7.6.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 166/35

—

Regionkommittén välkomnar att framtidens sammanhållningspolitik kan omfatta samtliga europeiska regioner oberoende av utvecklingsnivå och stöder inrättandet av en ny mellankategori av regioner på grundval av principen om likabehandling av regionerna.

—

Kommittén önskar att andra faktorer än BNP ska beaktas vid genomförandet och utvärderingen av sammanhållningspolitiken för att bättre återspegla graden av utveckling i varje region.

—

ReK anser att ESF precis som i dag ska vara fortsatt integrerad i strukturfonderna inom ramen för sammanhållningspolitiken och anser att genomförandet ske på ett territoriellt plan.

—

Kommittén önskar att det territoriella samarbetets mål ska förstärkas, bl.a. genom ökade anslag, och rekommenderar att medlen för territoriella samarbetsprogram fördelas på EU-nivå snarare än på nationell nivå.

—

Kommittén stöder den allmänna principen om en koppling mellan sammanhållningspolitiken och målen i Europa 2020-strategin, men framhåller att sammanhållningspolitiken inte uteslutande ska tjäna Europa 2020-strategin eftersom dess egna mål finns inskrivna i fördraget.

—

Kommittén skulle vilja att målet om territoriell sammanhållning identifieras som en territoriell prioritering i EU:s ”menu”, som ett komplement till förteckningen över frågor med anknytning till Europa 2020-strategin.

—

Regionkommittén stöder utarbetandet av en gemensam strategisk ram och föreslår att ”partnerskapsavtalen för utveckling och investeringar” inkluderar de lokala och regionala myndigheterna i enlighet med principen om flernivåstyre.

—

Kommittén motsätter sig bestämmelserna om (externa) makroekonomiska tvärvillkor samt förslaget att upprätta en resultatreserv, men accepterar nödvändigheten av att inrätta nya former av resultatbaserade finansiella villkor under förutsättning att kriterierna är generella, rättvisa och proportionerliga samt grundade på principen om likabehandling.

Föredragande

:

Michel DELEBARRE (FR–PSE), borgmästare i Dunkerque

Referensdokument

:

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken – ”Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid”

KOM(2010) 642 slutlig

1.

Regionkommittén välkomnar offentliggörandet av den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, som utgör ett bra underlag för diskussionen om sammanhållningspolitikens inriktning efter 2013.

2.

Kommittén uppmärksammar Europeiska kommissionens viktiga analys i denna första rapport om sammanhållningen sedan Lissabonfördragets ikraftträdande och särskilt det faktum att den territoriella sammanhållningen erkänns som ett av unionens nyckelmål. Kommittén beklagar dock att rapporten väsentligen grundar sig på statistik från tiden före den finansiella, ekonomiska och sociala kris som EU genomgår sedan 2008. Kommittén kräver att kommande programperiod ska baseras på uppgifter från tiden efter krisen, och uppmanar rådet och medlemsstaterna att göra allt de kan på politisk och förvaltningsmässig nivå för att uppnå detta mål. Dessutom utgör detta faktum ytterligare en påminnelse om att man måste använda andra kompletterande indikatorer som är mer aktuella för att fastställa hur långt man verkligen har kommit i utvecklingen av regionerna, eftersom enbart BNP:s tillväxt i sig inte kommer att ge en korrekt bild av krisens verkliga effekter. Regionkommittén har redan uttalat sig i denna fråga i yttrandet ”Bortom BNP – Att mäta framsteg i en föränderlig värld”. I detta yttrande föreslås två heltäckande indikatorer som är tillgängliga på kort sikt: ett övergripande miljöindex och en harmoniserad social undersökning på regional nivå.

3.

Kommittén gläder sig över framstegen i fråga om sammanhållningspolitiken, som har gjort det möjligt att skapa tillväxt och arbetstillfällen, stärka humankapitalet, underlätta uppbyggnaden av viktig infrastruktur lokalt och regionalt och förbättra miljöskyddet. Kommittén understryker att sammanhållningspolitiken även är erkänd för sin hävstångseffekt för konkurrenskraft och innovation, i synnerhet genom sin förmåga att mobilisera den privata sektorns potential.

4.

Trots sammanhållningspolitikens framsteg med att minska klyftorna kvarstår betydande obalanser mellan och inom europeiska regioner, i form av skillnader i infrastrukturutvecklingen, människors inkomster samt kvaliteten på de offentliga tjänsterna och tillgången till dem. Dessa framhävs särskilt genom den ekonomiska och finansiella krisens varierande effekter, tillsammans med allt större utmaningar såsom globalisering, arbetslöshet (främst ungdomsarbetslöshet), en åldrande befolkning, klimatförändringar och energiberoende.

5.

Kommittén insisterar därför på att sammanhållningspolitiken måste ges tillräckliga resurser för de målsättningar som eftersträvas, så att insatserna på medlemsstatsnivå samt på regional och lokal nivå kan intensifieras, i syfte att återupprätta en sann ekonomisk, social och territoriell balans mellan europeiska regioner.

6.

Kommittén påminner om att sammanhållningspolitikens europeiska mervärde framför allt förutsätter ett tillvägagångssätt som är

7.

