3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/129

1.1

I enlighet med tidigare rekommendationer anser kommittén att lönestatistiken (eller inkomststatistiken) minst bör ”delas upp i kvintiler för att man bättre ska kunna utvärdera lönepolitikens återverkningar på prisstabiliteten” (1). I punkt 4.3.3 beskrivs skillnaderna i konsumtionsprofil beroende på inkomstnivå. Det är också viktigt att beakta att konsumtionsbenägenheten på marginalen varierar, och det är därför viktigt att analysera hur stor löneökning (i procent) som hushållen i respektive inkomstkategori erhåller. Utan en sådan analys kan penningpolitiken reagera på löne- och inkomstökningar på ett felaktigt sätt.

1.1.1

Dessutom bör kommissionen och/eller Europeiska centralbanken åtminstone en gång per år publicera information om inflationens effekter på hushållens köpkraft med beaktande av hushållens inkomstnivåer, i linje med den information som offentliggörs av Belgiens centralbank (2).

1.1.2

De europeiska öarna måste ha tillgång till statistik och prisindex som tar hänsyn till de lokala förhållandena, så att man på ett objektivt sätt kan mäta de extra kostnader som beror på att området är en ö. En gemensam utvärderingsmetod bör tas fram av de olika statistikorganen i detta hänseende.

1.2

Medlemsstaterna och Eurostat bör också anmodas att på ett bättre sätt ta till vara de prisuppgifter som de samlar in för att sammanställa detaljerade prisindex. De bör redovisa prisutvecklingen för varje distributionskanal och för olika kategorier av varor efter prisnivå (låg, medelhög och hög). Det finns anledning att tro att vissa varor, framför allt livsmedel, som kategoriseras som lågprisprodukter har ökat mer i pris än andra varor. En internationell prisjämförelse utförd av de organ som ansvarar för inflationsberäkning skulle kunna bidra till att hitta svar på de frågor som ställs i punkt 1.4. EESK undrar också om det inte vore motiverat att ta fram ett prisindex för äldre personer.

1.3

Kommittén vill framhålla vikten av att man snabbt slutför den analys som för närvarande genomförs av Eurostat när det gäller att föreslå stringenta metoder för att inkludera prisutvecklingen för boende i inflationsmätningarna, och att analysen åtföljs av praktiska förslag som överlämnas på remiss till berörda ekonomiska och sociala parter. Kommittén vill generellt delta i de metodologiska revideringar av det harmoniserade konsumentprisindexet (HICP) som genomförs av Eurostat.

1.4

Kommissionen bör studera den parallella utvecklingen av prisindexen för konsumtion, produktion och import. Kommittén är förvånad över att vissa indikationer tyder på att importpriserna sjunkit kraftigt, utan att slutkonsumenten märkt detta. Detta är inte acceptabelt, eftersom slutkonsumenten betalar ett för högt pris på grund av att vederbörande inte har tillgång till viktig information. Detta leder enbart till en mer negativ syn på den gemensamma valutan, för vilken vissa medborgare saknar förtroende på grund av faktorer som inte har med euron att göra.

1.5

Kommittén är medveten om de problem som gäller Eurostats uppgiftsinsamling, men undrar dock om det inte är möjligt att snabbare publicera information om de privata hushållens konsumtionsutgifter. Det tar för närvarande tre år att publicera dessa uppgifter (uppgifterna för 2005 publicerades inte förrän 2008!!!). Vissa uppgifter (t.ex. om inkomstfördelning) har inte uppdaterats sedan 2001. Med tanke på utvecklingen i samhället undrar kommittén om man inte borde förkorta intervallen mellan undersökningarna (en undersökning vart sjätte år).

1.6

EESK anser att vederbörligt stöd bör ges till de offentliga organ och icke-statliga organisationer som bidrar till att informera konsumenterna och hjälpa dem med deras olika val, som blir allt svårare att överblicka när olika marknadsföringsmetoder och målgruppsinriktade erbjudanden utformas på ett alltmer sofistikerat sätt.

2.1

Sedan införandet av euron (omräkningskurserna fastställdes 1999 och mynten och sedlarna för de första EMU-medlemmarna sattes i omlopp 2002) har den gemensamma valutan varit föremål för all möjlig slags kritik: Om euron under en första tid minskade i värde i förhållande till de stora internationella valutorna har den kraftiga förstärkningen under de tre senaste åren väckt farhågor i vissa länder när det gäller de europeiska företagens konkurrenskraft gentemot länder utanför unionen. Vissa regeringar har för övrigt spätt på denna känsla i syfte att dölja sina egna finanspolitiska misstag. Vissa – om än en minoritet – har till och med talat om den gemensamma valutan som en av förklaringarna till att det inte sker någon faktisk konvergens mellan länderna i euroområdet. Detta har fått dem att överväga ett utträde ur euroområdet.

2.2

Statistik över det harmoniserade konsumentprisindexet visar att inflationen föll kraftigt under den ekonomiska och monetära unionens tredje fas och att inflationen legat på en historiskt sett mycket låg nivå sedan dess, förmodligen eftersom det blivit enklare att jämföra priser vilket lett till ökad konkurrens och begränsat eventuella prisökningar. En överväldigande majoritet av européerna anser dock att de problem som kännetecknar de nationella ekonomierna i dag beror på euron och att övergången till en gemensam valuta skapat ett inflationstryck som försämrat deras köpkraft. Vissa ställer sig för övrigt positiva till en återgång till parallella prisangivelser. Detta skulle innebära ett förödande steg bakåt för anhängarna till den europeiska integrationen. Följden av detta har blivit en misstro gentemot euron och den ekonomiska och monetära unionen. I september 2002 var 59 % av européerna över lag positiva till den gemensamma valutan medan 29 % var skeptiska (Eurobarometer, 2006). Fyra år senare har entusiasmen för ett av de största politiska EU-projekten under de senaste 20 åren vittrat bort: 81,4 % av EU-medborgarna anser att euron endast lett till prisökningar.

2.3

Fram till införandet av euron sammanföll konsumenternas inflationsförväntningar i stort sett med det harmoniserade konsumentprisindexet. Sedan 2002 är detta inte längre fallet, och 2003 var skillnaden som störst för att därefter minska något. Från 2006 har skillnaden på nytt blivit större. Sedan slutet av 2004 har den uppfattade inflationen stabiliserats på en högre nivå än den som konstaterades 2001.

2.4

I de flesta länder som blev EU-medlemmar 2004 ökade den faktiska inflationen i samband med medlemskapet (i vissa fall redan från år 2003) på grund av ökad indirekt beskattning och högre administrativa priser för bl.a. jordbruksprodukter. Därefter föll inflationen i ett antal länder. Den upplevda inflationen ökade däremot snabbare. Enligt uppgifter från början av 2008 är Tjeckien det enda land där den upplevda inflationen är lägre än den faktiska inflationen.

2.5

I Slovenien, som var det första land bland de nya medlemsstaterna som införde euron, kan man också konstatera att den upplevda inflationen steg under 2007 när sedlar och mynt i euro infördes och att denna ökning ”grundlades” genom att medborgarna förväntade sig högre priser under de två år som föregick införandet av euron.

2.6

Detta ifrågasättande av fördelarna med euron står i kontrast till den bedömning som görs av länderna, och även av länder utanför EU: Enligt IMF ökade eurons andel i de internationella reserverna från cirka 18 % 1999 till cirka 25 % 2004. Framgången är ännu större i världens tillväxtekonomier. Det faktum att 37 % av alla handelstransaktioner i världen och mellan 41 % och 63 % av importen/exporten anges i euro är också ett tecken på den gemensamma valutans framgång.

2.7

Syftet med detta initiativyttrande är att bättre förklara inflationens utveckling och orsakerna till den ihållande skillnaden mellan den av allmänheten upplevda inflationen och den faktiska inflationen, och att presentera ett antal rekommendationer.

3.1

För många européer har euron inneburit högre priser. Men om detta vore fallet skulle inflationen skilja sig åt i euroområdet och i de länder som inte ingår i euroområdet. Prisutvecklingen har dock varit densamma i de tre länder som inte infört euron (Danmark, Storbritannien och Sverige).

3.1.1

Av följande korrelationsmatris framgår att prisökningarna varit desamma i euroområdet och i de tre andra länderna å ena sidan, och i vart och ett av dessa länder å andra sidan. Siffrorna i varje cell varierar mellan 0 (ingen korrelation) och 1 (fullständig korrelation).

3.1.2

Korrelationen mellan inflationstakten i euroområdet, Storbritannien och Sverige ökade efter införandet av euron. Den motsatta utvecklingen kan konstateras i Danmark. Man kan dock notera en sjunkande korrelation mellan danska och brittiska priser och att korrelationen i förhållande till de svenska priserna förblev stabil, om än något svagare.

3.1.3

Det är även anmärkningsvärt att dessa länders korrelation med euroområdet är starkare än den inbördes korrelationen, med undantag för korrelationen mellan Danmark och Storbritannien.

3.2

Detta visar att prisökningarna inom euroområdet inte beror på euron, eftersom priserna också stigit i de länder som inte infört den gemensamma valutan.

3.3

I följande tabell anges de tolv viktigaste varu- och tjänstekategorier (när man ser till de privata hushållens konsumtion) som ingår i beräkningarna av det harmoniserade konsumentprisindexet. Dessa varors och tjänsters relativa viktning och prisökningstakt anges för perioden två år före och efter införandet av euron. Det framgår klart på denna nivå att endast tre kategorier uppvisar en klar prisökning (alkoholhaltiga drycker och tobak, och denna prisökning kan förklaras av högre punktskatter, hälsovård och transporter). Detta utesluter inte att en prisökning kan ha skett på en mer disaggregerad nivå (jfr hyreskostnaderna som steg med 1,5 % mellan 2000 och 2002 och med 2 % mellan 2002 och 2004).

4.1.1

Euron infördes några månader efter attentaten den 11 september i ett klimat präglat av global osäkerhet, även ekonomisk osäkerhet. Detta förstärktes av en försämrad konjunktur, till skillnad från åren 1999 och 2000 som kännetecknades av ovanligt hög tillväxt.

4.1.2

En av de viktigaste faktorerna för att förklara den ihållande skillnaden mellan upplevd och faktisk inflation är en kombination av flera faktorer: den inköpsfrekvens som gäller för olika varor och tjänster som ingår i beräkningarna av det harmoniserade konsumentprisindexet, dessa varors och tjänsters respektive prisutveckling och den betydelse som konsumenterna tillskriver dessa varor och tjänster.

4.1.2.1

I följande tabell försöker vi att göra en objektiv bedömning av dessa faktorer genom att dela upp det harmoniserade konsumentprisindexet i fem grupper: varor och tjänster som inhandlas regelbundet (minst en gång i månaden), varor och tjänster som inhandlas mer sällan samt varor och tjänster vilkas inköpsfrekvens varierar för olika individer och i olika situationer. För de två första kategorierna anges också om varan eller tjänsten är utsatt för stark (inter)nationell konkurrens.

4.1.2.2

Rent generellt kan man säga att priserna på de varor som är utsatta för svag konkurrens har ökat snabbare än den genomsnittliga inflationen under åren 2000–2007 (+ 2,12 %). Tabellen bekräftar också påståendet att priset på varor som inhandlas mer sällan och som är utsatta för stark konkurrens i mycket hög grad har medverkat till att stävja inflationen (+ 0,37 %) samtidigt som de förklarar en stor del av inflationen (med en viktning på 27 %, strax efter kategorin ”regelbundna inköp/svag konkurrens” med 34 %).

4.1.2.3

Denna roll för ej regelbundna inköp av varor som präglas av stark konkurrens återspeglar trenderna inom den internationella handeln och dess omstrukturering. År 1995 kom två tredjedelar av den konfektionsimport som härstammade från länder utanför euroområdet från högkostnadsländer. År 2005 hade dessa länders andel sjunkit med 50 %. Importen från Storbritannien, Japan och USA minskade, samtidigt som importen ökade från tillväxtekonomierna och i mindre utsträckning från EU:s nya medlemsstater. Valutakursutvecklingen kan också ha främjat eller hämmat handelsförbindelserna med euroområdet.

Marknadsandelar för import till euroområdet (länder eller ländergrupper)

4.1.3

Den prisvolatilitet som vi kunnat konstatera sedan 2002 är mycket större än prisökningarna under åren som föregick införandet av sedlar och mynt i euro.

4.1.4

Hushållens inkomstnivå förklarar också deras reaktioner i fråga om prisutvecklingen. Olika delar av befolkningen uppfattar ekonomin på olika sätt, och detta kan förstärkas av att fler människor bor i ensamhushåll och måste nöja sig med en lön för att finansiera samtliga utgifter. Situationen är särskilt problematisk i hushåll med barn samt för personer med låga inkomster, lågutbildade och kvinnor, som fortfarande diskrimineras i lönehänseende, och för personer med ”flexibla” anställningsförhållanden.

4.1.5

Det är viktigt att konstatera att egenskaperna för de varor och tjänster som ingår i det harmoniserade konsumentprisindexet kan förändras från ett år till ett annat och innebära en förbättrad kvalitet utan att priset påverkats. Men eftersom indexet inte tar hänsyn till sådana förändringar kommer det att registreras som en prissänkning i indexet (samtidigt som detta inte utesluter att varan eller tjänsten i dess tidigare utformning inte längre finns tillgänglig för konsumenter på marknaden; prissänkningen är i sådana fall endast en prissänkning ”på papperet” och motsvarar inte någon prissänkning i verkligheten). Europeiska centralbanken uppskattar utgifterna för varor vilkas kvalitet ofta förbättras till cirka 8–9 % av det harmoniserade konsumentprisindexet (bilar, datorer, mobiltelefoner m.m.).

4.1.6

Det är också viktigt att peka på att vissa detaljhandlare och företag i samband med införandet av sedlar och mynt i euro valde att felaktigt avrunda uppåt (hyror), eftersom man alltid kunde motivera vissa extra kostnader med att man varit tvungen att märka om varorna. Vissa handlare påpekade också att vissa prisökningar inte slog igenom direkt eftersom de föredrog att ”slå två flugor i en smäll” och vänta med att höja priserna till efter övergången till euron. Eurostat bedömer att införandet av sedlar och mynt i euro motsvarade mellan 0,12 och 0,29 % av det harmoniserade konsumentprisindexet för euroområdet år 2002.

4.1.7

Vissa fristående händelser utan koppling till den gemensamma valutan sammanföll också med införandet av sedlar och mynt i euro och kan ha bidragit till att den uppfattade inflationen steg. Som exempel kan vi nämna de stigande oljepriserna (+ 35 % mellan december 2001 och april 2002) och dåliga skördar på grund av en mycket kall vinter i Europa, vilket också påverkade ekonomierna utanför euroområdet.

4.2.1

Konsumenter kan vara känsligare för prishöjningar än för prissänkningar oberoende av vilken vara det handlar om. Denna priskänslighet kan förstärkas när man tvingas ut på okänd mark, vilket var fallet med införandet av den nya gemensamma valutan, och man var tvungen att konfronteras med ett stort antal olika priser för en och samma vara på grund av övergången till euron, samtidigt som priset på många varor och tjänster steg (hyror, livsmedel, bensin).

4.2.2

Eftersom utgifterna för egnahemsboende för närvarande inte ingår i det harmoniserade konsumentprisindexet, kan de stora prishöjningarna på fastigheter i vissa länder förklara skillnaden mellan upplevd och faktisk inflation.

4.2.3

Konsumenter som räknar om priset på en vara som de tänker köpa från euro till sin tidigare valuta väljer också de priser som gällde vid övergången till euro som referenspunkt. Denna jämförelse blir missvisande, eftersom det tidigare priset inte är aktuellt på grund av inflationen (3).

4.2.4

Det är också viktigt att peka på den sammanblandning som konsumenter, och till och med ekonomiska observatörer, ofta gör mellan utvecklingen av köpkraft och de ökande förväntningarna på högre levnadsstandard. Många index tenderar att visa att konsumenternas förväntningar på en förbättrad levnadsstandard späds på mer än tidigare av ofta återkommande tekniska innovationer, nya varor och tjänster på marknaden (som har tendens att bli en del av vardagskonsumtionen), en mer sofistikerad marknadsföring och en mycket snabb spridning av ett konsumtionsmönster som styrs av ett socialt tryck. Att köpa en GPS blir en del av vardagskonsumtionen, och valet av färdigtvättade och förberedda grönsaker i stället för obehandlade dito tycks inverka negativt både på köpkraften och på hushållens budget genom att förväntningarna stiger snabbare än inkomsterna.

4.3.1

Kommittén ifrågasätter inte det harmoniserade konsumentprisindexet, som bygger på de observationer och mätningar som medlemsstaternas statistiska organ gör av över 700 representativa varor och tjänster varje månad. Detta motsvarar närmare 1,7 miljoner observationer på 180 000 inköpsställen varje månad.

4.3.2

Det är dock viktigt att hålla i åtanke att ett harmoniserat konsumentprisindex bygger på vissa överenskommelser, framför allt i fråga om 1) valet av varor och tjänster som ska avspegla prisutvecklingen och som ingår i indexet och 2) viktningen av respektive vara och tjänst.

4.3.3

Hushållens utgiftsstruktur varierar dock med inkomsterna, vilket framgår av tabellen. De största variationerna kan observeras för hyror, som motsvarar en utgift som väger fem till sex gånger tyngre för de 20 % av hushållen som har lägst inkomster i förhållande till de 20 % som har högst inkomster. Denna skillnad förklaras av att den sistnämnda gruppen är både fastighetsägare och hyresgäster. Utvecklingen av fastighetspriserna uppfattas således på olika sätt. De fattigaste hushållen spenderar också 81 % av sin inkomst på livsmedel och alkoholfria drycker, vilket gör dem ännu mer utsatta för fluktuerande livsmedelspriser på världsmarknaden. I fråga om inköp av nya fordon konsumerar de rikaste hushållen 67 % mer än hushållen i den första kvintilen. Eftersom priserna på nya fordon utvecklades mycket långsammare än det harmoniserade konsumentprisindexet under perioden 2000–2008 har denna positiva prisutveckling varit mycket påtaglig.

4.3.3.1

Följande diagram illustrerar olika former av inflation för de två ytterlighetsgrupperna i inkomsthänseende med beaktande av respektive grupps konsumtionsprofil och hur skillnaderna utvecklats sedan 1996. Under de senaste tolv åren har inflationen för de fattigaste hushållen varit högre än för de rikaste hushållen vid sex tillfällen. Den motsatta situationen har konstaterats vid tre tillfällen. Under tre år har man inte kunnat observera några avgörande skillnader.

4.3.3.2

Förutom denna strukturella effekt tycks de fattigaste hushållen, som väljer de billigaste varumärkena eller som handlar på lågprismarknader, ha påverkats ännu mer under perioder när livsmedelspriserna stigit kraftigt, eftersom priserna för livsmedelsråvaror utgör en större andel av livsmedelspriset för slutkonsumenten (i och med att den del av priset som beror på kostnaderna för förpackning, marknadsföring m.m. är lägre).

4.3.3.3

De fattigaste hushållen kan inte undvika effekterna av högre priser på den egna budgeten, eftersom deras sparkvot strukturellt sett är låg och de har svårare att få lån, samtidigt som de riskerar att hamna i skuldfällan.

4.3.3.4

Detta resonemang gäller på medlemsstatsnivå, och det framgår av nedanstående tabell att hushållen väljer att spendera olika mycket på olika kategorier av varor beroende på var de bor (att bo på en ö medför höga transportkostnader). Den samhällsekonomiska utvecklingsnivån spelar också roll (rumänska och bulgariska familjer spenderar nästan tre gånger mer på livsmedel än hushållen i övriga länder). Av de två sista kolumnerna framgår i vilken utsträckning utgifterna sammanfaller inom respektive landgrupp och inom euroområdet (ju lägre koefficient, desto större homogenitet). Om länderna inom euroområdet uppvisar stora likheter är detta inte fallet i övriga ländergrupper. Detta visar att det harmoniserade konsumentprisindexet, som bygger på genomsnittliga viktningar, har sina begränsningar och därför inte lyckas avspegla den situation som kännetecknar vissa länder. De länder som ska ansluta sig till euroområdet bör inte underskatta denna slutsats, eftersom övergången till euron får konsekvenser för landets penningpolitik och inflation.

4.3.4

På samma sätt finns en avsevärd skillnad mellan den genomsnittliga konsumtionsutgiftsstrukturen och det sätt på vilket denna konsumtion viktas i det harmoniserade konsumentprisindexet. Till exempel spenderar hushållen inom euroområdet i genomsnitt 27,5 % av inkomsten på bostad, vatten och energi trots att denna kategori endast utgör 16,3 % av det harmoniserade konsumentprisindexet. Även utgifterna för hälsa och försäkringar underviktas. Å andra sidan görs en överviktning av utgifterna för livsmedel, transporter och ”hotell, kaféer och restauranger” i det harmoniserade konsumentprisindexet.