Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ekonomisk återhämtning: lägesrapport och konkreta initiativ” (yttrande på eget initiativ)

Den 18 mars 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Ekonomisk återhämtning: lägesrapport och konkreta initiativ” (initiativyttrande).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 juli 2010.

Vid sin 465:e plenarsession den 15–16 september 2010 (sammanträdet den 16 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 146 röster för, 45 röster emot och 16 nedlagda röster.

1.1 Finanskrisen 2008 och den påföljande ekonomiska krisen var av en omfattning som inte skådats sedan andra världskriget. När man i början av 2010 kunde se tecken på en återhämtning från denna lågkonjunktur, utbröt en statsobligationskris som denna gång inte var global utan europeisk. Behovet av att avlasta de offentliga budgetarna från kostnader för att stödja banker samt för andra diskretionära åtgärder, ökande arbetslöshet och andra åtstramningsåtgärder i många länder, utgör tillsammans ett hot mot den ekonomiska tillväxten. Mot denna bakgrund anser EESK att det krävs politiska åtgärder som inte enbart skapar ekonomisk återhämtning utan som också förhindrar att Europa faller in i en ny lågkonjunktur.

1.2 År 2009 hade EU en negativ tillväxt på 4,1 %. Innan statsobligationskrisen inträffade under våren var tillväxtprognosen 0,7 % för 2010. Arbetslösheten förväntas ligga på 10 % under 2010 med en tvåprocentig minskning i förvärvsfrekvensen. Det genomsnittliga budgetunderskottet var 2,3 % av BNP under 2008, det ökade till 6,8 % år 2009 och förväntas öka till 7,5 % under 2010. Under finanskrisen upprätthölls likviditeten på finansmarknaderna genom massiva offentliga utbetalningar. Före krisen förelåg en privat låneboom som därefter har ersatts av ett stort offentligt lånebehov. För att öka efterfrågan måste samtidigt den privata sektorn få tillgång till krediter. Den ekonomiska situationen skiljer sig mycket åt medlemsstaterna emellan. Det offentliga underskottet är störst i Grekland, andra Medelhavsländer, Storbritannien och Irland. Arbetslösheten är högst i de baltiska staterna och Spanien. Samtidigt har de baltiska staterna lyckats reducera de stora budgetutskotten och den negativa tillväxten på mycket kort tid genom drastiska ekonomiska åtgärder.

De omfattande ekonomiska förändringarna under de senaste årtiondena gör det olämpligt att tala om en exitstrategi. Vi måste finna nya ekonomiska och politiska initiativ för att utforma en färdplan för det samhälle som håller på att växa fram – dvs. en entrystrategi.

Den konjunkturdämpande inverkan på den europeiska ekonomin som helhet av förslagen att reducera de största offentliga underskotten har medfört att självgenererande tillväxt skjutits på framtiden. EESK framhåller den totala efterfrågans och i synnerhet privatkonsumtionens betydelse för att bibehålla tillväxten. Om det ekonomiska stödet ska få någon avgörande effekt på tillväxten måste det vara inriktat på låginkomstgrupperna. Eftersom dessa konsumerar en större del av sin inkomst kommer mindre att försvinna i form av ökat sparande. Om den övergång från arbete till kapital som pågått under flera årtionden kan vändas, har vi en källa till framtida tillväxt. Det är givetvis viktigt med investeringar och export, men eftersom den privata konsumtionen utgör 60 % av BNP, är dess utveckling av avgörande betydelse för tillväxten, särskilt i den nuvarande situationen.

Hög arbetslöshet, en minskad arbetskraft, måttfulla löneökningar, nedskärningar i de offentliga utgifterna, skatteökningar och de nya sparprogrammen kommer att reducera tillväxtmöjligheterna. Mot denna bakgrund bör kommissionen omgående beräkna vilka åtstramningseffekter allt detta får och lägga fram förslag till motåtgärder för att bibehålla tillväxten. Tillväxt är nödvändigt för att den ekonomiska politikens övriga mål ska kunna uppnås. Att sitta still och invänta att de konjunkturdämpande effekterna av sparprogrammen ska förverkligas är inte ett alternativ.

Bytesbalansen har inte rönt tillräcklig uppmärksamhet bland de ekonomisk-politiska målen. De långvariga underskotten och överskotten i en del länder var ett tydligt tecken på att problemen i EU:s ekonomiska kris under våren 2010 förr eller senare skulle bli synliga. EESK vill framhålla att man måste minska de stora skillnaderna i bytesbalans. Det centrala målet blir då ökad konkurrenskraft, uttryckt i real enhetsarbetskostnad, som omfattar både löne- och produktivitetsutveckling. Under det senaste årtiondet har konkurrenskraften i Irland, Grekland, Italien, Spanien och Portugal minskat med i genomsnitt 10 %. Det var därför ofrånkomligt att budgetproblem skulle uppstå.

