24.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 165/22

Konungariket Belgiens, Republiken Bulgariens, Republiken Estlands, Konungariket Spaniens, Republiken Österrikes, Republiken Sloveniens och Konungariket Sveriges initiativ till Europaparlamentets och rådets direktiv av den … om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området

2010/C 165/02

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.1 a,

med beaktande av initiativet från Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Estland, Konungariket Spanien, Republiken Österrike, Republiken Slovenien och Konungariket Sverige,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)	Europeiska unionen har som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

I enlighet med artikel 82.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilket sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(3)

Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (1) är inriktat på behovet av ett omedelbart ömsesidigt erkännande av beslut om att förhindra förstöring, omvandling, flyttning, överlämnande eller överlåtelse av bevismaterial. Eftersom det instrumentet endast omfattar frysningen måste beslutet om frysning dock åtföljas av en separat ansökan om överlämnande av bevismaterialet till den utfärdande staten i enlighet med de regler som är tillämpliga på ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Resultatet blir en tvåstegsprocess, vilket gör förfarandet mindre effektivt. Systemet fungerar dessutom parallellt med traditionella samarbetsinstrument och används därför sällan i praktiken av de behöriga myndigheterna.

(4)

Rådets rambeslut 2008/978/RIF av den 18 december 2008 om en europeisk bevisinhämtningsorder för att inhämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden (2) antogs för att det skulle gå att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande i detta avseende. Den europeiska bevishämtningsordern är dock endast tillämplig på redan befintligt bevismaterial och omfattar därför endast begränsade aspekter av det straffrättsliga samarbetet i bevisfrågor. På grund av denna begränsning kan de behöriga myndigheterna själva besluta om de vill använda det nya systemet eller förfarandena för ömsesidig rättslig hjälp, som under alla omständigheter är tillämpliga när bevismaterial inte omfattas av den europeiska bevisinhämtningsordern.

(5)	Alltsedan antagandet av rambesluten 2003/577/RIF och 2008/978/RIF har det stått klart att de nuvarande ramarna för bevisinhämtning är alltför fragmenterade och komplicerade, och det behövs därför en ny strategi.

(6)

I Stockholmsprogrammet, som antogs den 11 december 2009, slog Europeiska rådet fast att man bör gå vidare med inrättandet av ett övergripande system för inhämtning av bevisning i mål med en gränsöverskridande dimension, utifrån principen om ömsesidigt erkännande. Europeiska rådet menade att de befintliga instrumenten på detta område utgör ett fragmentariskt system och att det krävs en ny strategi grundad på principen om ömsesidigt erkännande men som samtidigt beaktar flexibiliteten i det traditionella systemet med ömsesidig rättslig hjälp. Europeiska rådet efterlyste därför ett övergripande system som ska ersätta alla befintliga instrument på området, inklusive rambeslutet om det europeiska bevisinhämtningsordern, som i största möjliga mån omfattar alla typer av bevis och innehåller tidsfrister för verkställighet, och som så långt möjligt begränsar skälen för vägran.

(7)

Den nya strategin bygger på ett samlat instrument, kallat den europeiska utredningsordern (nedan kallad utredningsordern). En utredningsorder ska utfärdas så att en eller flera utredningsåtgärder kan vidtas i bevisinhämtningssyfte i den verkställande staten. Detta omfattar inhämtande av bevis som den verkställande myndigheten redan har i sin besittning.

(8)

Utredningsordern är sektorsövergripande och tillämpas därför på nästan samtliga utredningsåtgärder. Vissa åtgärder kräver dock specifika regler som hellre bör behandlas separat, exempelvis inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp samt vissa specifika former av hemlig teleövervakning, exempelvis avlyssning med omedelbara överföringar av telemeddelanden och avlyssning av satellitkommunikation. Befintliga instrument bör även fortsättningsvis tillämpas på dessa typer av åtgärder.

(9)	Detta direktiv är inte tillämpligt på övervakning över gränserna enligt artikel 40 i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet (3).

(10)

Utredningsordern bör fokusera på den utredningsåtgärd som ska utföras. Den utfärdande myndigheten är med sina detaljkunskaper om den aktuella utredningen den som bäst kan besluta vilken åtgärd som ska användas. Den verkställande myndigheten bör dock ha möjlighet att använda en annan typ av åtgärd, antingen då den begärda åtgärden inte förekommer eller inte kan användas enligt nationell lagstiftning, eller då en annan typ av åtgärd skulle leda till samma resultat som den åtgärd som anges i utredningsordern, men med användning av mindre tvingande åtgärder.

(11)

Verkställighet av en utredningsorder bör, i möjligaste mån och med förbehåll för grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten, ske i enlighet med de formaliteter och förfaranden som uttryckligen anges av den utfärdande staten. Den utfärdande myndigheten får begära att en eller flera myndigheter i den utfärdande staten bistår de behöriga myndigheterna i den verkställande staten vid verkställandet av utredningsordern. Detta innebär dock inte att myndigheterna i den utfärdande staten ges några brottsbekämpande befogenheter på den verkställande statens territorium.

(12)	För att säkerställa effektivitet i det straffrättsliga samarbetet bör möjligheterna att vägra erkänna eller verkställa utredningsordern, liksom att skjuta upp verkställigheten, vara begränsade.

