COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS

Stärkta rättigheter för brottsoffer i EU

1. Varför är det viktigt att värna brottsoffren?

Brott kan påverka oss alla. Varje år faller miljontals människor i EU offer för brott. Enligt uppgifter från Eurostat registreras omkring 30 miljoner brott mot person och egendomsbrott varje år, och då är det ändå många brott som aldrig anmäls. Ofta finns det mer än ett offer för ett brott och även offrets närstående drabbas indirekt. Detta innebär att vi på goda grunder kan beräkna antalet direkta offer för brott varje år till 75 miljoner.[1]

Till detta kommer alla de som varje år faller offer för trafikolyckor. Över en miljon trafikolyckor i EU skördade så många som 30 700 människoliv under 2010. Varje år dödas alltså omkring 31 000 människor på våra vägar, däribland 850 barn under 14 år, medan 250 000 får allvarliga skador och 1,2 miljoner lindrigare skador[2].

Människor i Europa reser och förflyttar sig ständigt över gränserna, och risken för att drabbas av brott är lika stor när man befinner sig utomlands. Av de uppskattningsvis 1,4 miljarder resor som EU-invånarna gjorde 2008, gick cirka 90 % till ett annat EU-land[3]. Dessutom är omkring 11,3 miljoner EU-invånare permanent bosatta utanför sitt hemland, samtidigt som 10 % har levt och arbetat utomlands under en period av sitt liv och 13 % har rest utomlands för att studera eller fortbilda sig[4].

Dessa siffror visar på vikten av att vidta konkreta och effektiva åtgärder för att tillvarata rättigheterna för dem som faller offer för brott eller trafikolyckor, i hemlandet eller i samband med resor eller bosättning utomlands. Problemet, som har både gränsöverskridande och inhemska inslag, måste mötas med insatser på EU-nivå.

Frågan om brottsoffers rättigheter har också en genusdimension. Kvinnor är särskilt utsatta för dolda och oanmälda former av våld. Europarådet beräknar att 20-25 % av alla kvinnor i EU utsätts för fysiskt våld minst en gång under sitt vuxna liv, 12–15 % är i ett förhållande där de utsätts för våld av sin partner, och över 10 % drabbas av sexuellt våld[5].

I sin strävan att konsolidera området med frihet, säkerhet och rättvisa har kommissionen sett det som en strategisk prioritering[6] att på grundval av Stockholmsprogrammet och dess handlingsplan[7] stärka brottsoffrens rättigheter och tillgodose deras behov av skydd, stöd och tillgång till rättslig prövning.

EU har redan vidtagit åtgärder för att värna brottsoffers rättigheter i straffrättsliga förfaranden[8] och flertalet medlemsstater har infört någon form av stöd och skydd. Generellt sett har dock brottsoffrens roll och behov i straffrättsliga förfaranden ännu inte beaktats tillräckligt och brottsoffrens rättigheter uppvisar fortfarande stora skillnader i EU.

Därför lägger kommissionen fram ett paket med förslag för att förstärka befintliga nationella åtgärder och säkerställa icke-diskriminerande minimirättigheter för brottsoffer i hela EU, oavsett nationalitet eller bosättningsland. Paketet inbegriper också en ny mekanism för ömsesidigt erkännande av domar för att säkerställa att brottsoffer eller potentiella brottsoffer som omfattas av skyddsåtgärder i sina hemländer inte förlorar sitt skydd när de förflyttar sig över gränserna. Genom förslagen kommer EU att bidra till att skyddet av brottsoffer blir till en central del av de straffrättsliga systemen, tillsammans med insatserna för att gripa och straffa gärningsmän.

Möjligheterna att få ersättning är ett grundläggande behov för brottsoffer. Människor som varit med om trafikolyckor i en annan medlemsstat kan dock ställas inför administrativa och processuella problem när de söker ersättning, eftersom tidsfristerna för att väcka talan skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Kommissionen kommer att ta itu med detta problem genom att föreslå en harmonisering av preskriptionsbestämmelserna på området, så att offer inte riskerar att förlora sin rätt till ersättning på grund av orsaker som kan hänföras till förfarandet.

Slutligen finns det en tydlig koppling mellan brottsoffers rättigheter och brottsförebyggande insatser. Kommissionen har under många år satsat på att förebygga brott och våld samt främja trafiksäkerheten[9]. Det förebyggande arbetet är avgörande inte endast för att minska brottslighet och olycksfrekvens på kort till medellång sikt, utan även för att ändra attityden till brottsligt eller hänsynslöst beteende på ett sätt som ger positiva, långsiktiga och varaktiga resultat.

2. Varför behöver vi åtgärder för brottsoffer på EU-nivå?

· Vi har kommit en bra bit på väg när det gäller att erkänna brottsoffers rättigheter, men det finns fortfarande brister

Tanken att brottsoffer bör kunna tillvarata sina rättigheter på ett rättvist och icke-diskriminerande sätt är ingenting nytt. EU-domstolen bekräftade 1989 att möjligheterna till ersättning, som är ett grundläggande behov för brottsoffer, inte fick begränsas med hänsyn till nationalitet[10]. Sedan dess har EU arbetat för att införa generella miniminormer för brottsoffer, bland annat genom 2001 års rambeslut[11], samtidigt som man har vidtagit åtgärder inriktade på särskilda grupper av offer – såsom offer för människohandel, sexuellt utnyttjande av och sexuella övergrepp mot barn samt terrorism[12]. Kommissionen har också lämnat finansiellt stöd till offentliga organ och icke-statliga organisationer som arbetar med och för brottsoffer. Många av dessa drivs av frivilliga[13].

De normer som föreskrivs i rådets rambeslut från 2001 har dock inte genomförts på ett tillfredsställande sätt.[14] Lissabonfördraget innehåller nu en rättslig grund som gör det möjligt för EU att införa miniminormer om brottsoffers rättigheter och därigenom underlätta ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga avgöranden. Dessutom har både Europaparlamentet och Europeiska rådet efterlyst insatser på området[15]. Kommissionens förslag, som bygger på och kompletterar befintliga instrument, syftar till att stärka den rättsliga ramen genom att införa bindande och direkt tillämpliga instrument.

· Stärka tilltron till rättsväsendet och förbättra kvaliteten i rättskipningen

Ett av Europeiska unionens mål är att erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med garanterad rätt till fri rörlighet. Utan en faktisk miniminivå av rättigheter för brottsoffer i hela EU är det emellertid inte möjligt att skapa det ömsesidiga förtroende som krävs. Rättssystemen bör kunna ha fullt förtroende för varandras rättvise- och rättskipningsstandarder, och medborgarna bör kunna ha förtroende för att samma miniminormer tillämpas när de reser eller är bosatta utomlands som när de befinner sig i hemlandet.

· Miniminormer måste vara tillämpliga i alla medlemsstater

I dagsläget tillhandahåller de flesta medlemsstater någon form av skydd och stöd för brottsoffer. Frågan om brottsoffrens roll och behov i straffrättsliga förfaranden är dock fortfarande inte löst på ett tillfredsställande sätt i de nationella rättssystemen. Dessutom är det så att även om alla medlemsstater har förfaranden för att ansöka om ersättning efter en trafikolycka, varierar bestämmelserna om vilka frister som gäller för att ansöka om sådan ersättning. För att komma till rätta med detta problem behöver medlemsstaterna stärka brottsoffrens rättigheter, samtidigt som EU måste se till att brottsoffer omfattas av lika villkor. En viss miniminivå av garantier och normer som tillämpas i alla medlemsstater kommer att underlätta det rättsliga samarbetet, ge ökad kvalitet i rättskipningen och stärka människors förtroende för själva begreppet rättvisa.

· Grundläggande rättigheter måste respekteras

En korrekt behandling av brottsoffer ligger i linje med en rad av de grundläggande rättigheter som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan) och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna[16]. Det är av yttersta vikt att brottsoffrens rättigheter verkligen erkänns och respekteras. Detta gäller i synnerhet deras mänskliga värdighet, privat- och familjeliv samt egendom. Samtidigt får detta inte innebära att man inkräktar på de grundläggande rättigheterna för andra, till exempel den misstänkte eller den tilltalade. EU:s insatser kommer att innebära en högre standard när det gäller grundläggande rättigheter för alla som påverkas av straffrättsliga förfaranden – oavsett om det rör sig om brottsoffer, misstänkta/tilltalade eller frihetsberövade, samtidigt som det säkerställs att begränsningar av dessa rättigheter endast kan komma i fråga om det är nödvändigt och proportionerligt.