Med olika utvecklingstendenser i fråga om löner och produktivitet inom ett valutaområde är enda lösningen att antingen ändra de relativa lönenivåerna länderna emellan eller öka produktiviteten i de länder som släpar efter. EESK föreslår därför att kommissionen genomför en kontroll av bytesbalanser, liknande den som görs av offentliga underskott och statsskuld. Detta kan formaliseras genom ändringar av förordningarna om stabilitets- och tillväxtpakten. Bytesbalansen och de underliggande orsakerna, löne- och produktivitetsutvecklingen, bör granskas i samtliga 27 medlemsstater, men med större handlingspotential i euroländerna. På detta sätt förs den reala ekonomin in i stabilitets- och tillväxtpakten.

1.5.2 Statistik om privatkrediter och utländska långivares andel i statsskulder

Ny statistik om privatkrediter och utländska långivares andel i statsskulder bör tas upp i diskussionerna om stabilitets- och tillväxtpakten.

Vad gäller finanssektorn skulle det kunna vara effektivt att låta en del av bankernas kapital vara offentligt för att få en viss insyn i banksektorn. De finansiella erfarenheterna under 2010 visar att den översyn och reglering av finansmarknaden som föreslås inte räcker. Effektivare reglering och översyn krävs om man vill förändra detta beteende och finna nya sätt att finansiera statsskulden, i synnerhet med tanke på finanssektorns agerande i samband med krisen i Grekland.

Investeringarna måste riktas in på miljöskydd och åtgärder mot klimatförändringarna. EESK stöder beskattning som ett instrument för att påverka marknaden att minska farliga utsläpp. Under en period då det saknas investeringar från näringslivet måste den offentliga sektorn gå in med investeringar i infrastruktur och energi. Investeringar behöver enligt den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten inte tas med vid beräkningen av för stora underskott.

Arbetsmarknadspolitiken måste koncentreras till sökandet efter ny kompetens för nya jobb. Den allmänna utbildningsnivån måste också höjas. Europa 2020-strategin spelar en viktig roll för att uppnå detta mål. En strategi som ligger nära till hands om man vill öka sysselsättningsgraden är att skapa barnomsorg av hög kvalitet och en föräldraledighet som är lång nog och tillräckligt välbetald.

När behovet av arbetslöshetsunderstöd minskar borde samma offentliga resurser användas för familjepolitik och kompetensutveckling. En exitstrategi förvandlas till en entrystrategi. De sociala systemens struktur måste leda till välfärd och sysselsättning, givetvis inom de ekonomiska möjligheternas ram.

Skatter på finansiella transaktioner och koldioxid skulle kunna utgöra nya källor till offentliga inkomster. Förutom att öka intäkterna kan de minska kortsiktigheten på finansmarknaden samt förbättra miljön.

Genom att låta EIB utfärda euroobligationer, eller snarare EU-obligationer som omfattar samtliga 27 medlemsstater, skulle den offentliga sektorn kunna tillföras nytt kapital utan att vara helt beroende av den privata finanssektorn. Finansiella resurser bör komma från tidigare led, t.ex. från tjänstepensionsinstitut, så att EIB blir en kontaktpunkt mellan dessa kapitalresurser och investeringarna. Euroobligationer är också ett tänkbart instrument för långsiktigt privat sparande.

2.1 Finanskrisen 2008 och den påföljande ekonomiska krisen var av en omfattning som inte skådats sedan andra världskriget. När man i början av 2010 kunde se tecken på en återhämtning från denna lågkonjunktur, utbröt en statsskuldkris som denna gång inte var global utan europeisk. Behovet av att avlasta de offentliga budgetarna från stöd till banker och andra sektorer samt kostnader för andra diskretionära åtgärder, ökande arbetslöshet och andra åtstramningsåtgärder i många länder, utgör tillsammans ett hot mot den ekonomiska tillväxten. Mot denna bakgrund anser EESK att det krävs politiska åtgärder som inte enbart skapar ekonomisk återhämtning utan som också förhindrar att Europa faller in i en ny lågkonjunktur.

2.2.1 När beslutet om en ekonomisk återhämtningsplan för Europa fattades i december 2008, var prognosen för den ekonomiska tillväxten under 2009 cirka 0 %. Tillväxten visade sig dock vara -4,1 %. Planen grundade sig på en överoptimistisk prognos, men utan finanspolitiska stimulansåtgärder hade situationen varit ännu värre.

2.2.2 Nivån på det ekonomiska stödet från medlemsstaterna var högre än de planerade 1,2 % av BNP. För 2009 och 2010 kan stödet komma att uppgå till 2,7 % av BNP. De behov som konstaterades i medlemsstaterna var större än det planerade stödet, men insatserna var ändå för små med tanke på utvecklingen av tillväxten.

2.2.3 Den ekonomiska stimulansen har inte bara kommit från de offentliga budgetarna. Europeiska centralbanken och andra centralbanker sänkte räntesatserna till nästan noll och ökade likviditeten i det ekonomiska systemet till en aldrig tidigare skådad nivå. Några medlemsstater använde också offentliga medel i massiv omfattning för att rädda vissa banker. Dessa åtgärder kunde dock inte hindra den negativa tillväxten under 2009, vilket visar hur allvarlig den finansiella och ekonomiska krisen är.

2.2.4 Före statsobligationskrisen under våren 2010 var tillväxtprognosen 0,7 % för 2010. Detta är lägre än för våra främsta globala konkurrenter. På den positiva sidan har vi en ökning i förtroendeindikatorerna, ökad tillväxt i andra delar av världen och en världshandel som nästan återgått till sin tidigare nivå. På den negativa sidan ser vi fortsatt minskade företagsinvesteringar under fjärde kvartalet 2009 och ingen markant förbättring i industriproduktionen. Den senaste tidens ökningar i efterfrågan är endast följden av lageruppbyggnad. Det extremt låga kapacitetsutnyttjandet sätter inte fart på investeringarna, situationen i banksektorn ger inte något spelrum för ökade investeringar och dessutom är turbulensen på marknaden för statsobligationer stor.

Världshandeln kollapsade under fjärde kvartalet 2008. Året innan hade den ökat med cirka 20 % men nu minskade den med 12 %. Minskningen fortsatte under de följande kvartalen. Den största minskningen under ett givet kvartal, jämfört med samma kvartal året innan, låg på cirka 30 %. Under fjärde kvartalet 2009 bröts trenden med en ökning på 4 %. Siffrorna för EU var nästan exakt desamma. Minskningen var något större för handeln inom EU än för handeln utanför EU.

2.4.1 Effekterna på arbetslösheten förväntas fortsätta att öka, eftersom de ofta släpar efter utvecklingen i den reala ekonomin. Under 2010 kommer arbetslösheten att ligga på cirka 10 % i EU, en ökning på 3 % under ett år, med stora skillnader mellan medlemsstaterna.

2.4.2 Arbetslösheten är bara en av effekterna, minskat arbetskraftsdeltagande en annan. Minskningen har legat på cirka 2 % av arbetskraften. Dessutom arbetar många människor färre timmar för att rädda sina jobb, vilket uppskattningsvis motsvarar en ytterligare minskning av arbetskraften med 1 %. Under en återhämtning är den sistnämnda effekten förmodligen den första som återgår till det normala. Tillväxten måste vara tillräckligt stor för att vi ska kunna undvika att få en tillväxt utan nya arbetstillfällen.

Det genomsnittliga budgetunderskottet var 2,3 % av BNP under 2008, det ökade till 6,8 % 2009 och förväntas öka till 7,5 % under 2010. Försämringen har inte bara att göra med aktiva stödåtgärder utan också med ökade utgifter och minskade skatteintäkter genom automatiska stabilisatorer. Enligt OECD har dessa sociala skyddsåtgärder räddat fler jobb i Europa än i andra ekonomier.

2.6.1 Situationen på finansmarknaden är under 2010 fortfarande oklar. Det finns inga belägg för om den fortsatt låga investeringsnivån beror på en fortsatt brist på likviditet, på att kreditinstituten vill undvika risker eller på att efterfrågan från industrisektorn är låg.

2.6.2 För en hållbar ekonomisk återhämtning måste kreditmarknaden återgå till mer långsiktiga transaktioner i stället för extremt kortsiktiga. Denna fråga behandlas vidare i EESK:s yttrande om skatt på finansiella transaktioner (2).

2.6.3 Från och med 2006 och fram till den finansiella krisens utbrott skedde ett stort uppsving på privatkrediternas område (3). Den privata upplåningen fördubblades i euroområdet, liksom i USA. Privatkonsumtionen var hög och skapade i vissa länder stora underskott i bytesbalansen. Under 2009 upphörde denna låneboom och ersattes delvis av statsskulder. Den offentliga skuldsättningen kommer att vara fortsatt hög under de kommande åren. Samtidigt måste man öka efterfrågan från den privata sektorn för att få i gång återhämtningen. I båda fallen behövs det lån.

2.6.4 Pensionsfonderna har drabbats av allvarliga minskningar i värdet på sina aktier, uppskattningsvis 24 % i reala termer under 2009 (4). Pensionärernas inkomstnivåer är i fara, och detta kommer att påverka möjligheterna att öka den privata efterfrågan. Pensionsrätterna från pensionsfonder är mycket långfristiga, medan placeringen av pensionsfondernas innehav är mycket mer kortfristig. Det finns därför ett behov av mer långfristiga finansiella instrument på finansmarknaden för både pensionsfonder och andra pensionsinstitut, t.ex. försäkringsbolag.

