MOTIVERING

1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

Detta förslag är en del av ett lagstiftningspaket som syftar till att stärka brottsoffrens rättigheter inom EU och som också inbegriper följande inslag: ett meddelande om att stärka brottsoffrens rättigheter inom EU och ett direktiv om införande av minimistandarder för rättigheter för, stöd till och skydd för brottsoffer. Detta förslag, som behandlar skyddsorder som antas i civilrättsliga förfaranden, syftar till att komplettera en medlemsstats initiativ från september 2009 om ett direktiv om den europeiska skyddsordern[1], vilket ska garantera ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder som beslutas i brottmål.

Europeiska unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där hörnstenen är principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och andra avgöranden av rättsliga myndigheter inom unionen.

I Stockholmsprogrammet (2010–2014)[2] och i kommissionens handlingsplan för att genomföra programmet erkänns behovet av ytterligare åtgärder för att sätta brottoffrens behov i centrum i våra rättssystem. De placerar frågan om brottsoffren högt på EU:s dagordning och anger klart och tydligt behovet och avsikten att skapa en integrerad och samordnad strategi för offer i enlighet med slutsatserna från rådet (rättsliga och inrikes frågor) i oktober 2009[3].

Europeiska unionen har redan tagit hänsyn till brottsoffrens rättigheter i straffrättsliga förfaranden genom rådets rambeslut 2001/229/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden. Även om förbättringar har uppnåtts vad gäller brottsoffrens rättigheter har målen i rådets rambeslut inte helt uppfyllts.

Europaparlamentet har också uppmanat rådet att anta en övergripande rättslig ram som ger brottsoffren bästa möjliga skydd[4]. I Europaparlamentets resolution av den 26 november 2009[5] om avskaffande av våld mot kvinnor uppmanas medlemsstaterna att förbättra den nationella lagstiftningen och politiken mot alla former av våld mot kvinnor för att angripa orsakerna till våldet mot kvinnor, inte minst genom förebyggande åtgärder, och EU uppmanas att garantera alla våldsoffers rätt till hjälp, skydd och stöd.

I ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa bör våldsoffer (t.ex. offer för våld i hemmet) eller personer vars fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är i fara och som omfattas av en skyddsåtgärd som beslutats i en medlemsstat, omfattas av samma skyddsnivå i andra medlemsstater dit offret flyttar eller reser, utan att behöva gå igenom dyra och tidskrävande förfaranden. Denna åtgärd uppfyller också kommissionens uppmaning att fortsätta att undanröja hindren för medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter, som anges i dess rapport om EU-medborgarskapet av den 27 oktober 2010[6].

I september 2009 lade 12 medlemsstater fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om en europeisk skyddsorder[7]. Under förhandlingarna framgick det att det system som användes i detta instrument, vilket grundas på artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som rör ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området, inte är förenligt med den ambitiösa standard för ömsesidigt erkännande som redan har uppnåtts på det civilrättsliga området och som omfattas av artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta förslag syftar därför till att komplettera ett rättsligt instrument om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder som beslutats i straffrättsliga förfaranden för att säkerställa att alla skyddsåtgärder som beslutas i en medlemsstat omfattas av ett effektivt system som garanterar att skyddsåtgärderna får verkan i hela EU.

2. SAMRÅD OCH KONSEKVENSBEDÖMNING

Under förhandlingarna om medlemsstaternas initiativ om en europeisk skyddsorder, som åtföljdes av en konsekvensbedömning, visade det sig att det fanns ett behov av att bara tillämpa detta förslag på skyddsorder som antas i civilrättsliga förfaranden. Kommissionen inledde ytterligare samråd med medlemsstaterna, övriga institutioner och experter från olika områden för mer ingående samråd om behovet av och bestämmelserna i detta förslag.

Den 25 maj 2010 organiserade kommissionen ett expertmöte som bekräftade att många medlemsstater hade infört civilrättsliga skyddsåtgärder. Det ömsesidiga erkännandet av dessa skyddsåtgärder bör snarare följa de gemensamma standarder som används vid civilrättsliga förfaranden än de tyngre förfaranden som är gemensam standard vid straffrättsliga förfaranden.

Europeiska kommissionen beställde också en extern undersökning för att i konsekvensbedömningen bidra till att identifiera brottsoffrens behov, vilka åtgärder som kunde vidtas för att uppfylla dessa behov och undersöka vilken inverkan eventuella möjliga alternativ kunde få[8]. Som ett led i förberedelserna inför konsekvensbedömningen höll kommissionen ett offentligt samråd från den 15 juli 2010 till den 30 september 2010 som var öppet för alla medborgare, icke-statliga och statliga organisationer. Dessa ombads lämna synpunkter på vilka åtgärder EU borde vidta för att förbättra brottsoffrens situation, också när det gällde skyddsorder.

Ytterligare en undersökning beställdes för att undersöka alternativ relaterade till det specifika målet att garantera att det skydd en skyddsorder ger inte förloras när en person som omfattas av skyddet reser eller flyttar till en annan medlemsstat[9].

