Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG /* KOM/2011/0793 slutlig - 2011/0373 (COD) */
MOTIVERING
1.
Bakgrund till förslaget
Det här förslaget
och förslaget till förordning om tvistlösning online vid konsumenttvister ska
ses mot bakgrund av insatserna för att förbättra den inre
detaljhandelsmarknadens funktionssätt och särskilt för att öka konsumenternas
möjligheter till rättelse. En betydande andel
av de europeiska konsumenterna stöter på problem när de köper varor och
tjänster på den inre marknaden: 2010 uppgick den till ca 20 %[1]. Trots
att lagstiftningen i allmänhet tryggar en hög konsumentskyddsnivå förblir
konsumenternas problem ofta olösta, och deras förluster till följd av problem
med köpta varor eller tjänster uppskattas till 0,4 % av EU:s BNP. Utöver
traditionella juridiska medel för att få rättelse[2] har
konsumenter och företag i vissa medlemsstater möjlighet att hänskjuta sina
klagomål till alternativa tvistlösningsorgan. Dessa organ strävar efter att
utanför domstol lösa tvister mellan parterna genom ingripande av ett organ
(t.ex. skiljeman, förlikningsman, medlare, ombudsman eller reklamationsnämnd). Kommissionen har antagit två rekommendationer
om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister[3] och inrättat två nätverk för alternativ
tvistlösning (ECC-Net[4]
och FIN-Net[5]).
I flera sektorsspecifika EU-rättsakter finns en klausul om alternativ
tvistlösning[6],
och genom medlingsdirektivet[7]
(2008/52/EG) främjas uppgörelser i godo vid tvister, inklusive
konsumenttvister. Analysen av den rådande situationen visade dock på följande
väsentliga brister som hämmar den alternativa tvistlösningens effektivitet:
luckor i täckningen, bristande kännedom från konsumenternas och företagens sida
och ojämn kvalitet på alternativa tvistlösningsförfaranden[8]. Avsaknaden av effektiv alternativ tvistlösning
medför särskilda problem i samband med gränsöverskridande handel (t.ex.
språkhinder, potentiellt högre kostnader och skillnader i lagstiftningen mellan
olika medlemsstater). Mot bakgrund av de
fastställda problemen har kommissionen åtagit sig att föreslå åtgärder
beträffande alternativ tvistlösning för att säkerställa att alla
konsumentklagomål kan hänskjutas till ett alternativt tvistlösningsorgan och
att det blir lättare att lösa tvister vid gränsöverskridande handel[9].
2.
Resultat av samråd med berörda parter och
konsekvensbedömning
2.1.
Extern experthjälp och samråd med berörda parter
Kommissionen
har genomfört flera studier om alternativ tvistlösning, bl.a. Study on the
use of Alternative Dispute Resolution in the European Union[10] från
2009 med en djupgående analys av befintliga alternativa tvistlösningsorgan och
hur de fungerar i medlemsstaterna, Consumer redress in the European Union:
consumer experiences, perceptions and choices[11], Assessment
of the compliance costs including administrative costs/burdens on businesses
linked to the use of Alternative Dispute Resolution (ADR) från 2011 och Cross-border
Alternative Dispute Resolution in the European Union[12] från
2011. I januari 2011 inleddes ett offentligt samråd
om användningen av alternativ tvistlösning[13]. Det verkade råda stor enighet om
alternativ tvistlösning: alla svarande höll med om att alternativ tvistlösning
måste vidareutvecklas för att få den inre marknaden att fungera bättre. Det
stora flertalet svarande stödde också åtgärder på EU-nivå och framhöll behovet
av alternativa tvistlösningsförfaranden av hög kvalitet, i synnerhet för
tvister vid gränsöverskridande handel och i den digitala miljön. De ansåg att
effektiva alternativa tvistlösningsförfaranden bör vägledas av ett antal
gemensamma principer, såsom opartiskhet, öppenhet, effektivitet och rättvisa.
Många svarande var positiva till en förbättring av onlineförfarandena för
tvistlösning, särskilt vid e-handel, där antalet klagomål ökar, i synnerhet i
fall som gäller små belopp. I mars 2011 anordnade kommissionen i samarbete
med Europaparlamentet ett toppmöte om alternativ tvistlösning för den inre
marknaden och konsumenterna, där omkring 200 berörda parter deltog. Debatten
visade på ett allmänt stöd för utveckling av alternativ tvistlösning, inklusive
tvistlösning online, för konsumenter och man framhöll behovet av EU-åtgärder. I
april 2011 anordnades seminariet ADR: how to make it work better? vid
den europeiska konsumentkonferensen[14],
där 60 berörda parter deltog. Kompletterande synpunkter inhämtades bl.a.
genom ett samråd med näringslivet som kommissionen genomförde mellan december
2010 och januari 2011 via den europeiska företagspanelen[15] och ett
samråd med näringslivet som genomfördes mellan mars och maj 2011 via
undersökningsplattformen för små och medelstora företag[16]. Även Europeiska datatillsynsmannen har
rådfrågats.
2.2.
Konsekvensbedömning
Kommissionen har gjort en detaljerad
konsekvensbedömning där man analyserade en rad alternativ för både ”alternativ
tvistlösning: täckning, information och kvalitet” och ”tvistlösning online vid
gränsöverskridande e-handel”. I konsekvensbedömningen konstaterades det att
endast en kombination av två rättsakter om alternativ tvistlösning och
tvistlösning online kan säkerställa tillgång till opartiska, öppna, effektiva
och rättvisa metoder för lösning utanför domstol av inhemska och
gränsöverskridande tvister. Ett ramdirektiv är det lämpligaste sättet att
säkerställa fullständig täckning med alternativ tvistlösning i alla
medlemsstater, informera konsumenterna om alternativ tvistlösning och se till
att de alternativa tvistlösningsorganen följer vissa kvalitetsprinciper. Den
fullständiga täckningen kommer att skapa de nödvändiga förutsättningarna för
ett EU-omfattande onlinesystem för tvistlösning som effektivt kan hantera
tvister vid gränsöverskridande e-handel.
3.
Rättsliga aspekter på förslaget
3.1.
Förslagets huvudsakliga innehåll
3.1.1.
