[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 18.11.2010

KOM(2010) 675 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTE T OCH RÅDET

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1921/2006 av den 18 december 2006 om rapportering av statistiska uppgifter om landade fiskeriprodukter i medlemsstaterna

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTE T OCH RÅDET

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1921/2006 av den 18 december 2006 om rapportering av statistiska uppgifter om landade fiskeriprodukter i medlemsstaterna

INLEDNING (OMFATTNING, BAKGRUND, NATIONELL LAGSTIFTNING)

I artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1921/2006 om rapportering av statistiska uppgifter om landade fiskeriprodukter i medlemsstaterna[1] (nedan kallad förordningen om landningar ) föreskrivs följande: ”Senast den 19 januari 2010 och därefter vart tredje år skall kommissionen lägga fram en utvärderingsrapport för Europaparlamentet och rådet om de statistiska uppgifter som har sammanställts i enlighet med denna förordning och särskilt om deras relevans och kvalitet. Rapporten skall även omfatta en analys av kostnadseffektiviteten i det system som använts för att samla in och bearbeta de statistiska uppgifterna, och den skall innehålla en redovisning av bästa praxis för att minska medlemsstaternas arbetsbörda och förbättra de statistiska uppgifternas användbarhet och kvalitet.” I den här rapporten kartläggs vilka framsteg som gjorts i medlemsstaterna, kandidatländer och Eftaländer, tillsammans med kommissionen, i förhållande till bestämmelserna i den här förordningen.

Enligt förordningen om landningar ska medlemsstaterna årligen lämna in uppgifter om mängden av och genomsnittspriserna på de fiskeriprodukter som landats på deras territorier av gemenskaps- och Eftafartyg. Förordningen utgör en förbättring jämfört med det tidigare instrumentet i flera avseenden. Vidare föreskrivs att ytterligare uppgifter om produkter och avsedd användning ska lämnas in, samt uppgifter om fartygens nationalitet. Förordningen om landningar minskar även medlemsstaternas rapporteringsbörda eftersom de nu endast behöver lämna in uppgifter varje år i stället för varje månad, och endast måste lämna in uppgifter om landningar som gjorts av gemenskaps- och Eftafiskefartyg.

Fiskerinäringen skiljer sig kraftigt åt mellan EU:s medlemsstater i fråga om de områden där fisket bedrivs, de arter som fångas och fiskeflottornas sammansättning (inkl. fartygens storlek och fiskemetoder). De metoder som används för att samla in uppgifter speglar dessa skillnader inom fiskerinäringen, vilket gör det svårt att jämföra situationen i olika medlemsstater.

Merparten av de uppgifter som måste lämnas i rapporterna om landade fiskeriprodukter enligt förordning (EG) 1921/2006 samlas huvudsakligen in inom ramen för lagstiftning om fiskerikontroll, särskilt rådets förordning (EEG) 2847/93[2] (nedan kallad kontrollförordningen ). I denna föreskrivs om inlämnandet av loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor, samt deklarationer om övertagande för kvotövervakning och tillsynsändamål. I en rapport från 2007 gjorde Europeiska revisionsrätten en ingående beskrivning av bristerna i fråga om uppgifternas tillförlitlighet och fullständighet[3]. För att komma tillrätta med detta antog rådet en ny kontrollförordning den 20 november 2009[4]. I denna föreskrivs att befälhavare ska kunna lämna in uppgifter elektroniskt, att medlemsstaterna får använda automatiska system för korskontroller, samt strängare regler i fråga om saluföring av fisk. Det kommer att ta tid att genomföra flera av de nya bestämmelserna i förordningen, även om många medlemsstater redan rapporterar att de har ändrat sina system i överensstämmelse med de nya kraven.

täckning och innehåll

Insamling av uppgifter

O likheterna mellan medlemsstaterna i fråga om geografi och fiskerinäringens struktur har stor betydelse för hur uppgifterna samlas in. Irland och Förenade kungariket – som båda har relativt långa kustlinjer och många möjliga landningshamnar – förlitar sig till exempel på en decentraliserad insamling av uppgifter genom sina fiskeriinspektörer. Uppgifterna läggs in på hamnkontoren och laddas ner till den centrala databasen. I däremot Danmark är insamlingen av uppgifter mer centraliserad. Några medlemsstater, däribland Förenade kungariket, Tyskland och Spanien, rapporterar dessutom att uppgifterna initialt samlas in och sammanställs av regionala och decentraliserade förvaltningar.

De som är bemyndigade att saluföra fisk ska[5] lämna in en avräkningsnota till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium den första saluföringen sker. Flera medlemsstater har särskilt rapporterat om de kontroller för den första saluföringen som de har infört. Till dessa hör Danmark och även Förenade kungariket, som sedan 2005 har haft ett system för registrering av auktoriserade uppköpare och säljare, samt för att utse marknader på vilka fisk får saluföras. För arter utanför kvoterna lämnas prisuppgifter av grossister och 50 procent av landningar av arter utanför kvoterna täcks på detta sätt. Vissa medlemsstater, till exempel Belgien, tillåter viss försäljning av fisk direkt till allmänheten under kontrollerade förhållanden, medan andra rapporterar att de tillämpar ett vikttröskelvärde, vid till exempel försäljning under 50 kg. I Belgien registreras uppgifterna för sådana försäljningar fortfarande av Oostende auktionsinrättning. I andra fall uppskattas den mängd som sålts.

