Yttrande från facksektionen för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken – Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid”

Den 9 november 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken – Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid”

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2011.

Vid sin 472:a plenarsession den 15–16 juni 2011 (sammanträdet den 16 juni 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 133 röster för, 7 röster emot och 14 nedlagda röster.

1.1 Sammanfattningsvis ställer sig Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) bakom de viktigaste punkterna för sammanhållningspolitiken som Europeiska kommissionen angett:

1.3 Man får inte glömma att sammanhållningspolitiken tillsammans med utveckling och minskade skillnader mellan regionerna, aktivt bör kunna bidra till förbättrade tjänster och ekonomiska och sociala villkor för invånarna.

1.4 Detta underlättas om man förbättrar hela den ekonomiska väven och företagens villkor, produktivitet och konkurrenskraft, särskilt när det gäller små och medelstora företag, mikroföretag och hantverksföretag. Organisationer som företräder regionala företag, särskilt inom de sektorer som EU prioriterar, samt fackförbund och det civila samhället bör därför vara direkt involverade.

1.5 I ljuset av den territoriella sammanhållningen – vid sidan av sammanhållning inom territorier, regioner och sektorer – skulle en intressant lösning kunna vara att (i anslutning till mål 3) utveckla det gränsöverskridande, mellanregionala samarbetet och med större resurser främja den territoriella sammanhållningen inom regionerna och den makroregionala strategin inom euroregionerna (Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Alperna-Adriatiska havet–Donau, Atlantaxeln).

1.6 EESK anser att kommissionen och medlemsstaterna bör göra största möjliga satsningar på att främja informationsutbyte om bästa praxis, öka stödet till de lokala myndigheterna när det gäller förvaltningen av programmen, inbegripet genom interna reformprocesser och reformer av de berörda sektorerna.

1.7 Endast genom större kunskaper (som i nuläget är otillräckliga) om investeringarnas resultat och genom specifika konsekvensanalyser är det möjligt att identifiera de prioriteringar som bör fastställas i anslutning till Europa 2020-strategin och säkerställa att målet för den tematiska koncentrationen uppnås.

1.8 EESK instämmer också i att man bör beakta fördelningen av sektorer med hög tillväxt i samtliga europeiska regioner, indelade i konvergensregioner, övergångsregioner och regioner som omfattas av konkurrenskrafts- och sysselsättningsmålet. Man måste dock fortfarande lösa problemet med fördelningen av resurser mellan fattiga regioner (80 % av fonderna) och övriga regioner (de återstående 20 procenten), även om en sådan fördelning bidrar till att lösa problemet med samfinansiering.

1.9 EESK anser att det under alla omständigheter är mycket viktigt att samordna samtliga de förslag och politiska åtgärder som kommissionen anger, dvs. Europa 2020-strategin. sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken, energi-, transport-, miljö- och forskningspolitiken, osv. Det är särskilt viktigt att samordna de åtgärder som finansieras av ESF och Eruf, bland annat på grund av att ESF bör främja EU:s sysselsättningsstrategi, genomförandet av den sociala agendan, en utbildning av hög kvalitet, initiativ för ungdomar och en europeisk utbildning för dem som genomför sammanhållningspolitiken.

2.1.1 Europa 2020-strategin: EESK anser att sammanhållningspolitiken inte bara får vara ett verktyg för Europa 2020-strategin, utan tvärtom måste denna för att vara trovärdig ges en självständig finansiering via emission av euroobligationer.

2.1.2 Sammanhållningspolitikens grundläggande mål måste förbli att skapa solidaritet mellan folk och regioner samt utveckling.

2.1.3 EU-toppmöten: Sammanhållningspolitiken och de fonder som är knutna till denna bör diskuteras och undersökas årligen vid ett särskilt EU-toppmöte. Det bör göras både p.g.a. den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitikens strategiska betydelse och p.g.a. dess koppling till den makroekonomiska politiken, i anslutning till EU:s ekonomiska och sociala styrning.