2.7.1 Bland de stora medlemsstaterna noterades den största BNP-nedgången i Tyskland och Storbritannien. Bland de minsta medlemsstaterna var nedgången störst i de tre baltiska staterna under 2009. Detta skedde efter ett antal år med mycket hög BNP-tillväxt. Under dessa år hade löneökningarna också varit mycket stora, större än produktivitetsökningarna, men de baltiska staterna reagerade mycket snabbt på krisen med lönesänkningar, framför allt Litauen. De största löneökningarna under 2009 noterades i Grekland utan någon motsvarande produktivitetsökning. Undantaget till detta under 2009 var Polen som hade en positiv tillväxttakt på 1,7 %. Några av orsakerna till detta är ökningen i de offentliga investeringarna och privatkonsumtionen och tämligen goda resultat i fråga om sysselsättningen.

2.7.2 Den största nedgången i sysselsättningsgraden under 2009 skedde också i de baltiska staterna, följda av Bulgarien och Spanien. Ingen medlemsstat lyckades behålla sin sysselsättningsgrad, men i Tyskland minskade den bara med 0,4 %. Arbetslösheten var 2009 högst i Lettland (21,7 %), följt av Litauen, Estland, Spanien, Slovakien och Irland.

2.7.3 Under statsobligationskrisen 2010 framkom att det offentliga underskottet i Grekland var ungefär 13 % av BNP, vilket ledde till spekulativa attacker på euron. Även Storbritannien hade ett liknande underskott. Underskottet i Spanien ökade till en ohållbar nivå praktiskt taget ”över en natt”. Stora underskott och hög offentlig skuldsättningsnivå möttes med åtstramningsåtgärder i dessa länder samt i bland annat Portugal, Italien och Irland.

3.1.1 Det har talats mycket om en exitstrategi, dvs. att man skulle ta bort alla extra offentliga stöd för ekonomin. De rättsliga skälen är regeln om att budgetunderskottet inte får vara större än 3 % och statsskulden inte större än 60 % av BNP. Som kommissionen med rätta har påpekat i sitt meddelande om Europa 2020-strategin bör de finanspolitiska stimulansåtgärderna inte dras tillbaka förrän återhämtningen blivit självgående (5). Med all osäkerhet i våra ekonomier är det dock mycket svårt att avgöra när så är fallet. Den konjunkturdämpande inverkan på den europeiska ekonomin som helhet av förslagen att reducera de största offentliga underskotten har medfört att självgenererande tillväxt skjutits allt mer på framtiden. En exitstrategi i denna bemärkelse innebär dessutom att vi, när stödåtgärderna stoppats, kan återgå till situationen som den var före krisen. Detta får inte ske.

3.1.2 För det första har man redan börjat genomföra eller planera många förändringar inom finanssektorn. Förhoppningsvis kommer finanssektorn att bli mer transparent och krisbeständig. För det andra måste situationen i andra delar av ekonomin också förändras. Annars finns det en tydlig risk för att de problem vi varit med om under de senaste åren uppstår igen.

3.1.3 Genom att ta hänsyn till ekonomiska förändringar under de senaste årtiondena måste vi söka efter nya ekonomiska och politiska initiativ, som skulle kunna minska riskerna i ekonomin. Detta får inte bli ett förslag till en exitstrategi, för när vi utformar en färdplan för en exitstrategi fattar vi också beslut om det samhälle som håller på att växa fram, dvs. vi beslutar om en entrystrategi.

3.2.1 I teorin finns det två sätt att uppnå ekonomisk tillväxt – att producera mer med samma teknik eller att förbättra tekniken för att få ut mer av de produktionsresurser som finns. Var man ska lägga tonvikten beror på den ekonomiska situationen. Under en högkonjunktur används alla resurser, och det enda sättet att uppnå större tillväxt är att investera i innovativa produktionsmetoder. Under en lågkonjunktur, som den som började 2008, finns det många outnyttjade resurser som måste komma till användning. Strategin måste alltså vara att öka efterfrågan. Tyvärr uppfattas inte längre den totala efterfrågan som den verkliga motorn bakom ekonomisk tillväxt.

3.2.2 Åtgärderna för att öka efterfrågan måste inte bara ha en direkt effekt på konsumtion och investeringar utan också öka konsumenternas och investerarnas förtroende. Ökat förtroende kan fungera på samma sätt under uppgångar som automatiska stabilisatorer under nedgångar. Förtroende kan stärka effekten av offentliga åtgärder och göra konjunkturuppgången självgående. För att åstadkomma detta är det inte bara storleken på stödet som är viktigt utan också vilka grupper det riktas till. Låginkomstgrupperna konsumerar en större del av sina inkomster än höginkomstgrupperna. Ju mer stöd som riktas till de förstnämnda, desto mindre kommer därför att försvinna genom ökat sparande.