(13)

För att säkerställa ett snabbt, effektivt och konsekvent straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna behövs tidsbegränsningar. Beslutet om erkännande eller verkställighet, samt det faktiska verkställandet av den utredningsåtgärden, bör genomföras lika skyndsamt och med samma prioritetsgrad som ett liknande nationellt ärende. Tidsfrister bör anges så att ett beslut fattas eller verkställs inom rimlig tid eller så att den utfärdande statens förfarandemässiga krav uppfylls.

(14)

Utredningsordern ger en samlad ram för bevisinhämtningen. Ytterligare regler behövs dock för vissa typer av utredningsåtgärder som bör anges i utredningsordern, såsom tillfällig överföring av frihetsberövade personer, hörande genom video- eller telefonkonferens, inhämtning av information avseende bankkonton, banktransaktioner eller kontrollerade leveranser. Utredningsåtgärder som innebär bevisinhämtning i realtid, kontinuerligt och under en viss tidsperiod, omfattas av utredningsordern, men den verkställande myndigheten bör ges flexibilitet när det gäller dessa åtgärder, med tanke på de skillnader som råder mellan medlemsstaternas nationella lagstiftningar.

(15)	Detta direktiv ersätter rambesluten 2003/577/RIF och 2008/978/RIF samt de olika instrument som avser ömsesidig rättslig hjälp i brottmål i den mån som de behandlar inhämtande av bevis som ska användas i straffrättsliga förfaranden.

(16)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ömsesidigt erkännande av beslut som fattats för inhämtande av bevis, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(17)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt avdelning VI. Ingenting i detta direktiv får tolkas som ett förbud att vägra verkställa en utredningsorder om det på grundval av objektiva faktorer finns skäl att tro att utredningsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras eller etniska ursprung, religion, sexuella läggning, nationalitet, språk eller politiska uppfattning eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.

(18)

[I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet av detta direktiv.]

(19)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

DEN EUROPEISKA UTREDNINGSORDERN

Artikel 1

Definition av den europeiska utredningsordern och skyldighet att verkställa den

1. Den europeiska utredningsordern (nedan kallad utredningsordern) ska vara ett rättsligt avgörande, utfärdat av en behörig myndighet i en medlemsstat (den utfärdande staten) för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat (den verkställande staten) i bevisinhämtningssyfte och inom ramen för de förfaranden som avses i artikel 4.

2. Medlemsstaterna ska verkställa varje utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv.

3. Detta direktiv ska inte påverka skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som återges i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, och alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende ska kvarstå opåverkade. Detta direktiv ska inte heller leda till att medlemsstaterna vidtar några åtgärder som strider mot landets konstitutionella regler om föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) utfärdande myndighet:

i)	en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet, eller

ii)	en annan rättslig myndighet, enligt den utfärdande statens definition, som i det enskilda fallet handlar i egenskap av utredande myndighet i straffrättsliga förfaranden, med behörighet att besluta om bevisinhämtning i enlighet med nationell lagstiftning.

b) verkställande myndighet: en myndighet som har behörighet att erkänna eller verkställa en utredningsorder i enlighet med detta direktiv. Den verkställande myndigheten ska vara en myndighet som är behörig att vidta den utredningsåtgärd som avses i utredningsordern i ett liknande nationellt ärende.

Artikel 3

Utredningsorderns räckvidd

1. Utredningsordern ska omfatta samtliga utredningsåtgärder med undantag av dem som anges i punkt 2.

2. Följande åtgärder ska inte omfattas av utredningsordern:

Inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp enligt artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (4) (nedan kallad konventionen) och rådets rambeslut 2002/465/RIF av den 13 juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper (5).

b)	Avlyssning och omedelbara överföranden av telemeddelanden enligt artikel 18.1 a i konventionen.

c)	Avlyssning av telemeddelanden enligt artikel 18.1 b i konventionen i den mån de avser de situationer som anges i artikel 18.2 a och c samt artikel 20 i konventionen.

Artikel 4

Förfaranden för vilka utredningsordern får utfärdas

Utredningsordern får utfärdas

a)	med avseende på straffrättsliga förfaranden som inletts eller som kan tas upp inför en rättslig myndighet med avseende på en straffbar gärning enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning,

b)	vid förfaranden som inletts hos administrativa myndigheter med avseende på sådana gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning såsom överträdelser av rättsregler, och då beslutet kan leda till förfaranden inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål,

c)	vid förfaranden som inletts hos rättsliga myndigheter med avseende på sådana gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning såsom överträdelser av rättsregler, och då beslutet kan leda till förfaranden inför en domstol som är behörig att handlägga brottmål, och

d)	i samband med de förfaranden som anges i leden a, b och c vilka hänför sig till brott eller överträdelser för vilka en juridisk person kan ställas till ansvar eller bestraffas i den utfärdande staten.

Artikel 5

Utredningsorderns innehåll och form

1. Utredningsordern som återges i formuläret i bilaga A ska fyllas i och undertecknas av den utfärdande myndigheten, som också ska intyga att innehållet är riktigt.

2. Varje medlemsstat ska ange vilket eller vilka av EU-institutionernas officiella språk som utöver det eller de officiella språken i den berörda medlemsstaten får användas när utredningsordern fylls i eller översätts, när den berörda staten är verkställande stat.

