22.5.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 143/107

1.1

Större olyckor ute till havs är visserligen sällsynta, men de får ofta katastrofala konsekvenser genom att de orsakar faror för människors liv, miljön, ekonomin och klimatet.

1.2

Det råder allmän enighet om att det finns behov av en konsekvent EU-strategi för olje- och gasverksamhet till havs.

1.3

Detta uppnås bäst genom att man sprider och tillämpar de höga standarder som redan införts inom en stor del av denna sektor.

1.4

EESK ställer sig bakom den rekommendation som kommissionen ger i ”alternativ 2”, och anser att man med hjälp av dessa åtgärder har störst möjlighet att uppnå målen i förslaget.

1.5

Syftet med förordningen bör vara att i högre grad överföra regleringen av reformåtgärderna till behöriga nationella myndigheter och aktörer. Den grupp med offshore-myndigheter inom EU som föreslås bör dock ges en väldefinierad men begränsad roll.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att i ett tidigt skede ta ställning till övervägandena om produktsäkerhet, finansiell kapacitet och – viktigast av allt – företagens ansvar.

1.7

De EU-aktörer som bedriver utvinnings- och produktionsverksamhet utanför EU bör uppmuntras att i dessa områden introducera de bästa EU-standarderna.

2.1

Den 27 oktober 2011 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om säkerhet för prospekterings-, undersöknings- och produktionsverksamhet för olja och gas till havs.

2.2

Mot bakgrund av Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen i april 2010 och, såsom kommissionen konstaterar, den betydande risken för en större olje- eller gasolycka till havs inom den europeiska offshoresektorn råder det ingen tvekan om att det är mycket angeläget att behandla de frågor som kommissionen tar upp i samband med konsekvensanalysen (som bifogas förslaget) och att vidta lämpliga åtgärder. De frågor det gäller är följande:

2.3

Kommissionen anser att man löser dessa frågor bäst genom att

2.4

Mer specifikt hoppas kommissionen uppnå dessa mål genom att främja en ”EU-modell för bästa praxis” i form av ett reformpaket som i stor utsträckning baseras på den väletablerade och väl ansedda praxis som tillämpas inom offshoresektorn på Nordsjön. Detta skulle leda till ökat samarbete i samband med riskbedömning, beredskapsplanering, katastrofinsatser och gemensamt utnyttjande av information, expertis och resurser. Inom ramen för denna modell (”alternativ 2” i konsekvensanalysen) övervägs inrättandet av en ”behörig myndighet” i varje medlemsstat som ska ha det övergripande ansvaret för frågor som rör denna sektor, samt en mellanstatlig grupp med offshore-myndigheter inom EU som ska utarbeta nya säkerhetsstandarder, främja genomförandet av europeiska regleringsprogram och se till att standardrapporteringen över nationsgränserna fungerar väl.

3.1

Europas olje- och gassektor till havs omfattar nästan 1 000 anläggningar. Den geografiska spridningen för dessa anläggningar är som följer: Storbritannien 486, Nederländerna 181, Italien 123, Danmark 61, Rumänien 7, Spanien 4, Polen 3, Tyskland 2, Grekland 2, Irland 2 och Bulgarien 1.

3.2

EESK anser att säkerheten när det gäller varje aspekt av olje- och gasutvinning till havs samt alla produkter som uppstår genom denna industri är av yttersta vikt, och kommittén välkomnar detta initiativ från kommissionen.

3.3

Även om förordningen till stor del fokuserar på att förebygga och begränsa miljöeffekterna av offshore-incidenter och offshore-olyckor ser EESK positivt på det faktum att man i konsekvensanalysen inte har bortsett från arbetstagarnas hälsa, säkerhet och välmående inom olje- och gasindustrin till havs.

3.4

EESK inser att en balans måste skapas mellan de krav som framställs i förslaget och EU:s behov av energi och en tryggad energiförsörjning.

3.5

Det finns visserligen inte någon särskild lag i EU som uttryckligen reglerar säkerheten i samband med olje- eller gasutvinning till havs, men det finns ett antal direktiv som rör frågor med nära koppling till de frågor som tas upp i kommissionens förslag, nämligen direktivet om miljöansvar (2004/35/EG), ramdirektivet om avfall (2008/98/EG), direktivet om miljökonsekvensbedömning (85/337/EEG, i ändrad lydelse), de åtgärder som införts genom ramdirektivet om arbetstagares säkerhet och hälsa (89/391/EEG) om minimikrav för förbättring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom den del av utvinningsindustrin som utnyttjar borrning, samt ramdirektivet om en marin strategi (2008/56/EG). Eftersom dessa rättsakter inte exakt överensstämmer med de mål som sätts upp i förslaget kan de endast tillämpas fragmentariskt, om de överhuvudtaget är tillämpbara utan att först ha anpassats. Direktivet om miljöansvar rör t.ex. visserligen offshore-föroreningar, men räckvidden omfattar inte vattenskador i den exklusiva ekonomiska zonen eller kontinentalsockeln, som måste skyddas i enlighet med direktivet om en marin strategi.