3.2.3 När det gäller den ursprungliga ekonomiska återhämtningsplanen skulle effekten kunna bli mindre än förväntat eftersom många av medlemsstaternas åtgärder redan hade planerats och inte gav tillväxten någon extra impuls. Kommissionen framhåller med rätta att åtgärderna för att öka tillväxten under våren 2010 måste vara socialt effektiva. Tillväxtprognosen för 2010 ligger under 1,5 %. Många ekonomer anser detta vara lika med EU:s potentiella tillväxt. Men inte ens med en tillväxt på 1,5 % kommer arbetslösheten och budgetunderskotten att minska tillräckligt snabbt.

3.2.4 EESK vill framhålla den totala efterfrågans betydelse för att stimulera tillväxten och pekar framför allt på vikten av privatkonsumtion.

3.2.5 Det är viktigt med ökade investeringar. Med den omarbetade stabilitets- och tillväxtpakten är det möjligt att skjuta upp justeringen av ett alltför stort budgetunderskott om extrautgifterna används för investeringar. Investeringar är dock inte alltid det enda instrumentet för att skapa högre tillväxt.

3.2.6 Det räcker inte heller med ökad export. EU:s handel sker framför allt mellan medlemsstaterna. Den externa handeln – dvs. exporten till andra delar av den globala ekonomin – har under lång tid legat på runt 10 % av EU:s BNP. EU står för en tredjedel av världshandeln. Om man undantar handeln inom EU minskar EU:s andel till 16 %. Handeln är viktig och även ett tecken på global konkurrenskraft. Det finns tecken på att exporten till resten av världen håller på att öka. Detta är naturligtvis bra men inte till stor tröst när investeringarna är otillräckliga och situationen på arbetsmarknaden försämras.

3.2.7 Enligt Internationella arbetsorganisationen (ILO) (6) har det över hela världen under mer än tio års tid pågått en förskjutning från arbete till kapital. Från 1999 till 2007 ökade vinsternas andel i EU-27 från 37 % till 39 % av BNP. Under andra halvåret 2008 föll den drastiskt till 36 % men under 2009 ökade den till 37 % (7). Detta är tecken på större ojämlikheter i inkomstfördelningen.

3.2.8 Den största delen av BNP utgörs av privatkonsumtion. Andelen varierar stort beroende på vad som utförs av offentliga respektive privata aktörer med utgångspunkt i det politiska systemet i varje land. Om andelen förändras kan detta dock också vara ett tecken på att inkomstfördelningen förändrats. Konsumtionen hade 2008 sjunkit till 58 % av EU:s BNP från 60 % år 2005 och 61 % år 2000. Även om det bara handlar om en liten förändring under en lång period, visar det att det finns utrymme för ökad privatkonsumtion som ett sätt att öka den totala efterfrågan (8), vilket är särskilt viktigt i den nuvarande ekonomiska situationen.

3.2.9 Under 2010 talar den höga arbetslösheten och det minskade arbetsmarknadsdeltagandet i kombination med mycket begränsade löneökningar inte för någon ökad konsumtion, snarare tvärtom. Man bör i nuläget därför inte minska de offentliga stödåtgärderna. Mot bakgrund av denna slutsats är den nu rådande situationen (2010), med stora nedskärningar i de offentliga utgifterna och ökade skatteintäkter, ytterst problematisk ur ekonomisk-politisk synpunkt. Dessa oundvikliga minskningar i den totala efterfrågan från de offentliga budgetarna är definitivt konjunkturdämpande i den meningen att de kommer att reducera tillväxtmöjligheterna. Konsekvenserna av detta, framför allt minskningen av de offentliganställdas inkomster, kommer att sprida sig genom ekonomin som helhet i form av minskad efterfrågan. Tillväxten kommer inte att få möjlighet att nå sin fulla potential.

3.2.9.1 Det är av största intresse för EU att ha tillgång till bedömningar av de potentiellt konjunkturdämpande effekterna av dessa nya offentliga budgetnedskärningar. Dessa åtgärder har vidtagits på ett drastiskt sätt. EU bör visa ett liknande intresse för att de länder som inte befinner sig i denna extremt svåra situation ska vidta motåtgärder, dvs. öka nivån på den totala efterfrågan. Kommissionen måste omgående bedöma omfattningen av detta och därefter lägga fram lämpliga förslag. Kommissionen planerar att inkludera bedömningen i den ekonomiska prognosen i november 2010, vilket är för sent. Tillväxten under första kvartalet 2010 låg nära prognosen på 0,7 %, men detta var före sparprogrammen. Att sitta still och invänta de konjunkturdämpande effekterna av sparprogrammen är inte ett alternativ.

