22.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/66

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen”

KOM(2008) 640 slutlig – 2008/0194 (COD)

2009/C 228/11

Den 30 oktober 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 mars 2009. Föredragande var Umberto BURANI.

Vid sin 452:a plenarsession den 24 – 25 mars 2009 (sammanträdet den 24 mars 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 178 röster för, 3 röster emot och 1 nedlagd röst:

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Kommittén välkomnar huvuddragen i kommissionens förslag som i första hand syftar till att låta också autogirering ingå i de olika transaktioner som omfattas av förordningen om gränsöverskridande betalningar. I princip ligger detta initiativ i linje med kommissionens policy att de gränsöverskridande betalningarna inom euroområdet ska betraktas och behandlas som nationella betalningar.

1.2

Det faktum att gränsöverskridande autogirering kostar mer än motsvarande nationella transaktioner ger anledning till diskussion. EESK uppmanar därför kommissionen till öppenhet och att redovisa detaljer, metoder och källor till de studier som ligger till grund för de olika slutsatser den kommit fram till. Känner man till fakta kan man också fatta välavvägda beslut.

1.3

I varje fall ska man komma ihåg att om förordningen, som föreslagits, skulle träda i kraft den 1 november 2009 finns det inte mycket tid till att utarbeta ekonomiska planer, och att detta inte skulle vara möjligt utan rättslig säkerhet vad gäller de multilaterala förmedlingsavgifterna ”Multilateral Interchange Fee” (MIF).

1.4

Förslaget innehåller även två krav på medlemsstaterna: För det första ska de inrätta en myndighet, om en sådan inte finns, med ansvar för betalningssystemen, för det andra ska de upprätta lämpliga instanser för behandlingen av klagomål. EESK tror att sådana organ har funnits länge i de flesta medlemsstater, men om så inte är fallet varnar kommittén för att inrätta nya instanser med uppgifter som helt eller delvis överlappar dem som handhas av redan befintliga organ.

1.5

Ytterligare ett krav på medlemsstaterna rör införandet av ”effektiva, proportionella och avskräckande” påföljder för dem som inte respekterar eller bryter mot förordningens bestämmelser. EESK stöder denna ansats, men påpekar att en jämförande studie av de åtgärder som vidtagits i de olika länderna skulle ge en uppfattning av vilken vikt varje medlemsstat tillmäter förordningen.

1.6	Förordningen omfattar bara de länder som ingår i den monetära unionen, länderna utanför euroområdet kan välja att tillämpa förordningen på den egna valutan. Det faktum att inget land har utnyttjat denna möjlighet gör att man kan ifrågasätta den nytta som de olika länderna anser att initiativet har.

2. Inledning

2.1

Förordning (EG) nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro trädde i kraft den 31 december 2001. Den föreskriver att en gränsöverskridande betalning i varje medlemsstat ska kosta lika mycket som en motsvarande transaktion i landet i fråga. Förordningen omfattar överföringar, elektroniska betalningar, alla slags betalkort och bankomatuttag. Kommissionens förslag utvidgar från och med den 1 november 2009 förordningens tillämpningsområde till autogirering, förbättrar systemet för hantering av klagomål och inför förenklingar i systemet för statistikrapportering.

2.2

Kommissionens syfte är att förbättra inre marknadens funktion vad gäller systemen för betalning i euro där samma regler gäller för inhemska och internationella transaktioner, vilket leder till besparingar och fördelar för såväl konsumenter som för ekonomin i stort. Tvistlösningen bör uppmärksammas särskilt för att bemöta de anmärkningar som framförts av konsumentorganisationerna, medan statistikrapporteringen innebär ökade administrativa och ekonomiska bördor för kreditinstituten.

2.3	EESK uppskattar kommissionens initiativ och stöder dess huvudlinjer. Vi vill ändå framföra några synpunkter och förslag för att bidra konstruktivt till de pågående diskussionen.

3. Allmänna anmärkningar

3.1

Till följd av de påtryckningar som kommissionen gjort under åren har banksektorn skapat det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA), som i dag fungerar tillfredsställande både vad gäller de tekniska och organisatoriska aspekterna och utjämningen av de internationella och nationella avgifterna. Kommissionen menar att ”denna förordning kan […] ses som ett påbörjande av SEPA”.

3.2

De resultat som hittills uppnåtts är mycket glädjande, men vissa grundläggande frågetecken kvarstår vad gäller deras förenlighet med de allmänna principerna för den inre marknaden. SEPA syftar främst till att lösa frågan om betalningar i euro. De länder som inte ingår i euroområdet har ingen nytta av den utom för betalningar som utförs i den gemensamma valutan. Efter utvidgningen kan man säga att SEPA i dag omfattar merparten av transaktionerna mellan EU-länderna. Det rör sig alltså om en inre marknad i flera hastigheter.

3.3

För det andra gäller de lika villkoren för nationella och internationella betalningar endast inom varje land. Skillnaderna mellan länderna kvarstår och i vissa fall är de tämligen stora. Men skillnaderna mellan samtliga euroländer och de länder som står utanför eurosamarbete är ännu större. Den gällande förordningen föreskriver att den kan antas frivilligt också av länderna utanför euroområdet, en klausul som hittills inte har fått många anhängare. Generellt kan sägas att det fortfarande är lång väg kvar till en rimlig priskonvergens inom EU.

3.4

Priskonvergens innebär inte att man kan nå enhetliga priser. Ett framsteg vad gäller öppenhet och tillmötesgående av konsumenternas förväntningar vore att varje land skulle göra en noggrann kostnadsjämförelse. Det finns djupgående skillnader i infrastrukturkostnader, skattebördor och sociala avgifter, organisation och den relativa viktningen mellan nationella och internationella volymer. En sådan analys skulle också kunna ge värdefulla anvisningar om det relevanta i beslutet att i förordningen inkludera samtliga gränsöverskridande instrument för elektroniska betalningar.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Enligt artikel 1.3 ska förordningen inte gälla gränsöverskridande betalningar som betaltjänstleverantörer utför för egen räkning. Detta undantag borde också utsträckas till tjänster som utförs för andra betaltjänstleverantörers räkning. Kommissionen försäkrar att bestämmelserna ska förstås på detta sätt. I så fall föreslår EESK en tydligare formulering och anser att det vore orimligt om friheten att tillhandahålla tjänster direkt mellan aktörer i branschen inte skulle utsträckas till andra betaltjänsteleverantörer som använder sig av professionella mellanhänder.

4.2 I artikel 2.1 klargörs att förordningen uteslutande rör elektroniska betalningsmedel. Pappersbaserade betalningsmedel som checkar och växlar omfattas alltså inte av förordningen. EESK kan inte annat än stödja detta, men påpekar att de varierande avgifter som i de olika medlemsstaterna tillämpas för dessa betalningsmedel – som i dag håller på att försvinna – är alltför höga för att motiveras enbart av kostnadsskäl. Man skulle kunna tro att de höga avgifterna i vissa länder är avsedda att inte bara täcka kostnaderna utan också att avråda människor från att i vår elektroniska tidsålder fortsätta att använda pappersbaserade betalningsmedel – en åtgärd som EESK stöder.

4.2.1 I artikel 2 borde man dessutom i en särskild punkt klargöra begreppet ”elektronisk betalning” som nämns i artikelns punkt 1. Med tanke på den kostnad det innebär att blanda olika system och i enlighet med gängse praxis borde det i den nya punkten uttryckligen anges att elektronisk betalning inte får medföra pappersbaserade förfaranden.

4.3 Artikel 1.2 innehåller en nyhet: I förordningens tillämpning på gränsöverskridande betalningar på upp till 50 000 euro ingår samtliga elektroniska betalningsinstrument, inklusive autogirering. EESK vill framföra några invändningar mot det sistnämnda betalningsinstrumentet.

4.3.1 SEPA-systemet skiljer sig från de enskilda nationella systemen och är mer komplext och sofistikerat. En anpassning av priset för internationella autogireringar till nationella priser riskerar att underminera principen enligt vilken en produkt eller tjänst inte får säljas till ett pris som är lägre än kostnaderna. I reklamsyfte erbjuds dessutom kreditinstitutens kunder ofta autogirering – som används av företag men inte av enskilda konsumenter – till förmånliga villkor. Vilkoren för nationella transaktioner beräknas täcka kostnaderna med låga marginaler men skulle inte kunna gälla internationella transaktioner som är dyrare. EESK föreslår att autogirering tillfälligt undantas från förordningen, med reservation för att den kan införas när det i ett oberoende expertutlåtande fastställs att det inte föreligger någon risk för snedvridning av priser eller konkurrens.

4.3.2 Med respekt för den grundläggande principen om öppenhet borde kommissionen under alla omständigheter offentliggöra sin undersökning, särskilt vad gäller nationella och internationella kostnader, och tydligt ange hur, från vilken källa och med vilken metodik som uppgifterna har samlats in och bearbetats. Utan dessa uppgifter riskerar varje ståndpunkt att förefalla obalanserad och bygga på förutfattade meningar.

4.3.3 EESK vill också fästa uppmärksamheten vid att den nya förordningen är tänkt att träda i kraft den 1 november 2009. Denna tidsfrist är måhända för kort för att man ska hinna utarbeta ekonomiska planer på medellång och lång sikt. En grundläggande förutsättning för en sådan plan är den rättsliga säkerheten kring de multilaterala förmedlingsavgifterna (Multilateral Interchange Fee, MIF).

4.4 I artikel 3 bekräftas den nu gällande förordningens princip om att avgifter för gränsöverskridande betalningar måste vara desamma som de som varje betaltjänsteleverantör tar ut för motsvarande inhemska transaktioner. Bestämmelsen från 2001 tycks ha respekterats i tillräcklig grad, men en undersökning på fältet skulle visa att det i många länder finns stora skillnader mellan avgifter för överföringar i euro och överföringar i andra valutor, vilket är diskriminerande mot dem som bor utanför euroområdet.

4.5 En viktig nyhet införs i artikel 5: Från den 1 januari 2010 avskaffas kravet på att rapportera överföringar på upp till 50 000 euro, och från den 1 januari 2012 avskaffas rapporteringskravet helt. Detta krav, som syftar till insamling av nödvändiga uppgifter för redovisningen av betalningsbalansen, har skapat komplikationer och medfört kostnader. Medlemsstaterna kan samla in uppgifter med hjälp av andra system. EESK stöder helt och fullt denna bestämmelse.

4.6 Artikel 6 föreskriver att medlemsstaterna ska utse myndigheter med ansvar för att förordningen efterlevs, ett krav som redan finns och som tycks ha respekterats allmänt. Viktigare är bestämmelsen i artikel 7 som föreskriver att medlemsstaterna är skyldiga att införa förfaranden för hantering av klagomål och tvistlösning utanför domstol och på lämpligt sätt informera allmänheten. Dessa uppgifter kan skötas av nya organ som inrättas för detta ändamål eller av redan befintliga organ. EESK stöder detta förslag, men anser att det bör gälla endast de länder som ännu inte har sådana strukturer. Vi vill varna för att upprätta nya instanser med uppgifter som överlappar det arbete som utförs i redan befintliga organ. Vi vill påpeka att man hur som helst vet mycket lite om hur dessa organ fungerar och framför allt om hur många och vilka slags fall de har behandlat samt vilka resultat de kommit fram till. Bristen på fullständig och öppen information gör det svårt att utföra en seriös studie av försumligheternas art och verkliga omfång.

4.7 Artikel 10 föreskriver att medlemsstaterna ska införa ”effektiva, proportionella och avskräckande” påföljder för dem som inte respekterar kraven i förordningen, och ska till kommissionen anmäla vilka åtgärder som vidtagits. Liksom i ovannämnda punkt bör de berörda parterna också i detta fall få lämplig information, om inte annat så för att bedöma den betydelse som varje medlemsstat tillmäter efterlevnaden av förordningen.

4.8 Artikel 11 ger medlemsstaterna utanför euroområdet möjlighet att tillämpa denna förordning på sin egen valuta. Detta skulle få slut på de problem och den diskriminering som EESK påpekat i punkt 4.6. För ögonblicket tycks emellertid vissa medlemsstater ha reagerat tämligen ljumt på detta förslag, eller inte alls. EESK vill inte kommentera detta men uppmanar kommissionen att allvarligt fundera på hur populära vissa förslag egentligen är.

4.9 Förordningen är tänkt att träda i kraft den 1 november 2009. Kommissionen ska senast den 31 december 2012 lägga fram en rapport om hur IBAN-numren och BIC-koderna fungerar samt senast den 31 december 2015 en rapport om tillämpningen av förordningen. EESK har inga kommentarer till detta utöver att upprepa sina krav i punkterna 4.6 och 4.7 om en mer fullständig information till de berörda parterna.

Bryssel den 24 mars 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI