[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN | Bryssel den 9.12.2009 KOM(2009)673 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt INLEDNING Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget av den 13 december 2007[1] (nedan kallat det nya fördraget ), ger lagstiftaren möjlighet att till kommissionen delegera befogenhet att anta sådana akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter, och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. De rättsakter som antas av kommissionen på detta sätt ska enligt terminologin i det nya fördraget kallas ”delegerade akter” (artikel 290.3). Bestämmelsen kräver inte att några bindande sekundärrättsliga rättsakter antas, utan är fullt tillräcklig i sig själv eftersom den innehåller allt som lagstiftaren behöver för att från fall till fall kunna fastställa de delegerade befogenheternas omfattning, innehåll och former. Men kommissionen tror att det är både nyttigt och nödvändigt att fastställa en allmän ram för delegering av denna typ av befogenheter. Också Europaparlamentet har dragit en liknande slutsats och har samtidigt framhållit vikten av att skydda lagstiftarens frihet. Parlamentet har föreslagit att institutionerna ska enas om standardfraser för delegering, som kommissionen kan föra in i förslagen till lagstiftningsakter.[2] De principer som ligger till grund för bättre lagstiftning och en välfungerande interinstitutionell behandling talar också för att man antar samordnade och konsekventa arbetsformer, utan att för den skull inskränka parlamentets och rådets frihet att fastställa gränserna och villkoren för delegering av befogenheter när lagstiftningsakter antas. Det är kommissionen som har ansvaret för att bereda och anta delegerade akter, medan parlamentet och rådet har ansvaret för att kontrollera dem. Därför bör man inrätta ett så homogent och förutsebart system som möjligt. Syftet med det här meddelandet är att lägga fram kommissionens syn på tillämpningen av de delegerade akterna, avgränsningen av delegeringen, de arbetsmetoder som kommissionen vill tillämpa när delegerade akter bereds och antas och slutligen kommissionens syn på lagstiftarens kontroll av hur kommissionen verkställt sina befogenheter. TILLÄMPNINGSOMRÅDE För att avgränsa tillämpningsområdet för artikel 290 krävs en noggrann analys av hur begreppet delegerade akter definieras i det nya fördraget. Men bestämmelsen måste också ses mot bakgrund av de äldre bestämmelserna om föreskrivande förfarande med kontroll och kopplingen till artikel 291, som avser genomförandeakter. Det är artiklarna 290 och 291 som ligger till grund för det rättsliga förfarande som nu ersätter det kommittéförfarande som inrättades genom fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Det är bara lagstiftningsakter som berörs av delegering av befogenheter enligt artikel 290. Däremot behöver akterna inte ha antagits av parlamentet och rådet tillsammans. Artikel 290 gör nämligen ingen skillnad på det ordinarie lagstiftningsförfarandet (tidigare ”medbeslutandeförfarandet”) och särskilda lagstiftningsförfaranden. Förhållandet till det föreskrivande förfarandet med kontroll Definitionen av delegerade akter i artikel 290.1 ligger mycket nära formuleringarna i beslut 1999/468/EG[3] (beslutet om kommittéförfaranden) om vilka akter som ska omfattas av det föreskrivande förfarandet, som infördes den 17 juli 2006 genom beslut 2006/512/EG[4]. I båda fallen är det frågan om sådana akter med allmän räckvidd som avser att ändra eller komplettera vissa icke väsentliga delar av en akt. Men att kriterierna liknar varandra innebär inte att bestämmelserna ska genomföras på samma sätt. I den nya institutionella situationen kommer de delegerade akterna inte att ha exakt samma tillämpningsområde som de akter som antagits enligt det föreskrivande förfarandet. Därför kan de äldre metoderna inte användas mekaniskt. Förhållandet till genomförandeakterna Innan begreppet delegerad akt bedöms självständigt bör det först bedömas i förhållande till de genomförandeakter som beskrivs i artikel 291. För det första står det klart att båda definitionerna inte får tillämpas på en och samma akt. En akt som antas i enlighet med artikel 290 kan per definition inte omfattas av artikel 291, och vice versa. Det nya fördraget är alltså utformat så att artiklarna är ömsesidigt uteslutande. Därför har också de akter som antas med hjälp av respektive artikel olika rättsliga benämningar. För det andra fastställs de båda artiklarnas tillämpningsområden i det nya fördraget enligt helt olika utgångspunkter. De delegerade akternas räckvidd och effekter beskrivs; akter med allmän räckvidd som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar. Genomförandeakterna beskrivs däremot inte, utan istället följer begreppets innehåll av funktionen; behovet av enhetliga villkor för genomförande. Skillnaden beror på att bestämmelserna ger kommissionen befogenheter av helt olika karaktär och räckvidd. När kommissionen antar delegerade akter enligt artikel 290 får den rätt att komplettera eller ändra lagstiftarens arbete. Delegering av sådana befogenheter är alltid frivillig, och det är av effektivitetsskäl som lagstiftaren väljer att delegera sina befogenheter till kommissionen. Artikel 291 ger däremot inte kommissionen uppgifter av lagstiftande karaktär, utan en rent verkställande roll. Det är av naturliga skäl medlemsstaterna som är ansvariga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter. Men när det behövs enhetliga villkor för genomförandet måste kommissionen utöva sin verkställande roll. Detta är inte frivilligt, utan obligatoriskt så snart som villkoren i artikel 291 är uppfyllda. För det tredje räcker det inte att akterna har allmän räckvidd för att systemet med delegerade akter ska användas framför systemet med genomförandeakter. För också genomförandeåtgärder som kommissionen antar enligt artikel 291 kan ju ha allmän räckvidd. Kommissionen kan använda antingen enskilda åtgärder eller akter med allmän räckvidd för att se till att unionens rättsligt bindande akter genomförs på enhetliga villkor. Däremot framgår det klart och tydligt av formuleringen i artikel 290 att kommissionen aldrig får anta enskilda åtgärder med hjälp av en delegerad akt. Tillämpningsvillkor i artikel 290 Det är bara lagstiftaren som har rätt att tillämpa de villkor som fastställs i artikel 290. Villkoren är kumulativa, vilket innebär att akten både ska ha allmän räckvidd och ska ändra eller komplettera vissa icke väsentliga delar av en akt. Om något av villkoren inte är uppfyllt, får artikel 290 inte tillämpas. Kommissionen vill inte inlåta sig på någon abstrakt tolkning av dessa villkor. Eftersom det är så många olika åtgärder som kan bli aktuella beroende på situationen, är alla försök till klassificering dömda på förhand. Men kommissionen har två kommentarer. För det första anser kommissionen att upphovsmännen till det nya fördraget använt verbet ”ändra” med avsikt att omfatta också kommissionens rätt att göra formella ändringar i en grundläggande rättsakt. Sådana formella ändringar får göras av lydelsen i en eller flera av aktens artiklar, eller av en bilaga som i rättsligt hänseende utgör en del av akten. Även om bilagan bara innehåller rent tekniska bestämmelser ska systemet med delegerade akter användas, om bilagan har allmän räckvidd. För det andra vill kommissionen framhålla vikten av verbet ”komplettera”, vars betydelse och räckvidd är mindre tydliga än verbet ”ändra”. För att avgöra om en bestämmelse kan anses komplettera en grundläggande rättsakt anser kommissionen att lagstiftaren bör bedöma om den planerade åtgärden innebär konkreta tillägg av sådana nya bestämmelser av mindre vikt som påverkar den rättsliga ramen och som ger kommissionen utrymme för eget skön. I så fall kan åtgärden anses komplettera den grundläggande rättsakten. Åtgärder som bara syftar till att genomföra befintliga bestämmelser i den grundläggande rättsakten bör å andra sidan inte betraktas som kompletterande. Lagstiftaren kan helt och hållet reglera ett verksamhetsområde och sedan ge kommissionen i uppgift att se till att bestämmelserna genomförs på ett harmoniserat sätt, med hjälp av genomförandeakter. Men lagstiftaren kan också välja att bara delvis reglera området, och sedan överlåta ansvaret för att komplettera bestämmelserna på kommissionen, med hjälp av delegerade akter. AVGRÄNSNING AV DELEGERINGEN När lagstiftaren ger kommissionen befogenheter måste de också avgränsas i varje lagstiftningsakt. Enligt artikel 290.1 andra stycket ska lagstiftaren uttryckligen avgränsa delegeringens mål, innehåll, omfattning och varaktighet. Det rör sig alltså både om materiella avgränsningar och om avgränsningar i tiden. Materiella avgränsningar Delegeringen ska vara klar, tydlig och motiverad. Lagstiftaren ska fastställa de mål som antagandet av de delegerade akterna ska göra det möjligt att uppnå och i förekommande fall avgränsa akternas räckvidd. För att ge kommissionen befogenhet att ändra bilagan till en förordning måste lagstiftaren därför fastställa att kommissionen genom en delegerad akt får ändra bilagan i fråga, i sin helhet eller delar av den, under vissa förutsättningar såsom att vetenskapliga eller tekniska framsteg har gjorts, vissa händelser har inträffat, en viss tid har förlöpt e. dyl. Det är också möjligt att fastställa gränser för kommissionens ändring av bilagan. Om det i bilagan fastställs vissa värden kan lagstiftaren t.ex. kräva att kommissionen inte ska överskrida vissa trösklar. Avgränsningar i tiden I artikel 290 sägs att lagstiftaren ska fastställa delegeringens varaktighet. Enligt kommissionen inför denna bestämmelse inte automatiskt ett system med tidsfristklausuler (”sunset clauses”) som automatiskt upphäver kommissionens befogenheter efter en viss tid och i praktiken tvingar den att lägga fram ett nytt lagstiftningsförslag när fristen löpt ut. Artikel 290 kräver att de delegerade befogenheterna avgränsas på ett tydligt och förutsebart sätt, men inte nödvändigtvis att kommissionen måste underställas tidsfristklausuler. Behovet av att begränsa de delegerade befogenheterna bör vägas mot kontinuiteten i antagandet av rättsakter som är viktiga för att genomföra EU:s politik. Om kommissionen regelbundet måste lägga fram nya lagförslag för att förnya delegeringen blir arbetet mindre effektivt och snabbt, vilket undergräver det egentliga syftet med att använda delegerade akter. Kommissionen anser att institutionerna inte bör betungas med tvingande tidsgränser för delegering, utan att befogenheterna bör delegeras tills vidare. Detta överensstämmer också med gällande praxis. Erfarenheten visar att lagstiftaren i allmänhet inte önskar tidsbegränsa kommissionens befogenheter, ens för åtgärder som i stort sett har lagstiftningskaraktär. Det ovan sagda innebär naturligtvis inte att befogenheterna ska delegeras permanent. Lagstiftaren får ju enligt artikel 290.2 a återkalla delegeringen i den grundläggande rättsakten. Ett återkallande har samma rättsliga verkan som en tidsfristklausul eftersom det avslutar kommissionens befogenheter. Om det är befogat och nödvändigt kan kommissionen sedan lägga fram ett förslag till lagstiftning. Lagstiftaren kan vilja undvika att de delegerade befogenheterna permanentas och därför på vissa områden förbehålla sig rätten att återkalla dem, vilket antagligen är smidigare än att använda en tidsfristklausul. Ett återkallande är ju mer än bara ett alternativ till tidsfristklausuler, eftersom det också kan ha andra syften, som kommer att beskrivas längre fram (se punkt 5.2 nedan). Men denna rättighet erbjuder lagstiftaren samma möjligheter som tidsfristklausulerna. Ibland kan det vara lämpligt att lagstiftaren fastställer ett slutdatum för delegeringen. I sådana fall bör man införa ett system för automatisk förlängning efter avrapportering från kommissionen, för att inte institutionerna ska behöva använda lagstiftningsförfarandet för att förnya delegeringen. Detta system bör naturligtvis också ge lagstiftaren möjlighet att motsätta sig förlängning. ANTAGANDE AV DELEGERADE AKTER Kommissionens självständighet Artikel 290 innehåller inga bestämmelser som direkt eller indirekt reglerar hur delegerade akter ska antas. När lagstiftaren delegerat befogenheter ska kommissionen anta de akter som behövs för att nå målen i den grundläggande rättsakten. Artikel 290.1 handlar om hur delegeringen avgränsas och förpliktigar kommissionen att följa de materiella och tidsmässiga avgränsningar som utgör kärnan i lagstiftarens förtroende. Den första punkten reglerar alltså det första skedet, innan kommissionen börjat bereda den delegerade akten. Artikel 290.2 handlar om vilken kontroll lagstiftaren ska utöva och reglerar det senare skedet, när själva uppgiften utförts. Punkten reglerar både själva delegeringen, som kan återkallas om lagstiftaren anser att den missbrukats, och de delegerade akterna, mot vilka invändning kan göras efter antagandet så att de inte träder i kraft. Ingen av bestämmelserna reglerar dock det förfarande som ska användas när kommissionen antar delegerade akter. Därför är kommissionen relativt självständig på denna punkt. Beredning av delegerade akter innan de antas Kommissionen avser att företa den beredning som krävs för att dels se till att de delegerade akterna både tekniskt och juridiskt motsvarar de mål som fastställs i den grundläggande rättsakten, dels försäkra sig om den politiska och institutionella förankringen för att inte parlamentet eller rådet ska behöva invända mot akten. Kommissionen kommer systematiskt att rådfråga nationella experter från myndigheter i alla medlemsstater som ska genomföra de delegerade akter som antas, utom i sådana fall som inte kräver ytterligare expertutlåtanden. Rådfrågningen ska ske i god tid, så att experterna kan lämna meningsfulla och effektiva bidrag till arbetet. Kommissionen kan i detta syfte upprätta expertgrupper[5] eller använda redan befintliga grupper. Kommissionen lägger stor vikt vid detta arbete, som gör det möjligt upprätta ett effektivt samarbete med de nationella experterna i tekniska frågor. Det bör dock framhållas att experterna bara har en rådgivande funktion och inte en institutionaliserad roll i beslutsgången. Efter rådfrågningen ska kommissionen informera experterna om vilka slutsatser den dragit av diskussionerna, sina preliminära reaktioner och hur den avser att gå vidare. Kommissionen har dessutom åtagit sig att, när förslag till delegerade akter om finansiella tjänster utarbetas, fortsätta höra medlemsstaternas experter på samma sätt som tidigare (se förklaring nr 39 som fogas till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget[6]). Vid behov kommer kommissionen vidare att genomföra de undersökningar, analyser, utfrågningar och samråd som krävs, på det sätt som lämpar sig för de berörda områdena och tidsramarna. På ett mer allmänt plan vill kommissionen inrätta ett system för tidig varning, för att underlätta parlamentets och rådets planering av eventuella ingripanden inom två månader från det att den delegerade akten antagits. Fristen kan förlängas med ytterligare en månad på parlamentets eller rådets begäran (se punkt 5.3.1 nedan). Kommissionen kommer även att se till att parlamentet och rådet får kompletterande information om kommissionen planerar att anta delegerade akter i särskilt känsliga frågor. KONTROLLEN AV DELEGERADE AKTER Allmänna synpunkter I artikel 290.2 i det nya fördraget fastställs de två krav som lagstiftaren kan ställa på delegeringen. Dels får delegeringen återkallas, dels får invändning göras mot akterna. Invändning är alltså en särskild inskränkning av en tydligt angiven delegerad akt, medan ett återkallande på ett generellt och absolut sätt fråntar kommissionen dess delegerade befogenheter. Invändning kan därför betraktas som ett allmänrättsligt kontrollmedel som lagstiftaren kan använda på alla delegerade akter, medan ett återkallande snarare är ett exceptionellt förfarande som kan motiveras till exempel av omständigheter som undergräver själva förutsättningarna för delegering. Lagstiftaren behöver inte kumulera de båda möjligheterna, eftersom de är oberoende av varandra. Lagstiftaren kan avstå från att återkalla delegeringen, eftersom det inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet ger en av den lagstiftande myndighetens båda parter en ensidig rätt att göra en gemensamt utarbetad bestämmelse verkningslös. Men rätten att göra invändningar kan bli svår att använda, till exempel om lagstiftaren givit kommissionen befogenhet att anta delegerade akter med särskilt korta frister och i snabb takt (se punkterna 5.2 och 5.3.1 nedan). När någon av kontrollmöjligheterna i fördraget används ska omröstningen enligt artikel 290.2 andra stycket ske i parlamentet med en majoritet av ledamöterna, och i rådet med kvalificerad majoritet. Återkallande Ett återkallande ger lagstiftaren möjlighet att när som helst återta de befogenheter som delegerats till kommissionen, till exempel med hänsyn till nya omständigheter som kan kräva lagstiftningsåtgärder. Lagstiftaren kan också vilja använda återkallanderätten om en invändning framstår som onödig eller obekväm. Detta kan vara fallet när de delegerade akterna måste antas under sådan tidspress att lagstiftaren inte kan utnyttja invändningsrätten. Om akterna är så många att alla inte kan kontrolleras individuellt, kan lagstiftaren via återkallanderätten utöva en övergripande kontroll av de delegerade befogenheterna. När återkallanderätten fastställs i lagstiftningsakten bör den åtföljas av krav på att motivera sig och att anordna ett föregående informationsutbyte mellan institutionerna. Rättsverkan av återkallandet bör också fastställas. Den institution som inte längre har förtroende för kommissionen bör ange skälen därtill. Detta är intressant av två anledningar. För det första ger det den institution som inte utövat återkallanderätten möjlighet att förstå varför medlagstiftaren beslutat att ensidigt ändra den grundläggande rättsakten. För det andra ger det en förebyggande effekt. Genom att tydligt redovisa skälen till sitt beslut kan parlamentet eller rådet upplysa kommissionen om hur den bör eller inte bör agera för att i framtiden undvika återkallanden. Den institution som planerar att utnyttja återkallanderätten bör underrätta inte bara kommissionen utan även medlagstiftaren, som inte utövat denna rättighet. På så vis kan en interinstitutionell dialog föras, innan beslutet om återkallande fattas. Den institution som tar initiativ till ett återkallande bör vidare uttryckligen ange vilka delegerade befogenheter som återkallas. Det kan ju hända att parlamentet eller rådet bara vill återkalla en del av de befogenheter som delegerats till kommissionen. Därför bör det vara möjligt att göra ett partiellt återkallande. Slutligen bör effekterna av återkallandet uttryckligen anges i den grundläggande rättsakten. På så vis kan man fastställa att delegeringen upphör efter beslutet om återkallande, vilka befogenheter som avses, och att det inte påverkar sådana delegerade akter som redan trätt i kraft. Invändning När lagstiftningsakten innehåller bestämmelser om rätten att göra invändning bör vissa formella krav uppfyllas. När kommissionen antagit en delegerad akt ska den överlämnas till lagstiftaren, dvs. Europaparlamentet och rådet samtidigt, om den grundläggande rättsakten antagits enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Därmed startar rätten att göra invändning, vilken kommer att fungera som ett suspensivt villkor eftersom den delegerade akt som kommissionen antagit inte får träda i kraft under den period som anges i lagstiftningsakten, då lagstiftaren har möjlighet att göra invändning. Kommissionen ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att offentliggöra de delegerade akterna så snart de antagits. Tidsfrister Den grundläggande rättsakten bör ange hur lång tid lagstiftaren ska ha på sig för att undersöka den delegerade akten. Lagstiftaren är fri att fastställa en lämplig frist från fall till fall, men kommissionen anser att helt olika tidsfrister bör undvikas, utom om det motiveras av att åtgärderna är brådskande – då tidsfristerna också bör kortas – eller av att de akter som kommissionen ska anta är mycket komplicerade – då tidsfristerna bör förlängas. Fristen för invändning ska börja löpa från det att kommissionen överlämnat den antagna delegerade akten på alla EU:s officiella språk. Erfarenheterna av det föreskrivande förfarandet visar att den tremånadersfrist för invändning som brukar tillämpas är längre än nödvändigt, eftersom parlamentet och rådet ofta relativt snabbt vet om akten kan orsaka svårigheter. Tremånadersfristen är ofta bara en formell väntetid på att akten ska träda i kraft, utan något egentligt mervärde. Därför förordar kommissionen att fristen för att göra invändning fastställs till två månader. På parlamentets eller rådets initiativ bör fristen automatiskt förlängas med ytterligare en månad. Detta skulle effektivisera förfarandena utan att undergräva principen om en övergripande tremånadersfrist. Det kan vara lämpligt att fastställa en frist på tre månader när komplexa eller känsliga frågor delegerats till kommissionen, och två månader inte räcker för att parlamentet och rådet ska kunna utnyttja sina rättigheter. Om båda institutionerna innan den rättsligt fastställda fristen löpt ut underrättar kommissionen om att de inte kommer att invända mot den delegerade akten, bör den träda i kraft omedelbart. Dessa standardbestämmelser är självklart inte lämpliga på alla områden. Vissa politikområden kräver också i icke brådskande ärenden mycket snabba ingripanden från kommissionen. Lagstiftaren skulle då kunna uppmanas att korta kontrollfristen väsentligt, eller till och med avstå från den, så länge som möjligheten att återkalla akten kvarstår (se punkt 5.2 ovan). Skäl Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller ingen förteckning över vilka skäl lagstiftaren kan åberopa för att invända mot en delegerad akt. Invändningsrätten ger lagstiftaren kontroll över befogenheterna enligt allmänna rättsregler och lämnar alltså fritt utrymme för parlamentets och rådets egna bedömningar. Den institution som gör invändning bör dock ange skälen till sitt beslut. Dessa skäl bör redovisas i det beslut av rådet eller den resolution från parlamentet som formaliserar invändningarna. Därmed undviker man att kommissionen fortsätter arbeta på ett sätt som ger parlamentet eller rådet skäl att göra invändningar. Om den institution som gjort invändning till exempel tydligt visar att kommissionen har överskridit sina befogenheter kan kommissionen vid behov istället använda lagstiftningsförfarandet. Effekterna av en invändning En delegerad akt som parlamentet eller rådet invänt mot får inte träda i kraft. Kommissionen kan därefter antingen anta en ny delegerad akt, som i förekommande fall ändrats med hänsyn till invändningarna, eller lägga fram ett förslag till lagstiftning i enlighet med fördragen, om invändningen skulle avse överskridande av befogenheterna. Kommissionen får också helt avstå från vidare åtgärder. Skyndsamt förfarande Kommissionen tror att det ibland kan bli mycket bråttom att anta och få vissa akter, mot vilka invändning kan göras, att träda i kraft. Under finanskrisens kulmen hösten 2008 blev det till exempel nödvändigt att så snabbt som möjligt ändra vissa redovisningsstandarder. Fristerna för det föreskrivande förfarandet, som skulle tillämpas i detta fall, behövde kortas väsentligt för att åtgärderna skulle kunna antas och genomföras så snabbt som möjligt. I vissa brådskande situationer kan det alltså vara svårt att på sedvanligt sätt utöva rätten att göra invändning. Därför anser kommissionen att det behövs bestämmelser om ett skyndsamt förfarande som lagstiftaren kan tillåta. Ett sådant förfarande kan organiseras på flera olika sätt. Ett sätt är att korta ner invändningsfristen till ett minimum. En delegerad akt som antagits av kommissionen skulle då av tvingande skäl till skyndsamhet kunna träda i kraft till exempel åtta dagar efter det att den överlämnats till parlamentet och rådet. Denna metod är bra därför att den är enkel och inte påverkar den traditionella beslutsgången. Däremot riskerar den att undergräva lagstiftarens rätt att göra invändningar, eftersom det blir mycket svårt att göra invändning på så kort tid. Kommissionen rekommenderar därför en annan metod, enligt vilken akten kan antas, träda i kraft och omedelbart börja tillämpas, utan avkall på rätten att göra invändning. Akterna ska överlämnas till lagstiftaren utan dröjsmål och får tillämpas så länge inga invändningar görs av parlamentet eller rådet inom en period som skulle kunna fastställas till sex veckor. Om invändningar görs ska den delegerade akten upphöra att tillämpas. SLUTSATS Det här meddelandet tar hänsyn till de inledande kontakter som tagits med parlamentets avdelningar och de diskussioner som förts med rådet veckorna före antagandet. Kommissionen tror att det här meddelandet ger alla tre institutionerna möjlighet att organisera delegeringen enligt artikel 290 i det nya fördraget så väl som möjligt. I linje med de ståndpunkter som uttryckts i meddelandet bifogar kommissionen några förlagor för artiklar som ger kommissionen rätt att anta delegerade akter i kommande lagstiftningsförslag. BILAGA Förlagor I dessa förlagor fastställs standardfraser för sådana artiklar i en grundläggande rättsakt där lagstiftaren avgränsar och fastställer villkoren för delegeringen av befogenheter. Förlagorna avser inte de delegerade akterna i sig, men kommissionen vill redan nu klargöra att de delegerade akterna kommer att innehålla särskilda skäl som förklarar deras existens. De delegerade akterna kommer även att åtföljas av en motivering som närmare förklarar bakgrunden och vid behov även informerar om hur beredningen gått till. Skäl Kommissionen bör ha rätt att anta delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget med avseende på […]. Artiklar om delegering av befogenheter (En eller flera bestämmelser delegerar befogenheter till kommissionen i den grundläggande rättsakten. Dessa bestämmelser fastställer delegeringens mål, innehåll och omfattning och hänvisar till artikel A). Artikel A Utövande av delegering 1. Rätten att anta de akter som nämns i artiklarna [ hänvisning till den eller de artiklar som delegerar befogenheterna ] delegeras till kommissionen Alternativ 1 tills vidare. Alternativ 2 för en period på [X] år efter ikraftträdandet av […]. Kommissionen ska lägga fram en rapport om de delegerade befogenheterna senast [X] månader innan perioden på [X] år löpt ut. Delegeringen ska automatiskt förlängas med samma period, om den inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med artikel B. 2. När kommissionen antagit en delegerad akt ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet. 3. Kommissionens rätt att anta delegerade akter gäller på de villkor som fastställs i artikel [B] [och] [C]. [När tvingande skäl till skyndsamhet föreligger ska artikel D tillämpas.[7] Artikel B Återkallande av delegering 1. Delegeringen av de befogenheter som avses i artiklarna [ hänvisning till den eller de artiklar som delegerar befogenheter ] får återkallas av Europaparlamentet eller rådet. 2. Den institution som inlett ett internt förfarande för att besluta om återkallande av delegering ska underrätta medlagstiftaren och kommissionen senast en månad innan ett slutligt beslut fattas, och ange vilka delegerade befogenheter som återkallas och skälen därtill. 3. Beslutet om återkallande avslutar delegeringen av de befogenheter som anges i beslutet. Beslutet får verkan omedelbart, eller vid ett senare angivet datum. Beslutet påverkar inte sådana delegerade akter som redan trätt i kraft. Beslutet ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning Artikel C Invändning mot delegerade akter 1. Europaparlamentet och rådet får göra invändning mot en delegerad akt Alternativ 1 inom två månader från den dag akten överlämnats till dem. På Europaparlamentets eller rådets initiativ får fristen förlängas med en månad. Alternativ 2 inom tre månader från den dag akten överlämnats till dem. 2. Om varken Europaparlamentet eller rådet vid fristens utgång invänt mot den delegerade akten eller om både Europaparlamentet och rådet underrättat kommissionen om att de inte har för avsikt att göra invändning ska den delegerade akten träda i kraft på därför utsatt dag. 3. Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en delegerad akt får den inte träda i kraft. Den institution som invänt mot en delegerad akt ska ange skälen därtill. Artikel D Skyndsamt förfarande[8] 1. En delegerad akt som antagits enligt det skyndsamma förfarandet ska träda i kraft utan dröjsmål och ska tillämpas så länge ingen invändning görs i enlighet med punkt 2. Akten ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet tillsammans med en motivering av varför det skyndsamma förfarandet tillämpas. 2. Europaparlamentet och rådet får inom en frist på [sex veckor] från den dag akten överlämnades göra invändning mot den delegerade akten. Akten upphör i så fall att tillämpas. Den institution som invänt mot en delegerad akt ska ange skälen därtill. [1] EUT C 306, 17.12.2007. [2] Europaparlamentets resolution av den 7 maj 2009 om parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget. [3] EGT L 184, 17.7.2000, s. 23. En konsoliderad version i ändrad lydelse efter antagandet av beslut 2006/512/EG offentliggjordes i EUT C 255, 21.10.2006, s. 4. [4] EUT L 200, 22.7.2006, s. 11. [5] Liksom för övriga expertgrupper kommer relevant information om de upprättade grupperna att offentliggöras via registret över expertgrupper. [6] EUT C 115, 9.5.2008, s. 350. [7] Denna mening förs in bara i grundläggande rättsakter som föreskriver ett skyndsamt förfarande. [8] De bestämmelser som hänvisar till denna artikel bör uttryckligen hänvisa till ”tvingande skäl till skyndsamhet”.