Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU:s roll för fredsprocessen i Nordirland” (initiativyttrande)

Vid sin plenarsession den 12–13 december 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 19.1 i arbetsordningen tillsätta en underkommitté med uppgift att utarbeta ett initiativyttrande om

Underkommittén för ”EU:s roll för fredsprocessen i Nordirland”, som ansvarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 september 2008. Föredragande var Jane MORRICE.

Vid sin 448:e plenarsession den 22–23 oktober 2008 (sammanträdet den 23 oktober) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, 1 emot och 2 nedlagda röster.

1.1 Många lärdomar kan dras från EU:s engagemang för fredsprocessen i Nordirland. De framsteg som gjorts sedan regionens allra mörkaste och mest bekymmersamma förflutna, i socialt, ekonomiskt och framför allt politiskt hänseende, har varit enastående. Säkerhetssituationen har förbättrats. Den offentliga förvaltningen håller på att omorganiseras. Många människor anländer från utlandet, både som migranter och turister. Detta främjar inte bara ekonomin, utan leder också till ett ifrågasättande av traditionellt sekteristiskt tänkande. Det gränsöverskridande samarbetet överträffar alla förväntningar och maktdelningen mellan de forna fienderna håller på att accepteras som något ”politiskt korrekt”.

1.2 Det vore i dagsläget dock mycket olämpligt att nöja sig med det som hittills uppnåtts. Den chockerande synen av ”fredsmurar”, som fortfarande skiljer katoliker och protestanter åt i Belfast, är en tragisk men realistisk påminnelse om de allvarliga svårigheter som fortfarande kännetecknar fredsprocessen, framför allt när det försoningsarbetet mellan samhällsgrupperna. Mycket återstår fortfarande att göra. Årtionden av våld, hat, misstankar, okunskap och intolerans har skapat en aldrig tidigare skådad uppdelning av Nordirlands befolkning. Även om människors liv präglas av en ”acceptabel nivå” av fred bakom murarna och i människors hem, byar, kyrkor och idrottsanläggningar, kan dessa parallella liv endast utgöra ett övergångsstadium i en process som slutligen leder fram till en situation präglad av ömsesidig respekt, förståelse och harmoni. Det kan ta flera generationer att nå dit.

1.3 Den roll som EU spelat under fredsprocessen i Nordirland är och förblir något helt unikt i gemenskapens historia. Det faktum att EU:s stöd till denna process är relativt okänd är ett mått på att gemenskapens arbetsmetoder varit väl valda. Detta var inte något fåfängt försök att påverka en situation som låg bortom unionens fattningsförmåga. Det handlade inte heller om att nödtorftigt skyla över olika brister. EU:s fredsskapande arbete i Nordirland har varit en unik, långsiktig förpliktelse med betydande resurser, som planerats och genomförts på ett strategiskt sätt med utgångspunkt i principerna om socialt partnerskap och subsidiaritet och som tagit intryck av lokala erfarenheter under hela processen.

1.4 Genom en kombination av indirekta och direkta åtgärder har EU under fredsprocessen lagt grunden till ett lämpligt klimat som möjliggjort tvistlösningar, när de politiska förutsättningarna för detta väl rådde. EU har agerat som katalysator för ett verkligt fredskapande arbete. Det återstår fortfarande att se hela vidden av gemenskapens arbete.

1.5 EU har inte gjort några direkta försök att slå sig för bröstet och hävda att det är tack vare unionen som fredsprocessen lyckats. Det vore dock historiskt fel att inte också beskriva värdet av EU:s deltagande och betydelsen av EU:s engagemang, inte bara eftersom EU:s stöd till försoningsarbetet kommer att fortsätta under flera år, utan också därför att lärdomar från EU:s Peace-program skulle kunna tillämpas för att främja fred och försoning i andra delar av världen. EU kommer aldrig att ha alla svaren, men unionen har de medel och de erfarenheter som krävs för att hjälpa andra att hitta svaren, vilket visat sig vara fallet i Nordirland.

1.6 I egenskap av världens främsta förebild för fredsskapande verksamhet har EU tillsammans med medlemsstaterna de kunskaper och erfarenheter, den mångfald, de resurser och det rykte som krävs för att arbeta med konfliktlösning och fredsskapande verksamhet oberoende av var i världen detta krävs. Men detta är inte allt. Unionen har också en skyldighet att agera och sätta den fredsskapande verksamheten i centrum för sitt framtida strategiska arbete.

2.1 Kommitténs rekommendationer är indelade i två från varandra skilda områden. Det första området innefattar verksamheten i Nordirland och de angränsade irländska grevskapen, där EU:s stöd bör inriktas på att främja försoningsprocessen. Det andra området omfattar mer övergripande frågor som knyter an till EU:s stöd till fredsskapande och försoningsfrämjande arbete i andra konfliktområden, där man kan utnyttja de lärdomar som dragits i Nordirland och som beskrivs i EU:s konfliktlösningsmodell nedan.

2.2.1 Erfarenheterna från Nordirland visar att fredsbyggande arbete är en långsiktig strategisk process. Processen inleds med att de väpnade konflikterna upphör. Därefter går processen genom ett antal stadier i riktning mot politisk stabilitet, fredlig samexistens, försoning och slutligen samhällelig harmoni, ekonomiskt välstånd och ”ett gemensamt samhälle”. EU:s stöd till denna process måste därför vara långsiktigt. EU måste hålla i minnet att de inledande stadierna är mycket bräckliga och att det tar lång tid att uppnå verklig försoning. Även om EU:s ekonomiska stöd minskar och blir mer fokuserat i och med att regionen återhämtar sig från en konfliktfylld period är det viktigt att EU:s roll såsom samarbetspartner under processen och EU:s förmåga att utveckla sina förbindelser med regionen på andra kreativa sätt fortsätter att stärkas.

2.3 Rekommendation 1: EU bör även fortsättningsvis ge långsiktigt stöd till fredsskapande verksamhet i Nordirland, men bör fokusera mer på

2.4 Rekommendation 2: Europeiska kommissionens arbetsgrupp för Nordirland bör även fortsättningsvis fokusera på vägledning och stöd när det gäller att hitta nya kreativa och innovativa sätt för regionen att utvecklas vid sidan om projekt som finansieras genom bidrag från Peace-programmet, t.ex. i fråga om forskning, kunskapsöverföring, utbildning och stöd till internationellt nätverksarbete för konfliktlösning.

2.6 EU har en skyldighet att inte bara lära sig av sina erfarenheter i Nordirland, utan också att förmedla dessa kunskaper till andra delar av världen som präglas av konflikter i olika grad, oavsett om konflikten äger rum inom ett lands gränser, utmed ett lands gränser eller bortom landets gränser. Den positiva roll som EU kan spela för den globala konfliktlösningen maximeras därmed.

2.7 Rekommendation 3: Man bör sprida information om viktiga lärdomar till EU:s institutioner, medlemsstaternas förvaltningar och internationellt. Detta bör underlättas genom följande:

2.8 Rekommendation 4: Detta skulle kunna underlättas om det inrättas ett europeiskt organ för konfliktförebyggande i Nordirland, som kan bygga vidare på det arbete som hittills gjorts på det konfliktförebyggande området, både lokalt och internationellt. Detaljer för detta bör diskuteras inom EU med arbetsmarknadens parter, på EESK:s initiativ, där man analyserar hur man bäst kan utveckla en konfliktförebyggande mekanism med europeisk dimension.

2.9 Rekommendation 5: EU:s konfliktlösningsmodell som beskrivs nedan bör antas och utvecklas för att underlätta analysen av konfliktsituationer och information vid en eventuell intervention från EU:s sida, om detta anses lämpligt. Konfliktlösningsmodellen består av en rad olika instrument som EU använt och som kan tjäna som utgångspunkt och källa för arbetet med skydd av minoriteter, jämlikhet, kapacitetsuppbyggnad, samarbete mellan befolkningsgrupper, gränsöverskridande samarbete samt samhällsekonomisk utveckling i andra områden inom EU, vid unionens gränser och i konfliktområden utanför EU:s territorium.

3.1 Syftet med detta yttrande är att redogöra för EU:s stöd till fredsprocessen i Nordirland som är en relativt okänd framgångshistoria. Yttrandet syftar också till att öka förståelsen för erfarenheterna från Nordirland i det civila samhället i EU och att utarbeta en konfliktlösnings-modell i vilken man tar fasta på de metoder som EU använt för att främja fred och försoning, så att de kan användas i andra konfliktområden på lämpligt vis.

3.2 I yttrandet behandlas framför allt EU:s stöd via gemen-skapsprogrammen Peace, Internationella fonden för Irland och Interreg. Kommittén redogör också för hur fonderna utformats och vilken inverkan de haft på det sociala, ekonomiska och politiska livet i regionen, med tonvikten lagd på stödet till det civila samhället (näringsliv, fackföreningar och frivilligsektorn).

3.3 I yttrandet behandlar kommittén också de möjligheter som EU skapat för ett politiskt, diplomatiskt och administrativt samarbete mellan Storbritannien och Irland. Kommittén lyfter fram den europeiska fredsfrämjande modellen och dess tillämpning såsom ledstjärna för en positiv utveckling i Nordirland.

4.1 Fyra sammanträden har hållits, varav ett sammanträde inbegrep en hearing i april 2008 i Nordirland. Under hearingen samlade kommittén in information från berörda parter och sakkunniga genom ett frågeformulär och genom rådfrågning via Internet. Resultaten från denna undersökning ligger till grund för de slutsatser som kunnat dras med beaktande av de direkta erfarenheterna av EU:s program och politik. Underkommitténs medlemmar har också gjort ett studiebesök och besökt olika EU-finansierade projekt i Belfast.

4.2 Hearingen anordnades samtidigt som en rad viktiga händelser ägde rum vilka visade på betydande politiska framsteg i Nordirland. Nordirlands premiärminister och vice premiärminister deltog liksom ett irländskt statsråd och högre tjänstemän från EU som arbetat med att utforma Peace-programmet.

4.3 Arbetet med detta yttrande har präglats av ett mycket värdefullt samarbete mellan EESK:s tre grupper, gruppernas sakkunniga och underkommitténs medlemmar från Frankrike, Spanien, Italien, Irland och Storbritannien, Europaparlamentet (De Brún-rapporten) och kommissionen.

5.1.1 Nordirland ligger i nordöstra delen av den irländska ön. Nordirland är till ytan 14 245 km2 stort och hade enligt den senaste befolkningsräkningen (2001) 1 685 000 invånare, varav 53, % var protestanter, 43,8 % katoliker, 0,4 % tillhörde annan religion och 2,7 % saknade religionstillhörighet. Befolkningen är bland de yngsta i Europa. Över 40 % är yngre än 29 år. Befolkningsmängden har varit konstant under de senaste åren på grund av nettoutvandring, men antalet invånare beräknas uppgå till över 1 800 000 år 2011.

5.1.2 Ekonomin har utvecklats från traditionell tillverkningsindustri (varvs- och textilindustri) till att nu vara mer serviceorienterad och inriktad på handel med omvärlden. Från 2004–2005 växte bruttoförädlingsvärdet med 3,5 % i reala termer, vilket ligger något under genomsnittet i Förenade kungariket, men långt under Irlands BNP-tillväxt på upp till 10 % per år under de ”keltiska tigeråren”. Bruttoförädlingsvärdet per capita utgör cirka 80 % av genomsnittet i Förenade kungariket och arbetslösheten har sjunkit till 3,6 %, från att som högst ha uppgått till 17,2 % år 1986. Denna statistik döljer dock ett antal faktorer som utgör stora utmaningar inför framtiden, t.ex. att många personer står utanför arbetskraften, för närvarande 26,9 %, vilket är den högsta siffran i hela Förenade kungariket. Beroendet av statliga subventioner till både den offentliga och privata sektorn är mycket högt, vilket inverkat negativt på företagarandan (de offentliga utgifterna utgör 62 % av bruttoförädlingsvärdet).

5.2.1 Nordirland bildades som en del av Förenade kungariket år 1921 genom Government of Ireland Act, som delade Irland i en sydlig och en nordlig del. Detta skapade en gränsregion på ön och utgjorde början på en period där människor levde vända från varandra i socialt, ekonomiskt och politiskt hänseende. Denna delning har sedan dess varit en källa till konflikt mellan nordirländska nationalister (främst katoliker) och unionister (främst protestanter). Rent generellt vill nationalisterna bli en del av ett förenat Irland, medan unionisterna vill att Nordirland förblir en del av Förenade kungariket.

5.2.2 År 1921 var 60 % av befolkningen protestanter och 40 % katoliker. Unionisterna var i majoritet och satt vid makten i över ett halvt sekel. I slutet av 60-talet restes krav från ett antal demonstranter på att diskrimineringen skulle upphöra. Våldsamma konfrontationer och kravaller följde, vilket många anser vara inledningen på oroligheterna i Nordirland. När oroligheterna var som värst år 1972 upplöstes det nordirländska parlamentet och direktstyre från London infördes.

5.2.3 De därpå följande årtiondena kännetecknades av flera försök till att stabilisera situationen och en rad olika försoningsinitiativ togs, framför allt från det civila samhällets och fack-föreningarnas sida. Perioden präglades också av fruktansvärda våldsamheter, som 35 år senare skördat över 3 500 människoliv och gett tusentals människor fysiska eller psykiska men för livet.

5.2.4 Den paramilitära vapenvilan år 1994 banade vägen för samtal mellan de politiska partierna. År 1998 ingicks ett avtal på långfredagen i Belfast (långfredagsavtalet) och en överväldigande majoritet ställde sig bakom detta avtal i separata folkomröstningar såväl norr som söder om gränsen. Året därefter inrättades en nordirländsk församling och regering vid sidan om ett antal olika organ med representanter från Nordirland och den irländska republiken i söder. Decentraliseringen av makten till Nordirland återställdes under de sista veckorna av förra årtusendet.

5.2.5 År 2002 upplöstes den nordirländska församlingen och det var inte förrän i maj 2007 som en ny samlingsregering tillträdde, ledd av DUP (unionister) och Sinn Féin (republikaner). Regionen upplever nu den längsta perioden av politisk stabilitet på närmare 40 år.

5.3.1 Förenade kungariket och Irland anslöt sig till Europeiska unionen 1973, när oroligheterna var som värst, och Nordirland fick en ”särskild ställning” som ”mål 1-område” även om det inte alltid uppfyllde alla krav i ekonomiskt hänseende. Detta innebar extra resurser till ekonomisk och social utveckling. Stödet var avsett att komplettera det stöd som gavs från den brittiska regeringen, även om många hävdar att det användes för att komma undan krav på offentlig finansiering.

5.3.2 Vid de första direkta valen till Europaparlamentet (1979) valdes tre parlamentsledamöter från Nordirland (Ian Paisley, John Hume och John Taylor). År 1984 publicerade Europaparlamentet ”Haagerup-rapporten” om Nordirland, och kommissionens vice ordförande Lorenzo Natali lovade att ”med välvilja behandla förslaget om att utarbeta en integrerad plan för Nordirland och de irländska angränsande grevskapen”. Han betonade dock att han behövde få klartecken från regeringarna i London och Dublin.

5.3.3 År 1986 inrättade de brittiska och irländska regeringarna Internationella fonden för Irland, i syfte att ”främja sociala och ekonomiska framsteg och skapa incitament till försoning mellan nationalister och unionister på den irländska ön”. EU är en av de största bidragsgivarna, vid sidan om USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Fonden har förvaltat 849 miljoner euro och finansierat mer än 5 700 projekt i Nordirland och i de irländska gränsregionerna i över 20 år. År 2013 kommer EU:s stöd till Internationella fonden för Irland att ha uppgått till 349 miljoner euro.

5.3.4 År 1992 besökte Europeiska kommissionens ordförande Jacques Delors Nordirland för konsultationer med olika lokala representanter, och detta stärkte hans engagemang för att skapa fred i regionen. Samma år nedmonterades hindren för handel mellan Nordirland och republiken Irland i samband med fullbordandet av inre marknaden, som med tiden skapat värdefulla möjligheter till gränsöverskridande handel och näringsverksamhet.

5.3.5 År 1994, precis efter den paramilitära vapenvilan, träffade Jacques Delors de tre Europa-parlamentarikerna från Nordirland (som då var Ian Paisley, John Hume och Jim Nicholson) och de kom överens om riktlinjerna för ett nytt stort EU-paket. Han inrättade en särskild arbetsgrupp och efter omfattande konsultationer på lokal nivå antogs förslaget om ett treårigt Peace-program med en budget på 300 miljoner euro vid EU:s toppmöte 1994, några veckor innan Jacques Delors mandat som kommissionens ordförande löpte ut. Peace-programmet förlängdes därefter i två år och ytterligare 204 miljoner euro anslogs.

5.3.6 Detta blev det första särskilda stödprogrammet för fred och försoning i Nordirland och de irländska gränsregionerna, eller Peace I. Programmet diskuterades ingående under den remissrunda som ägde rum och som bl. a. inkluderade ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (1) från år 1995, i vilket kommittén välkomnade initiativet och betonade behovet av långsiktighet och flexibel resursfördelning.

5.3.7 År 2000 följdes Peace I av Peace II, som hade förhandlats fram av partnerna i den nya nordirländska regeringen, med en budget på 531 miljoner euro. Programmet förlängdes år 2005–2006 och ytterligare 78 miljoner euro anslogs. EESK utarbetade ett andra yttrande (föredragande: Simpson), i vilket kommittén framhöll att stödet inom ramen för Peace II borde fokusera mer på försoningsfrämjande projekt och på de problem som migrerande arbetstagare möter. År 2007 trädde Peace III-programmet i kraft för perioden 2007–2013 med en EU-budget på 225 miljoner euro. Totalt har EU bidragit med över 1,338 miljarder euro till dessa program.

5.3.8 Efter decentraliseringen år 2007 inrättade Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso en ny särskild arbetsgrupp ledd av kommissionär Danuta Hübner med ansvar för regionala frågor i syfte att studera det framtida samarbetet mellan EU och Nordirland. Kommissionen publicerade sin rapport i april 2008 och presenterade en rad olika sätt på vilka regionen skulle kunna involveras mer i EU:s politik. Kommissionen noterade att de nordirländska myndigheterna visat intresse för idén om att inrätta ett EU-finansierat organ för konfliktlösning för forskning, rådgivning och utbyte av erfarenheter.

6.1 EU:s engagemang för fredsprocessen har tagit sig många former, alltifrån stöd på hög politisk nivå till finansiering av aktiviteter på gräsrotsnivå. Denna verksamhet var som allra mest intensiv under 90-talet när gemenskapen arbetade för att stödja de politiska framsteg som var resultaten av vapenvilan och långfredagsavtalet. Verksamheten fortgår och kommissionens särskilda arbetsgrupp fokuserar nu på nya samarbetsområden, Peace III, Internationella fonden för Irland och Interreg.

6.2 EU-stöd för fredsskapande åtgärder har utgjort en stor del av EU:s stöd till fredsprocessen. Icke-finansiella faktorer, som följer automatiskt av ett EU-medlemskap, har dock haft en genomgripande effekt på möjligheterna att verka för positiva förändringar. EU:s ”inflytandesfär” kan därför delas upp i två klart åtskilda, men samtidigt överlappande, faktorer: finansiella och icke-finansiella.

6.3.1 EU har kunnat skapa neutral mark för att underlätta dialog mellan brittiska och irländska politiker efter ländernas inträde i gemenskapen, som innebar nya möjligheter för regelbundna möten på neutral mark. Detta har också varit värdefullt för de nordirländska Europaparlamentsledamöterna. Det bästa exemplet på detta är mötet mellan Ian Paisley, John Hume, Jim Nicholson och Jacques Delors 1994, som ledde fram till det första Peace-programmet som Ian Paisley beskrev som ett av de mest givande möten han haft under hela sin karriär. Det gränsöverskridande samarbetet mellan tjänstemän från Storbritannien och Irland avseende vardagsfrågor har också lett till att representanter från olika förvaltningar träffats och detta har utan tvivel haft en positiv effekt på fredsprocessen.

6.3.2 Denna ”neutrala mark” var av ännu större betydelse för EU:s stöd till fredsprocessen ute på fältet. Tjänstemän skickades till regionen för att se till att gemenskapens åtgärder präglades av opartiskhet och inkluderade samtliga befolkningsgrupper och detta bidrog även till att engagera och stärka det civila samhället.

6.3.3 En annan viktig icke-finansiell faktor var möjligheten för beslutsfattare från Storbritannien och Irland att skaffa sig erfarenheter från samförståndsskapande verksamhet under lagstiftningsarbetet inom EU. Under förhandlingarna i rådet använde medlemsstaterna en ny typ av multilateral dialog och kompromisser som blev en viktig del i de politiska samtalen även på lokal nivå.

6.3.4 Införandet av inre marknaden 1992 fick många icke-finansiella positiva konsekvenser för fredsprocessen. Undanröjandet av administrativa hinder för den gränsöverskridande handeln skapade incitament för ökat samarbete mellan näringslivsorganisationer på båda sidor av gränsen och gav ny drivkraft åt fackföreningarnas verksamhet i fråga om gränsöverskridande samarbete. Säkerhetskontrollerna vid gränserna utgjorde dock ett fortsatt hinder för större framsteg i det ekonomiska och sociala samarbetet.

6.3.5 En icke-finansiell faktor med begränsad inverkan under den tidiga fasen var den europeiska modellen såsom fredsskapande modell som stod som förebild för regionen. När Nordirland anslöt sig till EU hoppades många att medlemskapets stabiliserande effekter skulle visa sig i stort sett omedelbart. Eftersom klyftorna mellan befolkningsgrupperna var så djupa tog det dock tid för den europeiska modellen att påverka processen.

6.3.6 Än i dag, efter 35 år av EU-medlemskap, skiljer så kallade fredsmurar fortfarande katoliker och protestanter åt i Belfast. Nästan alla barn går i segregerade skolor och 90 % av befolkningen bor i segregerade bostadsområden.

6.4.1 De finansiella effekterna av Peace I var betydande för fredsprocessen, eftersom programmet var unikt och nyskapande. Inget liknande hade tidigare prövats av EU. Med en budget på 500 miljoner euro (1995–1999) för att stödja fred och försoning var programmet också den största öronmärkta satsningen som gemenskapen gjort. Summan motsvarade 73 % av de totala investeringarna. Återstoden finansierades av myndigheterna i Storbritannien och Irland och av olika icke-statliga organisationer.

6.4.2 En viktig faktor som bidrog till de positiva konsekvenserna i fråga om Peace I var den breda konsultationsprocess som ägde rum. Det organiserade civila samhället, bestående av icke-statliga organisationer, fackföreningar och näringslivsorganisationer, kände sig delaktiga eftersom deras bidrag beaktades. De nordirländska Europaparlamentsledamöterna var också direkt involverade i det praktiska arbetet. Peace I fick stor uppmärksamhet i media och många människor i målområdet kände därför till programmet. Detta ”erkännande” gäller än i dag. Statistik visar att nästan halva befolkningen har dragit nytta av Peace-programmen.

6.4.3 Det originella med Peace-programmets finansieringsmekanismer var också en mycket viktig faktor som förklarar varför programmet blev framgångsrikt. Ansvaret decentraliserades till gräsrotsnivå på ett mycket intelligent sätt genom s.k. intermediary funding bodies, och detta ledde samtidigt till att man byggde upp kompetens på området. En nymodighet för Nordirland infördes också genom s.k. district partnerships som bestod av representanter för näringslivet, lantbruket, frivilligorganisationer och olika befolkningsgrupper, vid sidan om fackföreningar och folkvalda lokalpolitiker. Denna arbetsmetod som byggde på samarbete i beslutsfattandet var lika viktig för den fredsskapande processen som finansieringen i sig.

6.4.4 De allra flesta är överens om att detta gräsrotsperspektiv innebar att det var lättare ”för dem som befann sig i periferin i det lokala ekonomiska och sociala livet” att få stöd. De främsta målgrupperna, som dittills hade fått begränsat eller inget stöd, var offren för våldsamheterna och f.d. fångar och en allt större del av stödet gick även till andra delar av befolkningen, bl.a. olika grupper och organisationer på båda sidor av gränsen samt kvinno- och ungdomsorganisationer.

6.4.5 Det ekonomiska genomslaget för dessa program var större än tidigare gemenskapsprogram, eftersom stödet var kompletterande. Detta gjorde stödet mer värdefullt och mer synligt, eftersom det kom utöver regeringens ekonomiska stöd till regionen. Det hävdas ofta att detta inte varit fallet i fråga om övriga strukturfondsprogram inom unionen.

6.4.6 Den förändrade inriktningen mellan de olika programmen fick också genomslag. ”Social integration” var det främsta målet för Peace I-programmet och projekt som verkade för ”ekonomisk förnyelse” fick merparten av resurserna inom ramen för Peace II-programmet. I fråga om Peace III-programmet hade inriktningen ändrats till ”försoning”, vilket anses vara det bästa sättet att angripa problem med den sekteristiska uppdelning som fortfarande lever kvar.

6.4.7 Ansvaret för Peace II- och Peace III-programmen överlämnades också till det särskilda organet för EU-program (SEUPB) som är gränsöverskridande. Vissa delar av dess arbete stöds av olika övervakningskommittéer med representanter för den offentliga förvaltningen, fackföreningarna och den privata sektorn i Nordirland och de irländska gränsområdena. Vissa hävdar att denna förändring har lett till minskat engagemang på gräsrotsnivå, medan andra menar att det särskilda organet är en viktig kontaktpunkt där man hanterar samtliga aspekter av EU:s Peace-program och annat gränsöverskridande stöd.

6.4.8 Internationella fonden för Irland har också haft mycket stor inverkan på fredsprocessen, både när man ser till dess projekt och dess sammansättning. Internationella fonden för Irland samlar representanter för givarländerna, och denna unika samarbetsform, framför allt mellan EU och USA, är ett värdefullt exempel på bästa praxis som man skulle kunna ta tillvara i andra konfliktområden.

6.4.9 Interreg-programmet finansierar projekt i hela EU, men den särskilda inverkan som programmet haft för den irländska ön har också varit av mycket stort värde för fredsprocessen. Interreg har fungerat parallellt med de gränsöverskridande projekt som genomförts inom ramen för Peace-programmen och har investerat i gränsöverskridande infrastruktur och samhällsekonomiska program i syfte att få till stånd ett samarbete mellan de befolkningsgrupper som levt vända från varandra.

6.4.10 Andra gemenskapsinitiativ, t.ex. Urban, Equal och Leader, har haft en mer begränsad direkt effekt, men har dock påverkat fredsprocessen i Nordirland i hög grad, och fortsätter även att göra det.

6.5.1 Efter öns delning år 1921 har båda ländernas lagstiftning utvecklats separat och åt vart sitt håll. Konsekvenserna av att två befolkningsgrupper levt vända från varandra var mycket påtagliga före stridigheterna och har förvärrats av 35 år av våld. De gränsöverskridande kontakterna var begränsade på grund av de faror och svårigheter som var förknippade med dylika kontakter och den gränsöverskridande handeln var den lägsta av alla utmed EU:s inre gränser.

6.5.2 EU:s politik främjade och underlättade ett paradigmskifte med avseende på det gräns-överskridande samarbetet. Detta påskyndades av att både Irland och Storbritannien var medlemmar i Europeiska gemenskapen. På det ekonomiska planet var inverkan uppifrån genom inre marknaden särskilt värdefull, samtidigt som trycket underifrån i socialt och kulturellt hänseende tack vare Peace-programmet, som också omfattade de sex irländska grevskapen söder om gränsen, fungerade som katalysator för tidigare icke skådad gräns-överskridande interaktion.

6.5.3 De ömsesidiga målen var bland annat ökad näringsverksamhet, social integration och närmare samarbete mellan de två regeringarna. En mycket viktig del av långfredagsavtalet var inrättandet av ett ministerråd för både nord och syd och gränsöverskridande organ. Dylika gemensamt finansierade institutioner har aldrig tidigare inrättats inom EU. Tanken på en ”ö-ekonomi” har också gått från att vara en radikal uppfattning till att accepteras av nästan alla som något värdefullt och till gagn för alla.

6.5.4 Det ökade gränsöverskridande samarbetet leddes oftast av arbetsmarknadens parter. Deras pionjärarbete innebar att beslutsfattare från nord och syd samarbetade för att skapa ökad förståelse, uppskattning och tillit på båda sidor om gränsen. Det samarbete (skuldra mot skuldra) som blev följden fungerar på många områden, men är allra mest påtagligt på det ekonomiska området samt i fråga om folkhälsa och utbildning.

6.5.5 De många positiva resultaten på detta område omfattar bl.a. ett sjuårigt program för handel och näringslivsutveckling mellan de två arbetsgivarorganisationerna i nord och i syd (CBI och IBEC), finansierat av Internationella fonden för Irland, Peace och Interreg och som inneburit över 300 möten mellan kunder och leverantörer. Handeln fördubblades under perioden (1991–1997) till över två miljarder brittiska pund.

6.5.6 Arbetet inom fackföreningsrörelsen för att uppmuntra kontakter över gränserna och mellan befolkningsgrupperna har också varit extremt värdefullt. Irish Congress of Trade Unions (ICTU) är ett organ som omfattar hela Irland och som under oroligheterna arbetade outtröttligt för att främja bättre relationer mellan befolkningsgrupperna. ICTU ansökte inte om bidrag för att finansiera sin verksamhet, men vissa organ som är anslutna till fackföreningsrörelsen fick EU-stöd.

6.5.7 I fråga om Peace-programmets gränsöverskridande räckvidd är det viktigt att konstatera att endast de sex angränsande grevskapen i söder kunde dra direkt nytta av anslag från Peace-programmet, vilket innebar att räckvidden var begränsad, framför allt för näringslivsutveckling i en tid när den största potentialen låg bortom det bidragsberättigade området i syd.

6.5.8 Det gränsöverskridande samarbetet lyftes till en helt ny och avsevärt bredare och djupare nivå. När de flesta fysiska, skattemässiga, tekniska och säkerhetsrelaterade hindren undanröjts, vilket möjliggjorde och skapade incitament för dittills o-överträffade volymer för den gränsöverskridande handeln med därtill hörande interaktion och samarbete, består utmaningen nu i att fortsätta att arbeta med gamla kulturella och sociala hinder som fortfarande existerar.

6.5.9 Det är viktigt att framhålla att de metoder som EU använde för att stödja fred och försoning på ekonomisk och social nivå i båda befolkningsgrupperna utgör en unik, välutvecklad och väl beprövad regional modell för att genomföra EU:s särskiljande filosofi, sakkunskap och arbetsmetod.

6.6.1 Genom att bidra till den fredsskapande processen har EU bidragit till att påskynda den ekonomiska utvecklingen i Nordirland och i de angränsande irländska grevskapen. Den direkta inverkan av Peace I och Peace II på den ekonomiska utvecklingen har ansetts vara betydelsefull i en rad uppföljningar och utvärderingar. Den viktigaste indirekta effekten har varit att EU:s roll när det gäller att stödja politiska framsteg och fredsbyggande bidrog till en snabbare social och ekonomisk utveckling.

6.6.2 Peace-programmen, Internationella fonden för Irland och Interreg har tillsammans skapat långsiktigt hållbar sysselsättning, förbättrat miljön och infrastrukturen, framför allt i områden som påverkades av konflikten. De har också bidragit till utveckling och framväxten av en företagaranda inom marginaliserade befolkningsgrupper och på ett avgörande sätt bidragit till en snabb tillväxt för den gränsöverskridande handeln under det senaste årtiondet.

6.6.3 När det gäller kvalitativa aspekter anser de flesta att programmet bidragit i mycket stor utsträckning till byggandet av ett fredligt och stabilt samhälle. I hög grad har detta uppnåtts genom kapacitetsbyggande inom befolkningsgrupperna och frivilligsektorn i syfte att stödja försoningsprocessen.

6.6.4 EU:s metoder bygger framför allt på ”socialt partnerskap” och dessa viktiga delar av EU:s sätt att arbeta med fred och försoning bidrar till att stimulera och uppmuntra nya sätt för ekonomiska och politiska aktörer att interagera, vilket leder till ömsesidig nytta för hela samhället.

6.6.5 EU:s bidrag har underlättat utvecklingen av en strategisk framtidsvision för ekonomin i ett samhälle som tidigare präglats av konflikter. När man blickar framåt kan man urskilja många nya och spännande möjligheter för regionen, bl.a. ett närmare samarbete inom EU på områdena forskning, innovation och kunskapsöverföring, vilket rekommenderas av kommissionens särskilda arbetsgrupp, och en ytterligare utveckling av affärsförbindelserna med andra aktörer inom euroområdet.

6.7.1 Social integration utgör ett grundläggande och övergripande begrepp i EU:s värdegrund i fråga om unionens fredsbyggande arbete, och en rad forskningsresultat bekräftar att Peace-programmet gav stöd till grupper som tidigare inte uppmärksammats eller som fått mycket begränsat stöd. Peace-programmet har gett stöd till integrationen av etniska minoritetsgrupper, verkat för ökat förtroende och kapacitetsuppbyggnad samt hjälp till självhjälp på lokal nivå i det civila samhället och skapat engagemang i tidigare marginaliserade grupper.

6.7.2 Peace-programmet innebär att över halva befolkningen deltog i något projekt, och programmet innebar att EU närmade sig medborgarna på ett sätt som beskrivits som ”aldrig tidigare skådat gräsrotsengagemang”. Personer som på frivillig basis arbetade för förändring inom respektive befolkningsgrupp utgjorde målgruppen och projekten gav dem stöd sant möjligheter att påverka situationen. Detta erkännande var en mycket värdefull tillitsskapande mekanism.

6.7.3 Man använde innovativa finansieringsmetoder, t.ex. intermediary funding bodies och district partnerships, som lade grunden för lokala strategiska partnerskap som nådde gräsrötterna och en rad platser som många andra initiativ aldrig tidigare nått. Att decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet till dessa lokala organisationer bidrog till skapa ökad kompetens och till att människor på gräsrotsnivå involverades i både utformningen och genomförandet av programmen.

6.7.4 Ett annat särdrag i fråga om EU:s arbetsmetoder låg också i att unionen använde den europeiska sociala partnerskapsmodellen i Peace-programmen. Representanter från näringslivet, fackföreningsrörelsen och olika frivilligorganisationer, samt ”andra intressen” rådfrågades och involverades i arbetet. Många av de ursprungliga partnerskapsstrukturerna har upphört att existera, även om principen fortfarande är av central betydelse. Detta är ett orosmoment, eftersom en viktig del av fredsprocessen bestod i att föra samman arbetsmarknadens parter och politiker i beslutsfattandet.

6.7.5 Alla är överens om att många människor i de mest uppdelade och eftersatta områdena har dragit nytta av stödet från EU:s Peace-program, Interreg och Internationella fonden för Irland, och studier visar att den roll som EU spelar på detta område uppskattas i mycket hög grad.

6.8.1 I fråga om det fredsskapande arbetet har EU:s åtgärder bidragit till att hålla fredsprocessen vid liv och verka för att man hela tiden arbetar i riktning mot politisk stabilitet. EU:s åtgärder gav också befolkningsgrupperna en känsla av att de själva påverkade den lokala situationen under en tid som präglades av politisk osäkerhet. EESK:s rådfrågning av de berörda parterna bekräftade uppfattningen att en stor majoritet anser att EU och de olika stödprogrammen har bidragit till den fred som nu råder.

6.8.2 I fråga om den mer långsiktiga processen avseende försoning mellan befolkningsgrupperna finns det många exempel på positiva konsekvenser av gräsrotskontakter och samarbete på lokal nivå i fråga om gränsöverskridande samarbete och samverkan mellan befolkningsgrupperna. Peace-programmen och Internationella fonden för Irland var av avgörande betydelse för arbetet med att få olika delar i respektive befolkningsgrupp att nå ut till varandra. Även om dessa kontakter lett till ökad ömsesidig förståelse och tillit i vissa områden, har man fortfarande inte kommit till rätta med den misstro och misstänksamhet som fortfarande lever kvar i andra områden.

6.8.3 Det finns därför ett allmänt stöd för beslutet att anpassa EU:s åtgärdsprogram så att försoningsarbetet uppmärksammas i högre grad. Detta bör bidra till att befolkningsgrupperna når fram till en situation där de som lever bakom murar känner tillräcklig tillit i sig själva, och är tillräckligt trygga i sina kontakter med andra, och framför allt tillräckligt säkra för att leva utan åtskiljande murar. Detta måste dock vara deras eget beslut. Stöd till förtroendeskapande verksamhet i områden med endast en identitet har varit ett sätt att arbeta med frågan. Detta kan dock ha nackdelen att verksamheten bidrar till separation genom att man underlättar för grupper att se efter ”sina egna”. Eftersom vissa människor är bättre förberedda än andra när det gäller att ta till vara olika bidrag, kan detta också leda till en känsla av att ha blivit orättvist behandlad i vissa delar av samhället.

6.8.4 Framstegen mot ett ”gemensamt samhälle” har dock varit begränsade. I en rapport som nyligen publicerats betonas de höga kostnaderna för segregeringen, som i huvudsak beror på överlappningen av vissa tjänster för att katoliker och protestanter ska kunna bo i åtskilda områden. En segregering av offentliga tjänster som enbart beror på rädsla och osäkerhet inom befolkningsgrupperna innebär ytterligare åderlåtning av offentliga medel inom områden såsom bostäder, folkhälsa, fritidsaktiviteter och idrott. Endast 6 % av barnen går i skolor som har ett äkta och fullt integrerat värdesystem som omfattar både katoliker och protestanter.

6.8.5 Stabilitet och välstånd är två faktorer som ömsesidigt verkar i stärkande riktning. EU:s åtgärdsprogram bidrog till att man arbetade med de sociala och ekonomiska villkor som var en följd av, men som också spädde på, konflikten. EU har dock aldrig kunnat ta itu med konfliktens politiska eller konstitutionella orsaker, som går mycket djupt. EU har enbart kunnat agera för att främja ett dylikt arbete och tjäna som ett föredöme.

Bryssel den 23 oktober 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

Mario SEPI

Ordförande

(1) EESK:s yttrande om ”Draft Notice to Member States laying down guidelines for an Initiative in the framework of the special support programme for peace and reconciliation in Northern Ireland and the border counties of Ireland” COM(1995) 279 final. EGT C 155, 21.6.95 och EGT C 236. 11.9.95.