3.6

En återkommande kritik (från dem som lämnat kommentarer) är att befintliga standarder för säkerhet, sanering, ansvar och skadestånd (som gäller genom direktiv, självreglering samt internationella konventioner och protokoll) ofta tillämpas på ett ”lösryckt” och ineffektivt sätt, på grund av skillnader i fråga om fokus och tolkning, ointresse för detaljerna eller det övergripande syftet när det gäller mekanismerna för genomförande och efterlevnad samt brister i företagskulturen. Detta undergräver förtroendet för lagstiftningsprocessen och är därför otillfredsställande. Kommittén ser positivt på den nystart som beskrivs i förslaget.

3.7

Den praxis och de förfaranden som tillämpas inom denna sektor på Nordsjön, såväl frivilligt som enligt lag, beskriver kommissionen som ”bästa verksamhetspraxis”, ”bästa unionspraxis”, ”bästa tillgängliga praxis enligt definitioner i officiella standarder och riktlinjer”, ”nuvarande bästa standard” eller ”vedertagen global bästa praxis vid riskbegränsning för stora risker”, med ett tillsynssystem av ”världsklass” med uppsatta mål för offshoresektorn. EESK är ändå oroad över de relativt stora risker som kvarstår, och anser att förslaget till förordning kommer att förbättra företagens säkerhetskultur.

3.8

Denna praxis har utvecklats och finslipats genom försök, teknikutveckling och driftserfarenheter (ibland tragiska sådana, t.ex. i samband med katastroferna på oljeplattformarna Alexander Kielland och Piper Alpha 1980 respektive 1988). EESK inser att detta är en pågående process som kräver ständig utvärdering och anser inte att aktörerna inom denna sektor är vare sig likgiltiga eller långsamma när det gäller att vidta nya åtgärder, anta nya riktlinjer eller anpassa befintliga standarder eller förfaranden, där så krävs eller är önskvärt. Förordningen innebär en enhetlig ram inom vilken detta kan ske.

3.9

För att uppnå en god styrning av denna sektor där nya prospekterings- och produktionsområden utvecklas krävs det nu en uppsättning principer, förfaranden och kontroller inom EU som tillämpas på ett enhetligt, heltäckande och universellt sätt, såsom anges i förordningen. EESK anser att kommissionens rekommendation i ”alternativ 2” är det mest acceptabla alternativet.

4.1

I ett antal hänvisningar beskriver kommissionen risken för att en större olje- eller gasolycka ska ske på EU:s vatten som ”betydande överallt i unionen”, ”mer reell än den kan verka” respektive ”oacceptabelt hög”. EESK skulle vilja ha belägg för dessa påståenden.

4.2

Om man väljer att anse att en förordning utgör det bästa rättsliga instrumentet befarar EESK att kommissionens förslag kan innebära

4.3

Även om somliga anser att det befintliga systemet för bästa praxis (Nordsjömodellen) tillsammans med den roll som innehas av sådana organisationer som North Sea Offshore Authorities Forum, Oil Spill Prevention and Response Advisory Group, Offshore Oil Pollution Liability Association Ltd, International Regulators Forum och The Operators Co-operative Emergency Services är ett tillräckligt bevis på att subsidiaritetsprincipen, genom medlemsstaternas åtgärder, tillämpas i praktiken samt att den ”nivåhöjning” som kommissionen förespråkar kan uppnås genom ett direktiv, är kommittén fullt övertygad om de viktigaste förtjänsterna med en förordning och stöder kommissionens ståndpunkt att en förordning är det bästa rättsliga instrumentet. EESK förväntar sig att man genom förordningen rättar till bristande överensstämmelse mellan medlemsstaterna och att de bästa delarna, principerna och standarderna i Nordsjömodellen införlivas och avspeglas i förordningen.

4.4

EESK uppmanar kommissionen att meddela om och i vilken utsträckning man beaktat bestämmelserna i artikel 194.2 i EUF-fördraget när bestämmelserna i förslaget utarbetades.

4.5

EU:s säkerhetskultur bör, då detta är möjligt, tillämpas enhetligt av EU-aktörer både på och utanför EU:s vatten. EESK föreslår därför att ett system där kontrollen utförs av tredje part, i syfte att uppnå detta mål.

4.6

Deepwater Horizon-katastrofen bekräftade behovet av att skärpa de finansiella krav som ställs på operatörerna för att säkerställa att de till fullo kan ersätta skador och kostnader som uppstår till följd av en olycka. EESK rekommenderar därför att man fortsätter att undersöka möjligheten att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring till skydd för tredje part (eller ett motsvarande lämpligt ansvarsskydd), och föreslår att en översynsklausul införs i förordningen för att åtgärda denna angelägna fråga i en nära framtid.