· Genom att tillvarata brottsoffrens behov kan man minska de totala kostnaderna för brott

Stärkta rättigheter för brottsoffer har en positiv inverkan på såväl de enskilda drabbade som på samhället i stort. Genom att tillvarata brottsoffrens behov inför, under och efter straffrättsliga förfaranden kan man minska de övergripande kostnaderna för brott avsevärt.[17] Det gäller såväl konkreta kostnader inom den ekonomiska sektorn, hälsovårdssektorn och det straffrättsliga systemet, som icke mätbara kostnader, såsom smärta, lidande och minskad livskvalitet för brottsoffret. Brottsoffer som möts av respekt och får stöd och skydd återhämtar sig snabbare, både fysiskt och emotionellt, vilket gör att de snabbare kan återgå till sina normala liv. Därigenom begränsas inkomstförluster, frånvaro från arbetet och behovet av fortsatt vård. Brottsoffer som behandlas väl blir förmodligen också mer aktivt involverade i de straffrättsliga förfarandena, vilket ökar sannolikheten för att gärningsmannen kan åtalas och dömas. Detta innebär i sin tur färre återfall i brottslighet och en minskad risk för att gärningsmän kommer undan straff.

3. Särskilt fokus på brottsoffer – Vad behöver de?

Många människor faller offer för brott varje år. Dessa offer har en lång rad behov som behöver tillgodoses för att de ska kunna återhämta sig: att få erkännande och behandlas med respekt och värdighet, att få skydd och stöd, att ha tillgång till rättslig prövning och att beviljas ersättning.

Huvudsyftet med kommissionens lagstiftningspaket är att behandla brottsoffrens behov på ett samlat sätt. Kommissionens förslag tar därför upp behovet för såväl direkta brottsoffer som personer som drabbas indirekt av brott, såsom familjemedlemmar som också blir lidande av brottet. Även nära familjemedlemmar till direkta brottsoffer och personer som är beroende av direkta brottsoffer för sin försörjning kommer därför, när så är lämpligt, att omfattas av det stöd och det skydd som föreslås i paketet.

Exemplet nedan visar hur illa ett brottsoffer kan behandlas, och hur det kan påverka om man inte tar hänsyn till individuella behov i samband med och efter anmälan av ett brott. I det efterföljande avsnittet kommer vi att visa hur samma scenario skulle utveckla sig – med hänsyn till olika typer av behov – om brottsoffret och hans eller hennes familj fick en korrekt behandling som en följd av att kommissionens förslag genomförs.

Alex hyrde en semesterlägenhet utomlands med sin familj. En natt utsattes de för inbrott. När han försökte stoppa gärningsmännen blev han fysiskt attackerad inför ögonen på sin familj. Han rapporterade brottet till den lokala polismyndigheten, men eftersom han inte kunde göra sig förstådd, hade han ingen möjlighet att redogöra för alla detaljer kring överfallet. Under de veckor som följde fick han mycket lite information om ärendet, och han kände en allt större frustration när de rutinmässigt förhördes ett flertal gånger av polistjänstemän. Också hans barn förhördes upprepade gånger, vilket var mycket upprörande för dem.

När Alex kom tillbaka hem behövde han flera operationer för sina skador och var oförmögen att arbeta under flera veckor. Han hörde ingenting från polisen förrän han en dag kallades att vittna mot två misstänkta i samband med rättegången, som skulle äga rum utomlands. Rättegången var en svår upplevelse, eftersom ingen förklarade domstolsförfarandena för honom och han kände sig hotad av att behöva konfrontera de tilltalade utanför rättssalen.

När rättegången var över hörde Alex inget mer om målet eller vad som hänt med de tilltalade. Men han och hans familj levde i många år med de emotionella, fysiska och ekonomiska konsekvenserna av brottet. Trots att händelsen ägde rum på en annan plats och i ett annat land, kunde de aldrig känna sig riktigt säkra längre, inte ens i sitt eget hem[18].

3.1.        Erkännande och värdig behandling

Rätten till allas mänskliga värdighet är en av de grundläggande rättigheter som står i centrum för vår uppfattning om ett rättvist samhälle och ligger till grund för en korrekt behandling av brottsoffer. Individer som har drabbats av brott förväntar sig därför att få erkännande som offer och förståelse för sitt lidande samt att bli behandlade på ett hänsynsfullt och professionellt sätt. Det är viktigt att förstå att brottsoffer är individer och att erkänna deras behov. De yrkesgrupper i EU som regelbundet kommer i kontakt med brottsoffer saknar dock ofta formella kunskaper om sådana behov och hur man kan ringa in dem genom en individuell behovsbedömning.

