[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.7.2008

KOM(2008)468 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

GEMENSAM PROGRAMPLANERING FÖR FORSKNING Samverkan för att bemöta gemensamma utmaningar mer effektivt {SEK(2008) 2281} {SEK(2008) 2282}

(FRAMLAGT AV KOMMISSIONEN)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

GEMENSAM PROGRAMPLANERING FÖR FORSKNING Samverkan för att bemöta gemensamma utmaningar mer effektivt

Inledning |

Att investera i forskning idag är en garanti för en bättre framtid, både för oss själva och för framtida generationer. Europa behöver inte bara öka investeringarna i forskning utan behöver också investera för att forskningen ska ge bättre effekt om den ska nå sin uttalade vision: att främja en balanserad och hållbar utveckling, att förena den ekonomiska tillväxten och konkurrensen med hög livskvalitet och hög kvalitet på miljön omkring oss och att säkerställa ett effektivt EU, till nytta för medborgarna i alla medlemsstater.

I Lissabonstrategin erkänns detta och strategins viktigaste mål är övergången till ett kunskapsbaserat samhälle – fokuserat på vetenskap, teknik och innovation – och ökade och bättre investeringar i forskning efterfrågas. Europa måste förnya sina ansträngningar om vi ska lyckas. Framförallt måste vi vara redo att tänka djärva och innovativa tankar om hur vi ska organisera forskningen.

I detta meddelande fastställs också en ambitiös ny strategi för hur vi på ett bättre sätt ska kunna använda Europas begränsade offentliga FoU-medel genom ett ökat samarbete. Det nya initiativ som föreslås i meddelandet – gemensam programplanering – markerar en förändring i det europeiska forskningssamarbetet. Gemensam programplanering innebär en frivillig process för ett förnyat partnerskap mellan medlemsstaterna baserat på tydliga principer och en transparent styrning på hög nivå. Genom att öka samarbetet mellan de som utvecklar och de som förvaltar forskningsprogrammen syftar den gemensamma programplaneringen till att öka effektiviteten och inverkan av den nationella offentliga forskningsfinansieringen i strategiska områden. Den gemensamma programplaneringen är först och främst inriktad på offentliga forskningsprogram vilket innebär offentligt-offentligt samarbete. Den skiljer sig således i sin karaktär från det offentlig-privata samarbete som utformats i initiativ som gemensamma teknikinitiativ[1]. Industrin – och andra intressenter – bör emellertid spela en roll i samrådsförfarandet och genomförandet av de särskilda initiativen för gemensam programplanering. De är också viktiga bidragstagare av gemensam programplanering.

Gemensam programplanering har potentialen att bli en mekanism som är minst lika viktig som ramprogrammen i den europeiska forskningsmiljön och den kan faktiskt förändra européernas tänkande om forskning. Genom att föreslå denna nya strategi är detta meddelande ett uttryckligt svar på de upprepade uppmaningarna för ökad och bättre gemensam programplanering som har kommit från Europeiska rådet, rådet och Europaparlamentet under de senaste åren[2]. Den är också ett svar på intressenternas krav på en frivillig, decentraliserad strategi kombinerad med strategisk rådgivning på europeisk nivå och deras avvisande av en standardmetod.

I detta sammanhang tillhandahåller den europeiska strategiska planen för energiteknik SET-planen)[3] en piloterfarenhet när det gäller att tillsammans ta itu med en viktig europeisk samhällsutmaning. SET-planen är en nödvändig pelare för EU:s energi- och klimatförändringspolitik och den syftar till att skynda på utvecklingen och spridningen av teknik med låga koldioxidutsläpp genom en sammanhängande uppsättning åtgärder, inbegripet gemensam programplanering.

Detta meddelande är ett av de fem politiska initiativ som kommissionen planerar 2008 som en uppföljning till grönboken ”Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter”[4]. Det handlar särskilt om dimensionen ”Optimera forskningsprogram och prioriteringar” och är ytterligare ett steg i skapandet av ”femte friheten” genom att avskaffa hinder för den fria rörelsen av kunskap.

