Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Hållbar utveckling i kustområden”

Den 26 februari 2009 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 oktober 2009.

Vid sin 459:e plenarsession den 20–21 januari 2010 (sammanträdet den 20 januari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för och 4 nedlagda röster.

1.1 EESK betonar att EU:s 136 000 kilometer långa kust utgör en viktig tillgång, men att påfrestningar i dessa områden på grund av den demografiska utvecklingen, bostadsbyggande, jordbruk, näringsverksamhet och turism kan utgöra ett hot mot dessa områdens attraktionskraft och framtid. Endast politiska åtgärder som grundar sig på begreppet hållbar utveckling, i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende, kan garantera en ljus framtid för våra kustområden.

EESK bekräftar sitt stöd till programmet för alleuropeiska transportnät, som är ett sätt att stödja den europeiska ekonomin. När det gäller frågan om hållbar utveckling i kustområdena vill kommittén framför allt betona följande viktiga projekt: motorvägar till havs (Östersjön, Atlantbågen, sydöstra Europa och västra Medelhavsområdet), järnvägsaxeln Baltica samt järnvägsaxeln med en korridor för kombinerade transporter utmed Joniska och Adriatiska havet. En ökad användning av sjö- och järnvägstransporter bör åtföljas av en korrekt hantering av de föroreningar som dessa transporter ger upphov till.

EESK betonar att det är nödvändigt att rikta de åtgärder som vidtas inom ramen för Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska fiskerifonden till särskilt utsatta kustregioner, så att man kan skapa ny näringsverksamhet i dessa områden.

Kommittén önskar uppmärksamma de kostnader som kommer att uppstå för EU:s medlemsstater för investeringar i och åtgärder för att behärska de stigande havsnivåerna – kostnader som innebär stora budgetbelastningar.

Kommittén framhåller att man bör förutse befolkningsförflyttningar med sociala och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser till följd av klimatförändringens påverkan på kustområdena.

EESK rekommenderar att man regelbundet anordnar en europeisk konferens för ansvarsfull badsemester, t.ex. i form av ett evenemang som EESK skulle kunna anordna tillsammans med ReK. En sådan konferens skulle också ge möjlighet att diskutera bästa praxis runtom i EU.

Kommittén stöder likaledes en gemensam definition av miljökvalitetskriterier för badorter, hamnar och småbåtshamnar som gäller i hela EU.

EESK rekommenderar att man lanserar ett europeiskt samarbetsprogram för forskning kring hur kustområden kan anpassa sig till den stigande havsnivån. Det bör inrättas ett nätverk för ömsesidig information mellan olika forskningscentrum samt en europeisk vetenskaplig och teknisk kommitté som ska ta fram konkreta lösningar på hur vi kan komma till rätta med de stigande vattennivåerna.

Kommittén rekommenderar att det vidtas åtgärder för att öka kunskaperna om den marina miljön och om de utmaningar som dessa frågor innebär för dagens och kommande generationers välstånd. Dessa åtgärder bör framför allt vara riktade till skolor och den breda allmänheten. Informationskampanjer skulle kunna anordnas under semesterperioderna i Europas kustområden.

2.1 Världens befolkning bor under 2000-talet allt närmare havet. Detta är en allmän trend, och vissa mycket stora storstäder såsom Shanghai, Tokyo, Osaka och Hongkong breder nu ut sig utmed kusterna, framför allt i låglandsområden. De flesta analytiker gör bedömningen att denna trend kommer att hålla i sig på samtliga kontinenter.

2.2 EU undgår inte detta fenomen och kan inte heller blunda för att unionen har 136 000 kilometer kust. EU:s kustregioner bidrar med cirka 40 % av BNP, och 40 % av unionens befolkning bor i kustområden.

2.3 Kustområdena framstår således som en källa till ekonomiskt välstånd, men också platser som kännetecknas av livskvalitet och socialt välbefinnande. Eftersom kusterna är attraktiva är det många verksamheter som måste inrymmas på en begränsad yta: turism, fiske, jordbruk, hamnar och flygplatser, växande städer, näringsverksamhet, transportinfrastruktur m.m. Alla dessa verksamheter innebär stundtals mycket stora påfrestningar på ekosystemen. Olika verksamheter som är kopplade till människan slåss om begränsade ytor i kustområdena. Bland de marina ekosystemen är det dessutom systemen i grunda kustområden som uppvisar den största biologiska mångfalden.

2.4 Människans olika verksamheter koncentreras till kustremsor som per definition är begränsade och som dessutom hotas av stigande havsnivåer och jorderosion. Detta innebär ett hot mot livskvaliteten, eftersom naturen, de marina ekosystemen och ekosystemen på land äventyras.

Europeiska unionen kan inte förhålla sig likgiltig till denna situation eller till allt som står på spel i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende.

2.5 År 2000 publicerade kommissionen ett meddelande om en integrerad förvaltning av kustområden i Europa. Detta meddelande följdes av en rekommendation från Europaparlamentet och rådet av den 30 maj 2002 om genomförandet av en strategi för en integrerad förvaltning av kustområden i Europa. I juni 2007 presenterade kommissionen en utvärdering av den integrerade förvaltningen av kustområden i Europa. En av kommissionens slutsatser är att EU:s rekommendationer haft en gynnsam effekt, men att man måste blåsa nytt liv i strategin.

2.6 EU:s åtgärder har dock inte begränsats till denna aspekt, och i oktober 2007 publicerade kommissionen ett meddelande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen.

2.7 I juni 2008 antogs slutligen ramdirektivet om en marin strategi. Enligt det direktivet ska varje medlemsstat, i samarbete med övriga medlemsstater och EU:s grannländer, utarbeta strategier för de marina områdena. Syftet är att ”säkerställa ett fortsatt skydd och bevarande av denna miljö och förhindra att den försämras”, i syfte att ”uppnå ett gott miljötillstånd i den marina miljön” senast 2021.

2.8 I samma anda antog Europaparlamentet i november 2008 en resolution om olika aspekter av den regionala utvecklingen och turismens inverkan i kustområden.

2.9 Man kan därmed konstatera att många frågor som man tagit upp till diskussion i kustområdena har lett till ett flertal olika dokument och initiativ på europeisk nivå. Ansvaret för att genomföra dessa åtgärder ligger hos medlemsstaterna och behöriga lokala myndigheter.

2.10 Vi bör också beakta konsekvenserna av den gemensamma fiskeripolitiken för ekonomi och arbetsmarknad i EU:s kustområden.

2.11 All politik som syftar till en hållbar utveckling i kustområdena bör integreras med andra politikområden (t.ex. den gemensamma jordbrukspolitiken) och olika samordnade branschåtgärder som hänger samman inbördes. Detta är en besvärlig uppgift eftersom olika intressen kan stå i strid med varandra och människor oroar sig för olika saker när det gäller verksamhet på land och till havs.

2.12 EU:s politik i unionens kustområden består således av fem styrinstrument:

2.13 Under alla omständigheter är det viktigt att inse att varje kustområde är unikt. Olika geografiska och fysiska förutsättningar kräver en differentierad politik. Vi måste göra åtskillnad mellan djupa och grunda hav, hav med och utan tidvatten, kuster med tempererat klimat och arktiska kuster, branta kuster och låglänta kuster, kuster med klippor och kuster med sandstränder osv. Vi kan därför dra slutsatsen att det är möjligt att fastställa gemensamma mål, men att det är omöjligt att utforma en enhetlig politik för samtliga kuster, åtminstone när det handlar om genomförandebestämmelserna.

3.1 Det är mycket som står på spel när det gäller frågan om hållbar utveckling och bl.a. följande frågor är särskilt känsliga:

3.2 Med anledning av de påtryckningar som förekommer för att tillåta bebyggelse av mark har vissa medlemsstater tagit initiativ för att bevara kustområden, t.ex. National Trust i Storbritannien och Conservatoire du littoral i Frankrike. Man har också inrättat nationalparker i kustnära områden. Det krävs fler åtgärder av detta slag som syftar till att garantera en korrekt förvaltning av de känsligaste, mest hotade eller mest enastående naturområdena. Det är därför viktigt att tillåta att det offentliga tar över efter privata ägare om det allmännas bästa kräver detta. Det gäller att skapa en kategori av egendom som ingår i det nationella arvet, i likhet med historiska monument och konstverk i våra museer.

3.3 Direktiv 92/43 (EEG), som oftast kallas Habitatdirektivet, syftar till att bevara livsmiljöer samt vilda växter och djur. Detta direktiv har fått vissa medlemsstater att utvidga Natura 2000-områden till att omfatta områden i havet. Vi måste ställa oss frågan om detta verktyg används på ett korrekt sätt (framför allt om det är motiverat att tillämpa bestämmelserna på betydande havsområden med stora havsdjup, där vi i många fall saknar kunskap om den biologiska mångfalden och de faktorer som påverkar den).

3.4 Skyddet av den biologiska mångfalden i kustområden och upprätthållandet av ett rikt fiskbestånd har inneburit att vissa medlemsstater infört särskilda marina skyddsområden. Dessa initiativ skulle få mycket större genomslag om samtliga grannländer vidtog liknande åtgärder. Det vore således önskvärt att samla, harmonisera och främja dessa marina skyddsområden. Därför behövs ett europeiskt nätverk för dem som förvaltar dessa skyddsområden och en EU-märkning.

3.5 En galopperande urbanisering i kustområdena, överexploatering av kustnära jordbruksmark, och ett ökat inflöde av saltvatten i grundvattnet i kustområdena kräver särskild uppmärksamhet för att vi ska kunna garantera att kustbefolkningen har tillgång till sötvatten som håller god kvalitet även på lång sikt.

4.1 Det handlar naturligtvis om den klassiska frågan om hur vi ska ta hand om avfall som dumpas direkt i havet och föroreningar av floder och vattendrag. Vi får inte heller glömma bort de föroreningar som uppstår i våra hamnar eller föroreningar orsakade av sjötransporter.

4.2 EU:s lagstiftning reglerar vissa av dessa frågor, bl.a. ramdirektivet om vatten och dess dotterdirektiv. År 2007 beklagade kommissionen att bestämmelserna inte genomförts i medlemsstaternas nationella lagstiftning i tillräckligt hög grad och att det internationella samarbetet var otillräckligt. Genomförandet av detta direktiv har försenats kraftigt. År 2010 ska medlemsstaterna presentera sina planer för förvaltningen av avrinningsområden och ange vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda och eventuellt återställa vattenkvaliteten. För de vattentäkter som delas med länder utanför Europa krävs samordnade insatser. En klassificering av de negativa konsekvenserna av förorenade vattentäkter måste förtydligas genom att man gör en åtskillnad mellan å ena sidan målen (handlar det om människan och vår hälsa, ekonomi och välstånd eller om marina arter?) och å andra sidan frågan om huruvida det går att stoppa inverkan på naturområdena samt på växter och djur eller om det redan är för sent.

4.3 Av ramdirektivet om en marin strategi framgår det att det är nödvändigt att bevara och förbättra havsvattnet genom att man definierar de marina regioner eller delregioner som utgör gemenskapens marina miljö samtidigt som medlemsstaterna uppmanas att genom samarbete utarbeta en marin strategi och fastställa miljömål.

4.4 Frågan om föroreningar till havs orsakade av fartyg har behandlats inom ramen för de olika Erika-programmen.

4.5 En typ av inverkan på miljön bortses ofta ifrån: den oåterkalleliga förstörelsen av livsmiljöer och ekosystem i låglandsområden på grund av alltför stora ingrepp utmed kusten utan att hänsyn tagits till befolkningens säkerhet eller skyddet av vårt kulturarv. Ingreppen utmed våra kuster på grund av ökad bebyggelse – småbåtshamnar, hamnar och andra konstruktioner samt på medellång sikt olika konstruktioner som krävs för att skydda kustområdena från den stigande havsnivån – måste uppmärksammas på gemenskapsnivå (såsom observatoriet MEDAM som studerar all bebyggelse utmed den franska Medelhavskusten (1)). Ingreppen i kustområdena är många och går stick i stäv mot strävan efter en hållbar utveckling. Det blir därför allt viktigare att bevara kustområdenas och låglandsområdenas ursprungliga natur. Ett visst medvetande har sett dagens ljus inom EU. I Camargue anpassar man sig efter de stigande vattennivåerna, där det är möjligt, genom att låta havsvattnet skölja in i områden som tidigare utgjorde en del av havet. I Maremma (Toscana-kusten) i Italien studerar man småbåtshamnars utformning, i syfte att begränsa deras utbredning genom att verka för att båtar tas upp på land under vintern och genom en noggrann kontroll av hur varje hamnplats utnyttjas.

5.1 Vägnäten i kustområdena är ofta överbelastade. Denna situation leder till försämrad trafiksäkerhet, ökade utsläpp av CO2 och andra föroreningar samt ekonomiska förluster. EU vill sedan lång tid tillbaka att en del av trafiken på våra vägar flyttas över till järnväg eller till ”motorvägarna till havs”. Några märkbara resultat har dock ännu inte uppnåtts. Ett antal kommentarer förtjänar att lyftas fram:

5.2 Trots alla svårigheter är det endast genom en överflyttning av en del av transporterna till järnvägen eller sjöfarten som situationen på vägarna i kustområdena kan förbättras. Problemet handlar i grund och botten om att kunna hitta lösningar som förenar den ekonomiska och sociala utvecklingen med ett förbättrat miljöskydd.

6.1 Turismen presenteras alltför ofta som lösningen för kustområden med problem. Turistsäsongen är dock ofta alltför kort för att kunna erbjuda ett verkligt alternativ till en näringsverksamhet som befinner sig i utförsbacke. Om man ser turismen som en universallösning kan detta leda till en överexploatering av kustområdena, vilket ger upphov till oåterkalleliga skador på miljön utan att turismen innebär någon långsiktigt hållbar lösning på de ekonomiska problemen. En överexploatering kan dessutom sluta med att man ”dödar kassakon” genom att området förlorar i attraktionskraft. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att utveckla en mer hållbar turism och vissa initiativ har redan tagits av såväl offentliga myndigheter som icke-statliga organisationer.

6.2 I Frankrike röstades 1986 års lag om fysisk planering, skydd och uppgradering av kustområden igenom som en reaktion mot vad som i Frankrike brukar kallas kustens betongkomplex. Lagen syftar till att värna om en biologisk och ekologisk balans och skydda naturområden, men också till att bevara och utveckla näringsverksamhet som har en koppling till vatten (fiskeri, vattenbruk, hamnverksamhet osv.). Lagen riktar sig till kustkommuner och de viktigaste bestämmelserna omfattar bland annat ett krav på stadsplanerarna att skydda viktiga naturområden och ett förbud mot all form av bebyggelse inom ett avstånd av 100 meter från ett vattendrag utanför tätbebyggda områden. Mer än tjugo år efter det att lagen trädde i kraft visar det sig att resultaten är relativt positiva. EU har inte behörighet att fatta beslut i frågor som rör urbanism och fysisk planering i kustområden, men unionen bör åtminstone stimulera ett utbyte av bästa praxis på lagstiftningsområdet mellan medlemsstaterna.

6.3 Stiftelsen för miljöutbildning skapade 1985 miljöutmärkelsen Blå Flagg. Nu delas denna utmärkelse ut i hela Europa. Miljöutmärkelsen Blå Flagg delas ut till kustkommuner och hamnar. För att få utmärkelsen måste en rad kriterier uppfyllas i fråga om miljöutbildning, säkerhet, renhet, vilka tjänster som tillhandahålls i anslutning till stranden, avfallshantering, vattenförvaltning, badvattnets kvalitet, saneringsarbete m.m. Särskilda kriterier gäller för småbåtshamnar. Det är tydligt att detta initiativ har utarbetats för att stödja turismen, men det medför också en rad fördelar som det inte går att bortse från.

6.4 Ekoturism och ansvarsfull turism är två fenomen som växer sig starkare runtom i Europa och som ofta stöds av lokala myndigheter. Bondgårdsturismen gör det möjligt för jordbrukare i kustområden att komplettera sina intäkter.

7.1 Ansvaret för förvaltningen av fiskeresurser ligger hos kommissionen. Gemenskapens politik för ett långsiktigt hållbart fiske utmanar vissa ekonomiska modeller inom denna sektor, vilket får allvarliga konsekvenser ekonomiskt och socialt. Det är viktigt med bättre vetenskapliga kunskaper när man diskuterar frågan om ett långsiktigt hållbart fiske. Endast då kan vi få till stånd en långsiktigt hållbar förvaltning av fiskeresurserna. I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan internationella fiskevatten och medlemsstaternas territorialvatten. Vi måste också ta hänsyn till varje enskild region och se till att subventionerna utnyttjas på ett korrekt sätt, framför allt för att förbättra förvaltningen av fiskeresurserna.

7.2 Det är också viktigt att skilja mellan småskaligt och storskaligt fiske. För det småskaliga fisket kommer införandet av det europeiska nätverket av marina skyddsområden att möjliggöra en bättre förvaltning av fiskeresurserna utmed våra kuster, samtidigt som man i vissa områden, där fiskeriverksamhet inte får bedrivas, kan värna om en naturligt hög densitet och en normal könsfördelning, vilket krävs för en god spridning av yngel och ungfisk. Det är också viktigt att främja inrättandet av ”fiskerisällskap” (vilket redan skett i vissa länder: kooperativ, föreningar, fiskedomstolar, regionala konsultativa råd osv.) mellan egenföretagande fiskare med ett aktivt deltagande av vetenskapliga rådgivare, i syfte att förbättra förvaltningen av fiskeområdena utmed våra kuster genom en annan uppdelning av områdena än dagens (området kring en hamn, en kommuns kust eller en annan administrativ eller historisk uppdelning) för att skapa ekologiskt homogena områden. Dessa ”fiskerisällskap” bör uppmuntras att bilda nätverk, så att de kan utbyta erfarenheter och bästa praxis.

7.3 Frågan om fritidsfiske (amatörfiske) bör också tas upp, eftersom detta fiske inte är begränsat (bestämmelserna om amatörfiske till havs är inte särskilt tvingande i de flesta länder). Det finns inte heller några ekonomiska begränsningar (de metoder som vissa amatörfiskare tillämpar ligger inte i linje med fångstens värde). Fritidsfisket får således negativa återverkningar på vissa arter.

8.1 Sedan århundraden tillbaka har det runtom i Europa bedrivits näringsverksamhet i kustområden i form av hamnar, varvsindustri, fiske m.m. De viktigaste hamnarna i världen ligger i EU, men varvsindustrin och fiskerinäringen präglas av mycket allvarliga strukturella svårigheter.

8.2 Sedan andra världskrigets slut har den europeiska varvsindustrin utsatts för konkurrens från asiatiska varv. Denna konkurrens har inneburit att den europeiska varvsindustrin genomgått en strukturomvandlig och tvingats att specialisera sig. Vissa varv står dock inför stora problem, t.ex. den polska varvsindustrin i Gdansk, Gdynia och Szczecin. Denna situation kräver betydande insatser när det gäller att omskola och vidareutbilda arbetstagarna, inte bara i Polen.

8.3 Europa har också lyckats utveckla en av världens främsta småbåtsindustrier. Före krisen bestod denna bransch av över 37 000 företag och sysselsatte fler än 270 000 personer. Verksamheten har drabbats mycket hårt. Även här ställs arbetstagarna inför en mycket svår situation. Inom denna sektor är det absolut nödvändigt med omskolning och vidareutbildning av arbetstagarna samtidigt som vi måste arbeta för att denna förebild inom den europeiska industrin kan leva vidare.

8.4 Vi har redan konstaterat i detta dokument att fiskebestånden hotas och att vissa fiskemetoder har förbjudits inom EU (men inte nödvändigtvis i alla länder utanför EU). Överfiskningen har lett fram till en gemensam fiskeripolitik som slår mycket hårt mot denna bransch, inom vilken man också måste arbeta mer med omskolning och vidareutbildning.

8.5 Vattenbruk är en ny verksamhet som avser att tillgodose den växande efterfrågan på fisk. Vi får inte tro att detta är ett arbete som är identiskt med fiskarens, utan detta är en verksamhet som snarare liknar jordbruk. Denna verksamhet ställer dessutom krav på försiktighetsåtgärder i fråga om hälsa och miljö.

8.6 En hållbar utveckling av kustområdena förutsätter att verksamheter som är kopplade till områdets geografiska belägenhet får leva vidare. Det är viktigt att eftersträva ett jordbruk som respekterar kustområdets miljö. Turismen får dock inte ses som den enda lösningen på samtliga omskolningsproblem, framför allt eftersom vissa infrastrukturprojekt i syfte att utveckla turismen kan inkräkta på de grönområden som fortfarande finns kvar utmed våra kuster. EU måste särkskilt uppmärksamma de ekonomiska och sociala konsekvenser som unionens politik medför i dessa specifika och utsatta områden.

9.1 40 % av EU:s befolkning är koncentrerad till kontinentens 136 000 kilometer kust, som också lockar till sig flest turister. Den marina miljön är rik, men hamnar i ett utsatt läge på grund av denna höga befolkningstäthet, och det krävs bättre kunskaper på detta område. Ett program för ökad kunskap om den marina miljön, som anpassas till varje regions särdrag, exempelvis med utgångspunkt i de regioner och delregioner som fastställts för tillämpningen av strategin för den marina miljön, och åtminstone med särskild hänsyn till de fem hav som omger EU (Östersjön, Nordsjön, Atlanten, Medelhavet och Svarta havet). Detta skulle göra det möjligt att öka förståelsen och på ett bättre sätt motivera de åtgärder som vidtas för att skydda den marina miljön genom att bekämpa föreningar, överfiskning och en försämrad miljö i kustområdena på grund av bebyggelsen. Det är också mycket viktigt att främja bättre information som är inriktad mot skolor och de lokala myndigheter som ansvarar för förvaltningen av kustområdena.

10.1 Klimatförändringarna kommer att medföra att havsnivån stiger rent generellt och att extrema väderförhållanden kommer att uppstå allt oftare (stormar, orkaner, tornador m.m.). Detta kommer att leda till jorderosion utmed våra kuster, vilket redan märks i vissa länder. Stränder kommer att försvinna och de strukturer som skyddar våra kuster måste förstärkas. Detta problem kommer att drabba Europas länder och regioner mycket olika. Kustbelägna städer kommer att drabbas liksom infrastrukturen i samtliga hamnar och badorter. Vissa medlemsstater har redan vidtagit omfattande åtgärder. Nederländerna införde Plan Delta i samband med översvämningskatastrofen 1953 och Operation Moses har utarbetats i Italien för att bevara Venedig. Riktlinjer måste utarbetas på gemenskapsnivå för att vi ska vara så väl förberedda som möjligt på denna utveckling som inte går att hejda. Hänsyn måste tas till både ekonomiska och miljömässiga intressen.

10.2 För att anta de utmaningar som klimatförändringen och dess konsekvenser medför är det viktigt att EU inte begränsar sig till förebyggande åtgärder. EU måste också lansera ett stort forsknings- och utvecklingsprogram tillsammans med medlemsstaterna och verka för ett ökat samarbete mellan olika forskningsinstitut, så att de kan dela med sig av sina forskningsresultat. Ett sådant initiativ skulle visa att ett nära samarbete inom EU på detta område är både viktigt och nödvändigt.

Bryssel den 20 januari 2010

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI