Yttrande från Europeiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om makroprudentiell tillsyn över det finansiella systemet på gemenskapsnivå och om inrättande av ett Europeiskt systemriskråd”

om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk bankmyndighet”

om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet”

och om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet”

Den 6 oktober 2009 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om makroprudentiell tillsyn över det finansiella systemet på gemenskapsnivå och om inrättande av ett Europeiskt systemriskråd”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk bankmyndighet”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet”

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 8 januari 2010.

Vid sin 459:e plenarsession den 20–21 januari 2010 (sammanträdet den 21 januari 2010) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 169 röster för, 2 röster emot och 15 nedlagda röster.

1.1 Den 23 september lade Europeiska kommissionen fram förslag till en förordning om ett Europeiskt systemriskråd (ESRB) och tre förordningar om inrättande av en europeisk bankmyndighet, en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet samt en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet. Samtliga ligger i linje med den rapport som de Larosière-gruppen tog fram i början av 2009.

1.2 I ett yttrande från EESK om de Larosière-rapporten diskuteras orsakerna till den finansiella och ekonomiska krisen, bestämmelser för finansmarknaden samt tillsynsregler. Utöver en allmän hänvisning till detta yttrande vill vi även upprepa ett av dess budskap: ”Övervakning är också enligt EESK fundamentalt för att ytterligare en finanskris inte ska ske. Men övervakning fordrar regler. Därför kan förslagen om ändrade och förstärkta regler […] anses lika viktiga” (1).

Kommittén argumenterade för en bredare representation i de tre nya myndigheternas styrelser. I stället föreslår kommissionen särskilda intressentgrupper.

ESRB ska ”vid behov rådfråga relevanta aktörer inom den privata sektorn”. Som exempel nämns företrädare för finanssektorn, konsumentsammanslutningar och vissa grupper som upprättats av kommissionen. Det bör nämnas att företrädarna för finanssektorn bör komma från både arbetsgivarföreningar och fackförbund. Eftersom systemriskerna inte bara påverkar finansmarknaden utan hela ekonomin bör dessutom arbetsgivare och fackförbund på EU-nivå rådfrågas.

1.3.1.1 Ingenting sägs om hur dessa samråd ska se ut och hur ofta de ska äga rum. Detta behövs, eftersom det i artikeln anges att samråden ”ska” äga rum. Uttrycket ”vid behov” tycks alltför vagt.

De tre myndigheternas intressentgrupper bör enligt kommissionen omfatta arbetsgivare och anställda inom de olika områdena på finansmarknaden samt konsumenter och användare av sektorns tjänster. De 30 företrädarna som föreslås bör fördelas jämnt mellan alla grupper som ska företrädas.

1.3.2.1 Grupperna ska sammanträda minst två gånger om året. De får avge yttranden och lämna råd och ska ha sekretariatsstöd. Yttrandena och råden ska offentliggöras. Det finns en risk för att deras arbete kommer att koncentreras till endast de två årliga sammanträdena. De bör även ha möjlighet att kontinuerligt följa arbetet i den aktuella myndigheten.

I förslaget om ESRB saknas en definition av systemrisker. Begreppet behöver diskuteras offentligt, inte bara bakom stängda dörrar i det nya systemriskrådet.

1.4.1 EESK anser att ESRB måste ha tydliga befogenheter att vidta åtgärder när den finansiella stabiliteten hotas och att formuleringarna i vissa delar av förordningen bör ses över för att detta ska kunna säkerställas.

ESRB:s styrelse kommer att bestå av de 29 ledamöterna av ECB:s allmänna råd. Denna koppling mellan ECBS och det nya systemriskrådet förespråkas av EESK.

1.4.2.1 Artikel 11 om styrkommittén innehåller inga bestämmelser om rösträtt. EESK rekommenderar att det bör finnas fem ledamöter från ECB:s allmänna råd i styrkommittén, vilket skulle kunna göra det lättare att få en bättre geografisk spridning, en spridning mellan små och stora länder och mellan länder inom och utanför euroområdet. Eftersom det dessutom verkar som om alla ledamöter av styrkommittén får rösträtt behövs ett relativt stort antal centralbanksföreträdare.

1.4.3 Europaparlamentet nämns endast på grund av att ESRB minst en gång om året ska avlägga rapport till parlamentet och rådet. Enligt artikel 20 ska rådet granska förordningen om ESRB efter tre år. Parlamentet bör naturligtvis också vara delaktigt i detta.

Myndigheternas syfte (artikel 1.4) är nästan identiskt i de tre förordningarna – den inre marknadens funktion, stabiliteten i det finansiella systemet och stärkt internationell samordning mellan tillsynsorganen. Skillnaderna rör vem de ska skydda – investerare för värdepappers- och marknadsmyndigheten, försäkringstagare och andra rättighetshavare för försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt insättare och investerare för bankmyndigheten.

De tre myndigheterna kommer främst att befatta sig med befintliga regler för att rationalisera de nationella myndigheternas arbetsmetoder, huvudsakligen genom riktlinjer och rekommendationer. Myndigheterna kommer också att få i uppgift att ta fram nya tekniska standarder.

1.5.1.1 Deras förslag till nya tekniska standarder kan enligt artikel 7.2 endast offentliggöras i form av förordningar eller beslut, inte direktiv. Om tekniska standarder definieras som icke-politiska är det också uteslutet att använda förordningar. Tekniska standarder bör endast riktas till de nationella tillsynsmyndigheterna och finansinstituten, inte till medlemsstaterna. De bör därför offentliggöras i form av beslut och inte förordningar eller direktiv. Dessa är förbehållna politiska bestämmelser som läggs fram av kommissionen.

EU-myndigheternas tillsyn avser de nationella tillsynsmyndigheterna, inte aktörerna på finansmarknaden direkt. Undantaget är när en nationell myndighet inte följer rekommendationerna (artiklarna 9 och 11). Ett beslut som riktar sig till aktörerna på finansmarknaden kommer då att fattas av EU-myndigheten.

1.5.2.1 Förordningarna innehåller också en beskrivning av hotande situationer (artikel 10) där EU-myndigheten får fatta sådana beslut utan att involvera kommissionen. Det bör emellertid vara rådet som har till uppgift att avgöra om ett hot föreligger. EESK anser att det måste vara situationen på marknaderna i allmänhet som ligger bakom beslutet att tillkännage att ett hot föreligger. Att ett enskilt finansinstitut befinner sig i en hotande situation måste vara en uppgift för den nationella tillsynsmyndigheten.

1.5.2.2 Artikel 23 innehåller en skyddsklausul om en medlemsstat anser att de nya tekniska standarderna får finanspolitiska konsekvenser. Denna skyddsklausul tycks berättigad, även om standarder i stort sett aldrig får finanspolitiska konsekvenser. Eftersom skyddsklausulen endast rör artiklarna 10 och 11 bör denna artikel placeras direkt efter artikel 11.

1.5.3 EESK föreslår att en nationell myndighet ska godkänna nya finansiella instrument innan de kan införas, såsom är fallet i Spanien. Eftersom detta system inte finns i andra medlemsstater skulle ett första steg vara att granska instrument som används i andra länder än Spanien. Kommissionen bör därför även ändra förordningen om den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten genom en förordning om en sådan uppgift.

1.5.4 Bankmyndighetens behörighetsområde bör enligt EESK vara så stort som möjligt. Ett allmänt mål bör vara att skapa rättvisa konkurrensvillkor för alla finansinstitut. Definitionerna i denna förordning går tillbaka på äldre direktiv. EESK skulle välkomna en ny diskussion om definitionerna i dessa direktiv i syfte att inkludera erfarenheter från finanskrisen för att göra definitionerna så breda som möjligt.

1.5.5 Enligt artikel 20.3 får myndigheterna endast använda konfidentiell information som de mottagit från finansiella institut för att utföra uppgifter som de direkt tilldelats genom förordningen. Detta stycke bör kompletteras av en bestämmelse om hur konfidentialiteten ska skyddas.

Förvaltningsstyrelsen i dessa EU-myndigheter ska enligt förslaget bestå av fyra ledamöter från de nationella tillsynsmyndigheterna. Det verkar naturligare att följa förslaget om ESRB och ha fem ledamöter.

1.5.6.1 Endast cheferna för de nationella tillsynsmyndigheterna kommer att ha rösträtt i tillsynsstyrelsen. Det ligger en risk i att en tillsynsstyrelses ledamöter ansvarar för tillsynen av sig själva. Andra aspekter blir då ännu viktigare. Det är avgörande att ordföranden är oberoende, och han eller hon ska ha rösträtt. Lika viktigt är öppenheten för och påverkan från intressentgruppen. Det är även nödvändigt att arbeta på ett öppet och insynsvänligt sätt genom att myndigheternas beslut offentliggörs.

1.5.7 Om myndigheternas verksamhet inleds 2011 kommer det att dröja mer än två år innan de är helt operativa. Det är nödvändigt att påskynda expanderingen för att man snabbt ska kunna hantera alla de problem som upptäckts i samband med krisen.

2.1 Den 23 september lade Europeiska kommissionen fram ett helt lagstiftningspaket för finansmarknaden, som bestod av ett förslag till förordning om ett Europeiskt systemriskråd (ESRB), tillsammans med ett särskilt beslut om att tilldela ECB särskilda uppgifter som rör detta systemriskråd, samt tre förslag till förordningar om inrättande av en europeisk bankmyndighet, en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet och en värdepappers- och marknadsmyndighet. Därefter lade kommissionen den 28 oktober fram ett direktiv om ändringar av gällande direktiv som rör inrättandet av de nya myndigheterna. Detta kommer att behandlas i ett särskilt yttrande.

2.2 Samtliga förslag ligger i linje med den rapport som de Larosière-gruppen tog fram i början av 2009. Rapporten granskades av EESK i ett initiativyttrande som antogs vid plenarsessionen i september 2009. I yttrandet diskuteras orsakerna till den finansiella och ekonomiska krisen, nödvändiga nya eller förbättrade bestämmelser för finansmarknaden samt nya och förbättrade tillsynsregler. Vi hänvisar därför till detta yttrande när det gäller alla aktuella sakfrågor, med undantag för de faktiska konkreta lagstiftningsförslagen.

2.3 Utöver denna allmänna hänvisning vill vi även upprepa ett av dess budskap: ”Övervakning är också enligt EESK fundamentalt för att ytterligare en finanskris inte ska ske. Men övervakning fordrar regler. Därför kan förslagen om ändrade och förstärkta regler i den första delen av rapporten anses lika viktiga”. Efter att ha sett begränsningarna i förslaget om mikrotillsyn av befintliga bestämmelser framstår våra synpunkter om vikten av att ändra och förstärka dessa som ännu mer betydelsefulla.

2.4 Vissa lagstiftningsförslag som rör reglerna för finansmarknaden har också lagts fram av kommissionen. EESK har hittills utarbetat yttranden om kreditvärderingsinstitut (2), förvaltning av alternativa investeringsfonder och kapitalkrav. Ett annat område för ny lagstiftning, som ännu inte föreslagits av kommissionen men däremot av EESK, är att ge en nationell myndighet i uppdrag att granska alla nya instrument på finansmarknaden innan dessa godkänns, ett system som redan finns i Spanien.

3.1 Det är viktigt att makro- och mikronivån åtskiljs när det gäller tillsyn på finansmarknaden. Samtidigt är det minst lika viktigt att se till att det finns ett nära samarbete mellan samtliga organ som föreslås. Generella problem som upptäcks vid tillsynen på mikronivå är av betydelse för hela finansmarknaden, och när risker uppdagas vid makrotillsyn finns lösningarna ofta på mikronivå. I förordningarna hänvisar man också på flera ställen till detta ömsesidiga beroende.

