467:e PLENARSESSIONEN DEN 8 OCH 9 DECEMBER 2010

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”En energistrategi för perioden 2011–2020”

(förberedande yttrande)

(2011/C 54/01)

Föredragande: Bernardo Hernández BATALLER

Den 12 maj 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”En energistrategi för perioden 2011–2020”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 16 november 2010.

Vid sin 467:e plenarsession den 8–9 december 2010 (sammanträdet den 9 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 40 röster emot och 21 nedlagda röster.

1.   Inledning och sammanfattning

1.1   Europeiska kommissionen planerar att anta en energistrategi för perioden 2011–2020 och en färdplan fram till år 2050 för ett energisystem med låga koldioxidutsläpp. Till ytterligare underlag för sitt arbete har kommissionen bett EESK att utarbeta förberedande yttranden med anknytning till båda dessa strategier.

1.2   Kommittén ser mycket positivt på att dessa två strategier utarbetas parallellt. Investeringar i energisektorn är långsiktiga, och det är mycket viktigt att strategin för de kommande tio åren är kompatibel med de långsiktiga målsättningarna för år 2050.

1.3   Kommissionen har publicerat ett utvärderande dokument om ”En energistrategi för perioden 2011–2020” som ska fungera som underlag för samråd. I detta yttrande sammanfattas våra åsikter och rekommendationer i punkt 1. I punkt 2 redovisas vissa allmänna teman som strategin bör omfatta. I punkt 3 kommenteras de särskilda debattfrågor som tas upp i kommissionens lägesbeskrivning.

1.4   Under de senaste 200 åren har världen främst förlitat sig på fossila bränslen för sitt energibehov och sina transportmedel. Under denna period har det funnits rikliga tillgångar i form av fossilt bränsle som har varit lätt att utvinna till relativt låga kostnader. Detta har gett den utvecklade världen möjligheten att uppnå en enorm ökning av produktiviteten och levnadsstandarden.

1.5   De flesta experter är emellertid eniga om att olje- och gastillgångarna kommer att minska under de kommande 40 åren, vilket kommer att leda till både stor konkurrens om de återstående tillgångarna och högre priser. Kol kommer troligtvis att finnas i tämligen rikliga mängder även fortsättningsvis, och risken för allvarliga försörjningsproblem kommer antagligen att vara mindre. Världen behöver dock också snabbt minska koldioxidutsläppen från förbränningen av fossila bränslen för att undvika att klimatförändringen får katastrofala följder. Detta gäller kol lika mycket som olja och gas.

1.6   Världen kommer därför att behöva förändra både sin energibas och sin energianvändning före år 2050. Utvecklingen av alla tänkbara alternativa energikällor behöver drivas framåt så snabbt som möjligt. Inom de områden där man ändå kommer att behöva fortsätta använda fossila bränslen kommer det att bli nödvändigt att fånga upp den största delen av koldioxidutsläppen redan vid källan så att de kan lagras eller återanvändas och därmed förhindras från att komma ut i atmosfären. I varje sektor måste dessutom energin användas effektivare än i dag.

1.7   Att hantera denna omställning effektivt är en av de största utmaningar som samhället och regeringarna står inför i vårt århundrade. Det kommer att krävas ett nytt förhållningssätt i fråga om prissättningen för energi och energitjänster, särskilt för att se till att de som använder fossila bränslen också får bära de fulla kostnaderna för den koldioxid som de släpper ut. Det krävs också massiva investeringar i ny teknik, starka nya partnerskap mellan industri och stat för att skapa den nödvändiga infrastrukturen och en förändrad attityd hos allmänheten i fråga om energianvändning och energikostnader.

1.8   Länderna måste bedriva ett nära samarbete för att kunna åstadkomma de nödvändiga förändringarna. Samtidigt kommer omställningen att ske i hård konkurrens. Konkurrensen kommer att vara hård när det gäller tillgången till de återstående olje- och gasfyndigheterna, och samtidigt kommer utvecklingen av alternativa energikällor och energieffektiva produkter och tjänster att leda till nya konkurrensutsatta områden. De länder och regioner som gör tidiga framsteg mot större energieffektivitet och effektivt införande av alternativ energi kommer att stärka sin konkurrenskraft. De som bara hankar sig fram och försenar omställningen kommer att märka att deras konkurrenskraft försvagas.

1.9   Europa och Europeiska unionen befinner sig nu i ett kritiskt skede i utvecklingen. Det finns starka skäl att driva på omställningen eftersom EU är starkt beroende av import av olja och gas från tredje land och sårbart för eventuella störningar av leveranserna. EU har också stått i främsta ledet när det gäller den ökande allmänna och politiska medvetenheten om hotet från klimatförändringarna, och vi har stått i spetsen för utvecklingen av vissa av de alternativa energikällor som kommer att behövas och åtgärder för att öka energieffektiviteten inom vissa viktiga sektorer.

1.10   Men Europa kan inte slå sig till ro. Omvandlingsprocessen har ännu inte kommit upp i tillräcklig hastighet för att kunna fortsätta för egen maskin och skulle lätt kunna drabbas av bakslag orsakade av de nuvarande ekonomiska svårigheterna och det kortsiktiga tänkande som de ger upphov till. Under tiden växlar andra länder och regioner, t.ex. Kina och USA, upp och gör sig redo för snabba åtgärder. Särskilt Kina kommer troligtvis att bli en stark konkurrent när det gäller utvecklingen av alternativa energikällor.

1.11   Det är av största betydelse att Europa kan utveckla ny dynamik för energiomställningen. EU:s nya energistrategi skulle kunna – och borde – tillhandahålla en ram för detta. Den bör kartlägga målen och redovisa vilka åtgärder och strukturer som behövs för att uppnå dem. När rådet och övriga EU-institutioner antar strategin måste de ta tillfället i akt att mobilisera en gemensam vilja inom politik, näringsliv och samhälle för de förändringar som krävs. Detta är ett tillfälle som inte får gå förlorat.

2.   Strategins centrala beståndsdelar

2.1   EU:s nya energistrategi för 2011–2020 måste baseras på åtminstone tre hörnstenar: försörjningstrygghet, en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och konkurrens på energiområdet. Kommittén stödjer de insatser som har gjorts för att påbörja övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och förbättra försörjningstryggheten, men beklagar att frågan om konkurrens på energiområdet fick alltför liten uppmärksamhet i kommissionens inventeringsdokument från maj 2010, ”Mot en ny energistrategi för Europa 2011–2020”. På medellång sikt bör uppnåendet av en ekonomi med låga koldioxidutsläpp leda till ett mer konkurrenskraftigt Europa i förhållande till resten av världen. Men om det inte snarast vidtas lämpliga åtgärder finns det på kort sikt en reell risk för koldioxidflykt (dvs. att industrin och dess arbetstillfällen lämnar Europa) till följd av de ackumulerade kostnader som all energipolitik innebär.

2.2   EESK anser att strategins huvudpunkter kan sammanfattas i följande rubriker:

2.3   Ekonomiska signaler: Ur ekonomiskt perspektiv är det viktigaste sättet att åstadkomma den nödvändiga omställningen inom energisektorn en korrekt energiprissättning som omfattar alla externa kostnader för produktion och användning. I synnerhet bör produktion och användning av energi bära hela kostnaden för de globala nackdelar som produktionen av koldioxid innebär.

2.4   För närvarande ligger vi mycket långt från detta i världen. Vid produktion och användning av energi betalas långt ifrån hela koldioxidkostnaden, och på många ställen ges fortfarande snedvridande subventioner för att sänka kostnaden och uppmuntra efterfrågan, och därmed också produktionen av koldioxid. I framtiden bör politiken syfta till att säkerställa att koldioxidutsläppen från förbränningen av fossila bränslen bär hela kostnaden för koldioxiden. Eventuella kvarvarande subventioner bör inriktas noggrannare på att

2.5   Europa har gjort vissa framsteg mot bättre prissättningsstrukturer, men den nuvarande blandningen av många olika bränsleskatter i olika länder, vissa kvarvarande produktionsstöd, ett bristfälligt och instabilt system för handel med utsläppsrätter för koldioxid osv. innebär att vi ligger långt från de stabila och konsekventa prissignaler som krävs för att ge energileverantörer och konsumenter möjlighet att planera framtiden med den tillförsikt som behövs för att möjliggöra de större och mindre investeringar som krävs. Den nya energistrategin bör innehålla tydliga mål för följande aspekter:

2.6   Energipriserna kommer troligen att ligga på en högre nivå än tidigare (och tillgången till energi från vissa av Europas energikällor kan emellanåt komma att vara begränsad). Man kommer att behöva använda energin på effektivaste tänkbara sätt, så att det därmed är möjligt att hålla den totala förbrukningen av energi och omfattningen av de nya investeringarna på hanterbara nivåer. Man kommer att behöva göra sitt yttersta för att främja energieffektivitet inom alla sektorer.

2.7   Det är viktigt att få priserna att ligga på rätt nivå, men kommittén anser att det inte alls räcker för att definitivt ta steget in i en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Det kommer att krävas många andra åtgärder och initiativ, särskilt i början, innan marknaden själv kan utgöra en tillräcklig drivkraft.

2.8   Rätt teknik: Det krävs fortfarande stora satsningar på att främja utveckling och utnyttjande av alternativa energikällor, inbegripet hela utbudet av förnybara energikällor. När dessa alternativ är fullt utvecklade kommer de troligtvis att bli helt konkurrenskraftiga på marknaden och behöver då inte längre något särskilt stöd utöver den skillnad till deras fördel som ett korrekt koldioxidpris skulle innebära. Fram till 2020 befinner sig emellertid många av dessa tekniker fortfarande i utvecklingsstadiet och behöver troligtvis ekonomiskt stöd via FoU-program, inmatningstariffer eller andra incitament till investeringar, och stöd till utveckling av lämplig infrastruktur.

2.9   Många av de alternativa energikällorna är troligtvis effektivast i alstringen av elenergi: För att optimera deras användbarhet och för att på bästa sätt använda befintlig kraftproduktionskapacitet behöver omfattande satsningar göras för att både förstärka och bygga ut elnäten på lokal, nationell och europeisk nivå, och de behöver också göras ”mer intelligenta” så att de klarar av att ta emot el från flera olika källor i olika omfattning, och de måste också klara av systematiska upp- och nergångar i elförbrukningen.

2.10   Beredskapskapaciteten eller lagringen (i kombination med ett integrerat nät) kommer att ha en ännu större betydelse i framtiden än i dag, eftersom den kommer att behöva klara av både växlande tillförsel från de förnybara källorna, t.ex. vind- och solenergi, och växlande efterfrågan. För att tillgodose dessa behov kan vattenkraftverk, kraftverk drivna med biomassa, utrymmen för gaslagring och eventuellt storskalig batterilagring komma att spela en allt större roll, och utöver detta skulle de återstående kraftverken som drivs med fossila bränslen (framför allt gaseldade verk) kunna förses med system för koldioxiduppsamling.

2.11   Vissa bedömare anser att en ny generation kärnkraftverk kommer att behöva spela en avsevärd roll i den nya ekonomin med låga koldioxidutsläpp, och många länder både i och utanför Europa vidtar åtgärder för att förlänga livslängden för befintliga kärnkraftanläggningar och planerar även för nya anläggningar. De flesta av kommitténs ledamöter anser att kärnkraften har en viktig roll att spela i övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp i Europa. Tekniken för elproduktion med konventionell kärnkraft är dock väl utvecklad, och kommittén anser att alla nya satsningar på kärnkraftverk måste kunna bära de fulla kostnaderna för driften, försäkringarna och den slutliga nedmonteringen av kraftverken, och även för lagringen och slutförvaringen av kärnavfallet, utan öppna eller dolda subventioner.

