16.2.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/91

1.1

Sedan 2006 har det vuxit fram ett nytt perspektiv på migrationshantering och migrationspolitiken, framför allt till följd av FN:s högnivåsamtal om internationell migration och utveckling (1). Genom analyser av sambanden mellan migration och utveckling har ett nytt sätt att betrakta migration tagit form. Detta perspektivskifte innebär att man också tar hänsyn till ursprungsländernas intressen och därmed överger det synsätt som varit förhärskande i Europa, det vill säga att migrationspolitiken enbart har tagit hänsyn till det egna värdsamhällets behov och intressen.

1.2

Före FN:s högnivåsamtal om internationell migration och utveckling lade FN:s globala kommission om internationell migration (Global Commission on International Migration – GCIM) i oktober 2005 fram sin slutrapport, som bildade utgångspunkten för ett flerdimensionellt perspektiv på internationell migration och särskilt uppmärksammade utvecklingsaspekter i ursprungsländerna. Rapporten har följts upp med en lång rad arbeten och möten i FN:s regi och i andra internationella fora.

1.3

Europeiska unionen har deltagit i denna debatt och börjat betrakta migrationspolitiken i anslutning till utvecklingssamarbetet. Europeiska kommissionen offentliggjorde redan 2002 ett meddelande om migration och förbindelser med tredjeländer (2). Det byggde på ett brett perspektiv på migration som innebär att man inte reducerar migrationen till en kamp mot olovlig invandring utan beaktar migrationens fördelar och knyter den till fattigdomsbekämpning. I meddelandet uppmärksammas vikten av penningöverföringarna, kompetensflykten på grund av rekryteringen i de rika länderna (även i EU), återvändande och andra frågor som genomgående sätts i relation till utvecklingsmålen i ursprungsländerna.

1.4

Genom en förordning som antogs 2004 inrättades dessutom ett program för ekonomiskt och tekniskt stöd till tredjeland i fråga om migration och asyl (Aeneas) (3). Programmet gör det möjligt att finansiera åtgärder för hantering av migrationsströmmar som tar hänsyn till ursprungsländernas intressen (förordningen avser främst finansiering av åtgärder för kamp mot olovlig invandring).

1.5

Det dokument som hittills behandlat denna fråga mest utförligt har dock varit meddelandet om sambandet mellan migration och utveckling, som kommissionen lade fram i slutet av 2005 (4). Med detta meddelande skapas kontinuitet med meddelandet från 2002, men till skillnad från det sistnämnda fokuserar det förstnämnda mer på förbindelserna mellan migration och utveckling (och undviker aspekter som rör kampen mot olovlig invandring). Här behandlas nya aspekter av penningöverföringar, stärkande av emigrantorganisationernas roll i utvecklingspolitiken, kompetensspridning (och motverkande av de negativa effekterna av kompetensflykt) osv.

1.6

Meddelandet kompletteras av ett dokument som kommissionen särskilt utarbetade inför FN:s högnivåsamtal om internationell migration och utveckling (5).

1.7

I ett nytt meddelande (6) från kommissionen behandlas frågan åter, och förslag om cirkulär migration och partnerskap som främjar rörlighet mellan EU och tredjeland läggs fram. EESK:s synpunkter på dessa förslag presenteras i punkt 11 i föreliggande yttrande.

1.8

Även Europaparlamentet har lagt fram ett betänkande (7). Det behandlar samma ämnen som kommissionens meddelande men är mer långtgående i sina förslag. Det kritiserar åtgärder för ”vald migration” eftersom den uppmuntrar kompetensflykt och föreslår konkreta åtgärder för återvändande av de högst kvalificerade migranterna, däribland program för att kompensera löneskillnader vid återvändande till ursprungslandet och för att garantera att de som återvänder får överföra sina pensioner och andra sociala förmåner. I betänkandet uppmärksammas också kompetensspridning, förespråkas en politik för gemensam utveckling och föreslås åtgärder som rör penningöverföringar.

1.9

EESK vill med föreliggande yttrande och med sitt initiativyttrande ”Migration och utveckling: möjligheter och utmaningar” (8) lämna ett nytt bidrag till EU:s invandringspolitik och föra in ett nytt perspektiv: utvecklingssamarbete med ursprungsländerna.

2.1

Under de senaste årtiondena har det skett en ökning utan motstycke av den materiella rikedomen och välståndet i världen, åtminstone sett till BNP-tillväxt. Detta välstånd har emellertid fördelats på ett ytterst ojämlikt sätt eftersom många länder och hundratals miljoner människor inte har fått del av den växande rikedomen.

2.2

BNP-tillväxt avspeglar inte direkt graden av verklig utveckling i ett samhälle. UNDP:s index över mänsklig utveckling (10) utgår från en mycket vid definition av utveckling som går bortom BNP och även innefattar bland annat förväntad livslängd och utbildningsnivå. Det omfattar dock inte andra relevanta indikatorer som respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, möjlighet till anständigt arbete samt jämlikhet.

2.3

En central fråga är bristen på sysselsättning eller andra sätt att klara uppehället. Arbetslösheten är vanligtvis en viktig pådrivande faktor som får folk att flytta till platser som kan erbjuda bättre möjligheter. Jordens befolkning uppgick till 2006 till 6,7 miljarder och växer med cirka 75 miljoner människor per år, huvudsakligen i utvecklingsländerna. ILO uppskattar i sin rapport om globala sysselsättningstendenser 2007 att världens arbetskraft 2006 uppgick till cirka 2,9 miljarder personer (11). Samma år beräknades 195,2 miljoner vara arbetslösa, alltså ungefär 6,3 % av den totala arbetskraften globalt sett. Antalet fattiga med anställning eller människor som lever på motsvarande högst 2 dollar per dag har fortsatt att växa och uppgår nu, 2007, till 1,37 miljarder (12).

2.4

Den svåra situationen för jordbrukare i utvecklingsländer är en betydande ekonomisk faktor bakom den internationella migrationen – nu och i framtiden. År 2000 var cirka 43 % av världens arbetstagare sysselsatta inom jordbruket, och i fattiga länder är deras situation vanligen sämre än stadsbornas. Detta beror delvis på att den offentliga politiken ofta återspeglar strukturella anpassningspaket som har drivit länderna mot en ”modernisering” av jordbruksproduktionen så att den blir mer exportorienterad, vilket har lett till att småböndernas situation har undergrävts genom en ökad avreglering. De har drivits bort från jordbruket eller in i kronisk ”undersysselsättning”, eller till utflyttning från landsbygden. Mellan 1980 och 1999 steg städernas andel av befolkningen från 32 till 40 % i låg- och medelinkomstländer (13).

2.5

Det bör understrykas att det inte finns något direkt samband mellan inkomst och mänsklig utveckling. Länder med lägre nationalinkomster än andra kan ha ett högre index över mänsklig utveckling (14) eftersom de har genomfört effektivare offentliga åtgärder eller saknar konflikter.

2.6

I denna globaliserade värld placerar sig Norge och Niger på indexskalans båda ändar. Invånarna i Norge är 40 gånger rikare än Nigers, de lever dubbelt så länge och har fem gånger högre andel inskrivna i skolan.

2.7

Analyser av de mänskliga utvecklingstendenserna sedan 1970-talet visar att flertalet länder har förbättrat sitt index över mänsklig utveckling. Länderna söder om Sahara är det enda undantaget: 28 av de 31 länderna med den lägsta mänskliga utvecklingsnivån finns i denna region.

2.8

Följande uppgifter bör också framhävas:

2.9

Fattigdomen har minskat i världen (15). Men denna minskning beror till stor del på de senaste årens utveckling i Kina och Indien. 20 % av världens fattigaste råder bara över 1,5 % av världens inkomster och har en inkomst på mindre än en dollar per dag. 40 % av världens fattigaste råder endast över 5 % av världens inkomster och mindre än två dollar per dag. Å andra sidan hör 90 % av invånarna i OECD-länderna till den andel av världens befolkning som har högst inkomst. I den andra änden av skalan hör 50 % av invånarna i Afrika söder om Sahara till den andel på 20 % som har lägst inkomst. Världens 500 rikaste personer har högre inkomster (tillgångar ej inräknade) än de 416 miljoner fattigaste.

2.10

Fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet är i allmänhet utmärkande för emigranternas ursprungsländer. Avsaknaden av ett värdigt arbete, ekonomisk kris, avsaknad av utvecklingsperspektiv, katastrofer och sjukdomar, krig, korruption och vissa regeringars ineffektivitet, avsaknad av frihet och demokratiska institutioner driver många människor att lämna sina länder i sökandet efter en ljusare framtid. FN:s globala kommission om internationell migration konstaterar i sin rapport från 2005 att bakgrunden till många oönskade och svårhanterliga stora migrationsströmmar är bristen på hållbar utveckling och strukturella problem i många länder.

2.11

Samtidigt utnyttjar de kriminella nätverk som sysslar med människosmuggling och människohandel denna situation för att tjäna pengar på den olovliga invandringen. Det är därför viktigt att lämpliga gemensamma åtgärder vidtas mot sådana hänsynslösa kriminella nätverk som utnyttjar oskyldiga människors utsatthet. Det är också av lika stor betydelse att effektiva gränskontroller, även till havs, samordnas mellan transit- och mottagarländerna på ett korrekt sätt.

2.12

Främjande av fred och demokrati, ekonomisk och social tillväxt, mänsklig utveckling och kamp mot fattigdom och ojämlikhet kan bidra till en betydande minskning av den oönskade emigrationen.

2.13

Men det är inte de fattigaste som emigrerar; de saknar de resurser som krävs för det. De som emigrerar är oftast unga som har en viss inkomstnivå (egen eller inom familjen), högre utbildning, större företagsamhet och bättre hälsa. Emigration bidrar, åtminstone i inledningsskedet, till förlust av humankapital i ursprungsländerna.

2.14

Även om det inte alltid är fallet så är fattigdom och bristande möjligheter bakgrunden till att många beslutar att utvandra till Europa. EU måste samarbeta aktivt i kampen mot fattigdom i ursprungsländerna och anlägga ett helhetsperspektiv på invandringspolitiken.

2.15

EESK anser att EU och medlemsstaterna bör verka för att ge en ny politisk impuls till millennieutvecklingsmålen, som FN ställde upp för sju år sedan och som ska ha nåtts 2015. Som komplement till dessa mål bör man främja anständigt arbete i enlighet med ILO:s principer.

2.16

Framstegen går långsamt och världssamfundet fullgör inte sina politiska åtaganden. Bland annat är det få medlemsstater som uppfyller sitt löfte om att avsätta 0,7 % av BNP till utvecklingsbistånd. Den delutvärdering som genomfördes av FN:s generalsekreterare 2007 (16) är nedslående och visar på få framsteg och att utvecklingsbiståndet till och om med minskade med 5,1 % mellan 2005 och 2006.

2.17

Kommittén föreslår att kommissionen antar en detaljerad agenda för att främja de åtta millenniemålen:

3.1

Avregleringen av handeln är i olika avseenden kopplad till ekonomisk tillväxt, utveckling, skapande av arbetstillfällen och minskad fattigdom. Det tydligaste exemplet är de pågående förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen (WTO). Den pågående förhandlingsrundan, den s.k. Doha-rundan, har betecknats ”utvecklingsrundan”. Samma mål har avtalen om ekonomiskt samarbete (EPA i engelsk förkortning) som förhandlades fram inom ramen för Cotonou-avtalet mellan EU och AVS-länderna, samt Europeiska kommissionens aktuella meddelande ”Mot en EU-strategi för Aid for Trade” (17).

3.2

Ibland kopplas avregleringen av handeln till utveckling av de fattigaste länderna och till minskning av oönskad invandring. I andra fall förklaras emigrationen som en följd av att de utvecklade ländernas skyddar sina marknader mot varor från utvecklingsländerna.

3.3

Det är viktigt att analysera hur främjande av handel kan bidra till minskad fattigdom i världen. Ett referensverk i detta sammanhang är enligt EESK den studie som nyligen lades fram av ILO och WTO, Trade and employment: Challenges for policy research (mars 2007).

3.4

Under det senaste årtiondet har många handelshinder undanröjts samtidigt som fattigdomen har minskat på global nivå. Minskningen av fattigdomen har dock varit koncentrerad till Kina och Indien, främst till vissa regioner och sociala sektorer. I länder som har avreglerat sina ekonomier är erfarenheterna skiftande. Länder som har byggt sin utveckling på textilexport har inte minskat fattigdomen i någon högre grad. I andra länder är det endast den informella ekonomin som har vuxit. I Asien har löneskillnaderna minskat mellan kvalificerade och okvalificerade arbetstagare samtidigt som de har ökat i Latinamerika (18).

3.5

EESK anser, till skillnad från de styrande eliterna i vissa utvecklingsländer, att det inte finns någon som helst motsättning mellan utveckling och mänskliga rättigheter. Studier (19) har visat att de internationella investeringarna och exporten ökar i länder som demokratiserar sina politiska system, främjar arbetsnormer och stärker den sociala tryggheten. Efterlevnad av ILO:s internationella arbetsnormer för att främja ett anständigt arbete samt stöd till arbetsmarknadsparternas dialog och dialogen med organisationerna i det civila samhället är exempel på ett gott styre som kommittén ställer sig bakom.

3.6

En ökad avreglering av marknaderna i industriländerna kan också främja utveckling. Det får emellertid inte alltid positiva konsekvenser för alla länder eftersom bara de länder som har uppnått en viss utvecklingsnivå – med konsoliderade inhemska marknader, effektiva exportinfrastrukturer och stabila politiska system – har möjlighet att dra fördel av undanröjande av tullhinder och andra hinder för att öka sin tillväxt och minska fattigdomen.

3.7

Globaliseringens effekter varierar kraftigt i de olika länderna beroende på vilken politik de för. Demokratiska framsteg och respekt för mänskliga rättigheter, bättre utbildning, hälsovård, infrastruktur och arbetsmarknadspolitik stimulerar tillväxten och minskar fattigdomen och de sociala klyftorna.

3.8

EESK anser att EU i WTO-förhandlingarna bör eftersträva en ökning av världshandeln (särskilt mellan EU, Afrika och Latinamerika) samt spridning av demokrati och mänskliga rättigheter i världen.

3.9

EU har associeringsavtal med flera länder i världen: Medelhavsländerna och AVS-länderna, Ryssland och grannländerna i öst, Mercosur, Andinska gemenskapen, Kina, Indien osv. Genom sina yttranden och de gemensamma kommittéerna vill EESK verka för att man i dessa avtal går steget längre och inte bara inkluderar handelsfrågor utan också olika sociala aspekter.

4.1

Inom biståndspolitiken bör EU ha som målsättning att mottagarländerna ska genomföra utbildnings- och sysselsättningsåtgärder i samverkan med arbetsmarknadens parter och civilsamhällets organisationer. Dessa politikområden är centrala för utvecklingen, i kombination med främjande av fred och effektiv förvaltning.

4.2

Hittills har EU i sina biståndsinsatser ägnat föga uppmärksamhet åt migrationens roll i kampen mot fattigdom.

4.3

Det statliga utvecklingsbiståndet bygger på principerna om social rättvisa och omfördelning av rikedomen. Biståndspolitiken syftar till att bekämpa fattigdom och till att alla människor ska leva ett värdigt liv. Även om den inte direkt syftar till att vare sig främja eller bromsa migrationsströmmar så kan kampen mot fattigdom och sociala klyftor bidra till att undanröja orsakerna bakom ofrivillig emigration (20).

4.4

Det är oacceptabelt att biståndspolitiken kan användas som påtryckningsmedel i de internationella förhandlingarna om migrationsfrågan, vilket några europeiska ledare visade prov på vid Europeiska rådets möte i Sevilla.

4.5

EESK anser att EU bör verka för att invandrarkollektiven deltar i biståndsprojekten. Deras bidrag kan vara mycket betydelsefullt vid utformningen av förslag och utvärderingen av resultaten, uppgifter som ofta utförs av experter från givarländerna med begränsade kunskaper om mottagarländerna.

4.6

Demokrati och mänskliga rättigheter, allmän och yrkesinriktad utbildning, ökad självständighet för kvinnor samt hälso- och miljöfrågor hör till de områden som prioriteras i EU:s biståndsinsatser. Enligt EESK:s uppfattning är det även mycket viktigt att stärka och främja det civila samhällets organisationer.

4.7

EU skulle exempelvis kunna stödja inrättandet av gemensamma nätverk och kommittéer för arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer i ursprungs- och mottagarländerna. Att öka medvetenheten bland befolkningen är ett viktigt inslag i biståndspolitiken. Allmänheten i de europeiska värdländerna bör informeras om kultur, levnads- och arbetsförhållanden samt sociala och politiska förhållanden i invandrarnas ursprungsländer.

5.1

Det är förvånande att EU:s medlemsstater fortfarande inte har antagit den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling i dess resolution 45/158 av den 18 december 1990 och som trädde i kraft den 1 juli 2003. EESK vill än en gång påpeka (21) att det är viktigt att EU och dess medlemsstater antar denna konvention. Kommittén stöder målsättningarna från Europeiska rådets möten i Tammerfors och Haag, och vi anser att respekten för de mänskliga rättigheterna och principerna om lika behandling bör ligga till grund för EU:s invandringspolitik.

5.2

EESK föreslår kommissionen, Europaparlamentet och rådet att utrikespolitiken ska främja en internationell ram för migration, baserad på den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, konventionen om civila och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Denna internationella rättsliga ram bör omfatta följande:

5.3

Den nuvarande invandringspolitiken har hittills fokuserat på viktiga aspekter som EESK har stött, men dessa avspeglar endast de europeiska ländernas intressen i egenskap av mottagarländer: Målsättningen har varit att bekämpa olovlig invandring och människohandel, tillgodose behoven på de europeiska arbetsmarknaderna och ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen. Det är mot denna bakgrund som samexistens- och identitetsproblemen har hanterats och som politiken för att locka till sig högutbildade invandrare fastställts, samtidigt som andra har avvisats. Utifrån dessa förutsättningar utformas en invandringspolitik – som är mer eller mindre öppen – och man har endast för ögonen vilka effekter invandringen kommer att få på det europeiska samhället.

5.4

Ändå för EU och de flesta medlemsstaterna en mycket aktiv politik för utvecklingssamarbete, och EU har dessutom ingått omfattande grannskaps- och associeringsavtal med flera länder i världen. Men denna politik har tidigare genomförts utan tillräcklig koppling till invandringspolitiken, som om de vore skilda åt av vattentäta skott, utifrån den felaktiga uppfattningen att man kan föra en invandringspolitik utan att samarbeta med ursprungsländerna.

5.5

Det finns många studier om invandringens effekter på utvecklingsländerna. Samtliga pekar i en och samma riktning: Invandrarna bidrar på ett positivt sätt till ursprungsländernas ekonomiska och sociala utveckling även om man i några länder kan notera vissa negativa effekter. Penningförsändelserna hör till de positiva effekterna, medan kunskapsflykten och förlusten av mänskliga resurser hör till de negativa.

5.6

EESK stöder en ny strategi för EU-politiken: Invandringspolitiken bör föras i samarbete med ursprungsländerna så att migrationen kan fungera som en utvecklingsfaktor i dessa länder. Detta innebär att man måste ompröva många aspekter på detta politikområde, inklusive kriterierna för inresa och vistelse samt möjligheterna till rörlighet för invandrare.

6.1

I EESK:s tidigare yttranden har vi redogjort utförligt för invandringens positiva effekter i mottagarländerna. I EU-länderna har invandringen lyckats uppfylla arbetsmarknadsbehoven till följd av den demografiska utvecklingen (22). Invandrarna har arbeten som inte upptas av infödda arbetstagare och de bidrar till den ekonomiska utvecklingen, nya arbetstillfällen och sociala framsteg. I rapporten från FN:s generalsekreterare med anledning av FN:s högnivåsamtal om internationell migration och utveckling påpekas att invandrarna främjar den ekonomiska tillväxten i mottagarländerna genom att ekonomisk verksamhet – som utan deras medverkan skulle utlokaliseras – bevaras. De bidrar även till en ökning av den aktiva befolkningen, antalet konsumenter och företagarkapaciteten (23). Kommittén har dessutom föreslagit att EU ska stärka sin integrationspolitik (24). Invandring kan få positiva följder för alla: för invandrarna själva, mottagarsamhället och ursprungsländerna.