2.1.4 Stabilitetspakt och sanktioner: Enligt EESK bör större satsningar göras på incitament än på sanktioner, för att inte ytterligare bestraffa de regioner som är mest skuldsatta och därför löper större risk. Kommittén hoppas tvärtom att man i samband med pågående reformen av stabilitets- och tillväxtpakten från budgeten utesluter investeringar i forskning och utbildning, som inte bör betraktas som löpande utgifter. Skälet är att man inte ska bestraffa de fattigaste regionerna, som har störst behov av EU-stöd.

2.1.5 Ett begränsat antal prioriteringar bör fastställas, med hänsyn tagen till målen för de olika fonderna och för Europa 2020-strategin. Detta gäller särskilt de politiska åtgärder som syftar till att förverkliga den inre marknaden, något som sammanhållningspolitiken bör sträva efter. Prioriteringarna bör fastställas vid ett EU-toppmöte, föregånget av ett samråd mellan offentliga aktörer och arbetsmarknadens parter på samtliga nivåer.

2.1.6 Det socioekonomiska partnerskapet, med spridning av bästa praxis parallellt och/eller kombinerat med avtal mellan offentliga aktörer, bör vara det normala och obligatoriska förfarandet vid utformning, genomförande och utvärdering av sammanhållningspolitiken. Som sådant bör det knytas direkt till principen om villkorlighet. EESK anser att principen i artikel 11 i allmänna förordningen, där reglerna för partnerskap anges, bör utsträckas till att gälla samtliga strukturfonder.

2.2.1 Reglerna om samfinansiering bör differentieras på basis av utvecklingsvillkoren och de ekonomiska och sociala resurser som finns i regioner och områden som berörs av sammanhållningspolitiken, särskilt med utgångspunkt i regionernas inkomster (beräkningskriterierna för dessa skulle med fördel kunna bli föremål för översyn (1)) och budget.

2.2.2 Systemet med på förhand fastställda villkor bör syfta till att förbättra kvaliteten på de utgifter som är knutna till uppfyllandet av målen och göra de berörda administrationerna mer effektiva, vilket innebär att fonderna kan utnyttjas maximalt, samtidigt som man undviker att bestraffa t.ex. de mest skuldsatta regionerna.

2.2.2.1 Medlemsstaterna bör med andra ord uppmuntras att genomföra de institutionella reformer som krävs för att säkerställa strukturanpassning, främjande av innovation och skapande av sysselsättning i syfte att minska den sociala utestängningen. EESK anser dessutom att genomförandet av denna politik måste ske i samråd med arbetsmarknadens parter på samtliga nivåer, och att detta är en förutsättning för tilldelning av stöd.

2.2.3 De traditionellaindikatorerna för urval av stödområden bör integreras med andra parametrar, t.ex. sysselsättningsgrad, fattigdomsnivå, skolgång, utbildnings- och yrkesutbildningsnivå, tjänsteutbud och miljöhållbarhet.

2.2.4 Konsekvensbedömningar bör utgöra ett centralt inslag i sammanhållningspolitiken, och inte bara som ett på förhand fastställt villkor, för att kontrollera effektiviteten och de uppnådda resultaten. Dessa bör genomföras med hjälp av parametrar som fastställs på EU-nivå och som är obligatoriska i hela EU.

2.2.4.1 Även om resultatbaserad analys är av betydligt större intresse än analyser som grundar sig på kontroll av den ekonomiska förvaltningen, kommer det praktiska genomförandet av en sådan analys att kräva omfattande förberedelse och utformning av tydliga kriterier. Resultaten av insatser, framför allt när det gäller immateriella insatser som utbildning och utvecklingsinvesteringar, kan utvärderas först efter en viss tid. Övergången till en analys av resultatet förutsätter att de projektansvariga och de administrativa myndigheterna utbildas i förväg, och EESK föreslår att denna metod utprovas under perioden 2011–2013 i några regioner som valts ut på basis av kvaliteten i den existerande partnerskapsbaserade förvaltningen.

2.2.5 Förenkling bör utgöra sammanhållningspolitikens främsta mål. En förenkling kan uppnås genom en minskning av de administrativa och redovisningstekniska förfarandena, en förbättring och förstärkning av övervaknings- och utvärderingskriterierna och en reducering av de förfaranden som är kopplade till presentation av planer och/eller projekt. Kontrollen av redovisningsförfarandena kan uppnås genom samarbete mellan samtliga berörda parter och revisionsrätten.