Alternativa tvistlösningsförfaranden för alla
konsumenttvister
Enligt förslaget ska medlemsstaterna se till
att alla tvister mellan en konsument och en näringsidkare som uppstår vid
försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster kan hänskjutas till
ett alternativt tvistlösningsorgan, även via internet. För att fullgöra sin
skyldighet kan medlemsstaterna använda sig av befintliga alternativa
tvistlösningsorgan och vid behov anpassa deras behörighetsområde eller inrätta
nya organ eller ett sektorsövergripande organ för de sektorer där det inte
finns något organ. Förslaget täcker tvister mellan konsumenter
och näringsidkare som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande
av tjänster. Detta omfattar både konsumenters klagomål mot näringsidkare och
näringsidkares klagomål mot konsumenter. Förslaget gäller för alternativa
tvistlösningsorgan som strävar efter att lösa tvister mellan konsumenter och
näringsidkare utanför domstol, genom ingripande av ett tvistlösningsorgan.
Förslaget omfattar i synnerhet medlingsförfaranden, men även utomrättsliga
förfaranden av dömande art, såsom förfaranden inför reklamationsnämnder,
skiljeförfaranden och förlikningsförfaranden. Förslaget gäller inte för sådana
system för hantering av konsumentklagomål som drivs av näringsidkaren eller för
tvistlösningsorgan där de fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen är
anställda enbart av näringsidkaren. Det omfattar inte heller direkta
förhandlingar mellan parterna.
3.1.2.
Information om alternativ tvistlösning och
samarbete
När tvister uppstår måste konsumenterna snabbt
kunna fastställa vilka alternativa tvistlösningsorgan som är behöriga att
behandla deras tvist. Detta förslag säkerställer att konsumenterna kan hitta
information om det behöriga organet i de viktigaste handelsdokumenten från
näringsidkaren och i förekommande fall på dennes webbplats. Näringsidkarna
kommer också att behöva informera konsumenterna om huruvida de åtar sig att
använda sig av alternativ tvistlösning vid konsumentklagomål mot dem. Denna
skyldighet kommer att utgöra ett incitament för näringsidkarna att använda sig
av alternativ tvistlösning i större utsträckning. Enligt förslaget ska medlemsstaterna se till
att konsumenterna kan få hjälp vid gränsöverskridande tvister. Medlemsstaterna
kan delegera ansvaret för denna uppgift till sina konsumentcentrum inom
nätverket av europeiska konsumentcentrum (ECC-Net), som redan har till uppgift
att leda konsumenterna till de alternativa tvistlösningsorgan som är behöriga
att hantera deras gränsöverskridande tvister. Enligt förslaget ska de alternativa
tvistlösningsorganen uppmuntras att bli medlemmar i sektorsspecifika nätverk av
alternativa tvistlösningsorgan om de behandlar tvister inom dessa sektorer. I
förslaget uppmuntras även samarbete mellan alternativa tvistlösningsorgan och
nationella myndigheter med ansvar för tillsynen av
konsumentskyddslagstiftningen. Förslaget innehåller bestämmelser som
säkerställer efterlevnaden av stränga garantier för sekretess och uppgiftsskydd
i överensstämmelse med den gällande unionslagstiftningen.
3.1.3.
Kvalitet på alternativa tvistlösningsorgan
Förslaget syftar till att säkerställa att de
alternativa tvistlösningsorganen följer kvalitetsprinciperna om opartiskhet,
öppenhet, effektivitet och rättvisa. Sådana principer har fastställts i två
rekommendationer från kommissionen, och genom att principerna görs bindande
kommer förslaget att skapa lika villkor för alternativ tvistlösning och stärka
både konsumenternas och näringsidkarnas förtroende för alternativa
tvistlösningsförfaranden. Öppenhet från de alternativa
tvistlösningsorganens sida bör garantera att parterna får all den information
de behöver för att fatta ett välgrundat beslut innan de inleder ett alternativt
tvistlösningsförfarande. Sådana förfaranden bör vara effektiva och avhjälpa
vissa brister som förknippas med domstolsförfaranden, såsom höga kostnader och
komplicerade förfaranden som drar ut på tiden. På grundval av resultaten från
genomförda studier föreskrivs det i förslaget att tvisterna bör lösas inom
90 dagar. För att alternativa tvistlösningsförfaranden ska vara
tillgängliga för alla konsumenter ska de enligt förslaget vara kostnadsfria för
konsumenterna eller kosta tämligen lite.
3.1.4.
Övervakning
De alternativa tvistlösningsorganen bör
övervakas noga så att man kan säkerställa att de fungerar som de ska och
tillhandahåller konsumenter och näringsidkare tjänster av hög kvalitet. I varje
medlemsstat kommer en behörig myndighet att ansvara för övervakningen av hur de
alternativa tvistlösningsorganen på dess territorium fungerar. De behöriga
myndigheterna kommer bl.a. att utifrån uppgifter som de alternativa
tvistlösningsorganen lämnar till dem bedöma om ett visst organ följer
kvalitetskraven i det här förslaget. De behöriga myndigheterna kommer också att
offentliggöra regelbundna rapporter om utvecklingen av alternativa
tvistlösningsorgan och hur de fungerar. Vart tredje år kommer kommissionen att
lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av
direktivet.
3.2.
Subsidiaritetsprincipen
Förslaget grundar sig på artikel 114 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Utvecklingen av ett välfungerande system för
alternativ tvistlösning i EU som bygger på de befintliga alternativa
tvistlösningsorganen i medlemsstaterna och som respekterar dessas rättsliga
traditioner kommer att öka konsumenternas förtroende för den inre
detaljhandelsmarknaden, inklusive e-handeln, och skapa nya möjligheter för
företagen. Insatser enbart från medlemsstaternas sida skulle troligen leda till
att den alternativa tvistlösningen fragmenteras ytterligare, vilket i sin tur
skulle bidra till en ojämlik behandling av konsumenter och näringsidkare på den
inre marknaden och skapa olika möjligheter för konsumenterna att få rättelse i
EU. Åtgärder på EU-nivå i enlighet med förslaget bör ge konsumenterna i EU
samma skyddsnivå och främja konkurrensen mellan företagen och på så sätt öka
utbytet av varor och tjänster över gränserna. Gemensamma principer och kriterier på EU-nivå
för alternativa tvistlösningsorgan och alternativa tvistlösningsförfaranden i
alla medlemsstater har den tydliga fördelen att man säkerställer en effektiv
och ändamålsenlig behandling av konsumenttvister vid såväl inhemsk som
gränsöverskridande handel. Det kommer också att säkerställa en enhetligare
kvalitet på de alternativa tvistlösningsförfarandena i EU. Skillnaderna i de nationella strategierna för
alternativa tvistlösningsförfaranden (eller avsaknaden av dem) visar att
ensidiga åtgärder från medlemsstaternas sida inte leder till en
tillfredsställande lösning för konsumenter och företag. Effektiv och
ändamålsenlig alternativ tvistlösning vid gränsöverskridande tvister
förutsätter ett välfungerande system av nationella alternativa
tvistlösningsorgan som den EU-omfattande onlineplattformen för tvistlösning kan
förankras i.