KAPITEL II

FÖRFARANDEN OCH RÄTTSSÄKERHETSGARANTIER SOM SKA IAKTTAS AV DEN UTFÄRDANDE STATEN

Artikel 6

Översändande av utredningsordern

1. Den utfärdande myndigheten ska översända utredningsordern till den verkställande myndigheten på ett sätt som gör det möjligt för den verkställande staten att få en skriftlig uppteckning och att fastställa äktheten. All vidare officiell kommunikation ska ske direkt mellan den utfärdande och den verkställande myndigheten.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2 b får varje medlemsstat utse en central myndighet eller, om det föreskrivs i dess rättssystem, flera centrala myndigheter för att biträda de behöriga myndigheterna. En medlemsstat får, om organisationen av dess interna rättssystem så kräver, låta sin/sina centrala myndighet/er ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av utredningsordern samt för annan officiell korrespondens i anslutning härtill.

3. Om den utfärdande myndigheten så önskar, kan översändandet ske genom det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem.

4. Om den verkställande myndigheten inte är känd, ska den utfärdande myndigheten göra de efterforskningar som krävs för att erhålla informationen från den verkställande staten, inklusive via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter.

5. Om den myndighet i den verkställande staten som tar emot utredningsordern saknar behörighet att erkänna denna och att vidta nödvändiga åtgärder för dess verkställighet, ska denna myndighet på eget initiativ översända utredningsordern till den verkställande myndigheten och underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

6. Alla svårigheter rörande översändandet eller äktheten av de handlingar som behövs för att verkställa utredningsordern ska behandlas genom direkta kontakter mellan de berörda utfärdande och verkställande myndigheterna, eller, i förekommande fall, med bistånd av medlemsstaternas centrala myndigheter.

Artikel 7

En utredningsorder med anknytning till tidigare utredningsorder

1. Om den utfärdande myndigheten utfärdar en utredningsorder som kompletterar en tidigare utredningsorder, ska detta anges i utredningsordern enligt formuläret i bilaga A.

2. Om den utfärdande myndigheten enligt artikel 8.3 bistår vid verkställigheten av denna utredningsorder i den verkställande staten, får den, utan att detta påverkar de anmälningar som gjorts i enlighet med artikel 28.1 c, rikta en utredningsorder som kompletterar den tidigare utredningsordern direkt till den verkställande myndigheten i samband med sin närvaro i den staten.

KAPITEL III

FÖRFARANDEN OCH RÄTTSSÄKERHETSGARANTIER SOM SKA IAKTTAS AV DEN VERKSTÄLLANDE STATEN

Artikel 8

Erkännande och verkställighet

1. Den verkställande staten ska utan krav på vidare formaliteter erkänna en utredningsorder som översänts i enlighet med artikel 6 och ska utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa den på samma sätt och på samma villkor som om utredningsåtgärden i fråga hade begärts av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet enligt artikel 10 eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 14.

2. Den verkställande myndigheten ska rätta sig efter de särskilda formaliteter och förfaranden som uttryckligen anges av den utfärdande myndigheten, såvida inte annat föreskrivs i detta direktiv och sådana formaliteter och förfaranden inte strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten.

3. Den utfärdande myndigheten får begära att en eller flera myndigheter i den utfärdande staten bistår de behöriga myndigheterna i den verkställande staten vid verkställandet av utredningsordern. Den verkställande myndigheten ska uppfylla begäran, förutsatt att ett sådant deltagande inte strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten.

4. De utfärdande och verkställande myndigheterna får samråda på lämpligt sätt för att främja en effektiv tillämpning av denna artikel.

Artikel 9

Vidtagande av en annan typ av utredningsåtgärd

1. Den verkställande myndigheten får besluta att vidta en annan utredningsåtgärd än den som avses i utredningsordern när

a)	den utredningsåtgärd som där anges inte finns enligt den verkställande statens lagstiftning,

b)	den utredningsåtgärd som där anges finns enligt den verkställande statens lagstiftning, men endast kan användas för en förteckning över brott eller en brottskategori som inte omfattar det brott som avses i utredningsordern, eller

c)	den utredningsåtgärd som den verkställande myndigheten har valt kommer att ge samma resultat som den åtgärd som anges i utredningsordern men med användning av mindre tvingande åtgärder.

2. När den verkställande myndigheten beslutar att utnyttja den möjlighet som avses i punkt 1, ska den först informera den utfärdande myndigheten, som kan besluta att dra tillbaka utredningsordern.

Artikel 10

Skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet

1. Erkännande eller verkställande av utredningsordern får vägras i den verkställande staten om

a)	det enligt lagen i den verkställande staten finns immunitet eller privilegier som gör det omöjligt att verkställa utredningsordern,

b)	verkställigheten i ett enskilt fall skulle skada väsentliga nationella säkerhetsintressen, äventyra informationskällan eller innebära användning av sekretessbelagda uppgifter om särskild underrättelseverksamhet,

c)	det i de fall som anges i artikel 9.1 a och b inte finns någon annan utredningsåtgärd som kan leda till ett liknande resultat, eller

d)	utredningsordern har utfärdats i samband med ett förfarande enligt artikel 4 b och c och åtgärden inte skulle vara tillåten i ett liknande nationellt ärende.