Alex attackerades inför ögonen på sin familj under en semester utomlands. När han anmälde brottet ordnade polisen med en tolk så att han kunde förklara vad som hänt i detalj. Polisen satte honom i kontakt med en brottsofferorganisation och upplyste honom om hans rättigheter och möjligheter att få ersättning. Under de efterföljande veckorna höll en kontaktperson från polisen honom informerad om utredningens gång.

3.2.        Skydd

Brister i rättssystemen kan leda till att brottsoffer blir lidande under straffrättsliga förfaranden. För att undvika negativa verkningar till följd av bristande förfaranden, såsom upprepade och intensiva förhör, är det viktigt att brottsoffer garanteras skydd under brottsutredningen och domstolsförhandlingarna som helhet. För särskilt sårbara offer, såsom barn, är detta skydd avgörande.

Även efter det att ett brott har begåtts är brottsoffer sårbara för ytterligare skada, hot eller vedergällning från gärningsmannens sida. Omkring 40 % av alla anmälda brott är förnyade brott som begås av samma gärningsman mot samma offer inom ett år från det första brottet[19]. Insatser för att tillhandahålla skyddsåtgärder kan vara avgörande för att förhindra ytterligare övergrepp. På grund av den ökade rörligheten inom EU är det dessutom fler brottsoffer som flyttar eller reser utomlands. Det eventuella skydd som de omfattas av kan dock gå förlorat när de reser över gränsen till en annan medlemsstat. För att skydda människor som utövar sin rätt till fri rörlighet föreslår kommissionen för första gången ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder.

När Alex anmälde överfallet frågade polisen om eventuella behov av skydd eller bistånd under förfarandena. Under den brottsutredning som följde hölls förhören på en miniminivå och sköttes alltid av samma polistjänsteman. Förhöret med Alex barn genomfördes av en specialutbildad polistjänsteman för att undvika risk för skada. När saken togs upp i domstol kallades Alex att vittna. Han kände sig lugn när han kom in i domstolslokalerna, eftersom han hade möjlighet att vänta i ett särskilt rum för brottsoffer, och därmed undvika att ställas ansikte mot ansikte med gärningsmännen utanför själva rättssalen.

3.3.        Stöd

Brott kan ha en så omskakande inverkan på offren att de blir traumatiserade eller oförmögna att handskas med praktiska saker. Om brottet anmäls behöver brottsoffret finna sätt att ta sig igenom rättssystemets vindlingar. Lämpligt stöd i rätt tid är därför helt avgörande för att hjälpa brottsoffer att övervinna emotionella, praktiska, administrativa och rättsliga hinder och att återhämta sig. Trots det arbete som utförs av befintliga brottsofferorganisationer är sådant stöd i dagsläget inte alltid lättillgängligt.

Polisen satte Alex i kontakt med en brottsofferorganisation. Där erbjöds han och hans familj emotionellt stöd för att kunna handskas med följderna av brottet. Han fick också praktisk hjälp, till exempel med att få läkarvård och reda ut pappersarbete. Brottsofferorganisationen upplyste honom om de straffrättsliga förfarandena och hans rättigheter och roll under rättegången. Han fick kontaktuppgifter till en brottsofferorganisation i hemlandet, som han kontaktade regelbundet också efter det att målet hade avgjorts. Organisationens stöd gjorde det möjligt för Alex och hans familj att vända blad och gå vidare med sina liv.

3.4.        Tillgång till rättslig prövning

Brottsoffer har ett berättigat intresse av se rättvisa skipas. De bör ha faktisk tillgång till rättslig prövning, något som kan vara en viktig faktor i deras återhämtning. Information till brottsoffer om deras rättigheter och om viktiga datum och beslut är en väsentlig aspekt av deltagandet i rättegången, och bör ges på ett sätt som brottsoffret kan ta till sig. Brottsoffer bör också ha möjlighet att närvara vid rättegången och följa sitt mål från början till slut. I själva verket är det långt ifrån alltid som brottsoffer i EU ges tillgång till dessa grundläggande inslag i rättskipningen.

Efter en tid kontaktade polisen Alex för att meddela att två män hade gripits och åtalats för brottet. Han underrättades också om tid och plats för rättegången och om att han skulle komma att kallas att vittna i målet. Under rättegången fick han hjälp av en tolk med att förstå frågor och andra inslag i förfarandena.

