(1)

I artikel 169 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), föreskrivs att unionen ska bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i detta.

(2)

Den fria rörligheten för säkra ▐ livsmedel är en väsentlig del av den inre marknaden och bidrar i hög grad till att skydda medborgarnas hälsa och välbefinnande och till att tillvarata deras sociala och ekonomiska intressen. Denna förordning syftar både till att tjäna den inre marknadens intressen genom förenklad lagstiftning, förbättrad rättssäkerhet och minskad byråkrati och till att underlätta för medborgarna genom införande av obligatorisk, tydlig, förståelig och läsbar märkning av livsmedel.

(3)

För att uppnå en hög hälsoskyddsnivå för konsumenterna och för att garantera deras rätt till information bör man säkerställa att konsumenterna får lämplig information om de livsmedel som de konsumerar. Konsumenternas köpbeslut kan påverkas av bland annat hälsomässiga, ekonomiska, miljömässiga, sociala och etiska överväganden.

(4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (3) fastställs det att det är en allmän princip i livsmedelslagstiftningen att ge konsumenterna möjlighet att fatta välgrundade beslut om de livsmedel de konsumerar och förhindra metoder som kan vilseleda konsumenterna.

(5)

Europaparlamentets och rådet direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (4) omfattar vissa aspekter av tillhandahållandet av information till konsumenter särskilt för att förhindra vilseledande handlingar och underlåtenhet att lämna information. De allmänna principerna om otillbörliga affärsmetoder bör kompletteras med särskilda bestämmelser om livsmedelsinformation till konsumenterna.

(6)

Unionsbestämmelser om livsmedelsmärkning som gäller alla livsmedel fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (5). Större delen av bestämmelserna i det direktivet går tillbaka till 1978 och bör därför uppdateras.

(7)

I rådets direktiv 90/496/EEG av den 24 september 1990 om näringsvärdesdeklaration för livsmedel (6) fastställs bestämmelser om innehållet i och presentationen av näringsvärdesinformation på färdigförpackade livsmedel. Att uppge näringsvärdesinformation är frivilligt om inte ett näringsrelaterat påstående angående livsmedlet görs. Större delen av bestämmelserna i det direktivet går tillbaka till 1990 och bör därför uppdateras.

(8)

De allmänna märkningskraven kompletteras genom ett antal bestämmelser som gäller alla livsmedel under vissa omständigheter eller vissa kategorier av livsmedel. Det finns dessutom flera särskilda bestämmelser som gäller vissa livsmedel.

(9)

Även om de ursprungliga målen för och de centrala delarna i den nuvarande lagstiftningen om märkning ännu är giltiga, är det nödvändigt att rationalisera lagstiftningen för att säkerställa förenklad tillämpning och större rättssäkerhet för berörda parter och att modernisera den för att ta hänsyn till nya utvecklingstendenser på livsmedelsinformationsområdet.

(10)

Det finns ett allmänt intresse för sambandet mellan kost och hälsa samt för valet av en lämplig kost som passar den enskildes behov. I kommissionens vitbok av den 30 maj 2007 om en EU-strategi för hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma framhålls att näringsvärdesdeklarationer är en möjlighet att informera konsumenterna om livsmedlens sammansättning och hjälpa dem att göra välgrundade val. Utbildnings- och informationskampanjer är ett viktigt verktyg för att förbättra konsumenternas förståelse av livsmedelsinformationen. I unionens strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 understryks att konsumenternas möjlighet att göra informerade val är avgörande för såväl effektiv konkurrens som konsumenternas välbefinnande. Kunskap om grundläggande näringsprinciper och ändamålsenlig näringsvärdesinformation på livsmedel skulle göra det påtagligt enklare för konsumenterna att göra sådana välgrundade val. Det är dessutom lämpligt och riktigt att konsumenter i medlemsstaterna kan använda en neutral informationskälla för att få upplysning i enskilda näringsfrågor. Medlemsstaterna bör därför upprätta telejourer, som skulle kunna finansieras bland annat av livsmedelssektorn.

(11)

För att öka den rättsliga klarheten och säkerställa rationell och konsekvent tillämpning bör direktiven 90/496/EEG och 2000/13/EG upphävas och ersättas med en enda förordning som skulle ge såväl konsumenter som näringsliv säkerhet och minska den administrativa belastningen.

(12)

För tydlighetens skull bör andra horisontella rättsakter upphävas och inarbetas i denna förordning, nämligen kommissionens direktiv 87/250/EEG av den 15 april 1987 om märkning som anger alkoholhalten efter volym i alkoholhaltiga drycker som är avsedda för konsumenten (7), kommissionens direktiv 94/54/EG av den 18 november 1994 om att andra uppgifter än de som följer av rådets direktiv 79/112/EEG skall anges på märkningen av vissa livsmedel (8), kommissionens direktiv 1999/10/EG av den 8 mars 1999 om undantag från bestämmelserna i artikel 7 i rådets direktiv 79/112/EEG om märkning av livsmedel (9), kommissionens direktiv 2002/67/EG av den 18 juli 2002 om märkning av livsmedel som innehåller kinin och livsmedel som innehåller koffein (10), kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 av den 31 mars 2004 om märkning av livsmedel och livsmedelsingredienser med tillsats av fytosteroler, fytosterolestrar, fytostanoler och/eller fytostanolestrar (11) samt kommissionens direktiv 2004/77/EG av den 29 april 2004 om ändring av direktiv 94/54/EG beträffande märkningen av vissa livsmedel som innehåller glycyrrhizinsyra och ammoniumsalt av glycyrrhizinsyra (12).

(13)

Det är nödvändigt att fastställa gemensamma definitioner, principer, krav och förfaranden för att skapa en tydlig ram och en gemensam grund för unionsåtgärder och nationella åtgärder i fråga om livsmedelsinformation.

(14)

För att följa en omfattande och utvecklingsinriktad modell för den information som ges till konsumenterna om de livsmedel som de konsumerar, bör det finnas en bred definition av lagstiftning om livsmedelsinformation som omfattar både allmänna och särskilda bestämmelser samt en bred definition av livsmedelsinformation och utbildning som även omfattar information som ges på andra sätt än på etiketten.

(15)

Unionsbestämmelserna bör endast tillämpas på företagsverksamhet, som förutsätter en viss kontinuitet i verksamheten och ett visst mått av organisation. Verksamhet som tillfällig överlåtelse av livsmedel till andra , servering av måltider, försäljning av livsmedel av privatpersoner i samband med t.ex. välgörenhet eller lokala marknader och sammankomster samt olika former av försäljning av livsmedel direkt från jordbruket omfattas inte av denna förordning. För att undvika en alltför stor belastning, särskilt för små och medelstora företag inom den hantverksmässiga livsmedelsindustrin och inom livsmedelshandeln, dit också storköken räknas, bör icke-färdigförpackade produkter undantas från märkningskraven.

(16)

Storkökstjänster som utförs av transportföretag bör omfattas av denna förordning endast om tjänsterna erbjuds i samband med förbindelser mellan två punkter på unionens territorium.

(17)

Cateringtjänster som utförs av biografer, förutom små och medelstora företag, bör omfattas av denna förordning om livsmedlet förpackas på försäljningsstället i standardförpackningar vars kapacitet är förutbestämd och varigenom matens eller dryckens slutliga mängd och innehåll är avgränsade och mätbara.

(18)

Lagstiftningen om livsmedelsinformation bör också grunda sig på informationskraven från konsumenterna och inte hindra innovation på livsmedelsområdet . I och med att livsmedelsföretagen kan ge frivilliga kompletterande uppgifter garanteras ytterligare flexibilitet.

(19)

▐ Syftet med kravet på obligatorisk livsmedelsinformation är att ge konsumenterna möjlighet att fatta välgrundade köpbeslut som passar deras individuella önskemål och behov i fråga om kost .

(20)

För att lagstiftningen om livsmedelsinformation ska kunna anpassas till ändrade konsumentbehov och för att onödigt förpackningsavfall ska kunna undvikas bör den obligatoriska livsmedelsmärkningen begränsas till vissa grundläggande uppgifter som bevisligen är av stort intresse för majoriteten av konsumenterna .

(21)

Nya obligatoriska krav på livsmedelsinformation samt på presentationsformerna för denna information bör emellertid endast införas om och när så är nödvändigt, i enlighet med principerna om subsidiaritet, proportionalitet, insyn och hållbarhet.

(22)

Bestämmelserna om livsmedelsinformation bör komplettera de nuvarande bestämmelserna mot vilseledande reklam och förbjuda varje antydan om egenskaper som skulle kunna vilseleda konsumenterna , i synnerhet i fråga om livsmedlens energivärde, härkomst eller sammansättning . Detta förbud bör för att vara verksamt även gälla reklam för och presentation av livsmedel.

(23)

Om vissa livsmedel anges det att konsumtionen av dem får konkreta hälsofrämjande effekter. Sådana uppgifter bör uttryckas på ett sådant sätt som säkerställer att effekterna av att livsmedlen konsumeras går att mäta och kan bekräftas.

(24)

För att förhindra en fragmentering av bestämmelserna om livsmedelsföretagarnas ansvar för oriktig, vilseledande eller bristfällig livsmedelsinformation är det nödvändigt att deras skyldigheter på detta område fastställs på ett klart sätt . Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19 i förordning (EG) nr 178/2002 bör livsmedelsföretagare med ansvar för detaljhandels- eller distributionsverksamhet som inte påverkar livsmedelsinformationen omedelbart vidta åtgärder när de får veta att sådan information inte uppfyller bestämmelserna i denna förordning.

(25)

En förteckning bör upprättas över alla obligatoriska uppgifter som ▐ bör tillhandahållas för alla livsmedel som är avsedda för slutkonsumenter och storkök. I denna förteckning bör de uppgifter behållas som redan krävs enligt befintlig lagstiftning, med tanke på att de allmänt anses vara ett värdefullt regelverk för konsumentinformation.

(26)

Den nya informations- och kommunikationstekniken kan spela en viktig roll vid förmedling av kompletterande information till konsumenterna, eftersom den gör det möjligt att utbyta information snabbt och till en låg kostnad. Man kan föreställa sig att konsumenterna får tillgång till kompletterande information via terminaler som placeras i livsmedelsaffärer. Dessa terminaler skulle, genom läsning av streckkoden, ge information om produkten. Det är också möjligt att föreställa sig att konsumenterna får tillgång till ytterligare information via en webbsida på Internet.

▐

(27)

Vissa ingredienser och andra ämnen kan , när de används vid tillverkningen av livsmedel och fortfarande finns kvar, förorsaka allergi eller intolerans hos människor , och i vissa enskilda fall kan de rentav utgöra en hälsorisk för de drabbade. Det är därför viktigt att uppgifter om förekomsten av livsmedelstillsatser, processhjälpmedel och andra ämnen med vetenskapligt påvisad allergiframkallande effekt eller som ökar sjukdomsrisken ges till konsumenter, så att framför allt de som lider av allergi eller intolerans mot ett livsmedel kan göra riktade val och välja livsmedel som är säkra för dem . Även spår av sådana ämnen bör anges så att personer med allvarligare allergier kan göra trygga val. Gemensamma regler bör i detta syfte utarbetas.

(28)

Livsmedelsetiketter bör vara tydliga och förståeliga för att hjälpa konsumenter som vill göra målinriktade livsmedels- och kostval. Studier visar att god läsbarhet är en viktig faktor för i hur hög grad informationen i märkningen påverkar konsumenterna och att oläsbar produktinformation är en av de största orsakerna till att konsumenter är missnöjda med livsmedelsetiketter. S ådana faktorer som teckensnitt, färg och kontrastverkan i förening med varandra bör därför beaktas.

(29)

För att säkerställa att livsmedelsinformation ges, är det nödvändigt att inkludera distansförsäljning av livsmedel. Även om det är klart att livsmedel som säljs på distans bör uppfylla samma informationskrav som livsmedel som säljs i affärer, är det nödvändigt att förtydliga att den relevanta obligatoriska livsmedelsinformationen i dessa fall även måste finnas tillgänglig innan köpet avslutas.

(30)

För att konsumenterna ska få den livsmedelsinformation som de behöver för att kunna göra välgrundade val, bör det även för alkoholhaltiga blanddrycker ges information om deras ingredienser.

(31)

Kommissionen bör tillsammans med medlemsstaterna fastställa en definition av drycker såsom alkoläsk, vilka är särskilt utformade för att tilltala ungdomar, i enlighet med Europaparlamentets resolution av den 5 september 2007 om en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna  (13) , Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 18 september 2008 om livsmedelsinformation till konsumenterna, kommissionens arbete och allmänhetens oro över alkoholrelaterade skador, särskilt bland unga och utsatta konsumenter. Eftersom alkoläskerna är alkoholhaltiga bör de omfattas av strängare märkningskrav och förvaras åtskilt från läskedrycker i affärerna.

(32)

Det är även viktigt att konsumenterna ges information om andra alkoholhaltiga drycker. Det finns redan särskilda unionsbestämmelser för märkning av vin. I rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (14) finns en uttömmande uppsättning tekniska normer som täcker alla oenologiska metoder, framställningsmetoder och sätt att presentera och märka viner, vilket säkerställer att alla steg i kedjan omfattas och att konsumenterna är skyddade och får ordentlig information. I synnerhet beskrivs i den förordningen på ett precist och uttömmande sätt de ämnen som kan komma att användas i produktionsprocessen, tillsammans med villkoren för användningen av dem, genom en positivlista över oenologiska metoder och behandlingar. Metoder som inte ingår i denna lista är förbjudna. Det är därför lämpligt att vin tills vidare undantas från kravet på ingrediensförteckning och näringsvärdesdeklaration. För öl och spritdrycker enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker (15), ska samma slags undantag gälla för att säkerställa ett konsekvent tillvägagångssätt och överensstämmelse med villkoren för vin. Kommissionen kommer emellertid att lägga fram en rapport fem år efter den här förordningens ikraftträdande och kan då, vid behov, föreslå särskilda krav inom ramen för den här förordningen.

(33)

Det bör vara obligatoriskt att lämna in uppgift om ett livsmedels härkomstland eller härkomstort i enlighet med artikel 9.1 k om avsaknad av denna uppgift kan vilseleda konsumenterna i fråga om livsmedlets rätta ursprungsland eller härkomstort. I övriga fall bör uppgift om ursprungsland eller härkomstort lämnas på ett sätt som inte vilseleder konsumenterna och bör baseras på tydligt definierade kriterier som säkerställer lika villkor för näringslivet och förbättrar konsumenternas förståelse av informationen om ett livsmedels ursprungsland eller härkomstort. Dessa kriterier bör inte gälla uppgifter relaterade till livsmedelsföretagarens namn eller adress.

(34)

Om livsmedelsföretagare anger att ett livsmedels ursprung är unionen för att fästa konsumenternas uppmärksamhet på varans kvaliteter och EU:s produktionsnormer måste dessa uppgifter uppfylla de harmoniserade kriterierna. Detsamma gäller i förekommande fall för medlemsstaternas uppgifter.

(35)

Europeiska unionens bestämmelser om ursprung som inte medför förmånsbehandling fastställs i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (16) och dess tillämpningsföreskrifter i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 (17). Ett livsmedels ursprungsland kommer att fastställas enligt de bestämmelserna, som handlare och myndigheter känner till väl och som därför bör underlätta tillämpningen.

(36)

Näringsvärdesdeklarationen på ett livsmedel innehåller uppgifter om innehållet av energi och vissa näringsämnen och ingredienser i livsmedel. Obligatorisk näringsvärdesinformation på förpackningens framsida och baksida bör stödjas med hjälp av sådana åtgärder från medlemsstaternas sida som en handlingsplan för näringsfrågor, som ingår som ett led i deras folkhälsopolitik och ger specifika rekommendationer för utbildning av allmänheten i näringsfrågor och främja välgrundade livsmedelsval.

(37)

I kommissionens ovannämnda vitbok av den 30 maj 2007 framhålls vissa näringsämnen som är viktiga för folkhälsan. Det är därför lämpligt att kraven på obligatorisk näringsvärdesinformation följer vitbokens rekommendationer .

(38)

Konsumenterna är i allmänhet inte medvetna om alkoholhaltiga dryckers bidrag till deras totala näringsintag. Det skulle därför vara till nytta om tillverkarna lämnade information om energiinnehållet i alkoholhaltiga drycker .

(39)

För att säkerställa att unionslagstiftningen ger rättssäkerhet och är koherent bör frivilliga näringspåståenden och hälsopåståenden på livsmedelsetiketter göras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (18).

(40)

För att undvika onödig belastning på livsmedelstillverkarna och livsmedelssäljarna bör vissa kategorier av livsmedel som är obearbetade, eller för vilka näringsvärdesinformation inte är en avgörande faktor vid konsumenternas köpbeslut, eller vilkas yttre förpackning eller etikett är så liten att den obligatoriska märkningen inte ryms där , undantas från kravet på en obligatorisk näringsvärdesdeklaration, såvida inte det i annan unionslagstiftning föreskrivs att sådan information måste uppges.

(41)

Informationen bör vara ▐ lätt att förstå för att uppskattas av genomsnittskonsumenten och för att tjäna det informationssyfte för vilket den införs. Det är lämpligt att informationen presenteras i ett och samma synfält, för att säkerställa att konsumenterna enkelt kan se den viktigaste näringsvärdesinformationen när de köper livsmedel ▐.

(42)

Nya sätt att uttrycka näringsvärdesdeklarationen, på andra sätt än per 100 g/100 ml/portion, som används av vissa medlemsstater och organ i livsmedelsbranschen tyder på att konsumenterna ställer sig positiva till sådana system eftersom de kan hjälpa dem att göra snabba val. Det finns emellertid inga vetenskapliga uppgifter från hela unionen om hur genomsnittskonsumenten förstår och använder de alternativa sätten att uttrycka informationen. För att produkter i olika förpackningsstorlekar ska kunna jämföras är det därför lämpligt att näringsvärdet fortfarande obligatoriskt anges per 100 g/100 ml samt att dessutom uppgifter per portion tillåts , om så är lämpligt. Om livsmedlet är färdigförpackat i portionsförpackning bör det vara obligatoriskt att ange näringsvärdet per portion. För att undvika vilseledande uppgifter vid portionsangivelserna bör portionernas storlek standardiseras över hela unionen genom ett samrådsförfarande.

(43)

Deklarationen i det huvudsakliga synfältet av mängden av näringskomponenter och jämförelseindikatorer i en lätt igenkännlig form möjliggör en bedömning av ett livsmedels näringsegenskaper och bör i sin helhet betraktas som en del av näringsvärdesdeklarationen och inte behandlas som en grupp enskilda påståenden.

(44)

Erfarenheterna visar att frivillig livsmedelsinformation ofta utformas på ett sätt som försämrar den obligatoriska livsmedelsinformationens tydlighet. Det bör därför fastställas kriterier som hjälper livsmedelsföretagare och tillsynsmyndigheter att nå en balans mellan obligatorisk och frivillig livsmedelsinformation.

(45)

Uppgifter om potentiella allergener är mycket viktiga för allergiker i samband med livsmedel som inte är färdigförpackade och livsmedel i storkök . Konsumenterna bör därför alltid kunna få tillgång till denna information.

(46)

Medlemsstaterna bör inte få anta andra bestämmelser än dem som fastställs i denna förordning på det område som harmoniseras i förordningen, om det inte särskilt anges i den. Eftersom nationella märkningskrav kan hindra den fria rörligheten på den inre marknaden bör medlemsstaterna kunna visa varför vissa åtgärder är nödvändiga och ange vilka mått och steg de kommer att vidta för att se till att åtgärderna tillämpas på det sätt som är till minst hinder för handeln.

(47)

Bestämmelserna om livsmedelsinformation bör kunna anpassas till sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden som förändras snabbt.

(48)

När det gäller vissa aspekter av livsmedelsinformation som ger upphov till nya innovativa och moderna affärsmetoder är det nödvändigt att tillåta försök och konsumentforskning i tillräcklig omfattning och att ge grundliga kunskaper om de bästa systemen. Unionens lagstiftning om livsmedelsinformation bör i dessa fall därför begränsas till de obligatoriska, väsentliga krav som bestämmer nivån på konsumentskyddet och konsumentinformationen och lämna utrymme för flexibilitet i fråga om hur kraven uppfylls, på ett sätt som är förenligt med bestämmelserna om den inre marknaden.

(49)

För att säkerställa att mer detaljerade krav på livsmedelsinformation utformas och fastställs på ett dialektiskt sätt och utgår från bästa metoder, bör det finnas flexibla mekanismer på unionsnivå och nationell nivå som grundas på öppna och tydliga offentliga samråd och kontinuerlig samverkan mellan många olika representativa berörda parter. Dessa mekanismer kan leda till att nationella icke-bindande system utarbetas på grundval av grundlig konsumentforskning och brett samråd med berörda parter. Det bör finnas mekanismer som ger konsumenterna möjlighet att identifiera livsmedel som märkts i enlighet med det nationella systemet, t.ex. ett identifieringsnummer eller en symbol.

(50)

För att säkerställa att resultaten i medlemsstaterna är likvärdiga är det nödvändigt att främja ständigt utbyte av bästa metoder och erfarenheter mellan medlemsstaterna och med kommissionen och uppmuntra berörda parter att delta i dessa utbyten.

(51)

Medlemsstaterna bör utföra offentliga kontroller för att säkerställa att bestämmelserna i denna förordning följs i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (19).

(52)

Hänvisningarna till direktiv 90/496/EEG i förordning (EG) nr 1924/2006 och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (20) bör uppdateras så att hänsyn tas till den här förordningen. Förordningarna (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 bör därför ändras i enlighet med detta.

(53)

För att göra det möjligt för berörda parter, särskilt små och medelstora företag, att förse sina varor med näringsvärdesinformation, bör tillämpningen av bestämmelserna om obligatorisk näringsvärdesinformation ske gradvis genom utökade övergångsperioder, med en ytterligare övergångsperiod för mikroföretag.

(54)

Varor från den hantverksmässiga livsmedelsindustrin samt färska beredningar, som inom detaljhandeln med livsmedel tillverkats direkt på försäljningsstället, kan innehålla ämnen som framkallar allergier eller intolerans hos känsliga personer. Eftersom just icke-färdigförpackade livsmedel säljs vid direkt kundkontakt bör motsvarande upplysningar kunna fås till exempel muntligen från försäljaren eller med hjälp av ett klart synligt anslag i försäljningslokalen eller framlagt informationsmaterial.

(55)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(56)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå .

(57)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet bör kommissionen ges genomförandebefogenheter för att anta tekniska riktlinjer för tolkningen av förteckningen över ingredienser som orsakar allergi eller intolerans, för att bestämma hur datum för minsta hållbarhetstid bör anges samt för ställningstagande till nationella bestämmelser som antagits av en medlemsstat. I enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget bör regler och allmänna principer för medlemsstaternas mekanismer för övervakning av hur kommissionen utövar sina genomförandebefogenheter fastställas på förhand med hjälp av en förordning antagen enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I avvaktan på att denna nya förordning antas och med hänsyn tagen till att denna förordning måste antas så snabbt som möjligt bör medlemsstaternas övervakning utföras i enlighet med bestämmelserna i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (21) till den del dessa föreskrifter fortfarande stämmer överens med de ändrade fördragen, med undantag för det föreskrivande förfarandet med kontroll som inte är tillämpligt, under förutsättning att dessa bestämmelser är förenliga med de ändrade fördragen. Hänvisningar till dessa bestämmelser bör dock ersättas med hänvisningar till de regler och principer som fastställts i den nya förordningen, så fort den förordningen träder i kraft.

a)

Definitionerna av ”livsmedel”, ”livsmedelslagstiftning”, ”livsmedelsföretag”, ”livsmedelsföretagare”, ”detaljhandel”, ”utsläppande på marknaden” och ”slutkonsument” i artiklarna 2, 3.1, 3.2, 3.3, 3.7, 3.8 och 3.18 i förordning (EG) nr 178/2002.

b)

Definitionerna av ”bearbetning”, ”obearbetade produkter” och ”bearbetade produkter” i artikel 2.1 m, n och o i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (24).

c)

Definitionerna av ”livsmedelstillsatser” och ”processhjälpmedel” i artikel 1.2 och 1.3 a i rådets direktiv 89/107/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedelstillsatser som är godkända för användning i livsmedel (25).

d)

Definitionen av ”arom” i artikel 1.2 a i rådets direktiv 88/388/EEG av den 22 juni 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aromer för användning i livsmedel och om ursprungsmaterial vid framställning av sådana aromer (26).

e)

Definitionerna av ”kött” och ”maskinurbenat kött” i punkt 1.1 och 1.14 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (27).

f)

Definitionerna av ”påstående”, ”näringsämne”, ”annat ämne”, ”äringspåstående” och ”hälsopåstående” i artikel 2.2.1–2.2.5 i förordning (EG) nr 1924/2006.

a)

Information om livsmedlets identitet och sammansättning, mängder, egenskaper eller andra särdrag.

b)

Information om skydd av konsumenternas hälsa och säker användning av ett livsmedel. Detta gäller särskilt information om

c)

Information om näringsegenskaper så att konsumenterna, även de som har särskilda kostbehov, kan göra välgrundade val.

a)

genom att livsmedlet beskrivits och/eller i bild presenterats på ett sätt som skulle kunna vilseleda konsumenterna om dess natur, identitet, egenskaper, sammansättning, enskilda ingredienser och mängderna av dem i livsmedlet , hållbarhet, ursprungsland eller härkomstort, framställnings- eller produktionsmetod,

b)

genom att konsumenterna med hjälp av beskrivningen eller presentationer i bild på förpackningen förleds att tro att livsmedlet innehåller någon viss produkt eller ingrediens, fastän det egentligen handlar om ett imiterat livsmedel eller ett livsmedel som innehåller en ersättning för en ingrediens som normalt används i en produkt. I sådana fall ska förpackningen på väl synlig plats förses med tillägget ”imitation” eller ”tillverkad med (beteckning för det ersättande ämnet) i stället för (beteckning för det ämne som ersatts)”,

c)

genom att det, i samband med köttprodukter, antyds att det handlar om ett sammanhängande köttstycke trots att produkten består av sammanfogade köttstycken. I sådana fall ska produkten på förpackningens framsida märkas med hänvisningen ”sammanfogat kött – består av sammansatta köttstycken”,

d)

genom att livsmedlet tillskrivs verkningar eller egenskaper som det inte har,

e)

genom att det antyds att livsmedlet har speciella egenskaper, då i själva verket alla liknande livsmedel har sådana egenskaper , eller genom att det särskilt framhålls att vissa ingredienser och/eller näringsämnen inte ingår i livsmedlet, trots att de i princip inte brukar ingå i livsmedel av motsvarande slag,

f)

genom att det i reklamen för ett livsmedel uttryckligen påstås att innehållet av socker och/eller fett avsevärt minskats, trots att energiinnehållet inte samtidigt (uttryckt i kilojoule eller kilokalorier) minskats i motsvarande grad,

g)

genom att beteckningen ”lämpligt för personer med särskilda kostbehov” används trots att livsmedlet inte motsvarar unionsbestämmelserna för livsmedel för personer med sådana behov,

h)

i fråga om mjölk, genom att påstå att mjölken är ”färsk” om sista förbrukningsdagen följer mer än sju dygn efter förpackningsdagen.

a)

reklam,

b)

presentationen av livsmedel, särskilt med avseende på deras form, utseende eller förpackning, de förpackningsmaterial som används och det sätt på vilket livsmedlen arrangeras samt den miljö i vilken de exponeras.

a)

När färdigförpackade livsmedel är avsedda för slutkonsumenter men saluförs i ett handelsled före försäljningen till slutkonsumenten och under förutsättning att försäljning till storkök inte sker i detta handelsled.

b)

När färdigförpackade livsmedel är avsedda för leverans till storkök för beredning, behandling eller uppdelning.

a)

Det namn under vilket varan säljs .

b)

Ingrediensförteckningen.

c)

Ingredienser som förtecknas i bilaga II och som orsakar allergi eller intolerans samt ämnen som framställts därav , med iakttagande av specifika bestämmelser för livsmedelsprodukter som inte är färdigförpackade .

d)

Mängden av vissa ingredienser eller kategorier av ingredienser enligt bilaga VII .

e)

Livsmedlets nettoinnehåll vid förpackningstillfället .

f)

Bästföredatum eller , i fråga om livsmedel som ur mikrobiologisk synpunkt är lättfördärvliga, sista förbrukningsdag.

g)

Tillverkningsdatum för djupfrysta produkter.

h)

Särskilda förvarings- och/eller användningsanvisningar , inklusive uppgifter om djupfrysning och lagringsvillkor samt om hur produkten ska förvaras före och efter öppnandet av förpackningen, om det utan dessa upplysningar skulle vara omöjligt att använda livsmedlet på rätt sätt .

i)

Bruksanvisning, om det utan en sådan skulle vara omöjligt att använda livsmedlet på rätt sätt.

j)

Namnet ▐ , firmanamnet eller registrerat varumärke på och adressen till tillverkaren ▐ som är etablerad inom unionen, förpackaren och, för produkter från tredjeländer, namnet på säljaren/importören eller, i tillämpliga fall, på livsmedelsföretagaren i vilkens namn eller firmanamn livsmedlet marknadsförs .

k)

Uppgift om ▐ härkomstland eller ort för följande varor:

För alla andra livsmedel ska härkomstlandet- eller orten anges i de fall där underlåtenhet att lämna sådana uppgifter skulle kunna vilseleda konsumenterna på ett avgörande sätt i fråga om livsmedlets rätta härkomstland- eller ort, i synnerhet om den information som åtföljer livsmedlet eller etiketten som helhet annars skulle antyda att livsmedlet har ett annat ursprungsland eller en annan härkomstort; i dessa fall det fastställas hur uppgifterna ska lämnas genom delegerade akter i enlighet med bestämmelserna i artikel 42 med förbehåll för de villkor som anges i 43 och 44.

▐

l)

För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol, den faktiska alkoholhalten uttryckt i volym.

m)

En näringsvärdesdeklaration.

a)

Den livsmedelsinformation som föreskrivs i artiklarna 9 och 29 ska på kundens begäran finnas tillgänglig innan köpet avslutas och får finnas på stödmaterialet för distansförsäljningen eller tillhandahållas på andra lämpliga sätt.

b)

De uppgifter som anges i artikel 9.1 f och i är obligatoriska först när varan levereras.

a)

Färsk frukt och färska grönsaker, inklusive potatis, som inte skalats, delats i bitar eller behandlats på liknande sätt.

b)

Kolsyrat vatten, om det framgår av beskrivningen att vattnet har kolsyrats.

c)

Ättika som framställts genom jäsning och som utvunnits ur en enda basprodukt och inte tillsatts någon annan ingrediens.

d)

Ost, smör, kulturmjölk och syrad grädde som inte tillsatts någon annan ingrediens än mjölkprodukter, enzymer och kulturer av mikroorganismer som är nödvändiga för framställningen, eller det salt som behövs för framställning av annan ost än färskost och smältost.

e)

Alkoholhaltiga drycker . Kommissionen ska efter den … (34) lägga fram en rapport om tillämpningen av denna punkt på dessa produkter och kan låta rapporten åtföljas av särskilda åtgärder där bestämmelserna om att ge konsumenterna näringsvärdesuppgifter om dessa produkter fastställs. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke-väsentliga delar i denna förordning genom att komplettera den, ska antas genom delegerade akter, i enlighet med artikel 42 och med förbehåll för villkoren i artiklarna 43 och 44.

f)

Livsmedel som består av endast en ingrediens, om

a)

De beståndsdelar i en ingrediens som under framställningsprocessen tillfälligt avskilts men senare åter tillförts livsmedlet i proportioner som inte överskrider de ursprungliga.

b)

Livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer

c)

Ämnen som används i sådana mängder som lösningsmedel eller bärare för näringsämnen, livsmedelstillsatser , enzymer eller aromer som är absolut nödvändiga.

d)

Ämnen som inte är livsmedelstillsatser men som används på samma sätt och med samma syfte som processhjälpmedel och som finns kvar i den färdiga varan, om än i annan form.

e)

Vatten

a)

livsmedlets beteckning innehåller en klar hänvisning till ingrediensen i fråga,

b)

den ingrediens som förtecknas i bilaga II från vilken ett ämne härrör redan ingår i ingrediensförteckningen, eller

c)

livsmedlet inte är färdigförpackat; I detta fall måste det finnas ett klart synligt anslag i försäljningslokalen eller på matsedlarna om att

a)

ingrediensen eller kategorin av ingredienser i fråga ingår i den beteckning som livsmedlet säljs under eller vanligtvis förknippas med den beteckningen av konsumenterna, eller

b)

ingrediensen eller kategorin av ingredienser i fråga framhävs i märkningen genom ord, bild eller grafik, eller

c)

ingrediensen eller kategorin av ingredienser i fråga är nödvändig för att känneteckna livsmedlet och särskilja det från varor som det skulle kunna förväxlas med på grund av sin beteckning eller sitt utseende.

a)

volymenheter i fråga om vätskor enligt rådets direktiv 85/339/EEG av den 27 juni 1985 om förpackningar för drycker och flytande livsmedel (35) ,

b)

viktenheter i fråga om andra varor.

a)

Bästföredatum:

b)

Sista förbrukningsdag:

c)

Tillverkningsdatum:

a)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (36).

b)

Rådets direktiv 80/777/EEG av den 15 juli 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (37).

a)

Energivärde.

b)

Mängden av fett, mättade fettsyror, ▐ sockerarter, och salt.

c)

Mängden av protein, kolhydrater, kostfibrer, naturliga och artificiella transfettsyror.

▐ a)

Enkelomättade fettsyror.

b)

Fleromättade fettsyror.

c)

Polyoler.

d)

Kolesterol.

e)

Stärkelse.

▐

f)

De mineralämnen eller vitaminer som förekommer i betydande mängder enligt del A punkt 1 i bilaga X och som förtecknas i del A punkt 2 i bilaga X.

g)

Övriga ämnen i enlighet med del A i bilaga XII samt beståndsdelar av dessa näringsämnen.

h)

Övriga ämnen enligt förordning (EG) nr 1925/2006.

a)

tillverkarens analys av livsmedlet, eller

b)

en beräkning baserad på de kända eller faktiska genomsnittsvärdena för de använda ingredienserna, eller

c)

en beräkning baserad på allmänt fastställda och godtagna uppgifter.

a)

Dessa uttrycksformer får inte vilseleda konsumenten eller avleda konsumentens uppmärksamhet från den obligatoriska näringsvärdesdeklarationen; och

b)

De baseras antingen på de rekommenderade intagen enligt del B i bilaga X eller på vederhäftiga vetenskapliga rön om intag av energi eller näringsämnen.

c)

De stöds av vetenskapliga belägg för att genomsnittskonsumenten kan förstå och använda informationen såsom den är utformad.

d)

De stöds av rön från oberoende konsumentforskning som visar att genomsnittskonsumenten förstår uttrycksformen.

a)

skydda folkhälsan,

b)

skydda konsumenterna,

c)

förebygga bedrägeri,

d)

skydda industriella och kommersiella äganderätter, uppgifter om regionalt ursprung och registrerade ursprungsbeteckningar samt förebygga illojal konkurrens.

1.

Artikel 6.6 ska ersättas med följande:

”6.   Tillsättning av ett vitamin eller ett mineralämne i ett livsmedel ska leda till att livsmedlet innehåller åtminstone en betydande mängd av det vitaminet eller mineralämnet, om en sådan mängd definieras i del A punkt 2 i bilaga X till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/… av den … om livsmedelsinformation till konsumenterna (44). De lägsta mängderna, inbegripet eventuella lägre mängder som avviker från de betydande mängder som nämns ovan, ska för särskilda livsmedel eller livsmedelskategorier fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 14.2.

2.

Artikel 7.3 ska ersättas med följande:

”3.   Näringsvärdesdeklarationer ska vara obligatoriska för sådana produkter med tillsats av vitaminer och mineralämnen som omfattas av denna förordning. Den information som ska lämnas ska bestå av de uppgifter som anges i artikel 29.1 i förordning (EG) nr …/… [om livsmedelsinformation till konsumenterna] och av de totala ingående mängderna av de vitaminer och mineralämnen som tillsatts i livsmedlet.”.