15.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 48/6

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att man måste anlägga en helhetssyn när det gäller de demografiska utmaningarna och ta hänsyn till en rad ekonomiska, sociala och politiska aspekter. Laglig invandring är en del av EU:s svar på hur man kan tackla den nuvarande demografiska situationen.

1.2

De europeiska medborgarnas rörlighet inom EU är begränsad; den är mindre än invandringen från tredjeländer. Kommittén anser att man bör undanröja hinder och underlätta de europeiska arbetstagarnas interna rörlighet.

1.3

EESK stöder Europa 2020-strategin, med målet att sysselsättningsnivån för åldersgruppen 20–64 år ska öka till 75 % genom att fler kvinnor och äldre arbetstagare yrkesarbetar, och genom en bättre integration av invandrarna på arbetsmarknaden.

1.4

Den gemensamma invandringspolitiken bör ha ett strategiskt fokus och en vision på medellång och lång sikt, samtidigt som man bör ta hänsyn till samtliga aspekter, exempelvis den demografiska situationen, utvecklingen på arbetsmarknaden, integration, kulturell mångfald, grundläggande rättigheter, lika behandling, icke-diskriminering och samarbete med ursprungsländerna.

1.5

Det åligger varje medlemsstat att besluta om mottagandet av nya invandrare. EU kan tillföra ett betydande mervärde genom en gemensam politik och en hög grad av harmonisering när det gäller lagstiftningen.

1.6

Trots att det finns vissa nationella skillnader behöver EU och medlemsstaterna en öppen lagstiftning som möjliggör arbetskraftsinvandring via lagliga kanaler med insyn, både för högkvalificerat och mindre kvalificerat arbete.

1.7

Med hänsyn till den demografiska utmaningen anser EESK att man bör anpassa befintliga direktiv och utarbeta nya bestämmelser.

1.8

I och med antagandet av Lissabonfördraget har stadgan om de grundläggande rättigheterna trätt i kraft. Detta kommer att främja en mer balanserad strategi när det gäller EU:s invandringslagstiftning och innebära att man i högre grad respekterar de mänskliga rättigheterna.

1.9

Den intolerans, rasism och främlingsfientlighet som Europas invandrare och minoriteter utsätts för ökar emellertid inom EU. Ansvariga politiker och andra som har inflytande i samhället måste, tillsammans med medierna, agera på ett såväl politiskt som socialt mycket ansvarsfullt och pedagogiskt sätt för att förhindra detta beteende. EU-institutionerna måste visa stor beslutsamhet, och det civila samhällets organisationer måste vara mycket aktiva när det gäller att bekämpa sådana ideologier och beteenden.

1.10

Den europeiska invandringslagstiftningen bör säkra likabehandling, på grundval av principen om icke-diskriminering.

1.11

Samarbetet med ursprungsländerna bör inte enbart avse kampen mot olovlig invandring, återvändande och gränskontroll. Avtalen måste ta hänsyn till alla parters intressen: invandrarnas intressen, så att deras grundläggande rättigheter respekteras; ursprungsländernas intressen, så att emigrationen kan få positiva effekter för deras ekonomiska och sociala utveckling; samt de mottagande europeiska samhällenas intressen.

1.12

Integrationen, som är en ömsesidig social anpassningsprocess i två riktningar mellan invandrarna och det mottagande samhället, bör ingå i den gemensamma invandringspolitiken, och den bör stödjas genom goda styresformer såväl inom EU som på nationell, regional och lokal nivå. Ett gemensamt europeiskt perspektiv har ett stort mervärde, eftersom det kopplar ihop integrationen med fördragets värderingar och principer, med likabehandling och icke diskriminering, stadgan om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europa 2020-strategin.

1.13

EESK föreslår att Europeiska kommissionen begär att ett förberedande yttrande utarbetas om fördelarna med att inrätta en europeisk dialogplattform för hantering av arbetskraftsinvandring.

2.1

EU:s folkmängd uppgår till knappt 500 miljoner  (1). Under de senaste tio åren har befolkningsutvecklingen varit positiv och befolkningen har ökat med över 18 miljoner (2).

