[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 8.10.2010

KOM(2010) 547 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

OM SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET(17:e rapporten om bättre lagstiftning, 2009)

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

OM SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET(17:e rapporten om bättre lagstiftning, 2009)

INLEDNING

Denna rapport är den sjuttonde rapporten om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna som kommissionen lägger fram för Europeiska rådet, Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamentena i enlighet med protokollet till fördraget som rör denna fråga[1]. Rapporten avser 2009 då Nicefördraget fortfarande var i kraft och innehåller en kortfattad redogörelse för de förändringar som införs genom Lissabonfördraget, vilket trädde i kraft den 1 december 2009. Precis som för rapporterna avseende 2007 och 2008 så täcker den inte bredare frågor om smart lagstiftning, utan dessa behandlas i stället i ett särskilt meddelande om smart lagstiftning[2].

RÄTTSLIG OCH INSTITUTIONELL RAM

Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

Subsidiaritet och proportionalitet är grundläggande principer i EU-rätten och definieras i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

Inom de områden där unionen är behörig är subsidiaritetsprincipen vägledande för hur medlemsstaternas och EU:s ansvarsområden ska avgränsas, dvs. anger vem som ska agera . Om unionen har exklusiv behörighet på ett område är det helt klart att det är unionen som ska agera. Om unionen och medlemsstaterna har delad behörighet, föreskriver principen klart och tydligt att det i första hand är medlemsstaterna som ska agera. Unionen ska bara agera om medlemsstaterna inte kan uppnå målen i tillräcklig utsträckning och om målen, till följd av den föreslagna åtgärdens omfång och effekter, bättre kan uppnås på unionsnivå.

Proportionalitetsprincipen är vägledande för hur unionen ska utöva såväl sin exklusiva som sin delade behörighet, dvs. anger vilken form av EU-åtgärder som ska vidtas och hur de ska utformas . I artikel 5.4 fastställs det att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Det är alltid den minst restriktiva lösningen som ska väljas.

Tillämpning, möjlighet att lämna synpunkter och kontroll i efterhand

Alla unionens institutioner måste följa båda principerna när de utövar sina befogenheter. I protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och i det interinstitutionella avtalet om subsidiaritet från 1993[3] anges i detalj hur principerna ska tillämpas. De viktigaste aspekterna av detta ramverk sammanfattas nedan.

Kommissionen måste företa omfattande samråd innan den lägger fram lagförslag. Dessutom måste den i motiveringen till varje lagförslag ange på vilket sätt förslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, samt ta hänsyn till hur bördan av förslaget fördelar sig mellan unionen, medlemsstaternas regeringar, de lokala myndigheterna, näringslivet och medborgarna. Om Europaparlamentet och rådet gör ändringar som påverkar räckvidden för unionens åtgärder måste detta motiveras med avseende på subsidiaritetsprincipen[4]. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén framför sin ståndpunkt antingen när de rådfrågas eller i yttranden på eget initiativ.

Slutligen kan Europeiska unionens domstol pröva om institutionernas rättsakter följer subsidiaritetsprincipen.

Ändringar som införs genom Lissabonfördraget

Det införs flera ändringar genom Lissabonfördraget som rör tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

I det reviderade protokollet föreskrivs det att alla utkast till lagstiftningsakter ska innehålla ett formulär med närmare uppgifter som gör det möjligt att bedöma om principerna har följts. Även om protokollet inte längre innehåller några riktlinjer för bedömning av förenligheten (t.ex. nödvändighetskriteriet och EU-mervärdeskriteriet) kommer kommissionen ändå att fortsätta att använda dessa riktlinjer och rekommendera andra aktörer att göra samma sak.

Lissabonfördraget innebär att de nationella parlamentena får ett ökat inflytande i och med att de kan lämna synpunkter om huruvida ett utkast till lagstiftningsakt är att anse som förenligt med subsidiaritetsprincipen. Om de anser att förslaget inte är förenligt har de rätt att lämna ett yttrande till initiativtagaren till lagförslaget. Beroende på hur många negativa yttranden som erhålls föreskriver fördraget två förfaranden (se artikel 7 i protokollet), nämligen ”gult kort” eller ”orange kort”. Om antalet negativa yttranden från de nationella parlamentena motsvarar minst en tredjedel av det totala antal röster som tilldelats de nationella parlamentena (eller en fjärdedel för förslag på områdena straffrättsligt samarbete och polissamarbete)[5] ska förfarandet med ”gult kort” tillämpas. Vid det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska förfarandet med ”orange kort” tillämpas om antalet negativa yttranden motsvarar en enkel majoritet. Båda förfarandena ger möjlighet till omprövning av ett utkast till lagstiftningsakt, vilket kan leda till att lagförslaget ändras eller dras tillbaka. Det oranga kortet ger även Europaparlamentet eller rådet möjlighet att stoppa lagstiftningförfarandet.

Det reviderade protokollet innehåller även en bestämmelse om Regionkommitténs roll. I de fall där det i EUF-fördraget anges att kommittén ska höras har kommittén nu rätt att väcka talan inför Europeiska unionens domstol om den anser att subsidiaritetsprincipen inte har respekterats. Medlemsstaterna har en liknande rättighet, vilken de kan utöva antingen för egen räkning eller genom de nationella parlamentena.

TILLÄMPNING AV PRINCIPERNA

Kommissionen

Kommissionen har i sitt lagstiftningsarbete alltid tagit hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det företas numera kontroller i tre skeden av lagstiftningsprocessen.

- En första analys ska göras i de färdplaner som offentliggörs för viktigare initiativ när kommissionens arbetsprogram fastställs. Dessa färdplaner ska innehålla en preliminär beskrivning av det planerade kommissionsinitiativet och har till syfte att förse alla berörda aktörer med information i god tid. Från och med 2010 ska kommissionen offentliggöra färdplaner även för sådana initiativ som inte ingår i kommissionens arbetsprogram men som har betydande konsekvenser.

- En mer ingående analys av förenligheten med subsidiaritetsprincipen ska ingå som ett led i konsekvensbedömningen, varvid hänsyn ska tas till de synpunkter som framkommit i samband med samrådet med de olika intressenterna.

- Slutligen ska subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna behandlas även i motiveringen och ingressen till varje lagförslag.

Konsekvensbedömningen innehåller den mest detaljerade analysen när det gäller subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Konsekvensbedömningarna kvalitetsgranskas av en konsekvensbedömningsnämnd och under 2009 avgav denna rekommendationer om subsidiaritet och proportionalitet för 27 av 79 konsekvensbedömningar (34 %). I rapporten för 2009[6] rekommenderade nämnden att kommissionens avdelningar mer konsekvent borde tillämpa de strukturerade frågorna för subsidiaritets- och proportionalitetsanalysen som finns i de reviderade riktlinjerna för konsekvensbedömning[7].

Nämnden har begärt förbättrade analyser av förenligheten med principerna på områdena asyl, migration, konsumentpolitik, sjuk- och hälsovårdspolitik, transport och energi. Till exempel begärde nämnden när det gäller konsekvensbedömningarna av förslagen till direktiv om miniminormer för berättigande till och förfaranden för asyl[8] att den huvudansvariga kommissionsavdelningen bättre skulle påvisa att kostnaderna för åtgärderna verkligen stod i proportion till målen och inte går utöver de skyldigheter som följer av fördraget och den internationella rätten. När det gäller konsekvensbedömningen av direktivet om konsumenträttigheter[9] begärde nämnden att den huvudansvariga avdelningen skulle klargöra hur väl harmoniseringen av den inhemska försäljningen och den gränsöverskridande handeln respekterar subsidiaritetsprincipen. När det gäller direktivet rörande gränsöverskridande hälso- och sjukvård[10] noterade nämnden att det är nödvändigt att man när man använder sig av begrepp såsom ”adekvat vård” och ”utan onödiga dröjsmål” även preciserar vilken nivå som är mest lämplig. När det gäller direktivet om byggnaders energiprestanda[11] rekommenderade nämnden att den huvudansvariga avdelningen skulle förbättra kostnads-intäktsanalysen för att påvisa mervärdet av åtgärder som t.ex. den sänkta tröskeln för obligatoriska minimikrav för energiprestanda när byggnader genomgår en större renovering och obligatoriska minimikrav på energiprestanda för nya byggnader. Nämndens rekommendationer har hjälpt kommissionens avdelningar att förbättra sina subsidiaritetsanalyser och i vissa fall har dessa råd även lett till att förslag ändrats för att de ska överensstämma med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (se avsnitt 4).

De nationella parlamentena[12]

Sedan 2006 överlämnar kommissionen på eget initiativ alla nya förslag till de nationella parlamentena och den har även infört ett förfarande för att besvara yttrandena från dessa[13]. Kommissionen mottog 250 yttranden 2009, vilket ska jämföras med 115 yttranden 2007. Ungefär 10 % innehöll synpunkter som rörde subsidiaritet eller proportionalitet, även om det i flertalet fall endast var en kammare i det nationella parlamentet som stod bakom synpunkten[14]. De kammare som visat ett särskilt intresse för subsidiaritetsfrågor är Frankrikes Sénat , Österrikes Bundesrat , Tysklands Bundesrat och de nederländska, portugisiska och grekiska parlamenten. Vissa yttranden ifrågasatte inte respekten av subsidiaritetsprincipen i sig utan påpekade bara att kommissionens motivering inte var tillräcklig.

Subsidiaritetsprövningar av Cosac

Under de senaste tre åren har konferensen mellan organ för EU-frågor (Cosac) utfört subsidiaritetsprövningar för att uppmuntra till användning av den kontrollmekanism för tillämpningen av subsidiaritetsprincipen som införs genom artikel 2 i Lissabonfördraget. Detta har gjort det möjligt för de nationella parlamentena att finslipa och testa sina institutionella förfaranden. Under 2009 utförde Cosac tre sådana prövningar när det gäller kommissionens förslag rörande kvalitets- och säkerhetsnormer för organ av mänskligt ursprung avsedda för transplantation[15] , rörande rätt till tolkning och översättning i brottmål[16] och rörande instrument i samband med arv[17] . I samtliga fall bekräftade det stora flertalet av kamrarna att förslagen var förenliga med subsidiaritetsprincipen och mycket få av dem påpekade brister (det avgavs ett, tre respektive ett negativa yttranden).

Europaparlamentet och rådet

I Europaparlamentet är det de kommittéer som ansvarar för ett visst lagstiftningsärende tillsammans med utskottet för rättsliga frågor[18] som ser till att ett utkast till lagstiftningsakt är förenligt med subsidiaritetsprincipen. I rådet är det Ständiga representanternas kommitté (Coreper) som ansvarar för att principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet iakttas[19].

Regionkommittén

Regionkommitténs nätverk för övervakning av subsidiaritetsprincipen använder sig av en interaktiv webbplats[20] och dess medlemsantal ökade med 20 % under 2009 till 111 deltagare. Genom detta nätverk kan de som är medlemmar delta i kommitténs samråd om nya EU-initiativ. Nätverket höll dessutom två samråd för att inhämta lokala och regionala synpunkter till kommissionens konsekvensbedömningar[21]. Under 2009 presenterades den första handlingsplanen för nätverket i syfte att identifiera bästa praxis för tillämpning av subsidiaritetsprincipen i Europas regioner och städer inom vissa utvalda politikområden, t.ex. invandring, klimatförändring, sociala frågor, sjuk- och hälsovårdspolitik och innovation. Med tanke på att kommitténs roll förändrats genom Lissabonfördraget har den anpassat sin arbetsordning[22] och från och med 2010 kommer således alla dess yttranden att innehålla en uttrycklig hänvisning till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

Domstolen

I subsidiaritetsrapporten från 2008 nämns roamingförordningen[23] där the High Court of Justice of England and Wales frågade Europeiska unionens domstol om den ansåg att denna förordning åsidosätter principerna om proportionalitet och subsidiaritet genom att sätta ett tak på kostnaden när en mobiltelefon används i en annan medlemsstat. Till följd av att generaladvokaten lämnat sitt förslag till avgörande i november 2009 kunde domstolen fatta sitt beslut i juni 2010. I detta beslut bekräftas att förordningen står i proportion till målet, dvs. att skydda konsumenterna mot höga avgifter och är berättigad med avseende på subsidiaritetsprincipen, eftersom det är nödvändigt med en välfungerande inre marknad för roamingtjänster. I sina slutsatser underströk domstolen att kommissionen innan den lade fram sitt förslag till förordning redan i sin konsekvensbedömning hade utrett vilket resultat man skulle få med avseende på effektivitet och ekonomisk verkan av att reglera slutkundsledet, grossistledet eller båda dessa marknader.

VIKTIGA ÄRENDEN DÄR IAKTTAGANDET AV SUBSIDIARITETSPRINCIPEN IFRÅGASATTS

I detta avsnitt av rapporten redovisas de kommissionsförslag som gav upphov till flest diskussioner om subsidiaritet och proportionalitet bland medlagstiftarna och intressenterna. Vissa av de ärenden som diskuterades under 2009 togs upp redan i den föregående rapporten.