Tack vara detta unika tillvägagångssätt synliggör sammanhållningspolitiken mer än övrig EU-politik den europeiska integrationen i regionerna och för medborgarna, samtidigt som den ger ett svar som är anpassat till och samordnat utifrån deras behov.

8.

Kommittén välkomnar att den femte sammanhållningsrapporten bekräftar att framtidens sammanhållningspolitik kan omfatta samtliga europeiska regioner oberoende av utvecklingsnivå. Vi understryker här att strukturfonderna i första hand bör fokuseras på de minst utvecklade europeiska regionerna, samtidigt som man ger det stöd som behövs till andra regioner för att uppmuntra dem att främja konkurrenskraft, sysselsättning, social delaktighet och hållbar utveckling i syfte att främja en harmonisk utveckling i hela unionen.

9.

Kommittén anser att det finns skäl att överväga att inrätta en ny mellankategori av regioner vars BNP ligger på mellan 75 % och 90 % av EU-genomsnittet. Syftet är att begränsa effekten av tröskeln på 75 % av gemenskapens BNP (aktuell tröskel för stödberättigande mellan konvergensmålet och målet om konkurrenskraft) och garantera likabehandling av regionerna. I sammanhanget är det viktigt att beakta såväl svårigheterna hos de regioner som från och med 2013 för första gången inte omfattas av konvergensmålet, som de regioner som visserligen omfattas av målet om konkurrenskraft under den innevarande programperioden, men som ändå står inför socioekonomiska och strukturella problem i genomförandet av målsättningarna i Europa 2020-strategin och som konfronteras med interna regionala olikheter. Inrättandet av denna kategori får inte drabba de regioner som nu mottar stöd inom ramen för konvergens- och konkurrenskraftsmålen eller som befinner sig under infasning eller utfasning.

10.

Kommittén upprepar sin önskan om att andra faktorer än BNP ska beaktas, i synnerhet med tanke på genomförandet och utvärderingen av programmen, för att bättre återspegla graden av utveckling i varje region och de specifika problemen med social och territoriell sammanhållning (lokala skillnader, inkomstskillnader, arbetslöshetstal, tillgång till tjänster i allmänhetens intresse, tillgång till och interoperabilitet mellan olika transportmedel, miljökvalitet, socialt välbefinnande, utbildningsnivå, etc.). Granskningen efter halva tiden av programplaneringsperioden (5+5) måste ses som en möjlighet att beakta dessa nya kriterier som kompletterar BNP. Vi uppmanar därför kommissionen att ta fram en förteckning över indikatorer på territoriell, social och miljömässig utveckling som kan användas på subregional nivå på grundval av Eurostats, Orates (1) och OECD:s arbete.

11.

Kommittén stöder den integrerade strategin inom sammanhållningspolitiken, så att man kan se till att samtliga fonder (Sammanhållningsfonden, Eruf, ESF, EJFLU och EFF) kompletterar varandra på ett bra sätt och så att man kan underlätta utnyttjandet inom ramen för en integrerad strategi. Kommittén rekommenderar att man tydligt fastställer tillämpningsområdet för varje fond och hur interventioner från andra EU-fonder, t.ex. transport eller miljö, är relaterade till den förra, både på strategisk och på operativ nivå på fältet. Dessutom bör tydliga riktlinjer fastställas på EU-nivå och samordningsstrukturer bör skapas på nationell nivå och nivåerna där under.

12.

Kommittén efterfrågar mer utförlig information när det gäller Europeiska socialfondens (ESF) genomförandebestämmelser, och anser att ESF precis som i dag ska vara fortsatt integrerad i strukturfonderna inom ramen för sammanhållningspolitiken. Ett närmare samarbete mellan ESF och Eruf vore önskvärt. Kommittén uppmuntrar i detta sammanhang användande av korsfinansiering och genomförande av operativa flerfondsprogram (Eruf och ESF).

13.

Om ESF ska bidra till att målen i Europa 2020-strategin och i den europeiska sysselsättningsstrategin uppnås bör genomförandet ske på ett territoriellt plan och till fullo ingå i sammanhållningspolitiken, på basis av fastställda behov på lokal och regional nivå (2). Kommittén gläder sig över att man i slutsatserna från det belgiska ordförandeskapet efter det informella mötet (3) med ministrarna med ansvar för sammanhållningspolitiken rekommenderar att ”ESF:s regionala dimension ska stärkas för att på så sätt öka dess synlighet” och att den sålunda integreras i de regionala socioekonomiska strategierna.

14.

Kommittén hoppas att projekt finansierade av ESF kan synliggöras genom ett mer regionalt inriktat genomförande, där projekten grundar sig på mycket konkreta praktiska lokala behov, vilket skulle öka projektens synlighet och utgöra ett komplement till det arbete som har utförts i fråga om kommunikation och information som finansieras via tekniskt stöd på europeisk, nationell och regional nivå.

15.

Kommittén anser att fördelningen av Eruf/ESF måste grundas på en procentsats som fastställts på nationell nivå, så att man ser till att ESF-anslagen är anpassade till den ekonomiska och sociala sammanhållningens utmaningar i de berörda medlemsstaterna och regionerna. Inom ramen för dessa marginaler föreslår ReK att medlemsstaterna fördelar strukturfonderna (Eruf och ESF) på nationell nivå, i samarbete med lokala och regionala myndigheter.

16.

Flexibilitet mellan Eruf och ESF bör uppmuntras och förenklas i framtiden, främst genom den nya gemensamma strategiska ramen och särskilt när det gäller lokal utveckling och integrerade planer för städer och andra lokala myndigheter (4). Europeiska kommissionen uppmanas att i kommande lagförslag eftersträva ett likartat system för Eruf och EJFLU (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling), för att garantera en mer integrerad strategi för landsbygdsområden.

17.

Kommittén stöder hänvisningen till det territoriella samarbetet, som skulle bevara sin nuvarande tredelade struktur, men beklagar att detta inte behandlas mer utförligt. Kommittén önskar att detta mål kan främjas genom

18.

ReK rekommenderar att medlen för territoriella samarbetsprogram fördelas på EU-nivå snarare än på nationell nivå. Målgrupperna för dessa program bör på ett tydligare sätt redovisa resultaten och mervärdet av territoriella samarbetsprojekt genom att sprida goda metoder och kunnande. Kommittén vill främja en strategisk och integrerad strategi inom samarbetsområdena och undvika alla nationella överväganden i termer av ekonomisk avkastning.

19.

ReK uppmanar kommissionen att i kommande lagstiftningsförslag införa bestämmelser som gör det möjligt att inom ramen för programmen för territoriellt samarbete utnyttja ESF för att finansiera verksamhet som ligger inom fondens tillämpningsområde.

20.

Kommittén efterlyser en verklig komplementaritet mellan sammanhållningspolitikens tre målsättningar. Unionens insatser på ett gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt plan bör komplettera åtgärder som gäller regionala program som genomförs inom ramen för målsättningarna för ”konvergens” och ”regional konkurrenskraft och sysselsättning”. Identifiering av åtgärder som rör territoriellt samarbete inom regionala program skulle kunna uppmuntras, särskilt för att möjliggöra finansiering av strukturprojekt på gränsöverskridande eller transnationell nivå. Parallellt bör en bättre samordning eftersträvas mellan det territoriella samarbetsmålets tre aspekter.

21.

Kommittén understryker behovet av att bättre koppla programmen för territoriellt samarbete till territoriella strategier som grundas på lokala och regionala aktörers gemensamma vilja (5). De transnationella programmen kan stödja makroregionala strategier, liksom de integrerade havsinitiativ som man börjat utarbeta. De gränsöverskridande programmen kan vidare bidra till att främja de nuvarande strategierna för euroregioner och eurometropoler. På samma sätt anser kommittén att man bör väsentligt höja den avståndsgräns på 150 km som används för att placera öar i kategorin gränsregioner.

22.

ReK uppmanar kommissionen att underlätta nya territoriella partnerskap genom att förenkla och förbättra det sätt på vilket interregionala samarbetsprogram förvaltas. Ett förbättrat interregionalt samarbete garanterar inte bara ett samordnat sätt att hantera gemensamma problem, utan gör också att innovativa lösningar inte begränsas av befintliga territoriella gränser.

23.

Den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (EGTS)  (6) är ett värdefullt verktyg för att underlätta samarbetet, särskilt i fråga om det gränsöverskridande samarbetet. EGTS-förordningen behöver i den kommande planeringen förenklas och anpassas utifrån de erfarenheter som gjorts under den aktuella perioden. Detta skulle särskilt kunna gälla personalreglerna och skattereglerna för EGTS samt en minskad tidsåtgång för de aktuella förfarandena. Kommittén förordar också att globalt stöd mer systematiskt beviljas för de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS), så att dessa direkt kan förvalta strukturfonderna.

24.

Europeiska kommissionen uppmanas att förbättra det nuvarande samarbetet vid de yttre gränserna. I synnerhet är det nödvändigt att förenkla förfarandena och åstadkomma större samverkan mellan insatserna inom Eruf, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) och Europeiska utvecklingsfonden (EUF).

25.

ReK betonar att det territoriella samarbetet har en avgörande betydelse för de yttersta randområdena och påpekar att denna fråga är av största vikt för dessa områden på grund av deras geografiska läge vid EU:s mest avlägsna yttre gränser. Kommittén begär att åtgärdsplanen för utvidgat grannskap fullföljs så att man åstadkommer starkare band mellan dessa regioner och deras geografiska omgivning.

26.

Kommittén understryker att sammanhållningspolitiken tillsammans med de andra åtgärder som EU finansierar kan och bör fortsätta spela en central roll, både för att möjliggöra en smart och hållbar tillväxt för alla i enlighet med Europa 2020-strategin och för att främja en harmonisk utveckling av unionen genom att öka alla regioners inneboende potential och minska obalanserna mellan europeiska territorier, vilket anges i artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

27.

Kommittén stöder den allmänna principen om en koppling mellan sammanhållningspolitiken och målen och huvudinitiativen i Europa 2020-strategin, i syfte att gå mot en smart och hållbar tillväxt för alla. Viktiga insatser har emellertid redan gjorts när det gäller perioden 2007–2013 och dessa bör utvärderas innan resurserna koncentreras ytterligare.

28.

Kommittén framhåller att sammanhållningspolitiken inte uteslutande ska tjäna Europa 2020-strategin och de nationella reformprogrammen, eftersom den har sina egna mål som är fastställda i fördraget, närmare bestämt att minska de ekonomiska, sociala och territoriella skillnaderna mellan EU:s regioner. Sammanhållningspolitiken måste därför grunda sig på situationen i territorierna, deras behov och deras utvecklingspotential.

29.

Kommittén stöder den allmänna principen om en ”meny” för EU med övergripande tematiska prioriteringar i stället för strukturfondernas nuvarande inriktning på mer restriktivt definierade utgiftskategorier. Kommittén motsätter sig dock en alltför stor begränsning av det antal prioriteringar som kan väljas i samband med de nya nationella partnerskapsavtalen om utveckling och investering och de operativa programmen. Lokala och regionala myndigheter bör ha tillräckligt manöverutrymme för att kunna göra en territoriell anpassning av målen i Europa 2020-strategin.

30.

Kommittén anser att det inte är Europeiska kommissionens uppgift att göra några av dessa prioriteringar obligatoriska. De bör i stället fastställas på regional nivå, på basis av en territoriell diagnos som klargör regionala och lokala styrkor och svagheter. Vidare bör strukturfonderna inte bara inriktas på de tematiska prioriteringar som regionerna måste välja från EU:s ”meny”. Detta skulle strida mot principen bakom den integrerade strategin, som innebär att en utvecklingsstrategi ska baseras på en investering inom olika sektorer.

31.

Kommittén uppmanar därför kommissionen att se till att den förteckning över tematiska prioriteringar som kan komma att ingå i de kommande bestämmelserna om sammanhållningspolitiken inte blir alltför restriktiv, inte bara för att ta hänsyn till de territoriella, ekonomiska och sociala skillnaderna för varje region utan även för att gå längre än Europa 2020-strategins mål i fråga om social och territoriell sammanhållning.

32.

ReK stöder principen om större flexibilitet i de operativa programmens organisation för att möjliggöra insatser på olika plan (lokalt, regionalt, multiregionalt och makroregionalt) utifrån territoriella särdrag eller funktionella områden såsom avrinningsområden, bergsområden, ögrupper etc. Sådana insatser bör i alla händelser grunda sig på lokala och regionala aktörers och myndigheters gemensamma vilja att delta i ett verkligt territoriellt projekt, utan att den regionala nivån får minskad relevans.

33.

Kommittén skulle vilja att målet om territoriell sammanhållning i den nya strukturen för sammanhållningspolitiken identifieras som en territoriell prioritering i EU:s ”menu”, som ett komplement till förteckningen över frågor med anknytning till Europa 2020-strategin, så att den territoriella sammanhållningen kan garantera en balanserad fysisk planering som gynnar ömsesidigt utbyte mellan regioner och en generellt sammanhållen politik. Kommittén stöder för övrigt kommissionens förslag om att verkligen beakta regioner med territoriella särdrag  (7).

34.

Kommittén understryker att man även i fortsättningen måste ge de yttersta randområdena särskild uppmärksamhet, med hänvisning till den särställning som dessa ges genom artikel 349 i Lissabonfördraget. Kommittén påminner om nödvändigheten av att fastställa finansiella bestämmelser för dessa regioner för att mildra olika begränsningar såsom stora avstånd, ökaraktär, liten yta, besvärliga terräng- och klimatförhållanden samt ekonomiskt beroende av ett fåtal produkter. Detta skulle vara mycket viktigt för att göra det lättare för de yttersta randområdenas att få tillträde till den inre marknaden på samma villkor som andra europeiska regioner.

35.

ReK stöder ökad hänsyn till den urbana dimensionen inom sammanhållningspolitiken, genom ett mer omfattande deltagande från städers och tätorters sida i alla faser av utformningen av sammanhållningspolitiken, från de nationella reformprogrammen och partnerskapsavtalen om utveckling och investering till de operativa programmen. Kommittén anser därför att den urbana dimensionen på lämpligt sätt bör beaktas inom de operativa programmen och påminner om att en integrerad strategi för stadsutveckling behöver främjas. Stadsområden kännetecknas mycket ofta av betydande ekonomiska, sociala och territoriella klyftor, som behöver avhjälpas genom lämpliga åtgärder. Denna strategi för integrerad stadsutveckling bör baseras på det arbete som genomförts inom ramen för Leipzigstadgan, vilket syftar till att testa den nya gemensamma referensramen för hållbara europeiska städer. Städerna bör också ses som nav för tillväxten och utvecklingen i hela regionen.

36.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att stärka lokala och regionala folkvaldas ställning i utarbetandet och genomförandet av strategier för stadsutveckling inom ramen för operativa program. Ett sådant deltagande och ansvarstagande från lokala och regionala myndigheters sida bör ske genom en mer systematisk tilldelning av globalt stöd för berörda städer, tätorter och regioner. Regionkommittén anser att den urbana dimensionen bör bibehållas inom ramen för den europeiska sammanhållningspolitiken. Städer kan vara viktiga motorer för tillväxt och innovation. Dessutom kan starkare förbindelser mellan stad och landsbygd på ett särskilt sätt främja den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU och samtidigt bidra till genomförandet av Europa 2020-strategin. För att fylla denna funktion kommer det även i framtiden att krävas åtgärder för social och ekonomisk stabilisering och för en hållbar utveckling i missgynnade städer och urbana problemområden. Dessa åtgärder borde planeras och genomföras inom ramen för de regionala operativa programmen.

37.

Kommittén beklagar avsaknaden av hänvisningar till landsbygdsdimensionen, trots att landsbygdsområden och stadsnära områden utgör över 80 % av unionens territorium enligt gängse definitioner. Europeiska kommissionen uppmanas att särskilt uppmärksamma kopplingen mellan olika typer av kommuner – stadsområden (stora och små städer) och landsbygdsområden, vilken utgör en avgörande beståndsdel i en integrerad regional utvecklingspolitik. Kommittén hoppas för övrigt att landsbygdsdimensionen ges tillräckligt utrymme i en framtida sammanhållningspolitik och att man uppnår en starkare koppling och en större samverkan mellan Eruf-åtgärder, ESF-åtgärder och EJFLU-åtgärder både via den gemensamma strategiska ramen och på nivån för de operativa programmen. Kommittén föreslår också att man utvecklar det nuvarande URBACT-programmet till ett program kallat RURBACT (8) vilket skulle uppmuntra utbyte av god praxis och uppbyggnad av nätverk för stads- och landsbygdsfrågor samt att man verkar för att en koppling etableras mellan dessa båda dimensioner.

38.

Kommittén uppmuntrar därför identifieringen av en territoriell dimension inom de operativa programmen, som gör det möjligt att finansiera projekt som ingår i territoriella åtgärder på ett lokalt plan. Den nya helhetssynen på den lokala utvecklingen måste bli den övergripande strategiska ramen för den subregionala utvecklingen av av alla berörda områden, oavsett om det rör städer, landsbygd eller stad–landsbygd, och den måste beaktas i de regionala programmen.

39.

Kommittén beklagar att den femte sammanhållningsrapporten inte tillräckligt betonar de växande regionala klyftorna. Dessa klyftor kännetecknas av fenomen såsom geografisk segregering, vilka medför former av ghettobildning och en ständig försämring av vissa avsides belägna områden. Om man med stöd av tillämplig statistik tydligare visar på dessa klyftor och vidtar åtgärder för att minska dessa lokala skillnader skulle det bidra till att det territoriella sammanhållningsmålet kan beaktas mer på lokal nivå förutsatt att förvaltningen sker på regional nivå.

40.

ReK instämmer i att ökad uppmärksamhet bör ges åt lokala utvecklingsinitiativ, vilka bör uppmuntras genom en mer systematisk medfinansiering från EU:s sida. I de fall det fungerar skulle en del av ett operativt program kunna ägnas åt lokala utvecklingsinitiativ (t.ex. partnerskap osv.). Detta kan inkludera ansökningsomgångar för regionala eller multiregionala projekt (9) som syftar till att uppmuntra olika offentliga aktörer (valda av lokala myndigheter eller företrädare för offentliga inrättningar, etc.) och privata aktörer (företag, handelsföreningar, sociala företag, kooperativ, föreningar, etc.) att utarbeta och genomföra en lokal utvecklingsstrategi på grundval av ett integrerat synsätt (10). Lokala utvecklingsinitiativ kan på ett avgörande sätt bidra till institutionell utveckling på lokal myndighetsnivå. Finansieringen måste dock tillgodoses, också via program för tekniskt bistånd.

41.

Kommittén anser att det territoriella sammanhållningsmålet gäller EU:s politik som helhet och att detta behöver baseras på en harmonisering av sektorspolitiken och sammanhållningspolitiken samt på att de territoriella effekterna av all EU-politik beaktas bättre vid utarbetandet. Kommittén beklagar i detta sammanhang att kommissionen ännu inte har hörsammat dess begäran om att lägga fram en vitbok om den territoriella sammanhållningen (11).

42.

Kommittén beklagar att det i den femte sammanhållningsrapporten inte hänvisas till tjänster i allmänhetens intresse, trots att den inneboende kopplingen mellan deras uppdrag och den territoriella sammanhållningen uttryckligen erkänns i artikel 14 i EUF-fördraget och i protokoll 26 som utgör bilaga till Lissabonfördraget. Kommittén upprepar därför sin begäran om att EU-politikens lokala och regionala effekt på tjänster i allmänhetens intresse utvärderas på förhand och i efterhand.

43.

Regionkommittén stöder utarbetandet av en gemensam strategisk ram som omfattar Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska fiskerifonden. Denna strategiska ram bör dock fastställas gemensamt av rådet och Europaparlamentet, i partnerskap med Regionkommittén. Denna gemensamma strategiska ram bör precisera de respektive insatsområdena och vilka olika roller och band som finns mellan dessa EU-fonder i EU:s regioner samt med andra EU-fonder som har en tydlig territoriell dimension och är nära förbundna med strukturfonderna, till exempel finansieringen av de transeuropeiska nätverken och de eventuella kommande miljö- och klimatfonderna.

44.

De befintliga makroregionala strategierna kan fungera som ”strategiska referensramar på makroregional nivå”. De regionala strategier som fastställs inom ramen för de operativa programmen (på grundval av sammanhållningspolitikens tre mål) skulle kunna utgå från prioriteringarna i dessa makroregionala strategier.

45.

Kommittén ber Europeiska kommissionen att förtydliga innehållet och villkoren i de partnerskapsavtal för utveckling och investeringar som ska förhandlas fram mellan kommissionen och medlemsstaterna. ReK understryker att man måste använda principerna om partnerskap och flernivåstyre, och föreslår därför att lokala och regionala myndigheter ska delta i att utarbeta, förhandla fram och genomföra dessa avtal, i den utsträckning som de direkt deltar i de operativa program som dessa kontrakt gäller. Dessa myndigheter måste delta i de beslut som fattas inom de nationella avtalen då man fastställer tematiska prioriteringar och finansiella åtaganden för de operativa program som de deltar i.

46.

Kommittén föreslår att ”partnerskapsavtalen för utveckling och investeringar” och de ”territoriella pakterna för genomförandet av Europa 2020-strategin” för varje medlemsstat inrättar ett system för förvaltning på flera nivåer som inkluderar de olika territoriella nivåerna (europeisk, nationell, regional och lokal) inom ramen för ett stärkt partnerskap med lokala och regionala myndigheter. Kommittén begär att lokala och regionala myndigheter (i egenskap av medfinansiärer och/eller medförvaltare av offentliga tjänster) ska underteckna dessa territoriella pakter (12) och till fullo delta i arbetet med att utarbeta, förhandla fram, genomföra och följa upp dem. Dessa territoriella pakter bör på samma sätt som den gemensamma strategiska ramen omfatta Sammanhållningsfonden, Eruf, ESF, EJFLU och EFF och garantera en god samstämmighet med de nationella reformprogrammen och underlätta deras genomförande lokalt och regionalt.

47.

ReK välkomnar att operativa program inrättas som huvudinstrument för sammanhållningspolitikens genomförande, såsom nu sker. Kommissionen bör se till att lokala och regionala myndigheter kan delta fullt ut i att utarbeta, förhandla fram och genomföra dessa program.

48.

Kommittén stöder användningen av årliga genomföranderapporter som gör det möjligt att redogöra för hur målen förverkligas under hela programperioden, såsom nu är fallet. Däremot ser kommittén inte någon poäng med att införa ett nytt krav på bedömning under programmens genomförande, när väl en viss del av medlen godkänts av kommissionen.

49.

Kommittén stöder Europeiska kommissionens förslag om regelbundet organiserade politiska debatter i EU-institutionernas relevanta forum. I detta sammanhang står kommittén till kommissionens förfogande för anordnandet av debatter med ledamöterna i samband med plenarsessioner eller möten i COTER-utskottet.

50.

Kommittén bedömer liksom kommissionen att det är mycket viktigt att ministrarna med ansvar för sammanhållningspolitiken träffas regelbundet inom en formell rådskonstellation  (13) för att diskutera hur programperioden fortskrider och bedöma vilka framsteg som gjorts mot de eftersträvade målen.

51.

Ett framgångsrikt genomförande av Europa 2020-strategin förutsätter att man i genomförandet involverar de olika berörda aktörerna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå med hjälp av ett förvaltningssystem med flera nivåer. Kommittén framhåller att det är nödvändigt att inrätta territoriella pakter som mer direkt inkluderar lokala och regionala myndigheter.

52.

Kommittén påminner om vikten av starkare och mer detaljerade kriterier som gör det möjligt att tillämpa principen om partnerskap med de lokala och regionala myndigheterna vid utarbetande av, förhandlingar om och genomförande av europeiska och nationella strategiska målsättningar samt operativa program. Kommittén gläder sig över att kommissionen i sina bedömningar framhåller att de lokala och regionala myndigheternas och socioekonomiska aktörernas deltagande är avgörande för sammanhållningspolitikens framgång.

53.

Regionkommittén uppmanar kraftfullt de lokala och regionala myndigheterna att se till att deras administrativa och institutionella kapacitet är på högsta nivå och att avsätta lämpliga ekonomiska och mänskliga resurser för att hantera komplexiteten i EU-finansierade projekt, framför allt vad gäller administrativa bördor och byråkrati. Kommittén understryker att man måste se till att det finns tillräcklig finansiering för att göra det möjligt för lokala och regionala myndigheter att på ett korrekt sätt delta i större projekt som finansieras via strukturfonderna.

54.

Kommittén motsätter sig bestämt bestämmelserna om (externa) makroekonomiska tvärvillkor, dvs. att man skulle hålla inne medel från strukturfonder som är tillgängliga för regioner och städer på grund av de nationella regeringarnas fel och brister eller om de nationella regeringarna inte respekterar stabilitets- och tillväxtpakten. Det finns risk för att finansiella sanktioner eller incitament kopplade till stabilitets- och tillväxtpakten, i syfte att se till att makroekonomiska villkor respekteras, främst bestraffar lokala och regionala myndigheter som inte bär ansvaret för att medlemsstaterna inte fullgör sina skyldigheter på detta område (14).

55.

Regionkommittén stöder införandet av en (intern) villkorlighet som syftar till att göra sammanhållningspolitiken effektivare. En sådan villkorlighet bör höra nära samman med de tematiska prioriteringarna i sammanhållningspolitiken och den bör inte knytas till bredare strukturella reformer som är löst kopplade till genomförandet av politiken. Den bör fokuseras på de strukturella och institutionella villkor som krävs för att säkerställa bästa möjliga användning av sammanhållningsresurserna. Den bör vara enkel, tillämplig, proportionerlig och utvärderas på förhand.

56.

Kommittén stöder att en europeisk medfinansiering upprätthålls som garanterar lokala och regionala aktörers deltagande och ansvarstagande. Graden av europeisk medfinansiering bör vara anpassad till olika mål utifrån de olika regionernas utvecklingsnivå, såsom nu är fallet. Däremot vänder sig kommittén emot sänkningar av graden av medfinansiering. Medfinansieringen får inte utgöra en justerbar variabel i händelse av budgetminskningar på grund av det interinstitutionella avtalet om de kommande budgetplanerna. Kommittén ifrågasätter också kommissionens förslag om justering av medfinansieringsgraden beroende på det europeiska mervärdet, typen av åtgärder och stödmottagarna. Sådana förändringar riskerar att ge upphov till komplicerade bestämmelser som kan medföra oegentligheter och ytterligare försvåra förvaltningsmyndigheternas uppgift. Kommittén påpekar slutligen att medfinansieringsgraden per område bör fastställas för varje operativt program, så att dessa kan anpassas till de prioriterade mål som satts upp.

57.

Kommittén motsätter sig förslaget att upprätta en resultatreserv grundad på målen i Europa 2020-strategin. Det förefaller svårt att fastställa objektiva tilldelningskriterier för en sådan reserv. Det skulle finnas risk för att en sådan resultatreserv gynnar de regioner som uppnått bäst resultat utan att ta hänsyn till ansträngningar som gjorts av regioner som kanske inte har gynnsamma territoriella, ekonomiska eller sociala villkor och utan att ta hänsyn till egenskaperna hos vissa, särskilt komplicerade integrerade lösningar som kräver förberedelser lång tid i förväg. En resultatreserv skulle också kunna leda till att medlemsstaterna fastställer mindre ambitiösa mål. Inrättandet av en resultatreserv, på EU-nivå eller på nationell nivå, skulle inte heller garantera mer effektiva investeringar. Kommittén kan dock tänka sig att stödja inrättandet av en flexibilitetsreserv (som inte är resultatbaserad) som grundas på anslag som dragits tillbaka under programperioden och som skulle syfta till att

58.

Kommittén accepterar nödvändigheten av att inrätta nya former av resultatbaserade (interna) finansiella villkor. Vi anser dock att det är absolut nödvändigt att fastställa kriterier för att kunna avgöra om ett visst villkor är uppfyllt i syfte att säkra ett enhetligt genomförande av ett system med strukturella tvärvillkor. Dessa kriterier måste vara generella, rättvisa och proportionerliga samt grundade på principen om likabehandling. Kvantifierade mål bör användas för strategisk programplanering utan att det uppstår orimligt stora kostnader. De fastställs med hjälp av ett begränsat antal indikatorer för genomförande och resultat, och gör det möjligt att mäta vilka framsteg som nåtts utifrån utgångssituationen och förverkligandet av genomförandemålen för de prioriterade områdena. Därför bör det inte vidtas sanktioner då de förväntade resultaten inte helt uppnås. Såsom påpekades av ministrarna med ansvar för sammanhållningspolitiken, som sammanträffade i Liège den 22–23 november 2010, ställs redan en betydande mängd villkor, vilket har visat sig vara effektivt. Detta inkluderar särskilt regeln om automatiskt återtagande av anslag, regler om avslutande av räkenskaperna, godkännande av system för kontroll och revision, principer om additionalitet och medfinansiering etc. Denna interna villkorlighet bör därför eftersträvas och förbättras.

59.

Med tanke på de betalningar som lokala och regionala myndigheter gjort enligt principen om medfinansiering är Regionkommittén fullt berättigad att delta i den konstruktiva dialog som kommissionen efterlyst för att vidare utforska de olika bestämmelser om villkorlighet som föreslås i femte sammanhållningsrapporten, inom ramen för en arbetsgrupp om tvärvillkor, tillsammans med medlemsstaterna och Europaparlamentet.

60.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att ha ett mer resultatorienterat förhållningssätt genom tydliga och mätbara mål och resultatindikatorer, som fastställs på förhand utifrån varje regions specifika målsättningar. Vi vill dock varna för att kommissionen kan frestas utvärdera resultaten endast i förhållande till framstegen när det gäller uppfyllandet av målen för Europa 2020-strategin. Redan under programperioden 2007–2013 har man gjort framsteg på området genom utvärderingar på förhand, löpande utvärderingar och utvärderingar i efterhand. Det är viktigt att göra en översyn innan man går vidare med detta.

61.

Kommittén stöder att ett begränsat antal allmänna indikatorer används, med koppling till de ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningsmålen och Europa 2020-strategin, för att göra det möjligt för kommissionen att göra en omfattande och kontinuerlig utvärdering under hela programperioden. Merparten av indikatorerna bör dock fastställas på regional nivå utifrån varje regions territoriella särdrag och olika prioriteringar. De bör också visa att den föreslagna lösningen är nödvändig för den territoriella utvecklingen.

62.

Kommittén stöder användningen av finansieringstekniska instrument för att öka EU-fondernas hävstångseffekt. Vi beklagar emellertid att kommissionen tillämpar tematiska restriktioner vid fastställandet av rätten till stöd, och anser att det är mycket viktigt att låta medlemsstaterna avgöra på vilken nivå (nationell, regional) de finansiella instrumenten kan användas mest effektivt. Genomförandet av dessa instrument behöver dock förenklas och tydliggöras för att

63.

Kommittén ställer sig frågande till Europeiska kommissionens förslag om att huvudsakligen kanalisera det finansiella stödet till företag genom finansieringstekniska instrument, samtidigt som man använder subventioner för medfinansiering av stödprogram för innovation, miljöskydd etc. Företagsstödet inom ramen för sammanhållningspolitiken bör inte enbart ges genom finansieringstekniska lösningar och dessa betyder inte att bidrag inte behövs, eftersom det inte är all verksamhet som kan finansieras via lån. Inte heller befinner sig alla företag i en sådan ställning att de kan genomföra lånefinansierade projekt. Krisen har visat att marknadsbaserade instrument inte fungerar under en konjunkturnedgång. Det är de lokala och regionala myndigheternas uppgift att avgöra vilken typ av stöd som är lämpligast på grundval av varje regions ekonomiska och företagsmässiga struktur, samt med hänsyn till konkurrenspolitik och regionalt stöd.

64.

Kommittén motsätter sig alla stora förändringar av det aktuella systemet för förvaltning av strukturfonderna, såsom kommissionen föreslagit i samband med översynen av budgetförordningen. Kommissionen uppmanas därför att bevara det aktuella systemet som börjar bära frukt i form av färre fel och oegentligheter. I detta system kan man sedan göra de förbättringar och förenklingar som behövs.

65.

Kommittén understryker att sammanhållningspolitikens effektivitet och förbättrade resultat innebär att en balans bör nås mellan förfarandenas enkelhet och effektivitet och den ekonomiska förvaltningen i syfte att göra sammanhållningspolitiken mer användar- och insynsvänlig. Erkännandet av regionernas fulla behörighet när det gäller förvaltningen och övervakningen av de regionala operativa programmen skulle bidra till att skapa en sådan balans. Dessutom bör Regionkommittén kunna föreslå lösningar för att ytterligare förenkla reglerna för förvaltningsmyndigheternas genomförande av fonderna och för stödmottagarnas erhållande av finansiering. Kommissionen uppmanas också att fortsatt överväga förenkling, särskilt för att kunna minska stödmottagarnas tidsfrister för återbetalning.

66.

Kommittén uppmuntrar kommissionen att använda ett förenklat system för ersättning av stödmottagarnas kostnader genom schablonisering av kostnaderna såväl för Eruf som för ESF. Medlemsstaterna uppmanas att stödja de lokala och regionala myndigheterna, för att möjliggöra ett snabbt genomförande av dessa bestämmelser, vilket för övrigt skulle bidra till att ytterligare fokusera planeringen på de förväntade resultaten.

67.

Kommittén skulle välkomna en översyn av de förfaranden som har att göra med territoriella samarbetsprogram i syfte att skapa gemensamma regler för olika program så att nationellt godkända revisionsförfaranden kan användas för partner, vilket skulle göra att den samordnande stödmottagaren inte längre behöver granska revideringar från andra medlemsstater.

68.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på kommissionens förslag om att införa revisionsförklaringar som utfärdas av förvaltningsmyndigheter tillsammans med revisionsrätten. Ett sådant förslag får inte öka arbetsbördan för lokala och regionala myndigheter i samband med reglerna för kontroll och revision och minska kommissionens ansvar på detta område vad gäller tolkning och stöd.

69.

Kommittén understryker att finansiell kontroll och revisionspraxis måste vara proportionerlig och tydligt baseras på att reglerna följs. Kommittén motsätter sig kraftigt ”smygande lagstiftning” där förvaltande myndigheter ”uppmanas” att vidta vissa utvecklingsåtgärder när det inte finns något krav på detta och då de standardchecklistor som revisorer använder (och som tillhandahålls av samordningskommittén för fonderna) innehåller poster som inte finns i EU-förordningarna eller är ett krav enligt nationell lagstiftning.

70.

Kommittén gläder sig åt Europeiska kommissionens förslag om att undanta det första programåret från regeln om automatiskt återtagande av medel, och efterlyser att detta första år inte redovisas innan det operativa programmet avslutas. Detta skulle göra det möjligt att lindra följderna av förseningar i programperiodens inledningsskede. Kommissionen och medlemsstaterna behöver dock se till de operativa programmen antas så tidigt som möjligt för att minska risken för förseningar i början av perioden.

71.

Kommittén beklagar att kommissionen inte föreslår någon förenkling i fråga om inkomstbringande projekt, där komplexiteten i beräkningsmetoden förefaller kontraproduktiv och avskräcker aktörer som potentiellt skulle stödja projekten. Kommissionen uppmuntras också att förenkla och påskynda systemet med godkännande av stora projekt.

72.

Regionkommittén stöder all harmonisering av reglerna för stödberättigande utgifter mellan åtgärdsområden, instrument och fonder genom detaljerade villkor som ingår i den gemensamma strategiska ramen och genomförande av rättsliga regler som härrör direkt ifrån den, för att förenkla förfarandena för genomförande och minimera riskerna för oegentligheter. Man måste se till att de lokala och regionala myndigheterna till fullo deltar i fastställandet av dessa regler för stödberättigande tillsammans med medlemsstaterna, så att EU-reglerna tolkas och tillämpas samstämmigt på nationell och regional nivå.