3.2 De tre myndigheterna kommer främst att befatta sig med befintliga regler, och de nationella myndigheternas arbetsmetoder bör rationaliseras, huvudsakligen genom riktlinjer och rekommendationer. Myndigheterna kommer dock också att få i uppgift att ta fram nya tekniska standarder för de formella förslag som kommissionen lägger fram.

I yttrandet om de Larosière-rapporten argumenterade kommittén för en bredare representation i de tre nya myndigheternas styrelser. Kommissionen har inte tagit hänsyn till detta vare sig i förordningarna om myndigheterna eller i ESRB-förordningen. I stället föreslår kommissionen i båda fallen särskilda intressentgrupper.

ESRB ska ”vid behov rådfråga relevanta aktörer inom den privata sektorn”. I inledningen till förslaget ges exempel på dessa – företrädare för finanssektorn, konsumentsammanslutningar och vissa grupper som upprättats av kommissionen. Beskrivningen ger inte tillräcklig information: det bör nämnas att företrädarna för finanssektorn bör komma från både arbetsgivarföreningar och fackförbund inom sektorn.

3.3.1.1 Eftersom systemriskerna inte bara påverkar finansmarknaden utan hela ekonomin krävs dessutom en bredare representation. Av denna anledning bör även företrädare för arbetsgivare och fackförbund på EU-nivå rådfrågas.

3.3.1.2 Slutligen sägs inget om hur dessa samråd ska se ut och hur ofta de ska äga rum. Detta behövs, eftersom det i artikeln anges att samråden ”ska” äga rum. Uttrycket ”vid behov” tycks också alltför vagt. Förordningen behöver innehålla en närmare beskrivning av när dessa samråd ska äga rum.

När det gäller sammansättningen av intressentgrupperna för de tre myndigheterna tycks kommissionen ha ungefär samma uppfattning som EESK: att arbetsgivare och anställda inom de olika områdena på finansmarknaden bör finnas representerade tillsammans med konsumenter och användare av sektorns tjänster.

3.3.2.1 Problem kommer sannolikt att uppstå när man ska bestämma från vilka länder dessa företrädare ska komma. Vi utgår från att tanken bakom att ha 30 företrädare inte var att det ska finnas en företrädare för finansinstituten per land. De 30 företrädarna bör fördelas jämnt mellan alla grupper som ska företrädas, vilket även anges i inledningarna till förordningarna.

3.3.2.2 Grupperna kommer att sammanträda minst två gånger om året. De får avge yttranden och lämna råd och ska ha sekretariatsstöd. Yttrandena och råden ska offentliggöras. Dessa bestämmelser verkar lämpliga, men det finns en risk för att deras arbete kommer att koncentreras till endast de två årliga sammanträdena. De bör även ha möjlighet att kontinuerligt följa arbetet i respektive myndighet. Detta krävs som en garanti för att myndigheterna, med tillsynsstyrelser vars ledamöter ansvarar för tillsynen av sig själva, fungerar effektivt.

4.1 När det gäller makroprudentiell tillsyn saknas en principiell diskussion om vad som kan utgöra en systemrisk. Införandet av vissa nya instrument skulle kunna ses som en systemrisk i samband med den pågående krisen. De metoder som kreditvärderingsinstitut tillämpar för att beräkna risker och värden skulle också kunna kallas systemrisker. Skulle bestämmelser för personer på ledningsnivå i finansinstitut som leder till ett för stort risktagande kunna betraktas som systemrisker? Detta är några möjliga exempel. Begreppet systemrisk behöver diskuteras offentligt, inte bara bakom stängda dörrar i det nya systemriskrådet.

EESK anser att ESRB måste ha tydliga befogenheter att vidta åtgärder när den finansiella stabiliteten hotas och att formuleringarna i vissa delar av förordningen bör ses över för att detta ska kunna säkerställas.