2. I fall som avses i punkt 1 b och c ska den verkställande myndigheten, innan den fattar beslut om att inte erkänna eller inte verkställa en utredningsorder, helt eller delvis, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och när så är lämpligt anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

Artikel 11

Tidsfrister för erkännande och verkställighet

1. Beslutet om erkännande eller verkställighet ska fattas och utredningsåtgärden vidtas lika skyndsamt och med samma prioritetsgrad som för ett liknande nationellt ärende, dock alltid inom de tidsfrister som anges i denna artikel.

2. Om den utfärdande myndigheten i utredningsordern har angett att det, på grund av tidsfrister i förfarandet, brottets svårhetsgrad eller andra särskilt brådskande omständigheter, är nödvändigt med en kortare tidsfrist än den som anges i denna artikel, eller om den utfärdande myndigheten i utredningsordern har uppgett att utredningsåtgärden måste genomföras en särskild dag, ska den verkställande myndigheten ta största möjliga hänsyn till detta krav.

3. Beslutet om erkännande eller verkställighet ska fattas så snart som möjligt och, utan att det inverkar på punkt 5, senast 30 dagar efter det att den behöriga verkställande myndigheten mottog utredningsordern.

4. Såvida det inte finns grunder för uppskjutande enligt artikel 14 eller såvida de bevis som anges i den utredningsåtgärd som omfattas av utredningsordern inte redan finns i den verkställande statens besittning, ska den verkställande myndigheten genomföra utredningsåtgärden utan dröjsmål och, utan att det inverkar på punkt 5, senast 90 dagar efter det att beslutet enligt punkt 3 fattats.

5. Om det inte är praktiskt möjligt för den behöriga verkställande myndigheten i ett enskilt fall att hålla tidsfristen i punkt 3, ska den utan dröjsmål på valfritt sätt underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och ange skälen till förseningen och hur lång tid som uppskattningsvis behövs för att beslutet ska kunna fattas. I detta fall kan den tidsfrist som anges i punkt 3 förlängas med högst 30 dagar.

6. Om det inte är praktiskt möjligt för den behöriga verkställande myndigheten i ett enskilt fall att hålla tidsfristen i punkt 4, ska den utan dröjsmål på valfritt sätt underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och ange skälen till förseningen, och den ska samråda med den utfärdande myndigheten om när det är lämpligt att vidta åtgärden.

Artikel 12

Överlämnande av bevismaterial

1. Den verkställande myndigheten ska utan onödigt dröjsmål överlämna de bevis som inhämtats vid verkställigheten av utredningsordern i den utfärdande staten. Om så begärs i utredningsordern och så är möjligt enligt den verkställande statens nationella lagstiftning ska bevismaterialet omedelbart överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande stat som bistår vid verkställandet av utredningsordern i enlighet med artikel 8.3.

2. När den verkställande myndigheten översänder de bevis som inhämtats, ska den ange om den kräver att de ska återlämnas till den verkställande staten så snart som de inte längre behövs i den utfärdande staten.

Artikel 13

Rättsmedel

Rättsmedel ska vara tillgängliga för de berörda parterna i enlighet med nationell lagstiftning. De sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder får prövas endast i talan som väckts vid en domstol i den utfärdande staten.

Artikel 14

Grunder för uppskjutande av erkännande eller verkställighet

1. Erkännande eller verkställighet av utredningsordern får skjutas upp i den verkställande staten, om

a)	verkställigheten riskerar att inverka menligt på en pågående brottsutredning eller lagföring av brott, under den tid som den verkställande staten bedömer skäligt, eller

b)	de berörda föremålen, handlingarna eller uppgifterna redan används inom ramen för andra förfaranden, till dess att de inte längre behövs för detta ändamål.

2. Så snart som skälet för uppskjutandet inte längre föreligger ska den verkställande myndigheten genast vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa utredningsordern och underrätta den utfärdande myndigheten om detta på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning.

Artikel 15

Upplysningsplikt

1. Den behöriga myndighet i den verkställande stat som tar emot utredningsordern ska utan dröjsmål, och under alla omständigheter inom en vecka efter det att utredningsordern har mottagits, bekräfta mottagandet genom att fylla i och skicka in formuläret i bilaga B. Om en central myndighet har utsetts i enlighet med artikel 6.2 är denna skyldighet tillämplig både på den centrala myndigheten och den verkställande myndighet som tar emot utredningsordern via den centrala myndigheten. I de fall som avses i artikel 6.5 är denna skyldighet tillämplig på både den behöriga myndighet som först tog emot utredningsordern och den verkställande myndighet till vilken utredningsordern slutligen översänds.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2 ska den verkställande myndigheten informera den utfärdande myndigheten

omedelbart och på valfritt sätt om

i)	det är omöjligt för den verkställande myndigheten att fatta ett beslut om erkännande eller verkställighet på grund av att det formulär som tillhandahålls i bilagan är ofullständigt eller uppenbart felaktigt,

ii)

den verkställande myndigheten i samband med verkställigheten av utredningsordern, utan ytterligare undersökningar, anser det lämpligt att vidta utredningsåtgärder som ursprungligen inte var planerade eller som inte närmare kunde anges när utredningsordern utfärdades, så att den utfärdande myndigheten kan vidta ytterligare åtgärder i det enskilda fallet,

iii)	den verkställande myndigheten i ett enskilt fall fastställer att den inte kan iaktta de formaliteter och förfaranden som uttryckligen anges av den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 8.

