23.12.2009

Europeiska unionens officiella tidning

C 317/37

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ungdomsvåldet i städerna” (initiativyttrande)

(2009/C 317/06)

Föredragande: José María ZUFIAUR NARVAIZA

Den 10 juli 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Ungdomsvåldet i städerna”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 25 juni 2009. Föredragande var José María Zufiaur Narvaiza.

Vid sin 455:e plenarsession den 15–16 juli 2009 (sammanträdet den 15 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 174 röster för, 3 röster emot och 7 nedlagda röster:

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Våld och brottslighet bland minderåriga och unga vuxna är något som i dag väcker allt större oro i det europeiska samhället. Samtidigt vill man gynna en helhetsutveckling bland unga och uppmuntra deras anpassning till samhälle och arbetsliv. Även om uttrycken för ungdomsvåld i hög utsträckning återges i nationella media, är det viktigt att precisera att statistiken för brottslighet bland unga generellt inte uppvisar någon uppgång (1), utan snarare håller sig på samma stabila nivå. Detta initiativyttrande har som mål att anföra vissa förtydliganden samt att lägga fram rekommendationer gällande våld bland unga utan att för den skull rikta kritik mot unga eller att endast se det som ett slags avvikande beteende.

1.2 Under historiens gång har var och en av de rättsliga ordningarna i Europa utvecklat sin egen modell för ungdomsrätt, vilket förklarar skillnaderna i normativa modeller och i åtgärder som vidtas mot våld bland minderåriga och unga. Den nu gällande ungdomslagstiftningen i EU:s medlemsstater uppvisar nämligen betydande skillnader på flera områden, såsom politiken för socialt skydd och förebyggande åtgärder, åldersgräns för straffbarhet, de förfaranden, åtgärder och påföljder som tillämpas samt tillgängliga resurser. Denna mångfald förekommer likväl i samhällen som har en vilja att bygga upp ett enat Europa, men som har drabbats hårt av krisen och vars redan begränsade möjligheter att finansiera politiken för integration av unga har minskat ytterligare.

1.3 Rekommendationerna i föreliggande yttrande bygger på två huvudlinjer, av vilka den första rör förebyggande åtgärder. Våldsamma eller asociala beteenden har nämligen ofta sin grund i problematiken med utformning och strukturering av stadsområden samt ökad fattigdom och marginalisering bland vissa befolkningsgrupper. Även om de unga ofta är de som utför våldsamma handlingar under dessa omständigheter är de dessutom offer för sin närmiljö. Diskussionen om kollektivt våld bland minderåriga och unga samt om våldsförebyggande bör inte heller enbart handla om hur begångna brott ska bekämpas och bestraffas. Den andra huvudlinjen i yttrandet är att det inte är lämpligt att behandla fenomenet endast utifrån ett nationellt perspektiv eftersom EU-länderna är sammanlänkade i fråga om ekonomi, värderingar, sociala beteenden och kommunikation.

1.4 Det är ett faktum att det förekommer våldshandlingar och brottslighet bland minderåriga i europeiska länder sedan många år tillbaka. I allmänhet har fenomenet betraktats som ett tecken på social ohälsa. Numera definieras det snarare utifrån en rad otrygghetsfaktorer, i likhet med vad som anförs i Peyrefitte-rapporten (2), i vilken man fastställer en skillnad mellan brottet och rädslan för brott.

1.5 I ett europeiskt sammanhang har frågan om våld bland minderåriga väckt särskilt intresse bland annat i form av ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med titeln ”Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU”, antaget den 15 mars 2006 (3). I detta yttrande underströks vikten av förebyggande åtgärder. Detta har hörsammats av EU-institutionerna (4) och yttrandet har därmed tjänat som referens på olika europeiska och internationella nivåer i fråga om ungdomsbrottslighetens rättsliga, straffrättsliga och sociala aspekter.

1.6 I yttrandet uppmanades till fördjupad analys av ungdomsbrottsligheten. Ungdomsvåldet (för unga mellan 13 och 18 år eller unga vuxna mellan 18 och 21 eller 25 år, beroende på land, är det i vissa fall fortfarande systemet med straffrätt för minderåriga som gäller) är ett fenomen som får allt större uppmärksamhet i de europeiska samhällena. Våldet tar sig dock olika former. Det uppstår i stadsområden, i skolan (framför allt i form av mobbning), men också i familjen, i gäng, i idrottssammanhang eller via nya kommunikationskanaler som internet. Alla dessa uttryck för våld bör visserligen analyseras, men vi har i detta initiativyttrande valt att inrikta oss på kollektivt våld bland unga i städer.

1.7 Sedan ett tjugotal år dominerar nämligen det kollektiva våldet, och de mest marginaliserade stadsdelarna har observerats och studerats av forskare (sociologer, etnologer, geografer, jurister, politologer osv.). Faktorerna bakom denna typ av oroligheter i städerna är kända: arbetslöshet, instabilitet, familjesplittring, avbruten skolgång, skolsvårigheter, diskriminering m.fl. Samtidigt har situationen blivit allvarligare och åtgärderna som vidtas mer drastiska under de senaste åren. Krisens effekter har förvärrat de ekonomiska och sociala problemen och lett till en nedklassning av den unga generationen i förhållande till föräldragenerationen – möjligheterna att stiga uppåt socialt har upphört och individualismen ökar. Detta leder till en känsla av orättvisa och till inåtvändhet som i sitt kollektiva uttryck övergår i den synliga protesten mot myndigheterna.

1.8 Begreppet kollektivt våld har ingen officiell eller rättslig definition, men används ofta för att beskriva olika former av våldsamma händelser som inträffar på offentliga platser och antingen hänför sig till etnisk och rasistisk diskriminering mellan folkgrupper, vilket även är motivet för sammandrabbningar mellan rivaliserande gäng, eller till befolkningens förhållande till institutioner, och särskilt när det gäller ungdomar framträder i deras relation till ordningsmakten.

1.9 Även om dylika händelser har blivit vanligare i Europa under de senaste åren och inträffat i Frankrike, Storbritannien, Spanien, Nederländerna, Danmark, Belgien, Grekland osv., har de aldrig betraktats eller behandlats som ett övergripande problem av de nationella regeringarna eller av EU-institutionerna, utan snarare som enstaka isolerade biföreteelser.

1.10 Därför rekommenderas i föreliggande yttrande att man vidtar samordnade åtgärder på lokal, nationell och europeisk nivå och att man därvid efterlyser gemensamma lösningar genom särskilda program inom ramen för politikområdena familj, ungdom, utbildning och yrkesutbildning, sysselsättning, brottsförebyggande och rättslig samordning. Dessa konkreta lösningar måste kopplas till strategier för stadsförnyelse, anpassning av de offentliga tjänsterna, kampen mot alla former av diskriminering samt en omvärdering av förhållandet mellan stat och medborgare, i synnerhet via ordningsmakten, via utbildning i medborgerligt ansvar, etiska och sociala värderingar, användningen av medier och genom att ge föräldrastöd.

2. Det kollektiva våldets former och orsaker bland minderåriga i städer

2.1 Förslag till definition: Det finns ingen delad eller överenskommen definition på kollektivt våld bland minderåriga och unga vuxna i städer. I belgisk lagstiftning talar man om urbana ”kravaller”, medan andra ser det som en serie brott begångna av kända eller identifierade brottslingar. Som ett första steg mot en övergripande minimidefinition kommer vi nedan att med kollektivt våld avse en koncentration av våldsamma beteenden i stadsområden som uttrycksform för vissa befolkningsgrupper. Motiven att delta är många: diskriminering i samhället, konflikter med ordningsmakten, rashat, religionskonflikter osv. Detta visar på brister och otillräcklighet hos socialtjänsten som genom sin socialskyddsverksamhet har i uppdrag att förebygga denna typ av våld. Definitionen använder vi både för att beskriva kollektivt våld på offentliga platser i form av attacker på invånare som hör till en särskild etnisk grupp eller på polisen, och förstörelse och plundring, exempelvis genom att sätta offentliga byggnader eller fordon i brand.

2.2 Det finns skäl att notera att ökningen av våldsamma handlingar (förstörelse och vandalism, fysiskt våld och överfall, våldsamma rån, våldtäkter osv.) inte endast kan tillskrivas de unga, utan att vår tid karakteriseras av en allmän upptrappning av våldet. Åldern på dem som utövar våld i städer är trots detta viktiga faktorer för förståelsen av fenomenet och för de lösningar man måste hitta, eftersom andelen minderåriga och unga vuxna är så stor. Under händelserna i Frankrike 2005 visade polisens siffror till exempel att 100 av 640 arresterade var minderåriga. I förebyggande syfte är det viktigt att fästa särskild uppmärksamhet vid förebyggande lösningar riktade mot den yngre generationen som kan leda till förändring och utveckling.

2.3 Pågående studier och beskrivningar: Varje land har utvecklat egna metoder för att beräkna och beskriva kollektivt våld i städer. Komplexa system som Bui-Trongs stege (5), som graderar intensiteten i olika former av kollektivt våld utifrån antalet deltagande personer, organisering och mål m.m., ger möjlighet att göra sig en bild av fenomenet. Sedan flera år tillbaka och i synnerhet efter händelserna 2005 har man i Frankrike utvecklat indikatorer för våld i städer, Indications de Violence Urbaine (INVU), som bygger på en utvärdering av graden av våld i utsatta stadsdelar, på kvantitativa och kvalitativa undersökningar och på studier om hur viktimisering uppstår. Dessa indikatorer och deras motsvarigheter i andra europeiska länder är ännu alltför färska för att kunna ge en exakt bild av omfattningen av våldet i städer. Dessutom finns alltjämt problem som är förknippade med källor och insamling av data.

2.4 I enlighet med vad som anfördes i anslutning till definitionen av fenomenet vill vi påminna om att dessa former av våld visserligen tar sig olika uttryck beroende på nationella förhållanden, men att de ändå uppvisar gemensamma drag i hela Europa. Då man betraktar de händelser som inträffat i ett flertal europeiska länder under de senaste åren kan man därför fastställa en typologi över händelsernas utveckling:

—

Sociala och politiska motsättningar: Denna form av kollektivt våld uppstår som en reaktion på diskriminering samt social, ekonomisk och geografisk uteslutning och yttrar sig genom våldsamma reaktioner mot ordningsmakten eller företrädare för staten, som anklagas för att vara ansvariga för dessa samhällsproblem. Protester mot systemet och mot förhållanden som upplevs vara orättvisa leder till sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor och med offentliga institutioner som företräder staten och ett samhälle som anses vara ett ”förtryckarsamhälle”. Frankrike har varit särskilt drabbat av dessa sociala motsättningar genom den s.k. förstadskrisen, där olika befolkningsgrupper lever åtskilda och där flera årtionden av resultatlös stadspolitik har lett till en stigmatisering av berörda stadsdelar. Upproren har varit av politisk karaktär (6) och består av en händelseföljd i tre steg: utbrottet (ofta till följd av någon tragisk eller orättvis incident), lyckoruset och gruppeffekten samt slutligen avmattningen (7).

—

Kontrollförlust: Det rör sig om massevenemang av politisk, idrottsrelaterad eller kulturell karaktär som spårar ur och blir omöjliga att kontrollera, inte bara av organisatörerna utan även av polisen. Några exempel på detta är våldet under fotbollsmatcher eller s.k. ravefester, eller när politiska demonstrationer urartar. Ytterligare en anledning till att man förlorar kontrollen är att det finns ”huliganer” som har som mål att öka den materiella förstörelsen. EU får inte glömma att det okontrollerbara våldet i vissa fall kan innebära en frestelse att svara med mer organiserat våld, vilket hotar demokratin i ännu större utsträckning.

—

Konflikter mellan rivaliserande gäng: Gängen är inte alltid våldsamma, de utgör ett substitut för familjen och för bristerna i ungdomarnas närmiljö. Gänget erbjuder en känsla av grupptillhörighet och utgör ett konkret svar på tonåringens villrådighet. Våldsamma gäng kännetecknas av att de utför brottsliga handlingar i grupper av ungdomar eller unga vuxna som utövar våld eller hot, och som med en viss regelbundenhet organiserar sammandrabbningar eller våldsamma brottsliga handlingar. Dessa gäng drabbar samman i städer, såväl på gator som i köpcentrum, i syfte att kontrollera ett revir eller olaglig handel eller myndigheterna (företrädda av poliser, vakter och väktare), som fallet har varit i norra Paris eller södra London, där det förekommer regelbundna sammandrabbningar mellan rivaliserande grupper. I Spanien har latinamerikanska gäng (kallade ”maras” eller ”pandillas”, som Latin kings eller Ñetas) bildats. Gänget är ett sätt för unga att känna sig trygga tillsammans i en fientlig värld gentemot ”de andra” på gatan eller i grannkvarteret. Dessa gäng bildas numera av samhällets mest utsatta i vissa förorter, och våldet är kopplat till misslyckanden, osäkerhet m.m. Det är ytterst viktigt att finna en lösning på problemet med våldsamma gäng för att förhindra att de rekryteras av den organiserade brottsligheten.

—

Etniska och religiösa motsättningar: Denna typ av våld organiseras i första hand utifrån etnisk tillhörighet, och det riktas huvudsakligen mot någon annan etnisk, religiös eller jämförbar grupp. I många europeiska länder har denna typ av sammandrabbningar haft starka invandrarrelaterade eller religiösa förtecken utöver en rad andra skiftande orsaker, t.ex. i Storbritannien och i Spanien (kravallerna i Alcorcón i oktober 2007 mellan spanska och latinamerikanska unga), i Italien, i Nederländerna (oktober 2007 i Amsterdam), i Danmark (februari 2008) eller i Belgien (Anderlecht i maj 2008).

2.5 Våldsyttringar i städer uppstår av många olika skäl som hänger mer eller mindre samman beroende på situationen:

—

Fattigdom, otrygghet, arbetslöshet. Det kollektiva våldet i Europa har framför allt förekommit i de mest utsatta stadsdelarna som ett slags svar på marginalisering och social utestängning. Familjesönderfall, ungdomsarbetslöshet, otrygghet på arbetsmarknaden samt bristande utbildning, och därmed även bristande deltagande i samhälle och arbetsliv, gör att dessa stadsdelar är särskilt känsliga för konjunktursvängningar som exempelvis den ekonomiska kris vi för närvarande upplever.

—

Tillgång till vapen och olagliga ämnen. Handeln med tung narkotika organiseras i de flesta nationella och regionala europeiska huvudstäder och centralorter av vuxna och inte av unga. Den gynnar uppkomsten av våld i anslutning till den olagliga försäljningen av droger samt utbredningen av eldvapen. Barn och ungdomar som är utelämnade till en omgivning som de inte förstår sig på kan bli målgrupper för langare som använder sig av vissa unga som lydiga redskap.

—

Stadsplanering. Så kallade känsliga stadsdelar i europeiska städer uppvisar en rad gemensamma särdrag, och har ofta betraktats som förortsghetton eftersom de inte längre uppvisar någon social variation och inte heller uppfyller dagens krav på stadsplanering. De kan antingen ligga i centrum (Storbritannien, Belgien) eller i förorten (Frankrike, Tyskland m.fl.), och varken stadsdelen eller byggnaderna har underhållits, varför de så småningom har förfallit tills de blivit hälsovådliga och farliga.

—

Förhållandet till polisen. Många fall av kollektivt våld har underblåsts av en känsla hos vissa minoriteter att de är måltavlor för polisen och offer för onödigt kraftiga polisinsatser (8). Franska centrumet för strategisk analys gör följande kommentar: ”Invånarnas motstånd mot ordningsmaktens närvaro i deras stadsdel är lika påtaglig som bristen på tilltro till staten och de offentliga myndigheterna” (9).

—

Medierna. Medierna har ofta en tendens att anta ett negativt perspektiv som hotar att ytterligare peka ut invånarna i s.k. känsliga stadsdelar och att ge näring åt våldet genom att tillmäta våldsyttringarna överdriven betydelse. I Frankrike 2005 redogjorde medierna dagligen för händelserna, medan regeringarna i Belgien och Tyskland bemödade sig om att begränsa informationen till allmänheten för att inte ge anledning till nytt våld.

3. Olika svar på ett gränsöverskridande problem

3.1 Våldshandlingarna i Europa, sporadiska eller kontinuerliga, är synnerligen allvarliga såväl ur politisk synvinkel, eftersom de ifrågasätter statens möjligheter att upprätthålla respekten för den sociala pakten och att skydda medborgarna, som ur social synvinkel, eftersom de återspeglar sociala klyftor och integrationssvårigheter. Mot bakgrund av detta måste staten finna tydliga lösningar på problemet med kollektivt våld i städer. Samtidigt är det nödvändigt att inse att lösningarna varierar kraftigt från ett land till ett annat, att de är mer straffinriktade i vissa länder och mer förebyggande i andra. Det är också viktigt att på europeisk nivå göra fortlöpande utvärderingar av den offentlig politik som förs i syfte att lösa problemet, och att göra statistiken på området mer effektiv och jämförbar (uppgifterna om brott kan inte bara analyseras utifrån antalet anmälningar, utan även utifrån antalet fall som kunnat lösas). Det är nödvändigt att ta fram gemensamma indikatorer för att på nationell nivå ge insyn i polisens och rättsväsendets register snarare än att utarbeta mer eller mindre subjektiva studier om viktimisering.

3.2 I stort kan statens åtgärder resumeras på följande sätt:

—

Initiativ med inriktning på positiv diskriminering till förmån för utsatta stadsdelar, t.ex. prioriterade områden för utbildning och förberedelser inför en första anställning som i Frankrike, eller som i Berlin, där frivilliga ungdomar och poliser patrullerar tillsammans för att undvika och förebygga situationer som riskerar att utmynna i våldsyttringar i stadsområdena. Sedan dessa blandade polispatruller har bildats (vilket krävde att tidigare gängledare var villiga att samarbeta) har brottsligheten sjunkit med 20 % i områden där poliser och ungdomar arbetar tillsammans (10).

—

Åtgärder som förstärkt polisiär närvaro och videoövervakning i utsatta områden, t.ex. i skolor och i fritidslokaler, har inte ensamma kunnat lösa befintliga problem fullt ut. Det har i stället kunnat leda till att de unga har fått en känsla av att vissa platser pekas ut, att ungdomarna ständigt övervakas och att det är fråga om en straffåtgärd.

—

Politiken för att rusta upp miljön i städerna är mer eller mindre omfattande i olika länder. I Frankrike genomförs den bland annat via myndigheten för upprustning av stadsmiljöer (11). I Tyskland har det handlat om upprustning av stadsmiljöer i anslutning till återföreningen av Väst- och Östtyskland.

3.3 Å andra sidan kan en effektiv politik för territoriell sammanhållning bidra till att man undviker att faktorer som föder våld bland unga koncentreras till vissa stadsområden. Därför handlar det om att rusta upp städerna och göra dem till verkliga bostadsområden. Upprustning av stadsmiljöer kräver en långsiktig planering av renoveringsinsatser inom ramen för en övergripande strategisk plan för fysisk planering, i samråd med alla berörda parter inklusive de unga. Målet är att återintegrera dessa stadsdelar med resten av staden och att rusta upp dem och därigenom stödja lokalbefolkningens utveckling samt främja dessa offentliga utrymmens sociala, ekonomiska och kulturella funktion. Stadsförnyelsen, som innebär en särskild metod för att höja boendekvaliteten, har som mål att lösa problem som är typiska för boendeområden genom att göra staden till ett område för integrering och brottsförebyggande och därmed bekämpa de problem som finns i stadsområdena i dag, nämligen narkotikahandel, husockupationer, våld och miljöförstörelse. Det viktigaste målet är att förhindra att invånarna avskärmas från resten av befolkningen genom att satsa på trafikförbindelser så att dessa stadsdelar knyts till resten av staden, samtidigt som man ökar synligheten och integrationen bland stadsbefolkningen i sin helhet. Upprustningen av stadsmiljöer måste dock åtföljas av effektiva strategier i fråga om utbildning, yrkesutbildning och tillgång till arbete. Utan detta kan ingen bestående förbättring uppnås.

3.4 Ungdomsvåldet får sin näring från en viss brist på social sammanhållning, som hänger samman med delaktighetskrisen i städerna. Det offentliga rummet, som främst kännetecknas av att det får mycket olika människor att leva tillsammans, kräver att alla följer gemensamma regler till skydd för individens frihet. I storstäderna måste också befolkningsgrupper med vitt skilda koder från olika kulturer leva samman. Eftersom grupperna känner sig främmande för varandra kan de sociala banden och solidariteten undergrävas (12). En mellaninstitutionell lösning som beaktar många olika faktorer är nödvändig för att det ska vara möjligt att utforma effektiva och ändamålsenliga förebyggande åtgärder för samtliga direkt eller indirekt berörda aktörer: polisen, rättsväsendet, socialtjänsten, boendetjänster, arbetsförmedlingen och utbildningsväsendet. De lokala myndigheterna spelar dock en särskilt viktig roll i detta sammanhang, eftersom de bland annat planerar bebyggelsen och tillhandahåller tjänster för medborgarna.

3.5 I Europa kommer våldet bland unga i städer till uttryck i olika sammanhang och med varierande intensitet, men analyser av fenomenet och studier av lösningarna ingår i ett bredare rättsligt sammanhang på EU-nivå. Studier och utvärderingar av förebyggande av brottslighet bland unga kräver för numera ett samarbete mellan olika fackområden och olika myndighetsinstitutioner och, på ett mer konkret plan, sakkunniga som arbetar på gräsrotsnivå (socialtjänsten, polisen, domstolarna, arbetsplatser osv.). Länder, regioner och städer i Europa som har upplevt kollektivt våld har svårt att återgå till en normalsituation och att uppnå social samlevnad och återfå respekt för institutionerna bland hela befolkningen. Dessutom medför våldet i städerna stora materiella, men framför allt också sociala och politiska kostnader (13).

3.6 I en situation där brottsligheten bland minderåriga i Europa ligger på en relativt stabil nivå samtidigt som vissa våldsyttringar har blivit kraftigare, kan vissa lokala program som utformats i en rad EU-länder visa på vikten av förebyggande åtgärder och sociala och heltäckande strategier för unga i stadsområden (14). Inom ramen för programmet för tryggare stadsdelar i Birmingham (Europapriset för förebyggande av brottslighet 2004) var de grundläggande målen att minska förekomsten av olika former av våld och brott, att förbättra invånarnas livskvalitet och att uppmuntra befolkningsgrupperna att aktivt delta i sin egen sociala integration (15).

3.7 Ett organiserat och solidariskt europeiskt samhälle som förstärks av EU genom stöd till nydanande projekt med ett socialt och integrationsbefrämjande syfte kan garantera ökad säkerhet och en förbättrad hållbar utveckling i städer. Som exempel kan man nämna Urban-programmen som ett gemenskapsinitiativ inom Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) till förmån för hållbar utveckling i städer och stadsdelar i kris. Programmen har lett till en tydlig förbättring i fråga om våldsförebyggande bland minderåriga och i fråga om brottslighet i allmänhet.

3.8 Utökat medborgardeltagande i lokalt beslutsfattande samt utbyte av erfarenheter och god praxis kan dessutom ge möjlighet att främja begreppet ”förvaltning av städer” som byggts upp genom en serie studier om omorganisering och förbättring av offentliga tjänster samt utformning och genomförande av nya strukturer för stadsförvaltning, införande av permanenta indikatorer för utvärdering av lokalt styre, kampanjer för information och underlättad tillgång till information riktade till medborgarna, där man sett till att undvika stigmatisering och överdriven pessimism.

3.9 Det finns även andra initiativ som t.ex. Europeiska ungdomspakten, som har som mål att förbättra utbildning, rörlighet och sociala integration bland unga i Europa samtidigt som man vill göra det lättare att förena familjeliv och yrkesliv.

3.10 Generellt sett har det aktiva medborgardeltagandet bland unga gynnats av det enorma arbete som utförts av sammanslutningar som oavbrutet arbetat på gräsrotsnivå och därmed utgör en del av de europeiska, nationella och lokala strategierna för utveckling och för kampen mot social utslagning.

4. Förslag till en EU-politik för att bekämpa våld bland unga i städer

4.1 Följande huvud- eller riktlinjer kan utformas med utgångspunkt i ovanstående resonemang:

—

Utarbetandet av lösningar på såväl kollektivt våld som brottslighet och asociala handlingar och andra smärre förseelser utförda av unga, måste ske på flera olika plan. Arbetet måste kontinuerligt bli föremål för utvärderingar i syfte att ständigt förbättras, varvid utbildning och yrkesutbildning alltid ska utgöra en väsentlig del tillsammans med de ungas delaktighet i sin egen utveckling och framtid.

—

Olika förebyggande och alternativa strategier bör främjas av en tydlig och hållbar EU-politik som grundar sig på prioriteringar som fastställt på EU-nivå i syfte att bidra till en lösning på problemet med våld bland minderåriga i städer, samtidigt som man i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika rättsingripanden.

—

Såväl på europeisk som på nationell nivå bör man ge en särskild erkänsla åt de sociala strukturerna för unga. Det finns många inrättningar, både föreningar och offentliga institutioner, som spelar en avgörande roll i de ungas liv, i synnerhet genom att erbjuda verksamheter och sysselsättning och därmed förebygga att unga eventuellt börjar begå brott. Därför måste skolornas och föreningarnas roll beaktas i särskilt hög grad och stödjas bland annat genom offentliga medel.

—

De europeiska och internationella principerna om våld och brott bland unga måste harmoniseras genom miniminormer som ska efterlevas i den nationella lagstiftningen. Dessa principer ska användas som indikatorer på hur minderåriga garanteras sina rättigheter. Mot bakgrund av regionförvaltningars och regeringsorgans skiftande roll när det gäller förvaltningen av europeiska stadsmiljöer finns det skäl att utforma initiativ och införa normer som bygger på goda erfarenheter, i syfte att låta ett europeiskt observationsorgan utvärdera och analysera ungdomslagstiftningen, t.ex. med målet att få tillgång till tillförlitlig och jämförbar statistik över våld bland unga i städer.

—

Påföljder och åtgärder som vidtagits av nationella rättsinstanser måste utgå ifrån de ungas intresse och ta hänsyn till deras ålder, psykiska mognad, fysiska tillstånd, utveckling och kunnande (16). De måste alltid vara anpassade till de personliga förhållandena (principen om individanpassade åtgärder).

—	Strategierna för upprustning av städer som åtföljs av hållbara socialpolitiska åtgärder bör främjas av EU-institutionerna för att få till stånd en bättre stads- och samhällsplanering samt motverka utestängning och integrera den mest utsatta stadsbefolkningen.

—	Myndigheterna måste ge institutionerna tillräckliga resurser för skydd och återintegrering av minderåriga genom att tilldela lämpliga medel och personalresurser för att garantera insatser som verkligen gör skillnad i de minderårigas liv.

—

Personalen i socialtjänsten, rättsväsendet och polisen bör väljas ut på lämpligt sätt och ges särskild utbildning, om möjligt enligt europeiska referensstandarder, och deras kunnande bör ständigt hållas à jour genom ett samarbete mellan en rad olika institutioner och fackområden samt genom utbyte över nationsgränserna. Detta underlättar bland annat dialogen och kontakten mellan polis och ungdomar.

—	EU-institutionerna och medlemsstaterna bör se temaåret 2010 för kampen mot fattigdom och social utslagning som en möjlighet att visa sin beslutsamhet att skydda rättigheterna för ungdomar i konflikt med lagen samt att förebygga våld i städer som en prioritering i kampen mot social utestängning.

—

EU-institutionerna bör införa en budget för skydd av minderåriga mot social utestängning i särskilt marginaliserade stadsområden och för stöd till nydanande projekt inom arbetet för förstärkt social sammanhållning i det civila samhället och samtidigt uppmuntra initiativrikedomen och företagsamheten bland ungdomar.

—	Gemensamma kriterier och bästa praxis bör införas med sikte på förebyggande, behandling och återanpassning av minderåriga som begått brott.

Bryssel den 15 juli 2009

Mario SEPI

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1) Uppgifter från åklagarmyndigheten i Spanien visar till exempel att brottsligheten sjönk med nästan 2 % mellan 2006 och 2007.

(2) Rapport du Comite d’études sur la violence, la criminalité et la délinquance. Réponses a la violence, Paris, Presse Pocket 1977, s. 41.

(3) EESK:s yttrande av den 15 mars 2006 om ”Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU”. Föredragande: José María Zufiaur Narvaiza, EUT C 110, 9.5.2006.

(4) Europaparlamentets betänkande av den 21 juni 2007 om ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll.

http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=REPORT&reference=A6-2007-0212&language=SV

(5) Résurgence de la violence en France, Lucienne Bui-Trong, Futuribles, februari 1996 ss. 17-18.

(6) V. Le Goaziou och L. Mucchielli 2006, Quand les banlieues brûlent. Retour sur les émeutes de 2005, Paris, La Découverte.

(7) C. Bachmann och N. Le Guennec, 1997, Autopsie d’une émeute. Histoire exemplaire du soulèvement d’un quartier, Paris, Albin Michel.

(8) The Sound of Europe. Extra-Parliamentary Politics in Britain since 1970. Peter Joyce. Palgrave MacMillan, 2002.

(9) Centre d’analyse stratégique. Les violences urbaines: une exception française? Enseignements d’une comparaison internationale, note de veille no 31, 23 oktober 2006. (http://www.strategie.gouv.fr/IMG/pdf/NoteExterneDeVeille31.pdf).

(10) Jeunes et policiers font cause commune à Berlin http://www.oijj.org/news_ficha.php?cod=54117&home=SI&idioma=es.

(11) ANRU.fr.

(12) ”La dynamique de la disqualification sociale”, i Sciences humaines nr 28, maj 1993.

(13) I fallet Clichy-sous-Bois i Frankrike uppgick de materiella kostnaderna 2005 till 150 miljoner euro.

(14) ”Prévenir la délinquance en milieu urbain et auprès des jeunes. Recueil international de pratiques inspirantes”. Centre international pour la prévention de la criminalité, 2005. (www.crime-prevention-intl.org/publications/pub_113_1.pdf).

(15) Resultatet var en genomsnittlig minskning på 29 % av brott begångna av unga mot 12 % på andra jämförbara områden.

(16) Se den gemensamma Valenciadeklarationen från International Juvenile Justice Observatory.