1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/10

—

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att mycket återstår att göra innan de utvecklingsmål som det internationella samfundet fastställde i millenniedeklarationen för över tio år sedan har uppnåtts, trots vissa framsteg på en rad sociala områden.

—

Vi anser att man bör lägga större vikt vid olika faktorer som har samband med de resurser som finns tillgängliga för finansieringen av utvecklingspolitiken, hålla fast vid biståndsåtagandena, stärka utvecklingsländernas kapacitet att använda sina inhemska resurser, stärka deras skattesystem, bekämpa korruption, främja kampen mot skatteflykt, kapitalflykt och olagliga penningflöden, samt uppmuntra sökandet efter nya finansieringskällor.

—

Kommittén beklagar att kommissionen i sin grönbok inte framhäver de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll inom EU:s samarbetspolitik, som har som mål att vara effektiv och åtnjuta samhällets stöd, trots att kommissionen instämmer i att dessa myndigheter har en fundamental betydelse när det gäller utvecklingsbistånd och samarbetsprogrammen. På grund av detta efterlyser ReK en mer centraliserad strategi med avseende på lokala och regionala myndigheters roll när det gäller att främja en utveckling med en bred social bas, inrätta effektiva institutioner för samhällsstyrning i utvecklingsländerna, samt skapa en energimodell som är miljömässigt hållbar.

—

ReK hoppas att översynen av den europeiska utvecklingspolitiken och samförståndet på EU-nivå ska fortsätta på den bana som utstakas i meddelandet ”Lokala myndigheter: utvecklingsaktörer”, i vilket man betonar dessa myndigheters ställning, roll och mervärde inom dessa tema- och politikområden. I ljuset av detta, och i syfte att stimulera utbyten och skapa ett forum där de lokala och regionala myndigheterna kan komma till tals i den politiska debatten i frågor som rör samarbete och utveckling, åtar sig ReK att även i fortsättningen bedriva ett nära samarbete med Europeiska kommissionen när det gäller att anordna den årliga konferensen för decentraliserat samarbete.

Föredragande

Jesús GAMALLO ALLER (ES–PPE), Generalsekreterare med ansvar för yttre förbindelser och förbindelser med EU i Galiciens regionregering

Referensdokument

Grönbok om ”EU:s utvecklingspolitik till stöd för en socialt integrerande tillväxt och en hållbar utveckling – Att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare”

KOM(2010) 629 slutlig

1.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att mycket återstår att göra innan de utvecklingsmål som det internationella samfundet fastställde i millenniedeklarationen för över tio år sedan har uppnåtts, trots vissa framsteg på en rad sociala områden.

2.

Kommittén håller med kommissionen om nödvändigheten av att stärka effekterna och öka mervärdet av EU:s utvecklingspolitik i syfte att förverkliga millenniemålen. ReK anser att denna uppgift är ännu viktigare med tanke på den allvarliga ekonomiska kris som drabbat många bidragsgivare.

3.

Kommittén beklagar att man i grönboken inte går närmare in på vilka kriterier som är nödvändiga för att fastställa mervärdet av EU:s samarbetspolitik, att man inte lägger större vikt vid behovet av en rigorös konsekvensbedömning av de genomförda åtgärderna, och att man inte föreslår några åtgärder i syfte att bygga vidare på Parisagendan, Accra-handlingsplanen samt de förpliktelser som följer av det europeiska samförståndet om utveckling och EU:s uppförandekod.

4.

Vi anser att man bör lägga större vikt vid olika faktorer som har samband med de resurser som finns tillgängliga för finansieringen av utvecklingspolitiken, hålla fast vid biståndsåtagandena, stärka utvecklingsländernas kapacitet att använda sina inhemska resurser, stärka deras skattesystem, bekämpa korruption, främja kampen mot skatteflykt, kapitalflykt och olagliga penningflöden, samt uppmuntra sökandet efter nya finansieringskällor.

5.

Kommittén är övertygad om att ett fokuserat stöd som systematiskt följs upp och utvärderas utgör en värdefull investering för bidragsgivarna. Det är även en investering i frihet och rättvisa, eftersom det bidrar till att skapa rättvisare samhällen som i högre grad bygger på erkännandet av de mänskliga rättigheterna. Dessutom är det en investering i möjligheter till framsteg och välstånd, eftersom utveckling i ett område är en av grunderna till stabilitet och dynamisk utveckling i andra områden i en sammanlänkad värld. Slutligen är det en investering i säkerhet, eftersom spänningarna minskar och det internationella systemets styrbarhet förbättras.

6.

Vi framhåller att det internationella biståndet endast är en faktor bland andra faktorer som kan sätta fart på utvecklingen i de fattigaste länderna, vilket innebär att givarländernas politik måste bli mer konsekvent, och att den lagstiftning som reglerar den internationella handeln och den rika världens jordbrukssubventioner bör utformas på ett sådant sätt att de möjligheter till framsteg som globaliseringen erbjuder fördelas så rättvist som möjligt. Kommittén beklagar att dessa aspekter inte behandlas på ett adekvat sätt i grönboken, trots att de behandlats på möten med internationella ledare i FN och G-20.

7.

Kommittén beklagar att kommissionen i sin grönbok inte framhäver de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll inom EU:s samarbetspolitik, som har som mål att vara effektiv och åtnjuta samhällets stöd, trots att kommissionen instämmer i att dessa myndigheter har en fundamental betydelse när det gäller utvecklings¬bistånd och samarbetsprogrammen. På grund av detta efterlyser ReK en mer centraliserad strategi med avseende på lokala och regionala myndigheters roll när det gäller att främja en utveckling med en bred social bas, inrätta effektiva institutioner för samhällsstyrning i utvecklingsländerna, samt skapa en energimodell som är miljömässigt hållbar.

8.

ReK hoppas att översynen av den europeiska utvecklingspolitiken och samförståndet på EU-nivå ska fortsätta på den bana som utstakas i meddelandet ”Lokala myndigheter: utvecklingsaktörer”, i vilket man betonar dessa myndigheters ställning, roll och mervärde inom dessa tema- och politikområden. I ljuset av detta, och i syfte att stimulera utbyten och skapa ett forum där de lokala och regionala myndigheterna kan komma till tals i den politiska debatten i frågor som rör samarbete och utveckling, åtar sig ReK att även i fortsättningen bedriva ett nära samarbete med Europeiska kommissionen när det gäller att anordna den årliga konferensen för decentraliserat samarbete.

9.

Regionkommittén hänvisar till sitt yttrande om ”Vårpaketet: EU:s åtgärdsplan för att uppnå millennieutvecklingsmålen” (CdR 116/2010), i vilket kommittén föreslog följande: ”Man kunde dessutom överväga att var och en av de 100 000 lokala och regionala myndigheterna i EU, med beaktande av nationell lagstiftning, beslutar att frivilligt avsätta minst en euro per invånare till utvecklingsbistånd. De regionala och lokala myndigheter som inte direkt deltar i decentraliserat samarbete kunde betala in sitt bidrag till en fond för utvecklingsbistånd till lokala myndigheter, vilket redan nu är fallet i Spanien. Åtgärder som indirekt bidrar till utveckling (som t.ex. bidrar till att öka allmänhetens medvetenhet om fattigdomen i världen) skulle också kunna beaktas i detta sammanhang.”

10.

ReK instämmer med kommissionen i att biståndet ska inriktas på ”områden där det kan ge ett klart mervärde”. Man anger emellertid varken kriterier eller indikatorer som gör det möjligt att på ett säkert sätt fastställa hur EU:s förmåga att skapa mervärde i förbindelse med samarbetspolitiken kan mätas.

11.

Kommittén instämmer i kommissionens rekommendation att bibehålla och förbättra förfarandena för utvärdering av effekterna av EU:s samarbetspolitik och påminner om att det finns stort utrymme för EU att införa kraftfullare och mer innovativa utvärderingsmetoder, exempelvis baserade på randomisering (randomized evaluation), en metod som EU hittills knappast har använt. En sådan satsning bör även göras inom det decentraliserade samarbetet.

12.

ReK håller med kommissionen om att det finns minst två anledningar till att prioritera målet om ”en tillväxt till stöd för mänsklig utveckling”. För det första därför att man på detta sätt kan rätta till den skevhet som har kännetecknat biståndet under de senaste åren, då tonvikten lagts på utvecklingens sociala dimension. De sociala landvinningarna går emellertid lätt förlorade om de inte åtföljs av en ekonomisk utveckling som inkluderar alla. För det andra påverkar krisen tillväxtpotentialen samt förutsättningarna för att minska fattigdomen och skapa arbetstillfällen i en lång rad utvecklingsländer.

13.

Tillväxt är inte synonymt med utveckling och utveckling innebär, utöver ökad produktionskapacitet, att de sociala målen främjas och att välståndet fördelas inom hela territoriet genom en hållbar lokal och regional utveckling som omfattar hela regionen och är tillgänglig även för de fattigaste befolkningsgrupperna.

14.

För att denna territoriellt baserade utveckling ska bli livskraftig är de lokala och regionala myndigheternas medverkan av avgörande betydelse, eftersom de är de viktigaste aktörerna i samband med skapandet av en inhemsk, hållbar tillväxt.

15.

En av de viktigaste uppgifterna när det gäller alla utvecklingsstrategier är att stärka partnerländernas institutioner och öka deras effektivitet och legitimitet för att därigenom förbättra förutsättningarna för den ekonomiska och sociala förändringsprocessen.

16.

Kommissionen uppmanas emellertid att i högre grad uppmärksamma den negativa effekt som biståndsberoende kan få på partnerländernas institutioner och att lägga större vikt vid avgörande åtgärder som syftar till att bekämpa korruption och att öka utvecklingsländernas beskattningskapacitet för att därigenom inte bara förbättra institutionernas kvalitet utan även minska biståndsberoendet och stärka deras kapacitet att använda sina inhemska resurser.

17.

Decentraliseringsprocesserna spelar en avgörande roll för att institutionerna ska bli mer legitima och effektiva, eftersom de bidrar till att den styrande nivån kommer närmare medborgarna och att de demokratiska värderingarna förankras i samhället. De lokala och regionala myndigheterna bör spela en avgörande roll när det gäller att uppmuntra dessa processer, men denna aspekt finns inte med i grönboken.

18.

Uppnåendet av en viss säkerhetsnivå är en förutsättning för att skapa utveckling. Detta tvingar givarländerna att se över existerande förbindelser mellan säkerhets- och utvecklingsagendorna, eftersom de har ett samband. Man bör stärka institutionerna, de mänskliga rättigheterna och den sociala sammanhållningen i de länder där statsmakten är bräcklig, samt inrätta mekanismer för tidig varning och förebyggande diplomati. Kommissionen uppmanas emellertid att klargöra kompetensfördelningen mellan de avdelningar som är ansvariga för samarbetet och de som ansvarar för EU:s externa åtgärder.

19.

Kommittén håller med kommissionen om att om man vill förbättra biståndets effektivitet krävs det en ”mer systematisk och effektiv” samordning mellan de europeiska givarna och ger sitt stöd till att kommissionen lägger fram förslaget om att synkronisera de nationella programplaneringscyklerna för rådet 2011. En av principerna i Parisagendan är att förbättra samordningen av biståndet för att därigenom öka biståndets effektivitet. Detta är en del av det europeiska samförståndet om utveckling och utgör en av de grundläggande principerna i EU:s författningstexter (fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht och Lissabonfördraget).

20.

Kommittén beklagar dock att grönboken inte nämner ett annat område som utgör ett komplement till samordningsaspekten och som har en enorm potential, nämligen behovet av en bättre arbetsfördelning mellan EU:s bidragsgivare. Det är inte bara arbetsfördelningen mellan de nationella bidragsgivarna som bör undersökas, utan också fördelningen mellan nationella och subnationella givare (regionala och lokala) med tanke på deras viktiga roll inom EU:s olika samarbetssystem. Därför uppmanas kommissionen att inrätta kontaktpunkter för de regionala och lokala organen inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och GD DEVCO både i EU och i partnerländerna. Dessutom anser ReK att det är ytterst nödvändigt att inrätta en särskild finansieringsmekanism som står till förfogande för de lokala och regionala myndigheterna inom EU.