4.2.1 Enligt skäl 1 i ingressen i förslaget till förordning ska ESRB:s uppgift vara finansiell tillsyn, på engelska ”financial supervision”. ”Supervision” är även den term som använts i diskussionerna om lösningar på finanskrisen. Längre ner sägs det att gemenskapen behöver ett organ för makroprudentiell tillsyn, ”macro-prudential oversight” (punkt 7). Användningen av ett sådant begrepp på engelska inskränker organets faktiska befogenheter: ”oversight ’utgör ett första steg, som bör följas av’ "supervision”, där organet har verkliga befogenheter att agera. Dessa begrepp är inte synonyma och i vissa språkversioner används bara en term som motsvarar ”supervision’. De olika versionerna bör harmoniseras så att begreppet’ supervision” används.

4.2.2 Det slås tydligt fast att ESRB måste vara ett oberoende organ. Enligt förordningen ska dock de varningar och rekommendationer som organet utfärdar gå via rådet eller de tre myndigheterna för att ge dem ökad tyngd (skäl 9), vilket gör att dess oberoende i någon mån kan ifrågasättas. EESK anser att formuleringen i artikel 16.3, om att varningarna och rekommendationerna ska skickas till rådet, är den bästa.

4.2.3 Rekommendationerna ”bör” följas av mottagarna om dessa inte kan förklara varför de inte kan agera. Användandet av ”bör” innebär att dessa rekommendationer är mer eller mindre tvingande, men huruvida mottagarna är tvingade att agera eller inte måste bero på vem som har behörighet beträffande reglerna: medlemsstaterna eller EU. Därför måste formuleringen i denna punkt vara mer specifik.

4.2.4 Förordningen går kanske även ett steg för långt i artikel 3. ESRB sägs ”bidra till att den inre marknaden fungerar smidigt”. ESRB:s ansvarsområde omfattar riskerna på finansmarknaden, men här tycks organet ha fått en större roll. Att lägga fram ordinarie lagstiftning för finansmarkanden är kommissionens uppgift. För att minska risken för behörighetstvister i framtiden bör detta avsnitt omformuleras så att syftet med ESRB begränsas till att hantera systemrisker.

ESRB kommer att ha en styrelse, en styrkommitté och ett sekretariat. Kopplingen till det europeiska centralbankssystemet (ECBS) är mycket tydlig, eftersom ESRB:s styrelse kommer att bestå av de 29 ledamöterna av ECB:s allmänna råd. Denna koppling mellan ECBS och det nya systemriskrådet förespråkades av EESK i yttrandet om de Larosière-rapporten. Bland dessa 29 ledamöter kommer en ordförande och en vice ordförande att väljas på fem år. Utöver de 29 ledamöterna kommer även en ledamot av Europeiska kommissionen och de tre ordförandena i de nya myndigheterna att vara styrelseledamöter med rösträtt. 27 företrädare för de nationella tillsynsmyndigheterna får närvara utan rösträtt, och detsamma gäller för ordföranden i Ekonomiska och finansiella kommittén.

Artikel 11 om styrkommittén innehåller inga bestämmelser om rösträtt. Enligt kommissionens förslag består styrkommittén av styrelsens ordförande och vice ordförande samt fem andra styrelseledamöter från ECB:s allmänna råd, de tre ordförandena i de nya myndigheterna, kommissionens företrädare och ordföranden i Ekonomiska och finansiella kommittén.

4.3.1.1 De första rapporterna från rådets diskussioner om dessa förslag har kretsat kring antalet ledamöter från ECB:s allmänna råd i denna styrkommitté. Bör de vara tre eller fem? EESK rekommenderar, precis som ECB gör i sitt yttrande, fem ledamöter, vilket skulle kunna göra det lättare att få en bättre geografisk spridning, en spridning mellan små och stora länder och mellan länder inom och utanför euroområdet. Eftersom det dessutom verkar som om alla ledamöter av styrkommittén får rösträtt behövs ett relativt stort antal centralbanksföreträdare. Styrkommitténs sammansättning bör på ett korrekt sätt avspegla sammansättningen i ESRB:s styrelse, där 29 ledamöter företräder centralbanker.

4.3.2 Den rådgivande tekniska kommittén bör nämnas i artikel 4.1, där samtliga organ i ESRB räknas upp.

4.4 Det finns en separat artikel om huruvida varningarna och rekommendationerna ska offentliggöras. Kommittén är medveten om alla de aspekter som måste övervägas före ett sådant offentliggörande men kan inte förstå varför detta är det enda beslut som kräver en majoritet på två tredjedelar av rösterna i styrelsen. Om styrelseledamöterna har den kompetens som krävs för att fatta beslut om systemrisker och formulera varningar och rekommendationen bör de också vara kompetenta nog att besluta om huruvida dessa beslut ska offentliggöras.

4.5 Europaparlamentets inflytande kan beskrivas som ytterst begränsat. Beslut om samtliga dessa förslag från kommissionen måste fattas av både rådet och Europaparlamentet. Bortsett från detta nämns parlamentet endast på grund av att ESRB minst en gång om året ska avlägga rapport till parlamentet och rådet. Enligt artikel 20 ska rådet granska förordningen om ESRB efter tre år. Parlamentet nämns inte trots att institutionen har lika mycket makt som rådet när det gäller denna förordning. EESK anser att Europaparlamentet bör ges en större roll i förordningen.

Enligt punkt 6.6 i motiveringen som bifogas förslagen är det endast i beskrivningarna av målen, verksamhetsområdena och definitionerna som det finns skillnader mellan förordningarna.

5.1.1 Myndigheternas syfte (artikel 1.4) beskrivs på ett nästan identiskt sätt i de tre förordningarna – den inre marknadens funktion, stabiliteten i det finansiella systemet och stärkt internationell samordning mellan tillsynsorganen. De enda uppenbara skillnaderna finns i beskrivningen av vem de ska skydda – investerare för värdepappers- och marknadsmyndigheten, försäkringstagare och andra rättighetshavare för försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt insättare och investerare för bankmyndigheten.

EESK anser att formuleringen av denna artikel är tydlig när det gäller hur dessa tillsynsorgan är åtskilda från EU-institutionernas lagstiftningsbefogenheter. Såsom vi tolkar förordningarna är myndigheternas faktiska befogenheter begränsade till tillsyn utifrån gällande bestämmelser. När det gäller ändringar av tillsynsreglerna är deras uppgift enbart att avge yttranden till kommissionen, rådet och Europaparlamentet.

5.1.2.1 När det gäller myndigheternas förslag till nya tekniska standarder kan dessa enligt artikel 7.2 endast offentliggöras i form av förordningar eller beslut, inte direktiv. Om tekniska standarder definieras som icke-politiska tycks det också vara lämpligt att utesluta förordningar. Tekniska standarder bör endast riktas till de nationella tillsynsmyndigheterna och finansinstituten, inte till medlemsstaterna, och de bör därför offentliggöras i form av beslut och inte förordningar eller direktiv. Dessa är förbehållna politiska bestämmelser som läggs fram av kommissionen. I artikeln anges också att kommissionen ska anta utkasten till tekniska standarder. Detta förfarande kan inte tillämpas på förordningar och direktiv eftersom dessa måste antas av rådet och Europaparlamentet.

Samtliga artiklar där myndigheternas uppgifter beskrivs närmare verkar tillfredsställande. EU-myndigheternas tillsyn avser de nationella tillsynsmyndigheterna, inte aktörerna på finansmarknaden direkt. Undantaget är när en nationell myndighet inte följer rekommendationerna (artiklarna 9 och 11). Ett beslut som riktar sig till aktörerna på finansmarknaden kommer då att fattas av EU-myndigheten.

