30.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 224/11

1.1

EESK vill berömma kommissionen för den strama omarbetningen av många komplexa direktiv till ett tydligt dokument samtidigt som man tagit hänsyn till reglerna för de omarbetade delarna. Eftersom EU i sin rättsliga ram inte bara bör rikta in sig på tillsynspolitiken, som handlar om kapitalets roll när försäkringstjänster tillhandahålls, tjänster som är viktiga för Europas näringsliv och medborgare på många andra sätt, förbehåller sig EESK rätten att i lämplig tid framföra sina synpunkter på nya aspekter på relationen mellan konsumenterna och (åter)försäkrarna, mer specifikt inom ramen för de initiativ rörande finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag som kommissionen nyligen lagt fram.

EESK uppmanar kommissionen att fortsätta harmonisera de rättsliga aspekterna på förhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren, på samma sätt som nu sker inom den gemensamma referensramen under ledning av GD Hälsa och konsumentskydd.

1.2

Kommittén stöder i stora drag kommissionens förslag till ett direktiv om SOLVENS II och ställer sig positiv till det omfattande samråd som föregått det. Kommissionens tillvägagångssätt har legat i linje med de principer för bättre lagstiftning som kommissionen fastställt för sig själv. Vid samråd om sådana reformer bör man dock ta vederbörlig hänsyn till arbetstagarnas och konsumenternas synpunkter. Dessa är klart intresserade av förfarandets resultat. EESK uppmanar kommissionen att utveckla särskilda forum, som Finuse (forum för användare av finansiella tjänster), för detta samråd.

1.3

Kommittén ställer sig positiv till att man vid bedömningen av försäkringsbolagens finansiella situation valt att använda sig av en ekonomisk riskbaserad metod för att bedöma solvenskapitalkraven samt en metod där man ser till balansomslutningen och gör en fullständig ekonomisk värdering av bolagens tillgångar och skulder. Syftet med detta är att man ska kunna göra en korrekt bedömning av den verkliga underliggande riskexponeringen och riskreduceringsinstrumenten inom företagen. Detta tillvägagångssätt är inte bara ekonomiskt riktigt utan har också den fördelen att man undviker möjligheter till tillsynsarbitrage och samtidigt skapar samma tillfredsställande skyddsnivå för alla försäkringstagare i hela Europa, oavsett vilken rättslig form bolaget har, hur stort det är eller var det befinner sig.

1.4

Kommittén ställer sig mycket positiv till att man inför trepelarsystemet i tillsynsverksamheten. Detta ligger i linje med kapitalkraven enligt Basel II, som införts inom banknäringen, samtidigt som man erkänner försäkringsbranschens särdrag. EESK vill understryka vikten av att man inte bara fastställer kvantitativa riskbaserade kapitalkrav utan lägger till den samlade tillsynsbedömningen och de kvalitativa kraven (andra pelaren) och inför principer med bestämmelser om tillsynsrapportering och offentliggörande av information (tredje pelaren), så att tillsynen av försäkringsföretagen blir tillfredsställande.

1.5

Kommittén ställer sig positiv till att man inför ett solvenssystem som grundar sig på två kapitalkrav, solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, där varje krav har sitt eget syfte. Solvenskapitalkravet visar vilken kapitalnivå en enhet bör eftersträva under normala driftsvillkor, medan minimikapitalkravet visar den kapitalnivå vid vilken den yttersta formen av tillsynsåtgärder ska aktiveras. Kommittén skulle önska att nivå II-bestämmelserna skapade ytterligare klarhet kring villkoren för en förenklad beräkning av solvenskapitalkravet (artikel 108) och kring de omständigheter som skulle utlösa en begäran om ytterligare solvenskapital.

1.6

EESK anser att beräkningarna av minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet bör avpassas till varandra och att båda därför bör grunda sig på en riskkänslig strategi. På det viset kan man genomföra en stegvis upptrappning av insatserna, så att både försäkringsbolaget i fråga och tillsynsmyndigheten har tillräckligt med tid på sig för att vidta lämpliga åtgärder och lösa situationen vid avsteg från solvenskapitalkravet.

1.7

Kommittén ställer sig positiv till att proportionalitetsprincipen tagits med i det föreslagna direktivet. Detta skulle göra det möjligt för alla företag att tillämpa SOLVENS II. Kommittén skulle önska att nivå II-bestämmelserna skapade ytterligare klarhet kring denna allmänna proportionalitetsprincip (artikel 28.3), så att kraven och vid behov även de korrigerande åtgärderna kan tolkas på ett säkrare sätt. Detta får dock inte leda till stelhet i lagstiftningen. EESK anser att denna princip bör tillämpas effektivt och enhetligt i hela Europa och att det bör finnas reella möjligheter att säkerställa detta genom administrativa förfaranden eller, vid behov, i domstol.

1.8

EESK är av den bestämda uppfattningen att kommissionen bör värna om mångfalden på försäkringsmarknaden genom att ta hänsyn till små och medelstora försäkringsföretag samt ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringskooperativ. Eftersom många av dessa är verksamma inom nischmarknader är det enligt EESK mycket viktigt att man tillåter viss flexibilitet i standardförfarandet och godtar möjligheten att t.ex. använda egna, mer relevanta uppgifter och allmänt vedertagna metoder, dock utan att den rättvisa konkurrensen mellan försäkringsföretag blir lidande. Man bör undersöka och beakta de ömsesidiga försäkringsbolagens möjligheter att uppmana sina medlemmar att stötta upp bolagets solvens, något som man kunnat notera exempel på i praktiken.

1.9

EESK erkänner vikten av att man utövar tillsyn över försäkringskoncerner som, även om de är förhållandevis små om man ser till antalet företag, ändå utgör en stor del av EU:s försäkringsmarknad. EESK anser därför att införandet av grupptillsyn vore ett stort steg framåt och skulle göra det möjligt för alla grupptillsynsmyndigheter och andra berörda tillsynsmyndigheter att bättre förstå riskprofilen hos koncernen som helhet. Maximal harmonisering och maximal insyn hos dessa tillsynsmyndigheter och en tydlig ansvarsfördelning mellan dem rekommenderas.

1.10

Kommittén ställer sig positiv till att man inför ett valfritt system som gör det möjligt för koncernerna att förenkla sin kapitalförvaltning på koncernnivå, vilket innebär att kapitalet blir mer rörligt inom koncernen och att det finns ett praktiskt och överskådligt system som gör att koncernen kan dra nytta av att diversifieringseffekter på koncernnivå erkänns utan att detta påverkar nivån på kapitalkraven för dotterbolagen inom koncernen. Man kommer att behöva se till de faktiska kapitalnivåerna hos dotterbolagen inom koncernen, eftersom en del av dessa kommer att täckas av deklarationer om grupptillskott snarare än av tillgängliga likvida tillgångar eller motsvarande. EESK noterar att diversifieringseffekter inom en koncern endast kommer att erkännas om man använder förstahandsmetoden för beräkning av solvenskapitalkravet och att förslaget också torde göra det möjligt att erkänna diversifieringseffekter inom en koncern utan att grupptillskott används.

1.11

Kommittén anser att man bör utvärdera effekten av det valfria systemet på den lokala konkurrensen, konsumentskyddet i normala situationer och krissituationer (skyddet bör inte vara lägre än det skydd som ges inom ramen för standardsystemet) och klarheten i rättsliga och praktiska frågor (också när det gäller säkerheten i gränsöverskridande överföringar av medel mellan olika bolag inom samma koncern, dvs. eventuella rättsliga begränsningar i en medlemsstat av rätten att föra över kapital (grupptillskott) till ett dotterbolag i en annan medlemsstat).

1.12

EESK förväntar sig att myndigheterna inom nivå II tar hänsyn till resultaten av den fjärde fasen i den kvantitativa konsekvensstudie (QIS4) som pågick när detta yttrande antogs.

1.13

EESK anser att tillämpningen av direktivet måste vara enhetlig, så att man kan undvika överimplementering, eller ”goldplating”, och motstridiga strategier i form av alternativ som kan äventyra en enhetlig tillsynspolitik på den inre marknaden.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att se till att tillsynspraxis blir förutsägbar, så att försäkringsföretagen får veta vilken säkerhet de kan förvänta sig när de utvecklar sin risk- och solvensstrategi.

1.15

EESK erkänner vikten för SOLVENS II av sådana riskreduceringsaspekter som att försäkringsgivare och försäkringspooler får dela med sig av tillförlitliga uppgifter. Dessa underlättar nya och mindre aktörers tillträde till marknaden och gör det möjligt för dem att öka sin kapacitet och reducera osäkerhetsmarginalerna på sina premier. EESK uppmanar därför kommissionen att ta hänsyn till detta vid sin översyn av förordningen om gruppundantag för försäkringsbranschen.

1.16

EESK vill uttrycka sin uppskattning av kommissionen och de Lamfalussy-kommittéer som varit involverade för den ledande roll de tagit på sig i denna reformprocess genom att tillämpa bästa praxis och öka medvetenheten på hela den europeiska marknaden. Det föreslagna direktivet är en verklig referens för många andra förvaltningssystem och finansiella tjänstebranscher. Vid samråd om sådana reformer bör man dock ta vederbörlig hänsyn till arbetstagarnas och konsumenternas synpunkter. Dessa är klart intresserade av förfarandets resultat. EESK uppmanar kommissionen att utveckla verkliga forum, som Finuse (forum för användare av finansiella tjänster), för detta samråd.

1.17

EESK uppmanar kommissionen att föra upp solvensbestämmelserna för andra företag som tillhandahåller liknande finansiella tjänster, oavsett deras natur, på samma nivå som SOLVENS II-direktivet enligt principen om ”samma risker, samma regler”. Med tanke på rörligheten på de finansmarknaderna får konsumenterna eller förmånstagarna inte nekas samma höga nivå av solvensskydd. Det krävs också lika villkor när det gäller solvenskapitalkraven för att man ska kunna främja rättvis konkurrens på finansmarknaden.

1.18

SOLVENS II-principerna bör tjäna som referens när man inför nya solvensnormer, t.ex. inom ramen för översynen av direktivet om tjänstepensionsinstitut (2) 2008, framför allt när skyldigheterna för privata pensionsbolag i hela EU ska fastställas.

2.1

Med förslaget till direktiv om en ny solvensram för privata försäkrings- och återförsäkringsbolag, SOLVENS II, införs ett reviderat system som ska leda till ett bättre skydd av försäkringstagare och förmånstagare, större integration på EU:s gemensamma försäkringsmarknad och ökad internationell konkurrenskraft hos försäkringsbranschen som helhet och hos de enskilda återförsäkringsföretagen inom EU. I förslaget sammanfattas samtidigt flera generationer av försäkringsdirektiv i ett enda omarbetat direktiv. Denna ram ska tillämpas på både försäkrings- och (åter)försäkringsföretag.

2.2

Genom ett ingående och kontinuerligt samråd med alla berörda parter har kommissionen och Lamfalussy-kommittéerna, som omfattar lagstiftare och tillsynsmyndigheter, tagit på sig en ledande roll när det handlar om att skapa avancerade metoder i en global miljö, framför allt på området finansiella tjänster. Detta har lett till att SOLVENS II har blivit en av världens mest sofistikerade samlingar av bestämmelser om försäkringsföretags solvens och att Europa ligger långt före de flesta andra rättssystem. Vid samråd om sådana reformer bör man dock ta vederbörlig hänsyn till arbetstagarnas och konsumenternas synpunkter. Dessa är klart intresserade av förfarandets resultat. EESK uppmanar kommissionen att utveckla verkliga forum, som Finuse (forum för användare av finansiella tjänster), för detta samråd.

3.1

Den solvensram som föreslås syftar till att öka den finansiella stabiliteten och tillförlitligheten på den europeiska försäkringsmarknaden. Tanken är att detta ska öka konkurrenskraften hos försäkringsbranschen inom EU som helhet men också hos enskilda (åter)försäkringsföretag. Det kommer också konsumenten till godo i form av ökad säkerhet. Tillförlitliga försäkringsmarknader är av central betydelse för EU:s sociala och ekonomiska system.

3.2

Först och främst fungerar försäkringar som ett verktyg för både individuellt och kollektivt skydd. Försäkringsföretagens kunder omfattar privata hushåll, små och medelstora företag, storföretag, föreningar och offentliga myndigheter. Försäkringsbolagens åtaganden avser såväl dem som faktiskt köper försäkringstjänsterna som deras anhöriga och tredjeparter. Kommittén är särskilt medveten om vilken inverkan detta har på EU-medborgarnas vardagsliv. Vid sidan om sin betydelse på marknaden för skydd i händelse av dödsfall har försäkringsbranschen blivit en viktig tillhandahållare av sparprodukter. Försäkringsbolagen deltar i förvaltningen av de sociala trygghetssystemen, för t.ex. pensioner (de nordiska länderna), ersättning vid arbetsolyckor (BE, FI, PT) och nationella sjuk- och hälsovårdssystem (IE, NL), ofta inom en ram där även arbetstagarrepresentanter deltar. Försäkringsbolagen tillhandahåller löneförmåner som håller på att bli allt viktigare för arbetstagarna – en viktig aktör. Man kan försäkra sig mot nya risker, t.ex. naturkatastrofer och terrorism samt skörderelaterade risker, ibland genom partnerskap mellan (åter)försäkrare och regeringar.

3.3

Försäkringsmarknaden fungerar som en viktig hävstång för ekonomin som helhet, den stöder initiativ och skapar förtroende, och den är en viktig ekonomisk faktor i sig själv, eftersom den skapar arbetstillfällen för nästan en miljon arbetstagare i Europa (3). Kommissionen har uppskattat att det föreslagna direktivet kommer att leda till extra investeringar på 2-3 miljarder euro för försäkringsgivare och tillsynsmyndigheter. Man förväntar sig att en mycket stor del av dessa investeringar kommer att läggas på mänskligt kapital i syfte att skapa bestående lokala arbetstillfällen som kräver höga kvalifikationer (t.ex. riskhanterare, aktuarier, IKT-experter och tillsynsansvariga). EESK anser att denna investering bör leda till ett mervärde för alla aktörer, även konsumenterna och förmånstagarna.

3.4

Utöver denna direkta sysselsättning bidrar försäkringsförmedling genom försäkringsagenter och försäkringsmäklare och deras anställda med ytterligare en miljon arbetstillfällen.

Genom att de investerar för mer än 6 500 miljarder euro (4) är försäkrings- och återförsäkringsföretagen viktiga institutionella investerare. Som sådana förvandlar de individuella premier till en pool av finansiella tillgångar, i lämplig proportion till riskerna och för försäkringstagarnas och förmånstagarnas säkerhet på medellång och lång sikt.

3.5

Hushåll, små och medelstora företag, storföretag, föreningar och offentliga organ bidrar med premier som motsvarar mer än 5 % av BNP för livförsäkringar (5) och mer än 3 % för skadeförsäkringar. Till och med på mogna marknader överstiger tillväxttakten inom försäkringsbranschen för det mesta tillväxten i ekonomin som helhet. Försäkringsgivarnas investeringar står för mer än 50 % av BNP (6), hälften i tillgångar och lån med fast avkastning (7), medan försäkringsgivarnas samlade investeringar i instrument med rörlig avkastning motsvarar ungefär en fjärdedel av värdet på den europeiska aktiemarknaden (8).

3.6

Även om det skett många sammanslagningar inom försäkringsbranschen på sista tiden, finns det fortfarande cirka 5 000 försäkringsbolag i Europa (9). Stora finansiella koncerner kan ha olika försäkringsdotterbolag i olika länder. Koncernstrukturer inom försäkringsbranschen kan innefatta olika typer av verksamhet inom försäkringsbranschen (återförsäkring, livförsäkringar och/eller skadeförsäkringar, försäkringsförmedling) eller i ett bredare sammanhang av finansiella tjänster (t.ex. bankverksamhet, sammanslagen bank- och försäkringsverksamhet och hypotekslån). Koncernerna kan dessutom bestå av ett moderbolag och dotterbolag men också omfatta samriskföretag, holdingstrukturer m.m. De 20 största koncernerna tar in ungefär hälften av premieinkomsterna i Europa (10). En viktig marknadsandel finns också hos de ömsesidiga försäkringsbolagen och försäkringskooperativen. De senare har ofta naturliga band till ett stort antal organisationer inom det civila samhället och står för 30 % av de sammanlagda premieinkomsterna i Europa (11).

3.7

Den nuvarande finansiella krisen, som uppstått till följd av subprime-lån i USA, understryker behovet av sunda och omfattande solvensnormer, som gör att försäkringsbolagen kan uppfylla sina åtaganden, även under tryck utifrån. Regler, förvaltningsmetoder och stresstester bidrar till att uppfylla detta mål.

4.1

Kommissionen har ägnat mycket tid och arbete åt att utarbeta Solvens II-direktivet i linje med programmet för bättre lagstiftning och har tagit hänsyn till de regler som styr rättsaktens omarbetade delar. Genom flera kvalitativa och kvantitativa konsekvensanalyser samt rådfrågningar har man säkerställt att många av de farhågor som näringslivet och tillsynsmyndigheterna hyste har beaktats. Nya detaljerade granskningar och rådfrågningar är på väg.

4.2

Kommissionens förslag är ett så kalla ”Lamfalussy”-direktiv som grundas på de fyra nivåerna i Lamfalussys struktur för finansiella tjänster. Bestämmelserna för nivå 1 i direktivet är principbaserade och utgör grunden för antagandet av tillämpningsbestämmelser på nivå 2 samt innehåller dessutom anvisningar för tillsynskonvergens på nivå 3. Syftet med detta angreppssätt är att göra det möjligt att snabbt anpassa det nya systemet till förändringar på marknaden, den internationella utvecklingen av regleringen av redovisning och (åter)försäkringsverksamhet, teknisk utveckling och nya metoder. Ett fastställande av detaljerade beräkningsspecifikationer i direktivets artiklar skulle äventyra själva syftet med denna innovativa lagstiftningsprocess. Nivå 2 och 3 är bättre lämpade för detta.

4.3

Det nya ordningen har en trepelarstruktur som liknar kapitalkraven för banksektorn i Basel II, men avspeglar samtidigt försäkringsbranschens särdrag. Den första pelaren (artiklarna 74–142) definierar kvantitativa finansiella krav, den andra pelaren (artiklarna 27–34, 36–38, 40–49 och 181–183) behandlar tillsynsöversynsprocessen samt kvalitativa krav och den tredje pelaren (artiklarna 35, 50–55) reglerar tillsynsrapportering och offentliggörande. De tre pelarna är inte fristående utan kompletterar varandra för att målsättningarna ska uppnås. Man bör därför ta hänsyn till samspelet mellan bestämmelser under olika pelare.

4.4

Översynen av den nuvarande solvensordningen har setts som ett tillfälle att omarbeta 13 (åter)försäkringsdirektiv till ett enda förenklat direktiv där de nya solvensreglerna har tagits med. Direktivet innehåller en rad mindre väsentliga ändringar som syftar till att förbättra ordalydelsen i det föreslagna direktivet. Artiklar eller delar av artiklar som har blivit föråldrade har strukits.

5.1

De senaste trettio åren har flera generationer av EU-direktiv gett upphov till en (åter)försäkringsmarknad som styrs av gemensamma regler, bl.a. principerna om ömsesidigt erkännande och hemlandstillsyn. Direktiven har skapat en marknad som inte bara är öppen för EU-operatörer och har uppmuntrat försäkringsgivare inom EU att utvidga till marknader utanför unionen, främst i Nordamerika, Asien och länder som kan komma ifråga för ett framtida EU-medlemskap.

5.2

Den mycket avancerade föreslagna solvensordningen är en garanti för ekonomiskt sunda försäkringsgivare som är i stånd att hantera oförutsedda händelser och således kan uppfylla sina kontraktsmässiga förpliktelser gentemot försäkringstagarna och garantera ett stabilt finansiellt system. Det är dock viktigt att betona att alla som köper sådana finansiella tjänster förtjänar utökat skydd av detta slag. Ett antal marknadsaktörer omfattas inte av försäkringsförordningen, t.ex. tjänstepensions-, spar- och investeringsinstitut.

5.3

Harmoniserade solvensregler skapar förtroende, inte bara bland konsumenterna utan även bland tillsynsorganen. Det förtroendet är av avgörande betydelse för att en europeisk marknad med ömsesidigt förtroende och hemlandstillsyn ska fungera i praktiken. EU:s befintliga solvensregler (Solvens I) är emellertid föråldrade. De tar inte hänsyn till de specifika riskerna för tillhandahållaren av försäkringsskyddet och ställer därför likvärdiga solvenskrav på företag med olika riskprofil. Dessutom fokuserar de nuvarande solvensbestämmelserna främst på efterlevnaden av de finansiella kraven, genom ett regelbaserat angreppssätt snarare än genom god förvaltning, och hanterar inte grupptillsynen i tillräcklig omfattning. Vidare ger EU-regelverket fortfarande medlemsländerna alltför stort utrymme för nationella variationer, vilket påverkar tillsynen av multinationell verksamhet och lika konkurrensvillkor negativt. På grund av dessa brister har den internationella och den sektoröverskridande utvecklingen inom näringslivet gått om den nuvarande ordningen. De nya solvensnormerna som fastställs i direktivet speglar med andra ord en trend som redan etablerats av riskmedvetna operatörer och tillsynsorgan i olika länder.

5.4

I motsats till Solvens I-ramverket fokuserar reformen på den faktiska kvaliteten på riskförvaltningen i företaget samt på principer och målsättningar, snarare än på regler som inte tar hänsyn till företagets specifika riskprofil.

Direktivet tar dessutom sikte på att skapa enhetliga tillsynsmetoder i hela EES.

5.5

Den nya ordningen kommer främst att förse tillsynsmyndigheter och försäkringsgivare med sofistikerade solvensinstrument, inte bara för att kunna hantera oförutsedda händelser som rör försäkringsrisker som t.ex. översvämningar, stormar eller omfattande trafikolyckor utan även marknadsmässiga risker, kreditrisker och verksamhetsrelaterade risker. Till skillnad från den nuvarande lagstiftningen kommer försäkringsgivare och återförsäkrare att vara skyldiga att reservera kapital i proportion till den samlade solvensrisken, med beaktande av både kvantitativa och kvalitativa aspekter som påverkar företagets risknivå.

5.6

Det tillvägagångssätt med ökad riskmedvetenhet som ligger till grund för ordningen syftar till att säkerställa att hänsyn tas till verklig riskexponering och riskminskande åtgärder, och därigenom undanröja möjligheterna till tillsynsarbitrage som kan leda till ändrat eller försvagat skydd för försäkringstagaren. Detta betyder också att kapitalkraven bör skapa möjligheter för en optimal kapitalfördelning och incitament för bättre intern riskförvaltning.

5.7

I Solvens II-direktivet betonas för det andra det ansvar som försäkringsbolagens ledning har för att säkerställa en sund riskförvaltning och eftersträvas en förbättring av sektorns goda praxis. Ledningen kommer att bli tvungen att fokusera på att aktivt kartlägga, vidta åtgärder och förvalta riskerna samt bedöma den eventuella utvecklingen framåt, t.ex. nya affärsplaner eller risker för katastrofer som kan påverka företagets finansiella ställning. Den föreslagna reformen kommer dessutom att kräva att de bedömer sitt behov av kapital utifrån samtliga risker med hjälp av en egen risk- och solvensbedömning (ORSA). Inom ramen för översynen av tillsynsprocessen (SPR) kommer samtidigt fokus för tillsynsinstanserna att flyttas från en formalistisk syn på kravefterlevnaden och kapitalövervakningen till utvärdering av försäkringsgivarnas riskprofiler och kvaliteten på deras riskförvaltning och ledningssystem t.ex. genom mekanismer för tidig varning och stresstest. Parallellt med detta uppmuntrar direktivet till samarbete och konvergens på tillsynsområdet, t.ex. genom att stärka den roll som kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (CEIOPS) spelar som ett led i att harmonisera tillsynen för finansiella tjänster, något som EESK stöder.

5.8

En tredje viktig aspekt är försöken att förbättra effektiviteten vad gäller tillsyn över försäkringsgrupper med hjälp av en grupptillsynsmyndighet i hemlandet. Grupptillsynen kommer att garantera att riskerna som rör grupper inte förbises samtidigt som grupperna kan effektivisera sin verksamhet och alla försäkringstagare garanteras en hög skyddsnivå. Grupptillsynsmyndigheten kommer att få särskilda ansvarsuppgifter som ska utföras i nära samarbete med de berörda nationella tillsynsmyndigheterna och även ansvara för att hitta lösningar i ett begränsat antal frågor. Lokala tillsynsmyndigheter uppmuntras att aktivt delta i tillsynskollegiets arbete, eftersom de har medbestämmanderätt så länge en överenskommelse kan nås. Det innebär att ett annat tillvägagångssätt måste användas för att kunna bestämma sådana gruppers ekonomiska situation och potentiella riskspridning.

5.9

För det fjärde innebär Solvens II-direktivet ett större mått av öppenhet, insyn och objektivitet både i fråga om den information som företagen lämnar om sin finansiella ställning och vad gäller de tillhörande riskerna och tillsynsöversynsprocesserna. I dagsläget tenderar tillsynsmetoderna även fortsättningsvis att variera från en medlemsstat till en annan och ge utrymme för tillsynsarbitrage. Det förefaller viktigt, både vad gäller dessa frågor inom EU-politiken och för försäkringsgivare, som önskar ta sig in på en ny nationell marknad, att tillsynsmetoderna både är objektiva och öppna men även förutsägbara och väldokumenterade.

6.1.1

I och med fastställandet av de kvantitativa kraven för försäkringsbolag i den nya ordningen skapas en ”samlad balansräkningsmodell”, där alla tillgångar (12) och skulder bedöms utifrån en marknadsbaserad metod och alla kvantifierbara risker med koppling därtill tydligt avspeglas i form av kapitalkrav. Utvärderingen av tillgångarna och skulderna med beaktande av handelsvillkoren utgör en garanti för att de bedöms objektivt och konsekvent. Därigenom säkerställs även att ett korrekt värde fastställs då eventuella valmöjligheter föreligger. En realistisk, framåtblickande utvärdering är det mest effektiva skyddet mot den partiskhet som skulle kunna äventyra alla intressegruppers rättigheter.

6.1.2

I samband med värderingen läggs särskild betoning på beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, dvs. de ekonomiska förpliktelserna gentemot försäkringstagare och andra förmånstagare. Den marknadsbaserade beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna erhålls genom att man gör en så god uppskattning som möjligt (”best estimate”) utifrån det sannolika genomsnittliga framtida kassaflödet och pengarnas tidsvärde, inklusive en riskmarginal. Denna metod bör garantera att de försäkringstekniska avsättningarnas samlade värde motsvarar det belopp som en tredje part kan förväntas kräva för att överta försäkringsportföljen och uppfylla de därmed förbundna förpliktelserna. Beräkningen måste baseras på och överensstämma med informationen från finansmarknaderna samt allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker.

6.1.3

Vad gäller kapitalkraven innehåller det nya solvenssystemet två krav, nämligen solvenskapitalkravet (SCR) och minimikapitalkravet (MCR). Dessa har olika syften och beräkningssätt.

6.1.4

Solvenskapitalkravet fastställer den kapitalnivå som en försäkringsgivare bör uppnå under normala driftsvillkor. Vid avsteg från denna nivå intensifieras tillsynen. Detta gör det möjligt att gradvis trappa upp tillsynsåtgärderna innan kapitalet når minimikapitalkravet och ger därmed försäkringstagare och förmånstagare en rimlig försäkran om att förpliktelserna kommer att uppfyllas om försäkringsgivaren inte kan betala sina förfallna fordringar. Tekniskt sett ska solvenskapitalkravet utformas och kalibreras så att det speglar en kapitalnivå som gör det möjligt för försäkringsgivaren att absorbera betydande oförutsedda förluster och baseras på en viss fallissemangsannolikhet under en viss tidsperiod (0,5 % under en ettårsperiod).

6.1.5

Minimikapitalkravet motsvarar den kapitalnivå vid vilken tillsynsåtgärder vidtas när detta är påkallat. I förhållande till solvenskapitalkravet bör man vid beräkningen av minimikapitalkravet fastställa tillräckliga marginaler för att tillsynsmyndigheterna ska förfoga över en rimlig interventionsskala.

6.1.6

I praktiken kan en försäkringsgivare beräkna solvenskapitalkravet antingen genom att använda en standardmodell eller genom att använda en egen modell som godkänts av tillsynsmyndigheterna. Standardmodellen bör spegla riskminskningstekniker och diversifieringseffekterna samt eventuella möjligheter att absorbera förlusten genom aspekter i balansräkningen som inte inkluderats i det tillgängliga kapitalet. Det föreslagna direktivets riskstyrda metod innebär att en intern modell (delvist eller fullständigt) kan ersätta standardmodellen för beräkning, under förutsättning att tillsynsmyndigheten godkänt den och att den bättre speglar företagets riskprofil. Detta är ett viktigt incitament för försvarligt internt erkännande och förvaltning av riskerna samt för utbildning och anställning av välutbildad personal.

6.1.7

Ett annat inslag, i linje med målsättningen att verka för god intern förvaltning, är tillämpningen av ”aktsamhetsprincipen” inom investeringspolitiken som gör det möjligt att undvika konstgjorda investeringsbegränsningar men samtidigt innebär krav på högre kvalitetsnormer och en motivering av eventuella materiella risker vid beräkningen av kapitalkravet.

6.1.8

Mot bakgrund av kravens komplexitet är det viktigt att notera att det aktuella förslaget innehåller bestämmelser som gör det möjligt att på ett väl avpassat och hanterbart sätt verkställa kraven under den första pelaren. Detta är särskilt viktigt för små och medelstora företag inom försäkringsbranschen. Denna proportionalitetsprincip avser inte omfattningen utan de risker, i fråga om art och komplexitet, som företaget ställs inför. Liknande allmänna försiktighetsprinciper gäller för små och medelstora företag, i den mån de har samma riskprofil som andra företag. Deras kunder och förmånstagare erhåller samma skyddsnivå.

6.2.1

Kommissionens Solvens II-förslag fastställer processer och instrument för tillsynsverksamhet och bedömningar, inklusive en definition av kontrollbefogenheter samt bestämmelser om samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter och om tillsynskonvergens. Bestämmelserna under den andra pelaren omfatta även kvalitativa krav på företagen, t.ex. vad gäller deras företagsstyrningssystem, som ska omfatta ett effektivt internt kontrollsystem, riskförvaltningssystem, försäkringstekniska funktioner, internrevision, funktion för regelefterlevnad och bestämmelser om utläggning på entreprenad.

6.2.2

Tillsynsinstrumenten syftar till att identifiera de företag som har finansiella, organisatoriska eller andra drag som kan ge en högre riskprofil och som i undantagsfall kan ombes reservera ett större solvenskapital än vad som krävs enligt solvenskapitalkravet (SCR) och/eller vidta åtgärder för att minska företagets risker.

6.2.3

Den ovannämnda proportionalitetsprincipen gäller även för den samlade tillsynsbedömningen. Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter med beaktande av riskernas omfattning, art och komplexitet för det enskilda företaget för att därigenom undvika en alltför betungande tillsyn, speciellt vad gäller små och medelstora försäkringsbolag med låg risknivå.

6.2.4

Solvens II-direktivet har utformats i syfte att förbättra den kvalitativa riskbedömning som tillsynsmyndigheten gör av företaget. Det är mycket viktigt att tillsynsmyndigheterna verkar och fattar beslut på ett konsekvent sätt i de olika länderna, i olika företag och över tiden. Det är värt att upprepa betydelsen av en öppen, objektiv och förutsägbar tillsynsverksamhet. Detta är särskilt relevant vad beträffar godkännandet av interna modeller.

6.3.1

Öppenheten och företagens offentliggörande av information om sina finansiella villkor och risker bidrar till att stärka marknadsdisciplinen. Dessutom ska försäkringsbolagen förse tillsynsmyndigheten med de kvantitativa och kvalitativa uppgifter (tillsynsrapportering), som de behöver för att kunna göra en effektiv kontroll och ge vägledning.

6.3.2

Harmoniseringen av offentliggörandet och tillsynsrapporteringen utgör en viktig del av den nya ordningen eftersom det föreligger ett tydligt behov av konvergens för att ett jämförbart format och innehåll ska kunna uppnås i hela Europa. Detta är av särskild betydelse vad gäller multinationella koncerner.

6.4.1

I den gällande EU-lagstiftningen betraktas grupptillsynen endast som ett komplement till den fristående tillsynen. Den fristående tillsynen tar inte hänsyn till huruvida en juridisk person ingår i en koncern (t.ex. ett dotterbolag) eller ej. Således ses grupptillsynen som ett extra tillägg till den fristående tillsynen och syftar endast till att bedöma gruppens effekter på det enskilda företaget. Följaktligen erkänner den gällande EU-solvensordningen inte försäkringsgruppernas ekonomiska situation och förbiser det faktum att riskförvaltningen i många fall snarare sköts på gruppnivå än på företagsnivå. I Solvens II-förslaget försöker man hitta en mer lämplig grupptillsynsmetod genom att, utifrån en rad villkor, ändra det sätt på vilket den fristående tillsynen och grupptillsynen genomförs.

6.4.2

För varje försäkringsgrupp utses en enda myndighet till ”grupptillsynsmyndighet” som ges det främsta ansvaret för alla grundläggande aspekter av grupptillsynen (gruppens solvens, transaktioner inom gruppen, riskkoncentration, riskhantering och intern kontroll). Grupptillsynsmyndigheten och den myndighet som ansvarar för den fristående tillsynen är dock skyldiga att automatiskt utbyta viktig information samt annan information på begäran. Dessutom är grupptillsynsmyndigheten skyldig att rådfråga de myndigheter som ansvarar för den fristående tillsynen inför viktiga beslut och de sistnämnda är skyldiga att göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut. I likhet med regleringen av banker fattas dock slutgiltiga beslut om godkännande av gruppinterna modeller av grupptillsynsmyndigheten. Dessa bestämmelser är avsedda att säkerställa att både grupptillsynsmyndigheten och den myndighet som ansvarar för den fristående tillsynen får enbättre bild av hela gruppens riskprofil och att skyddet av försäkringstagarna inom gruppens alla delar förbättras till följd av detta.

6.4.3

Utöver förbättringen av begreppet ”grupptillsyn” innehåller förslaget en nyskapande ”grupptillskottsordning”. Grupper som vill underlätta sin kapitalförvaltning på koncernnivå kan ansöka om att omfattas av grupptillskottsordningen. Grupper som beviljas tillstånd att sortera under grupptillskottsordningen kommer på ett antal tydliga villkor att tillåtas att delvis uppfylla dottersbolagens solvenskapitalkrav (inte minimikapitalkravet) genom en förklaring om grupptillskott (en juridiskt bindande finansiell förbindelse från moderbolagets sida gentemot dotterbolaget om att tillhandahålla kapital vid behov). För att säkerställa att grupptillskottsordningen fungerar effektivt har några ytterligare undantag från den fristående tillsynen införts. När grupptillskottsordningen har införts planerar man att införa ett särskilt förfarande för stressförhållanden (avsteg från solosolvenskapitalkravet) som medför ett samordnat agerande för de myndigheter som ansvarar för grupptillsynen respektive den fristående tillsynen. Denna ordning bör användas på ett enhetligt sätt inom hela EU.

6.4.4

Eftersom grupptillskottsordningen tillåter att dotterbolagens solvenskapital förvaltas någon annanstans inom gruppen ger den försäkringsgrupper en praktisk möjlighet att dra fördel av erkännandet av diversifieringseffekter på koncernnivå samtidigt som de enskilda dotterbolagen uppfyller samma kapitalnivåkrav som om de inte hade ingått i gruppen. Av denna anledning bör därför ett lämpligt mått av tillsyn införas för att säkerställa att kapital snabbt kan överföras när behov föreligger. Såväl moderföretaget som det berörda dotterföretaget skall offentliggöra förekomsten av förklaringar om grupptillskott och eventuellt utnyttjande av dessa.