2.12   Kol kommer helt klart att vara en viktig energikälla även i fortsättningen, i synnerhet för elproduktion, och det under flera decennier framåt. För att minimera de koldioxidutsläpp som kolanvändningen ger upphov till är det mycket viktigt att utveckla och installera teknik för att avskilja och lagra koldioxid så snabbt som möjligt och att fastställa tidsplaner för installation av tekniken i alla koleldade kraftverk.

2.13   Energieffektivitet och ett minskat beroende av kolbaserade bränslen måste främjas intensivare i alla branscher, särskilt inom transporter, boende och byggnation, elproduktionen och de energiintensiva industrierna.

2.14   Mobiliserad finansiering: Genomförandet av dessa förändringar inom energisektorn kommer att kräva omfattande investeringar under de kommande 20 åren (investeringsnivån kommer förmodligen att behöva vara tre eller fyra gånger högre än i dag). För att lyckas med denna utvidgning krävs en ambitiös strategi på europeisk nivå som gör det möjligt att sätta upp tydliga mål och skapa en tillförlitlig och konsekvent ram i form av bestämmelser, stimulansåtgärder och andra typer av stöd till de berörda branscherna så att de kan arbeta koncentrerat för att uppnå målen.

2.15   Rätt institutioner och strukturer: Omvandlingen kommer också att kräva en omfattande förstärkning av de institutionella arrangemangen, så att man kan planera utvecklingen och styra den i rätt riktning, samtidigt som man även fortsättningsvis behöver verka för en dynamisk och konkurrenskraftig marknad med aktörer som åtar sig att göra de nödvändiga investeringarna. Planeringen av energiförsörjningen, underhållet av nätet och regleringen av energimarknaden och dess avgiftsstrukturer är aspekter som måste ses över och integreras eller samordnas på EU-nivå för att säkerställa att de är i linje med målen i energistrategin för perioden 2011–2020.

2.16   När det gäller Europas ekonomi kommer de nödvändiga förändringarna att kräva snabba och påtagliga förändringar av produktions- och konsumtionsmönstren. Ur produktionssynpunkt borde det kunna skapas många nya företag och arbetstillfällen inom energisektorn, i samband med att det utvecklas produkter och tjänster relaterade till förnybar energi och ökad energieffektivitet, men andra företag och arbetstillfällen kommer sannolikt att försvinna inom energisektorns äldre områden. Ett omfattande åtgärdsprogram inriktat på upplysning, utbildning och vidareutbildning kommer att visa sig nödvändigt för att det ska gå att genomföra denna övergång på ett välbalanserat sätt.

2.17   Det finns en snabbt växande internationell marknad när det gäller nya tekniker och lösningar för att lyckas med omställningen inom energisektorn. EU behöver utöka sin forskning och utveckling, och uppmuntra sina egna industrier och företag för att kunna inta en ledarposition på denna dynamiska och konkurrensutsatta marknad.

2.18   Konsumenternas, småföretagens och allmänhetens engagemang: När det gäller efterfrågan behöver man göra en kraftansträngning för att höja kundernas medvetenhet, både när det handlar om privatpersoner och företag, så att de uppmuntras att bidra till den intelligenta energianvändning som kommer att vara nödvändig i framtiden. Kunder av alla slag (både privatpersoner och företag) kommer att behöva utförlig information om hur de kan använda energi på ett mer effektivt sätt och hur de kan underlätta övergången till förnybara energikällor. I många fall kommer det också att behövas stimulansåtgärder för att kunderna ska vara beredda att genomföra energisparande åtgärder på egen hand eller installera förnybara energikällor.

2.19   Energipriserna kommer troligtvis att fortsätta att ligga högre än i det förflutna. Följderna för fattigare hushåll och sårbara grupper måste utvärderas noggrant och politiken måste utformas med hänsyn till dessa människor. Sådana hushåll kunde prioriteras när det gäller stöd till åtgärder för energieffektivitet, dels eftersom de eventuellt saknar resurser för att vidta åtgärderna själva, dels eftersom högre energipriser slår hårdare mot dem än mot mer välbeställda grupper.