3. RÄTTSLIGA ASPEKTER 3.1. Rättslig grund

Förslaget baseras på artikel 81.2 a, e och f i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Enligt artikel 81 ska unionen utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, vilket ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden. Detta samarbete får inbegripa beslut om åtgärder om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

För detta ändamål ska Europaparlamentet och rådet, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet anta åtgärder, särskilt när dessa är nödvändiga för en väl fungerande inre marknad, som bland annat syftar till att garantera ömsesidigt erkännande och verkställighet mellan medlemsstaterna vad gäller domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden.

3.2. Sammanfattning av den föreslagna förordningen

För att skydda brottsoffer, särskilt offer för våld i hemmet, stalkning eller våld mot barn gör nationell lagstiftning i medlemsstaterna det möjligt att anta tillfälliga och förebyggande åtgärder för att skydda en person när det föreligger en allvarlig risk för att en persons fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är utsatt för fara. Skyddsåtgärder utfärdas av en rättslig eller annan behörig myndighet på begäran av den person som är utsatt för fara. Många av åtgärderna beslutas utan att den person som är orsak till fara kallas att inställa sig inför domstol, särskilt när det gäller brådskande fall (ex parte-förfaranden). Skyddsåtgärderna består t.ex. av en skyldighet för den person som är orsak till fara att inte komma närmare den skyddade personen än ett visst fastställt avstånd eller en skyldighet att inte beträda vissa platser där den skyddade personen bor eller vistas. En egenart vad gäller många skyddsåtgärder är att de offentliga myndigheterna inte aktivt ingriper för att garantera att dessa verkställs: om den person som är orsak till fara överträder sin skyldighet blir personen direkt föremål för en påföljd, ofta en straffrättslig påföljd.

Som en följd av den ökade fria rörligheten flyttar eller reser fler personer utomlands. Det är därför ytterst viktigt att säkerställa att ett sådant tillfälligt skydd som lämnas i en medlemsstat bibehålls när en person reser eller flyttar till en annan medlemsstat, utan att personen behöver gå igenom tidskrävande förfaranden. Det civilrättsliga samarbetet har utvecklats mot bakgrund av arbetet med att skapa en inre marknad i EU som grundas på premissen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden. Detta ömsesidiga erkännande har gradvis förbättrats genom minskade kontroller av utländska domar i EU. I detta förslag föreskrivs en snabb och effektiv metod för att garantera att den medlemsstat dit den person som är utsatt för fara flyttar kommer att erkänna den skyddsåtgärd som beslutades av den första medlemsstaten utan några mellanliggande formaliteter. Liksom för andra instrument om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden införs i detta förslag ett harmoniserat dokument som innehåller alla uppgifter som är av relevans för erkännande och, om tillämpligt, verkställighet. Därför kommer ett dokument (nedan kallat intyg) att utfärdas av den behöriga myndigheten i den första medlemsstaten, endera automatiskt (ex-officio) eller på begäran av den skyddade personen, som sedan kontaktar de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten och lämnar intyget till dem. De behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten meddelar den person som är orsak till fara om den utländska skyddsåtgärdens geografiska omfattning, de påföljder som tillämpas om den överträds och, om tillämpligt, ser till att den verkställs.

För att garantera en snabb, billig och effektiv metod som ger skyddsåtgärder verkan i hela Europeiska unionen har logiken följts i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel IIa-förordningen)[10] och särskilt artiklarna 41 och 42 i denna. Inspiration har också tagits från kommissionens förslag till omarbetning av rådets förordning (EG) nr 44/2001 (Bryssel I-förordningen)[11]. I förslaget föreskrivs att mellanliggande åtgärder ska avskaffas och inga grunder för avslag har föreslagits, utom vad gäller invändningen om en oförenlig dom i den erkännande medlemsstaten.

Automatiskt erkännande tillämpas också när den erkännande och/eller verkställande medlemsstaten inte tillämpar skyddsåtgärder i civilrättsliga förfaranden. Detta är en grundläggande princip om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden: det faktum att den medlemsstat där erkännande och/eller verkställighet begärs inte har infört någon åtgärd i sin inhemska lagstiftning får inte påverka dess skyldighet att erkänna och, om tillämpligt, verkställa den åtgärd som beslutats av en annan medlemsstat. Den typ av myndighet som har beslutat om skyddsåtgärderna (tvistemålsdomstol, borgmästare, brottmålsdomstol) är inte avgörande i detta avseende.

Avskaffandet av mellanliggande förfaranden kommer att åtföljas av garantier till skydd för grundläggande rättigheter:

– Myndigheterna i den första medlemsstat som ombeds att utfärda intyget ska kontrollera att rätten till en opartisk domstol, särskilt rätten till försvar, för den person som är orsak till faran har iakttagits. Dokumentet kan inte utfärdas om dessa rättigheter inte har garanterats.

– Om den första medlemsstaten uppskjuter eller återkallar skyddsåtgärden ska den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten, på begäran av den person som är orsak till fara, uppskjuta eller återkalla erkännandet och, om tillämpligt, verkställigheten.

– De behöriga myndigheterna i de båda medlemsstaterna ska meddela den person som är orsak till fara och den skyddade personen om eventuella uppgifter som gäller utfärdande, erkännande, eventuell verkställighet och påföljd, uppskov med eller återkallande av skyddsåtgärden.

Alla dessa skyddsåtgärder säkerställer att de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanteras, samtidigt som tid och pengar sparas vid exekvaturförfarandet.

Förslaget hanterar inte straffrättsliga påföljder som medlemsstaterna inför om en skyddsåtgärd överträds. Denna fråga kommer att hanteras i nationell lagstiftning i var och en av medlemsstaterna.

3.3. Analys av de viktigaste artiklarna

Detta förslag är ett instrument för ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden och det följer således logiken i befintliga EU-instrument om rättsligt samarbete på privaträttens område, från vilka det tar det mesta av sin inspiration. Många artiklar liknar varandra eller motsvarar varandra i den nämnda lagstiftningen.

Artikel 1 - Tillämpningsområde

Vissa skyddsåtgärder omfattas redan av Bryssel I[12]- och Bryssel IIa-förordningarna, varför det är viktigt att klargöra förslagets koppling till dessa förordningar.

I denna förordning fastställs särskilda bestämmelser när det gäller skyddsåtgärder. Enligt en allmän rättsprincip ska förordningen därför ersätta de allmänna bestämmelserna i Bryssel I-förordningen.

Situationen är annorlunda när det gäller Bryssel IIa-förordningen, vars syfte är att samla alla förfaranden som avser en äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Förslaget får inte äventyra bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande av domar som återfinns i det specifika instrumentet genom att möjlighet ges att överta en domstols behörighet från en annan medlemsstat när det gäller skyddsåtgärder som beslutats i samband med pågående förfaranden. Av dessa orsaker ska alla skyddsåtgärder som vidtas inom tillämpningsområdet för Bryssel IIa-förordningen fortsätta att omfattas av detta instrument. De skyddsåtgärder som inte omfattas av tillämpningen av Bryssel IIa-förordningen, t.ex. skyddsåtgärder som avser ett par som inte har varit gifta, partner av samma kön eller grannar, kommer att omfattas av detta förslag.

Artikel 2 - Definitioner

Skyddsåtgärder – Definitionen av termen ”skyddsåtgärder” understryker dessa åtgärders förebyggande och tillfälliga natur. Åtgärderna vidtas i en medlemsstat i syfte att skydda en person när allvarliga skäl föreligger att anta att denna persons fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är utsatt för fara. En skyddsåtgärd kan endera vidtas i ex parte-förfaranden (åtgärder som beslutats utan att den part som är orsak till fara är kallad att inställa sig inför domstol) eller i förfaranden som meddelas båda parter.

Myndighet – Definitionen av termen ”myndighet” är vittomfattande för att inbegripa varje myndighet som utses av en medlemsstat som är behörig på de områden som omfattas av denna förordning. Termen omfattar därmed inte bara domstolar, utan också administrativa och andra myndigheter som enligt en medlemsstats nationella lagstiftning har behörighet på områden som omfattas av denna förordning.

Artikel 3 - Behörig domstol

Behörighetsbestämmelserna ska uppfylla kravet på förutsebarhet. Därför grundas de på principen att behörig domstol är de myndigheter i den medlemsstat där personens fysiska och/eller psykiska integritet är utsatt för fara och där personen behöver skydd. Även om detta vanligtvis sammanfaller med hemvisten för den person som behöver skydd är det inte säkert att detta är fallet när en person flyttar utomlands för en bestämd och relativt kort tidsperiod t.ex. för att studera.

Artikel 4 – Erkännande

Denna artikel utgår från andra instrument om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden, nämligen förslaget till omarbetning av Bryssel I- och Bryssel IIa-förordningarna vad avser rätten till umgänge eller återlämnande av barn. Inga mellanliggande förfaranden krävs: erkännandet är automatiskt.

Artikel 5 – Intyg

Intyget är nödvändigt för att den person som är utsatt för fara ska kunna åberopa skyddsåtgärden i en annan medlemsstat. Man har här följt logiken i artiklarna 41 och 42 i Bryssel IIa-förordningen, vilka rör beslut om rätten till umgänge eller återlämnande av barn.

Intyget ska utfärdas, automatiskt (ex-officio) eller på begäran av den skyddade personen, av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten enligt standardformuläret i bilagan till denna förordning. Det åligger sedan den part som önskar åberopa åtgärden i en annan medlemsstat att för den behöriga myndigheten i den medlemsstaten lägga fram det utfärdade intyget. Intyget innehåller alla relevanta uppgifter för erkännande och/eller verkställighet av den utländska skyddsåtgärden, särskilt en beskrivning av den skyddsåtgärd som formulerats på ett sådant sätt att den gör det möjligt för de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten att erkänna den och, om tillämpligt, verkställa den i enlighet med nationell lagstiftning. Därför behöver varken särskilda hänvisningar till nationell lagstiftning, t.ex. artikel X i lag Y istället för en förklaring av åtgärden, eller lokala platser, dvs. en särskild adress istället för en allmän referens till arbetsplats eller hemadress ingå i intyget.

De behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten får begära en translitterering eller en översättning av innehållet i intyget, nämligen en beskrivning av åtgärden.

Artikel 8 – Anpassning

Denna artikel avser de fall när den utländska skyddsåtgärden inte är känd i den andra medlemsstatens nationella lagstiftning. Den behöriga myndigheten i den medlemsstaten måste därför i möjligaste mån anpassa skyddsåtgärden till en åtgärd som är känd enligt dess egen lagstiftning, som har motsvarande verkan och som eftersträvar liknande mål och intressen. Anpassning är en regel som återkommer när det gäller bestämmelser om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden.

Artikel 9 – Verkställighet av vissa skyddsåtgärder

Enligt nationell lagstiftning kräver mycket få skyddsåtgärder att de behöriga myndigheterna aktivt ska ingripa för att verkställa dem.

I dessa fall behöver den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten tillämpa bestämmelserna i den nationella lagstiftningen för liknande skyddsåtgärder, utan att det krävs några särskilda förfaranden.

Artikel 10 – Garantier till skydd för grundläggande rättigheter

Skyddet av individens grundläggande rättigheter har i och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget fått en ännu mer prioriterad ställning i EU. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har blivit rättsligt bindande för unionen och EU kommer snart att ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. När man talar om offer är en rad grundläggande rättigheter relevanta: människovärde, rätten till liv, rätt till personlig integritet, rätt till frihet och säkerhet, respekt för privat- och familjeliv, skydd av personuppgifter, rätt till egendom, rörelse- och uppehållsfrihet, likhet inför lagen, barnens rättigheter, äldres rättigheter, integration av personer med funktionshinder, samt rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol och slutligen presumtion för oskuld och rätt till försvar.

Det framgår i detalj i den konsekvensbedömning som åtföljer detta förslag, och i enlighet med unionens strategi för ett effektivt genomförande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna[13], att förordningen till alla delar är förenlig med de rättigheter som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan.

Avskaffandet av eventuella mellanliggande formaliteter för erkännande och, om tillämpligt, verkställighet i den andra medlemsstaten av en skyddsåtgärd som beslutas i den första medlemsstaten måste åtföljas av garantier till skydd för grundläggande rättigheter. Denna artikel ger ett solitt skydd, eftersom intyget inte kan utfärdas om rätten till en opartisk domstol för den person som är orsak till fara inte har garanterats.

Artikel 12 – Vägran att erkänna eller verkställa, uppskov med eller återkallande av erkännande eller verkställighet

Erkännande och, om tillämpligt, verkställighet av skyddsåtgärder som har beslutats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum. I enlighet med denna princip föreslås bara ett skäl för vägran. För att rättskipningen ska fungera väl, måste man minimera möjligheten att oförenliga domar meddelas. Därför får de behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten, efter ansökan av den person som är orsak till faran, vägra att erkänna den skyddsåtgärd som har beslutats av den ursprungliga domstolen om den är oförenlig med ett avgörande som fattats i den erkännande medlemsstaten.

Det är viktigt att säkerställa att de behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten skjuter upp eller återkallar erkännandet, och, om tillämpligt, erkännandet när en skyddsåtgärd skjuts upp eller återkallas i ursprungsmedlemsstaten. Det åligger den person som är orsak till fara att ansöka om detta. För detta ändamål bifogas ett standardiserat ansökningsformulär till förslaget.

Artikel 13 – Delgivning

Liksom för andra bestämmelser om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga förfaranden ger denna artikel en grundläggande harmonisering av miniminormer vad gäller behovet av att meddela den person som är orsak till fara och den skyddade personen eventuell information relaterad till utfärdande, erkännande, eventuell verkställighet och påföljder, uppskov med eller återkallande av skyddsåtgärden i den första medlemsstaten. I artikeln (punkt 2) införs också samma skyldighet för den andra medlemsstaten. Detta säkerställer skyddet av grundläggande rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

4. Subsidiaritet och proportionalitet

Syftet med förslaget kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna själva på grund av att det omfattar flera länder. Det är viktigt att säkerställa att personer inte förlorar det skydd de har fått när de reser eller flyttar utomlands. Det system som planeras i denna förordning består av att avlägsna alla mellanliggande formaliteter, även om användandet av ett standardiserat och flerspråkigt intyg inte kan uppnås av medlemsstaterna själva. Lagstiftning på EU-nivå är det enda sättet att skapa likvärdiga förutsättningar. Förslaget är sålunda förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Förslaget är också förenligt med proportionalitetsprincipen, eftersom det inte går utöver det minimum som krävs för att uppnå det uppsatta målet på europeisk nivå och vad som är nödvändigt för det ändamålet.

2011/0130 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga förfaranden

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.2 a, e och f,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[14],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[15],

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1) Europeiska unionen har som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som underlättar tillgången till prövning, särskilt genom principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i civilrättsliga förfaranden. För att gradvis kunna upprätta detta område bör unionen bland annat besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete, särskilt när dessa är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2) Detta område ingår i det civilrättsliga samarbetet i enlighet med artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(3) Olikheterna i medlemsstaternas bestämmelser om skyddsåtgärder hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Bestämmelser för att garantera ett snabbt och enkelt erkännande och, om tillämpligt, verkställighet av skyddsåtgärder från de medlemsstater som är bundna av denna förordning är väsentliga för att garantera att det skydd som uppnåtts behålls när en person reser eller flyttar till en annan medlemsstat.

(4) För att uppnå målet att skyddsåtgärder ska kunna få verkan i hela unionen är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande och, om tillämpligt, verkställighet av domar fastställs i en unionsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(5) Denna förordning tillämpas på skyddsåtgärder som beslutats i civilrättsliga förfaranden oberoende av om myndigheten är en domstol, en administrativ eller annan myndighet.

(6) Denna förordning omfattar alla skyddsåtgärder som definieras i denna. Den gäller dock inte skyddsåtgärder som omfattas av förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. För åtgärder som omfattas av detta tillämpningsområde ska förordningen ersätta rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

(7) Bestämmelserna om domstols behörighet ska vara förutsägbara och grundas på principen att domstols behörighet är i den medlemsstat där en persons fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är utsatt för fara. Domstols behörighet ska alltid finnas tillgänglig utifrån denna grund.

(8) För att rättsväsendet ska fungera väl bör man undvika att inbördes oförenliga avgöranden fattas i olika medlemsstater. Därför ska det i fall med oförenliga avgöranden i denna förordning ges ett skäl för vägran eller erkännandet och/eller verkställigheten efter ansökan av den person som är orsak till fara.

(9) Ömsesidigt förtroende vid rättskipning i unionen och målet med att säkerställa att skyddsåtgärder snabbare och billigare ska kunna få verkan i hela EU motiverar att man genomför förfaranden för erkännande och/eller verkställighet av dessa åtgärder utan några mellanliggande formaliteter. Följaktligen bör en skyddsåtgärd som har beslutats av en medlemsstat, för att erkännas och verkställas, behandlas som om den hade beslutats i den medlemsstat där erkännandet och/eller verkställigheten begärs.

(10) Om det, enligt den andra medlemsstatens lagstiftning krävs ett ingripande av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten för att ge verkan åt skyddsåtgärden, ska förfarandet för en sådan verkställighet av skyddsåtgärden regleras av den medlemsstatens lagstiftning.

(11) I denna förordning behandlas inte de straffrättsliga påföljder som medlemsstaterna inför om en skyddsåtgärd överträds, vilken även fortsättningsvis ska behandlas i nationell lagstiftning i var och en av medlemsstaterna.

(12) För att underlätta att skyddsåtgärder ska kunna få verkan i hela unionen bör det i denna förordning införas en enhetlig mall för intyg och samtidigt fastställas vem som ska vara behörig att utfärda intyget. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen bör intyget inte ersätta medlemsstaternas interna förfaranden.

(13) Intyget bör inte kunna överklagas. Om skyddsåtgärden skjuts upp eller återkallas i den första medlemsstaten, bör de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten, efter ansökan av den person som är orsak till fara, skjuta upp eller återkalla erkännandet och/eller verkställigheten av skyddsåtgärden.

(14) För att säkerställa att denna förordning fungerar snabbt och ändamålsenligt bör kommissionen delegeras befogenhet att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende eventuella ändringar av formulären i bilagorna. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd, också på expertnivå, under det förberedande arbetet. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerande akter, se till att information och relevanta handlingar översänds samtidigt, i god tid och på rätt sätt till Europaparlamentet och rådet.

(15) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förordningen strävar efter att garantera rätten till försvar och en opartisk domstol som anges i dess artikel 47. Denna förordning ska tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(16) Eftersom målet med denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(17) [I enlighet med artiklarna 1, 2, 3 och 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv] / [Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i antagandet av detta direktiv och är därför inte bundna av det och omfattas inte av dess tillämpning].

(18) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

Tillämpningsområde, definitioner och behörighet

Artikel 1 – Tillämpningsområde

Denna förordning gäller skyddsåtgärder som beslutas i civilrättsliga förfaranden oavsett typ av myndighet. Den gäller inte skyddsåtgärder som omfattas av förordning (EG) nr 2201/2003.

Artikel 2 – Definitioner

I denna förordning avses med

a)      skyddsåtgärd: ett beslut, oavsett beteckning, av förebyggande och tillfällig karaktär som har fattats av en myndighet i en medlemsstat i enlighet med dess nationella lagstiftning i avsikt att skydda en person när allvarliga skäl föreligger att anse att den personens fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är utsatt för fara. Den ska inbegripa åtgärder som har beslutats utan att den person som är orsak till fara är kallad att inställa sig inför domstol.

Följande betraktas särskilt som skyddsåtgärder:

i)        En skyldighet att avhålla sig från att beträda vissa orter, platser eller fastställda områden där den skyddade personen bor, arbetar eller besöker, eller

ii)       en skyldighet att inte i någon form kontakta den skyddade personen, vare sig per telefon, elektronisk eller vanlig post, fax eller varje annat sätt, eller

iii)      en skyldighet att inte komma den skyddade personen närmare än ett visst fastställt avstånd, eller

iv)      ett beslut om att enbart ge den skyddade personen tillgång till den gemensamma bostaden.

b)      myndighet: varje myndighet som av en medlemsstat har utsetts som behörig i frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning,

c)      ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där skyddsåtgärden har beslutats,

d)      erkännande medlemsstat: den medlemsstat där erkännande och, om tillämpligt, verkställighet av skyddsåtgärden begärs.

Artikel 3 – Behörighet

Myndigheterna i den medlemsstat där personens fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet är utsatt för fara ska ha behörighet.

KAPITEL II

Erkännande och verkställighet av skyddsåtgärder

Artikel 4 - Erkännande

En skyddsåtgärd som vidtas i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att några särskilda förfaranden krävs och utan några möjligheter att invända mot erkännandet om beslutet har intygats i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med artikel 5.

Artikel 5 – Intyg

1.           En part som i en annan medlemsstat önskar åberopa en skyddsorder som erkänns i enlighet med denna artikel ska till de behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten lämna det intyg som utfärdats i enlighet med denna artikel.

2.           De behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten ska utfärda intyget genom att använda standardformuläret i bilagan som bland annat innehåller en beskrivning av åtgärden som ska formuleras på ett sätt som underlättar erkännandet och, om tillämpligt, verkställigheten i den andra medlemsstaten.

3.           Intyget ska utfärdas

i)       automatiskt (ex-officio) i fall med gränsöverskridande situationer vid tidpunkten för antagandet av skyddsåtgärden. För ändamålet med denna förordning har ett ärende gränsöverskridande karaktär utom i de fall då faran för personens fysiska och/eller psykiska integritet eller frihet enbart är lokaliserad till ursprungsmedlemsstaten,

ii)       på begäran av den skyddade personen i alla andra fall. När en skyddsåtgärd antas ska den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten informera den skyddade personen om möjligheten att begära ett intyg enligt vad som anges i denna förordning.

4.           De behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten får, vid behov, begära en translitterering eller en översättning av innehållet i intyget i enlighet med artikel 15.

Artikel 6 – Intygets verkan

Intyget ska inte få rättsverkningar utöver vad som följer av domens verkställbarhet.

Artikel 7 – Rättelse av intyget

1.           Lagen i ursprungsmedlemsstaten ska tillämpas vid varje rättelse av intyget.

2.           Utfärdandet av intyget ska inte kunna överklagas.

Artikel 8 – Anpassning av den utländska skyddsåtgärden

Om en skyddsåtgärd är okänd i den erkännande medlemsstaten ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten i möjligaste mån anpassa skyddsåtgärden till en åtgärd som är känd enligt dess egen lagstiftning, som har motsvarande verkan och som eftersträvar liknande mål och intressen.

Artikel 9 – Verkställighet av vissa skyddsåtgärder

1. I den mån en skyddsåtgärd som vidtas i en medlemsstat enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat kräver ett ingripande av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten för att verkställa skyddsåtgärden, ska den verkställas i den andra medlemsstaten utan att det behövs en verkställighetsförklaring.

2. Förfarandet för verkställighet av skyddsåtgärder som har beslutats i en annan medlemsstat ska regleras av den erkännande medlemsstatens lagstiftning, vilket inbegriper överklagande av anpassning av den skyddsåtgärd som beslutats i enlighet med artikel 8.

Artikel 10 – Garantier till skydd av grundläggande rättigheter

1.           Myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten ska endast utfärda det intyg som det hänvisas till i artikel 5 om de garantier till skydd av grundläggande rättigheter som anges i denna artikel har iakttagits.

2.           En person som är orsak till fara som inte har gått i svaromål i ursprungsmedlemsstaten ska ha rätt att ansöka om förnyad prövning av skyddsåtgärden vid den behöriga domstolen i den medlemsstaten, om

a)      han eller hon inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, eller

b)      han eller hon, utan egen förskyllan, varit förhindrad att bestrida skyddsåtgärden på grund av force majeure eller andra extraordinära omständigheter,

såvida inte svaranden har haft möjlighet att överklaga skyddsåtgärden men har underlåtit att göra detta.

2.           Om skyddsåtgärden vidtas utan att personen som är orsak till fara har kallats att inställa sig och är avsedd att erkännas och/eller verkställas utan föregående delgivning till honom eller henne, har vederbörande rätt att invända mot åtgärden enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.

Artikel 11 – Förbud mot omprövning i sak

En skyddsåtgärd som har vidtagits i en medlemsstat får aldrig omprövas i sak i den medlemsstat där erkännande och/eller verkställighet begärs.

Artikel 12 – Vägran, uppskov med eller återkallande av erkännande eller verkställighet

1.           De behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten får, efter ansökan från den person som är orsak till fara, vägra erkännande av den skyddsåtgärd som beslutats av den ursprungliga domstolen om den är oförenlig med en dom som beslutats i den erkännande medlemsstaten.

2.           Om skyddsåtgärden skjuts upp eller återkallas i ursprungsmedlemsstaten ska de behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten, efter ansökan från den person som är orsak till fara, skjuta upp eller återkalla erkännandet och, om tillämpligt, verkställigheten av skyddsåtgärden. Ansökan ska lämnas in på formuläret i bilaga II.

4.           Erkännandet av en skyddsåtgärd får inte vägras på grund av att den erkännande medlemsstatens lagstiftning inte tillåter en sådan åtgärd utifrån samma grund.

Artikel 13 – Delgivning

1.           De behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten ska, utan dröjsmål och enligt den medlemsstatens lagstiftning, underrätta den person som är orsak till fara och den skyddade personen om

i)        utfärdande av en skyddsåtgärd,

ii)       motsvarande verkställighetsåtgärder, om tillämpligt,

iii)      påföljder i det fall skyddsåtgärden överträds, om tillämpligt,

iv)      eventuellt uppskov med eller återkallande av skyddsåtgärden.

2.           Efter det att de behöriga myndigheterna i den erkännande medlemsstaten tagit emot intyget från den skyddade personen i enlighet med artikel 5 ska myndigheterna utan dröjsmål och vid behov i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 1397/2007[16], underrätta den person som är orsak till fara och den skyddade personen om

i)        erkännande av skyddsåtgärden,

ii)       motsvarande verkställighetsåtgärder, om tillämpligt,

iii)      påföljder i fall av överträdelse av skyddsåtgärden, om tillämpligt,

iv)      eventuellt uppskov med eller återkallande av skyddsåtgärden.

KAPITEL III

Övriga bestämmelser

Artikel 14 – Legalisering och andra liknande formaliteter

Ingen legalisering eller andra liknande förfaranden får krävas inom ramen för denna förordning.

Artikel 15 – Translitterering eller översättning

När en translitterering eller översättning krävs enligt denna förordning ska denna translitterering eller översättning vara på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den erkännande medlemsstaten eller något annat språk som den erkännande medlemsstaten har angett att den kan godta. Översättningar enligt denna förordning ska göras av en person som är behörig att göra översättningar i en av medlemsstaterna.

Artikel 16 – Rätt till rättshjälp

Om en sökande i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, ska han eller hon vid en eventuell verkställighet av skyddsåtgärden i största möjliga utsträckning vara berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse enligt lagstiftningen i den erkännande medlemsstaten.

KAPITEL IV

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 17 – Övergångsbestämmelser

Denna förordning ska gälla för skyddsåtgärder som beslutas från och med den dag då den börjar tillämpas, även om ansökan om dessa skyddsåtgärder lämnades in före dagen för tillämpningen.

Artikel 18 – Ändringar av formuläret

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 19 avseende eventuella ändringar av formulären i bilagorna.

Artikel 19 – Utövande av delegeringen

1.           Kommissionens rätt att anta delegerade akter gäller på de villkor som fastställs i denna artikel.

2.           Delegeringen av de befogenheter som avses i artikel 18 ska delegeras tills vidare [den dag då denna förordning träder i kraft].

3.           Europaparlamentet och rådet kan när som helst återkalla delegeringen av de befogenheter som avses i artikel 18. Beslutet om återkallande avslutar delegeringen av de befogenheter som anges i beslutet. Beslutet får verkan dagen efter det att beslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid en senare tidpunkt som anges i beslutet. Beslutet påverkar inte sådana delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.           Så snart som kommissionen har antagit en delegerad akt ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet.

5.           En delegerad akt som har antagits i enlighet med artikel 18 träder i kraft endast om Europaparlamentet eller rådet inte har gjort några invändningar inom två månader efter det att akten anmäldes till Europaparlamentet och rådet, eller om Europaparlamentet och rådet, innan den perioden löper ut, båda har underrättat kommissionen om att de inte har några invändningar. Perioden ska förlängas med [två månader] på initiativ av Europaparlamentet eller rådet.

Artikel 20 - Översynsklausul

Senast [fem år efter dagen för tillämpningen av artikel 23] ska kommissionen lägga fram en rapport om tillämpningen av förordningen för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska vid behov åtföljas av ändringsförslag.

Artikel 21 – Information som gjorts tillgänglig för allmänheten

Inom ramen för det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område som infördes genom rådets beslut 2001/470/EG[17] ska medlemsstaterna lämna en beskrivning av de nationella regler och förfaranden som rör skyddsåtgärder som inbegriper de myndigheter som är behöriga att erkänna och/eller verkställa åtgärderna i syfte att ge allmänheten tillgång till dessa uppgifter.

Medlemsstaterna ska löpande hålla denna information aktuell.

Artikel 22 – Meddelande från medlemsstaterna

Senast [ett år innan förordningen träder i kraft] ska medlemsstaterna meddela kommissionen

a)      vilka myndigheter som har behörighet på de områden som omfattas av denna förordning,

b)      vilka språk som godtas för översättningar av de formulär som avses i artikel 15.

Kommissionen ska offentliggöra informationen på lämpligt sätt, särskilt via det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, som inrättades genom beslut 2001/470.

Artikel 23 – Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den är tillämplig [12 månader efter ikraftträdandet].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i […]

BILAGA I

DET INTYG SOM AVSES I ARTIKEL 5

1.           URSPRUNGSMEDLEMSSTAT:

AT □ BE □ BG □ CY □ CZ □ DE □ EE □ EL □ ES □ FI □ FR □ HU □ IE □ IT □ LT □ LU □ LV □ MT □ NL □ PL □ PT □ RO □ SE □ SI □ SK □ UK □

2.           BEHÖRIG MYNDIGHET SOM HAR UTFÄRDAT INTYGET

2.1         Namn:

2.2         Adress:

2.3         Telefon/Fax/E-postadress:

3.           SKYDDAD PERSON

3.1         Fullständigt namn (efternamn, förnamn)

3.2         Adress som ska användas för meddelanden enligt artikel 13

3.3         Födelsedatum och födelseort (om uppgifterna finns tillgängliga)

4.           PERSON SOM ÄR ORSAK TILL FARA

4.1         Fullständigt namn (efternamn, förnamn)

4.2         Adress som ska användas för meddelanden enligt artikel 13

4.3         Födelsedatum och födelseort (om uppgifterna finns tillgängliga)

5.           SKYDDSÅTGÄRD

5.1         Datum och referensnummer:

6.           BESKRIVNING AV SKYDDSÅTGÄRDEN[18]

Jag, undertecknad, intygar härmed att skyddsåtgärden har beslutats i urprungsmedlemsstaten mot den person som är orsak till fara i enlighet med punkt 4 och att den grundläggande rätten till skyddsåtgärder som anges i artikel 10 har iakttagits.

Om ytterligare blad har tillfogats, ange antal sidor: …

Utfärdat i …

Underskrift och/eller stämpel från ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet:

BILAGA II

ANSÖKAN OM UPPSKOV MED ELLER ÅTERKALLANDE AV ERKÄNNANDE ELLER VERKSTÄLLIGHET ENLIGT ARTIKEL 12

1.           SÖKANDE (PERSON SOM ÄR ORSAK TILL FARA)

1.1         Fullständigt namn (efternamn, förnamn)

1.2         Adress som ska användas för meddelanden enligt artikel 13

1.3         Födelsedatum och födelseort (om uppgifterna finns tillgängliga)

2.           URSPRUNGSMEDLEMSSTATENS BEHÖRIGA MYNDIGHET

2.1         Namn:

2.2         Adress:

2.3         Medlemsstat:

AT □ BE □ BU □ CY □ CZ □ DE □ EE □ EL □ ES □ FI □ FR □ HU □ IE □ IT □ LT □ LU □ LV □ MT □ NL □ PL □ PT □ RO □ SE □ SI □ SK □ UK □

2.4         Telefon/Fax/E-postadress:

3.           BESLUT OM UPPSKOV MED ELLER ÅTERKALLANDE AV SKYDDSÅTGÄRD

3.1         Datum och referensnummer:

3.2         Sammanfattning av beslutet om uppskov med eller återkallande av en skyddsåtgärd:

4.           SKYDDAD PERSON

4.1         Fullständigt namn (efternamn, förnamn)

4.2         Adress som ska användas för meddelanden/underrättelser enligt artikel 13

4.3         Födelsedatum och födelseort (om uppgifterna finns tillgängliga):

Om ytterligare blad har tillfogats, ange antal sidor: …

Utfärdat i …

Underskrift:

[1]               EUT C 69, 18.3.2010, s. 5, 13577/09 COPEN 176 av den 23 september 2009.

[2]               Flerårigt program som anger Europeiska unionens prioriteringar för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2010–2014: Stockholmsprogrammet — ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd, (EUT C 115, 4.5.2010, s. 1).

[3]               Rådets 2969:e möte (rättsliga och inrikes frågor) den 23 oktober 2009, [14936/09 (Presse 306)].

[4]               Europaparlamentets resolution av den 7 maj 2009 om utvecklingen av ett straffrättsligt EU-område, [P6_TA(2009)0386].

[5]               Europaparlamentets resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor [P7_TA(2009)0098].

[6]               Rapport om EU-medborgarskapet 2010, ”Att undanröja hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter”, KOM/2010/603 slutlig.

[7]               13577/09 COPEN 176 av den 23 september 2009.

[8]               Matrix Insight/Andersson Elfers Felix, A Study for an Impact Assessment on Ways of Improving the Support, Protection and Rights of Victims across Europe, slutlig rapport av den 3 november 2010.

[9]               Burkhard Hess: Feasibility Study: The European Protection Order and the European Law of Civil Procedure, som snart finns tillgänglig på http://ec.europa.eu/justice/index_en.htm.

[10]             Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 23.12.2003, s. 1).

[11]             Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Omarbetning) KOM(2010) 748 slutlig, 14.12.2010.

[12]             Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 16.1.2001, s. 1).

[13]             Kommissionens meddelande Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna, KOM(2010) 573 slutlig, 19.10.2010.

[14]             EUT C […], […], s. […].

[15]             EUT C […], […], s. […].

[16]             EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

[17]             EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

[18]             Beskrivningen av skyddsåtgärden ska formuleras på ett sådant sätt att den ger de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten möjlighet att erkänna den och, om tillämpligt, verkställa den enligt den medlemsstatens nationella lagstiftning. Därför behöver varken särskilda hänvisningar till nationell lagstiftning, t.ex. artikel X i lag Y istället för en förklaring av åtgärden, eller lokala platser, dvs. en särskild adress istället för en allmän hänvisning till arbetsplats eller hemadress ingå i intyget. Följaktligen måste en allmän beskrivning av åtgärden lämnas, t.ex. en skyldighet att inte besöka den plats där den skyddade personen arbetar, istället för en skyldighet att inte närma sig gata X eller en skyddsåtgärd som antagits enligt artikel X i lag Y. Om skyddsåtgärden inte är känd eller regleras på ett annorlunda sätt i den andra medlemsstaten, kommer myndigheterna i den medlemsstaten i möjligaste mån att anpassa åtgärden till en som är känd enligt dess lagstiftning och som har liknande verkan och eftersträvar samma mål.