Enligt rådets förordning (EG) nr 1966/2006[6] har medlemsstaterna dessutom en skyldighet att elektroniskt registrera och översända avräkningsnotor och deklarationer om övertagande till de nationella myndigheterna för registrerade personer vilka är ansvariga för den första saluföringen av fiskeriprodukter med en årlig ekonomisk omsättning på över 400 000 euro (200 000 euro enligt den nya kontrollförordningen). Enligt den förordningen ska dessutom en nav för elektronisk hantering av avräkningsnotor inrättas. I de fall sådana har inrättats har en elektronisk rapportering minskat den tid det tar att samla in uppgifterna samt förbättrat de rapporterade uppgifternas riktighet. Medlemsstaterna uppger olika täckningsgrader för landningar som redovisas genom elektroniska kanaler. I till exempel Danmark rapporteras de flesta landningar på elektronisk väg och för vissa arter rapporteras nästan alla uppgifter elektroniskt.

Uppgiftskällor

Loggböcker, avräkningsnotor och landningsdeklarationer utgör de viktigaste administrativa källorna för fångst- och landningsuppgifter. Enligt förordning (EEG) nr 2847/93 ska befälhavarna på fiskefartyg som har en största längd av minst 10 m registrera sina fångster i en loggbok (förutom när de befinner sig ute ur hamn i mindre än 24 timmar). I förordning (EEG) nr 2847/93 föreskrivs dessutom att befälhavarna inom 48 timmar efter landningen ska lämna in en landningsdeklaration till de behöriga myndigheterna. Loggböckerna har ett standardiserat EU-format och är i vissa fall (t.ex. i Finland) anpassade för att passa fiskerinäringens natur. I loggböckerna registreras uppgifter under fiskeinsatserna och man behöver bara uppskatta fångstens levande vikt. De är till stor nytta när det gäller att fördela fångster till fiskezoner, för att beräkna fiskeansträngningen och för korskontroller.

Mer detaljerade uppgifter tillhandahålls i landningsdeklarationer, som lämnas in efter varje resa och innehåller uppgifter om den mängd som har landats för varje art (normalt endast för de arter som omfattas av fångstkvoter eller annan europeisk lagstiftning) i form av landad vikt. Avräkningsnotorna lämnas in till de behöriga myndigheter som ansvarar för den första saluföringen av fisk (antingen fartygets skeppsklarerare eller auktionsmyndigheterna). Dessa ska innehålla uppgifter om vilka mängder av varje art som landats, den form i vilken de saluförs samt uppgifter om det fartyg som landat fångsten. Återigen kan denna information begränsas till arter som omfattas av kvotförvaltning, även om vissa medlemsstater, till exempel Tyskland, uppger att man har en fullständig täckning av alla arter med avräkningsnotor.

De flesta medlemsstater uppger att de använder sig av alternativa eller kompletterande uppgiftskällor för sina kustflottor, främst för fartyg med en största längd som är mindre än 10 m (8 m i Sverige och 12 m i Estland). I till exempel Finland måste befälhavare på fartyg med en största längd som är mindre 10 m föra månadsjournaler över sin verksamhet och i Danmark kan de undantas från skyldigheten att föra loggböcker om de har lämnat in en undertecknad ”deklaration om fiskeområde” och bedriver fiske i enlighet med denna deklaration. I Förenade kungariket registreras skaldjursfiske i månadsjournaler som ska föras som ett villkor för tillstånd, och i Danmark görs en urvalsundersökning för att uppskatta bifångster från det omfattande danska industrifisket.

Statistiska totalundersökningar och urvalsundersökningar används i större utsträckning av länder som bedriver fiske i Medelhavet och Svarta havet, där kustfisket står för en relativt stor del av fiskeverksamheten. I Grekland och Italien använder man sig nästan uteslutande av statistikkällor, medan man i andra Medelhavsstater i högre grad använder administrativa källor. Det fiske som Frankrike bedriver i Medelhavet övervakas genom urvalsundersökningar, medan man främst använder administrativa källor för fiskeverksamheten i Nordostatlanten. I Italien, där statistiska urvalsundersökningar utgör den främsta uppgiftskällan, erhålls vissa uppgifter för blåfenad tonfisk uteslutande från loggböcker. Platsen för fiskeverksamheten är inte den enda indikatorn på huruvida administrativa eller undersökningsbaserade uppgifter används. När det gäller de små östaterna i Medelhavet, Malta och Cypern, liknar situationen mer den i länder vars flottor bedriver fiske i Atlanten, där administrativa uppgiftskällor används för flottan med fartyg som har en största längd på mer än 10 m och urvalsundersökningar för att samla in uppgifter om kustflottor med fartyg med en största längd som är mindre än 10 m.

Några medlemsstater, däribland Slovenien, rapporterar att de fortfarande håller på att organisera sina regler och förfaranden för den första försäljningen, samt för att använda avräkningsnotor och landningsdeklarationer i sin uppgiftsinsamling.

System för insamling av uppgifter i medlemsstaterna och Eftaländer

Belgien – Belgiska fartyg bedriver endast fiske i Nordostatlanten (område 27), främst i Nordsjön (IVb och IVc) och östra delen av Engelska kanalen (VIId). Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor). Den första försäljningen måste ske genom de tre huvudsakliga auktionerna (Zeebrugge, Oostende och Nieuwpoort), förutom för mindre fartyg som har rätt att sälja till allmänheten i Oostende. Avräkningsnotor översänds till Dienst Zeevisserij (tjänsten för havsfiske) på dagen för landningen.

Bulgarien – Bulgariska fartyg bedriver fiske i Medelhavet och Svarta havet (område 37), främst delområde 37.4.2. Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor) och uppgifterna lämnas in till den nationella myndigheten för fiske och vattenbruk (NAFA). NAFA kräver att avräkningsnotor från första försäljningar sänds in inom 48 timmar efter landningen. Man har för avsikt att införa ett system för att på elektronisk väg översända avräkningsnotor i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.

Danmark – Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor) och uppgifterna samlas in centralt av det danska fiskeridirektoratet. Sport- och fritidsfiskare får inte sälja sin fångst och alla uppköpare av fisk som köper fisken direkt av fiskaren måste vara registrerade hos fiskeridirektoratet och överlämna avräkningsnotor till direktoratet antingen elektroniskt eller i pappersform. Omkring 90 procent av avräkningsnotorna mottas elektroniskt.

Tyskland – Tyska fartyg bedriver fiske i Nordostatlanten, Nordvästatlanten, östra Centralatlanten samt sydöstra Stilla havet (områden 27, 21, 34 och 87). Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor) och uppgifterna lämnas in till Bundesanstalt für Landwirtschaft und Ernährung (den federala myndigheten för jordbruks- och livsmedelsfrågor) via producentorganisationer och delstaternas myndigheter.

Estland – Estniska fartyg bedriver fiske i Nordvästatlanten (område 21) och Nordostatlanten (27 – Östersjön) och 05 (inlandsvatten). Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer, avräkningsnotor samt omlastnings- och transportdokument). På fartyg med en total längd på mindre än 12 m förs en loggbok för ”kustfiske” enligt vad som föreskrivs i Estlands nationella lagstiftning. Om uppgifterna översänds på elektronisk väg kräver Estland att papperskopior sänds in två gånger i månaden. Köpare av fisk i första handelsledet ska lämna in avräkningsnotor på elektronisk väg till myndigheterna (jordbruksministeriet i fråga om yrkesmässigt fiske) och flera privata företag har också valt att göra detta.

Irland – Irländska fartyg bedriver fiske i Nordostatlanten (område 27). Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer, avräkningsnotor och dokument från skaldjursfiskare). Uppgifterna samlas in i hamnar av Sea Fisheries Protection Authority (den irländska skyddsmyndigheten för havsfiske). Irland uppger att man gjort stora förändringar i sina insamlingssystem för att underlätta för den elektroniska datainsamling som krävs enligt EU:s lagstiftning.

Grekland – Grekiska fartyg bedriver fiske i Nordostatlanten, östra Centralatlanten och i Medelhavet (områdena 27, 34 och 37) och registrerar uppgifter genom statistiska urvalsundersökningar. Totalundersökningar tillämpas för fiske utanför egna vatten och en urvalsundersökning för fiske på ”öppet hav” och kustfiske i område 37. Urvalsundersökningar genomförs av Greklands nationella statistiktjänst. Grekland genomför totalundersökningar för fiske som fartyg som seglar under grekiskt flagg bedriver utanför egna vatten. För fisket på öppet hav och kustfisket föreligger omfattande bortfallsfel (50 procent) och en urvalsmetod används för att bedöma felens betydelse.

Spanien – Spanien har en stor och mångsidig fiskerinäring och olika kontor ansvarar för inlämnandet av uppgifterna och deras kvalitet. Uppgifterna samlas i ett första led in av de regionala myndigheterna och därefter centralt. Det finns sju särskilda administrativa uppgiftskällor från vilka sammanställningen av landade fångster görs, däribland loggböcker, avräkningsnotor, överföringsdeklarationer och information från producentorganisationer för fiske. De olika källorna är integrerade i en databas för både fångster och landningar. Täckningen av landningar från dessa källor anses vara uttömmande.

Frankrike – Det främsta ansvaret för uppgiftsinsamlingen vilar på kontoret för fiske och vattenbruk (BSPA), som lyder under ministeriet för livsmedel, jordbruk och fiske (MAAP). Institutet för forskning och utveckling lämnar uppgifter om det viktiga fisket efter tropisk tonfisk till Direction des Pêches Maritimes et de l'Aquaculture (avdelningen för havsfiske och vattenbruk– DPMA). Franska fartyg bedriver framför allt fiske i Nordostatlanten, Medelhavet och Indiska oceanen. En god täckning över fiskeverksamheten i Atlanten erhålls från administrativa källor (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor). För områden där administrativa uppgifter inte är lika tillförlitliga, bland annat Medelhavet, kompletteras dessa källor med urvalsundersökningar. Frankrike har gjort stora investeringar för att modernisera och förbättra sitt datainsamlingssystem för fiske.

Italien – Italien bedriver fiske i Medelhavet, östra Centralatlanten och västra Indiska oceanen (områdena 37, 34 och 51). Man genomför en urvalsundersökning för område 37 och en totalundersökning för andra områden. Loggböcker används endast för att samla in fångstuppgifter för blåfenad tonfisk vilket görs av ministeriet för jordbruks-, livsmedels- och skogsbruksfrågor. Det italienska nationella statistiska institutet (ISTAT) samlar in uppgifter för områdena 34 och 51 och IREPA för område 37. ISTAT ansvarar för samordningen av rapporteringen till Eurostat. Italien har ett stort antal mindre fartyg (med en största längd som är mindre än 12 m). Omkring 99 procent av fiskefartygen är verksamma i kustvattnen runt den italienska halvön. Omkring två tredjedelar av dessa är småskaliga och fiskar med passiva fiskeredskap.[7] Insamlingen av uppgifter sker genom multivariata urvalsundersökningar där populationen är uppdelad på område, fartygsstorlek och använda fiskeredskap. Undersökningsmetoden begränsar urvalsfel inom en feltolerans på 3,5 procent. Icke-urvalsfel erkänns också och behandlas genom ett stickprovsurval. Ett mindre antal fartyg (omkring 20) som bedriver fiske i områdena 34 och 51 fyller i ett frågeformulär.

Cypern – Administrativa uppgifter (loggböcker) samlas in av fiskeriinspektoratet för fartyg som har en största längd av minst 10 m. För bottentrålflottan genomförs en kompletterande undersökning en gång i månaden och för kustfiskeflottan (fartyg med en största längd som är mindre än 10 m) en urvalsundersökning. De senare väljs ut slumpmässigt och omfattar 15–20 procent av sektorn. De som väljs ut måste sammanställa dagliga fångst-/landningsrapporter. Ansvaret för att samla in uppgifter om fisket och för att sammanställa rapporter vilar på avdelningen för fiske och havsforskning, som lyder under ministeriet för jordbruk, naturresurser och miljö.

Lettland – Lettiska fartyg bedriver fiske i Atlanten (områdena 27, 21 och 34). Huvudansvaret för att översända uppgifter vilar på avdelningen för fiske, som lyder under jordbruksministeriet, medan andra organ, bland annat förvaltningen för havs- och inlandsvatten som lyder under miljöministeriet och den lettiska byrån för fiskeresurser (under jordbruksministeriet) ansvarar för datainsamlingen. Uppgiftskällorna är administrativa: loggböcker, avräkningsnotor samt landningsdeklarationer. Lettland kräver central registrering och en årlig certifiering av uppköpare av fisk. Uppköpare av fisk måste översända avräkningsnotor på elektronisk väg (följt av papperskopior) inom 48 timmar efter försäljningen.

Litauen – Litauen bedriver fiske i Nordostatlanten, Nordvästatlanten, östra Centralatlanten och södra Stilla havet. Avdelningen för fiske, som lyder under jordbruksministeriet, ansvarar för att samla in och bearbeta uppgifterna. De viktigaste uppgiftskällorna är loggböcker och landningsdeklarationer (loggböcker för kustfiske för denna sektor). Litauen uppger att man använder sig av ett integrerat automatiskt system för bearbetning och kontroll av fångst- och landningsuppgifter.

Malta – Malta Centre for Fisheries Sciences (Maltas forskningscenter för fiske), som lyder under Ministry of for Resources and Rural Affairs (ministeriet för resurser och landsbygdsfrågor), ansvarar för att samla in uppgifter som sedan översänds till Eurostat av den nationella statistikbyrån (enheten för jordbruks- och fiskestatistik). Maltesiska fartyg är verksamma i Medelhavet (område 37, delområde 15). Malta använder loggböcker och avräkningsnotor som uppgiftskällor för flottan med fiskefartyg med en längd på mer än 10 m. En stratifierad urvalsundersökning genomförs vid de sex hamnarna på öarna Gozo och Malta. Storleken på samplet fastställs i syfte att uppskatta den totala fiskeansträngningen med en konfidensnivå på 95 procent.

Nederländerna – Nederländska fartyg är verksamma i Nordostatlanten och östra Centralatlanten samt sydöstra Stilla havet (områdena 27, 34 och 87). Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer, omlastnings- och transportdokument samt avräkningsnotor). Uppgifterna samlas in av Ministerie van Landbouw, Natuur en Voedselkwaliteit (ministeriet för jordbruk, naturförvaltning och livsmedelskvalitet) och översänds till Eurostat av Centrala statistikbyrån. Nederländerna tillämpar regler som reglerar försäljningen av fisk genom auktoriserade försäljningsställen via producentorganisationer. Elektroniska avräkningsnotor översänds inom 48 timmar efter försäljning.

