offren stöd behöver ekonomiska medel för att fullgöra sitt uppdrag.

1.3

Kommittén föreslår att människohandel för sexuell exploatering särskiljs från övriga syften (arbete, tiggeri, skenäktenskap, organhandel) så att det tydligt framgår för alla vad som måste bekämpas. Kommittén föreslår också en märkning för städer som motsätter sig sexuell exploatering av kvinnor och barn.

1.4

Kommittén önskar också en särskild behandling av barn (FN:s konvention om barnets rättigheter).

1.5

De europeiska länderna bör snarast ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare och alla andra internationella konventioner om denna fråga.

1.6

Offren måste få tillräckligt skydd för att de ska kunna återintegreras i rättssamhället, som de uteslutits från (skydd när de anmäler brott, tillgång till boende samt hälso- och sjukvård osv.). För att en sådan integration ska fungera på lång sikt bör offren ges möjlighet att hitta arbete på en inkluderande arbetsmarknad med offentlig finansiering.

1.7

Kampen mot människohandel måste bygga på en tvärgående strategi med en verklig socialpolitik utöver bekämpningen av handeln. Man måste skapa samverkanseffekter med andra strategier, t.ex. för integrering av romer och mot fattigdom, narkotikamissbruk och sexuella övergrepp mot barn.

2.1

Slaveriet är inte förpassat till historieböckerna, utan förekommer fortfarande också i de mest utvecklade länderna. Att människohandeln fortbestår och till och med ökar inom EU är ett gissel som underminerar EU:s demokratiska grundvalar. När människor i rättsstater säljs av andra människor för sexuell exploatering, tvångsarbete eller påtvingat tiggeri eller nu också organhandel och skenäktenskap, när brottslingar som ägnar sig åt människohandel tjänar stora pengar på det, påverkas trovärdigheten för principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna, som EU strävar efter att sprida i världen.

2.2

Människohandel är förbjuden enligt artikel 5 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer, som har ett övergripande synsätt och där de mänskliga rättigheterna och offren betonas och könsperspektivet beaktas, bör när medlemsstaterna införlivat det senast den 6 april 2013 möjliggöra en bättre bekämpning av människohandel. Även andra rättsinstrument om offrens rättigheter, jämställdhet, sexuell exploatering av barn och sanktioner mot arbetsgivare som medvetet anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU kan göra det möjligt att ta itu med människohandlarna.

2.3

Många spridda rättsinstrument kan överlappa varandra eller göra varandra överflödiga, och de utgör inte tillsammans en politik. Därför måste man anta en strategi för att fastställa prioriteringar, fylla luckor och göra de olika texterna samstämmiga. Det är syftet med denna strategi.

2.4

En sak som man kan konstatera beträffande den rådande situationen är att avståndet mellan de fastställda principerna och verkligheten i vardagen är stort. Principiellt är EU, medlemsstaterna och medborgarna bestämda motståndare till människohandel, som betraktas som modernt slaveri. I vardagen kan alla – vanliga medborgare, socialarbetare, läkare, poliser, folkvalda osv. – stöta på offer, t.ex. mycket unga utländska flickor som prostituerar sig på de europeiska städernas gator och barn som tigger, eller indirekt bidra till att människor utnyttjas genom att köpa produkter som är så billiga att det är troligt att det förekommit tvångsarbete under åtminstone någon del av produktionskedjan. I praktiken finns det en utbredd kollektiv tolerans, och det råder en stor tystnad runt människohandel. De flesta människor blundar, vill inte se, känner sig inte berörda, trots att alla har en roll att spela.

2.5

I det aktuella dokumentet föreslår kommissionen en handlingsstrategi för större effektivitet, vilket kommittén, som redan förespråkat detta i samband med förslaget till direktiv (1), inte kan annat än stödja.

