[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 11.3.2008

KOM(2008) 135 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

EU:s tillsynsmyndigheter – mot en gemensam ansats {SEK(2008) 323}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

EU:s tillsynsmyndigheter – mot en gemensam ansats (Text av betydelse för EES)

INLEDNING

Under senare år har det blivit ett allt vanligare inslag i EU:s verksamhet att viktiga uppgifter anförtros decentraliserade organ, som blivit en naturlig del av den institutionella strukturen. Flertalet medlemsstater har också slagit in på samma väg, och fördelar många uppgifter på specialiserade organ som kan anpassa sina rutiner efter arbetsuppgifterna inom varje sektor.

Denna trend kan ha flera orsaker. I EU:s fall gör möjligheten att decentralisera vissa befogenheter till fristående organ att kommissionen kan koncentrera sig på sina centrala uppgifter. Beslutsprocessen underlättas också genom att de specialiserade organen drar till sig teknisk expertis på EU-nivå och medlemsstatsnivå. Det faktum att många av organen är lokaliserade till andra orter än Bryssel eller Luxemburg ökar också EU:s synlighet.

EU-organen har ökat i antal och utför idag en stor mängd viktiga uppgifter inom olika politikområden, samtidigt som de också tar betydande resurser i anspråk. Det har därför blivit allt viktigare att ha en klar bild av deras roll i EU-systemet och av de strukturer som ska garantera att organen kan hållas ansvariga för sin verksamhet.

Med tanke på EU-organens betydelse inom Europeiska unionens administrativa ram är det viktigt att institutionerna kan nå en samsyn när det gäller organens mål och syfte. I nuläget saknas en sådan samsyn, och beslut om att inrätta nya EU-organ fattas från fall till fall av Europaparlamentet och/eller rådet på förslag från kommissionen, utan att ledsagas av någon övergripande vision om organens roll inom unionen. Just avsaknaden av en sådan vision gör det svårare för organen att fungera effektivt och skapa de önskade resultaten för EU som helhet.

Kommissionen anser därför att tiden är inne för en ny principdebatt om organens roll och plats i förvaltningen av EU-politiken. En konsekvent politisk hållning i fråga om organens roll skulle öka öppenheten och effektiviteten inom en stor del av EU-administrationen.

*****

Det finns två huvudtyper av EU-organ (som är en informell samlingsbenämning, ö.a.), vilka har vitt skilda uppgifter och därför också bör debatteras från olika utgångspunkter. Å ena sidan finns de ”traditionella” organ som i denna text hänvisas till som tillsynsmyndigheter , vilka har en mängd olika roller som definieras i de respektive grundrättsakterna[1]. Å andra sidan finns de genomförandeorgan som inrättats genom en rådsförordning från 2002, och som har den mer begränsade befogenheten att förvalta vissa gemenskapsprogram (nedan genomförandeorgan )[2].

Dessa två kategorier skiljer sig åt i viktiga avseenden. Detta gäller såväl i fråga om befogenheter som grad av oberoende och styrelseformer. Det faktum att tillsynsmyndigheternas kontor är spridda över EU, medan genomförandeorganen är samlade i Bryssel eller Luxemburg är bara den mest synliga och symboliska skillnaden i fråga om deras respektive förhållande till kommissionen. Det är därför uppenbart att de två formerna av EU-organ ger upphov till skilda frågeställningar, som också måste hanteras på olika sätt.

I detta meddelande kommer vi att koncentrera oss på tillsynsmyndigheterna , eftersom det främst är där det finns behov av ökad tydlighet och ett gemensamt förhållningssätt.

Genomförandeorganen har en mycket tydligare roll i unionens institutionella system och har också en och samma rättsliga grund[3]. Närmare villkor för förhållandet till genomförandeorganen har nyligen fastställts i samarbete med Europaparlamentets budgetutskott[4]: deras befogenheter ska alltid vara kopplade till förvaltningen av gemenskapsprogram, organen inrättas för en begränsad tid, och är alltid belägna nära kommissionens huvudkontor. Kommissionens ansvar för genomförandeorganen är också klart definierat: den beslutar om inrättandet av varje organ, utövar en ”faktisk kontroll” över dess verksamhet och tillsätter också ett antal nyckeltjänster. Varje genomförandeorgans årliga verksamhetsrapport bifogas också det närmast ansvariga generaldirektoratets rapport. Alla genomförandeorgan omfattas av en standardbudgetförordning som antagits av kommissionen och som innehåller bestämmelser om budgetens upprättande och genomförande.

Det är för tidigt att säga om genomförandeorganen generellt sett varit en framgång. De inrättades relativt nyligen och ingen fullständig utvärdering av deras verksamhet har ännu skett[5]. Vid en genomgång av resurserna nyligen kom kommissionen till slutsatsen att det för närvarande inte finns något uppenbart behov av att inrätta nya genomförandeorgan[6]. Om sådana behov skulle uppstå kommer kommissionen först att undersöka möjligheterna att utvidga befogenheterna för något av de befintliga genomförandeorganen till att gälla ännu ett program. Som det ser ut idag verkar det inte sannolikt att något nytt genomförandeorgan behöver inrättas under den period som täcks av den nuvarande budgetramen (dvs. fram till 2013).

Utöver de typer av organ som nämns ovan leder EU:s ansvar för att stimulera forskning och ekonomisk utveckling också till att ett antal särskilda organ inrättats i partnerskap med den privata sektorn . Det har visat sig att sådana partnerskap ibland kan vara nödvändiga för att nå de uppsatta målen. Den offentliga sektorn bidrar då med finansiering och deltar i arbetet, men tar inte del i strategiska beslut. Resultatet kan vara innovativa gemensamma företag såsom Iter inom kärnfusion eller Sesar inom flygledning, de gemensamma teknikinitiativen inom det sjunde ramprogrammet eller Europeiska institutet för innovation och teknik.

De finansiella och administrativa villkoren för dessa företag och organ regleras genom särskilda bestämmelser i budgetförordningen, och de är också själva direkt underställda den ansvarsfrihetsbeviljande myndighetens granskning när det gäller budgetens genomförande. De har inrättats med den uttryckliga avsikten att de ska arbeta på ett annat sätt än normala offentliga organ. Även om de tar emot offentliga medel ska de fatta sina beslut och utnyttja sin expertis för affärsmässiga mål. De kan således inte definieras som EU-organ och berörs inte vidare i detta meddelande.

TILLSYNSMYNDIGHETERNA IDAG

Varje tillsynsmyndighet har en egen grundförordning inom respektive sektor, ofta antagen genom medbeslutandeförfarandet[7]. Tillsynsmyndigheterna hör till den bredare kategorin gemenskapsorgan, och är ”decentraliserade organ” i den meningen att de har sina huvudkontor spridda över Europa. De är oberoende enheter och utgör separata juridiska personer. Flertalet finansieras via EU:s budget[8] och några har också egna inkomster från avgifter och andra inbetalningar från de tjänster de utför. Vissa grundläggande bestämmelser för alla gemenskapsorgan fastställs i den allmänna budgetförordningen, t.ex. i fråga om deras tjänsteförteckningar, tillämpningen av rambudgetförordningen för gemenskapsorgan, konsolideringen av deras redovisningar med kommissionens och Europaparlamentets befogenhet att bevilja ansvarsfrihet. Ovan nämnda rambudgetförordning innehåller bestämmelser för upprättandet och genomförandet av gemenskapsorganens budgetar, inklusive kontrollaspekter. För de sammanlagt 20 organ som finansieras via EU-budgeten är Europaparlamentet direkt ansvarigt för att bevilja ansvarsfrihet för respektive budgets genomförande. Utformningen av en personalpolitik för tillsynsmyndigheterna utgår från grundprinciperna i tjänsteföreskrifterna. Genom att varje myndighet enligt tjänsteföreskrifterna måste inrätta allmänna genomförandebestämmelser till dessa föreskrifter i samförstånd med kommissionen eftersträvas en konsekvent personalpolitik utan onödiga avvikelser mellan anställningsförfarandena och karriärmöjligheterna vid de olika myndigheterna (som del av samlingsbenämningen ”byråer” enligt tjänsteföreskrifterna, ö.a.). Det finns emellertid inga allmängiltiga regler för tillsynsmyndigheternas inrättande eller funktion.

De första tillsynsmyndigheterna, Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) och Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound), inrättades 1975. Under 1990-talet ledde det allt mer detaljerade arbetet med den inre marknaden till att en rad nya tillsynsmyndigheter bildades, med fokus på tekniska och vetenskapliga uppgifter, t.ex. prövning av växtsorter eller godkännande av mediciner. Ytterligare arbetsområden för EU ledde till att nya tillsynsmyndigheter inrättades, och allt fler medlemsstater fick möjlighet att stå värd för dem.

Det finns för närvarande 29 tillsynsmyndigheter, och förslag om ytterligare två har lagts fram (se bilaga). Tre av dessa deltar i förvaltningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och tre arbetar med frågor inom avdelning VI i EU-fördraget om polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Tillsynsmyndigheterna har totalt 3 800 anställda och en sammanlagd budget på 1 100 miljoner euro, varav ett bidrag från gemenskapen på cirka 559 miljoner euro[9]. De varierar mycket i storlek, från mindre än 50 anställda vid växtsortsmyndigheten till över 600 anställda vid den byrå som arbetar med varumärken.

Deras roller varierar också betydligt. Några av dem har befogenhet att fatta beslut med direkt effekt genom att tillämpa EU:s normer. Andra har till uppgift att bistå med tekniska råd som underlag för kommissionens beslut, och några är mer inriktade på att skapa nätverk mellan medlemsstaternas myndigheter.

Det har visat sig särskilt fördelaktigt att delegera uppgifter till tillsynsmyndigheter inom de områden där gemenskapen och medlemsstaterna har delad befogenhet, dvs. där ansvaret för att genomföra nya åtgärder på gemenskapsnivå behöver ledsagas av ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och EU. Genom att man i dessa fall skapar specialiserade organ sammanförs EU:s befogenheter på ett sätt som inte skulle vara möjligt om samma funktioner inrättades inom institutionerna.

Tillsynsmyndigheterna har också hjälpt vissa tredjeländer att bekanta sig med gemenskapslagstiftningen och få insyn i god praxis. Kandidatländer började delta i tillsynsmyndigheternas arbete redan år 2000[10], och samma möjlighet har senare utnyttjats för länderna på västra Balkan och partnerländerna inom ramen för gemenskapens grannskapspolitik.

Enligt nuvarande lagstiftningsram finns det tydliga och strikta gränser för tillsynsmyndigheternas befogenheter. De får till exempel inte ges befogenhet att anta allmängiltiga bestämmelser. Deras handlingsutrymme är begränsat till enskilda beslut inom specifika områden där det behövs teknisk expertis. Besluten måste fattas på klart definierade villkor och utan utrymme för skönsmässiga bedömningar i egentlig mening. Tillsynsmyndigheterna får inte heller ges befogenheter som kan inskränka det ansvar som fördraget uttryckligen tilldelar kommissionen, t.ex. att fungera som gemenskapsrättens väktare.

När det gäller tillsynsmyndigheter som bidrar till att anta eller förbereda beslut är en av avsikterna att ge de aktuella besluten ökad tyngd och legitimitet, genom att de specialiserade myndigheterna kan visa att de antagits på teknisk eller vetenskaplig grund. Myndigheterna måste basera sina beslut på expertkunskap och tillförlitligt underlag, och garantera god insyn och en hög grad av vetenskaplig kompetens. Dessa olika hänsyn kan också innebära en utmaning, eftersom den tekniska specialiseringen måste balanseras mot det krav på ansvarsskyldighet som bör omfatta alla offentliga organ.

Varje tillsynsmyndighet leds som regel av en styrelse, som har till uppgift att se till att de uppdrag som fastställs i grundrättsakten utförs korrekt. En direktör utses för att ansvara för den dagliga driften. Det är i regel styrelsen som tillsätter direktören och beslutar om arbetsprogram, budget och årsrapport.

Det finns olika regler för styrelsens storlek och sammansättning. Kommissionen är som regel företrädd, men är aldrig i majoritet. I vissa fall har kommissionens företrädare inte heller rösträtt. Med tanke på dessa faktorer finns det skäl att diskutera i vilken grad kommissionen kan hållas ansvarig för beslut som fattas av tillsynsmyndigheterna. Frågan om ansvar kompliceras ytterligare av att kommissionen även är inblandad i andra delar av tillsynsmyndigheternas arbete: den kan bidra med förteckningar över lämpliga kandidater till direktörsposten (” shortlist” ), lämna yttranden om arbetsprogrammet eller göra utvärderingar. Dessutom har kommissionens internrevisor samma befogenheter i förhållande till tillsynsmyndigheterna som i förhållande till kommissionens egna avdelningar[11].

Diskussionen om tillsynsmyndigheterna roll handlar alltså i hög grad om behovet av en klar och tydlig ansvarsskyldighet för verksamheten. Det har också förekommit frågor kring de övriga institutionernas förhållande till tillsynsmyndigheterna, till exempel om Europaparlamentets inflytande vid tillsättningen av direktörer och om vilken roll och vilket ansvar de styrelsemedlemmar som utsetts för att försvara särskilda intressen ska ha.

Tillsynsmyndigheterna har på ett värdefullt sätt bidragit till en effektiv förvaltning av EU:s politik. Många av dem har byggt upp en vetenskaplig och teknisk expertis som åtnjuter stor respekt, och har på så sätt hjälpt institutionerna att fatta ändamålsenliga beslut. I andra fall har tillsynsmyndigheternas roll varit att bidra med analys och skapa debatt på såväl EU-nivå som på internationell nivå. Deras arbete har på så sätt gjort det lättare för kommissionen att koncentrera sig på sina huvuduppgifter.

EN GEMENSAM RAM FÖR TILLSYNSMYNDIGHETERNAS VERKSAMHET

Med tanke på att antalet tillsynsmyndigheter stigit, samtidigt som deras uppgifter blivit allt mer mångskiftande, anser kommissionen att det vore fördelaktigt om man kunde enas om gemensamma ramar för deras verksamhet, bland annat för att klargöra och standardisera funktioner och arbetsmetoder. År 2005 föreslog kommissionen ett interinstitutionellt avtal om rambestämmelser för EU:s tillsynsmyndigheter[12]. Målet med detta utkast till avtal var att skapa gemensamma villkor för inrättande av tillsynsmyndigheter inom den första pelaren, för deras löpande verksamhet samt för kontrollen av dem. Även om tanken främst var att avtalet skulle gälla nya myndigheter som inrättas i framtiden, kan en del av de föreslagna grundreglerna vara relevanta även vid en översyn över de befintliga organens funktion, oavsett om detta sker under formella eller informella former. Trots ett allmänt stöd från Europaparlamentet körde dock förhandlingarna om avtalet fast under 2006, då rådet inte var berett att ge frågan tillräcklig uppmärksamhet, och sedan det uttryckts tvivel om huruvida ett interinstitutionellt avtal skulle vara rätt väg att gå.

De problem som det föreslagna interinstitutionella avtalet var avsett att avhjälpa återstår således. De stora skillnaderna mellan olika tillsynsmyndigheter vad gäller roll, struktur och profil skapar otydlighet i systemet och kan leda till tvivel på deras legitimitet och ansvarsskyldighet. Deras mycket varierande roller kan också skapa en oro för att de börjar agera på områden som egentligen tillhör de politiska instanserna inom EU. Institutionernas, och i synnerhet kommissionens, förhållande till tillsynsmyndigheterna kompliceras också av en brist på tydliga ramar och riktlinjer för ansvarsfördelningen.

Frågor som bör behandlas

Kommissionen anser att en gemensam ansats i någon form är nödvändig när det gäller styrelseformerna för tillsynsmyndigheternas arbete. Det kommer alltid att finnas skillnader mellan de olika tillsynsmyndigheterna: deras olika funktion, storlek och arbetssätt har inte utvecklats av en slump, utan speglar hur man försökt anpassa varje organisation efter de uppdrag den har att utföra. Man måste alltså sträva efter att balansera behovet av regler som är tillräckligt standardiserade för att skapa en samstämmighet när det gäller gemenskapsorganens roll i EU-strukturen mot de behov som följer av varje myndighets särdrag. I egenskap av offentliga EU-organ måste alla tillsynsmyndigheter organiseras i linje med principerna om ansvarsskyldighet och sund ekonomisk förvaltning. Även om budgetförordningen och tjänsteföreskrifterna tillämpas även på tillsynsmyndigheterna, förefaller det motiverat med vissa anpassningar med tanke på att tillsynsmyndigheterna är mycket mindre organisationer än EU-institutionerna.

En gemensam ansats i fråga om tillsynsmyndigheterna bör täcka följande områden:

- Tillsynsmyndigheternas uppdrag De vitt skilda roller som tillsynsmyndigheterna spelar inom sina olika områden gör att det aldrig kommer att kunna skapas en enhetlig modell för deras uppdrag. Myndigheterna kan dock indelas i några olika kategorier, och en förklaring av dessa kategorier kan förtydliga de olika myndigheternas roll.

Olika typer av tillsynsmyndigheter Det finns flera sätt att klassificera de olika tillsynsmyndigheterna. En bra utgångspunkt är att indela dem i några huvudgrupper enligt deras huvudsakliga funktioner. Även om varje myndighet kan ha flera olika funktioner är det ofta möjligt att identifiera en tyngdpunkt i verksamheten, och på den grunden indela dem på följande sätt (med etablerade förkortningar inom parentes)[13]: Myndigheter som fattar enskilda beslut med rättsligt bindande verkan för tredje man: Gemenskapens växtsortsmyndighet (CVPO), Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (OHIM), Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA)[14] och Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA)[15]. Myndigheter som bistår kommissionen och, där så krävs, medlemsstaterna med teknisk eller vetenskaplig rådgivning eller med inspektionsrapporter: Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA)[16], Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA), Europeiska järnvägsbyrån (ERA) och Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA). Myndigheter med operativa funktioner: Europeiska byrån för återuppbyggnad (EAR), Europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS (GSA), Gemenskapens kontrollorgan för fiske (CFCA), Frontex, Eurojust, Europol och Europeiska polisakademin (CEPOL). Myndigheter som ansvarar för att samla in, analysera och vidarebefordra objektiv, tillförlitlig och lättillgänglig information, och/eller att bidra till att skapa nätverk: Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop), Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound), Europeiska miljöbyrån (EEA), Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (ETF), Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCCDA), Europeiska arbetsmiljöbyrån (EU-OSHA), Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa), Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) och Europeiska jämställdhetsinstitutet. Organ som utför tjänster till andra institutioner och organ: Översättningscentrum (CDT). |

- Struktur och arbetssätt Ett mer standardiserat förhållningssätt till hur tillsynsmyndigheternas arbete bör styras kan leda fram till vissa standardregler för styrelsens och direktörens uppgifter, samt för planeringen och rapporteringen av arbetet. Det skulle också kunna bidra till att klargöra deras förhållande till EU-institutionerna och till medlemsstaterna.

- Ansvarsskyldighet och frågan om tillsynsmyndigheternas förhållande till övriga institutioner Rutinerna för att ställa tillsynsmyndigheter till ansvar för sin verksamhet bör stå klara såväl för institutionerna som för myndigheterna själva. Detta bör bland annat omfatta krav på rapportering och revision, kontakter med berörda aktörer samt svar på frågor från parlamentet. Ledningen för varje myndighet måste också följa grundprinciperna för god förvaltning, för att förebygga risker på bästa sätt. Det bör också finnas konsekventa regler för hur myndigheternas arbete ska utvärderas.Framför allt får kommissionens ansvarsskyldighet i fråga om en tillsynsmyndighets verksamhet inte gå utöver dess faktiska inflytande över den. Kommissionen kommer vidare att se över sina interna rutiner för att se till att kontakterna med tillsynsmyndigheterna fungerar tillfredsställande, liksom dess egna avdelningars roll i sammanhanget. Man bör också diskutera vissa frågor som rör Europaparlamentets och rådets förhållande till tillsynsmyndigheterna – utöver deras roll som lagstiftare när varje myndighet inrättas och deras roll i budgetförfarandet – t.ex. Europaparlamentets inblandning i tillsättningen av styrelsemedlemmar och direktörer vid enskilda myndigheter.

- Tillsynsmyndigheternas arbete och strävan efter bättre lagstiftning Eftersom tillsynsmyndigheterna ingår i EU:s förvaltningsstruktur är det viktigt att även de tillämpar de moderna principerna för bättre lagstiftning, bland annat genom att koncentrera sig på sina huvuduppgifter, ta hänsyn till behovet av att samråda med berörda aktörer och ge återkoppling till dessa, samt att organisera sitt arbete på ett insynsvänligt sätt, så att resultaten kan mätas tydligt såväl av institutionerna som av andra berörda aktörer.

- Förfarandet för att inrätta respektive avveckla tillsynsmyndigheter Det kan finnas fördelar med att bättre reglera processen för att inrätta en ny tillsynsmyndighet, och bland annat fastställa att kommissionen bör genomföra en konsekvensbedömning innan den lägger fram sitt förslag. Vidare behöver värdlandets ansvar förtydligas, t.ex. i fråga om lämpliga skolarrangemang för personalens barn[17]. Man skulle också kunna utarbeta kriterier för när en tillsynsmyndighet anses ha uppfyllt sitt syfte och kan avvecklas.

- Kommunikationsstrategi Det kan finnas fördelar med att enas om ramarna för tillsynsmyndigheternas kommunikationsstrategi, för att bidra till att öka allmänhetens insikt i deras arbete och garantera att varje myndighets kommunikationspolitik stämmer överens med EU:s allmänna arbetssätt på området.

Hur gemensamma ramar kan skapas

Det har inte gått att nå tillräckliga framsteg med förhandlingarna om kommissionens utkast till interinstitutionellt avtal. Kommissionen har därför för avsikt att dra tillbaka förslaget och ersätta det med en inbjudan till diskussion mellan institutionerna, med målet att enas om en gemensam ansats.

- Nästa steg borde därför vara att inrätta ett forum där de tre institutionerna kan göra en gemensam politisk bedömning av sina erfarenheter av tillsynsmyndigheterna och deras plats i EU-förvaltningen. Detta skulle kunna öppna för en samsyn på tillsynsmyndigheterna och på varje institutions ansvar i förhållande till dem. Kommissionen föreslår därför att en interinstitutionell arbetsgrupp inrättas för detta ändamål. Som underlag för diskussionen kan man till en början utgå från de studier och rapporter om tillsynsmyndigheternas verksamhet som kommissionen redan har lagt fram för Europaparlamentet under budgetförfarandet för 2008[18], samt Europeiska revisionsrättens rapporter.

- Efter det att arbetet med en öppen diskussion mellan institutionerna inletts i syfte att nå fram till en gemensam vision för tillsynsmyndigheterna, borde nästa steg vara att slutsatserna av diskussionen sammanställs och offentliggörs i någon form. Kommissionen är fortfarande öppen för möjligheten till ett interinstitutionellt avtal, i antingen rättsligt bindande eller icke-bindande form. Det övergripande målet bör emellertid vara att nå fram till ett politiskt samförstånd. Med tanke på tillsynsmyndigheternas varierande karaktär verkar det inte lämpligt att använda den rättsliga ramen för genomförandeorganen som modell. Tills vidare kommer kommissionen att använda huvudprinciperna i det tidigare förslaget till interinstitutionellt avtal som grund för sitt eget förhållningssätt.

- Parallellt kommer kommissionen att inleda en omfattande utvärdering av tillsynsmyndigheterna. Genom att utvärderingen kommer att ha en övergripande karaktär och omfatta samtliga myndigheter blir den ett nyttigt underlag för debatten om den framtida utvecklingen av systemet med tillsynsmyndigheter och andra gemenskapsorgan.[19] Genom den nya utvärderingen kommer EU-institutionerna att kunna granska de faktiska effekterna av inrättandet och driften av EU:s tillsynsmyndigheter. Kommissionen har för avsikt att avlägga rapport om resultaten av utvärderingen 2009–2010.

- För att hålla underlaget för utvärderingen stabilt har kommissionen beslutat att inte lägga fram några förslag till nya tillsynsmyndigheter förrän resultaten av utvärderingen är klara. Förberedelserna för de tillsynsmyndigheter som redan är under diskussion mellan institutionerna kommer att fortsätta som planerat, bland annat de förslag som lagts fram inom områdena energi och telekommunikationer, liksom inom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor[20]. Arbetet med förändringar i de befintliga myndigheternas befogenheter kommer också att gå vidare som avsett. Genom detta tillvägagångssätt bör alla institutioner, med stöd av resultaten av utvärderingen, kunna skapa sig en god uppfattning om vilka effekter och konsekvenser inrättandet och driften av tillsynsmyndigheterna haft för EU. Detta bör i sin tur bana vägen för en mer sammanhållen ansats i fråga om de framtida villkoren för dessa myndigheters arbete.

- Den ansats man enas om bör vara tillämplig på alla tillsynsmyndigheter, med hänsyn tagen till deras respektive särdrag. Detta kan således också komma att kräva anpassningar av grundrättsakterna för befintliga myndigheter.

SLUTSATS

Kommissionen anser att EU:s tillsynsmyndigheter kan tillföra ett betydande mervärde till EU:s förvaltningsstruktur. Hittills har emellertid deras potential i viss mån hämmats av det faktum att det saknas en gemensam vision för deras roll och funktioner.

Kommissionen inbjuder därför Europaparlamentet och rådet till en ingående diskussion, med målet att enas om tillsynsmyndigheternas framtida roll i EU-strukturen. Kommissionen föreslår att man inrättar en ny interinstitutionell arbetsgrupp, för att diskutera de centrala frågeställningar som är relevanta för alla tillsynsmyndigheter, och med utgångspunkt från dessa enas om ett antal gemensamma grundregler. Vidare har kommissionen för avsikt att

- dra tillbaka sitt förslag om ett interinstitutionellt avtal,

- genomföra en övergripande utvärdering av tillsynsmyndigheterna senats före utgången av 2009, och snarast möjligt underrätta Europaparlamentet och rådet om resultaten,

- avstå ifrån att föreslå nya tillsynsmyndigheter innan utvärderingen är klar (slutet av 2009),

- se över sina interna system för förbindelser med tillsynsmyndigheterna, samt se över metoden för konsekvensbedömning före inrättandet av sådana myndigheter.

Kommissionen anser att ett effektivt fungerande system med tillsynsmyndigheter kan ge ett värdefullt bidrag till genomförandet av EU:s politik, och menar därför att de tre institutionerna bör arbeta tillsammans för att skapa en tydlig och samlad vision för dessa myndigheters roll i EU:s arbete. [pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic][pic]

[1] Det finns för närvarande 29 organ av denna typ, och förslag har lagts fram om inrättandet av ytterligare två (se bilaga).

[2] Se bilaga.

[3] Rådets förordning (EG) nr 58/2003 av den 19 december 2002 om stadgar för de genomförandeorgan som ansvarar för vissa uppgifter som avser förvaltningen av gemenskapsprogram (EUT L 11, 16.1.2003).

[4] Skrivelse av den 16 oktober 2007 från Dalia Grybauskaité, ledamot av kommissionen till Reimer Böge, ordförande för Europaparlamentets budgetutskott, DGE/ef (2007)585.

[5] För Exekutiva byrån för intelligent energi genomfördes dock en utvärdering med positiva resultat 2006.

[6] SEK(2007) 530 "Planning & optimising Commission human resources to serve EU priorities" (planering av personalresurser i syfte att fördela dem på bästa sätt för att möta EU:s prioteringar).

[7] Av de 23 tillsynsmyndigheter som inrättats med stöd av EG-fördraget har 12 sin rättsliga grund i artikel 308, medan övriga har inrättats med stöd av olika sektorsbestämmelser i fördraget. Sammanlagt 8 har antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Bilagan innehåller en komplett förteckning över tillsynsmyndigheterna.

[8] De organ som inrättats inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken finansieras direkt av medlemsstaterna.

[9] Sifferuppgifterna gäller endast organ som inrättats med stöd av EG-fördraget samt dem som arbetar med polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, exklusive Europol som enligt nuvarande regler finansieras direkt av medlemsstaterna. De organ som arbetar med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken står helt under rådets kontroll, och hela finansieringen kommer från medlemsstaterna.

[10] Meddelande av den 20 december 1999, KOM(1999) 710.

[11] Artikel 185.3 i budgetförordningen (förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002).

[12] KOM(2005) 59, 25.2.2005.

[13] De organ som inrättats inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) tas inte upp här.

[14] Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) bistår också kommissionen och, där så krävs, medlemsstaterna med direkt assistans i form av vetenskaplig och teknisk rådgivning och/eller inspektionsrapporter.

[15] Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) bistår också kommissionen och, där så krävs, medlemsstaterna, i form av vetenskaplig och teknisk rådgivning och/eller yttranden.

[16] Till Europeiska sjösäkerhetsbyråns (EMSA) uppdrag hör också omfattande operativa insatser (särskilt insatser mot föroreningar till sjöss).

[17] Detta krav följer redan av punkt 47 i det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och av punkterna 27–30 om i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

[18] Relevanta är framför allt (i) sammanfattningen av de utvärderingar som utförts vid olika tillsynsmyndigheter och organ, och (ii) sammanfattningen av den nuvarande situationen och planeringen av framtida utvärderingar.

[19] Mer begränsade studier av detta slag (dvs. där flera organ är föremål för samma studie) har redan utförts av kommissionen, t.ex. den ”metastudie” om decentraliserade organ som utfördes 2003 och den studie som nu pågår, båda på grundval av befintliga utvärderingsrapporter om decentraliserade organ.

[20] Det sistnämnda avser ett förslag till ett organ med ansvar för driften av Schengens informationssystem (SIS II), Informationssystemet för viseringar (VIS) och Eurodac samt för utveckling och drift av andra stora datasystem, samt ett förslag till ett nytt europeiskt stödkontor för asylfrågor. Konsekvensbedömningar och genomförandestudier för dessa förslag pågår.