5.1.3.1 EESK välkomnar att man är ense om att det är rådet som efter samråd med kommissionen, ESRB och vid behov de europeiska tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att avgöra om det föreligger en hotande situation.

5.1.3.2 I förslaget om inrättande av en europeisk bankmyndighet finns ingen tydlig definition av en hotande situation eller några kriterier för beslutet om att tillkännage att en sådan situation föreligger. Texten behöver förtydligas vad gäller anledningarna till att tillkännage att en hotande situation föreligger. EESK anser att det måste vara situationen på marknaderna i allmänhet som ligger bakom ett sådant beslut. Att ett enskilt finansinstitut befinner sig i en hotande situation måste vara en uppgift för den nationella tillsynsmyndigheten.

5.1.3.3 Artikel 23 innehåller en skyddsklausul om hur en medlemsstat som anser att de nya tekniska standarderna får finanspolitiska konsekvenser kan agera. Denna skyddsklausul tycks berättigad, även om standarder i stort sett aldrig får finanspolitiska konsekvenser. Eftersom skyddsklausulen endast rör artiklarna 10 och 11 bör denna artikel dessutom placeras direkt efter artikel 11.

5.1.4 Finansinstituten och marknadsaktörerna bör ha möjlighet att vända sig till den europeiska bankmyndigheten om de inte delar den nationella tillsynsmyndighetens bedömning.

Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten kommer som en särskild uppgift att fungera som tillsynsorgan för kreditvärderingsinstituten. Denna befogenhet kommer att omfatta behörighet att återkalla registreringen för sådana institut och genomföra utredningar och inspektioner på plats. Dessa åtgärder beskrivs inte närmare i denna förordning utan i en kommande ändringsförordning. Det verkar lämpligt att ge värdepappers- och marknadsmyndigheten dessa tillsynsbefogenheter, och det kommer att bli en av myndighetens viktigaste uppgifter.

5.1.5.1 En av slutsatserna i EESK:s yttrande om de Larosière-rapporten var att en nationell myndighet, liksom i Spanien, bör få i uppgift att godkänna nya finansiella instrument innan de kan införas. När dessa tre myndigheter inrättats kan förslaget genomföras. Eftersom systemet för närvarande inte finns i andra medlemsstater skulle ett första steg vara att granska instrument som används i andra länder än Spanien. Kommissionen bör därför ändra förordningen om den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten genom en förordning om en sådan uppgift.

5.1.6 Den viktigaste frågan när det gäller bankmyndighetens definitioner är definitionen av hur stor del av finanssektorn som myndigheten ska utöva tillsyn över. Men tanke på erfarenheterna från finanskrisen bör denna definition vara så bred som möjligt. Om det finns finansinstitut som inte omfattas av myndighetens tillsyn kan det leda till att dessa institutioner får vinstfördelar, eftersom tillsyn och bestämmelser som reglerar deras verksamhet faller utanför myndighetens behörighetsområde. Ett allmänt mål bör vara att skapa rättvisa konkurrensvillkor för alla finansinstitut. Definitionerna i denna förordning går tillbaka på direktiven om kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella konglomerat. EESK skulle välkomna en ny diskussion om definitionerna i dessa direktiv i syfte att inkludera erfarenheter från finanskrisen för att göra definitionerna så breda som möjligt.

5.1.7 I förordningen om en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet hänvisas det också till befintliga direktiv. I detta sammanhang vill EESK emellertid påpeka att medlemsstaterna använder olika modeller när det gäller tjänstepension. Därför är det särskilt viktigt att förtydliga att verksamheten på detta område endast rör tillsyn. Det är enbart kommissionen som har rätt att lägga fram nya lagförslag.

5.1.8 När det gäller den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten anges det att en finansmarknadsaktör är en ”person”. Vi utgår från att både juridiska och fysiska personer avses, men detta bör förtydligas i artikel 2.1 i förordningen.

