Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område”

Den 21 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 november 2009. Föredragande var Bernardo Hernández Bataller.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 174 röster för och 1 nedlagd röst:

1.1 Kommittén delar kommissionens uppfattning att exekvaturförfarandet bör avskaffas för att underlätta den fria rörligheten för domar på den inre marknaden och domarnas verkställighet såväl när det gäller medborgare som företag.

1.2 EESK anser att tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 44/2001 bör utvidgas till att även omfatta administrativa beslut, och uppmanar därför kommissionen att undersöka hur befintliga hinder ska kunna avlägsnas.

1.3 Vi anser också att det är viktigt att vidta åtgärder som gör det lättare att använda skiljeförfarande över de nationella gränserna, och vi är positiva till att införa en gränsöverskridande, enhetlig lagvalsregel om skiljeavtals giltighet som anknyter till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum. Detta bör ske utan att New York-konventionens funktionssätt förändras, och den bör åtminstone användas som utgångspunkt då nya åtgärder antas.

1.4 Ett enhetligt, gränsöverskridande synsätt där det fastställs klara och tydliga bestämmelser för domstolarnas internationella behörighet kommer att öka medborgarnas rättssäkerhet och garantera att gemenskapslagstiftningens bindande bestämmelser genomförs på ett harmoniserat sätt. För att uppnå detta bör man införliva bestämmelser för svarande med hemvist i tredjeländer, utarbeta bestämmelser om subsidiär behörighet, anta bestämmelser som förhindrar ”forum shopping”, samt främja användning av standardiserade bestämmelser om val av behörig domstol.

1.5 Dessutom bör man anta bestämmelser i syfte att öka rättssäkerheten och minska de höga kostnader som uppstår i och med möjligheten att genomföra parallella rättsliga förfaranden vid tvister om immateriella rättigheter.

1.6 När det gäller rättsliga förfaranden som involverar rättigheter av bindande och skyddande karaktär, exempelvis rättigheter i samband med anställningskontrakt eller konsumentrelationer, bör förordning (EG) nr 44/2001 ändras i syfte att tillåta en ackumulering av rättsliga förfaranden så att det ges möjlighet till grupptalan inför domstol

2.1 Ett av målen med unionsfördraget är att ”bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”. I artikel 65 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställs att åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder ska omfatta ”erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur”, i den mån de behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

2.2 Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 gjorde principen om ömsesidigt erkännande (1) av domstolsavgöranden till en verklig hörnsten i det rättsliga samarbetet inom EU på såväl det civilrättsliga som det straffrättsliga området.

2.3 Då Nicefördraget trädde i kraft i februari 2003 ersattes beslutsförfarandet i artikel 67 av omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutandeförfarandet inom området civilrättsligt samarbete, med undantag av familjerätten.

Brysselkonventionen från 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område utgör ett mycket positivt bidrag till EG-rätten.

2.4.1 EG-domstolens rättspraxis med avseende på konventionen och Amsterdamfördragets ikraftträdande gjorde det möjligt att anta rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2). I sitt yttrande om förslaget (3) välkomnade EESK möjligheten att ersätta konventionen med ett gemenskapsinstrument.

2.4.2 I förordning (EG) nr 44/2001 fastställs enhetliga bestämmelser i syfte att avgöra konflikter om domstolars behörighet och öka den fria rörligheten för domar, förlikningar och andra officiella handlingar som är verkställbara inom EU. Förordningen har visat sig vara av avgörande betydelse i samband med gränsöverskridande civilrättsliga och handelsrättsliga processer.

2.4.3 I inledningsskedet deltog inte Danmark i det civilrättsliga samarbetet, men sedan den 1 juli 2007 är förordningen gällande även i Danmark, i kraft av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4).

2.4.4 I och med Lissabonfördraget kommer det civilrättsliga samarbetet på EU-nivå att underlättas genom en ökad användning av gemenskapsmetoden (5) och genom att kommissionens förslag ska antas med kvalificerad majoritet. Andra bidragande faktorer är förstärkningen av Europaparlamentets roll och de nationella parlamentens demokratiska kontroll, liksom av domstolens kontroll av lagenligheten.

3.1 Enligt artikel 73 i förordning (EG) nr 44/2001 ska kommissionen senast fem år efter förordningens ikraftträdande lägga fram en rapport om hur den tillämpas. Rapporten ska även innehålla förslag till hur den skulle kunna anpassas.

3.2 Grönboken innehåller en lång rad förslag beträffande de aspekter som kommissionen anser är viktigast i ljuset av erfarenheterna från genomförandet av förordning (EG) nr 44/2001 och EG-domstolens rättspraxis i detta sammanhang.

3.3 Grönboken vill väcka debatt bland annat om följande frågor: Avskaffandet av exekvaturförfarandet (6), förordningens funktion inom ramen för den internationella rättsordningen, val av domstol, industriell äganderätt, lis pendens-regeln och mål som har samband med varandra, interimistiska åtgärder, förhållandet mellan förordningen och skiljeförfarandet, samt tillämpningsområde och behörighet.

3.4 I grönboken behandlas även frågan om erkännande och verkställighet, i synnerhet när det gäller fri rörlighet för officiella handlingar, vilket Europaparlamentet efterlyste i sin resolution av den 18 december 2008, samt möjligheten att använda ett gemensamt standardformulär på verkställighetsstadiet.

4.1 Förordning (EG) nr 44/2001 har visat sig vara av avgörande betydelse inom process- och handelsrätten. EESK delar rådets och kommissionens åsikt att åtgärderna när det gäller det civilrättsliga samarbetet är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera väl.

4.2 Den debatt som kommissionen föreslår är relevant mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter i samband med genomförandet av förordningen. Målet är att stärka de enskildas grundläggande rätt till rättslig prövning, en rättighet som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 65 i EG-fördraget. Det är även en generell princip som är fastslagen i EG-domstolens rättspraxis.

Avskaffandet av exekvaturförfarandet i samband med alla domar som avkunnas av medlemsstaternas domstolar på privaträttens område stämmer helt överens med målet att säkra deras effektivitet och bevara rättssäkerheten på den inre marknaden, samt den grundläggande rätten till rättslig prövning (7) och effektiva rättsmedel, enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 47.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (8).

4.3.1 Denna åtgärd är följaktligen i överensstämmelse med den subsidiaritetsklausul som indirekt anges i artikel 65.1 i EG-fördraget, där det fastställs att åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder endast ska vidtas i den mån de behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

4.3.2 När det gäller de krav som ska uppfyllas för att en dom ska kunna verkställas på överstatlig nivå är det möjligt att garantierna i förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 (Bryssel IIa-förordningen) visar sig vara tillräckliga. Enligt artiklarna 41 och 42 i denna förordning ska domar om umgänge med och återlämnande av barn omedelbart verkställas under två förutsättningar, nämligen dels att domarna är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten, dels att de försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten (9).

4.3.3 Det enda potentiella hindret skulle följaktligen vara att det finns ytterligare en senare, verkställbar dom som avkunnats av en annan domstol, men detta förefaller mycket osannolikt inom det område som omfattas av kommissionens förslag till ändring av förordning (EG) nr 44/2001.

4.3.4 När det gäller skyddet av svarandens rättigheter ger en tolkning i linje med ”principen om ömsesidigt erkännande” den domstol till vilken yrkandet inlämnats möjlighet att tillämpa samma bestämmelser som i den nationella lagstiftningen med avseende på delgivning av inledandet av förfarandet till utlänningar eller egna medborgare som inte är bosatta i landet.

4.3.5 Om sådana bestämmelser saknas eller om den befintliga lagstiftningen om rätten till en rättvis rättegång är klart otillräcklig (till exempel i fråga om språkanvändning, ett rättsligt giltigt översändande och mottagande av yrkandet, etc.) skulle det vara lämpligt att fastställa subsidiära garantibestämmelser i den överstatliga lagstiftningen.

4.3.6 Kommittén är emellertid positiv till ett mer harmoniserat överstatligt kontrollförfarande som används mer generellt i samband med civilrättsliga mål, förutsatt att svaranden som skydd har tillgång till ett effektivt rättsmedel (särskild omprövning).

I enlighet med EG-domstolens rättspraxis (10) fastställs i förordning (EG) nr 44/2001 kapitel II samordnade bestämmelser för behörighet, inte enbart när det gäller tvister inom EU utan även i fråga om tvister som involverar tredjeländer, bland annat i de fall då svaranden inte är bosatt i en medlemsstat.

4.4.1 Man skulle följaktligen kunna fastställa speciella behörighetsbestämmelser som skulle utgöra en överstatlig ram i sådana fall där avgörandet enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 44/2001 ska fattas av de nationella domstolarna, i motsats till den nuvarande situationen. Dessa bestämmelser skulle emellertid omfattas av undantagen i artiklarna 22 och 23 i samma förordning.

När det gäller införandet av ”bestämmelser om subsidiär behörighet” tycks de tre kriterier som för närvarande övervägs vara adekvata, nämligen:

4.5.1 Att bestämmelserna om ”forum necessitatis” endast används undantagsvis återspeglas bland annat i artikel 7 i förordning (EG) nr 4/2009 (13), som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att lösa en tvist, förutsatt att det inte finns någon domstol i en annan medlemsstat som är behörig i enlighet med förordningen, och om det inte är möjligt att förlägga förhandlingarna till ett tredje land, som tvisten är nära knuten till.

4.5.2 Om användningsområdet för bestämmelser om behörighet utvidgas, finns det en risk för parallella förfaranden till följd av införandet av enhetliga bestämmelser om krav mot svarande i tredjeländer. Dessa överstatliga, enhetliga bestämmelser bör därför begränsas till följande situationer:

När det gäller erkännande och verkställighet av domar som avkunnats av domstolar i tredjeländer med exklusiv behörighet i en tvist, bör man fastställa ett enhetligt, överstatligt förfarande för att undvika de skador och förseningar som uppstår till följd av de nuvarande skillnaderna i de nationella rättssystemen. Detta innebär att det införs ett gemensamt system när det gäller villkoren för erkännande av domar som avkunnats av domstolar i tredjeländer, vilket EESK anser viktigt.

4.6.1 EU har på grundval av EG-domstolens yttrande 1/2003 exklusiv behörighet vid ingående av relevanta internationella konventioner, på såväl bilateral som unilateral nivå. Mot denna bakgrund är det relevant att fastställa ett enhetligt, överstatligt förfarande.

4.7.1 Som bekant innebär lis pendens-regeln att i fall där talan väcks om samma sak och om samma omständigheter vid två olika domstolar, ska den domstol vid vilken talan sist väcktes frånsäga sig behörigheten till förmån för den första domstolen.

4.7.2 Vad gäller fastställandet av överstatliga bestämmelser i syfte att säkra effektiviteten hos de avtal om val av domstol som undertecknats av berörda parter i händelse av parallella förfaranden, är det av hänsyn till effektiviteten, snabbheten och rättssäkerheten viktigt att komplettera förordningens bestämmelse om lis pendens med en garanti i form av en skyldighet för de berörda domstolarna att direkt kommunicera och samarbeta.

4.7.3 Det skulle vara konstruktivt att utforma en mekanism för samarbete och kommunikation mellan de berörda domstolarna, samt införa en skyldighet för den domstol som frånsagt sig sin behörighet att ta upp målet på nytt om den domstol vid vilken talan först väcktes frånsäger sig behörigheten. På så sätt skulle man kunna motverka den risk för negativa behörighetskonflikter som förordning (EG) nr 2201/2003 kan ge upphov till (14).

4.7.4 ”Lis pendens med garantier” skulle göra det möjligt att fastställa en bestämd tidsfrist, inom vilken den domstol där talan först väcktes slutgiltigt måste yttra sig om sin behörighet enligt regeln om ”tidsmässig prioritering”. Om domstolen vidhåller sin behörighet är den skyldig att regelbundet informera den andra domstolen om ärendets fortsatta utveckling inom ramen för andra bindande tidsfrister.

Rättssäkerheten skulle otvivelaktigt stärkas genom införandet av en ”bestämmelse om skyndsamhet”, som innebär att en domstol utan dröjsmål måste meddela relevanta omständigheter till två eller flera domstolar, när det gäller parallella förfaranden i samma mål, som de alla förklarat sig exklusivt behöriga att avgöra.

4.8.1 Slutligen anser EESK att införandet av en överstatlig, standardiserad bestämmelse om val av behörig domstol i förordning (EG) nr 44/2001 skulle underlätta medborgarnas och företagens tillgång till effektiva rättsmedel, eftersom man därigenom kan undvika osäkerhet i fråga om giltigheten hos avtal om val av domstol. Målet är undvika ”forum shopping” genom att vidta nödvändiga åtgärder.

4.9.1 Med avseende på säkerhetsåtgärder är det även lämpligt att revidera vissa aspekter av artiklarna 31 och 47 i förordning (EG) nr 44/2001, i synnerhet då en medlemsstats rättsliga myndigheter uppmanas använda sådana åtgärder trots att en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak.

4.9.2 Säkerhetsåtgärder för att skydda målsägandens procedurmässiga situation i ett rättsfall måste vidtas om två krav uppfylls generellt i de flesta medlemsstater, nämligen ”fumus boni iuris” och ”periculum in mora” (15). För att förhindra missbruk av denna lag bör det fastställas vissa begränsningar för användandet av denna möjlighet.

4.9.3 För det första ska den domstol vid vilken målet anhängiggörs informera den domstol som är behörig med avseende på själva saken, och sedan denna information utvärderats avgöra om det är lämpligt att pröva målet. Huvudkriteriet vid denna prövning ska var ett korrekt genomförande av domstolsförfarandet.

4.9.4 För det andra ska den person som ansöker om säkerhetsåtgärder eller interimistiska åtgärder ställa en bankgaranti, vars storlek ska fastställas av den behöriga domstolen i förhållande till målets omfattning och nödvändig avskräckande effekt för att undvika missbruk av lagen.

4.9.5 I de fall där målsäganden försöker uppnå en handlingsskyldighet och andra liknande fall som inte innebär betalning av ett kontant belopp som förfallit till betalning och kan utkrävas, kan dispens från kravet på att ställa en bankgaranti medges av domaren på grundval av de faktiska omständigheterna, i syfte att undvika hinder för säkerhetsåtgärderna.

4.10.1 Möjlighet finns fortfarande att inte erkänna en dom, på grundval av förordningens artikel 34, om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen, om berörda parter inte har möjlighet att förvara sig och om den är oförenlig med en annan dom.

4.10.2 Dessa omständigheter innebär vissa tolkningsmöjligheter för de rättsliga instanserna som är svåra att kontrollera, och det bidrar naturligtvis till rättsosäkerhet och eventuellt till otillbörliga förseningar av förfarandena.

4.10.3 I syfte att avskaffa exekvaturen vid interimistiska åtgärder förefaller det rimligt att ändringen av artikel 47 inspireras av vad som stipuleras i artikel 20 i förordning (EG) nr 4/2009 (13), dvs. en kopia av domen, ett översatt utdrag av domen samt motsvarande formulär.

4.10.4 Förslagen till ändringar i förordningen ska bidra till en allmän tillämpning av principen om ”ömsesidigt erkännande” inom förordningens tillämpningsområde, och följaktligen förefaller det inte logiskt att fortsätta att göra åtskillnad mellan ”erkännande” och ”verkställande”.

4.10.5 Därför vore det lämpligt att stryka tillämpningsvillkoren eller revidera dem ingående.

4.10.6 Om man däremot anser att ”erkännandet” av ett avgörande bör omfatta alla domar på privaträttens område, måste man ändra gällande artikel 1 i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till att även omfatta administrativa beslut, något som förmodligen skulle innebära att medborgarna och företagen skulle kunna dra större nytta av inre marknaden.

4.10.7 Detta påpekande förefaller även tillämpligt när det gäller förslaget om att i förordningen ta med ekonomiska påföljder för gäldenären samt förelägganden från medlemsstaternas domstolar eller skattemyndigheter.

4.10.8 För att förenkla förfarandena och påskynda verkställandet skulle man kunna förbättra tillgången till rättsväsendet genom att införa ett gemensamt standardformulär på samtliga officiella gemenskapsspråk med ett utdrag av avgörandet.

4.10.9 På så vis skulle man kunna reducera kostnaderna för verkställande genom att avskaffa kravet på att val av hemvist eller att ett ombud ska utses i saken. Dessa krav har nämligen blivit föråldrade till följd av att förordning (EG) nr 1393/2007 (16) antogs.

4.11.1 Ursprungligen hänvisade artikel 50 i Brysselkonventionen till officiella handlingar som är verkställbara, och enligt EG-domstolens tolkning (17)rörde det sig om handlingar som är verkställbara med hänvisning till lagstiftningen i ursprungslandet, och vars äkthethar intygats av en offentlig myndighet eller annan bemyndigad myndighet i ursprungsstaten.

4.11.2 I förordning 44/2001 har detta begrepp tagits med i artikel 57. Europaparlamentet har ändå uppmanat kommissionen att inleda arbetet med en europeisk officiell handling.

4.11.3 EESK ställer sig positiv till att kommissionen tar itu med att säkerställa den fria rörligheten för officiella handlingar. Detta arbete skulle kunna leda fram till att en europeisk offentlig handling införs.

4.12.1 Enligt skäl 13 i förordning 44/2001 bör vid konsumentavtal den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna. Detta kriterium befästs i EG-domstolens rättspraxis (18).

4.12.2 Kommittén delar kommissionens oro, som kommer till uttryck i förordningens skäl och i EG-domstolens rättspraxis, eftersom vi alltid har varit för att bevara en hög skyddsnivå för konsumenterna, som är i behov av bestämmelser av bindande karaktär.

4.12.3 Med hänsyn till enhetligheten i gemenskapens rättsordning vore det lämpligt att formuleringen av artikel 15.1 a och b i förordningen anpassas till definitionen av konsumentkrediter och tillhörande konsumentkreditavtal i artikel 3 c och n i direktiv 2008/48/EG (19).

4.12.4 Grupptalan syftar till att reducera rättegångskostnaderna som i allmänhet avskräcker konsumenten från att väcka talan mot företagare med hemvist i en annan medlemsstat. Det gäller särskilt de kostnader som det innebär att väcka talan utanför hemorten, och – i fråga om talan som väcks i den egna domstolen – kostnaderna för att verkställa domen i en annan medlemsstat.

4.12.5 Eftersom det enligt gällande förordning (artikel 6.1) för närvarande inte går att gruppera mål, i synnerhet käromål med flera målsägande mot samma svarande, inför domstol i en medlemsstat, bör denna bestämmelse i förordningen ändras i syfte att underlätta grupptalan från konsumenternas sida och skadeståndsanspråk på grund av brott mot EG:s konkurrensregler, något som EESK tidigare har uttalat sig positivt om.

4.13.1 Direktiv 2004/48/EG (20) om skyddet för immateriella rättigheter syftar visserligen till en tillnärmning av vissa förfaranden, men det krävs bestämmelser av överstatlig karaktär för att överbrygga den bristande rättssäkerheten och reducera de höga kostnader som eventuella parallella förfaranden vid nationella domstolar innebär.

4.13.2 Mot denna bakgrund anser EESK att man bör vidta åtgärder för att förhindra varumärkesförfalskning, och vi vill uppmuntra kommissionen och medlemsstaterna att ansluta sig till Europapatentkonventionen, med full respekt för den språkliga mångfalden.

4.14.1 EESK anser att man inom ramen för reformen av förordning 44/2001 bör anta lämpliga åtgärder för att säkerställa att avgöranden kan cirkulera på ett smidigt sätt i EU och för att undvika parallella förfaranden.

4.14.2 Ett (partiellt) upphävande av beslutet att undanta skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde skulle i praktiken kunna leda till följande:

4.14.3 EESK ser positivt på att man antar åtgärder som gör det lättare att använda skiljeförfarande över de nationella gränserna. Vi är därför positiva till att införa en gränsöverskridande, enhetlig lagvalsregel om skiljeavtals giltighet, som hänvisar till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum.

4.14.4 Enligt EESK:s uppfattning vore det bäst att inte ändra New York-konventionens funktionssätt vad gäller verkställighet av skiljedomar från 1958, eller åtminstone använda den som utgångspunkt när nya åtgärder antas.

4.15.1 EESK är medveten om att förordning 44/2001 inte omfattar domar på privaträttens område. Med hänsyn till en välfungerande inre marknad anser vi emellertid att kommissionen och medlemsstaterna bör undersöka möjligheten att utvidga förordningens tillämpningsområde till att även omfatta administrativa beslut, på det sätt de anser lämpligt – inbegripet det tillvägagångssätt som åsyftas i artikel 309 i EG-fördraget.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Principen om ”ömsesidigt erkännande” säkrar den fria rörligheten för domar utan att medlemsstaternas processrättsliga bestämmelser behöver harmoniseras.

(5) Gemenskapsmetoden bygger på tanken att medborgarnas allmänna intresse bäst försvaras om EU-institutionerna spelar en betydelsefull roll i beslutsprocessen, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

(6) Syftet med exekvaturförfarandet är att fastställa om en utländsk dom kan erkännas och verkställas i en annan stat än den där den har avkunnats.

(7) Tillgång till rättslig prövning är en del av de rättigheter som anges i artikel 6.1 enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas rättspraxis (se bl.a. domen i målet Golder (21.2.1975, punkterna 28–31 och domen i målet Dewer).

(10) Dom av den 1 mars 2005, mål C-281/02 OWUSU, samt yttrande 1/03 av den 7 februari 2006, FJ 143-145.

(11) Detta betyder att en domstol ska erkänna en utländsk domstols behörighet, om den utländska domstolen enligt den förstnämnda domstolens uppfattning har förklarat sig behörig, i syfte att undvika rättskränkning på grund av att det inte finns någon behörig domstol. Det handlar snarare om tillgång till domstolar än om erkännande av domar.

(12) Se exempelvis Internationella domstolens dom av den 7 september 1927 i Lotus-målet och av den 5 februari 1970 i målet ”Barcelona Traction”.

(15) Säkerhetsåtgärder kräver i princip ett förhandstillstånd, ibland endast partiellt, för ett yrkande innan domen avkunnas. Enligt den klassiska processrätten (se Calamandrei, ”Introducción al Estudio sistemático de las Providencias cautelares”) är det en förutsättning för användning av dessa rättsmedel att följande krav uppfylls: Att talan rörande målet i huvudsaken framstår som befogad (fumus boni juris) och att kunna visa att dröjsmål utgör en risk (periculum in mora). Även EG-domstolen följde denna rättspraxis i ett beslut meddelat av domstolens ordförande den 19 juli 1995 i mål C-149/95 Europeiska kommissionen mot Atlantic Container Line AB m.fl., i ett beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 30 juni 1999 i mål T-13/1999, Pfizer Animal Health SA/NV mot Europeiska unionens råd och i ett beslut meddelat av domstolens ordförande den 28 juni 1990.

(16) Rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EUT L 324, 10.12.2007.

(18) EG-domstolens dom av den 17 september 2009, mål C-347708, Vorarlberger Gebietskrankenkasse.