Polen – Loggböcker och avräkningsnotor uppges vara de viktigaste uppgiftskällorna. Ansvaret för att samla in och översända uppgifter vilar på avdelningen för fiske, som lyder under ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling.

Portugal – Det portugisiska generaldirektoratet för fiske och vattenbruk ansvarar för att översända statistiska uppgifter till Eurostat. Portugal har en stor och spridd nationell fiskeflotta med skilda särdrag i de olika områden där fiske bedrivs. Flottan domineras av små, öppna träbåtar som bedriver icke-industriellt fiske. De viktigaste områdena är Nordostatlanten, Nordvästatlanten samt östra Centralatlanten. Det förekommer dessutom ett betydande fiske med långrev i Atlanten och Indiska oceanen, som är inriktat på svärdfisk (samt även blåhaj i Indiska oceanen). Uppgifterna kommer huvudsakligen från loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor. Färsk eller kyld fisk måste säljas på reglerade marknader och avräkningsnotorna för dessa är fullständiga. För fisk som bearbetas till sjöss erhålls genomsnittspriser från landningsdeklarationer.

Rumänien – Rumänien bedriver fiske inom den exklusiva ekonomiska zonen Svarta havet (område 37). Uppgiftskällorna är administrativa: loggböcker, avräkningsnotor och transportdokument. Handlingarna samlas in av regionala inspektörer från det nationella kontoret för fiske och vattenbruk (NAFA) som sammanställer dem för rapportering till Eurostat.

Slovenien – Ansvaret för att samla in och översända uppgifter vilar på ministeriet för jordbruk, fiske och livsmedel, Sloveniens forskningsinstitut för fiske och Republiken Sloveniens statistikbyrå. Den slovenska flottan bedriver fiske i norra Adriatiska havet (område 37). Uppgiftskällorna är administrativa när det gäller volymer (loggböcker). Alla fartyg måste föra loggböcker vilket innebär att täckningen av fiskeflottans fångster är fullständig, med undantag för landningar av små mängder fisk (mindre än 50 kg) som för närvarande inte registreras. Slovenien håller på att ta fram ett system för att reglera den första försäljningen och för att samla in uppgifter från avräkningsnotor. Prisuppgifter samlas in genom en statistisk urvalsundersökning som görs bland företag en gång i månaden och som täcker 50 procent av de totala landningarna sett till landad mängd.

Finland – Huvudansvaret för att samla in och översända uppgifter om fiskeverksamheten och kontrollera uppgifternas kvalitet vilar på det finska vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Register förs av jord- och skogsbruksministeriet. Finska fartyg bedriver endast fiske i Östersjön. Uppgiftskällorna inbegriper en variant av EU-loggboken för flottan med fartyg som har en största längd på mer än 10 m. I denna registreras också uppgifter om omlastningar, uppköpare av fisk och utkast. En blankett för kustfiske som fylls i en gång i månaden används för att registrera den verksamhet som bedrivs av flottan med fartyg med en längd som är mindre än 10 m (med undantag för lax där man använder en annan blankett). Den första försäljningen av arter som omfattas av kvotförvaltning är reglerad, och måste anmälas inom 48 timmar efter landning. Information om försäljning av arter utanför kvoten kompletteras med en urvalsundersökning bland de största fiskgrossisterna.

Sverige – Fiskeriverket är den svenska myndighet som ansvarar för att samla in och översända uppgifter. Uppgiftskällorna är administrativa och omfattar loggböcker, avräkningsnotor, landningsdeklarationer och, för kustflottan, kustfiskejournaler som redovisas på månatlig (eller till och med daglig) basis. Avräkningsnotor samlas in centralt, antingen elektroniskt eller i pappersform, och kustfiskare kan välja att rapportera in sina kustfiskejournaler elektroniskt, via en säker webbplats.

Förenade kungariket – Fångster från Nordostatlanten (område 27) är de mest betydelsefulla. Förenade kungariket har en stor kustfiskeflotta som främst fiskar arter utanför kvoterna men samtidigt tar en stor andel av vissa kvoterade bestånd. Förenade kungariket har även en liten fjärrfiskeflotta som är registrerad i Förenade kungariket, men baserad och verksam utomlands. Englands, Skottlands, Wales och Nordirlands respektive fiskeriinspektorat ansvarar för uppgiftsinsamlingen. Uppgifterna kontrolleras och översänds till Eurostat av marin- och fiskeribyrån, som lyder under Department for Environment, Food and Rural Affairs (Defra) (miljö-, livsmedels- och landsbygdsministeriet). För flottan med fartyg som har en längd på mer än 10 m är uppgiftskällorna administrativa (loggböcker, avräkningsnotor och landningsdeklarationer). För flottan med fartyg med en längd som är mindre än 10 m behöver man inte lämna in några loggböcker eller landningsdeklarationer, medan man däremot är skyldig att lämna in avräkningsnotor enligt reglerna för den första försäljningen av fisk. Dessa källor tillhandahåller en totalundersökning för merparten av fiskeverksamheten. Ytterligare uppgifter om skaldjur tillhandhålls genom verksamhetsjournaler som måste föras som ett villkor för att få tillstånd att bedriva skaldjursfiske.

Island – Isländska fartyg bedriver främst fiske i vattnen i Nordostatlanten, men även i mindre omfattning i Nordväst- och södra Atlanten. I förhållande till EU-medlemsstaterna föreligger inga grundläggande skillnader när det gäller de metoder som används för att sammanställa fångst- och landningsstatistik. Uppgifterna erhålls från loggböcker. Island har även stränga regler för första försäljningar av fisk och alla landningar av fisk måste ske i utsedda hamnar och vägas på godkända vågar. Både köpare och beredningsföretag måste lämna in rapporter. Ansvaret för att samla in uppgifter vilar på det isländska fiskeridirektoratet och ansvaret för att översända uppgifterna till Eurostat på isländska statistikbyrån. Trots att båda dessa organisationer använder samma uppgiftskällor kan det uppstå skillnader i de fall där fiskeridirektoratet lämnar in uppgifterna direkt eftersom dessa aktuella uppgifter tas från databasen och kan komma att revideras.

Norge – Norska fartyg bedriver fiske i Nordostatlanten (område 27), Nordvästatlanten (område 21) och i Antarktis (område 48). Det norska fiskeridirektoratet ansvarar för att samla in uppgifter om fisket. Uppgiftskällorna är administrativa (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor). De uppgifter i loggböckerna som registreras vid fiskeridirektoratet inkluderar uppgifter från främst trålare, inklusive fartyg som är verksamma utanför ICES-området. Uppgifter från landningsdeklarationer och avräkningsnotor samlas in via sex olika försäljningsorganisationer och lämnas regelbundet in på elektronisk väg till fiskeridirektoratet. Enligt norsk lag förmedlas all fisk som landas i Norge i det första handelsledet av fiskarnas egna försäljningsorganisationer. Avräkningsnotan omfattar både inhemska landningar och landningar som gjorts i utländska hamnar av norska fartyg samt landningar från utländska fartyg i Norge. I enlighet med norsk lag innehåller varje avräkningsnota uppgift om art, produkttyp, fiskeområde, mängd och värde etc. Ytterligare information om till exempel fiskens tillstånd ges för statistiska ändamål.

Uppgifternas kvalitet

De metoder som används för att samla in information i syfte att kontrollera att fisket sker enligt reglerna och för statistiska ändamål är relativt lika i de olika medlemsstaterna. Statistikens tillförlitlighet är beroende av sanningshalten och korrektheten i den dokumentation som fiskarna tillhandahåller och av de kvalitetskontroller som utförs av medlemsstaternas myndigheter.

Medlemsstaterna använder en rad olika mekanismer för att övervaka fiskeverksamheten, inklusive övervakning med flyg och patrullfartyg, satellitbaserad övervakning (för fartyg med en största längd av > 15 meter) och inspektioner av fiskefartyg till sjöss. Denna information används för att kontrollera de uppgifter som registrerats i loggböcker, avräkningsnotor och landningsdeklarationer. Flera medlemsstater uppger att de redan använder elektroniska metoder för att göra dessa korskontroller.

De olika uppgiftskällorna kvalitetskontrolleras dessutom när uppgifterna förs in, för att säkerställa att informationen är internt överensstämmande och att grundläggande fel upptäcks, däribland formateringsfel och felaktigt införda arter, områden och priser. Som nämnts tidigare korskontrolleras olika huvudsakliga uppgiftskällor mot varandra för att säkerställa överensstämmelse, och även detta görs ofta på elektronisk väg. Några medlemsstater, bland annat Förenade kungariket, uppger dessutom att de har överenskommelser om samarbete med andra medlemsstater i vilka deras fartyg landar, för att utbyta uppgifter för korskontroller, särskilt för kvotövervakning.

Täckningen av uppgifter från de olika källorna är omfattande, och en majoritet av medlemsstaterna uppger att den är fullständig. När administrativa källor (loggböcker, landningsdeklarationer och avräkningsnotor) används som uppgiftskällor är det för det mesta fråga om en totalundersökning och man gör inga urvalsundersökningar. I Sverige förregistreras loggböcker till olika fartyg, vilket sägs säkerställa en mycket hög andel inlämnade loggböcker. Eventuella luckor i uppgifternas täckning åtgärdas genom statistiska urvalsundersökningar som kan täcka hela eller delar av fiskeverksamheterna.