21.

För att göra framsteg i fråga om en lämplig arbetsfördelning är det önskvärt att grönboken stöder en strategi som innebär att EU:s biståndspolitik inte enbart baseras på målen, utan även på aktörerna och ansvarsfördelningen mellan dem, dvs. en strategi som framhäver de lokala och regionala myndigheternas bidrag när det gäller att berika samarbetspolitiken och göra den effektivare.

22.

Biståndet är bara en av flera komponenter när det gäller bidragsgivarnas offentliga politik som påverkar partnerländernas utvecklingsmöjligheter. Därför är det ett centralt mål för EU:s utvecklingspolitik att se till att den offentliga politiken blir mer konsekvent. Detta har länge varit en av EU:s grundläggande principer (fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht och Lissabonfördraget). Kommissionens rapporter om den årliga utvärderingen av medlemsstaternas (och kommissionens egna) framsteg när det gäller grundläggande sektorsspecifika aspekter i samband med konsekvens inom politiken är ett värdefullt instrument för att främja utvecklingen och öppenheten på detta område. ReK framhåller i detta sammanhang betydelsen av fortsatta reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken för att säkerställa att den inte motverkar målen för unionens utvecklingspolitik.

23.

Förbindelserna mellan lokala myndigheter i EU och deras motsvarigheter i mottagarländerna gör det möjligt att konkret främja principen om egenansvar, som står i centrum för Parisdeklarationen och som inte ska betraktas som en fråga på enbart statlig nivå.

24.

Kommittén framhåller att man måste respektera de grundläggande bestämmelserna i EU:s handelsavtal och inte medge några undantag till kraven när det gäller ursprungsreglerna beträffande produkter från partnerländerna, trots att detta kan utgöra en del av associeringsavtalen. De eventuella negativa effekter med avseende på den inre marknadens funktion som kan bli resultatet av dessa undantag från lagstiftningen bör vägas mot eventuella fördelar när det gäller en hållbar utveckling i dessa länder genom att en uteslutande lokal produktion stimuleras.

25.

Budgetstöd är inte något universalmedel och bör därför endast beviljas efter en noggrann analys av situationen i landet. Det är en typ av stöd som främjar samordning mellan biståndsgivarna och egenansvar i partnerländerna. Användningen av denna metod kan motiveras med hjälp av dessa båda mål, förutsatt att förhållandena är lämpliga.

26.

Regionkommittén betonar ännu en gång sitt engagemang när det gäller att utöka sitt samarbete med Europeiska kommissionen i frågor som rör samarbetspolitik och decentraliserad utveckling. Vi framhåller också behovet av fortsatta ansträngningar för att förmå medlemsstaterna och alla de lokala och regionala myndigheterna inom EU att använda sig av atlasen för decentraliserat samarbete, som ger en översikt av de verksamheter inom detta område som finansieras av lokala och regionala myndigheter inom EU. Vidare vill vi understryka att EU:s webbportal för decentraliserat samarbete utgör ett användbart instrument som kommer att bidra till bättre kontakter mellan partner inom detta område, en mer effektiv användning av stödet och undvikande av dubbelarbete.

27.

ReK anser att EU i större utsträckning bör ta hänsyn till inte bara de lokala och regionala myndigheternas ekonomiska betydelse, utan också till det viktiga mervärde som olika regioner eller territorier kan bidra med inom vissa särskilda kompetensområden. Genom sin erfarenhet och sina sakkunskaper på olika områden kan de bidra med lösningar som är anpassade till behoven i de tredjeländer som utgör samarbetspartner, och detta innebär att regionerna och territorierna kan tillföra ett mervärde vid samarbete inom områden som administrativ kapacitetsuppbyggnad, fysisk planering, utbildning, räddningstjänst, jordbrukets och fiskets betydelse för livsmedelstryggheten, förnybar energi, vatten, miljö, havsvetenskap och tillämpad forskning och utveckling. Detta är i synnerhet aktuellt när det gäller de yttersta randområdena, som spelar en aktiv roll som gränsområden och utgör en bas för EU i ett internationellt perspektiv. De kan också bidra till en mer effektiv europeisk utvecklingspolitik.