3.2.9.2 EESK anser att det i den rådande ekonomiska situationen krävs nya diskussioner. Treprocentsgränsen för offentligt underskott bör behållas, men måste kompletteras med en diskussion om de stora skillnaderna i underskott, eftersom länder med mycket stora underskott varaktigt måste konsolidera sina offentliga budgetar. Kraven på andra länder som ligger på (eller precis över) treprocentsgränsen bör mildras. I de fall då det fortfarande finns en möjlighet att finansiera underskotten till en förhållandevis låg ränta bör vi tillfälligt avstå från alltför restriktiva budgetåtgärder. En förnyad genomläsning av den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten från 2005 visar att detta ligger helt i linje med de ändringar som då gjordes, särskilt vad gäller offentliga investeringar och konjunkturnedgångar.

3.3.1 Prisstabilitet, ekonomisk tillväxt och full sysselsättning har länge varit de främsta målsättningarna för den ekonomiska politiken för att uppnå välstånd och välfärd. En balanserad budget och statsskuld är delmål som ska bidra till att de verkliga målen uppnås. Två mål har inte beaktats på länge. Det ena är rättvis inkomstfördelning. Det andra är bytesbalansen. Betydelsen av detta mål har tonat bort. Detta är ett misstag. På en inre marknad med en gemensam valuta är denna målsättning grundläggande.

3.3.2 Om man ser på bytesbalansen, dvs. handelsutbytet med andra länder, var det mycket tydligt vad som skulle hända i euroområdet. Det finns nu ett stort underskott i Greklands bytesbalans som utvecklats under längre tid. Tyskland, Nederländerna och Sverige har under lång tid haft överskott. Å andra sidan har de flesta länderna i Medelhavsområdet underskott, även om Bulgarien har det största.

3.3.3 Stora kortfristiga underskott eller överskott i bytesbalansen behöver inte vara ett problem. Problemet uppstår när de blir bestående under många år eller om importerat kapital inte investeras på ett lämpligt sätt, vilket medför att de potentiella produktivitetsökningarna uteblir. Inom euroområdet har Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland haft ganska stora underskott, i praktiken ända sedan euron infördes. Utanför euroområdet har de baltiska staterna tillsammans med Bulgarien haft extremt stora underskott. Stora underskott kan endast åtgärdas genom en extremt hård ekonomisk politik, såsom skett i Estland, Lettland och Litauen under 2009.

3.3.4 Med tanke på de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna vill EESK framhålla behovet av att minska de flesta av dessa skillnader. Detta ger oss anledning att framhålla konkurrenskraften som det centrala målet. Konkurrenskraften mäts i real enhetsarbetskostnad, som återspeglar den kombinerade effekten av löne- och produktivitetsutvecklingen. Inom euroområdet har framför allt Tyskland och Österrike ökat sin konkurrenskraft genom lägre reala enhetsarbetskostnader. Å andra sidan har lönenivåerna i Tyskland sedan 2008 stigit snabbare än produktiviteten, vilket har lett till en mindre konkurrenskraftig position. Under det senaste årtiondet har konkurrenskraften i Irland, Grekland, Italien, Spanien och Portugal minskat med i genomsnitt 10 % (9). Om försämringen av konkurrenskraften pågår under en lång tid kan detta leda till budgetproblem. Denna effekt har varit tydlig under 2010. Den grundläggande orsaken, som står att finna i förändringarna i konkurrenskraften, har inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad.

3.3.5 Eftersom växelkurserna inte längre kan användas som verktyg i euroområdet, måste man studera förändringarna i den relativa konkurrenskraften – högre prisnivåer jämfört med andra länder – genom att se på ”de reala växelkurserna”. Med olika utvecklingstendenser i fråga om löner och produktivitet inom ett valutaområde finns det inget annat sätt att lösa problemen än att ändra de relativa lönenivåerna länderna emellan eller att öka produktiviteten genom investeringar i de länder som släpar efter. Det vore absurt att be länder med en god produktivitetsutveckling att stoppa den.

3.3.6 Erfarenheterna från krisen våren 2010 visar att Eurostat bör ges tillsynsansvar i förhållande till de nationella statistikbyråerna. Korrekt statistik blir ännu viktigare om statistiken för bytesbalans och för löne- och produktivitetsutveckling utgör grundvalen för nya politiska diskussioner på EU-nivå.

3.3.7 EESK föreslår att målen för budgetbalans och statsskuld kompletteras med ett mål för bytesbalansen. Det är omöjligt att använda sig av bara en siffra i detta fall. En positiv bytesbalans för vissa länder innebär alltid en negativ bytesbalans för andra. Problemet uppkommer när skillnaden är för stor eller uppstår för plötsligt eller när importerat kapital inte används för investeringar i produktionen.

3.3.8 EESK föreslår därför att kommissionen genomför en kontroll av bytesbalanser, liknande den som görs av offentliga underskott och statsskuld. Denna idé har nu även förts fram av kommissionen i de ekonomiska riktlinjerna och i ett dokument om förbättrad ekonomisk återhämtning. Dessa frågor diskuteras också för närvarande av specialgruppen för ekonomisk styrning under ledning av Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy.

3.3.9 EESK vill att karaktären i dessa förslag ska stärkas. Det nya målet för bytesbalansen bör behandlas på samma sätt som de två befintliga målen i stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen bör granska bytesbalansen och den bakomliggande löne- och produktivitetsutvecklingen i samtliga 27 medlemsstater. Befogenheterna att agera mot länder med negativ utveckling bör, precis som är fallet med underskott och skuld, vara större vad avser euroländerna. EU-åtgärderna bör röra riktningen i de politiska förändringarna, inte genomförandet i praktiken, som även fortsättningsvis faller under de nationella befogenheterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Genom att helt enkelt ändra de förordningar som styr stabilitets- och tillväxtpakten skulle realekonomin, eller med andra ord de makroekonomiska aspekterna, kunna föras in i stabilitets- och tillväxtpakten.

3.3.10 Krisen har visat att det även finns andra aspekter av stabilitets- och tillväxtpakten som behöver utvecklas ytterligare. Statistik om privatkrediter och utländska långivares andel i statsskulder bör offentliggöras tillsammans med övrig statistik som krävs inom stabilitets- och tillväxtpakten. Dessa nya uppgifter skulle kunna fungera som ett system för tidig varning och sätta press på länder som befinner sig i en problematisk ekonomisk situation.

3.4.1.1 För att förhindra en katastrofal utveckling inom hela sektorer av ekonomin, framför allt bilindustrin, har stora offentliga stöd beviljats. Den ”vanliga” europeiska politiken för statligt stöd har inte använts för att stoppa stödet i nuläget.

3.4.1.2 Det mest spektakulära stödet har getts till finanssektorn. I vissa europeiska länder, liksom i USA, har det skett en partiell nationalisering av vissa banker. Denna politik kommer säkert att nå en vändpunkt, men det kan ta några år. Till och med på lång sikt skulle man som ett led i en effektiv nationell finanspolitik kunna låta en del av bankernas kapital vara offentligt för att få insyn i banksektorn.

3.4.1.3 Delar av finanssektorn, som alltså fått offentligt stöd i aldrig tidigare skådad omfattning, deltog därefter i spekulativa attacker mot marknaden för statsobligationer i euroområdet under den grekiska krisen. Finansmarknaden försökte frånta politikerna deras beslutsrätt. Efter en mycket allvarlig kris lyckades politikerna återta sina befogenheter. Politikerna kan kritiseras för underlåtenhet att agera innan krisen var ett faktum, både vad gäller finanskrisen och statsobligationskrisen. Detta visar att den reglering och översyn av finansmarknaden som föreslås inte räcker. Effektivare reglering och översyn krävs om man vill förändra finansinstitutens beteende och finna nya sätt att finansiera statsskulden.

På lång sikt måste investeringarna riktas in på miljöskydd och åtgärder mot klimatförändringarna. Omställningen i investeringarnas sammansättning måste börja nu. Kommissionen anser att det finns en starkare tendens till en sådan bland våra internationella konkurrenter. Omställningen är mycket viktig, inte bara av miljöskäl utan också för Europas globala konkurrenskraft. Nya jobb kan skapas för att ersätta dem som försvinner. På detta sätt kan ekonomisk hållbarhet kombineras med miljömässig och social hållbarhet. Kommissionen förordar i förslaget till allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken beskattning som ett instrument för att påverka marknaden att minska farliga utsläpp, och EESK stöder detta.

Under en period då det saknas investeringar från näringslivet måste den offentliga sektorn gå in med offentliga investeringar. Detta behövs både för att stimulera tillväxten och på grund av det ökade behovet av investeringar i infrastruktur och energi. Banksektorns nya ovillighet att ta på sig risker för lån till företag är särskilt problematisk för små och medelstora företag. Trots de nuvarande problemen med statsobligationer finns det fortfarande en räntebonus för statsobligationer i de flesta länder, vilket ger en fördel åt offentliga investeringar. Investeringar behöver enligt den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten inte tas med vid beräkningen av för stora underskott.

Arbetsmarknadspolitiken måste vara aktiv och får inte begränsas till ekonomiskt stöd till de arbetslösa. Många olika system har använts för att ge både arbetstagare och arbetslösa nya kvalifikationer. Målet ”utbildning för alla” i Spaniens, Belgiens och Ungerns program är lovande. En inkluderande politik innebär inte bara att människor kan få ett arbete. Den måste också göra det lättare för dem att spela en mer aktiv roll i samhället.

3.4.4.1 Det räcker aldrig att bara fastställa ett mål för ökad sysselsättningsgrad, som i Europa 2020-strategin. För att förbättra sysselsättningsgraden måste man ha vissa grundläggande strategier.

3.4.5.1 I en rapport (10) om socialt skydd och social inkludering medger kommissionen att välfärdssystemen har spelat en avgörande roll när det handlat om att lindra krisens sociala och ekonomiska effekter. De sociala utgifterna sägs under krisen ha ökat från i genomsnitt 28 till 31 % av medlemsstaternas BNP. När behovet av arbetslöshetsunderstöd minskar borde samma offentliga resurser användas för familjepolitik och kompetensutveckling. Detta är ett exempel på hur en exitstrategi kan utvecklas till en entrystrategi.

3.4.5.2 Kommissionen anser att det är viktigt med tillräckligt inkomststöd och med tillträde till arbetsmarknaden och till sociala tjänster av god kvalitet. Vad EU kan göra i sociala frågor är bara ett litet komplement till den nationella socialpolitiken. Vi har sett många EU-instrument för att uppmuntra medlemsstaterna att lära sig av varandra – benchmarking, peer review och den öppna samordningsmetoden. De har inte lett till förväntat resultat. EU kan inte tvinga medlemsstater att följa exempel på god praxis. Genom att ”namnge och skämma ut” skulle man kunna öka allmänhetens medvetenhet om skillnaderna.

3.4.5.3 Åtstramningsåtgärder måste vara balanserade. Vi kan inte låta de sociala välfärdssystemen bli offer på budgetbalansens altare. Krisen har avslöjat att det återstår brister i socialsystemen. De sociala systemens struktur måste leda till välfärd och sysselsättning. Men sociala system har också begränsningar och måste rymmas inom de ekonomiska möjligheternas ram.

3.4.6.1 I ett yttrande om strategin efter Lissabonstrategin nämnde EESK både en skatt på finansiella transaktioner och en koldioxidskatt som nya källor till offentliga intäkter. Dessa har en så kallad dubbel utdelning, dvs. att de inte bara ökar intäkterna utan också kan minska kortsiktigheten på finansmarknaden respektive förbättra miljön. I dag är vi på jakt efter nya finansieringskällor för att minska de stora budgetunderskotten. Skatter på finansiella transaktioner och koldioxid är att föredra framför en höjning av andra skatter, t.ex. skatt på arbete och mervärdesskatter. De senare skulle minska den allmänna efterfrågan, vilket inte vore tillrådligt i den situation som råder i dag.

3.4.6.2 En annan ny metod för offentlig finansiering är euroobligationerna. De skulle innebära att den offentliga sektorn tillfördes kapital utan att vara helt beroende av den privata finanssektorn. Euroobligationerna skulle locka till sig finansiella resurser direkt från källan, t.ex. pensionsfonder som vill placera sina pengar på lång sikt. Det finns också en möjlighet att öppna för privata långsiktiga placeringar i EIB, vilket skulle innebära en ny källa för EIB. EIB blir därigenom en kontaktpunkt mellan dessa nya kapitalresurser och investeringarna. Långfristiga besparingar skulle då kunna användas för långfristiga offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur. Euroobligationer är ett ”begrepp”, men borde omfatta alla EU:s medlemsstater. Här har vi återigen en dubbel utdelning – utrymmet för spekulationer mot statsobligationer på finansmarknaden skulle också begränsas.

Bryssel den 16 september 2010

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Detta avsnitt grundar sig på kommissionsdokumenten Progress report on the implementation of the European Economic Recovery Plan och Interim forecast February 2010.

(8) Siffrorna grundar sig på uppgifter från Eurostat. Skillnaderna mellan medlemsstaterna är förvånansvärt stora: Siffran för Sverige är t.ex. 46 % och för Grekland 75 %. I de flesta länder har nedgången i konsumtionens andel varit begränsad, men i vissa länder har förändringarna varit dramatiska. I Storbritannien är nedgången från 72 % till 60 % på åtta år svår att förklara.

(9) Crisis in the euro area and how to deal with it. Centre for European Policy Studies, februari 2010.

(10) Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Förslag till gemensam rapport om socialt skydd och social inkludering 2010 – KOM(2010) 25 slutlig.

(11) Se EESK:s yttranden om ”Skatt på finansiella transaktioner”, och ”Konsekvenserna av statsskuldkrisen för EU:s styresformer”.