Direktivet om avgifter för luftfartsskydd[24]

I detta förslag fastställs de allmänna principer som medlemsstaterna och flygplatsmyndigheterna ska följa när de fastställer sina avgifter för luftfartsskydd. Syftet är att undvika snedvridning av konkurrensen. Kommissionen kontrollerade olika åtgärders proportionalitet redan i konsekvensbedömningen, vilket ledde till att vissa inslag som t.ex. ett obligatoriskt centralt säkerhetsförfarande inte togs med i det slutgiltiga förslaget. Förslaget säger inte heller något om hur säkerhetsåtgärder ska finansieras, utan det överlåts på medlemsstaterna att besluta om detta. Europaparlamentet ville skärpa direktivet genom att införa krav på att säkerhetsåtgärder som t.ex. åtgärder för att skydda allmänheten mot terrorism, ska finansieras med offentliga medel och inte av passagerarna själva[25]. Parlamentet hade visserligen önskat att detta skulle gälla för alla kommersiella flygplatser, men i rådet föreslog flera medlemsstater att räckvidden skulle begränsas till flygplatser med en årlig passagerartrafik som överskrider en viss tröskelnivå i syfte att garantera att kostnaderna för efterlevnad står i proportion till initiativets mål[26]. Det har ännu inte nåtts någon politisk enighet i denna fråga.

Direktivet om byggnaders energiprestanda 11

Kommissionen föreslog att direktivet skulle omarbetas i samband med andra strategiska energiöversynen i november 2008. Även om alla institutioner i princip välkomnade detta initiativ så varierade dock åsikterna om vilket innehåll och vilken ambitionsnivå som skulle gälla för EU:s insats.

Kommissionen mottog yttranden från det nederländska parlamentets båda kammare under 2009. Första kammaren var positiv under det att andra kammaren hävdade att förslaget stred mot subsidiaritetsprincipen, eftersom den anser att det är medlemsstaterna som ska avgöra hur de nationella klimatmålen ska uppnås och vilka sektorer som ska beröras.

Europaparlamentet föreslog ändringar som innebar en ökad ambitionsnivå, bland annat ett krav på att nya byggnader måste vara s.k. nollenergihus från och med 2019[27]. I rådet uttryckte flera medlemsstater oro över den höga ambitionsnivån och över flera av Europaparlamentets föreslagna ändringar ”som vid första åsyn förefaller väl ambitiösa och orealistiska”[28]. De ansåg att definitionen av byggnader där koldioxidutsläppen är låga eller noll och de kvantitativa målen ledde till problem när det gäller subsidiaritetsprincipen och innebar ökade kostnader och en oproportionerlig administrativ börda. I november 2009 nåddes en kompromiss som innebar att alla nya byggnader bör uppfylla höga normer när det gäller energiprestanda och hämta en betydande del av sitt energibehov från förnybara energikällor efter 2020. Det åligger varje enskild medlemsstat att fastsälla de normer som ska användas för att uppnå dessa mål.

Direktivet om likabehandling på andra områden än arbetslivet[29]

Kommissionen antog detta förslag 2008 i syfte att utöka skyddet mot diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, sexuell läggning, religion eller övertygelse till att gälla även på andra områden än arbetslivet. Förslaget diskuterades i subsidiaritetsrapporten för 2008. Med tanke på subsidiaritetsprincipen gjorde kommissionen tydlig åtskillnad på EU:s befogenheter och medlemsstaternas befogenheter, eftersom den inte ville att direktivet skulle omfatta sådana frågor som eventuellt skulle kunna anses falla inom ramen för en medlemsstats nationella behörighet. Även om det i kommissionens förslag bland annat angavs att direktivet inte ska ”påverka tillämpningen av nationella lagar om civilstånd eller familjerättslig ställning och reproduktiva rättigheter” ansåg Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor ändå att gränsdragningen mellan gemenskapslagstiftningen och de nationella lagstiftningarna på områdena familjerätt, giftermål och reproduktion behövde klargöras ytterligare[30]. I rådet ställde några medlemsstater frågor rörande iakttagandet av subsidiaritetsprincipen och vissa andra uttryckte sin oro över de administrativa och finansiella kostnader direktivet ger upphov till och över att dessa eventuellt inte står i proportion till målet. De diskussioner som fördes under de svenska och spanska ordförandeskapen 2009 respektive 2010 ledde till en mer precis definition av åtgärdens räckvidd och till mer ingående hänvisningar till gränsdragningen mellan medlemsstaternas och EU:s befogenheter. Någon politisk enighet har dock ännu nåtts.

Direktivet om markskydd[31]

Diskussionerna om detta förslag, som togs upp i subsidiaritetsrapporterna för 2007 och 2008, fortsatte även under 2009. Kommissionens förslag stöddes av Europaparlamentet men stoppades i rådet genom en blockerande minoritet av delegationer, varvid några hänvisade till subsidiaritetsprincipen och en del andra till de kostnader och den administrativa börda förslaget väntas ge upphov till. Andra medlemsstater anser att det behövs en insats på EU-nivå, inte minst på grund av att marken spelar roll för klimatförändringen och den biologiska mångfalden, som båda har gränsöverskridande verkningar. Detta direktiv var visserligen ett prioriterat ärende under det spanska ordförandeskapet under första halvåret 2010, men man har trots detta ännu inte nått fram till en överenskommelse.

Direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård 10

Kommissionen lämnade förslag till detta direktiv 2008. Även om det är medlemsstaterna själva som i första hand har ansvaret för sina hälso- och sjukvårdssystem har ett antal avgöranden i Europeiska unionens domstol på detta område lett till att det uppstått ett behov av en insats på EU-nivå. Kommissionen mottog sju yttranden från kammare i de nationella parlamentena, varav tre stycken pekade på problem med subsidiaritetsprincipen med hänvisning till att förslaget skulle kunna inverka på medlemsstaternas förmåga att planera och finansiera hälso- och sjukvårdstjänster. Även om detta slags frågor togs upp även under diskussionerna i Europaparlamentet så antogs förslaget ändå av parlamentet redan vid första behandlingen i april 2009.

Rådet nådde politisk överenskommelse den 8 juni. Genom denna stärks de bestämmelser som gör det möjligt för medlemsstaterna att utveckla ”system med förhandstillstånd” för hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat samt att vägra sådant tillstånd. Dessutom tillämpas kommittéförfarandet inte längre på åtgärder kopplade till e-hälsovård, såsom var fallet i kommissionens ursprungliga förslag. På så sätt beaktas de punkter som medlemsstaterna är bekymrade över, nämligen behovet att säkra kontrollen över patientflödena och garantera planeringen och finansieringen av hälso- och sjukvårdssystemen[32].

Rörlighet i städer

Kommissionen antog grönboken Mot en ny kultur för rörlighet i städer[33] 2007 i syfte att identifiera vad EU bör göra inom detta område. Europaparlamentet hävdade i sin resolution om denna grönbok att EU inte bör lagstifta utan i stället har till uppgift att utarbeta en EU-strategi och se till att frågan om stadstransporter integreras även i andra politikområden. Under 2009 antog Europaparlamentet även ett initiativbetänkande i vilket det framhålls att det ofta är nödvändigt med samordning på EU-nivå för att de lokala myndigheterna ska kunna hantera vissa stadstransportfrågor. Det föreslog att kommissionen skulle företa undersökningar, utarbeta en rättslig ram, finansiera forskning och främja bästa praxis[34]. Tysklands Bundesrat menade å andra sidan i sitt yttrande över subsidiaritetsrapporten för 2009[35] att vissa åtgärder i grönboken inte var förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, eftersom det hade varit tillräckligt med åtgärder på medlemsstatsnivå i dessa fall. Detta står i kontrast till Leipzigstadgan[36] som lades fram av det tyska EU-ordförandeskapet, i vilken det visserligen anges att stadsutvecklingspolitiken bör beslutas på nationell, regional eller lokal nivå men att åtgärder på EU-nivå ändå ger ett mervärde när det gäller utbyte av bästa praxis och stöd till stadsforskning.

I september 2009 antog kommissionen handlingsplanen för rörlighet i städer[37]. Arbetet med konsekvensbedömningen bidrog till att inrikta åtgärderna på utbyte av information och bästa praxis. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnade visserligen planen men ansåg ändå att det behövdes en tydligare precisering av EU:s befogenheter och skyldigheter[38]. Regionkommittén stödde handlingsplanen och noterade att åtgärderna inte stred mot subsidiaritetsprincipen[39]. Rådet prövade handlingsplanen med avseende på subsidiaritetsprincipen, välkomnade handlingsplanen och uppmanade kommissionen att ta med mål och strategier för rörlighet i städer i den vitbok om EU:s transportpolitik som är under utarbetande[40].

Direktivet om kvalitets- och säkerhetsnormer för organ av mänskligt ursprung avsedda för transplantation 15

Kommissionens förslag som antogs 2008 har till syfte att säkra att det tillämpas grundläggande kvalitets- och säkerhetskrav för organ av mänskligt ursprung avsedda för transplantation. Cosac har utfört en ”subsidiaritetskontroll” och av de 27 yttranden som mottagits för denna var 23 stycken positiva. Österrikes Bundesrat konstaterade ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Tysklands Bundestag, Förenade kungarikets House of Commons och Nederländernas Tweede Kamer der Staten-generaal noterade att de inte ansåg sig kunna dra några slutsatser enbart på grundval av kommissionens subsidiaritetsanalys. Tysklands Bundesrat och Italiens Senato della Repubblica ansåg att några bestämmelser eventuellt inte faller inom ramen för unionens behörighet. Medlagstiftarna hade emellertid inga invändningar av detta slag. Medlemsstaterna, församlade i rådet, gav direktivet sitt politiska stöd och Europaparlamentet antog direktivet efter första behandlingen.

Direktivet om konsumenträttigheter 9

Kommissionens förslag syftar till att förenkla EU:s ram för konsumentskydd genom att slå samman fyra direktiv om konsumenträttigheter och genomföra en fullständig harmonisering av konsumenternas grundläggande rättigheter för att minska fragmenteringen av lagstiftningen.

I fem av de sex yttranden som lämnats av de nationella parlamentens kammare drogs slutsatsen att en fullständig harmonisering stod i strid med subsidiaritetsprincipen när det gäller vissa rättigheter, eftersom man inte längre skulle kunna tillämpa den nationella lagstiftningen som i vissa fall innebar en högre skyddsnivå. I Europaparlamentet ställde man sig frågan om fragmenteringen av medlemsstaternas lagstiftning verkligen är sådan att det skulle vara berättigat med åtgärder på EU-nivå och om en fullständig harmonisering skulle kunna leda till ett alltför restriktivt regelverk[41]. I rådet förklarade en majoritet av medlemsstaterna att de föredrog en blandad och flexibel harmonisering[42]. För att övervinna motståndet mot en fullständig harmonisering har kommissionen således föreslagit att man eventuellt skulle kunna inrikta harmoniseringen på de rättigheter som har stor betydelse för den inre marknaden som t.ex. reglerna för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler[43].

SLUTSATSER

Majoriteten av kommissionens förslag har antagits av medlagstiftarna utan några större diskussioner om subsidiaritet och proportionalitet. När det gäller dessa förslag är det således rimligt att anta att förenligheten med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna inte har utgjort något problem. När det gäller de fall där förenligheten har ifrågasatts framgår det dock av resonemanget ovan att de aktörer som deltagit i diskussionerna lämnat mycket varierande synpunkter. Skillnaderna finns inte bara mellan olika institutioner utan även internt inom dessa institutioner samt ibland även mellan de olika aktörerna i en medlemsstat.

Debatten om subsidiaritet och proportionalitet kommer att berikas ytterligare tack vare det ökade inflytande som de nationella parlamenten får genom Lissabonfördraget. Kommissionen strävar efter att stärka sina förbindelser med de nationella parlamenten ytterligare inom ramen för den politiska dialog som pågår sedan 2006. Subsidiaritets- och kontrollmekanismerna spelar en viktig roll i denna process och en redogörelse för denna mekanism kommer att presenteras i nästa subsidiaritetsrapport[44].

BILAGA I

Förteckning över de kommissionsdirektiv däryttrandet från det nationella parlamentet innehåller synpunkterrörande subsidiaritets- och proportionalitetsanalysen