2.2

Det råder emellertid stora skillnader mellan de olika länderna. I vissa länder har befolkningen minskat, särskilt Ungern, Polen, Bulgarien och Rumänien. I övriga medlemsstater har folkmängden varit stabil eller ökat, framför allt i Spanien, Frankrike, Italien och Storbritannien. Det förekommer även stora regionala skillnader i vissa medlemsstater.

2.3

Den naturliga befolkningstillväxten har inneburit att EU har fått drygt 3 miljoner nya invånare (3). I absoluta tal har Frankrike, Storbritannien, Spanien och Nederländerna haft den högsta naturliga befolkningstillväxten, men även andra länder har haft en positiv utveckling. Den största naturliga befolkningsminskningen har skett i Tyskland, Bulgarien, Rumänien och Ungern.

2.4

Befolkningen i EU blir allt äldre. Andelen invånare under 15 år har minskat från 17,7 % år 1998 till 15,7 % år 2008.

2.5

Andelen invånare som är 65 år eller äldre har ökat från 15,3 % år 1998 till 17 % år 2008. Denna andel har minskat något i Irland och Luxemburg, medan den närmar sig 20 % i Tyskland och Italien och ligger över 18,5 % i Grekland.

2.6

Den demografiska försörjningsbördan  (4) i EU har legat på en relativt stabil nivå under de senaste tio åren. År 1998 låg den på 49,2 % och 2008 på 48,6 %. I Danmark, Tyskland, Grekland, Italien och Nederländerna har den stigit under denna period, medan den har legat på en stabil nivå i Frankrike och Finland och sjunkit i övriga medlemsstater, särskilt i de länder där andelen barn och unga har sjunkit mest.

2.7

Den totala fertiliteten  (5) låg på 1,53 barn per kvinna år 2006. Mellan 1999 och 2008 har fertiliteten ökat i samtliga medlemsstater, men den ligger fortfarande under 1,5 barn per kvinna i många länder. Endast i Frankrike föds det 2 barn per kvinna.

2.8

Den europeiska befolkningens förväntade livslängd vid födseln ökar. Den är nu uppe i 82 år för kvinnor och 76 år för män.

2.9

Spädbarnsdödligheten  (6) minskar i de flesta medlemsstaterna, med färre än 5 dödsfall per 1 000 levande födda i hela EU 2006.

3.1

Europa är endast målet för en liten del av den internationella migrationen, men sedan många år tillbaka finns det åtskilliga personer med invandrarbakgrund i Europa, där de nu utgör en del av befolkningen.

3.2

I fördraget, och således även i EESK:s yttranden, syftar begreppet ”invandring” på invandrande tredjelandsmedborgare.

3.3

Den huvudsakliga anledningen till befolkningstillväxten i EU under perioden 1999–2008 är invandringen. Genom nettomigrationen har EU:s befolkning ökat med nästan 15 miljoner (7). Endast Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien har en negativ befolkningstillväxt. Vissa medlemsstater har haft en svag ökning, medan den största nettomigrationen har skett i Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Storbritannien. Mellan 1999 och 2008 hade de flesta medlemsstaterna ett positivt migrationssaldo, men Bulgarien (– 215 600), Lettland (– 24 700), Litauen (– 88 100), Polen (– 566 100) och Rumänien (– 594 700) utgjorde undantag.

3.4

Migrationsströmmarna innebär att EU:s befolkning ökar. Över 80 % av befolkningstillväxten under de senaste tio åren beror på invandring.

3.5

I vissa länder (Italien, Malta, Österrike och Portugal) utgjorde nettomigrationen över 4 % av den genomsnittliga befolkningen, medan den i andra länder utgjorde över 10 % (Cypern 11,64 %, Spanien 12,62 %, Irland 10,66 % och Luxemburg 11,08 %). I andra änden av skalan minskade befolkningen till följd av nettomigrationen med 0,75 % i Lettland och 2,62 % i Rumänien.

3.6

År 2008 steg antalet utlänningar (europeiska medborgare och tredjelandsmedborgare) till nästan 31 miljoner. Tyskland har den största utländska befolkningsandelen (över 7 miljoner). Därefter kommer Spanien (5,3 miljoner), Storbritannien (4 miljoner), Frankrike (3,7 miljoner) och Italien (3,4 miljoner). I samtliga länder utom Tyskland ökade antalet 2009. Grekland och Belgien har nästan en miljon utlänningar, medan Irland, Nederländerna, Österrike och Sverige har över en halv miljon.

3.7

Under det fjärde kvartalet 2009 (8) bodde nästan 11 miljoner europeiska medborgare i en annan medlemsstat. Av dessa bodde 2,5 miljoner i Tyskland, 1,8 miljoner i Storbritannien, 1,6 miljoner i Spanien, 1,2 miljoner i Frankrike och 1,1 miljoner i Italien. Ett mindre antal bodde i Belgien, (642 900), Irland (350 500), Luxemburg (191 000), Österrike (322 200), Nederländerna (272 100), Grekland (142 500) och Sverige (185 700).

3.8

Sedan det fjärde kvartalet 2005 har antalet EU-medborgare som bor i en annan medlemsstat ökat med över 2,7 miljoner. Italien, Storbritannien och Spanien är de mest populära målen för dessa förflyttningar inom EU och har tagit emot över 1,7 miljoner.

3.9

År 2009 avtog ökningen av antalet bosatta utomlands och kom endast att uppgå till mindre än en miljon, vilket ligger nära 2006 års nivå.

4.1

År 2018 kommer EU:s befolkning att ligga på mellan 495 och 511 miljoner enligt Eurostats demografiska prognoser, beroende på omfattningen av migrationen under kommande år.

4.2

Om man tar hänsyn till invandringen av tredjelandsmedborgare beräknas EU:s befolkning uppgå till 514 miljoner år 2020 och 520 miljoner år 2030. Denna prognos baseras på hypotesen att det varje år sker en nettoinvandring på knappt 1,5 miljoner personer.

4.3

Mot bakgrund av detta beräknas befolkningstillväxten, inklusive migrationen, uppgå till 14 miljoner år 2020. Spaniens andel kommer att vara 5,3 miljoner, Storbritanniens 4 miljoner, Italiens 1,4 miljoner, Frankrikes 1,3 miljoner, Irlands knappt 1 miljon, Sveriges och Belgiens cirka 0,5 miljoner och Portugals knappt 0,5 miljoner. Å andra sidan kommer Rumäniens befolkning att minska med 660 000 personer, Tysklands med 530 000 och Bulgariens med 419 000, medan tillbakagången i Polen, Ungern, Litauen och Lettland troligen kommer att överstiga 100 000.

4.4

År 2020 kommer andelen av EU:s befolkning mellan 0–14 år troligen att öka med knappt 845 000 personer jämfört med 2008. Åldersgruppen 15–64 år kommer att minska med 2,8 miljoner, medan gruppen 65 år och äldre kommer att öka med 18,1 miljoner. Dessutom kommer åldersgruppen 20–59 år att minska med 4,7 miljoner. Den förväntade befolkningsökningen inom EU kommer alltså huvudsakligen att äga rum i åldersgruppen 65 år och äldre. Detta innebär att den åldrande befolkningen blir en allt större grupp, där andelen 65-åringar och äldre uppgår till 20 %.

5.1

Den demografiska variabeln på arbetsmarknaden bör betraktas tillsammans med andra ekonomiska, sociala och politiska variabler, som inte faller inom ramen för detta yttrande.

5.2

Under perioden 1998–2008 steg arbetskraften i potentiellt aktiv ålder med 12,1 miljoner, varav knappt 12 miljoner tillhörde åldersgruppen 20–59 år.

5.3

År 2009 var antalet sysselsatta i EU cirka 218 miljoner, vilket var 3,8 miljoner färre än året dessförinnan. Över 24 miljoner (11 %) hade en tillfällig anställning. Genomsnittsåldern för utträde från arbetsmarknaden var 61,4 år.

5.4

Under det fjärde kvartalet 2009 arbetade 5,8 miljoner europeiska medborgare i en annan medlemsstat. Av dessa arbetade 1,4 miljoner i Tyskland, 1,1 miljoner i Storbritannien, 820 000 i Spanien, 650 000 i Italien, 540 000 i Frankrike, 280 000 i Belgien, 190 000 i Irland, 180 000 i Österrike, 150 000 i Nederländerna och 125 000 i Sverige.

5.5

Sysselsättningsgraden ökade i EU-15 i samtliga åldersgrupper mellan 1998 och 2008, men i olika utsträckning i olika grupper; från en procentenhet (15–19 år) till tio procentenheter (60–64 år). Sysselsättningsgraden för män har varit nästan konstant utom i åldersgruppen 50–70 år, där den har ökat med upp till 10 procentenheter i åldersgruppen 60–65 år. Sysselsättningsgraden för kvinnor har ökat i samtliga åldersgrupper, särskilt i gruppen 30–65 år, där den har stigit med över tio procentenheter i åldersgruppen 50–65 år.

5.6

De senaste åren har det skett en avsevärd ökning av andelen kvinnor på arbetsmarknaden, men sysselsättningsgraden bland kvinnor är fortfarande lägre än bland män.

5.7

Den potentiellt aktiva arbetskraften kommer att uppgå till 361 miljoner människor år 2020, av vilka ungefär 238 miljoner verkligen kommer att förvärvsarbeta aktivt (9), medan 123 miljoner kommer att stå utanför arbetsmarknaden. Detta innebär en sysselsättningsgrad på 74,2 % för åldersgruppen 20–64 år, vilket ligger något under 2008 års nivå på grund av ändringar i den demografiska strukturen.

5.8

Om man tar hänsyn till arbetslösheten (10) skulle antalet förvärvsaktiva kunna uppgå till 221,5 miljoner 2020, vilket skulle motsvara en sysselsättningsgrad på 69,3 % för åldersgruppen 20–64 år.

5.9

I Europa 2020-strategin (11) framhålls emellertid att sysselsättningsnivån för åldersgruppen 20–64 år bör öka till 75 %. Detta kan uppnås genom att fler kvinnor och äldre arbetstagare kommer ut på arbetsmarknaden och en bättre integration av invandrarna på arbetsmarknaden.

5.10

Mer än 17,5 miljoner ytterligare personer skulle kunna vara förvärvsaktiva 2020, om man når upp till en sysselsättningsgrad på 75 % för åldersgruppen 20–64 år. Över 76 miljoner i denna åldersgrupp skulle dock fortfarande stå utanför arbetsmarknaden, men då skulle man även räkna in sjuka och funktionshindrade som inte är i stånd att arbeta.

5.11

Det finns viktiga skillnader mellan sysselsättningsgraden i de olika medlemsstaterna, som 2009 var lägst i Malta (mindre än 60 %) och högst i Nederländerna (cirka 80 %) och andra länder som också nådde över målet om 75 %. En ökning av sysselsättningsgraden i länder där den för närvarande är låg, dvs. under EU-genomsnittet (det gäller de flesta medlemsstaterna), eller i länder där sysselsättningsgraden ligger över EU-genomsnittet men under 75 %, skulle kunna medföra interna omflyttningar inom EU.

5.12

En av de faktorer som kan öka sysselsättningsgraden är en höjning av befolkningens utbildningsnivå. År 2008 var sysselsättningsgraden bland universitetsutbildade i åldersgruppen 15–64 år 84 %, jämfört med 71 % för personer med gymnasieutbildning och 48 % för personer med lägre utbildningsnivå. De universitetsutbildade låg dessutom klart över genomsnittet på 66 %. En höjning av utbildningsnivån kan dessutom bidra till att öka produktiviteten och tillgodose den ökande efterfrågan på högutbildad arbetskraft.

5.13

I en tid som präglas av ekonomisk kris kan arbetsmarknaderna inte erbjuda arbete till alla människor i arbetsför ålder (infödda som invandrare) och arbetslösheten ligger nu på cirka 10 %. I februari 2010 var 23,01 miljoner män och kvinnor i arbetsför ålder arbetslösa i EU, vilket var 3,1 miljoner fler än samma månad 2009.

5.14

Befolkningens medelålder stiger allt snabbare. När generationen från den demografiska explosionen på 1960-talet går i pension kommer EU:s aktiva befolkning att minska och antalet personer över 60 år kommer att öka dubbelt så snabbt jämfört med före 2007, dvs. med cirka två miljoner om året i stället för som tidigare en miljon.

5.15

Enligt Europeiska kommissionen (12) kommer bristen på förvärvsarbetande att bli alltmer kännbar från och med år 2020, vilket kommer att leda till att Europa får svårt att hålla kvar sin ekonomiska verksamhet och sin sysselsättning på samma nivåer som förut; en situation som kan komma att dröja kvar under flera decennier.

5.16

I vissa medlemsstater uppmuntrar man äldre människor att fortsätta arbeta, så att den verkliga pensionsåldern ska ligga närmare den lagstadgade. Man har även föreslagit ändringar av lagstiftningen som syftar till att höja pensionsåldern till över 65 år, i linje med föreskrifterna i kommissionens grönbok (13).

6.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att man måste anlägga en helhetssyn när det gäller de demografiska utmaningarna och ta hänsyn till en rad ekonomiska, sociala och politiska aspekter. EU bör vidta åtgärder bland annat på områden som sysselsättnings- och utbildningspolitik, arbetsmarknadsförbättringar, pensionssystem, dialog mellan arbetsmarknadens parter, aktiv familjepolitik, osv.

6.2

Invandringspolitiken ingår i de politiska beslut som EU bör fatta mot bakgrund av detta.

6.3

Kommittén framhåller slutsatserna i den rapport, Europa 2030  (14), som reflektionsgruppen om EU:s framtid med Felipe González som ordförande har utarbetat. I rapporten konstateras att ”I slutändan kommer den demografiska utmaning som Europeiska unionen står inför endast att kunna hanteras genom två uppsättningar inbördes kompletterande åtgärder, dels en ökning av förvärvsfrekvensen och dels genomförandet av en balanserad, rättvis och proaktiv invandringspolitik.” […] ”invandrad arbetskraft kommer att vara en del av lösningen på den framtida bristen på arbetskraft och kompetens i Europa, och EU kommer att behöva inta en proaktiv hållning till invandring”.

6.4

EESK har antagit en rad yttranden i vilka man uppmanar EU att införa en gemensam invandringspolitik för att ytterligare människor ska kunna flytta till Europa på ett lagligt sätt som är öppet för insyn.

6.5

Europa är målet för en del av de internationella migrationsströmmarna, eftersom det relativa ekonomiska välståndet och den politiska stabiliteten gör att vissa invandrare ser det som en attraktiv plats för att pröva nya möjligheter.

6.6

Man bör inom EU ha i åtanke att många invandrare har en stark företagaranda och startar nya företag i Europa som ger nya arbetstillfällen.

6.7

Den inre rörligheten inom EU av arbetsrelaterade orsaker är av mindre omfattning än invandringen. De senaste åren är det främst polacker och rumäner som har utnyttjat rätten till fri rörlighet inom EU. EESK anser att EU bör främja och underlätta EU-medborgarnas yrkesmässiga rörlighet, vilket kräver en förstärkning av Eures-nätverket och erkännande av akademiska examina och yrkeskvalifikationer.

7.1

Utvecklingen av den gemensamma invandringspolitiken stöter på många svårigheter. Samarbetet om bekämpning av olaglig invandring och människohandel har förbättrats, och man har ingått några avtal med tredjeländer. Vidare har man utarbetat en europeisk strategi för integration, men framstegen har varit få när det gäller lagstiftningen om nya invandrare som kommer av ekonomiska skäl, liksom i fråga om villkoren för inresa och bosättning och invandrarnas rättigheter.

7.2

Vid utarbetandet av den gemensamma invandringspolitiken bör man ta hänsyn till att varje medlemsstat har sina egna typiska förhållanden (i fråga om arbetsmarknad, rättssystem, historiska band till tredjeländer etc.).

7.3

Den gemensamma lagstiftningen för mottagandet utformas genom olika direktiv beroende på de invandrande arbetstagarnas yrkestillhörighet.

7.4

De europeiska företagen skulle vilja förbättra den internationella rekryteringen av högkvalificerad invandrande arbetskraft. I detta syfte har EU antagit direktivet (15) om EU-blåkort, som, med några förslag till ändringar, stöddes av kommittén.

7.5

När det gäller övrig yrkesverksamhet finns det emellertid ännu inte någon gemensam lagstiftning, trots att EU i framtiden kommer att ta emot många invandrande arbetstagare som kommer att utföra mellan- och lågkvalificerat arbete.

7.6

I sitt bidrag till Stockholmsprogrammet föreslog kommissionen att man skulle inrätta en europeisk plattform för arbetskraftsmigration där arbetsmarknadens parter kunde delta, men detta avvisades av rådet. EESK hoppas att kommissionen kommer att samråda med kommittén om värdet av att inrätta en sådan plattform.

8.1

Sedan två år tillbaka har EU diskuterat kommissionens förslag till ett ramdirektiv  (16) om invandrarnas rättigheter, som även innehåller ett enda ansökningsförfarande. EESK anser att det är av yttersta vikt att detta direktiv antas under det belgiska ordförandeskapet.

8.2

Kommissionen antog den 13 juli två nya lagstiftningsförslag, ett för invandrade säsongsarbetare (17) och ett för invandrade arbetstagare som tillfälligt flyttar till en annan medlemsstat (18). EESK ska granska dessa förslags inriktning och kommer att utarbeta yttranden med anknytning till dem.

8.3

Direktiv 2003/86/EG om rätten till familjeåterförening innehåller endast minimibestämmelser, vilket gör det möjligt för vissa länder att i sin lagstiftning inte till fullo garantera rätten till familjeåterförening. Direktivet bör ändras så att invandrarna efter ett års laglig vistelse kan inlämna en ansökan om familjeåterförening till myndigheterna, och därmed utöva den grundläggande rättigheten till familjeliv. Kommittén anser också att äkta makar eller sambor och barn som uppnått lagstadgad ålder bör kunna få arbetstillstånd. Kommissionen kommer i oktober att lägga fram en grönbok.

8.4

Direktivet  (19) om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier har varit i kraft i flera år. Personer som har den typ av uppehållstillstånd som avses i detta direktiv bör, när tillståndet löper ut, kunna ansöka om ett arbetstillstånd genom ett snabbare förfarande som innebär att det tidigare uppehållstillståndet förlängs. Kommissionen kommer under år 2011 att utarbeta en rapport om dess tillämpning.

8.5

Direktivet  (20) om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte är också i kraft. EESK anser att man bör införa ett snabbt förfarande så att dessa personer, när de har avslutat sina forskningsprojekt, kan få EU:s blåkort som gör det möjligt för dem att börja arbeta. Kommissionen kommer under år 2012 att utarbeta en rapport om dess tillämpning.

8.6

Ett av de största problemen för många invandrare och företag i Europa, nämligen erkännandet av akademiska examina och yrkeskvalifikationer, måste lösas.

8.7

För att säkra att invandringen huvudsakligen sker på ett lagligt och öppet sätt bör lagstiftningen om mottagande av invandrare även ta hänsyn till det arbete som utförs i mikroföretag och i familjer. Kommittén har därför i ett annat yttrande (21) föreslagit att man ska använda ett tillfälligt tillstånd för inresa och vistelse som ger möjlighet att söka arbete under sex månader.

8.8

Med hänsyn till stadgan om de grundläggande rättigheterna bör EU se till att alla människor omfattas av skyddet av de mänskliga rättigheterna inom ramen för EU:s och medlemsstaternas lagstiftning.

8.9

De mänskliga rättigheterna är universella och oåterkalleliga och skyddar alla människor, oberoende av deras belägenhet och rättsliga ställning. Därför har EESK utarbetat ett initiativyttrande (22) där kommittén framhåller att EU:s politik och lagstiftning om invandring och gränser måste respektera de mänskliga rättigheterna på ett tillfredsställande sätt.

8.10

EU:s invandringslagstiftning bör säkra likabehandling på grundval av principen om icke-diskriminering (artikel 21 i stadgan) och säkra efterlevnaden av artikel 15.3 i stadgan, där det anges att ”de tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta på medlemsstaternas territorium har rätt till samma arbetsvillkor som unionsmedborgarna”.

8.11

Likabehandling i arbetslivet avser arbetsförhållanden, löne- och uppsägningsvillkor, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, organisationsrätt samt strejkrätt. Även andra grundläggande sociala rättigheter som hälso- och sjukvård, pensionsrättigheter, arbetslöshetsförsäkring och utbildning ingår i detta begrepp.

8.12

EESK iakttar med oro den ökande rasismen, främlingsfientligheten och intoleransen i Europa. Kommittén uppskattar den verksamhet som bedrivs av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.

8.13

EESK:s bedömning är att viss migration är av tillfällig karaktär, i vissa fall cirkulär, men erfarenheten visar att en stor del är permanent eller långvarig. EU:s politik och lagstiftning måste därför ständigt främja respekten för mänskliga rättigheter, en säker rättslig ställning för invandrarna samt integration och familjeåterförening.

8.14

EU och medlemsstaterna skulle kunna ingå avtal med ursprungsländerna om förfaranden för cirkulär migration som underlättar rörligheten via öppna förfaranden. EESK stöder de partnerskap för rörlighet som man har ingått med vissa ursprungsländer, Kommittén föreslår dock att man försöker nå balanserade avtal så att de blir till fördel för samtliga parter: invandrarna, ursprungsländerna och EU:s medlemsstater.

8.15

För att ett system för cirkulär invandring ska kunna fungera måste gemenskapslagstiftningen erbjuda mycket flexibla tillfälliga uppehållstillstånd, samt förfaranden för återvändande och garantier om nya anställningsavtal efterföljande år. Detta kommer att medföra att många invandrare använder sig av lagliga vägar och att de inte stannar kvar illegalt i Europa när deras uppehållstillstånd löper ut.

8.16

Vi föreslår att man i regel beviljar tillfälliga uppehållstillstånd på mellan tre och nio månader som kan förnyas i tre, fyra eller fem år. Dessa förfaranden kräver ekonomiska och logistiska resurser och samarbete mellan arbetsgivare och myndigheterna i ursprungs- och mottagarländerna, och även med fackförbunden.

8.17

EESK vill påpeka att cirkulär invandring gör det svårare för invandrarna att rota sig och integrera sig i samhället, och den främjar varken hållbara band mellan arbetstagare och företag eller fackligt engagemang. Den gör det också svårare att delta i utbildningar.

8.18

Förfaranden för tillfälligt uppehållstillstånd skulle kunna inbegripa avtal om utbildning och erkännande av yrkeskunskaper. Tillfälliga invandrare som arbetar i Europa skulle på så vis kunna förbättra sina yrkeskunskaper, vilket efter återvändandet skulle öka deras möjligheter till sysselsättning.

8.19

Invandrare som har ställning som varaktigt bosatta enligt direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning  (23) förlorar sin rättsliga ställning om de vistas utanför landet i mer än 12 månader.

8.20

För att underlätta rörligheten bland invandrare och företagsinitiativ och arbetsrelaterade initiativ i ursprungsländerna bör det enligt EU:s invandringslagstiftning vara möjligt att behålla ett varaktigt uppehållstillstånd under en längre tid (minst tre år), och återvändandet bör inte leda till att man förlorar sitt arbets- och uppehållstillstånd i EU.

8.21

Det är nödvändigt att garantera de pensionsrättigheter som invandrarna förvärvat i EU. Därför måste det förhandlas fram ömsesidiga avtal med ursprungsländerna, och ILO:s konvention nr 157 måste ratificeras.

8.22

Kommittén föreslår att medlemsstaterna ratificerar ILO:s konventioner nr 97 och 143 om invandrade arbetstagare. Dessutom bör medlemsstaterna underteckna den internationella konventionen (24) om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter, vilket EESK har föreslagit i ett initiativyttrande (25).

9.1

EESK har föreslagit (26) att EU på det utrikespolitiska planet bör främja ett internationellt regelverk för migration.

9.2

EU har undertecknat en rad grannskaps- och associeringsavtal. EESK anser att kapitlet om migration och rörlighet bör stärkas i dessa avtal. Att genomföra avtal om rörlighet mellan EU och våra närmaste grannländer, som vi redan har ett ekonomiskt och politiskt samarbete med, har högsta prioritet.

9.3

Kommittén har antagit två yttranden (27), som innehåller förslag om att invandringen till EU ska främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i ursprungsländerna.

9.4

Utbildningen i ursprungsländerna kan underlätta invandringspolitiken och bidra till att invandringen styrs utifrån de europeiska företagens yrkesmässiga behov.

9.5

EESK föreslår att EU undertecknar avtal med ursprungsländerna för att underlätta erkännandet av utbildning och yrkeskvalifikationer i ursprungsländerna.