6.2

För utvecklingsländerna innebär emigrationen att de blir av med arbetskraftsöverskottet och att arbetslösheten följaktligen minskar. Dessutom reduceras fattigdomen tack vare de omfattande penningförsändelser som de som emigrerat skickar till sina familjer. Emigranterna spelar också en allt större roll för den ekonomiska dynamiken när de återvänder och etablerar sig som företagare eller startar mindre företag och förmedlar ny kunskap och teknologi. Men det finns även negativa effekter, såsom förlusten av de mest välutbildade och mest företagsamma ungdomarna.

6.3

Enligt EESK måste man genom samarbete med ursprungsländerna se till att öka de positiva effekterna och minska de negativa. Det är en av vår tids viktigaste frågor. I slutrapporten från FN:s globala kommission om internationell migration framhölls att dagens utmaning är att utforma en politik som kan öka migrationens fördelar i ursprungsländerna och begränsa dess negativa effekter. Det påpekades vidare att migrationen bör ingå i de regionala, nationella och globala utvecklingsstrategierna, och för att nå denna målsättning måste mottagarländerna klart och tydligt tillstå att migrationen är fördelaktig också för dem (25).

6.4

Migrationen kan inte verka som en pådrivande kraft för utveckling oberoende av andra politiska, ekonomiska och sociala faktorer. Därför anser EESK att EU måste anlägga ett nytt perspektiv på invandrings- och utvecklingspolitiken i samarbete med ursprungsländerna. Syftet bör vara att stödja utveckling via strukturförändringar som främjar demokrati och goda styresformer och gör det möjligt att minska ojämlika villkor samt förbättra det humankapital och den infrastruktur som krävs för en hållbar utveckling.

7.1

Penningförsändelserna utgörs av invandrarnas personliga tillgångar, men i vissa ursprungsländer har de fått en stor betydelse som inkomstkälla. Siffrorna är talande: Enligt Världsbankens beräkningar uppgick penningförsändelserna till utvecklingsländerna år 2005 till 167 000 miljoner dollar (1990 var de enligt samma beräkningar cirka 69 000 miljoner). FN:s generalsekreterare har bekräftat att emigranterna år 2006 skickade hem 264 000 miljoner dollar. Det är nästan fyra gånger mer än det officiella biståndet. I vissa länder överskrider beloppen de utländska investeringarna.

7.2

Penningförsändelserna utgör ett fortlöpande och stabilt familjeunderhåll. Invandrarna och deras familjer är huvudaktörerna när det gäller dessa internationella penningförsändelser. I Europa skickar mellan 60 och 70 % av invandrarna hem pengar till sina familjer. Merparten går till direkt konsumtion, men inte enbart i form av materiella ting; en stor del spenderas på utbildning och hälsa, vilket innebär en förbättring av humankapitalet. Ekonomin på de platser dit penningförsändelserna skickas gynnas av en ökad konsumtion och av investeringar i småföretag. Det ökade penningflödet gynnar även finanssektorns utveckling. Inkomster i europeisk valuta bidrar till den finansiella balansen i ursprungsländerna.

7.3

Men vid sidan av dessa positiva effekter kan det även uppstå problem: Vissa konsumtionsvaror blir dyrare, och svårigheterna ökar för de familjer som inte får några penningförsändelser. Vissa typer av odlingar och produktionssektorer (de minst lönsamma) överges, liksom vissa arbeten, eftersom dessa inkomster är mycket små i jämförelse med penningförsändelserna.

7.4

Dessa problem bör uppmärksammas, men FN:s globala kommission om internationell migration drar slutsatsen att penningförsändelserna på det hela taget är en viktig och positiv faktor för utvecklingsländerna och framhåller att penningförsändelser via officiella kanaler utgör en viktig källa till valutainflöde för mottagarländerna, förbättrar finanssektorns kapacitet, gör det lättare att dra till sig investeringar och har en positiv effekt när det gäller statslån (26).

7.5

De informella överföringarna måste reduceras eftersom de innebär stora kostnader och risker. I många fall skapas det informella nätverk på grund av att det saknas konkurrenskraftiga finansinstitut i de mest eftersatta områdena. För att optimera fördelarna för ursprungsländerna anser EESK att man måste sänka kostnaderna för den finansiella förmedlingen vid penningförsändelser. I många fall är dessa kostnader överdrivna och motsvarar inte kostnaderna för andra internationella ekonomiska transaktioner. Experter har räknat ut att kostnaderna varierar kraftigt beroende på vilken del av världen det rör sig om. En överföring från Spanien till Latinamerika eller Västindien uppgår till cirka 2 % av beloppet, medan priset ligger på mellan 8 och 10 % om överföringen sker från Europa till de flesta länder i Afrika. Inom EU bör myndigheterna och finanssektorns tillsynsorgan främja ett etiskt och socialt ansvarsfullt beteende från bankernas sida i syfte att minska kostnaderna för penningförsändelserna. Bankerna i ursprungsländerna måste också bli effektivare. Ofta är deras strukturer och garantier otillräckliga. EU bör främja avtal mellan finanssektorn på båda sidor, och regeringarna och de internationella organisationerna bör fungera som medlare i syfte att minska kostnaderna för banköverföringarna. Genom avtal om socialt ansvar skulle bankerna kunna främja system för god praxis.

7.6

Kommissionen har meddelat att det ska utarbetas ett direktiv i syfte att uppnå större öppenhet avseende den kommission som leverantörerna av finansiella tjänster tar ut av sina kunder. Direktivet bör ställa stränga krav med avseende på penningförsändelserna för att sätta stopp för de överdrivet höga avgifter som i dag tas ut. Tillsynsmyndigheterna bör även se till att transaktionerna inte sker till låga växelkurser som leder till orimligt höga totalkostnader.

7.7

EESK föreslår att man ska använda sig av penningförsändelserna för att främja investeringar i ekonomisk och social verksamhet. Bankerna kan i samarbete med de lokala myndigheterna utveckla nya kreditsystem som är kopplade till penningförsändelserna i syfte att finansiera ekonomisk aktivitet och entreprenörskap. Det är därför viktigt att den lokala banksektorn har en passande struktur och solvens.

7.8

Utgifterna för utbildning och hälsa är de viktigaste investeringarna för de familjer som får penningförsändelser. Det är viktigt att främja finans-, försäkrings- och kreditinstrument med koppling till penningförsändelserna i syfte att nå resultat i form av bättre utbildning och hälsa.

8.1

De internationella migrationsströmmarna har ökat avsevärt mot bakgrund av de senaste årtiondenas globalisering: Antalet migranter har ökat kraftigt (27) liksom antalet ursprungs- och mottagarländer och de länder som både är ursprungs- och mottagarländer. Förutsättningarna är gynnsamma för denna ökade migration: Transporter och kommunikationer har blivit billigare. I dag är det lättare (bortsett från gränskontrollerna) att resa internationellt, även mellan mycket avlägsna platser.

8.2

Billigare resor, framför allt med flyg, liksom dagens telekommunikationssystem och den elektroniska kommunikationen har möjliggjort en ökning utan dess like när det gäller kommunikation och kontakter mellan personer, mellan ursprungsstället och målet för migrationen. Personer som har emigrerat och spritts till olika platser upprätthåller i dag ett kontaktnät som är mycket tätare och lätthanterligare än tidigare.

8.3

Migrantnätverken spelar en allt viktigare roll i migrationsprocessen: Nätverken hjälper människor att utforma sina migrationsprojekt och gör resa och transit enklare. De bistår även vid mottagandet i destinationslandet och när det gäller att hitta bostad och arbete.

8.4

Emigranterna främjar handeln i ursprungsländerna. Många av de affärer som de öppnar i destinationslandet importerar varor från ursprungslandet och främjar på så vis tillverkningen och handeln. Det ökade resandet gynnar transportföretagen. När invandrarna har fått en stark ekonomisk ställning i destinationslandet gör de i många fall direkta investeringar i sitt ursprungsland: På så vis utvecklas många rörelser i vissa regioner i Kina samt inom IT-sektorn i Indien och Pakistan. Många invandrare främjar också den ekonomiska verksamheten och handeln i Afrika och Latinamerika.

8.5

Allt fler internationella företag anställer personer med invandrarbakgrund när de ska etablera sig i ursprungslandet. Många multinationella europeiska företag rekryterar personer i ledande ställning och fackmän bland invandrare i syfte att internationalisera sin verksamhet.

8.6

Organiserade i transnationella nätverk kan emigranterna bidra till att en del av penningförsändelserna kopplas till näringsverksamhet och företagsprojekt. Inom ramen för EU:s politik för utvecklingssamarbete skulle det kunna bedrivas samarbete med invandrarnätverken, eftersom dessa nätverk gör det möjligt att på ett effektivt sätt kanalisera stöd och öka emigranternas investeringskapacitet.

8.7

På vissa ställen finns det emigrantgrupper som fungerar i form av nätverk och investerar i sina ursprungsländer. Det finns föredömliga exempel såsom programmet ”Three for one” i Mexiko, som innebär att föreningar för invandrare från en och samma region investerar i utvecklingsprojekt i sitt hemland. För varje dollar de skickar, bidrar var och en av de tre myndighetsnivåerna (den kommunala, den federala och den statliga) med en dollar (28).

8.8

EU bör stödja de transnationella migrantnätverken eftersom man på så vis kan främja utvecklingen i ursprungsländerna. Nätverksföreningar med emigranter från en och samma ursprungsort skulle kollektivt kunna överföra investeringar som kan mångdubblas tack vare europeiska och nationella bidrag.

8.9

Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör i samarbete med ursprungsländerna och det civila samhällets organisationer främja en gynnsam miljö som gör det möjligt för emigrantgrupperna att optimera den effekt som deras verksamhet har på utvecklingen. Kommittén föreslår att en del av EU:s och medlemsstaternas offentliga tillgångar avsätts till biståndsinsatser som stöds av invandrarkollektiven. Offentligt-privat samarbete är av grundläggande betydelse för att utvecklingen av de ekonomiska och sociala aktiviteterna ska bli framgångsrik. Nedan följder ett par exempel på god praxis:

8.9.1

IntEnt, med sitt säte i Nederländerna, har under de senaste tio åren hjälpt nästan 2 000 företagare som emigrerat från Surinam, Ghana, Marocko, Antillerna och Turkiet, och mobiliserat 12,5 miljoner euro för att bilda 200 företag, som har anställt 840 personer i ursprungsländerna.

8.9.2

Migrations&Développement bildades 1986 i Marseille och stöder olika marockanska invandrarorganisationer (som även inbegriper unga fransmän med marockanskt ursprung) i arbetet med att mobilisera stöd till sina ursprungsorter i Marocko. Tusentals invandrare har bidragit finansiellt till olika projekt och 300 av dem är direkt inblandade i genomförandet som kommer över 50 000 personer i Marocko till del.

8.9.3

Emigrantgrupper i Storbritannien har gått i bräschen för kampanjen RemitAid (29) som verkar för skatteavdrag för kollektiva penningförsändelser för utveckling i ursprungsländerna. RemitAid stöder emigrantgruppernas utvecklingsinitiativ genom ett gemensamt kapital som byggts upp tack vare systemet med skatteförmåner i samband med penningförsändelser (liknande gift-aid som innebär att hushållens välgörenhetsdonationer är avdragsgilla).

8.9.4

Den filippinska organisationen för migration och utveckling (PhilComDev) är ett nyligen bildat nätverk för emigrantorganisationer och icke-statliga organisationer, kooperativ, fackföreningar, mikrofinansorganisationer, företag inom den sociala ekonomin samt nätverk i Filippinerna och utomlands som sysslar med frågor som rör migration och utvecklingen i deras hemland.

8.10

Inom ramen för EU:s utvecklingsstöd bör man även stödja importen till EU av varor som härstammar från ursprungsländerna och som migrantnätverken kanaliserar via systemen för ”rättvis handel”.

8.11

EESK föreslår vidare att man ska stödja direktinvesteringar, från både enskilda invandrare och invandrarorganisationerna. Investeringar i projekt inom turist- och jordbrukssektorn ger exempelvis stora möjligheter till utveckling på många ursprungsorter. Krediter som beviljas invandrare och invandrarföreningar för handelsprojekt och direkta investeringar i ursprungsländerna är en form av stöd, och detta är något som man via samarbetspolitiken bör främja i EU-länderna.

9.1

En del av de internationella migranterna är kvalificerad eller högutbildad arbetskraft. Detta ger upphov till en av migrationens mest negativa effekter: kompetensflykt. Alla ursprungsländer drabbas inte på samma sätt av sviterna av den så kallade kompetensflykten, men för somliga är det en ren katastrof. Som påpekas i den så kallade Sopemi-rapporten är mellan 33 och 55 % av de mest välutbildade personerna från Angola, Burundi, Ghana, Kenya, Mauritius, Moçambique, Sierra Leone, Tanzania och Uganda bosatta i OECD-länderna (30). Hälsosektorn i Afrika hör till de mest drabbade, liksom utbildningssektorn.

9.2

I vissa ursprungsländer är effekterna av emigrationen av akademiker och högkvalificerade arbetstagare inte alls lika negativa. Att exempelvis IT-specialister lämnar Indien och Pakistan får inte några negativa konsekvenser, eftersom dessa länder har ett mycket välfungerande IT-utbildningssystem och därför inte berövas denna kompetens.

9.3

I mindre omfattning kan kompetensflykt även innebära fördelar för ursprungslandet eftersom återflyttning eller cirkulär migration gynnar tillflödet av ny kunskap och teknik samt nya företagsprojekt. Detta är fallet i länder som Brasilien eller Indien. I ett mycket stort antal länder innebär emellertid kompetensflykten en oersättlig förlust av specialister och kvalificerad arbetskraft.

9.4

Denna kompetensdränering gagnar däremot de europeiska värdländerna. Sedan 2002 har en rad EU-länder ändrat sin invandringslagstiftning i syfte att underlätta inresa för högutbildad arbetskraft.

9.5

Europeiska unionen kommer likaledes att börja föra en selektiv migrationspolitik. I den strategiska planen för laglig migration (31) anges att ett särskilt direktiv ska utarbetas avseende inresa för högutbildad arbetskraft. Kommissionen kommer att lägga fram direktivet i september och kommittén kommer att utarbeta ett yttrande i samma fråga. Däremot finns det inga planer på att utarbeta något allmänt direktiv om inresa. Trots den kritik som EESK och Europaparlamentet (32) riktat mot denna form av selektiv migrationspolitik, kommer den att bli vanligare i Europa. Därmed riskerar situationen i vissa länder att förvärras. Kommittén är dock av uppfattningen att denna lagstiftning borde gynna samtliga parter: ursprungs- och mottagarländerna liksom invandrarna själva.

9.6

En samordning av migrationspolitiken och utvecklingssamarbetet kräver att mottagarländerna med kraft och beslutsamhet tar itu med problemet med kompetensflykt. Därför bör utgångspunkten vara att ursprungslandets förlust då högutbildad arbetskraft lämnar landet kan vändas till vinst om denna arbetskraft återvänder med ny kunskap som kan gagna företagen, ekonomin och de offentliga tjänsterna i ursprungslandet. Återvändande migranter kan fungera som förmedlare av kunnande och teknik, men även av investeringar.

9.7

Ur denna synvinkel skulle utvecklingen i ursprungsländerna gynnas av att återvändande uppmuntras. Det bör handla om fullständigt frivilligt återvändande genom att den högutbildade arbetstagaren ges incitament till att fortsätta utöva sitt yrke i ursprungslandet. Utmaningen ligger således i att skapa gynnsamma villkor för detta.

9.8

För att högutbildad arbetskraft ska kunna återvända frivilligt till ursprungslandet är det nödvändigt att den inte förlorar sitt arbets- och uppehållstillstånd i Europa (eller det nya medborgarskapet). Detta är förutsättningen för att en cirkulär migration ska vara möjlig.

9.9

Återflyttning kan även uppmuntras genom att återvändandes sociala rättigheter överförs till ursprungslandet. Det måste finnas garantier för att överföringen av pensioner och social trygghet – inklusive hälsovård – fungerar på ett korrekt sätt. I generalsekreterarens rapport med anledningen av FN:s högnivåsamtal om internationell migration och utveckling hävdas att de flesta internationella migranter hindras att överföra sina pensioner. Även om en rad bilaterala överenskommelser har slutits, föreslås det i rapporten att en internationell ram med utökade garantier ska utarbetas. ILO:s konvention nr 157 (1982) om inrättande av ett internationellt system för bevarande av sociala förmåner i händelse av rörlighet har ratificerats av endast tre länder (Spanien, Filippinerna och Sverige) (33). EESK föreslår att de övriga medlemsstaterna ratificerar ILO:s konvention nr 157.

9.10

Via EU-politiken för utvecklingssamarbete bör man införa program för att hindra kompetensflykt och underlätta frivilligt återvändande av högutbildad arbetskraft samt investera i sektorer och verksamhet som kräver höga kvalifikationer i ursprungsländerna.

9.11

EESK stöder kommissionens förslag om att medlemsstaterna ska ta fram uppförandekoder för handläggning av högutbildade migranters inresa i samarbete med ursprungsländerna.

9.12

EU bör aktivt samarbeta när det gäller utbildning av unga i ursprungsländerna. Dessa länder förlorar en stor del av sitt bäst utbildade humankapital, vilket gagnar det europeiska samhället. Utbildningssamarbete är en rättvis form av kompensation för dessa länder som därmed i framtiden kan förfoga över det humankapital som de behöver för sin utveckling.

9.13

EESK önskar understryka vikten av de olika överenskommelser och kontakter med ursprungsländerna som europeiska universitet, sjukhus, företag samt forsknings- och teknikcentra kan ta initiativ till för att vissa specialister ska kunna utöva sitt yrke i ursprungsländerna med löner, sociala rättigheter och arbetsvillkor som är jämförbara med de europeiska.

10.1

Europeiska unionen och medlemsstaterna bör ändra sin invandringspolitik i syfte att tillåta en legal invandring via förfaranden som är flexibla och öppna för insyn. I sitt yttrande om grönboken (34) påpekade EESK för kommissionen att det behövs en invandringspolitik som är öppen för insyn, både när det gäller högkvalificerade och mindre kvalificerade arbetstagare. Även om vi har förståelse för den ståndpunkt som vissa regeringar har intagit, har kommittén föreslagit att medlemsstaterna ska upphäva den övergångsperiod som begränsar rätten för medborgare i vissa av de nya medlemsstaterna att bosätta sig och arbeta.

10.2

Den olovliga invandringen bör minskas med hjälp av politiska insatser inom EU, exempelvis genom att gemenskapslagstiftningen bekämpar anställning av personer som invandrat olovligt (35), något som kommittén kommer att behandla i ett annat yttrande som håller på att utarbetas, gränskontroller och bekämpning av människohandel samt samarbete med ursprungs- och transitländerna. EU måste visa prov på solidaritet och dela kostnaderna med de länder i södra Europa som tvingas hantera en massiv olovlig invandring, utföra ett stort antal räddningsaktioner till havs och göra många mottagningsinsatser och humanitära insatser. I undantagsfall är det även nödvändigt att legalisera ställningen för ett stort antal ”papperslösa” invandrare som befinner sig i EU och utnyttjas som arbetskraft men som inte omfattas av integrationsinsatserna.

10.3

Inom ramen för en flexiblare invandringspolitik bör man främja system för tillfällig och cirkulär migration, både när det gäller högkvalificerade och mindre kvalificerade arbetstagare.

10.4

För att ett system för tillfällig invandring ska vara praktiskt genomförbart måste gemenskapslagstiftningen medge mycket flexibla tillfälliga uppehållstillstånd samt förfaranden för återvändande och garantier om nya anställningsavtal efterföljande år. På så vis kommer många av invandrarna att använda sig av legala kanaler och blir inte kvar i Europa olovligt när deras uppehållstillstånd löper ut.

10.5

EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att sluta avtal med ursprungsländerna om cirkulär migration som kan underlätta invandringen via flexibla och enkla förfaranden. Dessa avtal måste ta hänsyn till båda parters intressen så att invandringen kan bli en utvecklingsfaktor även för ursprungsländerna.

10.6

Förfaranden för tillfälligt uppehållstillstånd som inbegriper avtal om utbildning och erkännande av yrkeskunskaper skulle också kunna vara användbara. Tillfälliga invandrare som arbetar i Europa skulle på så vis kunna förbättra sina yrkeskunskaper, vilket efter återvändandet skulle öka deras möjligheter till sysselsättning och kunna bidra till ursprungsländernas ekonomiska och sociala utveckling.

10.7

Den för närvarande mycket rigida europeiska lagstiftningen utgör ett hinder för cirkulär migration. För att underlätta rörligheten bland invandrare, återvändandet och utvecklingen av företagsinitiativ i ursprungsländerna, måste det enligt EU-lagstiftningen vara möjligt att bevara ett permanent uppehållstillstånd under en längre tid.

10.8

Därför föreslår EESK att direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning ska ändras så att den tidsperiod under vilken tredjelandsmedborgarna bevarar sina permanenta rättigheter förlängs från nuvarande ett till fem år. I EESK:s yttrande (36) påpekades att ett år (eller två enligt kommissionens ursprungliga förslag) är en alltför kort period för att många invandrare ska kunna konkretisera några yrkesplaner i samband med återvändandet till hemlandet.

10.9

Mot bakgrund av att EU håller på att utarbeta en global strategi för invandringspolitiken där man tar hänsyn till sambandet mellan invandrings- och biståndspolitiken bör man se till att en person som är varaktigt bosatt i en medlemsstat kan återvända till sitt hemland under minst fem år utan att förlora sitt uppehållstillstånd.

11.1

Europeiska kommissionen offentliggjorde i maj ett mycket viktigt meddelande (37) om cirkulär migration och partnerskap för rörlighet mellan Europeiska unionen och tredjeländer. Trots att föreliggande yttrande är ett initiativyttrande, utgör det också EESK:s bidrag till den diskussion som kommissionen har inlett. I olika delar av yttrandet återfinns EESK:s förslag avseende flera av de frågor som kommissionen behandlar i sitt meddelande.

11.2

Meddelandet består av två delar: I den första delen framhålls att det är lämpligt att utveckla partnerskap för rörlighet med tredjeländer, och i den andra behandlas cirkulär migration mer specifikt.

11.3

Kommittén stöder förslaget om partnerskap för rörlighet så att EU och medlemsstaterna kan erbjuda möjligheter till legal invandring tack vare förfaranden som är flexibla och öppna för insyn. Partnerskapen ska bygga på att åtaganden görs av både ursprungsländerna och EU:s medlemsstater.

11.4

De åtaganden som man förväntar sig av ursprungsländerna är desamma som när det gäller kampen mot olovlig invandring, och det rör sig om mycket detaljerade krav (återtagande, gränskontroll, säkerhet vad gäller resedokument, bekämpning av människosmuggling och människohandel osv.). Det är viktigt att dessa länder fullgör sina internationella åtaganden enligt Cotonou-avtalet, framför allt bestämmelserna i artikel 13. Enligt kommitténs uppfattning kommer det att bli mycket svårt för vissa länder där staten är ”svag” att uppfylla dessa krav, och därför vill vi föreslå att partnerskapen för rörlighet anpassas till de olika ursprungsländernas särskilda särdrag samt att man visar prov på flexibilitet.

11.5

Medlemsstaternas åtaganden skulle kunna vara av fyra olika slag:

11.5.1

För det första att erbjuda bättre möjligheter till legal migration, med respekt för principen om gemenskapsföreträde för EU-medborgare, vilken kommittén stödjer. EESK ställer sig bakom förslaget om att flera medlemsstater kan ge ursprungsländerna ett gemensamt erbjudande (ökat samarbete). Det skulle röra sig om ett gemenskapserbjudande och genomföras med hjälp av kvoter och instrument för anpassning till de europeiska arbetsmarknaderna.

11.5.2

För det andra skulle Europeiska kommissionen och medlemsstaterna kunna ge tredjeländer tekniskt och finansiellt bistånd för hanteringen av legala migrationsströmmar. Kommittén menar att de gemenskapsfonder som finns tillgängliga i det tematiska programmet om asyl och migration inte kommer att räcka, och därför vill vi föreslå Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet att dessa medel ökas betydligt i framtiden.

11.5.3

För det tredje är kommittén också införstådd med att partnerskapen för rörlighet – i överenskommelse med ursprungsländerna – ska kunna avhålla vissa yrkesgrupper från migration i syfte att undvika kunskapsflykt (exempelvis när det gäller hälsovårdssektorn i vissa europeiska länder). Avtalen bör främja cirkulär migration samt tillfälliga invandrares återvändande.

11.5.4

För det fjärde föreslås att EU och medlemsstaterna ska förbättra förfarandena för utfärdande av visum för kortare vistelser. EESK har i flera yttranden påpekat att det är viktigt att förbättra organisationen av medlemsstaternas konsulära tjänster i ursprungsländerna. Det är viktigt att kommissionens delegationer samarbetar med medlemsstaterna i migrationsfrågor och att man använder sig av EURES-nätverket för att få kännedom om efterfrågan på arbete i EU. Kommittén stöder kommissionens förslag avseende möjligheten att få till stånd ökat samarbete mellan olika medlemsstater genom gemensamma centrum för visumansökningar. Vi stöder vidare förslaget att man ska stärka de gemensamma konsulära anvisningarna för utfärdande av viseringar som ger rätt till flera in- och utresor för tredjelandsmedborgare som reser ofta, samt att man ska förenkla viseringen för vissa kategorier av personer i enlighet med avtalen om rörlighet.

11.6

Kommissionen framhåller att det finns anledning att främja cirkulär migration. Kommittén anser att den befintliga invandringslagstiftningen är mycket rigid och uppfattas inte som tillfredsställande av vare sig invandrarna, ursprungsländerna eller de europeiska mottagarländerna. I flera yttranden har EESK förespråkat en mer flexibel lagstiftning i syfte att främja cirkulära migrationssystem som tar hänsyn till den enskildes önskemål. Invandrarnas grundläggande rättigheter måste skyddas, framför allt de sociala rättigheterna och anställningsrättigheterna liksom rätten att leva med sin familj.

11.7

Kommissionen föreslår två typer av cirkulär migration: dels cirkulär migration för medborgare från tredjeländer som är bosatta i EU, så att de kan arbeta i sitt ursprungsland samtidigt som de behåller uppehållsrätten i en medlemsstat, dels cirkulär migration för personer som är bosatta i ett tredjeland, i syfte att göra det möjligt för dem att arbeta, studera eller yrkesutbilda sig i EU – eller en kombination av dessa tre saker – och sedan återvända till sina ursprungsländer men ändå bevara möjligheten att återvända till EU tack vare förenklade viseringsförfaranden.

11.8

Enligt kommitténs mening kan man endast tala om ett system för cirkulär migration om invandrare – antingen det rör sig om tillfälliga migranter eller inte – som har återvänt till sitt ursprungsland lagligt kan återvända till det EU-land där de tidigare var bosatta. Att främja cirkulär migration handlar framför allt om att fastställa mekanismer så att det går att återvända till det europeiska vistelselandet under flexibla former.

11.9

EESK stöder kommissionens förslag om införande av ett regelverk på EU-nivå som främjar cirkulär migration. I detta syfte måste man ändra flera befintliga direktiv och enas om lämpliga kriterier för utarbetandet av de nya direktiv som ingår i lagstiftningsprogrammet. Det rör sig om följande:

11.9.1

Förslag till direktiv om rätt till inresa och vistelse för högkvalificerade migranter: Kommittén anser att kommissionens förslag om att ytterligare förenkla förfarandena för inresa och vistelse för personer som redan har varit lagligt bosatta inom EU under en viss tid (i syfte att utföra kvalificerat arbete eller bedriva studier eller följa någon form av fortbildning) är relevant.

11.9.2

Förslag till direktiv om rätt till inresa och vistelse för säsongsmigranter: EESK föreslår att det införs ett flerårigt uppehålls-/arbetstillstånd för säsongsmigranter, som ger dem möjlighet att komma tillbaka fem år i rad – med möjlighet till ytterligare fem års förlängning – för att utföra säsongsarbete.

11.9.3

Förslag till direktiv om rätt till inresa och vistelse för avlönade praktikanter: Kommittén menar att det är positivt för tredjelandsmedborgarnas utbildning och för utvecklingen av deras länder att man förbättrar möjligheten att komma till Europa för en praktikperiod. Detta torde dessutom bidra till att främja kompetensspridning och kunskapsöverföring. För att förbättra förutsättningarna för rörlighet i båda riktningarna skulle förslaget kunna omfatta en möjlighet för före detta praktikanter att komma tillbaka för begränsade perioder (1–5 år) för kompletterande praktik om de behöver uppdatera sin kompetens.

11.9.4

EESK förslår att kommissionen verkar för ett par ändringar i flera befintliga direktiv i syfte att främja cirkulär migration: Direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning: För närvarande anges i direktivet att ställningen som varaktigt bosatt återkallas vid bortovaro från gemenskapens territorium under en period om tolv månader i följd. Kommissionen föreslår att denna period ska förlängas till två eller tre år. Kommittén anser att fem år är lämpligare.

11.9.5

Direktiv 2004/114/EG om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete samt direktiv 2005/71/EG om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte: EESK stöder den ändring som innebär att det införs uppehållstillstånd för flera inresor som gör det möjligt för innehavaren att vara borta från EU:s territorium för längre perioder utan att gå miste om sin uppehållsrätt. Det är även lämpligt att omvandla den möjlighet som medlemsstaterna enligt direktiven har att tillhandahålla förenklade eller påskyndade förfaranden för inresa och vistelse för personer som tidigare har arbetat som forskare eller studerat i EU till en rättighet för sådana personer att få tillgång till snabba förfaranden, förutsatt att de återvänder till hemlandet när tillståndet löper ut. Kommittén ställer sig även positiv till möjligheten att skapa en koppling mellan de båda direktiven genom att underlätta inresa och vistelse som forskare (med färre villkor) för tredjelandsmedborgare som tidigare beviljats rätt till inresa och vistelse som studerande och som, efter avslutade studier, har återvänt till ursprungslandet i vederbörlig ordning. Denna modell skulle kunna utsträckas till att även omfatta studerande som ansöker om inrese- och uppehållstillstånd som forskare medan de fortfarande vistas i den medlemsstat där studierna bedrivs, förutsatt att ansökan lämnas in innan studietillståndet löper ut.

11.10

EESK anser att man måste kunna säkerställa att den cirkulära migrationen uppfyller målsättningarna och att den ger fördelar på lång sikt. Detta kan ske genom incitament för att främja rörlighet, garantera ett framgångsrikt återvändande, utvärdera tillämpningen av förfarandena och minska risken för kompetensflykt genom samarbete med tredjeländerna.

11.11

Kompetensspridningen förutsätter också att man löser ett av de största problemen för många invandrare i Europa: avsaknaden av erkännande av akademiska examina och yrkeskvalifikationer. Dessa personers rörlighet mellan ursprungsländerna och mottagarländerna kommer att öka om EU erkänner examensbevis och kvalifikationer. Trots de svårigheter som föreligger anser kommittén att man bör ta ytterligare steg i förhandlingarna om avtal om erkännande av examensbevis och kvalifikationer mellan EU och de länder varifrån de flesta migrationsströmmarna kommer.

11.12

För att ett system med cirkulär migration ska fungera är det även nödvändigt att säkerställa de pensions- och socialförsäkringsrättigheter som invandrarna har förvärvat. Därför måste det förhandlas fram ömsesidiga avtal mellan EU:s medlemsstater och ursprungsländerna, och ILO:s konvention nr 157 måste ratificeras.

11.13

Kommittén anmodar EU att föreslå dessa kapitel inom ramen för framtida partnerskap för rörlighet i syfte att underlätta erkännandet av yrkeskvalifikationer och bevarandet av pensionsrättigheter.

12.1

Den 10 juli anordnades ett globalt forum för migration och utveckling i Bryssel. Ordförande var FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, och över 800 delegater från mer än 140 länder deltog. Forumet var en uppföljning av FN:s toppmöte i september 2006.

12.2

EESK deltog den 9 juli i det civila samhällets dag. Företrädare för EESK var föredraganden för detta yttrande. Slutsatserna, som kommittén i princip stöder, återfinns på konferensens webbplats (38). Nästa år anordnas det globala forumet i Manila och EESK har då för avsikt att delta.

12.3

Kommittén uppmanar EU:s regeringar och kommissionen att fortsätta att verka aktivt inom FN för att migrationsfrågan ska hamna högt på den internationella dagordningen, för att de mänskliga rättigheterna för migranter ska säkerställas via en internationell lagstiftningsram och för att ursprungsländernas och mottagarländernas gemensamma styrning av migrationsprocesserna ska bidra till mänsklighetens ekonomiska och sociala utveckling.

12.4

Härmed avger kommittén ett första yttrande om cirkulär invandring, vilket kommer att kompletteras med nya yttranden i framtiden.