1. BEHOVET AV EN NY STRATEGI FÖR SAMARBETE MELLAN MEDLEMSSTATER INOM FORSKNINGSOMRÅDET

Vi måste räkna med vetenskap och teknik när det gäller att ta itu med Europas viktiga samhällsutmaningar[5]

Hur Europa reagerar på ett antal viktiga samhällsutmaningar kommer att forma dess framtid under de kommande årtiondena. Dessa utmaningar inbegriper att bevara Europas välstånd inför en ökad global konkurrens, att ta itu med behoven hos dess åldrande befolkning och de utmaningar som invandringen för med sig, att främja en hållbar utveckling, särskilt inom ramen för klimatförändringen, att säkerställa energitillförseln, att bevara miljön och människors hälsa, att säkerställa kvaliteten på livsmedel och dess tillgänglighet samt att trygga medborgarnas säkerhet.

De europeiska medborgarna förväntar sig i ökad grad att lösningarna på dessa utmaningar ska komma genom vetenskap och teknik.

Meddelandet har gått hem hos våra partners utanför Europa – både historiska (USA, Japan) och nya (Kina, Indien, etc.). Dessa länder drar igång storskaliga, målinriktade forskningsprogram och samarbetar med varandra. Europa och dess medlemsstater måste utveckla ett starkare och mer samordnat och sammanhängande svar på dessa utmaningar, om så är lämpligt i samarbete med internationella partners.

Jämfört med sina viktigaste partners investerar Europa fortfarande för lite i forskning, och FoU-investeringarna – både från den offentliga och den privata sektorn – har allmänt sett stagnerat under det senaste årtiondet. Om Europa inte snabbt ökar sina utgifter avsevärt måste vi hitta nya och mer innovativa sätt för att effektivt använda våra knappa FoU-resurser på. För att öka samhällets avkastning och fördelar från det offentliga FoU-kapitalet bör Europa också stärka sin förmåga att omvandla forskningsresultaten till samhällsnytta och ekonomisk nytta, särskilt genom den europeiska industrins innovativa förmåga samt genom att främja efterfrågan på de därav följande innovationerna[6] .

Missade fördelar på grund av splittrad forskning

Under de senaste åren har medlemsstaterna och gemenskapen vidtagit många åtgärder för att främja den offentliga forskningens inverkan och effektivitet. En av de mer uppenbara anledningarna till den mindre optimala avkastningen av FoU har emellertid inte tagits upp i tillräckligt hög utsträckning: nämligen det bristande samarbetet och den bristande samordningen mellan de nationella offentliga FoU-programmen. De berörda parterna har sedan länge erkänt att detta är en brist hos EU:s FoU-system. Trots ansträngningar under de senaste åren för att angripa detta problem är Europas forskningsmiljö fortfarande mycket splittrad.

Idag planeras, finansieras, övervakas och utvärderas 85 % av den offentliga forskningen på nationell nivå och det förekommer alldeles för lite samarbete och samordning mellan länderna. Mindre än sex procent av de totala FoU-investeringarna och endast 15 procent av den europeiska offentligt finansierade civila FoU (av vilka mellanstatliga organisationer och mellanstatligt samarbete står för tio procent och ramprogrammet för fem procent) finansieras på ett gränsöverskridande sätt med samarbete.

Frågan handlar inte om att all forskningsplanering bör genomföras på ett samarbetsinriktat sätt och att programplanering som är helt och hållet nationell ska upphöra. Den nationella programplaneringen har sin plats i den europeiska forskningsmiljön, särskilt då den är inriktad på nationella behov och prioriteringar och där ett samarbete på europeisk nivå inte skulle skapa några betydande fördelar.

I stället handlar det om att uppdelningen av den offentliga forskningsplaneringen inom områden av strategisk betydelse för hela eller delar av Europa leder till en avkastning som ligger under den optimala och som kostar mycket för Europa och dessutom hindrar Europa från att föreverkliga följande samhällsmål:

- Nationella forskningsprogram kan innebära onödigt dubbelarbete ur ett alleuropeiskt perspektiv och sakna den omfattning och djup som krävs.

- Mångfalden nationella förfaranden gör det komplicerat med gränsöverskridande program och avskräcker internationellt inriktade forskare från att söka gränsöverskridande forskningsfinansiering.

- Brister i det gränsöverskridande planeringssamarbetet gör det svårt att gemensamt ta itu med gemensamma utmaningar, gör det komplicerat att slå samman uppgifter och expertkunskap som är spridd över hela Europa, hindrar den gränsöverskridande forskarrörligheten och -utbildningen och gör att den internationella spridningen av forskningsresultat går långsammare.

- Av avgörande betydelse är att den också verkar hämmande på fastställandet av en dagordning och en övergripande policysamordning för den alleuropeiska strategiska forskningen.

Box 1: En uppsplittrad offentlig forskning i det europeiska forskningsområdet.

De olika vetenskap- och teknikområdena skiljer sig enormt mycket från varandra när det gäller, exempelvis hur stora belopp som investeras i FoU, graden av existerande samordning/uppdelning och prestanda – och det finns inget enkelt linjärt förhållande mellan dessa faktorer. I diagrammet nedan visas storleken av den offentliga finansieringen, en utvärdering av graden samordning/uppdelning på europeisk nivå och den relativa storleken av den europeiska offentliga finansieringen jämfört med USA för vissa vetenskaps- och teknikområden. Diagrammet är inte fullständigt, men det visar att varje vetenskaps- och teknikområde är unikt och kräver sin egen skräddarsydda strategi för gemensam programplanering, vars utveckling bör vara faktabaserad och bygga på en strategisk analys av detaljerad information för respektive vetenskaps- och teknikområde. Detta kommer att kräva att medlemsstaterna deltar full ut. [pic] X-axel: Denna uppskattar graden av samordning mellan medlemsstaternas (MS) forskningsprogram och graden av finansiering och institutionell uppdelning, baserat på kvalitativa utvärderingar från vetenskapliga publikationer, strategirapporter, etc. Y-axel: Denna presenterar logaritmen av kvoten av de offentliga FoU-investeringarna i Europa (MS+Europeiska kommissionen (EK)) jämfört med USA Storleken på bubblorna: Dessa är direkt proportionella mot beloppet av den europeiska offentliga finansieringen (MS+EK), baserat på databasen New Cronos (t.ex. GBAORD) och amerikanska myndighetsuppgifter samt vetenskapliga publikationer. Under idealiska förhållanden bör vissa forskningsfält delas upp ytterligare. Bioteknikbubblan exempelvis bör delas upp i hälsa, industri & miljö och växter, djur och mat. Detta var inte alltid möjligt pga. en brist på jämförbara uppgifter. |

Varför det behövs en ny strategi

För att avancera måste Europa bygga vidare på sina framgångar vad gäller den gränsöverskridande offentliga forskningen men även erkänna att det finns begränsningar med de existerande strategierna och ta itu med dessa.

En del av Europas största vetenskapliga framgångar har gällt gränsöverskridande sammanslagning av offentliga FoU-resurser. Flera mellanstatliga forskningsorganisationer har sett dagens ljus under de senaste 50 åren, t.ex. Europeiska organisationen för kärnforskning (CERN), Europeiska molekylärbiologilaboratoriet (EMBL) Europeiska rymdorganisationen (ESA). Under 1970- och 1980-talet upprättades mellanstatliga organisationer som COST och EUREKA och ramprogrammen för forskning invigdes. De bilaterala avtalen mellan medlemsstaterna har flerdubblats. Sedan 2005 har gemenskapen dessutom startat flera nya samordnings- och samarbetsinstrument som ERA-NET-ordningen och artikel 169-initiativen[7].

Effekterna av dessa gemenskapsinitiativ skulle emellertid kunna ha varit större om det hade funnits ett mer övergripande strategiskt fokus, ett större politiskt åtagande på hög nivå från medlemsstaterna, mer öppenhet vad gäller de nationella forskningssystemen och mindre stelbenthet vad gäller instrumenten. Det är inte stor mening med att öka dessa initiativ och den totala storleken på sjunde ramprogrammet om bristen på strategisk planering mellan medlemsstaterna inte åtgärdas. Bilaterala avtal mellan medlemsstaterna samt mellanstatliga forskningsorganisationer och -system har begränsad inverkan. Även om den öppna samordningsmetoden har möjliggjort ett givande utbyte av idéer så har den inte lett till några konkreta initiativ vad gäller samordning av den nationella forskningspolitiken mellan medlemsstaterna eller något gemensamt fastställande av dagordningen när det gäller områden av strategisk betydelse.

Man kan emellertid lära sig från erfarenheterna av dessa nyligen inrättade initiativ för att stimulera programsamordning och -samarbete och dessa kan vara en viktig grund till framsteg inom området gemensam programplanering.

Det finns nu en unik möjlighet att ta ett stort steg framåt i det alleuropeiska forskningssamarbetet som kan bli lika viktigt som skapandet av ramprogrammen. Genom detta meddelande vill kommissionen underlätta utvecklingen av lösningar genom att inleda ett strategiskt och strukturerat förfarande.

Box 2: Gemensam programplanering för att ta itu med det åldrande samhället

Den ökade förekomsten av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar är kanske ett av de mest oroväckande tecknen på vårt åldrande samhälle. Alzheimer är en degenerationssjukdom som sakta och gradvis förstör hjärncellerna och påverkar minnet, tänkandet, bedömningsförmågan och personligheten. På lång sikt leder den ofta till ytterligare sjukdomar som mental förvirring, talförsämring, plötsliga humörväxlingar och desorientering i tid och rum. Ungefär var tjugonde person över 65 lider av demenssjukdomar. Antalet personer i Europa med demenssjukdomar – varav 50 och 70 procent lider av alzheimer – uppgår till ca 5,5 miljoner och denna siffra förväntas öka till 10,7 miljoner människor över 60 år 2040. Demens-relaterad sjukvård i EU kostar redan över 80 miljarder euro. Ännu så länge finns det ingen förebyggande behandling eller botemedel för Alzheimer. Det europeiska offentliga stöd som uttryckligen går till alzheimerforskning är emellertid obetydligt jämfört med stödet i USA. Det finns dessutom ingen betydande institutionell drivkraft bakom alzheimerforskningen i Europa. Resurserna är uppdelade mellan olika finansieringsorgan som är utspridda över 27 medlemsstater Detta skapar en risk för en slösaktigt duplicering av forskningsfinansieringen på EU-nivå. För att ta fram en gemensam lösning på detta gemensamma problem krävs det en gemensam europeisk ansträngning. I USA är National Institute of Health och National Institute on Aging betydande institutionella drivkrafter för forskning om alzheimer. Frågan är vad Europa kommer att göra för att ta itu med denna stora samhällsutmaning? |

2. GEMENSAM PROGRAMPLANERING – SAMVERKAN FÖR ATT BEMÖTA GEMENSAMMA UTMANINGAR MER EFFEKTIVT

Gemensam programplanering: Begreppet

Gemensam programplanering innebär att medlemsstaterna frivilligt och med användning av principen ”variabel geometri” definierar, utvecklar och genomför dagordningar om gemensam strategisk forskning baserad på ett gemensamt synsätt om hur man ska ta itu med viktiga samhällsutmaningar. Det kan innebära ett strategiskt samarbete mellan existerande nationella program eller att gemensamt planera och inrätta helt nya program. I båda fallen handlar det om att sammanföra resurser, att välja ut eller utveckla det lämpligaste instrumentet eller de lämpligaste instrumenten och att genomföra och tillsammans övervaka och granska förfarandet. Det syftar till att öka och förbättra det gränsöverskridande samarbetet, samordningen och integreringen av medlemsstaternas offentligt finansierade forskningsprogram inom ett begränsat antal strategiska områden och således hjälpa Europa att främja effektiviteten i sin offentliga forskningsfinansiering för att på ett bättre sätt ta itu med de viktiga samhällsutmaningarna.

Gemensam programplanering: Ett ambitiöst struktureringsmål

- Gemensam programplanering handlar om att ändra på den europeiska forskningsmiljön struktur. Det är en övergripande, långsiktig och strategisk process, vars syfte är att främja Europas förmåga att ta itu med de viktiga ekonomiska utmaningarna och samhällsutmaningarna vars lösningar är helt beroende av forskningen. Gemensam programplanering handlar om att definiera gemensamma visioner och dagordningar om strategisk forskning och att genomföra dessa på lämpligas sätt för att uppnå konkreta effekter på samhället. Den fastställer tydliga och realistiska mål och förväntade resultat för att nå viktiga genombrott i de områden som programplaneringen används för.

- Gemensam programplanering handlar inte om att bara kosmetiska förändringar, där existerande nationella forskningsprogram som tar itu med samma ämne helt enkelt omgrupperas under en gemensam titel eller under en svagt samordnad och anpassad titel. Det handlar heller inte om att uppnå en stelbent arbetsdelning mellan länder för forskningsverksamheten inom ett särskilt område eller om att överföra nationella forskningsbudgetar till Bryssel. Gemensam programplanering handlar i stället om att uppnå struktureringseffekter för att öka effektiviteten och inverkan av den offentliga forskningsfinansieringen.

- Intressenterna bör emellertid vara klara över vad detta innebär. I sin mest ambitiösa form krävs det genom gemensam programplanering att medlemsstaterna är redo att röra sig i riktning mot att definiera och genomföra gemensamma dagordningar för forskningen med fleråriga, gemensamt beslutade aktiviteter (planering, införande, utvärdering) och finansieringsmekanismer.

… med en pragmatisk och flexibel strategi

- Gemensam programplanering kräver att medlemsstaterna tar till sig nya sätt att tänka. Framför allt kräver den konkreta åtaganden och aktiviteter från medlemsstaterna och en omprövning och omorganisation av det sätt som de nationella forskningsprogrammen definieras och genomförs på genom att de blir inriktade på gemensamma mål.

- Den gemensamma programplaneringen måste därför vara en frivillig process som är baserad på principerna variabel geometri och öppen åtkomst. Det finns inget behov för att alla medlemsstater ska vara engagerade i ett visst initiativ, men parterna måste sinsemellan kunna tillhandahålla den kritiska massa av resurser som krävs.

- Det är därför det är så viktigt att den gemensamma programplaneringen har en realistisk och flexibel strategi och en stegvis process (se kapitel 3) för att maximera dess möjliga struktureringseffekt och samhällspåverkan.

- Gemensam programplanering innebär inte gemenskapsfinansiering på förhand. Det handlar först och främst om att medlemsstaterna ska definiera gemensamma strategier och sammanföra nationella resurser. Samtidigt utesluts inte möjligheten till kompletterande gemenskapsfinansiering beroende på mervärdet, den europeiska dimensionen och de berörda initiativens eventuella omstruktureringsinverkan.

Fördelarna med gemensam programplanering

Gemensam programmering kommer att vara till nytta för medlemsstater, förvaltare av europeiska forskningsprogram, Europas vetenskapsmän och företag på följande sätt:

- Tack vare gemensam programplanering blir det lättare att ta itu med gemensamma utmaningar tillsammans och att utveckla gemensamma lösningar och tala med en röst på den internationella arenan.

- Den bidrar till att klara av inträdeshindren som höga start- och driftskostnader i vissa vetenskap- och teknikområden.

- Den bidrar till att optimera forskningsprogrammens omfattning i Europa, till att få bort den skadliga EU-omfattande dupliceringen av program och till att öka programmens detaljrikedom.

- Den främjar den vetenskapliga kvaliteten tack vare gemensamma ansökningsomgångar med gemensam finansiering och sakkunnigbedömning, vilket ökar konkurrensen om resurser och leder till höjd kvalitet på forskningsförslagen.

- Genom att stödja gränsöverskridande projektsamarbete underlättar den gemensamma programplaneringen sammanslagning av uppgifter och expertkunskap som är spridd i flera länder i hela Europa, möjliggör snabb spridning av forskningsresultat, främjar gränsöverskridande rörlighet och utbildning av personal samt ökar den vetenskapliga, tekniska och innovativa inverkan av varje euro som investeras i offentlig forskning.

- Den bidrar till att stärka samordning med andra sammanhängande strategier genom större programsynlighet, minskar kostnaderna för programförvaltning, möjliggör gränsöverskridande lärande och förbättrar ansvarsskyldigheten och öppenheten hos de offentliga forskningsprogrammen.

De nämnda fördelarna kommer också vara av särskilt värde för de regioner och länder som håller på att komma i kapp när det gäller investeringar i och prestanda för forskning. Till följd av den gemensamma programplaneringens viktiga fördelar inom vetenskap och teknik och dess betydelsefulla struktureringseffekter kommer Europas medborgare att gynnas av kraftigare ekonomisk tillväxt, ökad konkurrenskraft och högre sysselsättning och av snabbare och bättre lösningar på samhälls- och miljöproblemen.

För att ytterligare förtydliga dessa fördelar ges ett exempel på hur den gemensamma programplaneringen kan bidra till de utmaningar som det åldrande samhället står inför (se box 2). Detta exempel redovisas endast upplysningsvis och är hypotetiskt, dess enda syfte är att göra den gemensamma programplaneringens potentiella kraft och inverkan som mekanism för gränsöverskridande programsamarbete i strategiska områden mer konkret och synbar. En mer detaljerad analys av den gemensamma programplaneringens potential för andra samhällsutmaningar och teknikområden ges i kommissionens arbetsdokument som medföljer detta meddelande.

3. ATT GÖRA DEN GEMENSAMMA PROGRAMPLANERINGEN OPERATIV |

I detta meddelande föreslår kommissionen en pragmatisk metod för att uppnå gemensam programplanering inom ett begränsat antal överenskomna områden. Förfarandet för att identifiera dessa specifika områden beskrivs i nästa kapitel. I kapitel 3 presenteras den metod som krävs för att den ska bli operativ. Den är baserad på erfarenheterna av de europeiska teknikplattformarna, men anpassade för de offentliga forskningsprogrammen. Metoden omfattar flera steg, i enlighet med forskningsprogrammens livscykel, från programdefinition via genomförande till övervakning och utvärdering.

Tre faser kan identifieras:

1. Utvecklingen av en gemensam vision för det överenskomna området: I denna vision bör det långsiktiga objektivet/de långsiktiga objektiven fastställas och det/de bör definieras av auktoritativa experter inom området och godkännas politiskt. Den bör utvecklas på grundval av trovärdiga bevis (eventuellt inbegripet (gemensam) framsynsverksamhet) och breda samråd med (offentliga) intressenter, särskilt med forskarvärlden och näringslivet. Den kan också vara baserad på en preliminär (gemensam) utvärdering av befintliga program och kapacitet.

2. När visionen väl har upprättats bör den omvandlas till en strategisk forskningsagenda, som avser specifika, mätbara, uppnåbara, realistiska och tidsbaserade (sepcific, measurable, achievable, realistic and time-based – SMART) mål. Den strategiska forskningsagendan bör göra visionen operativ och knyta genomförandet av visionens mål till den befintliga kompetensen i Europa eller till ny kompetens som ska utvecklas. Det kommer att bli nödvändigt att ha god kunskap om befintliga program och befintlig kompetens i Europa (och i resten av världen).

3. Genomförande av den strategiska forskningsagendan: Alla deltagande offentliga myndigheter inriktar sina program och finansiering till att på ett sammanhängande sätt bidra till genomförandet av den strategiska forskningsagendan. Den kompletta verktygslådan av offentliga forskningsinstrument (nationella och regionala forskningsprogram, mellanstatliga forskningsorganisationer och samarbetsordningar, forskningsinfrastrukturer, rörlighetsordningar…) bör utforskas och användas för att genomföra de enskilda initiativen för den gemensamma programplaneringen. Genomförandet kan inbegripa EU-finansiering och -instrument genom ramprogrammet. Regelbunden övervakning och utvärdering av framstegen gentemot SMART-målen bör säkerställas och resultaten bör rapporteras till den politiska nivån.

Den gemensamma programplaneringen kan underlättas om följande ramvillkor finns på plats:

- Avtal om ett antal gemensamma principer och förfaranden för sakkunnigbedömning (”spelets vetenskapliga regler”).

- Utveckling av gemensamma metoder för framsynsverksamhet och för den gemensanna utvärderingen av nationella eller regionala program eller investeringar i specifika forskningsområden.

- Definitionen av gemensamma principer för nationella eller regionala myndigheter gränsöverskridande finansiering av forskningen (”spelets finansiella regler”).

- Effektiva åtgärder för att säkerställa skyddet av immateriell äganderätt samt för att underlätta spridningen och den optimala användningen av forskningsresultaten.

4. EN PROCESS FÖR ATT IDENTIFIERA DE SPECIFIKA OMRÅDENA FÖR GEMENSAM PROGRAMPLANERING |

Såsom fastställs i detta meddelande handlar gemensam programplanering om att medlemsstaterna utvecklar gemensamma visioner och strategiska forskningsagendor för att ta itu med specifika samhällsutmaningar.

Såsom redan fastställts är det en frivillig process som är baserad på principen för variabel geometri och öppet tillträde. Inom ramen för den mer omfattande Ljubljana-processen är det vettigt att EU-institutionerna spelar en roll i styrningen av den, samtidigt som medlemsstaternas ägarskap och ansvar måste betonas. Kommissionen kan underlätta processen och den kommer att vara redo att bistå med stöd till medlemsstater som är inbegripna i initiativen för gemensam programplanering och som så begär det. Den kommer också att hålla rådet informerat om utvecklingen så att det kan säkerställa en effektiv övervakning och genomförande. Härigenom kommer också det öppna tillträdet säkerställas genom att alla medlemsstater hålls informerade om planerade eller pågående initiativ så att de när som helst kan ansluta sig.

Kommissionen ska därför göra följande:

- Uppmana rådet att före utgången av 2008 stödja principen och målen för gemensam programplanering.

- Uppmana ministrarna att utse representanter på hög nivå för att senast sommaren 2009 identifiera och ge motivering för specifika områden för gemensam programplanering på grundval av tydliga kriterier (se box 3) och samråd med intressenter. Kommissionen föreslås fungera som sekretariat för denna grupp.

- Före utgången av 2009 lägga fram rekommendationer för antagande av rådet som syftar till att lansera initiativen för gemensam programplanering i de specifika områden som identifieras av företrädarna på hög nivå. Dessa rekommendationer kommer att inkludera mer detaljerade förslag med avseende på styrning och genomförande av initiativen för gemensam programplanering, med beaktande av återkoppling från rådet och från de medlemsstater som har åtagit sig att delta i de enskilda initiativen.

- Initiera samarbete mellan intresserade organisationer och myndigheter för att förbättra ramvillkoren för gemensam programplanering.

- Uppmana rådet att se över och regelbundet övervaka framstegen för initiativen för gemensam programplanering och, om så är nödvändigt, överväga ytterligare steg för att säkerställa att de genomförs på ett effektivt sätt.

Box 3: Kriterier för fastställande av specifika områden för gemensam programplanering

- Området ska vara inriktat mot en alleuropeisk/global socioekonomisk utmaning eller miljöutmaning

- Den offentligt finansierade forskningen ska vara central för att ta itu med utmaningen

- Det ska finnas ett tydligt mervärde för gemensam programplanering i området, t.ex. ska det finnas ett behov av offentligt finansierad forskning i en omfattning som går utöver de enskilda medlemsstaternas förmåga

- Området ska vara tillräckligt inringat så att tydliga och realistiska mål kan uppfyllas

Dessutom bör ett initiativ för gemensam programplanering inom ett valt område

- bidra till att man får bukt med dupliceringen av den offentligt finansierade forskningen och bidra till effektivare användning av de offentliga resurserna,

- inbegripa viktiga offentliga initiativ inom området och ha de deltagande medlemsstaternas fullständiga stöd och åtagande.

[1] Observera: Gemensamma teknikinitiativ genomförda i IKT-området (Eniac och Artemis, i områdena nanoelektronik respektive inbyggda datasystem) är baserade på resurser från industrin, gemenskapen och på nationella offentliga medel.

[2] Se konsekvensbedömningen som åtföljer detta meddelande.

[3] KOM(2007)723, 22.11.2007.

[4] Förutom detta meddelande har kommissionen i år antagit följande:- En rekommendation om ”förvaltning av immateriella rättigheter vid kunskapsöverföring och regler för god praxis för universitet och andra offentliga forskningsorganisationer”, KOM(2008)1329, 10.4.2008- Meddelandet ”Bättre karriärer och större rörlighet: ett europeiskt partnerskap för forskare”, KOM(2008)317, 23.5.2008.- Dessutom förbereder kommissionen en förordning från rådet om ”En gemenskapslagstiftning om en europeisk forskningsinfrastruktur (EFI)” och ett meddelande om ”En strategisk europeisk ram för internationellt vetenskapligt och tekniskt samarbete”.

[5] Denna princip omfattar ekonomiska och sociala utmaningar och miljöutmaningar.

[6] Att skapa ett innovativt Europa, en rapport till kommissionen från den grupp som Esko Aho var ordförande för, januari 2006.

[7] I detta sammanhang föreslås ett mer strategiskt tillvägagångssätt, som går utöver den nuvarande samordningen av de många ERA-NET-åtgärder som omfattar havsforskning, i det planerade meddelandet från kommissionen ”En strategi för havs- och sjöfartsforskning i EU”, som kommer att skapa konkreta möjligheter för gemensam programplanering.