11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/78

1.1

EESK ställer sig bakom de allmänna mål som föreslagits av kommissionen, men vill framhålla gapet mellan dessa mål och EU:s lagstiftning, samt i nationell lagstiftning och praxis.

1.2

Kommittén anser att man i detta fall, liksom i annan EU-politik, har reducerat ambitioner och värderingar till retorik, och att det alltför ofta finns en konflikt mellan praxis och lagstiftning å ena sidan och värderingar å andra sidan.

1.3

EESK anser att man i den andra etappen i konstruktionen av det gemensamma europeiska asylsystemet bör rätta till bristerna i den första etappen. En kritisk granskning av den första etappen bör därför göras innan den andra etappen inleds.

1.4

Med tanke på att rådet under den andra etappen i utvecklingen av det gemensamma europeiska asylsystemet fattar beslut enligt det ordinarie förfarandet och genom medbeslutande med Europaparlamentet, hoppas EESK innerligt att framstegen ska gå snabbare och lagstiftningen hålla högre kvalitet. Kommittén välkomnar att kommissionen i detta meddelande åtar sig att i framtiden ta ett antal politiska initiativ och lagstiftningsinitiativ.

1.5

EESK anser att EU:s asylpolitik bör harmoniseras och att det gemensamma europeiska asylsystemet bör slutföras på ett sätt som garanterar en hög kvalitet, utan att det medför att internationella skyddsnivåer sänks. Harmoniseringen kommer alltid att medge en viss handlingsfrihet inom nationell lagstiftning, men den får aldrig användas för att sänka de nuvarande skyddsnivåerna i medlemsstaterna. Harmoniseringen bör i stället tjäna till att förbättra lagstiftningen i de medlemsstater där skyddet är otillräckligt.

1.6

Den nya lagstiftningen bör ge asylsökande tillgång till arbetsmarknad och utbildning.

1.7

EESK begär att de icke-statliga organisationernas roll när det gäller asyl och flyktingskydd ska erkännas och att de ska ges fullt tillträde till alla förfaranden och forum som rör deras verksamhet.

1.8

Kommittén ser positivt på att den europeiska pakten för invandring och asyl (1) har gett nya impulser för utvecklingen av ett gemensamt asylsystem.

2.1

Det gemensamma europeiska asylsystemet har utvecklats i två olika etapper. Den första etappen inleddes vid Europeiska rådets möte i Tammerfors (1999) efter antagandet av Amsterdamfördraget, som gav invandrings- och asylpolitiken en EU-dimension. Denna första etapp avslutades 2005.

2.2

Under den första etappen gjordes framsteg genom ett antal asyldirektiv, ökat samarbete mellan medlemsstaterna och i fråga om vissa aspekter av den externa dimensionen av asyl.

2.3

De tre viktigaste rättsakterna är följande: direktiv 2005/85 om förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus, direktiv 2003/9 om villkor för mottagande av asylsökande samt direktiv 2004/83 om normer för kvalificering och status som flykting och innehållet i det skydd som beviljas. Rättsliga framsteg har också gjorts på andra områden, till exempel när det gäller att avgöra vilken stat som är ansvarig för att utreda en ansökan (Dublinkonventionen och Dublinförordningen), Eurodac och direktiv 2001/55 om tillfälligt skydd.

2.4

Samarbetet mellan medlemsstaterna har resulterat i en rad åtgärder som genomförs av Eurasil, en grupp med nationella experter under ledning av kommissionen. Ett ekonomiskt solidaritetsprogram har också skapats genom inrättandet och förnyandet av Europeiska flyktingfonden.

2.5

Inom asylfrågornas externa dimension har framsteg gjorts när det gäller stöd till tredjeländer med ett stort antal flyktingar (de regionala skyddsprogrammen är särskilt viktiga) och vidarebosättning för flyktingar inom EU.

2.6

Den andra etappen i utarbetandet av det gemensamma europeiska asylsystemet inleddes med Haagprogrammet (som antogs i november 2004), där 2010 sätts som tidsfrist för att uppnå de huvudsakliga målen för det gemensamma europeiska asylsystemet:

2.7

I samband med planeringen av nya initiativ lade kommissionen 2007 fram en grönbok  (2) för att inleda en debatt mellan de olika institutionerna, medlemsstaterna och civilsamhället.

2.8

EESK lade fram ett viktigt yttrande (3) om grönboken som besvarade kommissionens frågor och inkluderade flera förslag om utveckling av det gemensamma europeiska asylsystemet.

2.9

Kommissionen har använt kommentarerna om grönboken för att utarbeta den strategiska planen för asylpolitiken. Det här yttrandet ska därför ses som ett komplement till kommitténs yttrande om grönboken.

3.1

Meddelandet om asyl lades fram av kommissionen samtidigt som meddelandet om invandring. Kommittén ser positivt på att kommissionens generaldirektorat för rättvisa, frihet och säkerhet sedan några månader tillbaka är uppdelat på mindre enheter, vilket möjliggör större specialisering med beaktande av att lagstiftning och internationella konventioner på asylområdet är bindande för EU:s medlemsstater.

3.2

EESK anser att man i den andra etappen i konstruktionen av det gemensamma europeiska asylsystemet bör rätta till bristerna i den första etappen. En kritisk granskning av den första etappen bör därför göras innan den andra etappen inleds. Kommittén delar kommissionens kritiska uppfattning, men anser att även Europeiska rådet och medlemsstaterna bör medge felen och åtgärda bristerna i den första etappen.

3.3

Huvudproblemet med den första etappen var att de lagstiftningsåtgärder som antogs lämnade alltför stort utrymme för tolkning i den nationella lagstiftningen. Därför finns det stora skillnader mellan de olika medlemsstaternas politik och lagstiftning. Den nödvändiga graden av harmonisering har således inte uppnåtts.

3.4

Medlemsstaternas myndigheter avgör om asylansökningar ska beviljas eller avslås utifrån nationell lagstiftning som inte är harmoniserad; de har kvar sin varierande praxis inom asylpolitiken och bedömer situationen i ursprungsländerna på olika sätt. Det saknas följaktligen en gemensam europeisk praxis. Skyddsnivåerna i de olika medlemsstaterna skiljer sig därför kraftigt åt, vilket är anledningen till att det fortfarande förekommer sekundära migrationsrörelser när det gäller flyktingar inom EU.

3.5

Kommissionen noterar att ”de överenskomna gemensamma miniminormerna inte har skapat de önskade gemensamma spelreglerna” (4). EESK anser att det är regeln om enhällighet, som rådet har tillämpat fram till nyligen, som har lett till denna nedslående situation. Kommittén anser att det ordinarie förfarandet och medbeslutandeförfarandet, bör tillämpas inom den gemensamma asylpolitiken för att övervinna fördragets restriktioner. Förhoppningsvis kommer större harmoniseringsframsteg att göras under den andra etappen.

3.6

EESK noterar att kvaliteten på det skydd som tillhandahålls av EU måste förbättras. I yttrandet om grönboken angavs att utformningen av det gemensamma europeiska asylsystemet bör styras av ”syftet (...) att göra Europeiska unionen till ett enda område när det gäller skydd av flyktingar, baserat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen och på de humanitära värderingar som delas av alla medlemsstater” (5).

3.7

Kommittén anser därför att harmoniseringen av den europeiska asylpolitiken och inrättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet bör genomföras utan att man sänker eller försvagar internationella skyddsnormer. EU bör utveckla en gemensam lagstiftning utan att på något sätt göra avkall på skyddsnormerna, så att det är medlemsstater med otillräckliga skyddsnivåer som blir tvungna att ändra sin lagstiftning.

3.8

Medlemsstaterna kommer alltid att ha en viss grad av handlingsfrihet när de genomför EU:s asyllagstiftning, men EESK kommer bara att stödja EU-lagstiftning som ger en hög skyddsnivå och minskar det tolkningsutrymme som i dag förhindrar att lagstiftningen tillämpas korrekt. Lagstiftningsinstrumenten under den andra etappen av byggandet av det gemensamma europeiska asylsystemet bör fastställa höga skyddsnormer som säkerställer Genèvekonventionens principer och ett asylsystem som är tillgängligt för alla som behöver det.

4.1.1

Det nu gällande direktivet om mottagningsvillkor ger, som kommissionen noterar, medlemsstaterna en betydande handlingsfrihet på viktiga områden. Detta innebär att mottagningsvillkoren inom EU skiljer sig kraftigt åt.

4.1.2

EESK stöder kommissionens förslag om en större harmonisering för att undvika sekundära migrationsrörelser. Kommittén behandlar dessa förslag mer ingående i sitt yttrande om grönboken.

4.1.3

Kommittén välkomnar också att det nya direktivet inkluderar mottagningsvillkor för personer som söker subsidiärt skydd, att det innehåller procedurmässiga skyddsgarantier gällande frihetsberövande, samt att det gör det lättare att identifiera och möta utsatta personers behov. EU bör särskilt skydda dem, ofta kvinnor och barn, som har utsatts för tortyr, våldtäkt, misshandel eller andra typer av våld.

4.1.4

EESK har i olika yttranden (6) framhållit att den nya lagstiftningen bör göra det möjligt för asylsökande att få tillgång till arbetsmarknaden och till utbildning. EESK har betonat att det måste bli enklare att utifrån mer harmoniserade regler komma in på arbetsmarknaden och att möjligheten att få ett arbete inte får hindras av nya onödiga administrativa hinder, dock utan att det inkräktar på medlemsstaternas befogenheter.

4.1.5

Arbetsmarknadens parter skulle också kunna samarbeta med flyktingar och asylsökande för att hjälpa dem att få jobb och utbildning. Kooperativ och andra organisationer inom den sociala ekonomin samt utbildningsinstitut och specialiserade icke-statliga organisationer kan också medverka.

4.1.6

Kommittén har även rekommenderat förändringar som skulle garantera familjeåterförening, förbättra villkoren för utbildning, särskilt för barn, och ge full tillgång till hälso- och sjukvård (7).

4.1.7

Direktivet bör slutligen göra klart att villkoren för mottagande måste garanteras i samma utsträckning för alla asylsökande, oavsett om de befinner sig på en flyktingförläggning eller inte.

4.2.1

Kommissionen har angett att den kommer att föreslå ändringar i direktivet om asylförfaranden, eftersom man inte har uppnått den önskade graden av harmonisering mellan medlemsstaterna. EESK stöder införandet av ett enda gemensamt asylförfarande som, med kommissionens ord, ”inte lämnar något utrymme för olikartad uppläggning av förfarandena i medlemsstaterna” (8). Kommittén stöder också fastställandet av obligatoriska rättssäkerhetsgarantier.

4.2.2

EESK anser dock att ändringarna av direktivet om asylförfaranden måste vara mycket djupgående. Detta är ett av de direktiv som lämnar störst utrymme åt medlemsstaterna, som godkände det med den tydliga avsikten att var och en skulle behålla sina befintliga system.

4.2.3

Inrättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet kräver en processrättslagstiftning som är smidigare, ger bättre garantier, säkrar att beslut är rättvisa och ökar säkerheten under överklagandeförfaranden.

4.2.4

EESK upprepar sina synpunkter i yttrandet om grönboken (9), nämligen att

4.2.5

Asylsökande hålls fortfarande i förvarsenheter i ett antal medlemsstater, trots reservationer från kommitténs sida och protester från icke-statliga organisationer. EESK upprepar sitt motstånd till kvarhållande av asylsökande, något som endast får ske i undantagsfall. Asylsökande och deras familjer måste ha möjlighet att leva på ett anständigt sätt i en lämplig social miljö. Kommittén efterlyser större öppenhet när det gäller förvarsenheter.

4.2.6

Kommittén kräver också att FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) informeras om förhållandena i dessa center och om frihetsberövade personer, som måste kunna få stöd från icke-statliga organisationer.

4.2.7

I Genèvekonventionen garanteras rätten att söka asyl, och kommittén har därför avrått från användning av listor över ”säkra länder” och ”säkra tredjeländer” som kan begränsa möjligheten att behandla varje ansökan individuellt.

4.2.8

EESK noterar åter att de som söker asyl vid gränserna måste ges samma behandling och garantier som asylsökande som gör en ansökan på en medlemsstats territorium.

4.3.1

Inte heller direktivet om miniminormer har lett till harmonisering av beslut och skyddsnivån. Det finns fortfarande stora skillnader inom EU, vilket innebär att vissa personer, i samma omständigheter, kan accepteras som flyktingar i vissa medlemsstater och avvisas i andra. Samma sak gäller subsidiärt skydd.

4.3.2

Subsidiärt skydd håller på att ersätta beviljandet av flyktingstatus. Kommittén anser att ett enskilt förfarande aldrig får innebära att subsidiärt skydd undergräver flyktingstatusen enligt Genèvekonventionen.

4.3.3

EESK anser att ett system med en ”one-stop shop” skulle kunna effektivisera förfarandena. Om det föreligger behov bör beviljande av flyktingstatus övervägas först, först därefter subsidiärt skydd.

4.3.4

Kommittén rekommenderar att man inför miniminormer inom EU för flyktingstatus och subsidiärt skydd, för att säkra en lägsta skyddsnivå i alla medlemsstater och minska de nuvarande skillnaderna.

4.3.5

Det subsidiära skyddet kompletterar flyktingstatusen, men graden av rättigheter bör vara densamma. Kommittén instämmer därför i att man måste respektera rätten till familjeåterförening samt tillgång till arbetsmarknaden och ekonomiska förmåner.

4.3.6

Regelverken måste vara enhetliga i hela EU för att minska medlemsstaternas utrymme för egen bedömning. Villkoren för beviljande av subsidiärt skydd måste därför förtydligas, som kommissionen föreslår, så att samma kriterier för beviljande av den ena eller den andra statusen tillämpas inom hela EU. Kommittén anser att man bör harmonisera till högsta nivån, och inte får sänka nivån i de medlemsstater som har den starkaste humanitära traditionen.

4.3.7

EESK betonar också vikten av att klarare definiera lagstiftningsåtgärderna för att stödja utsatta personer. Förfarandena måste därför anpassas så att dessa personers behov omedelbart kan identifieras, så att de kan få stöd snabbare och garantier om rättshjälp och hjälp från specialiserade icke-statliga organisationer.

4.3.8

EESK ställer sig tveksam till möjligheten att icke-statliga parter ses som ansvariga för skyddet. Medlemsstaterna får inte undvika detta ansvar eller delegera det. Icke-statliga aktörers insatser och stöd bör tillhandahållas under medlemsstaternas tillsyn och ansvar.

4.3.9

Inte desto mindre bör det arbete som specialiserade icke-statliga organisationer och andra samhällsaktörer utför för att hjälpa flyktingar och deras familjer erkännas och få det stöd som krävs från offentliga institutioner. EESK begär att de icke-statliga organisationernas roll när det gäller asyl och flyktingskydd ska erkännas och att de ska ges fullt tillträde till alla förfaranden och forum som rör deras verksamhet.

5.1

En faktisk tillgång till möjligheten att söka asyl nämns av kommissionen, både i grönboken och i meddelandet om den strategiska planen för asylpolitiken. EESK anser att detta är en fråga av största betydelse. Man måste garantera att personer som behöver internationellt skydd kan lämna in en asylansökan i en EU-medlemsstat.

5.2

I sitt meddelande nämner kommissionen att mängden asylansökningar ligger på en historiskt låg nivå. Enligt kommittén beror denna minskning inte på färre konflikter i världen och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, utan snarare på att EU har skapat större hinder för människor som behöver internationellt skydd att ta sig till EU:s territorium.

5.3

Kommittén uppmanar EU att göra ett större åtagande i kampen mot kriminella nätverk som bedriver människohandel, men påpekar att vissa åtgärder för att ”bekämpa olaglig invandring” ger upphov till en allvarlig asylkris i Europa. Eurodac-viseringssystemet, Frontex, påföljder för transportföretag, återtagandeavtal med tredjeländer och samarbetsavtal om kamp mot olaglig invandring gör det svårare för personer som behöver skydd att lämna in en asylansökan. EESK har i flera yttranden (10) framhållit att kampen mot olaglig invandring inte får skapa nya problem på asylområdet, och att tjänstemän med ansvar för gränskontroll måste få lämplig utbildning så att asylrätten garanteras.

5.4

EESK stöder de förslag som framförts av FN:s flyktingkommissariat (UNCHR) om att asylexpertteam ska inrättas för att bistå vid alla gränskontrollåtgärder inom EU.

5.5

EESK motsätter sig att EU eller medlemsstaterna sluter avtal om återtagande eller gränskontroller med länder som inte har undertecknat de viktigaste internationella rättsliga konventionerna som värnar om asylrätten. Kommittén motsätter sig också alla åtgärder för återsändande eller återvändande som inte genomförs under helt säkra och värdiga villkor.

5.6

Personer vars skyddsbehov inte har prövats av en medlemsstat får inte återsändas eller utvisas om det inte finns någon garanti för att deras behov kommer att utredas i tredjeland genom ett rättvist förfarande som bygger på internationella skyddsnormer.

6.1

För att det gemensamma europeiska asylsystemet ska kunna upprättas, måste den rättsliga harmoniseringen åtföljas av ett nära samarbete mellan medlemsstaterna. Detta praktiska samarbete kommer att fördjupas genom inrättandet av den europeiska byrå för stöd till samarbete i asylfrågor som föreslagits av kommissionen, och som EESK stöder.

6.2

Europeiska byrån för stöd till samarbete i asylfrågor måste ha kapacitet att klart identifiera skillnaderna mellan medlemsstaternas praxis i asylfrågor samt skillnaderna i deras lagstiftning, och föreslå nödvändiga förändringar. Den måste också ha befogenhet att ta fram gemensamma riktlinjer för tolkning och tillämpning av olika aspekter av förfarandena och innehållet i gemenskapens regelverk för asyl, såsom kommissionen föreslog i sin grönbok.

6.3

Byrån skulle kunna bli ett viktigt centrum för utbyte av god praxis och för utveckling av utbildningsinsatser i asylfrågor, särskilt för gränstjänstemän. Den skulle också kunna vara ett centrum för övervakning och analys av resultaten av de nya åtgärder som EU utvecklar på asylområdet. Den skulle dessutom kunna ansvara för inrättandet och administrationen av de gemensamma expertgrupperna för asylfrågor.

6.4

Europeiska byrån för stöd till samarbete i asylfrågor kommer att behöva bedriva nätverksarbete, samarbeta med Eurasil samt ha en nära koppling till UNHCR och specialiserade icke-statliga organisationer. Europaparlamentet och EESK måste informeras och rådfrågas om verksamheten inom den europeiska byrån för stöd till samarbete i asylfrågor.

7.1.1

I Haagprogrammet anges att ett av målen med det gemensamma europeiska asylsystemet är att stödja de medlemsstater vars asylsystem är hårdare belastade, vilket innebär att man förbättrar samarbets- och solidaritetsmekanismerna. Kommissionen föreslår också vissa förändringar, både av Dublin II-förordningen och av Eurodac. Det är nödvändigt att förbättra balansen i asylansökningarna och minska sekundära migrationsrörelser.

7.1.2

EESK noterar att Dublinförordningen utformades utifrån antagandet att medlemsstaternas asylsystem är likartade, vilket ännu inte är fallet. Det är oacceptabelt att flytta asylsökande från ett land med bättre garantier för förfarandet till ett land med sämre garantier. I sitt yttrande om grönboken (11) noterar kommittén att ”den asylsökande själv ska få välja det land som ska handlägga asylansökan och anmodar därför medlemsstaterna att tillämpa de humanitära bestämmelser som anges i artikel 15.1 i förordningen”.

7.1.3

I enlighet med en rekommendation från UNHCR, bör Dublinförordningen innehålla nya bestämmelser om definition av familjemedlemmar, ansökningars suspensiva verkan och tidsgränser för förflyttningar. Dessutom måste den tidsgräns inom vilken asylsökande kan kvarhållas i väntan på förflyttning minskas kraftigt.

7.1.4

Kommittén har vissa reservationer när det gäller kommissionens rekommendation i samband med Eurodac-systemet om att nationella myndigheters uppgifter om flyktingar inte ska vara spärrade. Detta skulle kunna stå i konflikt med rätten till privatlivet och minska det skydd som många personer behöver.

7.1.5

EESK stöder kommissionens förslag om att inrätta asylexpertteam som skulle kunna ge tillfälligt stöd till medlemsstaterna under vissa omständigheter och sköta ärendehantering när medlemsstaternas asylsystem är överbelastade.

7.1.6

Europeiska flyktingfonden måste användas för att förbättra det finansiella stöd som ges av EU till medlemsstater som har en hård belastning i form av olovlig invandring och asylsökande.

7.1.7

Solidariteten mellan EU-medlemsstaterna bör förbättras, med hänsyn till små stater såsom Malta, som får fler asylsökande än de kan hantera.

7.1.8

Solidaritet kan visas genom en politik för att omfördela flyktingar mellan EU:s medlemsstater, genom samarbete med europeiska byrån för stöd till samarbete i asylfrågor och genom det sätt på vilket Europeiska flyktingfonden administreras.

7.1.9

EESK stöder de pilotprojekt som Europaparlamentet presenterat för att främja frivillig omfördelning av flyktingar och asylsökande inom EU.

7.2.1

Det stora flertalet flyktingar lever i utvecklingsländer (av de 8,7 miljoner flyktingar som erkänns av UNHCR lever 6,5 miljoner i utvecklingsländer). EESK vill att EU tar ett nytt ansvar för att stödja och hjälpa utvecklingsländer och förbättra deras kapacitet att skydda människor.

7.2.2

De regionala skyddsprogrammen är ett alternativ som EESK överväger, men det finns bara några få av dessa och de befinner sig i en försöksfas. Utvärderingen av dessa program bör leda till nya förslag om att utvidga och omforma dessa till nya mekanismer med vilka EU kan vidta åtgärder för att förbättra situationen för flyktingar över hela världen. I sitt yttrande om grönboken ”ställer sig [kommittén] frågande till om det verkligen är lämpligt att skapa mottagningscentrum i vissa länder som nyligen blivit självständiga (Ukraina, Moldavien, Vitryssland), eftersom dessa länder tycks långt ifrån förmögna att ge de garantier som krävs för mottagningen av asylsökande”. Vidare anser kommittén ”att dessa program inte tycks syfta till att förbättra flyktingsskyddet utan snarare genomförs för att motverka att asylsökande söker sig till Europeiska unionens gränser”.

7.2.3

En annan viktig mekanism som EU måste använda för att visa sitt engagemang är vidarebosättning av flyktingar. Vidarebosättning innebär att man erbjuder personer som har beviljats flyktingstatus av tredjeländer att bli permanent bosatta i en EU-medlemsstat. Vidarebosättning förespråkades först av EU vid Europeiska rådets möte i november 2004, och sedan dess har några, men mycket få, program för vidarebosättning genomförts. UNHCR har påpekat att bara 5 procent av de platser för vidarebosättning som tillhandahölls 2007 låg inom EU och att bara sju medlemsstater hade program för vidarebosättning.

7.2.4

EESK uppmanar alla medlemsstater att aktivt delta i utvecklingen av program för vidarebosättning, och stöder införandet av ett gemensamt program så att vidarebosättningen av flyktingar inom EU inte är en symbolisk handling utan blir tillräckligt omfattande för att vara en effektiv mekanism för omfördelning av flyktingar i världen. Europeiska program för vidarebosättning kommer att behöva utvecklas i samarbete med UNHCR och specialiserade icke-statliga organisationer.

7.2.5

Kommittén instämmer i att det är nödvändigt att underlätta inträde i EU för personer som behöver skydd, men gränskontrollsystem måste vara utformade så att asylrätten efterlevs och viseringssystemet tillämpas på ett flexibelt sätt.

7.2.6

Kommittén noterar att den gemensamma handläggningen av asylansökningar utanför EU, vid medlemsstaternas ambassader och konsulat, i själva verket skulle kunna ge ett positivt resultat, eftersom den skulle kunna innebära ett stöd i kampen mot människosmuggling och förhindra förlust av människoliv till sjöss i samband med denna smuggling. Även om man inte förväntar sig att den gemensamma handläggningen skulle leda till sänkta krav vid behandlingen av asylansökningar, bör behovet av att undanröja alla risker för detta tas på största allvar.

—

om ”Förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna”, föredragande: Dario Mengozzi, medföredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EGT C 48, 21.2.2002),

—

om ”Det civila samhällets deltagande i kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen”, föredragande: José Isaías Rodríguez García-Caro, Luis Miguel Pariza Castaños och Miguel Ángel Cabra de Luna (EUT C 318, 23.12.2006),

—

om ”Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet”, föredragande: An Le Nouail-Marlière (EUT C 204, 9.8.2008).

—

om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik”, föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EGT C 221, 17.9.2002),

—

om ”Förslag till rådets förordning om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna”, huvudföredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EUT C 108, 30.4.2004),

—

om ”Förslag till rådets beslut om ändring av beslut 2002/463/EG om antagande av ett handlingsprogram för administrativt samarbete om yttre gränser, visering, asyl och invandring (Argoprogrammet)”, föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EUT C 120, 20.5.2005),

—

om ”Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet”, föredragande: An Le Nouail-Marlière (EUT C 204, 9.8.2008).