3.3.
Proportionalitetsprincipen
Förslaget är förenligt med
proportionalitetsprincipen av följande skäl: Förslaget går inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå målen. Det reglerar inte alla aspekter av alternativ
tvistlösning utan inriktas på några centrala aspekter av tvistlösning utanför
domstol. Ramdirektivet bygger på de befintliga alternativa
tvistlösningsorganen, och medlemsstaterna får själva välja hur de förväntade
resultaten ska uppnås. Målen med detta förslag kommer att uppnås till
lägsta möjliga kostnader för företag och medlemsstater, samtidigt som man
undviker dubbla utgifter och en onödig administrativ börda. 4. Budgetkonsekvenser Förslaget påverkar inte EU:s budget. Därför åtföljs inte förslaget av
en finansieringsöversikt. 2011/0373 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om alternativ tvistlösning vid
konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och
direktiv 2009/22/EG EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag[17], efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[18], efter att ha hört Europeiska
datatillsynsmannen, i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1)
Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget
om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) ska
unionen bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som
antas i enlighet med artikel 114 i fördraget. Enligt artikel 38 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska en hög
konsumentskyddsnivå tryggas i unionens politik. (2)
Enligt artikel 26.2 i fördraget ska den inre
marknaden omfatta ett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor och
tjänster säkerställs. För att konsumenterna ska ha förtroende för och kunna dra
nytta av den inre marknaden måste de ha tillgång till enkla och billiga sätt
att lösa tvister som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande
av tjänster. Detta gäller för både offline- och onlinetransaktioner och är
särskilt viktigt när konsumenterna handlar över gränserna. (3)
Alternativ tvistlösning erbjuder enkel, snabb och
billig lösning utanför domstol av tvister mellan konsumenter och näringsidkare.
Alternativ tvistlösning är dock ännu inte tillräckligt utvecklad i unionen. För
att konsumenterna till fullo ska kunna utnyttja dess potential måste det finnas
alternativ tvistlösning för alla typer av konsumenttvister, kvaliteten på de
alternativa tvistlösningsförfarandena måste vara jämn och konsumenterna och
näringsidkarna måste känna till att det finns sådana förfaranden. De
alternativa tvistlösningsorganen måste också hantera gränsöverskridande tvister
på ett effektivt sätt. (4)
I inremarknadsakten[19] har
kommissionen angett lagstiftning om alternativ tvistlösning som även omfattar
e-handeln som en av de tolv åtgärderna för att stimulera tillväxten och stärka
förtroendet för den inre marknaden. (5)
Europeiska rådet har uppmanat Europaparlamentet och
rådet att före utgången av 2012 anta en första uppsättning prioriterade åtgärder,
så att den inre marknaden ges ny stimulans[20]. (6)
Att inom unionen utveckla välfungerande alternativ
tvistlösning är nödvändigt för att öka konsumenternas förtroende för den inre
marknaden, inklusive e-handeln. Utvecklingen bör bygga på de befintliga alternativa
tvistlösningsförfarandena i medlemsstaterna och respektera dessas rättsliga
traditioner. (7)
Detta direktiv bör gälla för avtalstvister mellan
konsumenter och näringsidkare som uppstår vid försäljning av varor eller
tillhandahållande av tjänster inom alla näringsgrenar. Det bör omfatta både
konsumenters klagomål mot näringsidkare och näringsidkares klagomål mot
konsumenter. Direktivet bör inte gälla för tvister mellan näringsidkare. Det
bör dock inte hindra medlemsstaterna från att anta eller bibehålla bestämmelser
om förfaranden för lösning av sådana tvister utanför domstol. (8)
Definitionen av konsument bör omfatta
fysiska personer som agerar utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.
Om avtalet ingås för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför
personens egen näringsverksamhet (avtal med dubbla syften) och näringssyftet är
så begränsat att det inte dominerar i sammanhanget bör dock den personen även
anses som konsument. (9)
Det här direktivet bör inte påverka tillämpningen
av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om
vissa aspekter på medling på privaträttens område[21], rådets
förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område[22],
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den
11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser
(Rom II)[23]
och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den
17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)[24]. (10)
Detta direktiv bör ha företräde framför
unionslagstiftning som innehåller bestämmelser som syftar till att uppmuntra
inrättande av alternativa tvistlösningsorgan i en viss sektor. Om det i
sektorsspecifik lagstiftning föreskrivs att sådana organ ska inrättas, bör
detta direktiv ha företräde endast om den lagstiftningen inte säkerställer
åtminstone likvärdigt konsumentskydd. (11)
Det finns stora skillnader mellan de alternativa
tvistlösningsorganen inom unionen och även inom medlemsstaterna. Detta direktiv
bör omfatta alla organ som är varaktigt inrättade och erbjuder tvistlösning
genom ett alternativt tvistlösningsförfarande. Ett skiljeförfarande som utanför
ramen för ett alternativt tvistlösningsorgan inrättas specifikt för en enda tvist
mellan en konsument och en näringsidkare bör inte anses vara ett alternativt
tvistlösningsförfarande. (12)
Detta direktiv bör inte gälla för förfaranden inför
tvistlösningsorgan där de fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen är
anställda enbart av näringsidkaren eller för förfaranden inför sådana system
för hantering av konsumentklagomål som drivs av näringsidkaren. Det bör inte
heller gälla för direkta förhandlingar mellan parterna. Det bör dessutom inte
gälla för försök av en domare att lösa en tvist under ett rättsligt förfarande
rörande tvisten i fråga. (13)
Medlemsstaterna bör se till att tvister som
omfattas av detta direktiv kan hänskjutas till ett alternativt
tvistlösningsorgan som uppfyller kraven i detta direktiv. Medlemsstaterna bör
kunna fullgöra denna skyldighet genom att utnyttja befintliga alternativa
tvistlösningsorgan och vid behov anpassa deras behörighetsområde eller genom
att föreskriva inrättandet av nya alternativa tvistlösningsorgan. Detta
direktiv bör inte ålägga medlemsstaterna att inrätta ett särskilt alternativt
tvistlösningsorgan i varje detaljhandelssektor. Medlemsstaterna bör ha
möjlighet att föreskriva att det ska inrättas ett organ som behandlar tvister
för vars lösning inget specifikt organ är behörigt. (14)
Detta direktiv bör inte hindra näringsidkare som är
etablerade i en medlemsstat från att omfattas av ett alternativt
tvistlösningsorgan i en annan medlemsstat. Medlemsstaterna bör uppmuntra
utvecklingen av sådana organ. (15)
Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från
att bibehålla eller införa alternativa tvistlösningsförfaranden för gemensam