2.6

Strategin kan bara bli lyckad om det civila samhället är huvudpartnern i den. På detta område har organisationerna i det civila samhället den bästa förståelsen av frågan och kan hjälpa till att upptäcka offer och agera i förebyggande syfte. Polisen, rättsväsendet, yrkesinspektionen osv. är oumbärliga, men om de statliga myndigheterna på egen hand kunde utrota människohandeln skulle den redan ha försvunnit. Att göra det civila samhällets organisationer delaktiga i genomförandet av strategin är den enda effektiva metoden. Det behövs ekonomiskt stöd till de organisationer som hjälper offren.

2.7

I dokumentet föreslås fem prioriteringar: identifiera, skydda och hjälpa offren, förbättra förebyggandet, lagföra människohandlare, förbättra samordningen, samarbetet och samstämmigheten samt bemöta nya problem, särskilt de kriminella nätverkens användning av internet.

3.1

Kommittén har redan uttalat sig om frågor som hänger samman med människohandel i flera yttranden, bl.a. yttrandena om sexuell exploatering av barn (2), om brottsoffers rättigheter (3) och om den övergripande strategin för migration och rörlighet (4).

3.2

I sitt yttrande från oktober 2010 insisterade kommittén på att offren måste få skydd så snart de erkänns som sådana. Problemets kärna ligger i detta erkännande och den bevisbörda som åligger utsatta personer som inte talar språket, som övervakas av dem som utnyttjar dem, som är rädda, som inte känner till sina rättigheter och som inte vet vart de ska vända sig. Det måste göras framsteg i identifieringen av offren, så att de kan göra sin röst hörd. Några fackförbund har vidtagit pilotåtgärder för att utbilda arbetstagare som kan komma i kontakt med offer för tvångsarbete så att de vet hur man upptäcker dem, tar kontakt med dem, stöder dem och skyddar dem. Offentliga myndigheter och organisationer bör utföra samma arbete bland personer som kan komma i kontakt med offer för människohandel för sexuell exploatering (närmare 80 % av offren). Befintliga instrument, utbildningar, riktlinjer och förfarandehandledningar måste få betydligt större spridning så att man vid misstanke om människohandel vet vad man ska göra och vart man kan vända sig.

3.3

Den nuvarande utvecklingen måste vändas: när offer vänder sig till en hjälporganisation hänvisas de ofta till en annan organisation som anses vara bättre lämpad. Det gör att vissa offer måste berätta sin historia för dussintals personer innan de faktiskt får stöd. I stället måste alla känna sig rustade för att lyssna på och hjälpa offren. Detta förutsätter att man är informerad, utbildad och utrustad för att veta vad man ska säga och göra och att de sociala organisationerna och myndigheterna samarbetar i nätverk.

3.4

Dessutom måste behandlingen specialiseras beroende på offer, särskilt när det gäller barn. Barnets bästa måste vara den överordnade principen. Kampen mot romska barns påtvingade tiggeri måste ingå i den europeiska strategin för integrering av romer.

3.5

Kommittén välkomnar att könsperspektivet betonas. Närmare 80 % av offren för människohandel är kvinnor, och större delen av dem tvingas att prostituera sig. I 76 % av fallen av människohandel är syftet sexuell exploatering. Att människohandeln för sexuell exploatering fortbestår visar på bristen på jämlikhet mellan män och kvinnor. Det faktum att kvinnor, ofta unga, tas till EU:s rikaste städer i prostitutionssyfte ger upphov till frågan om hur kunderna ser på dessa kvinnor – och kvinnor i allmänhet – och motverkar de jämställdhetsåtgärder som vidtas på andra områden.

3.6

Kommittén rekommenderar därför en tydlig åtskillnad mellan människohandel för sexuell exploatering och människohandel för tvångsarbete, påtvingat tiggeri och organhandel. Även sexuell exploatering av barn bör särskiljas. Huvuddelen av människohandeln (80 %) avser sexuell exploatering. Därför är det viktigt att nämna saken vid dess rätta namn. Det är viktigt för att göra det tydligt vad vi bekämpar. Människohandlarna kan tyckas tillhöra en diffus grupp som befinner sig långt borta och inte kan nås, men kunderna och offren är människor som vi alla möter på gatorna i Europas städer.