3.5.        Ersättning och reparativ rättvisa

Personer som lidit skada som en följd av andras handlingar förväntar sig ofta någon form av ekonomisk kompensation, antingen från staten eller gärningsmannen/skadevållaren. Ersättningen syftar till att ersätta omedelbar och mer långsiktig skada. Den kan också fungera som en sorts symbolisk bekräftelse av en skada som egentligen inte kan mätas i pengar.

Reparativ rättvisa, som är ett relativt nytt begrepp i straffrättsliga sammanhang, sträcker sig bortom den rent ekonomiska gottgörelsen och fokuserar i stället på brottsoffrets återhämtning. Det är fråga om ett alternativ eller komplement till den formella rättskipningen som syftar till att ge brottsoffer förutsättningar att ta sig tillbaka till det liv de hade före brottet genom att ge dem möjlighet att, om de så vill, möta gärningsmannen ansikte mot ansikte. Ytterligare ett syfte är att ge gärningsmannen möjlighet att ta ansvar för sina handlingar.

Alex kunde kontakta en brottsoffermyndighet i sitt hemland och fylla i de nödvändiga handlingarna på sitt eget språk innan de skickades till det land där överfallet ägde rum. Pengarna gjorde det möjligt för honom att betala de merkostnader som uppkommit till följd av brottet, också för kirurgiska ingrepp.

4. Särskilda kategorier av offer

· Offer för terrorism

Terrorismens offer drabbas av angrepp som i slutändan syftar till att skada samhället, och är kanske i så måtto unika bland brottsoffren. De har emellertid i stort sett samma behov av skydd och stöd som offer för andra grova våldsbrott. Dessa behov måste tillvaratas och de och deras familjer måste få stöd på motsvarande sätt som andra offer.[20] På grund av angreppens natur kan dock offer för terrorismen på ett helt annat sätt hamna i rampljuset, och därför ha ett långt större behov av socialt erkännande och respektfull behandling från samtliga håll, oavsett om det rör sig om rättstillämpare, media eller enskilda. Dessa offer kommer att ha stor nytta av betoningen på erkännande och respektfull behandling i kommissionens förslag.

· Offer för trafikolyckor

Människor som varit med om trafikolyckor känner ofta att deras ställning som offer inte erkänns i tillräcklig utsträckning av samhället. Utredningar av trafikolyckor är till sin natur sådana att arbetet inledningsvis inriktas på att fastställa orsakerna till och omständigheterna kring en olycka. Hänsynen till offrens behov kommer först i andra hand. Offer för denna typ av händelser vill dock förståeligt nog få bekräftat att olyckan utreds på korrekt sätt och, om man konstaterar att ett brott har begåtts, se rättvisa skipas. De som är inblandade i handläggningen av sådana ärenden bör erbjudas den fortbildning som behövs för att förstå och erkänna dessa behov.

Offer för trafikolyckor kan ha rätt att kräva skadestånd. Ett problem vid trafikolyckor med anknytning till flera medlemsstater är att tidsfristerna för att ansöka om ersättning varierar avsevärt i EU och att offren inte vet vilket lands regler som är tillämpliga. Oväntat korta ansöknings- eller preskriptionsfrister i den medlemsstat där olyckan ägde rum kan leda till att offret ställs utan ersättning helt och hållet. Offer i sådana situationer kommer att gynnas av en översyn av befintlig EU-lagstiftning om val av tillämplig lag[21], som gör det möjligt för dem att förlita sig till de frister som gäller i hemlandet.

· Särskilt sårbara brottsoffer

Vissa offer är mer sårbara än andra för risken att lida ytterligare skada under de straffrättsliga förfarandena, och deras särskilda behov av skydd och stöd måste tillvaratas. I linje med befintliga internationella och nationella strategier identifierar kommissionen såväl kategorier av sårbara offer som mekanismer för att identifiera andra människor i riskzonen, på grundval av individuella behovsbedömningar.

Kategorierna av sårbara offer är barn, personer med funktionshinder samt offer för sexuellt våld och människohandel. Dessutom kan offer vara sårbara av andra skäl, som hänger samman med deras personliga situation (till exempel att de känner en stark rädsla och förtvivlan, upplever en risk för hot och förnyat våld eller befinner sig i en personlig, social eller ekonomisk situation som gör det svårt att hantera konsekvenserna av brottet eller förstå de rättsliga förfarandena) eller med brottets art (till exempel terrorism, organiserad brottslighet, hatbrott eller könsrelaterat våld). Offer för organiserad brottslighet är exempelvis särskilt sårbara för hot och förnyat våld från gärningsmännens sida och kan vara i behov av särskilda skyddsåtgärder.