På begäran av den utfärdande myndigheten ska informationen utan dröjsmål bekräftas på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,

utan dröjsmål och på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,

i)	om varje beslut som antas i enlighet med artikel 10.1,

ii)	om att verkställighet eller erkännande av utredningsordern har skjutits upp, om skälen till detta och om möjligt hur långt uppskovet väntas bli.

Artikel 16

Tjänstemäns straffrättsliga ansvar

När tjänstemän från den utfärdande staten befinner sig på den verkställande statens territorium i samband med tillämpningen av detta direktiv ska de likställas med tjänstemän i den verkställande staten när det gäller brott som de utsätts för eller begår.

Artikel 17

Tjänstemäns civilrättsliga ansvar

1. När tjänstemän från den utfärdande staten befinner sig på den verkställande statens territorium i samband med tillämpningen av detta direktiv ska den utfärdande staten vara ansvarig för skador som dessa kan ha vållat i samband med uppdraget, i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten.

2. Den medlemsstat på vars territorium de skador som avses i punkt 1 orsakas ska ersätta skadorna enligt de villkor som gäller för skada som orsakats av dess egna tjänstemän.

3. Den medlemsstat vars tjänstemän har orsakat en person skada på någon annan medlemsstats territorium ska fullt ut ersätta den senare staten för det belopp som denna betalat ut till de skadelidande eller deras rättsinnehavare.

4. Utan att det påverkar rättigheterna gentemot tredje man och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, ska varje medlemsstat i de fall som nämns i punkt 1 avstå från att kräva ersättning för skador den vållats av en annan medlemsstat.

Artikel 18

Sekretess

1. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de utfärdande och de verkställande myndigheterna vid verkställandet av en utredningsorder garanterar utredningssekretessen.

2. Den verkställande myndigheten ska i enlighet med nationell lagstiftning garantera att det råder sekretess för utredningsordern, både omständigheten att en utredning pågår och i frågor som rör dess innehåll, utom i den utsträckning som behövs för att verkställa utredningsåtgärden. Om den verkställande myndigheten inte kan uppfylla sekretesskravet ska den utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

3. Den utfärdande myndigheten ska i enlighet med nationell lagstiftning och såvida inte annat anges av den verkställande myndigheten se till att alla bevis eller upplysningar som den verkställande myndigheten lämnat sekretessbeläggs, utom då det är nödvändigt för de utredningar eller förfaranden som beskrivs i utredningsordern att dessa röjs.

4. Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bankerna inte avslöjar för den berörda bankkunden eller för annan tredje person att information har överförts till den utfärdande staten enligt artiklarna 23, 24 och 25 eller att en utredning pågår.

KAPITEL IV

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR VISSA UTREDNINGSÅTGÄRDER

Artikel 19

Tillfällig överföring av frihetsberövade personer till den utfärdande staten i utredningssyfte

1. En utredningsorder får utfärdas för en tillfällig överföring av en frihetsberövad person i den verkställande staten i syfte att vidta en utredningsåtgärd vars genomförande kräver personens närvaro på den utfärdande statens territorium, under förutsättning att denne inom utsatt tid återbördas av den verkställande staten.

2. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a)	den frihetsberövade personen inte samtycker till överföringen, eller

b)	överföringen kan förlänga tiden i fängsligt förvar.

3. I ett fall som omfattas av punkt 1 ska överföring av en frihetsberövad person via en tredje medlemsstats territorium beviljas efter det att en ansökan, åtföljd av alla nödvändiga handlingar, har inkommit.

4. Praktiska åtgärder i samband med den tillfälliga överföringen av personen och det datum då denne måste återbördas till den verkställande statens territorium ska överenskommas mellan de berörda medlemsstaterna.

5. Den person som överförts ska hållas kvar i fängsligt förvar på den utfärdande medlemsstatens territorium och i tillämpliga fall på den medlemsstats territorium via vilken transitering begärts, om inte den verkställande medlemsstaten begär att personen släpps.

6. Tiden för frihetsberövande på den utfärdande medlemsstatens territorium ska avräknas från den tid som den berörda personen är eller kommer att vara frihetsberövad på den verkställande medlemsstatens territorium.

7. En person som överförts får inte lagföras eller frihetsberövas eller underkastas någon inskränkning i sin personliga frihet för gärningar eller domar som föregår personens avfärd från den verkställande statens territorium och som inte anges i utredningsordern.

8. Den immunitet som föreskrivs i punkt 7 ska upphöra när den överförda personen, trots att han eller hon under en sammanhängande period av 15 dagar då hans eller hennes närvaro inte längre påkallas av de rättsliga myndigheterna har haft möjlighet att lämna territoriet, ändå stannat kvar där eller har återvänt dit efter att ha lämnat territoriet.

9. Kostnader i samband med överföringen ska bäras av den utfärdande staten.

Artikel 20

Tillfällig överföring till den verkställande staten av frihetsberövade personer i utredningssyfte

1. En utredningsorder får utfärdas för en tillfällig överföring av en frihetsberövad person i en utfärdande stat i syfte att vidta en utredningsåtgärd vars genomförande kräver att personen är närvarande på den verkställande statens territorium.

2. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a)	det för överföringen krävs att den berörda personen ger sitt samtycke, och detta inte har getts, eller

b)	de utfärdande och de verkställande myndigheterna inte kan komma överens om arrangemangen för den tillfälliga överföringen.