2.2.5.1 Framför allt bör man tillämpa principen om ”endast en gång”(one stop shop), både under presentationen av projekten, där olika förfarandena för olika fonder kan hållas samman, och i arbetet med uppföljning av bokföringen, där de finansiella bestämmelserna och reglerna de olika programmen kan harmoniseras, och genomföra en enda kontroll som ska vara gemensam för samtliga berörda instanser.

2.2.5.2 Samverkan mellan de olika programmen: För att uppnå tydlighet, enkelhet och effektivitet är det nödvändigt att försöka uppnå större komplementaritet mellan alla program som berör aktörerna i ett visst område, såväl mellan europeiska, nationella och regionala program som mellan de olika formerna för EU-finansiering. Bristen på samverkan är ett av skälen till underutnyttjandet och den begränsade effekten av strukturfonderna och EU-programmen generellt.

2.3 Även utbildning är ett viktigt verktyg som krävs för att uppnå sammanhållningspolitikens mål, bl.a. att uppnå den bästa användningen av medlen.

3.1 Principerna om sammanhållning och solidaritet utgör två av grundpelarna i fördraget, vars artikel 174 lyder: ”För att främja en harmonisk utveckling inom hela unionen ska denna utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning”.

3.2 Dessutom finns det en annan punkt som är särskilt viktig i ljuset av två senaste utvidgningarna: ”Unionen ska särskilt sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna”.

3.3 Dessa två principer, som ligger till grund för integrationen av EU:s folk och territorier, får aldrig glömmas bort, allra minst av dem som agerar på EU:s vägnar.

3.4 Kommissionen kommer nästa år att lägga fram ett förslag till den nya EU-budgeten efter 2013 (som redan offentliggjorts i ett meddelande den 19 oktober 2010), men vissa regeringars uppmaning till rådet (december 2010) om att inte öka EU-budgeten är inte ett gott tecken även om det åtföljs av ett lagförslag om strukturfonderna.

3.5 Kommissionens femte sammanhållningsrapport ska med sina slutsatser och sin nya språkliga utformning ses i detta sammanhang och den är nära knuten till Europa 2020-strategin.

4.1 I slutsatserna till den femte sammanhållningsrapporten behandlar kommissionen olika ämnen på ett något annorlunda sätt jämfört med tidigare. Kommissionen försöker att ge svar och rekommendationer i väntan på att det samråd ska avslutas som kommissionen inledde med sina 13 frågor om rapporten.

4.3.1 Kommissionen förbehåller sig rätten att vidareutveckla förslagen i den femte sammanhållningsrapporten med hänsyn till svaren på frågorna.

5.1 För att öka sammanhållningspolitikens mervärde föreslår kommissionen i den femte sammanhållningsrapporten en rad mycket ambitiösa reformer som syftar till att effektivisera medlemsstaternas användning av de finansiella resurserna och förenkla förvaltningen av dessa. EESK stöder den allmänna inriktningen i kommissionens reformförslag.

5.2 Denna insats bör välkomnas och vidareutvecklas, men den riskerar att visa sig otillräcklig om några av de mer försiktigt formulerade förslagen inte omsätts i beslut och i praktisk handling, bland annat när det gäller den täta, nästan unika, förbindelsen mellan strukturfonderna och Europa 2020-strategin.

5.3 Trots denna insats är analysen av läget inte realistisk, även om den är föremål för ett (ganska allmänt) samråd, där de grundläggande problemen kommer i andra hand.

5.4 Att till exempel endast förlita sig på sammanhållningspolitiken som tillväxtmotor förefaller vara ett mycket ambitiöst och lovvärt projekt under förutsättning att sammanhållningspolitiken ändras radikalt och stöds av en långsiktig politik som kan främja dess genomförande. Dessutom behöver EU en gemensam ekonomisk politik.

5.4.1 Annars riskerar förslaget att bli illusoriskt eller åtminstone mindre verkningsfullt. För att underlätta uppnåendet av detta mål och kunna hålla fast vid principen om sammanhållning måste Europa 2020-strategin förfoga över egna medel, eventuellt i form av ett EU-lån, och följa denna princip. Dessutom bör all annan EU-politik, inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken, bli indragen på lika villkor. Endast på detta sätt kan strukturfonderna behålla sin ursprungliga ”funktion” som ett av instrumenten för territoriell utveckling. EESK beklagar att den femte sammanhållningsrapporten inte innehåller någon hänvisning till landsbygdspolitiken och att sammanhållningspolitiken inte nämns i den gemensamma jordbrukspolitiken.

5.5 I meddelandet påpekar kommissionen med rätta att sammanhållningspolitikens mervärde är föremål för ständiga diskussioner bland forskare, som i sina empiriska analyser ofta hävdar att effekten av denna politik är svår att mäta. Det kan bero på att de indikatorer som mäter territoriell sammanhållning inte alltid väljs ut på bästa sätt. Kommittén anser att man bör ägna dessa frågor större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.

6.1 När det gäller målet om stärkt strategisk programplanering som ska genomföras inom en strategisk ram, består det nya i kommissionens förslag primärt i att skapa överensstämmelse och ett mer funktionellt samband mellan målen för Europa 2020-strategin och de åtgärder som fastställs på nationell nivå genom de operativa programmen.

6.2 EESK välkomnar denna innovation, men anser att det viktigaste problemet som måste lösas rör sambandet mellan de årsplaner för stabilisering av de offentliga finanserna (nationella reformprogram), som utarbetas av medlemsstaterna och som fastställs tillsammans med EU, och sammanhållningspolitiken. Detta är ett mycket aktuellt ämne med tanke på de stora skillnaderna mellan de administrativa bestämmelserna i de olika EU-länderna och storleken på deras offentliga skuldsättning.

6.3 Dessutom ska det avgöras om sammanhållningspolitiken ska förbli en i grunden oberoende politik när det gäller valet av prioriteringar och framtida insatser, eller om den även i fortsättningen ska vara underordnad de ekonomisk-politiska beslut som fattas på nationell nivå för att begränsa den offentliga skuldsättningen. EESK anser att de viktigaste EU-institutionerna (Europaparlamentet, kommissionen och rådet) och de nationella institutionerna bör ägna stor uppmärksamhet åt denna fråga för att finna lösningar för att bevara sambandet mellan målen för Europa 2020-strategin och den nya styrningen av sammanhållningspolitiken, varvid sammanhållningspolitiken inte får vara underordnad Europa 2020-strategin.

6.4 En annan viktig aspekt i samband med den strategiska programplaneringen avser kommissionens förslag att införa ett nytt system med i förväg fastställda villkor som syftar till att fastställa principer som medlemsstaterna ska följa och tillämpa för att effektivisera sammanhållningspolitiken. I ljuset av den kritik som många länder har framfört är det tydligt att kommissionen önskar införa villkor som garanterar att investeringarna blir mer effektiva. Man bör dock undvika att komplicera förfarandena och ”straffa” regioner för fel som de inte begått (nationalstaternas underskott).

6.5 EESK välkomnar de minimivillkor för tillgång till finansiering och för att säkerställa förvaltningen av resurserna, som kommissionen nämner, och även tillhandahållandet av incitament som ska förmå medlemsstaterna att genomföra de nödvändiga reformerna. EESK anser dessutom att kommissionen och medlemsstaternas insats först och främst bör syfta till att genomföra interna reformer i de institutioner och sektorer som i första hand omfattas av sammanhållningspolitiken (miljö, arbetsmarknad, utbildning, yrkesutbildning och innovation).

6.6 Endast i de mest uppenbara fallen av oegentligheter och/eller bristande efterlevnad av sammanhållningspolitikens principer och regler kan man föreställa sig att kommissionen kommer att använda sig av sanktioner eller liknande åtgärder mot en medlemsstat och kräva uppskjuten utbetalning/återbetalning av EU-medel.

6.7 En annan positiv aspekt är förslaget, som stöds av kommissionen och medlemsstaterna, om att styra de sammanhållningspolitiska resurserna till ett begränsat antal prioriteringar (se även yttrande ECO/230), eftersom de sammanhållningspolitiska resurserna inte räcker till för att finansiera de omfattande behoven i de regioner som släpar efter i fråga om utveckling. EESK anser att sammanhållningspolitiken kan bli effektivare om den används till att främja materiella och immateriella initiativ med stor ekonomisk, social och territorial inverkan.

6.8 Att fastställa prioriteringar och begränsa antalet initiativ som ska finansieras är dock ett av de svåraste problemen att lösa med tanke på att många regionala och nationella myndigheter ofta kräver att få gå i motsatt riktning.

6.9 Som EESK ofta har hävdat (3) kan partnerskap i detta sammanhang skapa ett verkligt mervärde. Kommittén välkomnar därför kommissionens uttalande under förutsättning att det inte bara rör sig om offentligt partnerskap, utan också i synnerhet om ekonomiskt, socialt och civilt partnerskap med en i alla faser och på alla nivåer aktiv medverkan från de berörda sociala och civila aktörerna, som också ska ha rösträtt. Det skulle dessutom vara lämpligt att ge parterna stöd till tekniskt bistånd.

6.10 EESK instämmer i att man bör reformera principerna om additionalitet och samfinansiering. Det planeras reformer av dessa principer så att de kan uppfylla behovet av differentierade bidrag ”för att bättre anpassas till utvecklingsnivå, EU-mervärde, typ av insats och stödmottagare”.

6.11 Kommittén kan även stödja förslaget att införa en tredje kategori av regioner, vars nuvarande ekonomiska situation placerar dem över 75 % av EU-genomsnittet, men under 100 % (90 %). Därmed skulle man förenkla kontrollen och genomförandet av samfinansieringen, eftersom det skulle vara möjligt att utvidga användningen av resurser till samtliga regioner, om än på en lägre nivå.

6.12 När det gäller additionalitetsprincipen bör de olika typerna av åtgärder som kräver finansiering från nationellt håll definieras närmare, och det bör anges vad de bidrar med i form av mervärde, inverkan på sysselsättningen och stimulans av tillväxten. Begränsningen av antalet prioriteringar och insatser som ska finansieras i medlemsstaterna borde förenkla tillämpningen av additionalitetsprincipen och samtidigt göra den mer flexibel.

6.13 När det gäller den andra principen skulle man kunna använda olika satser för samfinansiering, dvs. lägre satser i de regioner som avviker mest från EU-genomsnittet, med det uppenbara syftet att förenkla finansieringen av specifika lokala utvecklingsåtgärder, och högre i de regioner som liggare närmare EU-genomsnittet.

6.14 Ett tredje viktigt mål avser förenklingen av förfaranden för att förvalta de gemensamma programmen. Det är en fråga som samtliga medlemsstater är överens om och som EESK alltid har förespråkat i sina yttranden i syfte att förenkla genomförandet av sammanhållningsprogrammen. Detta mål ska ta hänsyn till medlemsstaternas och regionernas mycket olika administrativa och bokföringsmässiga regler, samtidigt som man måste vara medveten om att ständiga förändringar, särskilt när de överlappar varandra, skapar hinder och förorsakar förseningar.

6.15 EESK anser att förslaget om att kräva att de myndigheter som förvaltar programmen varje år ska avlägga rapport om de utgifter som EU har samfinansierat (och bifoga utlåtanden från oberoende revisorer) är helt olämpligt och svårt att genomföra med tanke på de villkor och tidsfrister som i dag gäller för tilldelning av EU-kontrakt.

6.16 Om avsikten däremot är att ”stärka” ansvaret hos de nationella och regionala myndigheterna, i synnerhet hos dem som har de största problemen med och/eller förseningarna igenomförandet, skulle kontrollen av resultaten kunna överföras till oberoende ackrediterade enheter på EU-nivå, minst två år efter programperiodens inledning. I fall av administrativa fel eller väsentlige avvikelser från de förväntade resultaten kan kommissionen, beroende på hur allvarliga de konstaterade oegentligheterna är, besluta att avsluta programmet, hålla inne med utbetalningarna eller kräva återbetalning av utbetalda belopp.