Kommissionens strategi står i överensstämmelse med bestämmelserna i det föreslagna nya direktivet om sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi och det nya direktivet om människohandel[22]. Båda åtgärderna tar upp de särskilda behov som sårbara offer har.

Barn har en grundläggande rätt enligt EU-stadgan och FN-konventionen om barnets rättigheter att få sina behov tillgodosedda i alla nationella och internationella juridiska och politiska sammanhang, också i samband med domstolsförfaranden, vilket också bekräftas i fördraget om Europeiska unionen. Med hänsyn till barns sårbarhet arbetar kommissionen aktivt med att främja ett rättsväsende som tar hänsyn till barns behov[23]. För barn blir en brottsutredning med stor sannolikhet en traumatisk upplevelse, särskilt om de har varit utsatta för övergrepp, och särskilda åtgärder bör finnas tillgängliga för att skydda dem.

Offer för sexuellt våld – av vilka det stora flertalet är kvinnor – behöver skydd från fortsatt våld samt särskilt stöd för att kunna komma över sviterna av övergreppen och bygga upp sina liv på nytt. Eftersom personer som utsätts för den här typen av brott ofta plågas av skam och skuldkänslor, och ofta står i en nära relation till förövaren, är dessa offer särskilt obenägna att rapportera brotten. Offer för sexuellt våld behöver i synnerhet medicinsk och psykologisk hjälp, vilket kan inkludera en omedelbar kriminalteknisk undersökning, och därför bör tillgången till sådana tjänster inte vara villkorad av att brottet har polisanmälts.

Det är att största vikt att garantera säkerheten för och skydda individer som utsätts för upprepat våld av samma gärningsman. För att förebygga och begränsa risken för yttreligare skada är det avgörande att offren erbjuds skydd. Detta bör inbegripa en möjlighet att utfärda ett besöksförbud eller liknande mot gärningsmannen, för att förhindra att denne tar kontakt med offret på nytt. Ett sådant skydd bör kunna överföras till en annan EU-medlemsstat som offret flyttar eller reser till.

Brottsoffer måste ha tillgång till adekvat stöd och skydd, men det är också av största vikt att försöka förhindra att våldet äger rum över huvud taget. Kvinnor är särskilt utsatta för olika former av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld, särskilt inom familjen och i andra nära relationer. Kommissionen kommer därför att fortsätta sitt arbete med att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i EU och att stödja och skydda offer och riskgrupper[24].

5. Kommissionens ansvar – tid för handling

Kommissionen föreslår följande paket med rättsakter för att tillgodose de behov som beskrivits ovan och se till att brottsoffer i EU har tillgång till en miniminivå av rättigheter, skydd, stöd, tillgång till rättslig prövning och reparativ rättvisa. Kommissionen kommer att föreslå följande:

· Ett direktiv om minimistandarder för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer som ersätter 2001 års rambeslut. Direktivet syftar till att säkerställa att brottsoffer behandlas med respekt och att sårbara offers särskilda behov tillgodoses på ett adekvat sätt. Det syftar också till att garantera att brottsoffer erhåller det stöd de behöver, kan delta i straffrättsliga förfaranden, har tillgång till och kan förstå relevant information samt har nödvändigt skydd under brottsutredning och rättegång. · En förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga förfaranden, som ska bidra till att förebygga skador och våld och säkerställa att offer (för exempelvis våld i hemmet) som omfattas av en skyddsåtgärd som beslutats i en medlemsstat erhåller samma nivå av skydd i andra medlemsstater som de flyttar eller reser till. Sådant skydd bör tillhandahållas utan att offret behöver genomgå några ytterligare förfaranden. Denna åtgärd kompletterar Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om en europeisk skyddsorder[25], som initierades av en grupp medlemsstater i september 2009 och som för närvarande är under behandling i Europaparlamentet och rådet.