3.7

Att förbättra förebyggandet innebär först och främst att ta itu med efterfrågan. Så länge det finns kunder kommer det att finnas människohandlare. För att minska efterfrågan krävs utbildning i jämställdhet från en mycket ung ålder och inom alla grupper. Det behövs också en jämnare könsfördelning på arbetsplatserna. När arbetsplatserna är könsblandade, när män och kvinnor utövar samma yrken och har lika stort ansvar, blir det svårare att ha en bild av kvinnor som bygger på sexuella fantasier, att se kvinnor som sexobjekt som kan köpas. Det är mycket viktigt med en sexualundervisning där de känslomässiga aspekterna och människovärdet beaktas. Om föräldrarna inte talar om sex söker ungdomarna efter information på internet och riskerar att utsättas för negativa bilder som kan påverka deras framtida uppfattning av förhållandet mellan män och kvinnor.

3.8

Könsaspekten är viktig, men det är också viktigt att barn och vuxna behandlas olika. Det måste framhållas att det är ett brott att ha sex med barn. Det måste avsättas större resurser på detta område, särskilt som vissa vuxna inför de allt fler pornografiska webbplatser där barn visas upp tycks glömma bort eller bortse från lagarna. Det är också nödvändigt att upplysa barnen om sexualitet och den respekt som de har rätt till (5).

3.9

Till förebyggandet hör också att bekämpa den fattigdom som driver människor hemifrån och de människosmugglare som utnyttjar situationen. Lockade av drömmen om att få del av det västerländska välståndet finner sig olagliga invandrare – som befinner sig i en utsatt situation, saknar dokument, pengar och möjlighet att meddela sig och är rädda för att gripas av polisen – vara utlämnade åt människohandlare som tvingar dem till slaveri, trots att de kommit av egen fri vilja och inte tagits med våld från sina hem.

3.10

Ökningen i tvångsarbete är oroande. Man måste också ta itu med missbruk genom att förtydliga statusen som au pair och som pilgrim för vissa religiösa institutioner, eftersom gränsen mellan frivilligarbete och tvångsarbete ibland är otydlig.

3.11

I sitt tidigare yttrande framhöll kommittén utredningarnas ekonomiska aspekt, vilket fortfarande är aktuellt. Denna typ av brottslighet är nämligen en av de mesta lukrativa. De årliga vinsterna på global nivå från utnyttjandet av offer för människohandel för tvångsarbete uppskattas till 31,6 miljarder US-dollar. Av detta belopp genereras 15,5 miljarder US-dollar, d.v.s. 49 %, i de industrialiserade ekonomierna (6). Ekonomiska utredningar på europeisk nivå är ett viktigt inslag i jakten på människohandlare. Kommittén rekommenderar att tillgångar som uppkommit genom människohandel ska beslagtas och medlen användas för att gottgöra offren och bekämpa handeln.

3.12

Att skydda offren med hänsyn till könsaspekten är en utmaning som måste antas. Offren spelar en avgörande roll för att få människohandlare fällda i domstol, och för det måste de känna sig trygga. Skyddet av offren måste också omfatta tillgång till boende, hälso- och sjukvård och personlig säkerhet. För att en sådan integration ska fungera på lång sikt bör offren ges möjlighet att hitta arbete på en inkluderande arbetsmarknad med offentlig finansiering, så att de kan få arbetslivserfarenhet och arbetsvana, vilket är en förutsättning för rehabilitering och en framgångsrik integrering på den öppna arbetsmarknaden. Efter att ha tvingats att leva i utkanten av samhället måste offren få hjälp att integreras i rättssamhället.

3.13

Det är nödvändigt att underteckna konventioner med de olagliga invandrarnas ursprungsländer för att hjälpa dem att mer effektivt bekämpa människosmugglare, som inte åtalas för människohandel trots att de förser de kriminella nätverken med potentiella offer.

3.14

Kommittén välkomnar förslaget om en europeisk företagssammanslutning mot människohandel. Företagens engagemang är avgörande för att bekämpa tvångsarbete både i tredjeländer och inom EU. Denna sammanslutning bör omfatta småföretag som är underleverantörer till stora koncerner inom de branscher där det är känt att svart arbete är vanligt: restaurang- och byggbranscherna samt jordbruket. Kampen mot människohandel är en grundläggande aspekt av företagens sociala ansvar. Det omfattar också olagligt arbete och tvångsarbete i tredjeländer, hos alla underleverantörer och i alla led av produktionskedjan. Processerna är världsomspännande, och därför spelar de multinationella företagen en viktig roll för att kontrollera hur alla produkter som de använder sig av tillverkas.

3.15

På samma sätt måste handelsavtal innehålla klausuler som uttryckligen förbjuder handel med varor och tjänster från tvångsarbete.

3.16

Det är känt att slaveriet inte har försvunnit inom tjänstesektorn, särskilt när det gäller hushållstjänster. ILO antog i juni 2011 ett instrument för att bekämpa missbruk, nämligen konvention nr 189 om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare (7). EESK rekommenderar att de 27 medlemsstaterna snarast ratificerar denna konvention och alla internationella instrument om människohandel (8).

3.17

Kommittén välkomnar inrättandet av en plattform för det civila samhället, vilket kan göra det möjligt att tillhandahålla information och utbildning om människohandel inom alla potentiellt berörda organisationer som har nödvändig sakkunskap.

3.18

Förekomsten av nationella rapportörer och en bättre insamling av uppgifter är av stor vikt. Insamlingen av uppgifter måste vara enhetlig, så att alla länder handlar på samma sätt. De nationella rapportörerna kommer, i och med att de har huvudansvaret för kampen mot människohandel, att kunna samordna insatserna från de olika berörda myndigheterna och organisationerna, som inte alltid arbetar tillsammans: invandring, skydd för barn och ungdomar, yrkesinspektion, bekämpning av våld mot kvinnor osv. Europol har en viktig roll att spela, eftersom människohandlarna inte låter sig hindras av gränser.

3.19

Genom att samordna EU:s yttre åtgärder och uttryckligen nämna människohandel i frihandelsavtalen kan man fästa uppmärksamheten på denna alltför ofta dolda eller underskattade företeelse.

3.20

De lokala offentliga myndigheterna, särskilt de kommunala myndigheterna i stora städer, har särskilt goda förutsättningar för att bekämpa olaglig sexuell exploatering av offer för människohandel, eftersom de har bättre kännedom om de lokala förhållandena. Kommittén rekommenderar att det, genom en oberoende myndighet, inrättas en märkning för städer som särskilt motsätter sig människohandel och är särskilt aktiva i kampen mot tvångsprostitution och påtvingat tiggeri. Det finns märkningar för luft- och vattenkvalitet. Är inte den mänskliga miljön lika viktig?

3.21

Det är nödvändigt att utvärdera effektiviteten hos EU:s finansiering samt utarbeta, sprida och översätta vägledningar med bra metoder och effektiva förfaranden som är anpassade till de olika aktörerna: polis, rättsväsende, kommuner och organisationer.

3.22

Rekryteringen av offer och kunder på internet är en ny risk som måste analyseras och motverkas med hjälp av internet och de sociala nätverken för att sprida ett budskap om ansvar och respekt för människovärdet. Det vore synd att bara framhäva (de reella) farorna med internet, när detta nya verktyg också kan användas för att främja spridandet av positiva budskap och vara ett förebyggande redskap.