12.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

C 219/7

Initiativ från Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Republiken Estland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Litauen, Republiken Lettland, Republiken Ungern, Konungariket Nederländerna, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien och Konungariket Sverige till rådets rambeslut 2009/…/RIF van … om förebyggande och lösning av tvister om överföring av straffrättsliga förfaranden

2009/C 219/03

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 31.1 a och artikel 34.2 b,

med beaktande av … initiativ,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1), och

av följande skäl:

(1)	Europeiska unionen har som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (2) ställs som krav att medlemsstaterna överväger möjligheterna att koncentrera lagföringen i gränsöverskridande multilaterala mål till en medlemsstat, för att öka effektiviteten i lagföringen samtidigt som korrekt rättskipning garanteras.

(3)	Eurojust inrättades för att främja och förbättra samordningen mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter av utredningar och lagföringar.

(4)

Rådets rambeslutet om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (3) syftar till att komma till rätta med de negativa följder som uppkommer när flera medlemsstater har straffrättslig jurisdiktion avseende samma sakförhållanden och samma person. I det rambeslutet fastställs ett förfarande för informationsutbyte och direkt samråd som syftar till att hindra att ne bis in idem-principen åsidosätts.

(5)

En vidareutveckling av det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna är nödvändig för att öka effektiviteten i utredningar och lagföringar. Det är väsentligt att det finns gemensamma bestämmelser i medlemsstaterna för överföring av straffrättsliga förfaranden för att ta itu med gränsöverskridande brottslighet. Sådana gemensamma bestämmelser bidrar till att hindra att ne bis in idem-principen åsidosätts och stöder Eurojusts arbete. I ett område med frihet, säkerhet och rättvisa bör det dessutom finnas en gemensam rättslig ram för överföring av straffrättsliga förfaranden mellan medlemsstaterna.

(6)

Tretton medlemsstater har ratificerat och tillämpar den europeiska konventionen av den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. De övriga medlemsstaterna har inte ratificerat den konventionen. För att göra det möjligt för andra medlemsstater att lagföra har en del av dem utnyttjat mekanismen i den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959, tillsammans med konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (4) av den 29 maj 2000. Andra har använt bilaterala avtal eller informellt samarbete.

(7)	Ett avtal mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om överföring av straffrättsliga förfaranden undertecknades 1990. Det avtalet har dock inte trätt i kraft på grund av att det saknas ratificeringar.

(8)	Inget enhetligt förfarande har därför tillämpats på samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller överföring av straffrättsliga förfaranden.

(9)

I detta rambeslut bör fastställs en gemensam rättslig ram för överföring av straffrättsliga förfaranden mellan medlemsstaterna. De bestämmelser som fastställs i rambeslutet bör syfta till att utvidga samarbetet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter med ett instrument som ökar effektiviteten i straffrättsliga förfaranden och förbättrar den korrekta rättskipningen, genom fastställandet av gemensamma bestämmelser som reglerar på vilka villkor straffrättsliga förfaranden som har inletts i en medlemsstat får överföras till en annan medlemsstat.

(10)	Medlemsstaterna bör utse de behöriga myndigheterna på ett sätt som främjar principen om direkta kontakter mellan de myndigheterna.

(11)	Vid tillämpningen av detta rambeslut kan en medlemsstat få behörighet om den behörigheten tilldelas medlemsstaten av en annan medlemsstat.

(12)

Flera rambeslut har antagits om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar för verkställande av domar i andra medlemsstater, särskilt rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (5), rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (6) och rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tilämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (7). Detta rambeslut bör komplettera bestämmelserna i de rambesluten och bör inte tolkas som ett hinder för tillämpningen av de bestämmelserna.

(13)	Misstänkta personers och brottsoffers legitima intressen bör beaktas vid tillämpningen av detta rambeslut. Ingenting i detta rambeslut bör dock tolkas som att det undergräver de behöriga rättsliga myndigheternas rättighet att bestämma huruvida de straffrättsliga förfarandena ska överföras.

(14)	Ingenting i detta rambeslut bör tolkas som att det påverkar enskilda personers eventuella rättighet att hävda att de bör lagföras i sin egen jurisdiktion eller i någon annan jurisdiktion om en sådan rättighet föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

(15)	De behöriga myndigheterna bör uppmanas att samråda med varandra innan en överföring av straffrättsliga förfaranden begärs och närhelst det anses lämpligt för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av detta rambeslut.

(16)	När straffrättsliga förfaranden har överförts i enlighet med detta rambeslut bör den mottagande myndigheten tillämpa sin nationella lagstiftning och sina nationella förfaranden.

(17)	Detta rambeslut utgör inte någon rättslig grund för att gripa personer i syfte att fysiskt överföra dem till en annan medlemsstat så att den medlemsstaten kan lagföra personen.

(18)

Detta rambeslut står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt i kapitel VI. Ingenting i detta rambeslut bör tolkas som ett förbud att vägra att samarbeta om det finns sakliga skäl att förmoda att de straffrättsliga förfarandena har inletts i syfte att straffa en person på grundval av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

Detta rambeslut syftar till att öka effektiviteten i straffrättsliga förfaranden och att förbättra den korrekta rättskipningen inom området med frihet, säkerhet och rättvisa genom fastställandet av gemensamma bestämmelser som underlättar överföring av straffrättsliga förfaranden mellan medlemsstaternas myndigheter, med beaktande av de misstänkta personernas och brottsoffrens legitima intressen.

Artikel 2

Grundläggande rättigheter

Detta rambeslut ska inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen.

Artikel 3

Definitioner

I detta rambeslut avses med

a)	brott: en gärning som utgör ett brott i enlighet med den nationella strafflagstiftningen.

b)	överförande myndighet: en myndighet som är behörig att begära överföring av straffrättsliga förfaranden.

c)	mottagande myndighet: en myndighet som är behörig att ta emot en framställning om överföring av straffrättsliga förfaranden.

Artikel 4

Utseende av behöriga myndigheter

1. Varje medlemsstat ska underrätta rådets generalsekretariat om vilka rättsliga myndigheter som enligt dess nationella lagstiftning är behöriga att agera som överförande myndighet och mottagande myndighet (behöriga myndigheter) i enlighet med detta rambeslut.

2. Medlemsstaterna får utse ickerättsliga myndigheter till behöriga myndigheter för att fatta beslut i enlighet med detta rambeslut, under förutsättning att dessa myndigheter är behöriga att fatta liknande beslut i enlighet med den nationella lagstiftningen och de nationella förfarandena.

3. Varje medlemsstat får, om det är nödvändigt på grund av organisationen av dess interna system, utse en eller flera centrala myndigheter som ska bistå de behöriga myndigheterna med den administrativa överföringen och mottagningen av framställningar. Den ska underrätta rådets generalsekretariat om detta.

4. Rådets generalsekretariat ska göra den mottagna informationen tillgänglig för samtliga medlemsstater och kommissionen.

Artikel 5

Behörighet

1. Vid tillämpningen av detta rambeslut ska varje medlemsstat ha behörighet att, i enlighet med sin nationella lagstiftning, lagföra alla brott på vilka lagstiftningen i en annan medlemsstat är tillämplig.

2. Den behörighet som en medlemsstat tilldelas uteslutande på grundval av punkt 1 får endast utövas i enlighet med en framställning om överföring av straffrättsliga förfaranden.

Artikel 6

Avsägande av straffrättsliga förfaranden

Varje medlemsstat som i enlighet med sin nationella lagstiftning har behörighet att lagföra ett brott får, vid tillämpningen av detta rambeslut, avsäga sig eller avstå från straffrättsliga förfaranden mot en misstänkt person, så att de straffrättsliga förfarandena avseende det brottet kan överföras till en annan medlemsstat.

KAPITEL 2

ÖVERFÖRING AV STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Artikel 7

Kriterier för framställningar om överföring av straffrättsliga förfaranden

Om en person misstänks ha begått ett brott enligt lagstiftningen i en medlemsstat får den överförande myndigheten i den medlemsstaten begära att den mottagande myndigheten i en annan medlemsstat övertar de straffrättsliga förfarandena om det skulle förbättra den effektiva och korrekta rättskipningen och om minst ett av följande kriterier är uppfyllt:

a)	Om brottet helt eller delvis har begåtts på den andra medlemsstatens territorium, eller om de flesta följderna eller en betydande del av den skada som orsakats av brottet har lidits på den andra medlemsstatens territorium.

b)	Om den misstänkta personen vanligen är bosatt i den andra medlemsstaten.

c)	Om betydande delar av det viktigaste bevismaterialet finns i den andra medlemsstaten.

d)	Om straffrättsliga förfaranden mot den misstänkta personen pågår i den andra medlemsstaten.

e)	Om straffrättsliga förfaranden avseende samma eller därmed sammanhängande sakförhållanden som berör andra personer, särskilt när det gäller samma kriminella organisation, pågår i den andra medlemsstaten.

f)	Om den misstänkta personer avtjänar eller ska avtjäna ett frihetsstraff i den andra medlemsstaten.

g)	Om verkställandet av domen i den andra medlemsstaten sannolikt förbättrar utsikterna för den dömda personens sociala rehabilitering eller om det finns andra skäl till att det skulle vara lämpligare att domen verkställs i den andra medlemsstaten.

h)	Om brottsoffret vanligen är bosatt i den andra medlemsstaten eller om brottsoffret har något annat betydande intresse av att de straffrättsliga förfarandena överförs.

Artikel 8

Information till den misstänkta personen

Innan en framställning om överföring görs ska den överförande myndigheten, när så är lämpligt och i enlighet med den nationella lagstiftningen, informera den person som är misstänkt för brottet om den avsedda överföringen. Om den misstänkta personen har några synpunkter på överföringen ska den överförande myndigheten underrätta den mottagande myndigheten om detta.

Artikel 9

Brottsoffrets rättigheter

Innan en framställning om överföring sker ska den överförande myndigheten ta hänsyn till brottsoffrets intressen och se till att dennes rättigheter enligt den nationella lagstiftningen respekteras fullt ut. Detta omfattar särskilt en rättighet för brottsoffret att underrättas om den avsedda överföringen.

Artikel 10

Förfarande för framställningar om överföring av straffrättsliga förfaranden

1. Innan den överförande myndigheten gör en framställning om överföring av straffrättsliga förfaranden i enlighet med artikel 7 får den underrätta och samråda med den mottagande myndigheten, särskilt när det gäller huruvida det är sannolikt att den mottagande myndigheten kommer att åberopa något av de skäl för vägran som anges i artikel 12.

2. För samråd med den mottagande myndigheten i enlighet med punkt 1 ska den överförande myndigheten förse den mottagande myndigheten med information om de straffrättsliga förfarandena och kan tillhandahålla den skriftligt, med hjälp av ett standardformulär som återges i bilagan.

3. Den överförande myndigheten ska översända det formulär som avses i punkt 2 direkt till den mottagande myndigheten på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning och gör det möjligt för den mottagande myndigheten att fastställa äktheten. All annan officiell kommunikation ska också ske direkt mellan de myndigheterna.

4. En framställning om överföring ska åtföljas av originalet eller en bestyrkt kopia av brottsutredningen eller relevanta delar av den, andra relevanta handlingar och en kopia av den tilämpliga lagstiftningen eller, om detta inte är möjligt, uppgift om den tillämpliga lagen. Om samråd inte har ägt rum i enlighet med förfarandet som avses i punkt 3 ska framställningen om överföring göras skriftligt, med hjälp av det standardformulär som återges i bilagan, i överensstämmelse med förfarandet som avses i punkt 3.

5. Den överförande myndigheten ska underrätta den mottagande myndigheten om handlingar eller åtgärder avseende de straffrättsliga förfaranden som har vidtagits i den överförande myndighetens medlemsstat efter översändandet av framställningen. Detta meddelande ska åtföljas av alla relevanta handlingar.

6. Den överförande myndigheten får dra tillbaka framställningen om överföring när som helst innan den mottagande myndigheten har fattat ett beslut enligt artikel 13.1 om att godta överföringen.

7. Om den överförande myndigheten inte känner till den mottagande myndigheten ska den göra alla nödvändiga förfrågningar, inklusive genom det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att erhålla uppgifter om den mottagande myndigheten.

8. Om den myndighet som tar emot framställningen inte är den behöriga myndigheten enligt artikel 4 ska den på eget initiativ översända framställningen till den behöriga myndigheten och utan dröjsmål underrätta den överförande myndigheten om detta.

Artikel 11

Dubbel straffbarhet

En framställning om överföring av straffrättsliga förfaranden kan verkställas endast om den gärning som ligger till grund för framställningen utgör ett brott enligt lagstiftningen i den mottagande myndighetens medlemsstat.

Artikel 12

Skäl för vägran

1. Den mottagande myndigheten i en medlemsstat får vägra överföring endast

a)	om gärningen inte utgör ett brott enligt den medlemsstatens lagstiftning i överensstämmelse med artikel 11,

b)	om inledandet av straffrättsliga förfaranden skulle strida mot ne bis in idem-principen,

c)	om den misstänkta personen inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för brottet på grund av hans eller hennes ålder,

d)	om det finns en immunitet eller ett privilegium enligt den medlemsstatens lagstiftning som gör det omöjligt att vidta åtgärder,

e)	om preskriptionstiden för lagföring i brottmål har löpt ut i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten,

f)	om brottet omfattas av amnesti i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten,

g)	om de kriterier som framställningen baseras på enligt artikel 7 a–h inte anses vara uppfyllda.

2. Om behörigheten för den medlemsstat som har tagit emot framställningen uteslutande grundas på artikel 5 får den mottagande myndigheten, utöver de skäl för vägran som anges i punkt 1, vägra överföring om detta inte anses förbättra den effektiva och korrekta rättskipningen.

3. I de fall som avses i punkt 1 g ska den mottagande myndigheten, innan den beslutar att vägra överföring, på lämpligt sätt kommunicera med den överförande myndigheten och, om så är nödvändigt, uppmana den att utan dröjsmål tillhandahålla all begärd kompletterande information.

Artikel 13

Den mottagande myndighetens beslut

1. När en framställning om överföring av straffrättsliga förfaranden har mottagits ska den mottagande myndigheten utan onödigt dröjsmål avgöra om en överföring av straffrättsliga förfaranden ska godtas och ska, om den inte beslutar att åberopa något av de skäl för vägran som anges i artikel 12, vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa framställningen enligt sin nationella lagstiftning.

2. Den mottagande myndigheten ska utan dröjsmål underrätta den överförande myndigheten om sitt beslut på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning. Om den mottagande myndigheten beslutar att vägra överföringen ska den underrätta den överförande myndigheten om skälen till sitt beslut.

Artikel 14

Samråd mellan den överförande och den mottagande myndigheten

Den överförande och den mottagande myndigheten får, om och närhelst det anses lämpligt, samråda med varandra för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av detta rambeslut.

Artikel 15

Samarbete med Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket

Varje behörig myndighet får i alla skeden av förfarandet begära bistånd från Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket.

KAPITEL 3

EFFEKTERNA AV ÖVERFÖRINGEN

Artikel 16

Effekterna i den överförande myndighetens medlemsstat

1. Senast vid mottagandet av meddelandet om att den mottagande myndigheten har godtagit en överföring av straffrättsliga förfaranden ska de straffrättsliga förfarandena avseende de sakförhållanden som ligger till grund för framställningen om överföring, i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen, uppskjutas eller avbrytas i den överförande myndighetens medlemsstat, med undantag för eventuella nödvändiga undersökningar, bland annat rättslig hjälp till den mottagande myndigheten.

2. Den överförande myndigheten får inleda eller återuppta straffrättsliga förfaranden om den mottagande myndigheten meddelar att den har beslutat att avbryta de straffrättsliga förfarandena avseende de sakförhållanden som ligger till grund för framställningen.

3. Den överförande myndigheten får inte inleda eller återuppta straffrättsliga förfaranden om den mottagande myndigheten har underrättat den om ett beslut som meddelats vid slutet av de straffrättsliga förfarandena i den mottagande medlemsstaten, om det beslutet utgör ett hinder för fortsatta straffrättsliga förfaranden enligt den medlemsstatens lagstiftning.

4. Detta rambeslut påverkar inte brottsoffrens rätt att inleda straffrättsliga förfaranden mot förövaren om detta föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

Artikel 17

Effekterna i den mottagande myndighetens medlemsstat

1. De överförda straffrättsliga förfarandena ska regleras av lagstiftningen i den medlemsstat till vilken överföringen har skett.

2. Om det är förenligt med lagstiftningen i den mottagande myndighetens medlemsstat ska varje åtgärd i samband med straffrättsliga förfaranden eller inledande undersökningar som vidtas i den överförande myndighetens medlemsstat eller varje åtgärd som avbryter eller tillfälligt upphäver preskriptionstiden ha samma giltighet i den andra medlemsstaten som om den på lagenligt sätt vidtagits i den medlemsstaten eller av myndigheterna i den medlemsstaten.

3. När den mottagande myndigheten har beslutat att godta en överföring av straffrättsliga förfaranden får den tillämpa alla förfarandeåtgärder som är tillåtna enligt den nationella lagstiftningen.

4. Om straffrättsliga förfaranden är beroende av ett ansvarsyrkande i båda medlemsstaterna ska ett klagomål som lämnas in i den överförande myndighetens medlemsstat ha samma giltighet som ett klagomål som lämnas in i den andra medlemsstaten.

5. Om det endast enligt lagstiftningen i den mottagande myndighetens medlemsstat krävs att ett klagomål lämnas in eller att något annat sätt att inleda förfarandena används ska dessa formaliteter genomföras inom den tidsfrist som fastställs i den medlemsstatens lagstiftning. De andra medlemsstaterna ska underrättas om detta. Tidsfristen ska börja löpa den dag då den mottagande myndigheten beslutar att godta en överföring av straffrättsliga förfaranden.

6. I den mottagande myndighetens medlemsstat ska den påföljd som är tillämplig på brottet vara den som föreskrivs i dess egen lagstiftning, om inte annat anges i den lagstiftningen. Om behörigheten uteslutande grundas på artikel 5 ska den påföljd som utdöms i den medlemsstaten inte vara strängare än den som föreskrivs i den andra medlemsstatens lagstiftning.

KAPITEL 4

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 18

Information som ska lämnas av den mottagande myndigheten

Den mottagande myndigheten ska informera den överförande myndigheten om avbrytandet av straffrättsliga förfaranden eller om beslut som meddelats vid slutet av de straffrättsliga förfarandena, inklusive om huruvida det beslutet utgör ett hinder för fortsatta straffrättsliga förfaranden enligt lagstiftningen i den mottagande myndighetens medlemsstat, eller om annan information av betydande värde. Den ska översända en kopia av det skriftliga beslutet.

Artikel 19

Språk

1. Det formulär som återges i bilagan och de relevanta delarna av brottsutredningen ska översättas till det officiella språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat till vilken de översänds.

2. Varje medlemsstat får i samband med antagandet av detta rambeslut eller vid en senare tidpunkt i en förklaring, som ska deponeras hos rådets generalsekretariat, ange att den kommer att godta en översättning till ett eller flera av de andra officiella språken vid Europeiska unionens institutioner. Generalsekretariatet ska göra den informationen tillgänglig för de övriga medlemsstaterna och kommissionen.

Artikel 20

Kostnader

Kostnader som uppstår till följd av tillämpningen av detta rambeslut ska bestridas av den mottagande myndighetens medlemsstat, med undantag av de kostnader som uteslutande uppstår på den andra medlemsstatens territorium.

Artikel 21

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

1. I förbindelserna mellan medlemsstater som är bundna av europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål av dem 15 maj 1972 ska bestämmelserna i detta rambeslut tillämpas i stället för de motsvarande bestämmelserna i den konventionen från och med den dag som anges i artikel 22.1.

2. Medlemsstaterna får fortsätta att tillämpa gällande bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser, i den mån som dessa gör det möjligt att utöka målen för detta rambeslut eller bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta överföringen av straffrättsliga förfaranden.

3. Medlemsstaterna får ingå bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser efter ikraftträdandet av detta rambeslut, i den mån som sådana avtal eller överenskommelser gör det möjligt att utöka bestämmelserna i detta rambeslut och bidrar till att ytterligare förenkla eller underlätta överföringen av straffrättsliga förfaranden.

4. Medlemsstaterna ska senast den […] underrätta rådet och kommissionen om de avtal och överenskommelser som avses i punkt 2 som de önskar fortsätta att tillämpa. Medlemsstaterna ska också underrätta rådet och kommissionen om alla avtal eller överenskommelser som avses i punkt 3 inom tre månader efter undertecknandet.

Artikel 22

Genomförande

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den […].

2. Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.

Artikel 23

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i …

På rådets vägnar

Ordförande

…

(1) Yttrande av den …

(2) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

(3) Dokument 8535/09.

(4) EUT C 197, 12.7.2000, s. 3.

(5) EUT L 76, 22.3.2005, s. 16.

(6) EUT L 327, 5.12.2008, s. 27.

(7) EUT L 337, 16.12.2008, s. 102.

BILAGA