Detta lagstiftningspaket är ett första steg i arbetet med att ge brottsoffren och deras situation en framträdande plats på EU:s straffrättsliga dagordning. Under nästa fas kommer kommissionen att föreslå åtgärder om brottsoffers rättigheter för att se över direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer och Rom II-förordningen (för att ta upp frågan om preskriptionsfrister i samband med gränsöverskridande trafikolyckor). Dessutom kommer ytterligare undersökningar och insatser rörande brottsoffer att genomföras, särskilt med avseende på särskilda kategorier, såsom offer för terrorism, organiserad brottslighet och könsrelaterat våld, inklusive kvinnlig könsstympning. Syftet är att förbättra deras situation.

Utöver dessa insatser kommer kommissionen parallellt att genomföra en rad kompletterande åtgärder av största betydelse för att ge brottsoffer effektiva rättigheter i praktiken, och inte nödvändigtvis bara när de är involverade i straffrättsliga förfaranden. Detta kommer att inbegripa fortbildning och kapacitetsuppbyggnad, utbyte av god praxis, åtgärder för att förebygga brott och våld (öka medvetenheten om problemen och tillhandahålla information), informationsinsamling och forskning. Vi kommer också att fortsätta att ge finansiellt stöd inom ramen för befintliga finansieringsprogram för att främja arbetet med frågor av betydelse för brottsoffers rättigheter och behov.

Alla dessa insatser kommer att ge ytterligare tyngd åt de framsteg som redan gjorts i medlemsstaterna och på EU-nivå. De kommer att göra det möjligt för EU att fokusera på brottsoffrens rättigheter och behov i arbetet med att garantera en väl fungerande rättskipning. EU bör se till att brottsoffer får det erkännande de är berättigade till och att deras rättigheter respekteras utan någon form av diskriminering i hela EU.

[1]                      Eurostat, Statistics in focus, 36/2009; beräkningarna grundar sig på en analys av EU:s internationella brottsundersökning i The Burden of Crime in the EU (www.europeansafetyobservatory.eu) och utgår från ett antagande om att andelen oanmälda brott uppgår till 60 % och att brottoffer har i genomsnitt tre nära familjemedlemmar. Denna statistik inbegriper inte smärre förseelser.

[2]               Europeiska kommissionens databas Care.

[3]               KOM(2010) 352, uppgifterna grundar sig på Eurostats turismstatistik för 2008.

[4]               Eurostat, Statistics in Focus 94/2009; Eurobarometer 337/2010.

[5]           Europarådet, Stocktaking study on violence against women, 2006.

[6]               KOM(2010) 623.

[7]               EUT C 115, 4.5.2010, s. 1; KOM(2010) 171.

[8]               Rådets rambeslut 2001/220/RIF om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden; rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer.

[9]               Till exempel programmen Daphne III; Förebyggande, beredskap och konsekvenshantering när det gäller terrorism och andra säkerhetsrelaterade risker; Förebyggande och bekämpande av brott; Europeiskt åtgärdsprogram för trafiksäkerhet för 2011–2020.

[10]             EU-domstolens dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87 - Ian William Cowan mot Trésor public.

[11]             Se fotnot 8.

[12]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF; förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om upphävande av rambeslut 2004/68/RIF; rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.

[13]             Över 20 000 frivilliga arbetar för brottsofferorganisationer i Europa (Victim Support Europe 2010).

[14]             Kommissionens genomföranderapport – KOM(2009) 166.

[15]             Europaparlamentets rekommendation av den 7 maj 2009 om utvecklingen av ett EU-område för straffrättskipning (INI/2009/2012); Stockholmsprogrammet (EUT C 115, 4.5.2010, s. 1).

[16]             Bland de grundläggande rättigheterna kan nämnas: rätten till respekt för människans värdighet, rätten till liv, rätten till personlig integritet, rätten till frihet och säkerhet, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till egendom, rörelse- och uppehållsfrihet, rätten till likhet inför lagen, barns och äldres rättigheter, funktionshindrades rätt till integrering och rätten till ett effektivt rättsmedel.

[17]             Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, SEK(2011) 580, s. 14.

[18]             Fiktivt exempel baserat på verkliga problem.

[19]             2000 International Crime Victims Survey.

[20]             Som erkänns i artikel 10 i rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism.

[21]             Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

[22]             Se fotnot 12.

[23]             Kommissionens meddelande ”En EU-agenda för barns rättigheter” - KOM(2011) 60.

[24]             Se förklaring 19 som fogas till slutakten från den regeringskonferens som antagit Lissabonfördraget (EUT C 83, 30.3.2010, s. 345).

[25]             EUT C 69, 18.3.2010, s. 5.