9.6

Man bör överväga möjligheten att EU och medlemsstaterna finansierar utbildningsprogram i ursprungslandet och därigenom även bidrar till utvecklingen av utbildningscentrum av hög kvalitet. Examensbevis som förvärvats genom dessa program bör erkännas som europeiska examensbevis. Dessa utbildningsprogram bör åtföljas av ett snabbt förfarande för att erhålla arbets- och uppehållstillstånd.

10.1

Ett av målen för Europa 2020-strategin är integration. Integration är en ömsesidig social förändringsprocess i två riktningar som äger rum i de komplexa sociala relationerna mellan olika människor och grupper. Integration är en långsam process som äger rum inom samhällets olika strukturer (inom familjen, på skolor och universitet, i städer och byar, på arbetsplatser, i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, inom religiösa och kulturella institutioner, i idrottsklubbar, osv.).

10.2

Ett europeiskt integrationsforum har nyligen inrättats som ett resultat av samarbetet mellan kommissionen och EESK, i syfte att underlätta för det civila samhället och invandrarorganisationerna att engagera sig i EU:s integrationspolitik.

10.3

EESK har utarbetat en rad yttranden för att stimulera integrationspolitiken, och dessutom inrättat en permanent studiegrupp med uppgift att främja integrationen och stärka förbindelserna med det civila samhällets organisationer och med integrationsforumet.

10.4

EESK har antagit ett nytt initiativyttrande (28) med titeln ”Integration och den sociala agendan” i syfte att stärka integrationsmålet i Europa 2020-strategin och i EU:s nya socialpolitiska agenda, genom att man lägger större vikt vid invandringens sociala konsekvenser, invandrarnas situation på arbetsmarknaden, social integrering, jämställdhet mellan könen, fattigdom, utbildning, hälso- och sjukvård, socialt skydd och kampen mot diskriminering.

10.5

Det spanska ordförandeskapet bad dessutom EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om ”Integrering av invandrade arbetstagare”. I yttrandet (29) analyseras den viktiga roll som arbete och lika arbetsvillkor, möjligheter och behandling spelar för integrationen. Det innehåller också rekommendationer riktade till europeiska och nationella myndigheter, liksom till arbetsmarknadens parter.

10.6

Vid ministerkonferensen i Zaragoza den 15–16 april 2010 uppmanades kommissionen att utarbeta en ny agenda för integration. Kommittén bidrar till utarbetandet av en informationsrapport om ”Integrationens nya utmaningar”, som innehåller ett förslag om att invandrarnas medborgerliga deltagande i den demokratiska processen ska stärkas i den nya agendan.

10.7

Inriktningen på ömsesidighet ställer nya krav på regeringarna, som måste se till att den nationella lagstiftningen gör det lättare att ge medborgarskap till de invandrare som har ansökt om detta, och att förfarandena är öppna för insyn.

10.8

EESK har utarbetat ett yttrande (30) på eget initiativ riktat till det konvent som författade det konstitutionella fördraget. I yttrandet efterlyste man ett EU-medborgarskap för medborgare från tredje land som är varaktigt bosatta inom unionen.

10.9

Vid sidan av den demografiska utmaningen behöver EU och medlemsstaterna ta itu med en annan omfattande politisk och social utmaning, nämligen att integrera de nya medborgare som har samma rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare, vilket innebär att rätten till nationellt och europeiskt medborgarskap även bör omfatta de personer med invandrarbakgrund som utgör ett betydande bidrag till Europas etniska, religiösa och kulturella mångfald.

11.1

EESK vill påminna om att det i EU bor hundratusentals personer vars situation i administrativt hänseende är olaglig. De arbetar svart i en informell ekonomi och är ”osynliga” i det officiella samhället och kan inte komma i åtnjutande av sina grundläggande rättigheter.

11.2

I dokumentet Europa 2030 från reflektionsgruppen om EU:s framtid konstateras behovet av att ”inom hela EU harmonisera de rättigheter olagliga invandrare åtnjuter”. EESK ställer sig bakom detta förslag.

11.3

I linje med förslagen i EESK:s tidigare yttranden (31) bör man göra det lättare för de illegala invandrarna att kunna ta steget över till den rätta sidan av lagen, med hänsyn till betydelsen av att kunna rota sig på arbetsmarknaden och i samhället. Utgångspunkten för denna process bör vara Europeiska unionens råds åtagande inom ramen för den europeiska pakten för invandring och asyl (32).