1. Direktiv rörande gränsöverskridande hälso- och sjukvård (KOM(2008) 414)

2. Direktiv om konsumenträttigheter (KOM(2008) 614)

3. Direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (KOM(2008) 543)

4. Direktiv rörande kritisk infrastruktur (KOM(2008) 676)

5. Direktiv rörande en gemenskapsram för kärnsäkerhet (KOM(2008) 790)

6. Direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2008) 815)

7. Grönbok om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter (KOM(2008) 794)

8. Direktivet om byggnaders energiprestanda (KOM(2008) 780)

9. Meddelande om offentlig upphandling för en bättre miljö (KOM(2008) 400)

10. Direktivet rörande sena betalningar (KOM(2009) 126)

11. Beslut rörande bekämpning av sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi (KOM(2008) 135)

12. Stockholmsprogrammet (KOM(2009) 262)

13. Meddelande rörande produktionsmetoden för EU-statistik (KOM(2008) 404)

14. Grönbok rörande rörlighet i utbildningssyfte (KOM(2009) 329)

15. Förordning rörande förebyggande av olyckor inom civil luftfart (KOM(2009) 611)

16. Handlingsplan för rörlighet i städer (KOM(2009) 490)

17. Direktiv rörande förebyggande av skador på grund av vassa instrument inom hälso- och sjukvården (KOM(2009) 577)

18. Meddelande rörande gemensam programplanering för forskning (KOM(2008) 468)

[1] Protokoll (nr 30) till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som var tillämpligt t.o.m. den 30 november 2009 och protokoll (nr 2) till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) som är tillämpligt sedan den 1 december 2009.

[2] Kommissionens meddelande om smart lagstiftning i Europeiska unionen.

[3] EGT C 329, 6.12.1993, s. 132.

[4] Avsnitt 2.3 i det interinstitutionella avtalet om subsidiaritet från 1993.

[5] Varje nationellt parlament har två röster och i tvåkammarsystem har varje kammare var sin röst.

[6] SEK(2009) 1728.

[7] SEK(2009) 92.

[8] KOM(2009) 551 och KOM(2009) 554.

[9] KOM(2008) 614.

[10] KOM(2008) 414.

[11] KOM(2008) 780.

[12] Se även kommissionens rapport om förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamentena (KOM(2010) 291).

[13] KOM(2006) 211.

[14] Dessa initiativ anges i bilaga I.

[15] KOM(2008) 818.

[16] KOM(2009) 338.

[17] KOM(2009) 154.

[18] Europaparlamentets arbetsordning: http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC

[19] Rådets beslut 2004/338/EG, Euratom av den 22 mars 2004 om antagande av rådets arbetsordning (EUT L 106, 15.4.2004, s. 22).

[20] http://subsidiarity.cor.europa.eu

[21] Att minska ojämlikhet i hälsa i EU och en översyn av dricksvattendirektivet.

[22] EUT L 6, 9.1.2010, s. 14.

[23] Mål 58/8: Vodafone Ltd, Telefónica O2 Europe plc, T-Mobile International AG, Orange Personal Communications Services Ltd mot Secretary of State for Business, Enterprise and Regulatory Reform (Förordning (EG) nr 717/2007).

[24] KOM(2009 ) 217.

[25] Pressmeddelande av den 1 mars 2010, ref. nr. 20100301IPR69737.

[26] Pressmeddelande av den 18 december 2009, ref. PRES/09/373.

[27] Europaparlamentets ståndpunkt första behandlingen, ref. P6_TA(2009)0278.

[28] Rådets dok. 8989/09.

[29] KOM(2008) 426.

[30] Yttrande från utskottet för rättsliga frågor (den 13 februari 2009) till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor rörande förslaget till rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

[31] KOM(2006) 232.

[32] Rådets dokument 15181/09.

[33] KOM(2007) 551.

[34] Europaparlamentets lagstiftningsdatabas, ref. INI/2008/2041.

[35] Drucksache 745/09 (Beschluss).

[36] Leipzigstadgan om hållbara städer i Europa och Europeiska unionens territoriella agenda.

[37] KOM(2009) 490.

[38] Informationsmeddelande TEN/414 - CESE 36/2010.

[39] Yttrande om handlingsplanen för rörlighet i städer, COTER-V-003.

[40] Rådets slutsatser om handlingsplanen för rörlighet i städer som antogs vid det 3024e mötet i rådet (transport, telekommunikation och energi) i Luxemburg den 24 juni 2010.

[41] Pressmeddelande av den 17 mars 2010, ref. nr. 20100317IPR70798.

[42] Pressmeddelande av den 25 maj 2010, ref. MEMO/09/10.

[43] Pressmeddelande av den 15 mars 2010, ref. SPEECH/09/10.

[44] I juni 2010 hade kommissionen översänt 19 förslag till de nationella parlamentena och mottagit 4 motiverade yttranden.