behandling av identiska eller liknande tvister mellan en näringsidkare och
flera konsumenter. Sådana förfaranden kan betraktas som ett första steg mot
vidareutvecklingen av kollektiva alternativa tvistlösningsförfaranden i
unionen. (16)
Behandlingen av uppgifter rörande tvister som
omfattas av det här direktivet bör uppfylla kraven för skydd av personuppgifter
i medlemsstaternas lagar och andra författningar som antagits i enlighet med Europaparlamentets
och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter. (17)
De fysiska personer som ansvarar för den
alternativa tvistlösningen bör endast anses vara opartiska om de inte kan
utsättas för påtryckningar som skulle kunna påverka deras inställning till
tvisten. Man måste särskilt säkerställa att sådana påtryckningar inte
förekommer när de alternativa tvistlösningsorganen finansieras av en av
parterna i tvisten eller av en organisation där en av parterna är medlem. (18)
För att trygga öppenhet i fråga om alternativa
tvistlösningsorgan och alternativa tvistlösningsförfaranden måste parterna få
all den information de behöver för att fatta ett välgrundat beslut innan de
inleder ett alternativt tvistlösningsförfarande. (19)
Alternativa tvistlösningsförfaranden bör vara
effektiva. De bör vara enkla och snabba och i allmänhet inte vara längre än
90 dagar. Det alternativa tvistlösningsorganet bör kunna förlänga denna
frist om det är nödvändigt med hänsyn till tvistens komplexitet. (20)
Alternativa tvistlösningsförfaranden bör vara
kostnadsfria för konsumenterna eller kosta tämligen lite, så att de har råd att
använda sig av sådana förfaranden. (21)
Alternativa tvistlösningsförfaranden bör vara
rättvisa, så att parterna i en tvist till fullo känner till sina rättigheter
och är medvetna om följderna av sina val inom ramen för ett sådant förfarande. (22)
När en tvist uppstår måste konsumenterna snabbt
kunna fastställa vilka alternativa tvistlösningsorgan som är behöriga att
behandla deras klagomål och veta om den berörda näringsidkaren kommer att
medverka i ett förfarande inför ett alternativt tvistlösningsorgan.
Näringsidkarna bör därför ange dessa uppgifter i sina viktigaste
handelsdokument och i förekommande fall på sina webbplatser. Denna skyldighet
bör inte påverka tillämpningen av artiklarna 6.1 t, 7.1 och 8 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011
om konsumenträttigheter[25].
I artikel 6.1 t i direktiv 2011/83/EU föreskrivs det i fråga om
konsumentavtal som ingås på distans eller utanför fasta affärslokaler att
näringsidkaren måste ge konsumenten information om möjligheten att anlita ett
förfarande för klagomål och prövning utanför domstol som näringsidkaren
omfattas av och om villkoren för detta innan konsumenten är bunden av avtalet.
Vid avtal utanför fasta affärslokaler måste enligt artikel 7.1 i direktiv
2011/83/EU denna information lämnas som papperskopia eller, om konsumenten samtycker,
på ett annat varaktigt medium. (23)
Enligt detta direktiv är det inte obligatoriskt för
näringsidkarna att medverka i alternativa tvistlösningsförfaranden, och
resultatet av förfarandena är inte bindande för näringsidkarna när en konsument
lämnat in ett klagomål mot dem. Detta direktiv påverkar dock inte tillämpningen
av nationell lagstiftning som gör näringsidkarnas medverkan i sådana
förfaranden obligatorisk eller resultatet av förfarandena bindande för
näringsidkarna, förutsatt att den lagstiftningen inte hindrar parterna från att
utöva sin rätt till domstolsprövning, som garanteras i artikel 47 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (24)
Medlemsstaterna bör se till att de alternativa
tvistlösningsorganen samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister. (25)
Nätverk av alternativa tvistlösningsorgan som
underlättar lösningen av gränsöverskridande tvister, såsom FIN-Net när det
gäller finansiella tjänster, bör stärkas inom unionen. Medlemsstaterna bör
uppmuntra alternativa tvistlösningsorgan att bli medlemmar i sådana nätverk. (26)
Ett nära samarbete mellan alternativa
tvistlösningsorgan och nationella myndigheter med ansvar för tillsynen av
unionslagstiftningen om konsumentskydd bör förbättra tillämpningen av den
unionslagstiftningen. (27)
De alternativa tvistlösningsorganen bör övervakas
noga så att man kan säkerställa att de fungerar korrekt och effektivt.
Kommissionen och de behöriga myndigheterna enligt detta direktiv bör
offentliggöra och uppdatera en förteckning över alternativa tvistlösningsorgan
som uppfyller kraven i detta direktiv. Andra organ, t.ex. alternativa
tvistlösningsorgan, konsumentorganisationer, näringslivsorganisationer och
nätverket av europeiska konsumentcentrum, bör också offentliggöra denna
förteckning. Dessutom bör de behöriga myndigheterna offentliggöra regelbundna
rapporter om utvecklingen av alternativa tvistlösningsorgan och hur de
fungerar. De alternativa tvistlösningsorganen bör ge de behöriga myndigheterna
specifika uppgifter som rapporterna bör bygga på. Medlemsstaterna bör uppmuntra
de alternativa tvistlösningsorganen att lämna uppgifterna i enlighet med
kommissionens rekommendation 2010/304/EU om användning av en harmoniserad metod
för klassificering och rapportering av klagomål och förfrågningar från konsumenter[26]. (28)
Medlemsstaterna måste föreskriva påföljder för
överträdelser av bestämmelserna i detta direktiv beträffande näringsidkarnas
information till konsumenterna och de uppgifter som de alternativa
tvistlösningsorganen ska lämna till de behöriga myndigheterna samt se till att
de tillämpas. Påföljderna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. (29)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella
tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen
(”förordningen om konsumentskyddssamarbete”)[27] bör ändras så att en hänvisning till detta
direktiv införs i bilagan till den förordningen i syfte att förstärka det
gränsöverskridande samarbetet om tillämpning av detta direktiv. (30)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG
av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas
intressen[28]
bör ändras så att en hänvisning till det här direktivet införs i bilagan till
det direktivet i syfte att säkerställa skyddet av konsumenternas kollektiva
intressen som fastställs i det här direktivet. (31)
Eftersom målet för detta direktiv, att bidra till
en välfungerande inre marknad genom att trygga en hög konsumentskyddsnivå, inte
i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre
kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. (32)
Detta direktiv står i överensstämmelse med de
grundläggande rättigheter och principer som erkänns framför allt i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet
artiklarna 7, 8, 38 och 47. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER Artikel 1
Syfte Detta direktiv ska bidra till en välfungerande
inre marknad och till en hög konsumentskyddsnivå genom att säkerställa att
tvister mellan konsumenter och näringsidkare kan hänskjutas till organ som
erbjuder opartiska, öppna, effektiva och rättvisa alternativa
tvistlösningsförfaranden. Artikel 2
Tillämpningsområde 1.
