26.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 72/1

1.

Sedan mitten av 2007 har kreditmarknaderna för institutionella aktörer och stora företag drabbats av allvarliga störningar. Resultatet är att likviditeten inom banksektorn sinat och bankerna blivit motvilliga att låna ut till varandra och till ekonomin i stort. I takt med att störningarna på kreditmarknaderna intensifierats under de senaste arton månaderna har finanskrisen förvärrats och den globala ekonomin gått in i en allvarlig recession.

2.

Det är svårt att föreställa sig en lösning på finanskrisen och en återhämtning inom den globala ekonomin om inte stabiliteten inom banksektorn och det finansiella systemet som helhet kan garanteras. Först då återvänder förtroendet bland investerarna och först då återgår bankerna till sitt normala utlåningsbeteende. Därför har medlemsstaterna vidtagit åtgärder för att stödja stabiliteten i sina banksektorer och stimulera utlåningen, framför allt genom att skjuta till nytt kapital genom att använda offentliga medel och genom att tillhandahålla statliga garantier för bankernas utlåning. Dessa åtgärder tillkännagavs i oktober 2008 och har genomförts gradvis de senaste månaderna.

3.

Flera medlemsstater har nyligen tillkännagivit sin avsikt att komplettera sina befintliga stödåtgärder genom någon form av lättnad för värdeminskade banktillgångar (impaired assets). Dessa tillkännagivanden har jämsides med ett liknande initiativ i Förenta staterna utlöst en omfattande diskussion inom gemenskapen om fördelarna med övertagande av värdeminskade tillgångar som en statlig stödåtgärd för banker. Inom ramen för den diskussionen har kommissionen i samråd med Europeiska centralbanken (ECB) utarbetat detta meddelande, som bygger på de rekommendationer som eurosystemet utfärdade den 5 februari 2009 (se bilaga I).

4.

Detta meddelande fokuserar på frågor som medlemsstaterna ska ta ställning till när de överväger, utformar och genomför åtgärder i form av övertagande av värdeminskade tillgångar (asset relief measures, nedan kallade räddningsåtgärder). På ett allmänt plan omfattar dessa frågor den logiska grunden för övertagande av värdeminskade tillgångar som en åtgärd för att garantera finansiell stabilitet och stimulera bankernas utlåning, de långsiktiga överväganden gällande banksektorns bärkraft och hållbarheten i de offentliga finanserna som ska beaktas när räddningsåtgärder övervägs samt behovet av en gemensam och samordnad strategi på EU-nivå när det gäller övertagande av värdeminskade tillgångar, framför allt för att garantera lika konkurrensvillkor. I samband med en sådan gemenskapsstrategi ger detta meddelande också mer specifik vägledning för tillämpningen av reglerna om statligt stöd på övertagande av värdeminskade tillgångar, med fokus t.ex. på i) insyn och krav på redovisning av tillgångar som minskat i värde, ii) ansvarsfördelningen mellan staten, aktieägarna och fordringshavarna, iii) sammanjämkning av incitamenten för stödmottagarna med målen för den offentliga politiken, iv) principer för utformning av räddningsåtgärder när det gäller stödberättigande, värdering och förvaltning av värdeminskade tillgångar, och v) förhållandet mellan räddningsåtgärder, andra statliga stödåtgärder och omstruktureringen av banker.

5.

De omedelbara syftena med de räddningspaket som vissa medlemsstater tillkännagav i oktober 2008 är att garantera finansiell stabilitet och stimulera långivningen till realekonomin. Det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser om hur effektiva räddningspaketen är, men det står klart att de avvärjt risken för en finansiell härdsmälta och bidragit till att viktiga interbankmarknader kunnat fungera. Å andra sidan har utlåningen till realekonomin utvecklats ogynnsamt sedan paketen tillkännagavs, och den senaste statistiken visar på en brant minskning av kredittillväxten (1). Från många medlemsstater rapporteras allmänt om företag som nekas krediter av bankerna, och kreditåtstramningen förefaller mer hårdhänt än vad normala konjunkturhänsyn kräver.

6.

En viktig orsak till det otillräckliga kreditflöde som kunnat konstateras är osäkerheten om vad värdeminskade tillgångar är värda och var de finns. Detta har varit en källa till problem inom banksektorn ända sedan krisens början. Osäkerheten om hur tillgångar ska värderas har inte bara fortsatt att undergräva förtroendet inom banksektorn, utan har också försvagat effekten av de statliga stödåtgärder man enades om i oktober 2008. Till exempel rekapitaliseringen av banker har utgjort en buffert mot försämringar av värdet på tillgångar, men en stor del av dessa kapitaltillskott har absorberats av bankerna när de gjort avsättningar för framtida värdeförsämringar. Bankerna har redan vidtagit åtgärder mot problemet med värdeminskade tillgångar. De har redan gjort betydande avskrivningar av tillgångar (2), vidtagit åtgärder för att begränsa ytterligare förluster genom att klassificera om tillgångar i sina balansräkningar och gradvis avdelat extra kapital för att stärka sin solvens. Problemet har dock inte lösts på ett adekvat sätt, och den oväntade kraften i den ekonomiska avmattningen indikerar en ytterligare och mer omfattande försämring av kreditkvaliteten på banktillgångar.