Det finns stränga regler för när avräkningsnotor, loggböcker och landningsdeklarationer senast måste lämnas in, och dessa respekteras i de flesta fall när landningarna sker på den berörda medlemsstatens territorium. I några fall, till exempel när uppgifterna översänds på elektronisk väg, uppdateras uppgifterna dagligen. Medlemsstaterna uppger att det är vanligt att fartyg som har landat fisk i en annan medlemsstat eller i tredjeland lämnar in sina avräkningsnotor för sent. Det kan röra sig om förseningar på ett par månader. Även om detta inte direkt påverkar rapporteringen enligt förordning (EG) nr 1921/2006, som gäller för landningar inom en medlemsstats egna territorium, inverkar det på kvaliteten på de relaterade obligatoriska fångstrapporterna, särskilt på kort sikt, om mindre korrekta uppgifter i loggböckerna ersätts tills avräkningsnotor blir tillgängliga. Om uppgifterna lämnas in för sent kan detta leda till bristande överensstämmelse mellan vad som ska vara identisk information som skickas till Eurostat och till andra av kommissionens tjänster (GD MARE) för kvotövervakningssyften. Även om medlemsstaterna strävar efter att deras registrering ska vara så fullständig som möjligt så nära slutet av fiskeåret som möjligt, hålls databaserna öppna för korrigeringar, även om det i allmänhet inte görs särskilt många betydande uppdateringar sex månader efter referensåret.

Nederländerna har belyst ett särskilt informationsproblem som uppstår när fisken bearbetas och fryses in ombord och den första försäljningen registreras som export när den lämnar landet. I detta fall tillhandahålls en genomsnittlig prisuppgift tills de korrekta uppgifterna blir tillgängliga. Detta gäller i praktiken för merparten av Nederländernas fångster sett till volym, som främst består av pelagiska arter (makrill, sill och blåvitling etc.). Andra medlemsstater nämner liknande problem, som uppstår när fisken inte säljs direkt och man tillhandahåller uppskattningar som grundas på försäljningar av samma eller liknande arter.

Medlemsstater uppger även att problem uppstår när medlemsstaterna tillämpar olika faktorer för omräkning från landad vikt till levande vikt. Detta är inte heller något som direkt påverkar rapporteringen enligt förordning (EG) nr 1921/2006, som kräver produktvikt snarare än levande vikt. Det har emellertid ställt till särskilda problem för medlemsstaternas kvotövervakning och för andra rapporteringssyften, som till största delen kommer att rättas till genom kommissionens förordning (EG) nr 409/2009[8], i vilken gemensamma faktorer för omräkning från landad vikt till levande vikt fastställs för många arter och produkter.

Ett särskilt problem har konstaterats i fråga om artidentifiering. Olika initiativ har tagits för att förbättra detta, bland annat att förse fiskare med förteckningar över arter. För det mesta påverkar detta arter utanför kvoterna och arter för vilka landningarna är små eller oregelbundna. Arter kan inkluderas under en generisk kod, även när arterna identifieras, om till exempel den exakta koden ännu inte finns i systemet. Medlemsstater kan och går faktiskt tillbaka till dessa uppgifter och korrigerar dem när de upptäcker problem. Danmark genomför ibland kampanjer för att ta itu med särskilda rapporteringsproblem bland fiskare.

UTNYTTJANDE AV UPPGIFTER (SPRIDNING AV UPPGIFTER)

Medlemsstaternas rapporter finns tillgängliga utan kostnad i Eurostats spridningsdatabas för alla som har tillgång till Internet. De viktigaste användarkategorierna i fråga om denna statistik är GD MARE för tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken, samt Internationella havsforskningsrådet (ICES), som använder statistik från Eurostat för att lämna rekommendationer till GD MARE med avseende på fisket i Nordostatlanten.

HUVUDSAKLIGA SLUTSATSER: ANALYS AV RESULTATEN

Sammanfattande resultat presenteras i bilagan till den här rapporten. Den totala kvantiteten och det totala värdet av landningar minskade i de flesta medlemsstater jämfört med 2007, med omkring 11 procent respektive 17 procent (se tabell 1). De största nedgångarna jämfört med 2007 noterades för Nederländerna (308 000 ton), Tyskland (83 000 ton) och Danmark (79 000 ton).

Bland medlemsstaterna registrerade Spanien, Italien, Förenade kungariket och Frankrike de högsta värdena av landningar (se diagrammen 1 och 2 i bilagan). Danmark registrerade emellertid den största totala kvantitet som landats. Detta beror det danska industrifiskets betydande fångster av relativt lågt värderad pelagisk fisk.

Både Norge och Island registrerade högre landningsvolymer än någon annan medlemsstat, och även här bestod merparten av landade fångster enbart av två pelagiska arter (43 procent respektive 63 procent).

För EU som helhet var de flesta arter som fångades – sett till volym – pelagiska arter (sill, skarpsill, blåvitling och tobisfiskar etc.) (se tabell 2 i bilagan) och den enda bottenlevande arten som fanns med bland de som stod för de 10 högsta volymerna var torsk. Den större volymen för pelagiska arter tenderar emellertid att ha ett mycket lägre värde än volymen för bottenlevande arter. Nephrops (norsk havskräfta) är den art som hade det högsta totala värdet 2008, och de fyra följande högst rankade arterna i fråga om värde är alla bottenlevande.

För vissa medlemsstater rapporterades omfattande landade mängder under koder för generiska arter. För Irlands, Greklands och Italiens del representerade detta mer än 5 procent av deras landningar. För Spanien var de volymer som registrerades under generiska koder stora, men relativt små (mindre än 2 procent) som andel av deras registrerade landningar. Detta är förmodligen ett tecken på den spanska fiskerinäringens diversifierade natur. Italiens och Greklands användning av generiska koder kan också vara en indikator på de olika typerna av landningar, men även en följd av de metoder som används för att samla in uppgifterna och av att en stor del av deras fiskeflottor bedriver icke-industriellt fiske.

SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER

1. En majoritet av medlemsstaterna har lämnat ingående redogörelser för sina metoder och beskrivit sina uppgiftskällor och de kvalitetskontroller som tillämpas. En stor majoritet av de uppgifter som översänds till Eurostat samlas in genom mekanismer som införts för kontroll och upprätthållande av bestämmelser. Eurostat förlitar sig i första hand främst på fiskare och på nationella myndigheter för att se till att uppgifterna är korrekta och håller hög kvalitet.

2. Medlemsstaterna rapporterar inga särskilda skillnader i fråga om de metoder som används för att samla in de uppgifter som översänds till kommissionens tjänster (GD MARE och Eurostat). Återanvändningen av uppgifter för statistiska ändamål borgar för att det inte tillkommer särskilt många merkostnader för fiskeindustrin. För att minimera bördan för medlemsstater som lämnar rapporter till Europeiska kommissionen föreligger ett allt närmare samarbete mellan GD MARE och GD ESTAT genom en gemensam utveckling av it-lösningar för insamling och spridning av uppgifter.

3. En korrekt artidentifiering, särskilt för mer begränsade arter, är ett pågående problem, vilket även är fallet för användningen av generiska koder för arter. Eurostat håller på att införa nya automatiska system för datavalidering som kommer att bidra till att rätta till detta problem. Det behövs ytterligare undersökningar med avseende på vissa medlemsstaters rapportering av stora mängder fisk under generiska koder.

4. De olika administrativa uppgiftskällorna kan korskontrolleras mot varandra för att säkerställa överensstämmelse. När dessa uppgiftskällor används på ett integrerat sätt, kan de ge en heltäckande och konsekvent bild av fiskeverksamheter. Ytterligare tillit till uppgifternas kvalitet sker genom korskontroller från övervakningsverksamhet. Den ökande användningen av elektroniska metoder för att samla in uppgifter har dels lett till att de lämnas in i tid, dels förbättrat deras korrekthet. Arbete med att genomföra system i linje med ändrade gemenskapskrav pågår i flera medlemsstater.

5. Att rapporterna inte behöver lämnas in lika ofta minskar arbetsbördan för medlemsstaterna. Uppgifterna är fortsatt en värdefull källa till information för att formulera politiken för och förvaltningen av marknader inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

BILAGA

LANDNINGAR AV FISKERIPRODUKTER I EU OCH EFTA

Tabell 1

[pic]

* Uppgifterna för Litauen för 2008 är föremål för granskning.

Uppgifter som rör kvantitet redovisas i produktvikt.

Diagram 1

Bruttovärdet av landningar 2008 – EU och Efta

[pic]

Diagram 2

Bruttovärdet av landningar 2008 – EU och Efta

[pic]

Tabell 2

De 10 arter med största volym och värde (EU) 2008

[pic]

[1] EUT L 403, 30.12.2006, s. 1.

[2] Rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken. EUT L 261, 20.10.1993, s. 1.

[3] Europeiska gemenskapernas revisionsrätts särskilda rapport nr 7/2007 om kontroll-, inspektions- och sanktionssystemen när det gäller bestämmelserna för bevarande av gemenskapens fiskeresurser.

[4] Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006. EUT L 343, 22.12.2009, s. 1.

[5] Artikel 9 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93.

[6] Rådets förordning (EG) nr 1966/2006 av den 21 december 2006 om elektronisk registrering och rapportering av fiskeverksamheter och om metoder för fjärranalys. EUT L 409, 30.12.2006, s. 1.

[7] Fiskeredskap brukar normalt indelas i två huvudkategorier: passiva och aktiva. Denna indelning baseras på målarternas relativa uppförande och fiskeredskapet. Med passiva fiskeredskap baseras fångstmanövern generellt på att målarten söker upp redskapet (till exempel fällor), medan med aktiva fiskeredskap baseras den generellt på att man målinriktat söker upp målarten (till exempel trålredskap och skrapredskap).

[8] Kommissionens förordning (EG) nr 409/2009 av den 18 maj 2009 om fastställande av gemenskapens omräkningsfaktorer och presentationskoder för att räkna om fiskens beredda vikt till färskvikt, och om ändring av förordning (EEG) nr 2807/83. EUT L 123, 19.5.2009, s. 78.