6.17 De nationella och regionala förvaltningarna måste bevisa sin förmåga att planera och förvalta de samfinansierade utgifterna på ett effektivt sätt. Detta resultat kan inte uppnås genom att påskynda kontrollen av utgiftsperioderna (genom krav på årliga rapporter), utan genom att kontrollera att kvaliteten i genomförda eller framtida investeringen säkerställs, att tidsplanen för genomförande av åtgärderna hålls och att effektiva utvärderings- och kontrollförfaranden tillämpas.

6.18 Det finns dessutom andra viktiga åtgärder som EESK ställer sig bakom, särskilt följande:

6.18.1 EESK anser att man för var och en av dessa åtgärder bör ställa upp noggrant definierade mål, göra en bedömning av tillgängliga resurser och utarbeta en ingående beskrivning av förutsättningar och tidsplan för genomförandet.

6.18.2 Överensstämmelsen mellan dessa förslag bör liksom deras hållbarhet noggrant utvärderas mot bakgrund av såväl de fyra viktigaste målen för reformen av sammanhållningspolitiken som deras tillämpning i de regioner och områden som fortfarande ligger mycket långt under EU-genomsnittet när det gäller ekonomisk utveckling, produktionseffektivitet, social integration och livskvalitet.

6.19 För den nya budgetplanen föreslår kommissionen att man åter tillämpar kriteriet med 75 % av den genomsnittliga bruttonationalprodukten per invånare med hänsyn tagen till köpkraftspariteter för att med hjälp av konvergenskriteriet fastställa om dessa regioner är stödberättigade. Kommittén föreslår i stället att man överväger att införa andra parametrar som på bästa sätt kan återspegla de objektiva förhållandena i EU:s olika regioner och territorier.

7.1 Utsikterna för EU:s budget efter 2013 är förvisso inte uppmuntrande. Toppmötet i slutet av 2010 lämnar inga tvivel om detta. Några stater (bara några?) har med hänvisning till åtstramningarna på grund av krisen hävdat att resurserna inte får öka annat än symboliskt, och glömmer att sammanhållningspolitiken förbrukar mindre än 1 % av BNP, medan vissa medlemsstaterna har investerat cirka 24 % av BNP för att rädda banker.

7.2 EESK framhåller betydelsen av Europa 2020-strategin, som EU förefaller satsa allt på. Risken är dock att den skulle kunna misslyckas utan adekvat direktfinansiering. Det bästa vore om denna kunde skaffas fram genom euroobligationer. Dessutom skulle det vara lämpligt att medge en vid handlingsfrihet för de svagaste sammanhållningsregionerna, med hänvisning till deras särskilda förutsättningar, i syfte att främja en integration mellan de dessa båda politikområden.

7.3 Denna integration kan underlättas genom bättre kunskaper om de territoriella behov och prioriteringar som kan omfattas av Europa 2020-strategin så att målet om tematisk koncentration kan uppnås.

8.1 Kommissionens förslag om sammanhållningspolitikens framtid för den kommande programperioden pekar tillsammans med målen för Europa 2020-strategin i positiv riktning, och som nämnts ovan ställer sig EESK i stora delar bakom dem, i den mån som syftet är att effektivisera ett av de viktigaste fördelningspolitiska inslagen i EU:s politik. För att dessa mål ska kunna uppnås krävs dock att några grundläggande strategiska villkor uppfylls, utöver de som redan nämnts.

8.2 För det första: Kommittén anser att de åtaganden som avkrävs kommissionen och medlemsstaterna skulle kunna ge konkreta resultat om detta projekt kopplas till en mer omfattande översyn av utformningen av de europeiska ekonomiska styresformerna och de mål som EU avser att försöka uppnå både på europeisk och på internationell nivå. En översyn har blivit allt viktigare mot bakgrund av krisen och attackerna på statsskulden, något som kräver att även EU uppdaterar sin monetära politik, som hittills anpassats till de rikaste områdena i EU (stabilitet), på bekostnad av de mindre utvecklade länderna, som har behov att växa (tillväxt).

8.3 Det andra villkoret handlar om en av de viktigaste punkterna i förslaget till översyn av sammanhållningspolitiken, nämligen behovet att utforma en funktionell och strategisk samordning, som i dagsläget är praktiskt taget obefintlig, mellan de olika strukturfonderna. Urvalet och finansieringen av insatser på regional nivå bör därför ske i en dialog och med arbetsmetoder som inte utformas endast med medlemsstaterna (partnerskapsavtal) och arbetsmarknadens parter, utan också med tekniskt stöd och resurser från de fem strukturfonderna, i syfte att skapa en enda myndighet för samordning och förvaltning av de olika fonderna.

8.4 Det tredje villkoret handlar om skapandet av samordning och samverkan mellan de olika sammanhållningspolitiska åtgärderna och annan politik som rör sammanhållningspolitiken (sektorspolitik som avser miljö och energi, forsknings- och innovationspolitik, sysselsättningspolitik, osv.) och följaktligen också om andra EU-finansieringsinstrument (EIB, finansiering av innovation, nätverksinfrastruktur och utveckling av telekommunikationer, osv.). Sammanhållningspolitiken bör bli ett verktyg i en större plan för att främja regionernas och territoriernas övergripande utveckling och för att möjliggöra en rad sektorsbaserade åtgärder och finansieringskällor, även från den privata sektorn, skräddarsydda för territoriernas särskilda förutsättningar.

8.5 Det fjärde villkoret handlar om möjligheterna att i anslutning till denna nya strategi för europeisk ekonomisk styrning utveckla former för förstärkt samarbete i fråga om gemensamma mål som rör ett visst område, en makroregion eller utvecklingen av verksamheter som enligt medlemsstaterna har strategisk betydelse. Detta verktyg, som ännu inte utnyttjas fullt ut trots att det anges i fördraget, skulle kunna underlätta beslutsfattandet och göra det möjligt att snabbare uppnå bättre resultat tack vare de synergieffekter och stordriftsfördelar som de deltagande länderna skulle kunna förverkliga.

8.6 Det femte villkoret, som även det rör samordning, handlar om att man så snart som möjligt, dvs. innan sammanhållningspolitikens nya programperiod inleds, måste skapa en mellaninstitutionell samordning (kommissionen, Europaparlamentet, rådet och rådgivande organen, EESK och ReK och arbetsmarknadens parter). Målet är att göra det lättare för EU-institutionerna att diskutera och jämföra sina uppfattningar om sammanhållningspolitikens framtid, innan det slutliga förslaget läggs fram för godkännande av behöriga organ. Denna samordning bör ske fortlöpande och komplettera genomförandet av programmen och utvärderingen av resultaten.

8.7 Kommittén förordar ett (åter)införande av gemenskapsinitiativprogrammen så snart halvtidsöversynen av strukturpolitiken har slutförts. Avvecklingen av sådana program som visat sig vara effektiva, såsom Urban, Equal, Interprise m.fl., har inneburit en förlust för det temainriktade territoriella samarbetet liksom för den sociala innovationen, såvida inte den roll som dessa program haft har förts vidare i samband med att fonderna integrerats i den vanliga verksamheten eller på annat sätt.

8.8 Kommittén hoppas dock att kommissionen, mot bakgrund av vad som redan har uppnåtts i och med de slutsatser som fogats till femte sammanhållningsrapporten, inför den kommande reformen lägger fram ännu djärvare förslag, som kan innebära en verklig förändring i jämförelse med det förflutna.

Bryssel den 16 juni 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EESK:s yttrande om ”Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av gemensamma regler för rapporteringen av grunduppgifter om köpkraftspariteter och för beräkningen och spridningen av dessa”, EUT C 318, 23.12.2006, s. 45.

(3) Se följande yttranden från EESK: ”Resultatet av samrådet beträffande sammanhållningspolitikens strategier och program för programperioden 2007–2013”, EUT C 228, 22.9.2009, s. 141, ”Främjande av ett effektivt partnerskap i förvaltningen av sammanhållningsprogrammen, baserat på välfungerande metoder från programperioden 2007–2013”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 1, samt ”Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020”.