Detta direktiv gäller förfaranden för lösning
utanför domstol av avtalstvister som uppstår i samband med att en näringsidkare
som är etablerad i unionen säljer varor eller tillhandahåller tjänster till en
konsument som är bosatt i unionen, genom ingripande av ett tvistlösningsorgan
som föreslår eller ålägger parterna en lösning eller sammanför parterna i syfte
att underlätta en uppgörelse i godo, nedan kallade alternativa
tvistlösningsförfaranden. 2.
Detta direktiv gäller inte a) förfaranden inför tvistlösningsorgan där
de fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen är anställda enbart av
näringsidkaren, b) förfaranden inför sådana system för
hantering av konsumentklagomål som drivs av näringsidkaren, c) direkta förhandlingar mellan konsumenten
och näringsidkaren, oavsett om de företräds av ombud eller inte, d) försök av en domare att lösa en tvist
under ett rättsligt förfarande rörande tvisten i fråga. Artikel 3
Förhållande till annan unionslagstiftning 1. Detta direktiv påverkar inte
tillämpningen av direktiv 2008/52/EG, förordning (EG) nr 44/2001,
förordning (EG) nr 864/2007 och förordning (EG) nr 593/2008. 2. Artikel 5.1 i detta direktiv
ska ha företräde framför de bestämmelser som avses i bilagan. 3. Detta direktiv ska ha företräde
framför tvingande bestämmelser i sektorsspecifik unionslagstiftning beträffande
alternativ tvistlösning endast om de bestämmelserna inte säkerställer
åtminstone likvärdigt konsumentskydd. Artikel 4
Definitioner I detta direktiv gäller följande definitioner: a) konsument: fysisk person som
agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller
yrkesverksamheten. b) näringsidkare: fysisk person
eller juridisk person, offentligägd eller privatägd, som agerar för ändamål som
faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten samt varje
person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning. c) etablerad: en näringsidkare
är etablerad, –
om näringsidkaren är en fysisk person, där denne
bedriver sin verksamhet, –
om näringsidkaren är ett företag eller en annan
juridisk person eller en sammanslutning av fysiska eller juridiska personer,
där denne har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin verksamhet, inklusive en
filial, agentur eller annan etablering. d) gränsöverskridande tvist:
avtalstvist som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande av
tjänster, om konsumenten vid tidpunkten för beställningen av varorna eller
tjänsterna är bosatt i en annan medlemsstat än den medlemsstat där
näringsidkaren är etablerad. e) alternativt tvistlösningsorgan:
varje organ, oavsett beteckning, som är varaktigt inrättat och erbjuder
tvistlösning genom ett alternativt tvistlösningsförfarande. f) inrättat: ett alternativt
tvistlösningsorgan är inrättat, –
om organet drivs av en fysisk person, på den plats
där det bedriver alternativ tvistlösning, –
om organet drivs av en juridisk person eller en
sammanslutning av fysiska eller juridiska personer, på den plats där den
juridiska personen eller sammanslutningen av fysiska eller juridiska personer
bedriver alternativ tvistlösning eller har sitt säte, –
om organet drivs av en myndighet eller ett annat
offentligt organ, på den plats där myndigheten eller det offentliga organet har
sitt säte. KAPITEL II
TILLGÅNG TILL OCH PRINCIPER FÖR ALTERNATIV TVISTLÖSNING Artikel 5
Tillgång till alternativ tvistlösning 1.
Medlemsstaterna ska se till att tvister som
omfattas av detta direktiv kan hänskjutas till ett alternativt
tvistlösningsorgan som uppfyller kraven i detta direktiv. 2.
Medlemsstaterna ska se till att alternativa
tvistlösningsorgan a) har en webbplats där parterna kan lämna
in klagomål online, b) ger parterna möjlighet att utbyta
uppgifter med dem på elektronisk väg, c) tar emot både inhemska och
gränsöverskridande tvister, inklusive tvister som omfattas av
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr [Office of Publications
insert reference number] av den [Office of Publications insert date of
adoption] om tvistlösning online vid konsumenttvister[29], och d) när de behandlar tvister som omfattas av
detta direktiv vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att behandlingen av
personuppgifter uppfyller kraven för skydd av personuppgifter i den nationella
lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG. 3.
Medlemsstaterna kan fullgöra sin skyldighet enligt
punkt 1 genom att se till att det inrättas ett alternativt
tvistlösningsorgan som är behörigt att behandla sådana tvister som avses i
punkt 1 för vars lösning inget befintligt alternativt tvistlösningsorgan
är behörigt. Artikel 6
Sakkunskap och opartiskhet 1.
Medlemsstaterna ska se till att de fysiska personer
som ansvarar för alternativ tvistlösning har nödvändig sakkunskap och är
opartiska. Detta ska garanteras genom att det säkerställs att de a) har nödvändiga kunskaper, färdigheter och
erfarenheter inom alternativ tvistlösning, b) inte kan fråntas sitt uppdrag utan saklig
grund, c) inte har någon intressekonflikt med någon
av parterna i tvisten. 2.
När de fysiska personer som ansvarar för
tvistlösning i ett alternativt tvistlösningsorgan bildar ett kollegium, ska
medlemsstaterna se till att organet sörjer för att kollegiet består av samma
antal företrädare för konsumentintressen och företrädare för näringsidkarintressen.
Artikel 7
Öppenhet 1.
Medlemsstaterna ska se till att de alternativa
tvistlösningsorganen på sina webbplatser och i pappersform i sina lokaler
offentliggör information om a) de fysiska personer som ansvarar för den
alternativa tvistlösningen, hur de har utsetts och längden på deras uppdrag, b) finansieringskällan, inklusive hur stor
andel som är offentlig respektive privat finansiering, c) eventuellt medlemskap i nätverk av
alternativa tvistlösningsorgan som underlättar lösning av gränsöverskridande
tvister, d) de typer av tvister som de är behöriga
att behandla, e) förfarandereglerna för tvistlösning, f) på vilka språk klagomål kan lämnas in
till det alternativa tvistlösningsorganet och på vilka språk det alternativa
tvistlösningsförfarandet genomförs, g) de typer av regler som det alternativa
tvistlösningsorganet kan använda som grund för tvistlösningen (t.ex.
rättsregler, skälighetshänsyn eller uppförandekoder), h) eventuella förhandskrav som parterna
måste uppfylla innan ett alternativt tvistlösningsförfarande kan inledas, i) de eventuella kostnader som parterna ska
stå för, j) det alternativa
tvistlösningsförfarandets ungefärliga längd, k) den rättsliga verkan av det alternativa
tvistlösningsförfarandets resultat. 2.
Medlemsstaterna ska se till att de alternativa
tvistlösningsorganen på sina webbplatser och i pappersform i sina lokaler
offentliggör årliga verksamhetsrapporter. Rapporterna ska innehålla följande
uppgifter om både inhemska och gränsöverskridande tvister: a) Antalet mottagna tvister och de typer av
klagomål som de avsett. b) Eventuella återkommande problem som leder
till tvister mellan konsumenter och näringsidkare. c) Andelen tvistlösningsförfaranden som
avbrutits innan ett resultat kunnat nås. d) Den genomsnittliga tid det tagit att lösa
tvister. e) I hur stor utsträckning resultaten av de
alternativa tvistlösningsförfarandena efterlevts, om detta är känt. f) I förekommande fall, samarbetet inom
nätverk av alternativa tvistlösningsorgan som underlättar lösning av gränsöverskridande
tvister. Artikel 8
Effektivitet Medlemsstaterna ska se till att alternativa
tvistlösningsförfaranden är effektiva och uppfyller följande krav: a) Förfarandet är lättillgängligt för
båda parter oberoende av var de befinner sig. b) Parterna har tillgång till
förfarandet utan att behöva företrädas av ett juridiskt ombud. Parterna får
dock när som helst under förfarandet låta sig företrädas eller bistås av tredje
man. c) Förfarandet är kostnadsfritt för
konsumenterna eller kostnaderna är låga. d) Tvisten löses inom 90 dagar
från den dag då det alternativa tvistlösningsorganet tog emot klagomålet. Vid
komplicerade tvister får organet förlänga denna frist. Artikel 9
Rättvisa 1.
Medlemsstaterna ska se till att följande gäller vid
alternativa tvistlösningsförfaranden: a) Parterna har möjlighet att framföra sin
ståndpunkt samt höra de argument och sakförhållanden som den andra parten
lägger fram och eventuella expertutlåtanden. b) Resultatet av förfarandet, inklusive
grunderna för resultatet, görs tillgängligt för båda parter skriftligen eller
på ett varaktigt medium. 2.
Medlemsstaterna ska se till att följande gäller vid
alternativa tvistlösningsförfaranden som syftar till att lösa en tvist genom
att en lösning föreslås: a) Innan konsumenterna godtar en föreslagen
lösning underrättas de om att i) de kan välja om de vill godta den
föreslagna lösningen eller inte, ii) den föreslagna lösningen kan vara
mindre gynnsam än ett avgörande av en domstol som tillämpar rättsregler, iii) de innan de godtar eller förkastar den
föreslagna lösningen har rätt att söka oberoende rådgivning. b) Innan parterna godtar en föreslagen
lösning underrättas de om den rättsliga verkan av godtagandet. c) Innan parterna godtar en föreslagen
lösning eller en uppgörelse i godo ges de en rimlig betänketid. KAPITEL III
INFORMATION OCH SAMARBETE Artikel 10
Näringsidkares information till konsumenter 1.
Medlemsstaterna ska se till att näringsidkare som
är etablerade på deras territorium underrättar konsumenterna om de alternativa
tvistlösningsorgan som de omfattas av och som är behöriga att behandla
eventuella tvister mellan dem och konsumenter. Informationen ska omfatta
adressen till de berörda alternativa tvistlösningsorganens webbplatser, och det
ska anges om näringsidkaren åtar sig att använda sig av dessa organ för att
lösa tvister med konsumenter. 2.
Den information som avses i punkt 1 ska göras
tillgänglig på ett enkelt, direkt, väl synligt och beständigt sätt på
näringsidkarens webbplats, om en sådan finns, i de allmänna villkoren för avtal
om försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster mellan
näringsidkaren och en konsument samt på fakturor och kvitton avseende dessa
avtal. Det ska anges var det finns ytterligare information om det berörda
alternativa tvistlösningsorganet och om villkoren för användning av organet. 3.
Bestämmelserna i den här artikeln ska inte påverka
tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 6, 7 och 8 i direktiv
2011/83/EU beträffande konsumentinformation vid distansavtal och avtal utanför
fasta affärslokaler. Artikel 11
Bistånd till konsumenter 1.
Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna kan
få bistånd vid tvister som uppstår vid gränsöverskridande försäljning av varor
eller tillhandahållande av tjänster. Biståndet ska i synnerhet syfta till att
hjälpa konsumenterna att få tillgång till det alternativa tvistlösningsorgan i
en annan medlemsstat som är behörigt att behandla den gränsöverskridande
tvisten. 2.
Medlemsstaterna får överlåta ansvaret för den
uppgift som avses i punkt 1 till sina konsumentcentrum inom nätverket av
europeiska konsumentcentrum, till konsumentorganisationer eller till ett annat
organ. Artikel 12
Allmän information Medlemsstaterna ska se till att alternativa
tvistlösningsorgan, konsumentorganisationer, näringslivsorganisationer,
konsumentcentrum inom nätverket av europeiska konsumentcentrum och, i
förekommande fall, de organ som utsetts i enlighet med artikel 11.2 i sina
lokaler och på sina webbplatser offentliggör den förteckning över alternativa
tvistlösningsorgan som avses i artikel 17.3. Artikel 13
Samarbete mellan alternativa tvistlösningsorgan för att lösa gränsöverskridande
tvister 1.
Medlemsstaterna ska se till att de alternativa
tvistlösningsorganen samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister. 2.
Om det finns ett nätverk av alternativa tvistlösningsorgan
som underlättar lösning av gränsöverskridande tvister inom en viss sektor i
unionen, ska medlemsstaterna uppmuntra de alternativa tvistlösningsorgan som
behandlar tvister inom den sektorn att bli medlemmar i det nätverket. 3.
Kommissionen ska offentliggöra en förteckning med
namnet på och kontaktuppgifter till de nätverk som avses i punkt 1.
Kommissionen ska vid behov uppdatera denna förteckning vartannat år. Artikel 14
Samarbete mellan alternativa tvistlösningsorgan och nationella myndigheter med
ansvar för tillsynen av unionslagstiftningen om konsumentskydd 1.