3. När det för överföring krävs att den berörda personen ger sitt samtycke ska en förklaring om samtycke eller en kopia av förklaringen utan dröjsmål överlämnas till den verkställande myndigheten.

4. Innan en medlemsstat verkställer utredningsordern får den ange att det samtycke som avses i punkt 3 i denna artikel kommer att krävas, eller kommer att krävas på vissa i anmälan angivna villkor.

5. Artikel 19.3–19.8 ska också tillämpas på tillfällig överföring i den här artikeln.

6. Kostnader i samband med överföringen ska bäras av den utfärdande staten. Detta omfattar inte kostnader i samband med att personen hålls kvar i fängsligt förvar i den verkställande staten.

Artikel 21

Hörande genom videokonferens

1. Om en person befinner sig på en verkställande medlemsstats territorium och ska höras som vittne eller sakkunnig av den utfärdande medlemsstatens rättsliga myndigheter får den utfärdande myndigheten, om det är olämpligt eller omöjligt för den person som ska höras att inställa sig personligen i den medlemsstaten, utfärda en utredningsorder i syfte att låta höra vittnet eller den sakkunnige genom videokonferens enligt punkterna 2–9.

2. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a)	användningen av videokonferens strider mot grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten, eller

b)	den verkställande staten inte har de tekniska hjälpmedel som behövs för videokonferenser.

3. Om den verkställande medlemsstaten inte har tillgång till de tekniska hjälpmedel som behövs för en videokonferens får den utfärdande staten ställa dessa till förfogande efter ömsesidig överenskommelse.

4. Artikel 10.2 ska också tillämpas på de fall som anges i punkt 2 b.

5. Den utredningsorder som utfärdas för en videokonferens ska innehålla uppgift om skälet till att det är olämpligt eller omöjligt för vittnet eller den sakkunnige att vara närvarande personligen samt namnet på den rättsliga myndigheten och de personer som ska hålla förhöret.

6. Vid hörande genom videokonferens ska följande bestämmelser gälla:

Den verkställande medlemsstatens rättsliga myndighet ska vara närvarande vid förhöret, vid behov biträdd av en tolk, och ska också vara ansvarig för att kontrollera både identiteten hos den person som ska höras och att den verkställande statens grundläggande rättsprinciper iakttas. Om den verkställande myndigheten anser att den verkställande statens grundläggande rättsprinciper åsidosätts under förhöret, ska den omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att förhöret fortsätter i enlighet med dessa principer.

b)	Den utfärdande och den verkställande statens behöriga myndigheter ska vid behov komma överens om åtgärder för att skydda den person som ska höras.

c)	Förhöret ska hållas direkt av eller under överinseende av den utfärdande myndigheten, i enlighet med den utfärdande statens lagar.

d)	På begäran av den utfärdande staten eller den person som ska höras, ska den verkställande staten se till att den person som ska höras vid behov biträds av en tolk.

e)	Den person som ska höras får åberopa den rätt att inte vittna som han skulle ha enligt antingen den verkställande eller den utfärdande statens lagstiftning.

7. Utan att det påverkar några överenskomna åtgärder för skydd av personer ska den verkställande myndigheten efter förhörets slut upprätta ett protokoll med uppgifter om datum och plats för förhöret, den hörda personens identitet och, om andra personer har deltagit i förhöret i den verkställande staten, samtliga personers identitet och uppgift om i vilken egenskap de har deltagit, alla eventuella edsavläggelser samt under vilka tekniska omständigheter förhöret har ägt rum. Den verkställande myndigheten ska överlämna handlingen till den utfärdande myndigheten.

8. Den utfärdande staten ska ersätta den verkställande staten för kostnaderna för att upprätta en videolänk, kostnaderna för driften av videolänken i den verkställande staten, arvode till tolkar som har tillhandahållits samt ersättning, inklusive för kostnader för resa inom den verkställande staten, till vittnen och sakkunniga, såvida inte den verkställande staten avstår från ersättning för en del av eller alla dessa utgifter.

9. Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att när vittnen eller sakkunniga som ska höras på dess territorium i enlighet med denna artikel vägrar att vittna trots att de är skyldiga att göra det eller ger falskt vittnesmål ska den nationella lagstiftningen tillämpas, på samma sätt som om förhöret ägde rum i ett nationellt förfarande.

10. En utredningsorder får också utfärdas för hörande av en åtalad person genom videokonferens. Punkterna 1–9 ska också gälla. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a)	den åtalade inte ger sitt samtycke, eller

b)	verkställigheten av en sådan åtgärd skulle strida mot lagstiftningen i den verkställande staten.

Artikel 22

Hörande genom telefonkonferens

1. Om en person befinner sig på en medlemsstats territorium och ska höras som vittne eller sakkunnig av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat får den utfärdande myndigheten i den utfärdande medlemsstaten utfärda en utredningsorder för att höra ett vittne eller en sakkunnig genom telefonkonferens i enlighet med punkterna 2–4.

2. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a)	användningen av telefonkonferens strider mot grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten, eller

b)	vittnet eller den sakkunnige inte går med på att höras med denna metod.

3. Den utredningsorder som utfärdats för hörande genom telefonkonferens ska innehålla namnet på den rättsliga myndigheten och de personer som ska leda förhöret liksom en uppgift om att vittnen eller sakkunniga är villiga att delta i ett hörande genom telefonkonferens.