7.

Ett övertagande av värdeminskade tillgångar skulle direkt mildra osäkerheten kring kvaliteten på bankernas balansräkningar och därmed bidra till att återställa förtroendet inom banksektorn. En sådan åtgärd skulle också minska risken för upprepade behov av rekapitalisering av bankerna, eftersom värdeminskningens omfattning ökar i ett läge där realekonomin försämras. På grundval av detta överväger flera medlemsstater aktivt att befria banker från värdeminskade tillgångar som komplement till andra åtgärder när de genomför den strategi som stats- och regeringscheferna kom överens om i oktober 2008.

8.

Räddningsåtgärder måste utformas och genomföras på det sätt som mest effektivt tillgodoser det omedelbara syftet, som är att garantera finansiell stabilitet och stimulera bankernas utlåning. Viktigt i detta sammanhang är att garantera ett tillräckligt deltagande i åtgärderna genom lämplig prissättning och lämpliga villkor och genom att göra deltagandet obligatoriskt om det anses nödvändigt. Fokuseringen på att utforma och genomföra åtgärderna bör dock inte enbart vara begränsad till dessa omedelbara syften. Det är viktigt att också mer långsiktiga överväganden beaktas.

9.

Om räddningsåtgärder inte genomförs på ett sådant sätt att man reducerar risken för allvarlig snedvridning av konkurrensen mellan bankerna (både inom och mellan medlemsstaterna) i enlighet med reglerna om statligt stöd i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (vid behov inklusive en omstrukturering av de mottagande bankerna), leder det till en strukturellt svagare banksektor i EU. Detta skulle få negativa konsekvenser för produktivitetspotentialen inom ekonomin som helhet. Det skulle också kunna leda till ett återkommande behov av statliga ingripanden inom banksektorn, vilket skulle innebära en gradvis ökande börda för de offentliga finanserna. Sådana risker är allvarliga med tanke på den statliga exponeringens omfattning. För att begränsa risken för sådana skador på lång sikt bör statliga ingripanden inom banksektorn vara ändamålsenligt inriktade och åtföljas av beteenderegler som anpassar incitamenten för bankerna till målen för den offentliga politiken. Räddningsåtgärder bör ingå i en övergripande strävan att återställa banksektorns bärkraft på grundval av en nödvändig omstrukturering. Behovet av omstrukturering inom banksektorn som motvikt till det statliga stödet diskuteras mer ingående i samband med reglerna om statligt stöd i avsnitt 5 och 6.

10.

När medlemsstaterna överväger hur räddningsåtgärderna ska utformas och genomföras är det viktigt att också budgetramarna beaktas. Beräkningar av de förväntade totala nedskrivningarna av tillgångar visar att kostnaderna (faktiska eller potentiella kostnader eller både och) för övertagande av värdeminskade tillgångar kan bli betydande, både absolut sett och i förhållande till medlemsstaternas bruttonationalprodukt (BNP). Statligt stöd genom räddningsåtgärder (och andra åtgärder) får inte ha en omfattning som ger upphov till farhågor för de offentliga finansernas hållbarhet t.ex. på grund av överskuldsättning eller finansieringsproblem. Sådana överväganden är särskilt viktiga i nuläget, som präglas av allt större offentliga underskott, ökande offentlig skuld och problem i samband med obligationsemissioner.

11.

Läget i de offentliga finanserna i medlemsstaterna kommer i synnerhet att vara en viktig faktor vid valet av modell för hur tillgångar som omfattas av räddningsåtgärder ska förvaltas: ska det ske genom köp av tillgångar, försäkring av tillgångar, swappar eller en hybridform av sådana arrangemang (3). Skillnaderna när det gäller konsekvenserna för de offentliga finansernas trovärdighet blir kanske inte så stora, eftersom finansmarknaderna sannolikt diskonterar potentiella förluster på liknande sätt (4). En metod som kräver ett direkt köp av värdeminskade tillgångar skulle dock få en mer direkt effekt på budgetställningen och statens finansieringsbehov. Även om varje medlemsstat själv väljer hur den förvaltar värdeminskade tillgångar skulle man kunna överväga hybridformer där dåliga tillgångar avskiljs från bankernas balansräkningar till en separat enhet (antingen inom eller utanför bankerna) med någon form av statlig garanti. Ett sådant tillvägagångssätt är tilltalande eftersom det har många av fördelarna med köp av tillgångar när det gäller att återställa förtroendet för banksystemet, samtidigt som det begränsar de omedelbara konsekvenserna för de offentliga finanserna.

12.

I en situation med knappa budgetresurser kan det vara lämpligt att inrikta räddningsåtgärderna på ett begränsat antal banker av stor systemisk betydelse. Vissa medlemsstater kan ha starkt begränsade möjligheter att befria bankerna från värdeminskade tillgångar på grund av snäva budgetramar och/eller därför att bankernas balansräkningar är mycket stora i förhållande till BNP.

13.

När man överväger någon form av räddningsåtgärder måste de omedelbara syftena, dvs. att garantera finansiell stabilitet och stödja bankernas utlåning, harmoniera med behovet att undvika långsiktiga skador på banksektorn inom gemenskapen, den inre marknaden och ekonomin i stort. Detta uppnås mest effektivt genom en gemensam och samordnad gemenskapsstrategi som har följande övergripande mål:

14.

Samordning mellan medlemsstaterna behövs bara på ett allmänt plan, och kan uppnås med bibehållen tillräcklig flexibilitet att skräddarsy åtgärder som lämpar sig för enskilda bankers situation. Utan tillräcklig samordning på förhand kommer flera av dessa mål att kunna nås endast genom kompletterande kontroll av statligt stöd i efterhand. En gemensam vägledning om huvuddragen i olika räddningsåtgärder skulle därför bidra till att minimera behovet av korrigeringar och anpassningar till följd av en bedömning på grundval av reglerna om statligt stöd. Sådan vägledning ges i följande avsnitt.

15.

Det är bankernas normala skyldighet att göra en riskbedömning av de tillgångar de förvärvar och se till att de kan täcka förluster som sådana tillgångar eventuellt ger upphov till (5). Räddningsåtgärder kan dock övervägas för att stödja den finansiella stabiliteten. Offentliga räddningsåtgärder utgör statligt stöd om de befriar den mottagande banken från (eller kompenserar den för) skyldigheten att registrera en förlust eller en reserv för en eventuell förlust på grund av dess värdeminskade tillgångar och/eller frigöra lagstadgat kapital för andra ändamål. Detta är fallet i synnerhet om värdeminskade tillgångar köps eller försäkras till ett värde som är högre än marknadspriset, eller om priset på garantin inte kompenserar staten för dess potentiella maximala ansvar inom ramen för garantin (6).

16.

Stöd för räddningsåtgärder bör dock vara förenligt med de allmänna principerna för nödvändighet, proportionalitet och minimering av konkurrenssnedvridningen. Sådant stöd kan orsaka en allvarlig snedvridning av konkurrensen mellan mottagande banker och andra banker samt mellan mottagande banker som har olika grader av räddningsbehov. Banker som inte omfattas av räddningsåtgärder och är sunda i grunden kan tvingas att begära ett statligt ingripande för att bevara sin konkurrensposition på marknaden. Liknande snedvridningar av konkurrensen kan uppstå mellan olika medlemsstater, vilket skapar risk för en stödkapplöpning (då de försöker rädda sina banker utan hänsyn till konsekvenserna för banker i andra medlemsstater) och en tendens till finansiell protektionism och fragmentering av den inre marknaden. Därför bör det ställas klart definierade och objektiva villkor för ett deltagande i systemet med räddningsåtgärder för att undvika att enskilda banker drar oskälig nytta av systemet.

17.

Principerna för tillämpningen av reglerna om statligt stöd, särskilt artikel 87.3 b i fördraget, på stödåtgärder till förmån för banker i samband med den globala finanskrisen har fastställts i kommissionens meddelande – Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen  (7). En mer detaljerad vägledning om den praktiska tillämpningen av dessa principer på rekapitalisering har sedermera lämnats i kommissionens meddelande – Rekapitalisering av finansinstitut under den rådande finanskrisen: begränsning av stödet till minsta möjliga och garantier mot otillbörlig snedvridning av konkurrensen  (8). I linje med detta kartläggs i de riktlinjer som ges i detta meddelande, som grundar sig på samma principer, de utmärkande egenskaper som avgör hur effektiva räddningsåtgärderna eller räddningsprogrammen är och hur de påverkar konkurrensen. Dessa riktlinjer är tillämpliga på alla banker som omfattas av räddningsåtgärder oberoende av deras individuella situation, men de praktiska konsekvenserna av en tillämpning kan variera beroende på förmånstagarens riskprofil och bärkraft. Principerna i dessa riktlinjer är på motsvarande sätt tillämpliga om två eller flera medlemsstater samordnar sina åtgärder för att rädda gränsöverskridande banker.

18.

Syftet med detta meddelande är att fastställa samordnade principer och villkor för att garantera effektivast möjliga räddningsåtgärder på den inre marknaden, med hänsyn tagen till det långsiktiga målet att återgå till normala marknadsförhållanden. Samtidigt är det meningen att vägledningen ska vara tillräckligt flexibel för att man ska kunna beakta olika särdrag, vidta kompletterande åtgärder eller införa kompletterande förfaranden för enskilda banker eller på nationell nivå för att garantera finansiell stabilitet. För att vara effektiva bör räddningsåtgärder leda till att utlåningen till realekonomin upprätthålls.

19.

Alla räddningsåtgärder måste grunda sig på en tydlig kartläggning av vidden av bankens tillgångsrelaterade problem, dess verkliga solvensgrad före stödet och utsikterna till återställd lönsamhet, med behörig hänsyn tagen till alla tänkbara alternativ, för att underlätta den nödvändiga omstruktureringsprocessen, förhindra snedvridning av incitamenten för alla aktörer och undvika slöseri med statliga medel som inte bidrar till att återupprätta det normala kreditflödet till realekonomin.

20.

För att minimera risken för ett återkommande behov av statliga ingripanden till förmån för samma förmånstagare bör en bank därför uppfylla följande villkor för att kunna omfattas av räddningsåtgärder:

21.

Som allmän princip gäller att bankerna i största möjliga utsträckning ska bära de förluster som hänför sig till värdeminskade tillgångar. Detta kräver för det första fullständig insyn och redovisning på förhand, följt av en korrekt värdering av tillgångar före det statliga ingripandet och en korrekt ersättning i någon form till staten som kompensation för räddningsåtgärden, för att säkerställa att aktieägarna tar en motsvarande del av ansvaret och bördan oberoende av vilken modell som valts. Alla dessa faktorer tillsammans bör leda till en övergripande konsekvens i ansvarsfördelningen för olika former av statligt stöd, med hänsyn tagen till särdragen hos olika stödtyper (11).

22.

Om det efter att tillgångarna värderats och förlusterna fastställts på vederbörligt sätt (12) konstateras att banken vore tekniskt insolvent utan statligt ingripande, bör banken antingen försättas i konkurs eller avvecklas i enlighet med gemenskapslagstiftningen och den nationella lagstiftningen. I en sådan situation kan det vara lämpligt att ge obligationsinnehavare skydd eller garantier för att upprätthålla stabiliteten och förtroendet för det finansiella systemet (13).

23.

Om det med tanke på den finansiella stabiliteten inte förefaller lämpligt att försätta en bank i konkurs eller avveckla den i god ordning (14), kan stöd, begränsat till det absolut nödvändigaste, i form av en garanti eller köp av tillgångar beviljas banker så att de kan fortsätta med sin verksamhet under den tid som behövs för att en plan för omstrukturering eller avveckling i god ordning ska hinna utarbetas. I sådana fall bör aktieägarna svara för förlusterna åtminstone till dess att bankens kapitaltäckning nått upp till lagstadgad nivå. Alternativet att förstatliga banken kan också övervägas.

24.

Om det inte går att uppnå fullständig ansvarsfördelning på förhand bör banken uppmanas att bidra till förlusten eller risktäckningen i ett senare skede, till exempel i form av klausuler om återbetalning (claw-back clause) eller, när det är fråga om en försäkringsordning, genom en klausul om att banken ska ansvara för den första förlusten (first loss) (i regel minst 10 %) och en klausul om att dela resterande förluster (residual loss sharing), genom vilken banken ansvarar för en viss andel (i regel minst 10 %) av eventuella ytterligare förluster (15).

25.

Huvudregeln är att ju mindre banken deltar direkt desto större är behovet av ett bidrag från aktieägarna i ett senare skede, antingen i form av en omvandling av statens förluster till bankaktier och/eller i form av ytterligare kompenserande åtgärder för att begränsa snedvridningen av konkurrensen i samband med bedömning av behovet av en omstrukturering.

26.

I allmänhet bör räddningsprogram för värdeminskade tillgångar ha en anmälningsfrist på högst sex månader, som börjar löpa när staten lanserar programmet. Det begränsar bankernas möjligheter att dröja med nödvändig redovisning av värdeminskade tillgångar i hopp om mer omfattande räddningsåtgärder vid en senare tidpunkt och underlättar en snabb lösning av bankernas problem innan situationen förvärras ytterligare av den ekonomiska nedgången. Under sexmånadersfristen kan bankerna föreslå paket av värdeminskade tillgångar som kan komma i fråga för räddningsåtgärder, med möjlighet till förlängning (16).

27.

Det kan bli nödvändigt att utarbeta lämpliga sätt att garantera att de statliga åtgärderna omfattar just de banker som är i störst behov av räddningsåtgärder. Ett sätt kan vara att göra deltagandet i programmet obligatoriskt, och bör åtminstone omfatta en skyldighet att redovisa tillgångar för tillsynsmyndigheterna. Alla bankers skyldighet att redovisa omfattningen av sina tillgångsrelaterade problem hjälper att på medlemsstatsnivå kartlägga behovet av ett räddningsprogram och hur omfattande det måste vara.

28.

Om deltagandet inte är obligatoriskt kan programmet omfatta lämpliga incitament för att bankerna lättare ska gå med på att delta (t.ex. beviljandet av garantier eller rättigheter till befintliga aktieägare så att dessa i framtiden kan delta i anskaffningen av privat kapital på förmånliga villkor), dock utan att avvika från principerna om insyn och öppen redovisning, korrekt värdering och delat ansvar.

29.

Efter sexmånadersfristen bör det gå att anmäla sig till programmet endast under exceptionella och oförutsebara omständigheter som banken inte är ansvarig för (17), och på strängare villkor, t.ex. större ersättning till staten och/eller mer omfattande kompenserande åtgärder.

30.

Tillträdet till räddningsprogrammet bör alltid vara förenat med vissa begränsande villkor som avser bankernas verksamhet. Det bör framför allt finnas skyddsmekanismer som garanterar att de förmånstagande bankerna använder kapitaleffekterna av stödet till kreditgivning för att på ett korrekt sätt tillgodose efterfrågan utifrån kommersiella kriterier och utan diskriminering och inte för att finansiera en tillväxtstrategi (särskilt inte genom att förvärva sunda banker) till skada för konkurrenterna.

31.

Dessutom bör man överväga att begränsa utdelningarna och sätta ett tak för ledningens arvoden. Begränsningarna avseende bankernas verksamhet bör fastställas på grundval av en proportionalitetsbedömning med hänsyn tagen till de olika faktorer som kan påverka behovet av omstrukturering (se avsnitt 6).

32.

När man avgör vilka tillgångar som kan omfattas av räddningsåtgärder måste man finna en jämvikt mellan målet att uppnå omedelbar finansiell stabilitet och att garantera en återgång till normala marknadsförhållanden på medellång sikt. Så kallade ”giftiga” tillgångar (t.ex. amerikanska värdepapper mot säkerhet i panträtter och därmed förknippade hedgefonder och derivat), som har utlöst finanskrisen och i stor utsträckning blivit illikvida eller fått sitt värde avsevärt nedjusterat, verkar vara den främsta orsaken till osäkerheten och tvivlen kring bankernas bärkraft. Om de stödberättigande tillgångarna begränsas till denna kategori minskar statens exponering mot eventuella förluster och det blir lättare att undvika konkurrenssnedvridningar (18). Om räddningsåtgärden är alltför snävt inriktad finns det å andra sidan en risk för att den inte kan återställa förtroendet inom banksektorn, eftersom olika medlemsstater och olika banker har sina egna specifika problem och eftersom problemet med värdeminskning nu har spridit sig till andra tillgångar. Detta talar för ett pragmatiskt tillvägagångssätt, med inslag av flexibilitet, som garanterar att andra tillgångar också omfattas av räddningsåtgärder i lämplig omfattning i väl motiverade fall.

33.

Gemenskapen måste tillämpa en gemensam och samordnad strategi för att avgöra vilka tillgångar som kan omfattas av räddningsåtgärder, dels för att hindra snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna och inom EU:s banksektor, dels för att minska incitamenten för gränsöverskridande banker att bedriva arbitrage mellan olika nationella räddningsåtgärder. För att garantera att alla medlemsstater identifierar stödberättigande tillgångar på samma sätt bör man utveckla kategorier av tillgångar (korgar) som motsvarar värdeminskningens omfattning. Närmare vägledning om avgränsningen av dessa kategorier ges i bilaga III. Användningen av sådana kategorier av tillgångar gör det lättare att jämföra banker och deras riskprofiler inom gemenskapen. Medlemsstaterna skulle då behöva avgöra vilken kategori som kan omfattas av räddningsprogrammet och i vilken omfattning, efter det att kommissionen har granskat i vilken grad de valda tillgångarna har minskat i värde.

34.

En väl avvägd strategi borde utvecklas som gör det möjligt för en medlemsstat där banksektorn påverkas ytterligare av andra faktorer av en storleksordning som äventyrar den finansiella stabiliteten (t.ex. att luften går ur den inhemska fastighetsmarknaden) att av välgrundade skäl utan kvantitativa begränsningar utsträcka stödberättigandet till väl avgränsade kategorier av tillgångar som är relevanta med tanke på det systemiska hotet.

35.

Dessutom kan man överväga ytterligare flexibilitet genom att ge banker möjlighet att bli av med värdeminskade tillgångar utöver det som anges i punkterna 32, 33 34 utan att behöva ange något särskilt skäl. Flexibiliteten kan tänkas uppgå till högst 10–20 % av de totala tillgångarna för en bank som omfattas av ett räddningsprogram, med hänsyn tagen till särförhållandena i olika medlemsstater och banker. Tillgångar som för närvarande inte kan anses ha minskat i värde bör däremot inte omfattas av ett räddningsprogram. Räddningsåtgärder bör inte ha till syfte att ge en obegränsad försäkring mot framtida konsekvenser av recessionen.

36.

Som allmän princip gäller att ju vagare kriterierna för stödberättigande är och ju större del av bankens portfölj de berörda tillgångarna utgör, desto mer genomgripande måste omstruktureringen och de korrigerande åtgärderna vara för att otillbörlig snedvridning av konkurrensen ska kunna undvikas. I alla händelser anser kommissionen inte att tillgångar kan omfattas av räddningsåtgärder om de har införts i den förmånstagande bankens balansräkning efter ett visst slutdatum före tillkännagivandet av räddningsprogrammet (19). Allt annat skulle kunna leda till arbitrage och en oacceptabel försämring av riskmedvetandet då bankerna skulle frestas att avstå från en korrekt riskbedömning av framtida utlåning och andra investeringar. Detta skulle innebära en upprepning av samma misstag som orsakat den rådande krisen (20).

37.

För att undvika otillbörlig snedvridning av konkurrensen och stödkapplöpning mellan medlemsstaterna är det av största vikt att tillämpa en korrekt och konsekvent metod för värdering av tillgångar, även tillgångar som är mer komplexa och mindre likvida. Värderingen bör följa en allmän metod som fastställts på gemenskapsnivå, och kommissionen bör samordna den mellan medlemsstaterna på förhand för att garantera att räddningsåtgärden får maximal effekt och för att minska risken för snedvridningar och skadligt arbitrage, särskilt när det gäller gränsöverskridande banker. Dessutom kan det behövas alternativa metoder för att man ska kunna ta hänsyn till särskilda omständigheter som t.ex. avser inlämnande av relevanta uppgifter i tid, förutsatt att de redovisas öppet. I alla händelser bör stödberättigade banker värdera sina portföljer dagligen samt ofta och regelbundet redovisa dem för nationella myndigheter och tillsynsmyndigheter.

38.

Om värderingen av tillgångar förefaller särskilt komplicerad kan man som alternativ överväga att bilda en ”bra bank”, genom vilken staten köper de problemfria tillgångarna i stället för dem som minskat i värde. Ett alternativ kan vara att en bank övergår i offentlig ägo (t.ex. förstatligas), varvid syftet är att värdera tillgångarna över tid i samband med en omstrukturering eller en avveckling i god ordning. På det sättet undviker man osäkerhet om de berörda tillgångarnas verkliga värde (21).

39.

I ett första skede bör tillgångarna om möjligt värderas på grundval av deras aktuella marknadsvärde. I allmänhet är det fråga om statligt stöd vid överföring av tillgångar som omfattas av ett stödprogram, om tillgångarna värderats högre än marknadspriset. Under rådande förhållanden kan det aktuella marknadsvärdet emellertid ligga långt från det bokförda värdet på dessa tillgångar, eller vara obefintligt om det inte finns någon marknad (för vissa tillgångar kan marknadsvärdet vara praktiskt taget noll).

40.

I det andra skedet måste det värde som i samband med ett räddningsprogram satts på värdeminskade tillgångar (överföringsvärdet) nödvändigt vara högre än rådande marknadspriser för att räddningen ska få verkan. För att garantera en konsekvent bedömning av stödets förenlighet anser kommissionen att ett överföringsvärde som motsvarar det underliggande långsiktiga ekonomiska värdet (det verkliga ekonomiska värdet) på tillgångarna, på grundval av underliggande kassaflöden och utsikterna på lång sikt, är ett godtagbart riktmärke som visar att stödbeloppet är begränsat till det absolut nödvändigaste och därmed förenligt med den gemensamma marknaden. För vissa kategorier av tillgångar måste man överväga enhetliga värdeminskningar för att beräkna det verkliga ekonomiska värdet på tillgångar som är så komplicerade att det inte är möjligt att ge en tillförlitlig prognos över deras utveckling under den närmaste framtiden.

41.

Därför bör överföringsvärdet på tillgångar vid köp eller försäkring av tillgångar (22) grunda sig på tillgångarnas verkliga ekonomiska värde. Dessutom måste staten garanteras en tillräcklig ersättning. Om medlemsstaterna anser att det för att undvika teknisk insolvens är nödvändigt att använda ett överföringsvärde som är högre än tillgångarnas verkliga värde, är stödinslaget i åtgärden större i motsvarande mån. Detta är acceptabelt endast om man dessutom genomför en genomgripande omstrukturering och inför villkor som gör det möjligt att kräva tillbaka det extra stödet i ett senare skede, t.ex. genom klausuler om återbetalning.

42.

Både vid värderingen av marknadsvärdet och det verkliga ekonomiska värdet och vid fastställandet av ersättningen till staten bör man följa de vägledande principer och förfaranden som anges i bilaga IV.

43.

När kommissionen bedömer de värderingsmetoder som medlemsstaterna föreslår och deras tillämpning i enskilda fall kommer kommissionen att konsultera en panel bestående av värderingsexperter (23). Kommissionen kommer också att utnyttja den sakkunskap som finns vid befintliga organ på gemenskapens nivå för att garantera att likadana värderingsmetoder tillämpas.

44.

Medlemsstaterna väljer själva bland de alternativ som anges i avsnitt 3 och bilaga II vilken modell som är lämpligast för att befria banker från värdeminskade tillgångar, med hänsyn tagen till problemets omfattning, de enskilda bankernas situation samt budgetmässiga överväganden. Syftet med kontrollen av statligt stöd är att garantera att den modell som valts garanterar likabehandling och hindrar en otillbörlig snedvridning av konkurrensen.

45.

Prissättningsarrangemangen kan variera mellan olika stödåtgärder, men deras särdrag får inte märkbart påverka en lämplig ansvarsfördelning mellan staten och de förmånstagande bankerna. Den övergripande finansieringsmekanismen för ett kapitalförvaltningsbolag, en försäkring eller en hybridform bör på grundval av en korrekt värdering garantera att banken tar ansvar för en lika stor andel av förlusterna. Klausuler om återbetalning kan övervägas i detta sammanhang. Allmänt sett måste alla program garantera att de förmånstagande bankerna står för de förluster som orsakas av överföring av tillgångar (se punkt 50 och fotnot 10).

46.

Oberoende av vilken modell som tillämpas måste man försäkra sig om att den förmånstagande banken och dess värdeminskade tillgångar skiljs åt både funktionellt och organisatoriskt, särskilt vad gäller förvaltning, personal och kundkrets. Syftet är att banken lättare ska kunna koncentrera sig på att återställa lönsamheten och att hindra eventuella intressekonflikter.

47.

I bilaga V ges detaljerad vägledning om konsekvenserna av dessa riktlinjer för förfarandet för statligt stöd både när det gäller den ursprungliga stödanmälan och bedömningen av eventuella omstruktureringsplaner.

48.

Principerna och villkoren i avsnitt 5 utgör ramen för utformning av räddningsåtgärder i enlighet med reglerna om statligt stöd. Syftet med reglerna om statligt stöd är i detta sammanhang att garantera att det stöd som ges för att befria de förmånstagande bankerna från risker som avser en särskild kategori av tillgångar begränsas till ett minimum och har minsta möjliga snedvridande effekter, så att man lägger en stabil grund för en återgång till lönsamhet på lång sikt utan statligt stöd. Hanteringen av värdeminskade tillgångar enligt ovannämnda principer är ett nödvändigt steg på vägen mot återställd lönsamhet, men räcker inte ensamt till för att garantera att målet nås. Bankerna måste vidta lämpliga åtgärder i eget intresse utifrån sin egen specifika situation och sina egna särdrag för att undvika att liknande problem upprepas och för att garantera en hållbar lönsamhet.

49.

Enligt reglerna om statligt stöd, särskilt reglerna om stöd till undsättning och omstrukturering, utgör åtgärder av typen omhändertagande av värdeminskade tillgångar strukturella transaktioner som kräver en omsorgsfull bedömning av huruvida följande tre villkor uppfylls: i) att förmånstagaren deltar tillräckligt i kostnaderna för räddningsprogrammet för värdeminskade tillgångar, ii) att lämpliga åtgärder vidtas för att garantera en återgång till lönsamhet, och iii) att nödvändiga åtgärder vidtas för att råda bot på snedvridningar av konkurrensen.

50.

Det första villkoret uppfylls i regel om de krav som föreskrivs i avsnitt 5 uppfylls, nämligen redovisning av värdeminskade tillgångar samt värdering, prissättning och delat ansvar. Detta bör garantera att den förmånstagande banken åtminstone står för de förluster som uppstår i samband med att tillgångar överförs till staten. Om detta inte är praktiskt möjligt kan stöd fortfarande godkännas undantagsvis, om strängare krav ställs för de båda övriga villkorens del.

51.

Krav som gäller återgången till lönsamhet och behovet av åtgärder som korrigerar en snedvridning av konkurrensen avgörs från fall till fall. Vad gäller det andra villkoret, dvs. behovet av återställd lönsamhet på lång sikt, bör det noteras att räddningsåtgärder kan bidra till detta mål. I samband med granskningen av lönsamheten bör det verifieras att bankens nuvarande och framtida kapitaltäckning är tillräcklig, efter att alla tänkbara riskfaktorer bedömts och beaktats (24).

52.

Efter att preliminärt ha godkänt räddningsåtgärderna bedömer kommissionen hur omfattande behovet av en omstrukturering är på grundval av följande kriterier: huruvida kriterierna i kommissionens meddelande om rekapitalisering av finansinstitut under den rådande finanskrisen är uppfyllda: begränsning av stödet till minsta möjliga och garantier mot otillbörlig snedvridning av konkurrensen, hur stor andel av bankens totala tillgångar som omfattas av räddningsåtgärder, överföringspriset på sådana tillgångar jämfört med marknadspriset, de beviljade räddningsåtgärdernas särdrag, den statliga exponeringens storlek i förhållande till en banks riskvägda tillgångar, vilken typ av problem den förmånstagande banken har och hur de uppstått samt huruvida banken har en sund affärsmodell och investeringsstrategi. Dessutom avser kommissionen att beakta eventuella kompletterande statliga garantier eller rekapitaliseringar för att skapa sig en fullständig bild av den förmånstagande bankens situation (25).

53.

Långsiktig lönsamhet kräver att banken ska kunna överleva utan statligt stöd, vilket förutsätter att banken har klara planer för hur den ska betala tillbaka statligt kapital den eventuellt tagit emot och hur den ska avsäga sig statliga garantier. Beroende på resultatet av denna bedömning måste en omstrukturering omfatta en genomgripande granskning av bankens strategi och verksamhet, som t.ex. omfattar fokusering på kärnverksamheten, omorientering av affärsmodellerna, nedläggning eller avyttring av affärsområden/dotterbolag, ändringar i styrningen av balansräkningen samt andra ändringar.

54.

Ett behov av en genomgripande omstrukturering antas föreligga om en korrekt värdering av de värdeminskade tillgångarna enligt principerna i avsnitt 5.5 och bilaga IV visar att banken kommer att få ett negativt eget kapital eller bli tekniskt insolvent utan statligt ingripande. Upprepade stödansökningar och avsteg från de allmänna principer som anges i avsnitt 5 tyder i allmänhet på att det behövs en sådan genomgripande omstrukturering.

55.

En genomgripande omstrukturering krävs också om banken redan fått statligt stöd i någon form som antingen bidrar till att täcka eller undvika förluster eller sammanlagt överstiger 2 % av bankens totala riskvägda tillgångar. I ett sådant läge tar man dock vederbörlig hänsyn till den förmånstagande bankens särskilda situation (26).

56.

När man väljer tidpunkt för åtgärder för att återställa lönsamheten kommer man att beakta den berörda bankens specifika situation samt läget inom banksektorn i stort, utan att i onödan dröja med nödvändiga anpassningar.

57.

För det tredje bör man granska omfattningen av nödvändiga kompenserande åtgärder på grundval av den snedvridning av konkurrensen som stödet orsakar. Detta kan omfatta nedskärning eller avyttring av lönsamma affärsenheter eller dotterbolag, eller åtaganden om att begränsa en utvidgning av affärsverksamheten.

58.

Ett behov av kompenserande åtgärder antas föreligga om den förmånstagande banken inte uppfyller de villkor som anges i avsnitt 5, särskilt de som gäller redovisning av tillgångar samt värdering, prissättning och delat ansvar.

59.

Kommissionen kommer att bedöma behovet av kompenserande åtgärder på grundval av sin bedömning av vilken snedvridning av konkurrensen stödet orsakar, särskilt med beaktande av följande faktorer: Totalt stödbelopp, inklusive garantier och rekapitaliseringsåtgärder, mängden värdeminskade tillgångar som omfattas av åtgärden, andel förluster till följd av tillgångarna, bankens allmänna soliditet, riskprofilen för de tillgångar som omfattas av räddningsåtgärden, kvaliteten på bankens riskhantering, bankens kapitaltäckningsgrad utan stöd, den förmånstagande bankens marknadsställning och eventuell konkurrenssnedvridning som orsakas av bankens fortsatta verksamhet på marknaden samt stödets inverkan på banksektorns struktur.

60.

Med hänsyn tagen till att det finansiella och ekonomiska sammanhanget krävde omedelbara åtgärder tillämpar kommissionen detta meddelande från den 25 februari 2009, det vill säga den dag då kommissionen i princip godkände meddelandets innehåll.