Medlemsstaterna ska se till att alternativa
tvistlösningsorgan och nationella myndigheter med ansvar för tillsynen av
unionslagstiftningen om konsumentskydd samarbetar. 2.
Detta samarbete ska omfatta ömsesidigt utbyte av
information om näringsidkares affärsmetoder som konsumenter har lämnat in
klagomål mot. Det ska också omfatta teknisk bedömning och information från de
nationella myndigheterna till de alternativa tvistlösningsorganen, om bedömningen
eller informationen är nödvändig för behandlingen av enskilda tvister. 3.
Medlemsstaterna ska se till att det samarbete och
det ömsesidiga informationsutbyte som avses i punkterna 1 och 2
uppfyller kraven för skydd av personuppgifter i direktiv 95/46/EG. KAPITEL IV
ÖVERVAKNING AV ALTERNATIVA TVISTLÖSNINGSORGAN Artikel 15
Utseende av behöriga myndigheter 1.
Varje medlemsstat ska utse en behörig myndighet som
ska ansvara för övervakningen av utvecklingen av alternativa tvistlösningsorgan
på dess territorium och av hur de fungerar. Varje medlemsstat ska meddela
kommissionen vilken myndighet den har utsett. 2.
Kommissionen ska upprätta en förteckning över de
behöriga myndigheter som den fått meddelande om i enlighet med punkt 1 och
offentliggöra förteckningen i Europeiska unionens officiella tidning. Artikel 16
Uppgifter som alternativa tvistlösningsorgan ska lämna till de behöriga
myndigheterna 1.
Medlemsstaterna ska se till att alternativa
tvistlösningsorgan på deras territorium lämnar följande uppgifter till den
behöriga myndigheten: a) Namn, kontaktuppgifter och webbadress. b) Information om organets struktur och
finansiering, inklusive information om de fysiska personer som ansvarar för den
alternativa tvistlösningen, finansieringen av dem och av vem de är anställda. c) Organets förfaranderegler. d) Organets avgifter, i förekommande fall. e) Det alternativa tvistlösningsförfarandets
ungefärliga längd. f) Det eller de språk på vilka klagomål kan
lämnas in och på vilka det alternativa tvistlösningsförfarandet kan genomföras. g) De uppgifter som är nödvändiga för att
fastställa organets behörighet. h) En motiverad förklaring, utifrån en
självutvärdering som organet gjort, till att det kan anses vara ett alternativt
tvistlösningsorgan som omfattas av detta direktiv och uppfyller kraven i
kapitel II. Om de uppgifter som avses i leden a–g ändras,
ska de alternativa tvistlösningsorganen omedelbart meddela den behöriga
myndigheten dessa ändringar. 2.
Medlemsstaterna ska se till att de alternativa
tvistlösningsorganen minst en gång per år lämnar följande uppgifter till de
behöriga myndigheterna: a) Antalet mottagna tvister och de typer av
klagomål som de avsett. b) Andelen alternativa
tvistlösningsförfaranden som avbrutits innan ett resultat kunnat nås. c) Den genomsnittliga tid det tagit att lösa
de mottagna tvisterna. d) I hur stor utsträckning resultaten av de
alternativa tvistlösningsförfarandena efterlevts, om detta är känt. e) Relevant statistik som visar hur
näringsidkare använder sig av alternativ tvistlösning vid tvister med
konsumenter. f) Eventuella återkommande problem som
leder till tvister mellan konsumenter och näringsidkare. g) I förekommande fall, en bedömning av hur
effektivt samarbetet är inom nätverk av alternativa tvistlösningsorgan som
underlättar lösning av gränsöverskridande tvister. h) En självutvärdering av hur effektivt det
alternativa tvistlösningsförfarande som organet erbjuder är och möjliga sätt
att förbättra effektiviteten. Artikel 17
De behöriga myndigheternas och kommissionens roll 1.
De behöriga myndigheterna ska på grundval av de
uppgifter de fått i enlighet med artikel 16.1 bedöma om de alternativa
tvistlösningsorgan som anmälts till dem kan anses vara alternativa
tvistlösningsorgan som omfattas av detta direktiv och uppfyller kraven i kapitel II. 2.
Varje behörig myndighet ska på grundval av den
bedömning som avses i punkt 1 upprätta en förteckning över de alternativa
tvistlösningsorgan som uppfyller kraven i punkt 1. Förteckningen ska omfatta följande uppgifter: a) De alternativa tvistlösningsorganens
namn, kontaktuppgifter och webbadresser. b) Organens avgifter, i förekommande fall. c) Det eller de språk på vilka klagomål kan
lämnas in och på vilka det alternativa tvistlösningsförfarandet kan genomföras. d) De uppgifter som är nödvändiga för att
fastställa deras behörighet. e) Behovet av parternas eller deras ombuds
fysiska närvaro, i förekommande fall. f) Huruvida resultatet av förfarandet är
bindande eller inte. De behöriga myndigheterna ska sända förteckningen
till kommissionen. Om de behöriga myndigheterna får meddelande om ändringar i
enlighet med artikel 16.1 andra stycket, ska förteckningen uppdateras
omedelbart och uppgifterna i fråga meddelas kommissionen. 3.
Kommissionen ska upprätta en förteckning över de
alternativa tvistlösningsorgan som den fått meddelande om i enlighet med
punkt 2 och uppdatera förteckningen när den får meddelande om ändringar i
enlighet med punkt 2 tredje stycket andra meningen. Kommissionen ska
offentliggöra förteckningen och uppdateringarna av den och översända den till
de behöriga myndigheterna och medlemsstaterna. 4.
De behöriga myndigheterna ska offentliggöra den
uppdaterade förteckning över alternativa tvistlösningsorgan som avses i
punkt 3 på sin webbplats och på andra sätt som de anser vara lämpliga. 5.
Vartannat år ska de offentliga myndigheterna
offentliggöra en rapport om utvecklingen av alternativa tvistlösningsorgan och
om hur de fungerar. I rapporten ska man särskilt a) i förekommande fall ange inom vilka
områden tvister som omfattas av detta direktiv ännu inte omfattas av
alternativa tvistlösningsförfaranden, b) fastställa bästa praxis hos alternativa
tvistlösningsorgan, c) med stöd av statistik i förekommande fall
påpeka brister som hindrar de alternativa tvistlösningsorganen från att fungera
som avsett vid både inhemska och gränsöverskridande tvister, d) i förekommande fall lägga fram
rekommendationer om hur de alternativa tvistlösningsorganen kan fås att fungera
bättre. KAPITEL V
SLUTBESTÄMMELSER Artikel 18
Påföljder Medlemsstaterna ska föreskriva påföljder för
överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med
artiklarna 10, 16.1 och 16.2 i detta direktiv och ska vidta de
åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna
ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Artikel 19
Ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 I bilagan till förordning (EG)
nr 2006/2004 ska följande punkt läggas till: ”20. Europaparlamentets och rådets direktiv …
av den … om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av
förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG: artikel 10 (EUT
L …, …, s. …).” Artikel 20
Ändring av direktiv 2009/22/EG I bilagan till direktiv 2009/22/EG ska
följande punkt läggas till: ”14. Europaparlamentets och rådets direktiv …
av den … om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av
förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG: artikel 10 (EUT
L …, …, s. …).” Artikel 21
Meddelande 1.
Senast den [Office of Publications insert same date
as in Article 22(1) = date of implementation of the Directive] ska
medlemsstaterna meddela kommissionen följande uppgifter: a) I förekommande fall, namn på och
kontaktuppgifter till de organ som utsetts i enlighet med artikel 11.2. b) De behöriga myndigheter som utsetts i
enlighet med artikel 15.1. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om
eventuella ändringar av dessa uppgifter. 2.
Senast den [Office of Publications insert date:
six months after the implementation date as to be inserted in Article 22(1)]
ska medlemsstaterna sända en första förteckning enligt artikel 17.2 till
kommissionen. 3.
Kommissionen ska till medlemsstaterna översända de
uppgifter som avses i punkt 1 a. Artikel 22
Införlivande 1.
Medlemsstaterna ska senast den [Office of
Publications insert date: 18 months after entry into force] sätta i kraft
de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa
bestämmelser tillsammans med en jämförelsetabell över dessa bestämmelser och
detta direktiv. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska
göras ska varje medlemsstat själv utfärda. 2.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna
texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom
det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 23
Rapportering Kommissionen ska senast den [Office of
Publications insert date: five years after the entry into force] och
därefter vart tredje år lägga fram en rapport om tillämpningen av detta
direktiv för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala
kommittén. I rapporten ska man beakta utvecklingen och användningen av
alternativa tvistlösningsorgan och konsekvenserna av detta direktiv för
konsumenter och näringsidkare. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till
ändring av detta direktiv. Artikel 24
Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen
efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 25
Adressater Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande BILAGA 1.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG
av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster
till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven
97/7/EG och 98/27/EG (artikel 14.1), EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. 2.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG
av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om
tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte
(artikel 14.2), EUT L 33, 3.2.2009, s. 10. 3.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG
av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om
ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG
(artikel 53.1), EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. 4.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG
av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (artikel 11.1),
EGT L 9, 15.1.2003, s. 3. 5.
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av
den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre
marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna
(artikel 19.1 tredje stycket), EUT L 52, 27.2.2008, s. 3. [1] Eurobarometer
342, Consumer Empowerment, s. 169. [2] T.ex. förordning
(EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande,
EUT L 199, 31.7.2007, s. 1. [3] Kommissionens
rekommendation 98/257/EG om principer som skall tillämpas på de instanser som
är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol
(EGT L 115, 17.4.1998, s. 31) och kommissionens rekommendation
2001/310/EG om principer som skall tillämpas på extrajudiciella organ som
deltar i reglering av konsumenttvister som görs upp i godo
(EGT L 109, 19.4.2001, s. 56). [4] Nätverket
av europeiska konsumentcentrum (ECC-Net) hjälper konsumenter att få tillgång
till ett lämpligt alternativt tvistlösningsorgan i en annan medlemsstat vid
gränsöverskridande tvister. [5] FIN-Net
består av alternativa tvistlösningssystem som hanterar gränsöverskridande
tvister mellan konsumenter och leverantörer av finansiella tjänster. [6] T.ex.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om
gemensamma regler för den inre marknaden för el och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för
den inre marknaden för naturgas (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55
respektive s. 94), Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av
den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal (EUT L 133, 22.5.2008,
s. 66) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den
8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om
elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1). [7] EUT L
136, 24.5.2008, s. 3. [8] Se Study
on the use of Alternative Dispute Resolution in the European Union av den
16 oktober 2009, http://ec.europa.eu/consumers/redress_cons/adr_study.pdf,
s. 56–63, 112–115 och 120–121. [9] Flaggskeppsinitiativet
inom Europa 2020-strategin En digital agenda för Europa,
KOM(2010) 245, s. 13. Meddelande från kommissionen Inremarknadsakten,
KOM(2011) 206, s. 9. [10] Study
on the use of Alternative Dispute Resolution in the European Union, Civic
Consulting of the Consumer Policy Evaluation Consortium (CPEC), 2009, finns på http://www.cc.cec/home/dgserv/sg/evaluation/pages/eims_en.htm. [11] Consumer redress in the European Union: consumer
experiences, perceptions and choices, 2009, http://ec.europa.eu/consumers/redress_cons/docs/cons_redress_EU_qual_study_report_en.pdf. [12] http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2009_2014/documents/imco/dv/adr_study_/adr_study_en.pdf. [13] Offentligt
samråd om användningen av alternativ tvistlösning för att lösa konsumenttvister
i EU: http://ec.europa.eu/consumers/redress_cons/Feedback_Statement_Final.pdf. [14] http://www.european-consumer-summit.eu/workshops3_en.asp
[15] 335
företag från samtliga medlemsstater tillfrågades om sina erfarenheter av och
åsikter om alternativ tvistlösning: http://ec.europa.eu/yourvoice/ebtp/consultations/2010/adr/index_en.htm. [16] Under
samrådet svarade 927 små och medelstora företag på frågor om alternativ
tvistlösning. [17] EUT C …,
…, s… . [18] EUT C …,
…, s… . [19] Meddelande
från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och
sociala kommittén och Regionkommittén Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för
att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden –
”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”, KOM(2011) 206
slutlig, s. 9. [20] Europeiska
rådets slutsatser av den 24–25 mars 2011, EUCO 10/11, s 4. Se även
Europeiska rådets slutsatser av den 23 oktober 2011, EUCO 52/11,
s. 1–2. [21] EUT L 136,
24.5.2008, s. 3. [22] EGT L 12,
16.1.2001, s. 32. [23] EUT L 199,
31.7.2007, s. 40. [24] EUT L 177,
4.7.2008, s. 6. [25] EUT L ...,
..., s. .... [26] EUT L 136,
2.6.2010, s.1. [27] EUT L 364,
9.12.2004, s. 1. [28] EUT L 110, 1.5.2009, s. 30. [29] EUT L …,
…, s. …