4. De praktiska åtgärderna för hörandet ska överenskommas mellan den utfärdande och den verkställande myndigheten. När den verkställande myndigheten godkänner sådana åtgärder ska den åta sig att

a)	meddela vittnet eller den sakkunnige tid och plats för förhöret,

b)	kontrollera vittnets eller den sakkunniges identitet, och

c)	kontrollera att vittnet eller den sakkunnige samtycker till att höras genom telefonkonferens.

Den verkställande staten får ställa som villkor för sitt godkännande att tillämpliga bestämmelser i artikel 21.6 och 21.9 ska tillämpas, fullt ut eller delvis. Om inget annat överenskommits ska bestämmelserna i artikel 21.8 också tillämpas.

Artikel 23

Information om bankkonton

1. En utredningsorder får utfärdas i syfte att fastställa om en fysisk eller juridisk person som är föremål för en brottsutredning innehar eller kontrollerar ett eller flera konton, oavsett vilket slag, i någon bank på den verkställande statens territorium.

2. Varje medlemsstat ska, på de villkor som anges i denna artikel, vidta de åtgärder som behövs för att informationen i punkt 1 ska kunna lämnas.

3. Den information som avses i punkt 1 ska, om detta begärs i utredningsordern och i den mån som informationen kan tillhandahållas inom rimlig tid, även omfatta konton för vilka den person som är föremål för förfarandena innehar fullmakt.

4. Den skyldighet som fastställs i denna artikel ska enbart gälla i den mån informationen finns hos den kontoförande banken.

5. Utöver de skäl för vägran som anges i artikel 10.1 får verkställigheten av utredningsordern enligt punkt 1 också vägras om det berörda brottet inte är

a)	ett brott som är straffbart med frihetsberövande eller annan frihetsinskränkande åtgärd i minst fyra år i den utfärdande staten och minst två år i den verkställande staten,

b)	ett brott som avses i artikel 4 i rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (nedan kallat Europolbeslutet) (6),eller

c)	brott, i den mån de inte omfattas av Europolkonventionen, som avses i 1995 års konvention om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (7), protokollet till denna från 1996 (8) eller det andra protokollet till denna från 1997 (9).

6. Den utfärdande myndigheten ska i utredningsordern ange varför den anser att den begärda informationen sannolikt är av betydande värde för utredningen av brottet och på vilka grunder den antar att banker i den verkställande staten för dessa konton och, i den utsträckning det är möjligt, vilka banker som kan vara inblandade. Den ska också i utredningsordern lämna all tillgänglig information som kan underlätta dess verkställande.

Artikel 24

Information om banktransaktioner

1. En utredningsorder får utfärdas i syfte att tillhandahålla detaljerad information om bestämda bankkonton och om de transaktioner som har genomförts under en bestämd period på ett eller flera konton som anges i utredningsordern, inbegripet detaljerad information om alla sändande och mottagande konton.

2. Varje medlemsstat ska, på de villkor som anges i denna artikel, vidta de åtgärder som behövs för att informationen i punkt 1 ska kunna lämnas.

3. Den skyldighet som fastställs i denna artikel ska enbart gälla i den mån informationen finns hos den kontoförande banken.

4. Den utfärdande staten ska i sin utredningsorder ange varför den anser att den begärda informationen är relevant för utredningen av brottet.

Artikel 25

Övervakning av banktransaktioner

1. En utredningsorder får utfärdas i syfte att under en bestämd period övervaka de banktransaktioner som genomförs på ett eller flera konton som anges i utredningsordern.

2. Varje medlemsstat ska, på de villkor som anges i artikeln, vidta de åtgärder som behövs för att informationen i punkt 1 ska kunna lämnas.

3. Den utfärdande staten ska i sin utredningsorder ange varför den anser att den begärda informationen är relevant för utredningen av brottet.

4. De behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande medlemsstaten ska komma överens om hur övervakningen ska genomföras i praktiken.

Artikel 26

Kontrollerade leveranser

1. En utredningsorder får utfärdas för genomförande av en kontrollerad leverans på den verkställande statens territorium.

2. Befogenhet att agera, leda och kontrollera insatser i samband med verkställandet av en utredningsorder i enlighet med punkt 1 ska åvila den verkställande statens behöriga myndigheter.

Artikel 27

Utredningsåtgärder som innebär en kontinuerlig bevisinhämtning i realtid och för en viss tidsperiod

1. När utredningsordern utfärdas för verkställande av en åtgärd, även en åtgärd som avses i artiklarna 25 och 26, som innebär en kontinuerlig bevisinhämtning i realtid och för en viss tidsperiod, kan dess verkställighet, förutom av de skäl för vägran som anges i artikel 10.1, vägras om verkställigheten av den berörda åtgärden inte skulle godkännas i ett liknande nationellt ärende.

2. Artikel 10.2 ska också tillämpas på de fall som anges i punkt 1.

3. Den verkställande myndigheten får göra verkställigheten av en utredningsorder avhängig av en överenskommelse om kostnadsfördelning.

KAPITEL V

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 28

Anmälningar

1. Senast den … (10). ska varje medlemsstat underrätta kommissionen om

a)	vilken eller vilka myndigheter som i enlighet med landets interna rättsordning är behöriga i enlighet med artikel 2 a och b när den medlemsstaten är utfärdande eller verkställande stat,

b)	vilka språk som är godkända när utredningsordern avfattas eller översätts enligt artikel 5.2,

c)	information om den eller de centrala myndigheter som har utsetts, om medlemsstaterna vill utnyttja den möjlighet som avses i artikel 6.2; denna information ska vara bindande för myndigheterna i den utfärdande staten,

d)	kravet på att den berörda personen ska samtycka till överförandet, om medlemsstaten vill utnyttja den möjlighet som avses i artikel 20.4.

2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om den information som det hänvisas till i punkt 1 ändras.

3. Kommissionen ska göra den information som tas emot vid tillämpningen av denna artikel tillgänglig för samtliga medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket. Nätverket ska göra informationen tillgänglig på den webbplats som avses i artikel 9 i rådets beslut 2008/976/RIF av den 16 december 2008 om det europeiska rättsliga nätverket (11).

Artikel 29

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

1. Detta direktiv ska från och med den … (10) ersätta motsvarande bestämmelser i följande konventioner som tillämpas i förbindelserna mellan de medlemsstater för vilka direktivet är bindande, utan att det påverkar deras tillämpning mellan medlemsstater och tredjestater samt deras tillfälliga tillämpning i enlighet med artikel 30:

—	Den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959 och dess båda tilläggsprotokoll av den 17 mars 1978 respektive den 8 november 2001 samt de bilaterala överenskommelser som har ingåtts i enlighet med artikel 26 i den konventionen.

—	Konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985.

—	Konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater och dess protokoll av den 16 oktober 2001.

2. Rambeslut 2008/978/RIF ska upphöra att gälla. Detta direktiv är tillämpligt medlemsstaterna emellan på frysning av bevismaterial i stället för motsvarande bestämmelser i rambeslut 2003/577/RIF.

3. Medlemsstaterna får även fortsättningsvis tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är i kraft efter den … (10) i den mån som dessa gör det möjligt att gå utöver syftena med detta direktiv och bidra till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för bevisinhämtning.

4. Medlemsstaterna får ingå de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som är i kraft efter den … (12) i den mån som dessa gör det möjligt att gå utöver eller utvidga bestämmelserna i detta direktiv och bidra till att ytterligare förenkla eller underlätta förfarandena för bevisinhämtning.

5. Medlemsstaterna ska senast den … (13) informera kommissionen om vilka befintliga avtal eller överenskommelser enligt punkt 3 som de vill fortsätta att tillämpa. Medlemsstaterna ska också inom tre månader efter det att de har undertecknat nya avtal eller överenskommelser enligt punkt 4 informera kommissionen om detta.

6. Om kommissionen anser att de bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som har anmälts inte uppfyller villkoren enligt punkterna 3 och 4, ska den uppmana de berörda medlemsstaterna att säga upp, ändra eller avstå från att ingå berörda avtal eller överenskommelser.

Artikel 30

Övergångsbestämmelser

1. Framställningar om ömsesidig rättslig hjälp som mottas före den … (14) ska även fortsättningsvis regleras av befintliga instrument för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Beslut om frysning av bevismaterial enligt rambeslut 2003/577/RIF som mottogs före den … (14) ska också regleras av det berörda instrumentet.

2. Artikel 7.1 ska också tillämpas på utredningsordern efter det att ett beslut om frysning har fattats i enlighet med rambeslut 2003/577/RIF.

Artikel 31

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den … (14).

2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna ska senast den … (14) till rådets generalsekretariat och till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka de skyldigheter som de åläggs enligt detta direktiv införlivas med den nationella lagstiftningen.

4. Kommissionen ska senast den … (15) överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en bedömning av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

Artikel 32

Rapport om tillämpningen

Senast fem år efter den dag då detta direktiv har trätt i kraft ska kommissionen på grundval av såväl kvalitativ som kvantitativ information förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om tillämpningen av detta direktiv. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändring av direktivet.

Artikel 33

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 34

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördraget.

Utfärdat i …

På Europaparlamentets vägnar

…

Ordförande

På rådets vägnar

…

Ordförande

(1) EUT L 196, 2.8.2003, s. 45.

(2) EUT L 350, 30.12.2008, s. 72.

(3) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(4) EGT C 197, 12.7.2000, s. 3.

(5) EGT L 162, 20.6.2002, s. 1.

(6) EUT L 121, 15.5.2009, s. 37.

(7) EGT C 316, 27,11,1995, s. 49.

(8) EGT C 313, 23.10.1996, s. 2.

(9) EGT C 221, 19.7.1997, s. 12.

(10) Vänligen för in datumet två år efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

(11) EUT L 348, 24.12.2008, s. 130.

(12) Vänligen för in det datum då detta direktiv träder i kraft.

(13) Vänligen för in datumet tre månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

(14) Vänligen för in datumet två år efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

(15) Vänligen för in datumet tre år efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

BILAGA A

DEN EUROPEISKA UTREDNINGSORDERN

Denna utredningsorder har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Jag begär härmed att den eller de nedan angivna utredningsåtgärderna vidtas och att de bevis som inhämtas till följd av att utredningsordern verkställs översänds.

BILAGA B

BEKRÄFTELSE AV ATT DEN EUROPEISKA UTREDNINGSORDERN HAR MOTTAGITS

Detta formulär har fyllts i av myndigheten i den verkställande stat som mottog ovannämnda utredningsorder.