[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 13.6.2008

KOM(2008) 355 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om statistik som sammanställts enligt förordning (EG) 2150/2002 om avfallsstatistik och om statistikens kvalitet

1. Inledning

1.1 Förordningen om avfallsstatistik

Enligt artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2150/2002 av den 25 november 2002 om avfallsstatistik[1] ”skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om den statistik som har sammanställts enligt denna förordning och särskilt om statistikens kvalitet och belastningen på företagen”.

Enligt avsnitt 7.3 i bilagorna I och II kommer kommissionen ”att foga täcknings- och kvalitetsrapporterna till den rapport som anges i artikel 8 i denna förordning”. Medlemsstaternas kvalitetsrapporter finns på följande webbplats:

http://circa.europa.eu/Public/irc/dsis/pip/library?l=/wastesstatisticssregulat/data_transmission/quality_statistics

I denna rapport sammanfattas de första resultaten, och den innehåller också en översikt över uppgifternas kvalitet och rekommendationer om vilka ändringar man skulle kunna göra i förordningen. Den omfattar de 25 medlemsstater som hade lagstadgad skyldighet att sända in uppgifter 2006.

Enligt förordningen måste medlemsstaterna fr.o.m. referensåret 2004 sända in uppgifter vartannat år. Bilagorna I och II innehåller kraven på statistik om avfallsgenerering, avfallsbehandling och kapaciteten för avfallsbehandling. Resultaten har delats upp på avfallsslag enligt statistiknomenklaturen för avfall (EAK-statistik), som fastställs i bilaga III till förordningen. I tabell 1 ges ytterligare uppgifter om kraven på rapporteringen.

Tabell 1: Datamängder enligt förordningen om avfallsstatistik

Datamängd | Beskrivning och uppdelning | Regional nivå |

1 | Generering | Avfallsgenerering: – 20 typer av avfallsgenererande verksamhet: 19 industrier + hushållen – 48 avfallsslag | Nationell |

2 | Förbränning | Avfallsförbränning: – 2 typer av behandling – 14 avfallsslag | NUTS 1 |

3 | Återvinning (utom energiåtervinning) | Återvinning av avfall: – 1 typ av behandling – 17 avfallsslag | NUTS 1 |

4 | Bortskaffande (annat än förbränning) | Bortskaffande: – 2 typer av behandling – 16 avfallsslag | NUTS 1 |

5 | Infrastruktur för behandlingen Insamlingssystemets täckning | Antal/kapacitet för återvinnings- och bortskaffandeanläggningar: – 5 typer av behandling Andel av befolkning/bostäder som omfattas av insamlingssystem för hushållsavfall och liknande. | NUTS 2 |

1.2 Genomförandeåtgärder

Kommissionen har stött genomförandet av förordning (EG) nr 2150/2000 genom att utarbeta ytterligare rättsakter och genom att ta fram en vägledning.

- Kommissionens förordning (EG) nr 574/2004 av den 23 februari 2004 om ändring av bilagorna I och III till förordning (EG) nr 2150/2002 om avfallsstatistik[2].

- Kommissionens förordning (EG) nr 783/2005 av den 24 maj 2005 om ändring av bilaga II till förordning (EG) nr 2150/2002 om avfallsstatistik[3].

- Kommissionens förordning (EG) nr 782/2005 av den 24 maj 2005 om fastställande av format för rapportering av resultat i avfallsstatistik[4].

- Kommissionens förordning (EG) nr 1445/2005 av den 5 september 2005 om fastställande av lämpliga kriterier för kvalitetsbedömning och innehållet i kvalitetsrapporterna avseende avfallsstatistik[5].

- Vägledning för genomförandet av förordning (EG) nr 2150/2000 om avfallsstatistik (juli 2006, version 1.1, på engelska)[6].

1.3 Uppgifternas kvalitet då olika metoder används

I förordning (EG) nr 2150/2000 definieras vilka uppgifter som ska lämnas och vilken kvalitet dessa ska ha, men ingen särskild metod föreskrivs för hur avfallsstatistiken ska upprättas, och det sker därför genom olika metoder. Medlemsstaterna har därför kunnat behålla sina system för uppgiftsinsamling och göra minsta möjliga förändringar för att uppfylla kraven i förordningen.

Det finns dock allvarliga problem med att flera olika metoder används parallellt. Resultatet kan bli metodologiska skillnader mellan länderna, mellan olika datamängder från samma land och t.o.m. inom en datamängd. Det gör det svårt att säkerställa jämförbarheten mellan uppgifterna och att se till att de håller en hög kvalitet.

Sättet att mäta uppgifternas kvalitet beror på vilka metoder som används. För olika metoder används olika kvalitetsparametrar (t.ex. variationskoefficienten för urvalsundersökningar och känslighetsanalys för modellering). Det är särskilt om en kombination av flera metoder använts inom en datamängd som det blir svårt att fastställa indikatorer för uppgifternas kvalitet. Det faktum att förordningen tillåter användning av olika metoder försvårar bedömningen av och möjligheten att redogöra för uppgifternas kvalitet.

Skillnaderna i tillvägagångssätt påverkar också uppgifternas jämförbarheten. Begränsningar i jämförbarheten kan särskilt uppstå i fråga om täckningen eller om hur avfallet delas upp på olika avfallsgenererande verksamheter, enligt vad som beskrivs nedan.

I sina kvalitetsrapporter beskrev medlemsstaterna sina uppgifter med hjälp av de kvalitetsfaktorer som vanligen används i det europeiska statistiksystemet (EES) för att bedöma kvaliteten på statistik[7] och som fastställs i förordning (EG) nr 1445/2005 om kvaliteten på avfallsstatistik.

2. Punktlighet och aktualitet

Punktlighet och aktualitet handlar om att uppgifterna ska levereras inom de officiella tidsfristerna och om fördröjningen från referensperiodens slut till dess att uppgifterna finns tillgängliga.

Enligt förordning (EG) nr 2150/2002 ska uppgifterna för referensåret 2004 och kvalitetsrapporterna ha lämnats in den 30 juni 2006. Därefter bedömde Eurostat under två månader den inlämnade informationen utifrån följande kriterier:

- Datamängdernas fullständighet,

- kvalitetsrapportens fullständighet,

- aktualitet,

- tillämpning av definitioner och nomenklaturer, och

- användning av sunda statistiska metoder.

Medlemsstaterna fick resultaten den 23 augusti 2006, och i de fall datamängderna var ofullständiga eller kvalitetsrapporterna saknades ombads de lämna in den saknade informationen så snabbt som möjligt. Vid behov bedömdes uppgifterna på nytt i september 2006 tillsammans med den information som kommit in efter den första bedömningen, och den 13 september 2006 sändes resultaten av den nya bedömningen ut.

Med tanke på att 2006 var första rapporteringsåret var punktligheten tillfredsställande. De flesta länderna lämnade in informationen i tid eller bara några dagar för sent.

- Tolv medlemsstater klarade tidsfristen 30 juni 2006 (Österrike, Belgien, Cypern, Tjeckien, Tyskland, Estland, Finland, Ungern, Lettland, Polen, Sverige och Slovenien).

- Sex medlemsstater lämnade in uppgifterna och/eller kvalitetsrapporten sent, men i tillräckligt god tid för den första bedömningsomgången i augusti 2006 (Danmark, Spanien, Italien, Litauen, Slovakien och Storbritannien).

- Fyra medlemsstater hade lämnat in uppgifterna men ingen kvalitetsrapport i augusti 2006 (Frankrike, Luxemburg, Malta och Nederländerna). Samtliga lämnade in kvalitetsrapporten en kort tid efteråt.

- Tre medlemsstater underlät att lämna in stora delar av uppgifterna före den 22 september 2006 (Grekland, Irland och Portugal) och mottog därpå en officiell skrivelse. Grekland lämnade in uppgifterna i november 2006, Irland i juni 2007 och Portugal i september 2007.

Offentliggörande

Uppgifterna om avfallsgenerering publicerades i Eurostats databas i december 2006, och uppgifterna om avfallsbehandling i januari 2007. Databasen har uppdaterats flera gånger sedan dess, för att kompletteras med reviderade uppgifter eller uppskattningar för värden som saknas. Datamängden om kapaciteten för avfallsbehandling har inte offentliggjorts ännu, eftersom dess struktur är komplicerad på grund av det stora antalet dimensioner.

3. Datamängdernas fullständighet

Att fullständiga datamängder levereras är mycket viktigt för framställningen av EU:s aggregat. Att imputera uppgifter som saknas är svårt och tidsödande, och det påverkar både avfallsstatistikens aktualitet och kvaliteten på uppgifterna. Länderna ombeds därför att begränsa mängden saknade uppgifter så långt möjligt, om nödvändigt genom att sända in uppskattningar.

Figur 1 visar att medlemsstaterna lämnade in 88 % av de uppgifter som krävdes, vilket innebär att 12 % saknades. Om man ser till uppdelningen av saknade uppgifter på medlemsstaterna, ekonomiska sektorer och avfallsslag är det uppenbart att tre områden står för den största delen av de saknade värdena.

Ungefär en tredjedel av de saknade uppgifterna gäller avfall som genereras i jordbruk, jakt och skogsbruk (NACE A), fiske (NACE B) och tjänstesektorn (NACE G–Q). Elva länder hade beviljats undantag från rapportering om dessa tre sektorer enligt artikel 4 i förordningen. Detta förklarar ungefär 70 % av de saknade uppgifterna inom dessa tre sektorer. De återstående 30 % rör länder som inte hade beviljats undantag. Vissa av länderna med undantag lämnade ändå in uppgifterna, eller en del av dem.

Ungefär 20 % av de saknade uppgifterna rör slam. Mängden slam skulle rapporteras både i våtvikt och i torrvikt. De flesta länderna lämnade uppgifter i antingen torrvikt eller våtvikt. Eurostat har fastställt en faktor för omräkning mellan våt- och torrvikt och använt den för att imputera saknade värden.

När denna rapport utarbetades hade Portugal endast levererat uppgifterna om hushållsavfall, medan uppgifter om avfallsgenerering i industrin saknades helt. För att kunna beräkna värden för hela EU har Eurostat varit tvungen att imputera värden, fast det empiriska underlaget för detta är magert för detta första år.

[pic]

Figur 1: Fullständigheten hos medlemsstaternas uppgifter om avfallsgenerering

Fullständigheten hos de inlämnade uppgifterna om avfallsbehandling är ännu viktigare än för avfallsgenerering, eftersom det inte går att imputera behandlade mängder per typ av behandling. De mängder som behandlats måste rapporteras på nationell nivå och på NUTS 1-nivå. Beskrivningen i detta avsnitt gäller endast den nationella nivån. Flera länder lämnade inte in en fullständig regional uppdelning, men Eurostat har valt att prioritera samanvändbarhet och fullständighet på nationell nivå vid detta första steg av uppgiftsinlämnandet.

Andelen saknade uppgifter för avfallsbehandling uppgår till endast 2,6 %. Två områden står för den största delen av dessa.

Flera länder kunde inte lämna uppgifter om slam i både våtvikt och torrvikt, utan lämnade bara det ena av värdena. Mer än hälften av de saknade värdena har att göra med ofullständig rapportering om slam. De flesta av de återstående saknade värdena gäller mindre vanliga metoder för bortskaffande: behandling i markbädd (t.ex. biologisk nedbrytning av flytande avfall och slam i jord eller liknande) och utsläpp i vattendrag.

4. Tillförlitlighet

Tillförlitligheten handlar om förhållandet mellan det uppskattade eller beräknade värdet och det exakta eller sanna värdet, och rör också begrepp som urvalsfel, uppgiftstäckning, tillämpade tröskelvärden, bortfall, justeringar, kontroller och korrigeringar, sekretess osv.

4.1 Uppgiftstäckning och täckningsfel

Syftet med förordningen är att få fram avfallsstatistik enligt definitionen i artikel 1.1 a i direktiv 2006/12/EG, med undantag av radioaktivt avfall.

Statistik om avfallsgenerering måste sammanställas för alla ekonomiska sektorer och för hushållen. Statistiken ska också omfatta avfall från småföretag (med färre än tio anställda) även om sådana företag bör undantas från undersökningar så långt möjligt.

Statistik om avfallsbehandling omfattar allt avfall som återvinns eller bortskaffas inom ett land, oberoende av var det kommer ifrån. Förordningen avser insamling av uppgifter om avfallets slutdestination, förberedande åtgärder täcks inte.

Allt avfall som återvinns direkt på den plats där avfallet uppstår är undantaget från förordningens räckvidd.

Oklara definitioner

Avfallsstatistiken ingår i EU:s avfallslagstiftning. Inom avfallsstatistiken måste man därför hitta ett sätt att hantera de bristfälliga definitionerna i lagstiftningen, detta gäller särskilt problemet med att avgöra vad som är avfall och inte. När det gäller stora flöden av avfall kan olika tolkningar av definitionerna påverka uppgifternas täckning och jämförbarhet i hög grad. Vanliga problem som nämns i kvalitetsrapporterna är hur träavfall, metallavfall och organiskt avfall från livsmedelsindustrin ska tas upp.

I denna fråga kan kommissionens tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter (KOM(2007) 59 slutlig) vara till hjälp. Kommissionen håller också på att fastställa kriterier för när avfall upphör att vara avfall vilket kommer att bidra till att klargöra skillnaden mellan avfall och icke-avfall.

Tydliga nomenklaturer och definitioner behövs särskilt för att säkerställa att uppgifterna är användbara när det gäller att ställa upp mål, t.ex. för återvinning.

Import och export

Täckningsfel i fråga om avfallsgenerering uppstår huvudsakligen eftersom man i vissa länder inte samlar in uppgifter från dem som genererar avfallet, utan härleder det indirekt från uppgifter om insamling av avfall eller avfallsbehandling. Detta tillvägagångssätt underlättar för uppgiftslämnarna men har vissa brister. En är att direktexport av avfall, dvs. export utan att någon behandling sker i landet, inte täcks (i t.ex. Österrike, Danmark och Litauen) om inte andra datakällor används för att justera för denna typ av export. Detta påverkar framför allt täckningen av återvinningsbart avfall. En separat pilotstudie avslutades 2007, om möjligheterna att samla in uppgifter om import och export av avfall. En rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om resultaten av studien håller på att utarbetas.

Vissa länder sammanställer av tradition endast nationell statistik om avfallsbehandling som genererats inom landet (t.ex. Danmark, Frankrike, Nederländerna och Belgien). Alla av dem har inte anpassat sitt arbetssätt till kraven i förordningen. Avvikelser från den fastställda täckningsnivån gäller för samtliga avfallsslag (t.ex. Danmark och Belgien) eller för vissa avfallsflöden (t.ex. Frankrike).

Sekundärt avfall

I bilaga I till förordningen om avfallsstatistik krävs uttryckligen uppgifter om avfall som härrör från återvinning eller bortskaffande, även kallat sekundärt avfall. Sekundärt avfall förväntas uppstå särskilt inom avfallshanteringsindustrin (NACE-kod 37, 51.57 och 90). De uppgifter och kvalitetsrapporter som sänts in visar dock att flera länder inte beaktat denna föreskrift, troligen eftersom uppgifterna tas fram på ett annat sätt för användning inom landet.

Eftersom täckningen av sekundärt avfall är ofullständig finns det en tendens att man underskattar avfallsgenereringen inom vissa industrier. Det försvårar i sin tur tolkningen av uppgifterna för dessa sektorer och för de sammanlagda värdena.

Täckning av småföretag

De flesta medlemsstaterna gör undantag för småföretag vid insamlingen av uppgifter om avfallsgenerering. Vissa länder gör uppskattningar av mängden avfall som genereras av småföretag, andra gör det inte (t.ex. Tjeckien, Frankrike, Ungern, Lettland, Polen och Slovenien), antingen på grund av metodologiska problem eller därför att mängden avfall anses vara liten.

Den undertäckning av genererade mängder detta leder till varierar beroende på tröskelvärdena för uppgiftsinsamling och på ländernas ekonomiska struktur, dvs. hur många företag som inte täcks och dessas typ av verksamhet. Uppgifter från olika länder tyder på stora variationer i andelen avfall från småföretag. Flera länder som inte gjorde uppskattningar påpekade i sina kvalitetsrapporter att de höll på att utarbeta metoder för att göra uppskattningar och att de skulle kunna lämna sådana uppgifter i nästa rapporteringsomgång.

4.2 Nomenklatur- och indelningsproblem

Näringsgrensindelning

I förordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska dela upp uppgifterna efter 20 avfallsgenererande verksamheter. En korrekt uppdelning krävs för att

- avfallsmängderna per sektor ska vara jämförbara, och

- avfallsstatistiken ska vara samanvändbar med företagsstatistiken.

Indelningen av ekonomisk verksamhet ska ske enligt Europeiska gemenskapens näringsgrensindelning (NACE rev. 1.1). En ny indelning av ekonomisk verksamhet (NACE rev. 2) har antagits och indelningen i förordningen om avfallsstatistik har anpassats till denna. NACE rev. 2 kommer att användas från och med referensår 2008, och en omräkning av uppgifterna för 2004 och 2006 till NACE rev. 2 planeras. Revisionen av NACE påverkar inte de nomenklaturproblem som diskuteras nedan.

Hur avfall delas upp efter avfallsgenererande sektor beror på vilka metoder som använts för att samla in uppgifterna. Ungefär två tredjedelar av medlemsstaterna samlar in de flesta av sina uppgifter om avfallsgenerering direkt från dem som genererar avfallet, antingen genom undersökningar eller från administrativa dokument. Denna metod ger direkt information om avfallskällan. De flesta av dessa länder använder sitt statistiska företagsregister för att fastställa NACE-kod för avfallsproducenten, vilket gör att statistiken blir samanvändbar med företagsstatistiken.

Det finns en betydande risk för att indelningen blir felaktig i länder där uppgifterna om avfallsgenerering härleds indirekt från uppgifter om avfallsbehandling. En sådan metod används i Danmark, Tyskland, Litauen, Österrike och Malta. I sådana fall kommer uppgifterna om den avfallsgenererande verksamheten bara från sekundära källor (t.ex. dem som samlar in eller behandlar avfall) eller måste härledes på annat sätt (t.ex. genom modeller eller genom att man använder den europeiska avfallsförteckningen[8], som innehåller uppgifter om avfallets ursprung). Alla dessa tillvägagångssätt har klara begränsningar.

Hushållsavfall

Skillnaden mellan avfall från näringslivet och avfall från hushåll i förordningen ersätter det traditionella begreppet ”kommunalt avfall”.

Den metodologiska utmaningen är att framställa korrekt statistik för avfall som genereras av hushållen, eftersom hushållsavfall vanligen samlas in tillsammans med avfall från affärer, småföretag och institutioner. Många länder saknar direkt information om andelen avfall som genereras av hushållen, och har därför varit tvungna att fastställa andelen hushållsavfall med någon annan metod.

Tolv medlemsstater införde det nya begreppet och rapporterade in separata siffror för hushållsavfall. Deras metoder omfattade allt från riktade undersökningar (avfallsanalyser) till grova uppskattningar från avfallshanteringsföretag och innehavare av deponier. Nio länder införde inte det nya begreppet. Fyra länders kvalitetsrapporter innehöll inte någon information i frågan. Därför är bara de uppgifter om hushållsavfall jämförbara som kommer från länder som infört begreppet. Läget förväntas bli bättre när uppgifterna för 2006 levereras eftersom flera länder håller på att utarbeta lämpliga metoder.

4.3 Mätfel

Mätfel kan bero på att omräkningsfaktorerna inte varit tillräckligt precisa. Det är ganska vanligt att deponier ännu inte har våg. I sådana fall bygger de rapporterade siffrorna vanligen på insamlingsfordonens volym, och räknas om enligt avfallets genomsnittliga densitet. Erfarenheter från Polen och Litauen visar att denna metod tenderar att leda till en överskattning av avfallsmängderna snarare än en underskattning. Mätfelen är troligen störst för kommunalt avfall och annat icke-farligt avfall som deponeras. Farligt avfall och återvinningsbart avfall vägs oftare, av ekonomiska orsaker. Uppgifternas kvalitet i dessa fall kommer att förbättras allteftersom gamla deponier stängs och man öppnar nya som uppfyller EU-kraven.

5. Belastningen på företagen

Svarsbördan syftar på den börda som leverans av uppgifterna utgör för företagen och mäts i antalet uppgiftslämnare och tidsåtgång för ett svar.

Enligt förordningen om avfallsstatistik ska medlemsstaterna begränsa svarsbördan genom att ge tillgång till administrativa uppgifter och genom att undanta småföretag med färre än tio anställda från undersökningarna, om de inte genererar särskilt stora mängder avfall.

De flesta medlemsstaterna mäter dock inte svarsbördan i form av tidsåtgång och kan därför inte rapportera om den. Fem medlemsstater rapporterar om en tidsåtgång på mellan 30 minuter och fem timmar per uppgiftslämnare. De flesta medlemsstaterna är dock medvetna om belastningen för företagen, och använder olika metoder för att minska denna och samla in uppgifterna på ett effektivt sätt.

Den viktigaste hjälpen för företagen är att undvika dubbelrapportering för dels administrativa, dels statistiska syften, genom att antingen använda administrativa uppgifter eller genom att samordna avfallsundersökningar mellan berörda institutioner (statistikmyndigheter, miljöministerier och miljömyndigheter). I 14 medlemsstater är administrativa uppgifter det huvudsakliga råmaterialet för avfallsstatistik. Andra länder använder administrativa uppgifter som en av flera källor.

Förordningens uppmaning att undanta småföretag har hanterats på olika sätt. Vissa länder täcker småföretag genom urvalsundersökningar och extrapolerar resultaten (Belgien, Estland för vissa sektorer och Grekland). De flesta undantar dem dock helt och hållet, och bryr sig antingen inte alls om siffrorna (se avsnitt 4.3) eller extrapolerar genom en faktorsbaserad uppskattningsmodell. Länderna har fastställt olika tröskelvärden, oftast för antal anställda eller mängd avfall per år. Vissa länder kombinerar de båda kriterierna för att uppgifter ska samlas in även från små företag när deras avfallsgenerering ligger över tröskelvärdet.

6. Slutsatser

Analysen av uppgifter från den första rapporteringsomgången har inte avslutats ännu, men det står redan klart att framsteg har gjorts på vägen mot en mer fullständig och harmoniserad europeisk avfallsstatistik.

Vi måste framhålla att skyldigheten att dokumentera metoder och bedöma uppgiftskvaliteten i kvalitetsrapporter har haft ett positivt inflytande. Problem och brister är mer synliga och visar vad som behöver förbättras. Dessutom förbättrar förordningen samanvändbarheten mellan avfallsstatistiken och andra statistikområden eftersom den föreskriver en strikt tillämpning av NACE-indelningen av näringsgrenar och användning av statistiska enheter så som de används i företagsstatistiken. Den ökar därigenom möjligheten att integrera avfallsstatistiken i miljöekonomisk redovisning.

6.1 Utvecklingen i medlemsstaterna

På nationell nivå har förordningens bindande karaktär hel klart stärkt avfallsstatistikens ställning inom statistiksystemen. Kraven i förordningen har lett till en metodologisk utveckling och förändringar i de nationella systemen för uppgiftsinsamling.

Mot bakgrund av erfarenheterna från den första rapporteringsomgången meddelade flera länder att de hade för avsikt att förbättra uppgiftskvaliteten och överensstämmelsen med förordningens krav. I de fall sådana förändringar kräver en anpassning av nationell lagstiftning kan åtgärderna inte ge effekt förrän till referensåret 2008.

Det verkar som om förordningen har bidragit till en allmän tendens i medlemsstaterna att undvika överflödig rapportering genom samarbete mellan uppgiftsinsamlande institutioner och sammanjämkning av rapporteringsskyldigheter. Att använda samma uppgifter för både administrativa och statistiska ändamål blir vanligare, och slutresultatet blir en större överensstämmelse mellan uppgifterna och en minskad börda för uppgiftslämnarna.

6.2 Behov av översyn

Även om resultatet av den första rapporteringsomgången bekräftade den allmänna metodens värde finns det några konceptuella brister som behöver åtgärdas.

Uppdelning på avfallsslag

I bilaga I och bilaga II (avsnitt 2) i förordningen krävs att mängderna genererat och behandlat avfall delas upp efter avfallsslag på olika sätt för varje uppgiftsmängd (se tabell 1). Syftet var att kräva lägsta möjliga detaljnivå och att minimera arbetsbördan för medlemsstaterna.

Erfarenheterna från den första rapporteringsomgången visar tydligt att det finns flera nackdelar med detta koncept, samtidigt som fördelarna är obetydliga och det inte lett till några märkbara lättnader för medlemsstaterna. De flesta medlemsstaterna samlar in uppgifter på en mycket mer detaljerad nivå och slår sedan samman kategorierna när de förbereder de uppgifter de ska skicka in till Eurostat.

De viktigaste negativa aspekterna är följande:

- Det är omöjligt att jämföra enskilda avfallsslag med varandra, vilket avsevärt begränsar möjligheterna att validera och tolka uppgifterna.

- Detaljnivån för avfallsbehandlingen är alltför låg. Viktiga avfallsströmmar läggs samman i ospecificerade avfallsslag (”övrigt avfall”).

- Det är mycket komplicerat att presentera och redogöra för resultaten.

- De olika uppgiftsformaten gör det svårt att hantera och bearbeta uppgifterna.

Den nuvarande metoden bör ersättas med en gemensam uppdelning för både avfallsgenerering och avfallsbehandling. Den mer detaljerade uppdelningen av avfallsslag i avsnitt 2 i bilaga I ska användas som diskussionsunderlag.

Regional uppdelning av uppgifter om infrastruktur för avfallsbehandling

Enligt förordningen måste medlemsstaterna lämna in uppgifter om antal och kapacitet för återvinnings- och bortskaffandeanläggningar på NUTS 2-nivå (avsnitt 3 i bilaga II). Denna detaljerade regionala uppdelning innebär en stor arbetsbörda både för Eurostat och för medlemsstaterna. Andelen konfidentiella uppgifter blir betydligt större vid en uppdelning på regional nivå, vilket begränsar uppgifternas användbarhet. Det är dags att se över hur relevanta dessa detaljerade uppgifter är.

Uppdelning på typ av avfallsbehandling

Vid rapportering om avfallsbehandling läggs enligt avsnitt 8.2 samtliga tio återvinningsåtgärder utom energiåtervinning samman till en enda rapporteringskategori. Vidare omfattar de uppgifter som efterfrågas om återvinningskapacitet olika behandlingar som kompostering, återvinning av metall och oljeraffinering. I dessa fall tycks detaljnivån vara otillräcklig, det vore önskvärt att ha information om vissa typer av återvinning vid övervakningen av avfallspolitiken. Framför allt finns det ett växande behov av uppgifter som kan användas för att mäta framsteg som gjorts i förhållande till uppställda mål. I en del fall är dessa mål obligatoriska. Det finns därför ett behov av enhetliga uppgifter från de olika medlemsstaterna, och för detta krävs troligen förbättrade definitioner och nomenklaturer.

Slutligen är de olika bortskaffandeåtgärderna (åtta typer av behandling) indelade i två rapporteringskategorier av vilka den ena knappast används i medlemsstaterna.

7. Framtidsutsikter

Med stöd av de första erfarenheterna och i syfte att göra uppgifterna mer användbara och förbättra deras kvalitet kommer kommissionen att föreslå en ändring av förordningen inför uppgiftsinsamlingen för referensåret 2008. Den kommer att ta hänsyn till eventuella extra kostnader för företagen och myndigheterna. Syftet är

- att ha samma uppdelning på avfallsslag för avfallsgenerering och avfallsbehandling, genom att anpassa avsnitt 2 i bilagorna I och II till varandra,

- att se över den regionala uppdelningen i bilaga II, och

- att se över uppdelningen i kategorier för avfallsbehandling i bilaga II, framför allt återvinning och bortskaffande.

[1] EGT L 332, 9.12.2002, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 1893/2006 (EUT L 393, 30.12.2006, s. 1).

[2] EUT L 90, 27.3.2004, s. 15.

[3] EUT L 131, 25.5.2005, s. 38.

[4] EUT L 131, 25.5.2005, s. 26.

[5] EUT L 229, 6.9.2005, s. 6.

[6] http://circa.europa.eu/Public/irc/dsis/pip/library?l=/wastesstatisticssregulat/manual_statistics

[7] Eurostats webbplats om kvalitet: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=2273,1,2273_47140765&_dad=portal&_schema=PORTAL

[8] Beslut 2000/532/EG vad gäller avfallsförteckningen, EGT L 226, 6.9.2000, s. 3.