28.

Regionkommittén ser positivt på förslaget att säkra att biståndet främjar en hållbar tillväxt för alla i partnerländerna. Vi beklagar emellertid att två av de viktigaste aspekterna för att nå detta mål saknas i grönboken. Den första är behovet av att främja en lämplig omfördelning av de inkomster som framstegen genererar och se till att de fördelas mer rättvist enligt vad som är socialt önskvärt. En viss jämlikhetsnivå är nödvändig för att säkerställa stabilitet, konsolidera institutionerna och främja en tillväxt med en bred social bas. Den andra aspekten innebär att ländernas kapacitet på skatteområdet måste stärkas och bedrägerier, kapitalflykt och olagliga penningflöden bekämpas, eftersom de dränerar utvecklingsländernas måttliga inhemska resurser och begränsar deras möjligheter att göra framsteg.

29.

Kommittén framhåller dock att utveckling innebär något mer än enbart tillväxt. Där ingår sociala landvinningar, förstärkning av institutionerna och förändringar i samhället och av produktionen. Målet bör därför vara att uppmuntra en hållbar tillväxt för alla som stimulerar en utveckling på lokal nivå.

30.

Regionkommittén understryker betydelsen av jämställdhet för att uppnå en hållbar tillväxt i våra partnerländer. Förutom att vara en grundläggande fråga om mänskliga rättigheter är reformer för att låta flickor och kvinnor nå sin fulla potential i samhället – utan diskriminering eller hot om våld – det effektivaste sättet för våra partnerländer att utveckla sina ekonomier.

31.

Inrättandet av starka och legitima institutioner kräver att man lägger större vikt vid fördelningsaspekterna då avkastningen av tillväxten kommer fler till del, liksom möjligheterna och chanserna att göra sin röst hörd, samtidigt som decentraliseringsprocesserna, som för institutionerna närmare medborgarna, förstärks. Mot bakgrund av detta anser ReK att de lokala och regionala myndigheternas förvaltningsförmåga bör stärkas i partnerländerna (i detta sammanhang kan program som Taiex och Erasmus utgöra en lämplig inspirationskälla), vilket skulle bidra till en bättre användning av samarbetsfonderna. Kommittén skulle dock vilja uppmana Europeiska kommissionen att starta program för sektorsspecifikt budgetstöd, i syfte att göra det lättare för de lokala och regionala myndigheterna i utvecklingsländer att få tillgång till resurserna.

32.

ReK instämmer i att en god utbildningspolitik är en av de grundläggande förutsättningarna för utveckling, och därför anser kommittén att främjandet av utbildning i dessa länder bör vara en av hörnpelarna i EU:s samarbets- och utvecklingspolitik.

33.

För att detta mål ska kunna uppnås är det nödvändigt att främja och stödja decentraliseringsprocesserna i partnerländerna och, där så är lämpligt, fördela befogenheterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Decentralisering kan vara en lämplig väg för att demokratisera länderna och förankra dem djupare i den sociala verkligheten och för att säkra att utvecklingen omfattar hela territoriet och alla delar av samhället.

34.

Den betydelse som grönboken lägger vid aspekter i samband med kampen mot klimatförändringarna och stödet till den biologiska mångfalden är helt och hållet berättigad. Klimatförändringarna och övriga miljömässiga utmaningar innebär samtidigt för vissa utvecklingsländer möjligheter att göra framsteg genom att utnyttja sina egna natur- och miljöresurser. Det avtal som EU undertecknade i Köpenhamn och som bekräftades i Cancún visar vilken vikt man lägger vid denna aspekt av utvecklingsprocesserna och behovet av att stödja partnerländernas ansträngningar när det gäller att anpassa sig till och mildra miljöproblemen.

35.

Kommittén beklagar att grönboken inte i större utsträckning uppmärksammar de subnationella (regionala och lokala) myndigheternas roll i samband med utformningen av en reell miljöstrategi. Dessa myndigheter har en avgörande betydelse för genomförandet av hållbara strategier för vatten- och avfallsförvaltning, energiförsörjning och skydd av känsliga miljöer.

36.

Ett viktigt element i alla strategier för en miljömässigt hållbar utveckling är den energimodell som ett visst land väljer att använda. Detta innebär att en ökad användning av förnybar energi måste uppmuntras. EU:s erfarenheter på detta område kan vara till nytta för vissa utvecklingsländer, samtidigt som vissa av dessa länder har de speciella förhållanden som krävs för att utveckla denna typ av energi.

37.

ReK föreslår att en internationell överenskommelse mellan lokala och regionala företrädare ska undertecknas. Tanken är att detta skulle fungera som ett energitillskott som kommer alla medborgare till godo, med hjälp av gemensamma program och ett adekvat finansiellt instrument som har utformats särskilt för detta ändamål.

38.

Kommittén betonar att det är viktigt att detta mål om att ändra energimodellen (till förmån för förnybar energi) kompletteras med målsättningen att förbättra landets energiinfrastruktur så att de mest utsatta befolkningsgrupperna får bättre tillgång till energi.

39.

Kommittén instämmer med kommissionen om att landsbygdsutveckling och en tryggad livsmedelsförsörjning är grundläggande faktorer för utvecklingsprocessen, eftersom de berör en sektor som har en avgörande betydelse för tillväxt och ekonomisk omställning i de fattigaste länderna, gör det möjligt att utnyttja en grundläggande rättighet, nämligen adekvat kost, vilket påverkar andra rättigheter (till exempel hälsa, utbildning och arbete), samt ländernas grad av självständighet på internationell nivå.

40.

Den rådande krisen har lett till en onormal ökning av råvarupriserna, inklusive livsmedelspriserna, vilket drabbar de fattigaste ländernas livsmedelsförsörjning mycket hårt, särskilt länderna i Afrika söder om Sahara, där många är nettoimportörer av livsmedel. Kommittén betonar att följden kan bli stora bakslag när det gäller de sociala framsteg som tidigare uppnåtts.

41.

Denna situation är ett resultat av följande fyra faktorer: i) ökad efterfrågan från stora länder med stark tillväxt som driver på handeln med denna typ av produkter på den internationella marknaden, ii) ett otillräckligt engagemang från rika länder och otillräckliga offentliga investeringar i utvecklingsländer under tidigare år när det gäller investeringar på landsbygden, iii) spekulanters agerande, som betraktar dessa produkter som en inkomstkälla där de kan placera sina tillgångar och iv) konsekvenserna av miljöskador för markens och jordbrukets produktivitet.

42.

De tidigare misstagen får inte upprepas inom EU:s samarbetspolitik, och vid utarbetandet av internationella biståndsstrategier måste landsbygdsutvecklingen och livsmedelssäkerheten i partnerländerna prioriteras i högre grad. Kommittén påminner om att EU har lång erfarenhet när det gäller landsbygdsutveckling, jordbrukspolitik och stöd till en tryggad livsmedelsförsörjning, vilket utvecklingsländerna skulle kunna dra nytta av.

43.

Man måste även ta hänsyn till regionernas kapacitet och erfarenheter. De lokala och regionala myndigheterna har erfarenhet av uppbyggnad av grundläggande infrastruktur för livsmedelsdistribution, studier av markens produktivitet, val av lämpliga grödor för de lokala förhållandena, hantering av känsliga, lokala ekosystem samt utarbetande av planer för att säkra befolkningens livsmedelsförsörjning. Dessa aktörer måste följaktligen både involveras och få spela en ledande roll när det gäller EU:s samarbetspolitik.