2.20   En europeisk allians för förändring: För att man ska lyckas genomföra den omfattande och snabba omställning som krävs måste EU och medlemsstaterna dela med sig av sina sakkunskaper till varandra och bedriva ett nära samarbete för att åstadkomma den tekniska och ekonomiska integration som är nödvändig på den inre energimarknaden och för att involvera de berörda industribranscherna i arbetet med omställningen. EU-strategin är en fråga av gemensamt intresse, och den måste genomföras gemensamt.

2.21   Mål: För att förändringsprocessen inte ska börja sakta in anser kommittén att det – med hänsyn till EU-strategin – vore värdefullt om man upprättade en tidsplan med datum för när särskilda delmål inom övergången ska vara klara. Vart och ett av delmålen kommer att vara beroende av de föregående, och därför måste de komma i en lämplig ordningsföljd. Varje delmål kommer att behöva en egen plan bestående av genomförandeåtgärder och investeringsplaner som har utarbetats i samarbete med industrisektorn och andra berörda aktörer. Dessa planer skulle till exempel kunna omfatta:

2.22   Alla dessa enskilda målsättningar och åtgärder måste rymmas inom ramen för den övergripande strategin för minskade utsläpp av växthusgaser och vara i linje med huvudmålet om att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 % eller 30 % fram till år 2020.

3.   Prioriterade områden för den nya strategin i kommissionens samrådsdokument

3.1   Moderna integrerade nät. Kommittén håller med kommissionen om att de viktigaste frågorna handlar om utvecklingen av en mer robust, flexibel, intelligent och integrerad infrastruktur när det gäller Europas nät. För att säkerställa att förnybara energikällor utnyttjas på bästa möjliga sätt bör man i första hand satsa på utveckling av de olika förnybara energislagen på de platser som är bäst lämpade för respektive energislag (vindkraft där det blåser mest, solenergi där det är soligast etc.), och sedan måste det finnas ett tillförlitligt elnät som kan överföra energin till de platser där den behövs. Om man uppnår denna optimering på EU-nivå kommer man i slutändan att kunna se hela Europas elproduktion som ett enda integrerat system. Ett ”sammankopplat europeiskt elnät” med därtill hörande projekt måste skapas, och det bör finnas en särskild utarbetad struktur för planeringen och förvaltningen av systemet. Elnätet måste vara anpassat för intelligent styrning och användning på alla nivåer så att man kan optimera balansen mellan utbud och efterfrågan. Ett av målen för det integrerade elnätet är att det ska kunna ta emot energi från avlägsna källor (till exempel vindparker till havs eller solenergianläggningar i öknen), och att användningen av växel- och likström i olika delar av nätet ska optimeras så att energiförlusterna i nätet som helhet kan minimeras.

3.2   Kommissionen och medlemsstaterna behöver bedriva ett närmare samarbete både med varandra och med de europeiska nätverken av systemansvariga för överföringssystemen (ENTSO), så att man kan utarbeta en samordnad struktur för planeringen av det integrerade nätets utveckling och förvaltning, som också tar hänsyn till de tekniska och ekonomiska aspekterna när det gäller dess uppbyggnad och drift.

3.3   Kommittén ställer sig bakom kommissionens synpunkt att man kommer att behöva införa smarta metoder för mätning på alla förbrukningsnivåer, inklusive i enskilda bostäder. Konsumenterna kommer att behöva mycket hjälp från bränsleleverantörer och offentliga organ för att kunna förstå den information som de intelligenta mätarna kommer att förse dem med, och de behöver också informeras om hur de kan använda denna information för att optimera sina vanor i fråga om energiförbrukning.

Framsteg i arbetet för att åstadkomma ett energisystem med låga koldioxidutsläpp. EU har redan åtagit sig att reducera koldioxidutsläppen med 20 % till år 2020, vilket kan ändras till 30 % om andra länder gör jämförbara åtaganden. Dessa målsättningar är en viktig faktor som kommer att leda till att flera andra politiska strategier – och de investeringar i nya energisystem som de politiska strategierna kommer att ge upphov till – drivs framåt. Kommittén anser att EU, i linje med förslag från Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens miljöministrar, bör skärpa CO2-målet till en minskning med 30 % fram till 2020 i stället för 20 % om de ekonomiska och sociala villkoren tillåter detta utan förlust av konkurrenskraft och under förutsättning att man vidtar nödvändiga åtgärder och gör de investeringar som krävs för att målet ska kunna uppnås.

3.4.1   Europeiska unionen har redan nått långt när det gäller att reducera utsläppen med 20 % fram till 2020 (17 % hade nåtts redan 2009), och ett strängare mål för utsläppsminskningen skulle kunna sporra en snabbare energiomvandling och en effektivare marknad för handeln med koldioxid samt förbättra Europas konkurrenskraft på lång sikt. Ur politisk synvinkel och när det gäller att skydda den europeiska industrins konkurrenskraft på kortare sikt (i synnerhet de energiintensiva sektorernas), vore det ändå mycket enklare att övergå till en snar minskning på 30 % om andra industrialiserade länder skulle förbinda sig att göra jämförbara minskningar och om mer avancerade utvecklingsländer skulle gå med på att bidra till den globala insatsen på lämpligt sätt. Detta skulle innebära att alla viktigare länder mer jämlikt delar på de investeringskostnader och de förhöjda energipriser som hanteringen av energiomvandlingen innebär. Dessutom skulle ”koldioxidläckaget” minimeras.

3.4.2   Hittills har EU försökt använda möjligheten att övergå till målet om 30 % fram till år 2020 som ett trumfkort i förhandlingarna för att övertala andra länder att göra motsvarande åtaganden. Tyvärr har detta visat sig vara en ineffektiv taktik både i Köpenhamn och därefter. Efter hand som tiden går minskar dessutom möjligheten att med hjälp av ett strängare mål för år 2020 påskynda energiomvandlingen inom EU.

3.4.3   Eftersom det fortfarande saknas ett omfattande globalt mål beträffande klimatförändringarna bör EU överväga att tidigt övergå till en minskning på 25 % fram till 2020, och därmed sikta mot den nedre delen av den skala för utsläppsminskningen som FN:s klimatpanel har rekommenderat för de utvecklade länderna för år 2020. Detta skulle också trygga vissa av de omvandlingsfördelar som uppnås genom att man antar ett strängare mål så fort som möjligt, samtidigt som man behåller de förhandlingsfördelar som det innebär att kunna erbjuda ytterligare 5 % för att uppmuntra andra länder att göra mer under de kommande två åren.

3.5   Ett tidigt steg i denna riktning skulle leda till lägre högstanivåer i systemet för handel med utsläppsrätter för koldioxid, vilket skulle medföra högre och mer verkningsfulla avgifter för koldioxidutsläpp. Kommittén anser att om systemet för handel med utsläppsrätter ska ge verkliga resultat måste ett minimipris på åtminstone 30 euro införas, och man behöver även införa ett system som garanterar större sänkningar av koldioxidutsläppen inom själva EU via lämpliga investeringar, i stället för att de exporteras till andra delar av världen genom mekanismen för en ren utveckling. Kommittén anser dock att det även om man räknar med dessa förbättringar är viktigt att inte ha överdrivna förväntningar på de resultat som kan uppnås enbart med systemet för handel med utsläppsrätter. Det kan också visa sig vara politiskt omöjligt och oacceptabelt med avseende på konkurrenskraften att stärka systemet avsevärt i EU om inte andra delar av världen vidtar liknande åtgärder. Många andra politiska åtgärder i linje med vad som förts fram i detta yttrande kommer att behöva vidtas inom ramen för en övergripande strategi om omställningen på energiområdet ska kunna ske i den takt som krävs. Det kan komma att behövas en omprioritering i den kommande strategin om systemet för handel med utsläppsrätter även i framtiden visar sig vara bristfälligt.

3.6   EU har redan kommit en bra bit på vägen när det gäller införandet av miniminormer för energieffektivitet för byggnader, fordon och en lång rad andra varor och tjänster. Man behöver dock anstränga sig ytterligare för att ge dessa gränser en större spännvidd och göra dem snävare. Man behöver också gå mycket längre i arbetet för att se till att alla dessa olika standarder tillämpas och efterlevs i praktiken. Kommissionen kommer att behöva sätta ytterligare press på medlemsstaterna i syfte att få dem att utarbeta lämpliga handlingsplaner och politiska strategier för ökad energieffektivitet.

3.7   En ledande ställning när det gäller teknisk innovation. Teknisk innovation kommer att spela en avgörande roll inom energisektorn, både för att man ska kunna utveckla nya varor och tjänster och för att priserna på dem ska bli mer överkomliga. Europa löper risken att hamna på efterkälken i konkurrensen med andra globala aktörer inom denna sektor och behöver därför trappa upp sin forskning och utveckling (både offentlig och privat) inom de viktigaste nya teknikområdena. Den strategiska EU-planen för energiteknik bör genomföras snarast möjligt på EU-nivå.

3.8   Energi borde ges en högre prioritet i alla berörda EU-program, i synnerhet inom ramen för strukturfonderna. Medlemsstaterna behöver i lika stor omfattning verka för att ge energi högre prioritet i sina investeringsplaner, framför allt när det gäller energieffektivitet och utveckling av förnybara energikällor. EU och medlemsstaterna måste också se till att de företag inom den privata sektorn som ägnar sig åt energitillförsel, energidistribution och tillhandahållande av produkter och tjänster relaterade till ökad energieffektivitet får ett korrekt och stabilt ramverk av bestämmelser och stimulansåtgärder att förhålla sig till, och som gör det möjligt för dem att dra sitt strå till stacken i de fortsatta ansträngningarna på området.

3.9   Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna spelar en synnerligen viktig roll när det gäller att främja energieffektiviteten inom deras respektive områden, och även när det handlar om att samordna planeringen av utvecklingen av förnybara energikällor. EESK anser att EU bör ge sitt stöd till de utmärkta initiativ som borgmästarförsamlingen har inlett på energiområdet, och att man bör försöka finna metoder för att stärka och vidareutveckla dessa initiativ.

3.10   En stark och samordnad extern energipolitik. Kommittén instämmer i att det skulle vara en fördel för EU om det fanns en mer samordnad energipolitik i förhållande till tredjeländer. Oavsett hur mycket samordning man lyckas åstadkomma inom detta politikområde kommer Europa dock även fortsättningsvis att vara sårbart ur internationellt perspektiv om man fortsätter att vara starkt beroende av import av fossila bränslen från andra delar av världen, i synnerhet om dessa bränslen är koncentrerade till några enstaka länder. Ju fortare EU uppnår större effektivitet, en lägre total förbrukning och ett minskat beroende av importen av fossila bränslen från utlandet, desto starkare kommer Europas ställning att bli.

3.11   Att skydda EU:s medborgare. Kommittén delar kommissionens åsikt att man bör ge hög prioritet åt åtgärder för att skapa rättvisa förutsättningar för energileverantörer i Europa, och att man bör främja kundernas insyn när det gäller alla aspekter av de energitjänster de utnyttjar. Kunder av alla slag (både privatpersoner och företag) kommer att behöva vara mycket mer uppmärksamma, både i fråga om sina energiförbrukningsvanor och om nya sätt att använda mindre energi på ett mer effektivt sätt.

3.12   Energirelaterade varor och tjänster kommer troligen att bli dyrare, vilket kommer att fungera som en ekonomisk sporre för att styra utvecklingen i rätt riktning. Konsumenter av alla slag kommer dock, med rätta, att vänta sig mer än prisökningar för att låta sig ledas i rätt riktning. Information om varors och tjänsters energiegenskaper behöver finnas till hands i mycket större utsträckning, kombinerat med specifik information om olika tillgängliga valmöjligheter, stöd vid övergången (t.ex. hur man ska välja rätt metod för att förbättra energiprestandan i bostäder och andra byggnader, hur man ska hitta grönare transportmetoder eller göra mer miljövänliga val när man handlar eller åker på semester).