5.1.9 I artikel 20.3 anges att myndigheterna endast får använda konfidentiell information från finansiella institut för att utföra uppgifter som de direkt tilldelats genom förordningen. Detta stycke bör kompletteras med en bestämmelse om hur konfidentialiteten ska skyddas.

Alla tre myndigheterna har samma organisation – en tillsynsstyrelse, en förvaltningsstyrelse, en ordförande, en verkställande direktör och en överklagandenämnd. Myndigheternas ordförande får inte tas från de nationella tillsynsmyndigheterna. Ordföranden bör enligt förordningen vara en oberoende person som arbetar heltid för myndigheten.

5.2.1 Förvaltningsstyrelsen i dessa EU-myndigheter ska enligt förslaget bestå av fyra ledamöter från de nationella tillsynsmyndigheterna. Eftersom inget skäl anförs för att välja antalet fyra verkar det naturligare att följa förslaget om ESRB och ha fem ledamöter.

5.2.2 Endast cheferna för de nationella tillsynsmyndigheterna kommer att ha rösträtt i tillsynsstyrelsen, inte företrädaren för kommissionen eller företrädaren från ESRB. Detta innebär att all makt i en tillsynsmyndighet ges till de nationella organ som är föremål för tillsynen. Med en sådan organisation finns det risk att åtgärder inte vidtas trots alla föreskrifter i förordningen om hur tillsynen ska genomföras, hur kritik ska riktas till de nationella myndigheterna och till och med om situationer där besluten kommer att fattas av EU-myndigheten och som en sista lösning av kommissionen. De nationella myndigheterna måste naturligtvis arbeta i en kollegial anda i EU-myndigheten, men kan det bli för mycket kollegialitet?

5.2.3 I samband med att risken med att en tillsynsstyrelses ledamöter ansvarar för tillsynen av sig själva tas upp vill vi även påtala vikten av några andra aspekter av dessa myndigheter. Det är avgörande att ordföranden är oberoende, och han eller hon ska ha rösträtt. Lika viktigt är öppenheten för och påverkan från intressentgruppen. Dessutom är det nödvändigt att arbeta på ett öppet och insynsvänligt sätt genom att myndigheternas beslut offentliggörs. Även om kommittén förespråkar detta som en allmän princip är vi naturligtvis medvetna om att det finns beslut som inte omedelbart kan offentliggöras på grund av att de då riskerar att skapa störningar på finansmarknaden.

När dessa myndigheter planeras inleda sin verksamhet kommer de enligt förslaget att ha dubbelt så stor personalstyrka som de nuvarande tre kommittéerna. När verksamheten har kommit igång för fullt beräknas de ha omkring fyra gånger så många anställda som de nuvarande kommittéerna. Med tanke på att verksamheten kommer att vara mer omfattande och röra andra uppgifter anser EESK att detta är en rimlig personalstyrka.

5.3.1 Våra farhågor gällen den tidsram som föreslås för att myndighetens verksamhet ska komma igång helt: om verksamheten inleds 2011 kommer det att dröja mer än två år efter denna tidpunkt. Det skulle vara möjligt att påskynda expanderingen, och det är nödvändigt att så sker för att man snabbt ska kunna hantera de problem som upptäckts i samband med krisen.

5.4 EESK anser att den gemensamma kommittén för de europeiska tillsynsmyndigheterna, som ska inrättas samtidigt som myndigheterna, är ett nödvändigt komplement. När denna kommitté för samordning mellan myndigheterna har inrättats tycks det inte, åtminstone i nuläget, finnas behov av att inrätta en gemensam myndighet för dessa tre tillsynsområden.

5.5 Ett par mindre fel finns i artikel 33. I artikel 33.2 motsvaras ”i dennes frånvaro” på engelska av ”in his absence”, vilket bör ändras till ”"in his/her absence’. I samma artikel (33.5) är’ Chairperson” (ordförande) plötsligt ändrat till ”Chairman”, vilket också bör ändras.

Bryssel den 21 januari 2010

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI