[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 25.6.2007

KOM(2007) 207 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om vissa frågor som rör motorfordonsförsäkring

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. DEL 1: Genomförandet av artikel 4.6 i det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring beträffande nation ella bestämmelser om sanktioneroch hur verkningsfulla de är 3

1.1. Inledning 3

1.2. Genomförandet av direktivet i medlemsstaterna 4

1.3. Bedömning av genomförandet av artikel 4.6 och hur verkningsfullt detta är 4

1.3.1. Allmän medvetenhet och synpunkter på mekanismen med skaderegleringsrepresentanten 4

1.3.2. Sanktioner som införts när det gäller förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar samt överensstämmelsen mellan nationella sanktionsbestämmelser 5

1.3.3 Hur förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar fungerar i medlemsstaterna 9

1.4. Sammanfattning 10

2. DEL 2: Motorfordonsförsäkring och rättegångskostnader 11

2.1. Inledning 11

2.2. EU:s regelverk för rättsskyddsförsäkring 12

2.3. Möjligheten att teckna frivillig rättsskyddsförsäkring 12

2.4. Rättsskyddsförsäkring som ingår i den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet 13

2.4.1. Nuvarande situation i medlemsstaterna 13

2.4.2. Eventuell påverkan på försäkringspremierna 13

2.5. Sammanfattning 14

1. DEL 1: GENOMFÖRANDET AV ARTIKEL 4.6 I DET FJÄRDE DIREKTIVET OM MOTORFORDONSFÖRSÄKRING BETRÄFFANDE NATIONELLA BESTÄMMELSER OM SANKTIONER OCH HUR VERKNINGSFULLA DE ÄR

1.1. Inledning

Ett av målen med direktiv 2000/26/EG, det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring, (nedan kallat ”direktivet”) är att se till att anspråk som framställs inom ramen för motorfordonsförsäkringen snabbt skall kunna regleras om en olycka inträffar i ett annat land än det land där den skadelidande är bosatt (nedan kallade ”besökande skadelidande”). Via skaderegleringsrepresentanten[1] (alla försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring för motorfordon måste utse en skaderegleringsrepresentant i var och en av de övriga medlemsstaterna) skall utländska skadelidande kunna reglera ersättningsanspråk på sitt eget språk och få ersättning snabbare och till en lägre kostnad. Skaderegleringsrepresentanten skall handlägga och reglera ersättningsanspråket genom att företräda det utländska försäkringsbolaget för den part som har orsakat olyckan[2].

Medlemsstaterna måste vidare föreskriva sanktioner för att påskynda skaderegleringen. Ansvariga försäkringsbolag eller deras skaderegleringsrepresentanter som inte inom tre månader lämnar ett motiverat svar (förfarandet med ”motiverat ersättningsanbud/motiverat svar”) efter det att ett ersättningsanspråk har framställts kan bötfällas. Böternas storlek fastställs av den medlemsstat där försäkringsbolaget är registrerat och ränta skall utgå på det ersättningsbelopp som förfallit till betalning[3].

I artikel 4.7 i direktivet anges det att kommissionen skall rapportera till Europaparlamentet och rådet (före den 20 januari 2006[4]) om genomförandet och om hur verkningsfullt de nationella sanktioner är som införts när det gäller förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar och om överensstämmelsen mellan nationella sanktionsbestämmelser samt vid behov lämna förslag (om dessa nationella sanktioner inte leder till förväntat resultat)[5].

För att kunna sammanställa rapporten genomförde kommissionen[6] ett samråd med medlemsstaterna i mars 2006[7] och med försäkringsbranschen i april 2006[8]. Kommissionen anordnade också ett Internetsamråd från den 6 april 2006 till den 5 juni 2006 på sin webbplats[9] för att rådfråga alla berörda parter om mekanismen med skaderegleringsrepresentanten och hur den fungerar[10].

Denna rapport från kommissionen handlar, i enlighet med artikel 4.6 i direktivet, om genomförandet av de nationella sanktionerna och om hur verkningsfulla de är samt om överensstämmelsen mellan nationella sanktionsbestämmelser, detta mot bakgrund av de synpunkter som har framförts av medlemsstaterna, försäkringsbranschen och andra berörda parter.

1.2. Genomförandet av direktivet i medlemsstaterna

Medlemsstaterna skulle ha införlivat direktivet senast den 20 juli 2002 och bestämmelserna skulle träda i kraft före den 20 januari 2003[11].

När det gäller genomförandet av direktivet skickade kommissionen den 6 januari 2003 motiverade yttranden till Frankrike, Grekland, Italien, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Storbritannien, eftersom de inte hade genomfört de allmänna bestämmelserna innan tidsfristen löpte ut den 20 juli 2002. Dessa överträdelseförfaranden avslutades under 2003[12] då de nationella bestämmelserna om införlivande av direktivet antogs och anmäldes till kommissionen. Vidare skickade kommissionen den 23 december 2004 formella underrättelser till Lettland, Malta och Slovenien, eftersom dessa medlemsstater inte hade anmält alla bestämmelser om införlivande av direktivet. Dessa överträdelseförfaranden avslutades i maj 2005 när genomförandebestämmelserna hade anmälts till kommissionen.

1.3. Bedömning av genomförandet av artikel 4.6 och hur verkningsfullt detta är

1.3.1. Allmän medvetenhet och synpunkter på mekanismen med skaderegleringsrepresentanten

Målsättningen med samrådet var först och främst att undersöka om berörda parter (europeiska medborgare, företag osv.) som råkar ut för en olycka utomlands känner till att det finns en skaderegleringsrepresentant i deras hemland som utsetts av den vållande partens försäkringsbolag, och om de anser att detta är effektivt för skaderegleringen.

Det var dock inte möjligt att dra någon objektiv slutsats om allmänhetens åsikter på grund av det låga antalet svar vid samrådet[13].

Majoriteten av medlemsstaterna anser att deras medborgare väl känner till att gränsöverskridande ersättningsanspråk kan regleras genom den skaderegleringsrepresentant som utsetts i deras hemland. När de svarade på den frågan hänvisade medlemsstaterna till en rad kanaler som använts för att informera medborgarna om att det finns en skaderegleringsrepresentant, t.ex. allmänna informationskampanjer, nationella försäkringsbolags webbplatser, branschföreningar för försäkringsbolag och informationscentrum som inrättats enligt artikel 5 i direktivet. När det gäller hur man ser på mekanismen med en skaderegleringsrepresentant ansåg en stor majoritet av såväl medlemsstaterna som företrädarna för försäkringsbranschen att målet om att underlätta och påskynda regleringen av gränsöverskridande anspråk uppnås. De mest uppskattade aspekterna är att skaderegleringsrepresentanten befinner sig nära den skadelidande och att vederbörande kan använda sitt modersmål när ärendet handläggs.

1.3.2. Sanktioner som införts när det gäller förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar samt överensstämmelsen mellan nationella sanktionsbestämmelser

Medlemsstaterna har infört olika ekonomiska eller liknande sanktioner för försäkringsbolag eller deras skaderegleringsrepresentanter om tidsfristen på tre månader inte respekteras vid förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar.

Ekonomiska sanktioner

Ekonomiska sanktioner har bara införts i några medlemsstater. De kan gälla antingen försäkringsbolag (Grekland, Litauen, Cypern, Portugal, Spanien, Malta, Belgien, Luxemburg, Sverige och Tjeckien) eller både försäkringsbolag och den eller de personer som är bemyndigade att representera försäkringsbolaget med rättsligt bindande verkan, nedan kallade ”bemyndigade personer” (Slovenien, Ungern och Polen).

Andra sanktioner

Vissa medlemsstater tillämpar disciplinära åtgärder på bemyndigade personer, t.ex. tillfällig avstängning från tjänstgöring (Polen, Litauen), medan försäkringsbolag i andra länder kan förlora sitt tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet (ansvarsförsäkring för motorfordon) (Ungern, Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Sverige och Litauen).

Inga särskilda sanktioner

I några medlemsstater har man inga särskilda sanktioner, utan använder sig bara av försäkringsbolagets skyldighet att betala lagstadgad ränta på ersättningsbeloppet om det motiverade ersättningsanbudet/motiverade svaret inte föreligger inom tre månader (Storbritannien, Irland, Danmark, Slovakien, Österrike, Estland, Lettland, Finland, Frankrike, Belgien och Spanien)[14].

Jämförelsetabell

Ekonomisk sanktion/försäkringsbolag | Ekonomisk sanktion/bemyndigade personer | Disciplinåtgärd/bemyndigade personer | Återkallande/tillfällig indragning av tillståndet | Inga särskilda sanktioner/räntor –räntesats per år (om inget annat anges) |

Österrike | Lagstadgad ränta |

Belgien | 250 EUR/dag vid försenat motiverat svar | Lagstadgad räntesats på 7 % vid försenat motiverat ersättningsanbud |

Cypern | Upp till 2000 CYP = 3452 EUR |

Tjeckien | Upp till 1 000 EUR = 28 000 CZK | Den tjeckiska centralbankens diskonteringsränta på dröjsmålets första dag, plus 4 % |

Danmark | Lagstadgad ränta som börjar löpa 30 dagar efter ersättningskravets förfallodag |

Estland | 0,4 % av beloppet/dag |

Finland | Lagstadgad ränta |

Frankrike | Domstolen kan vid ett klart otillräckligt anbud utdöma böter på 15 % av ersättningsbeloppet, som skall betalas till den nationella garantifonden | Dubbel lagstadgad ränta vid uteblivet svar |

Tyskland | X | X | 5 % över basräntesatsen |

Grekland | 3 000 EUR |

Ungern | Från 100 000 upp till 20 000 000 HUF (1 EUR = 260 HUF) | Från 40 000 upp till 1 000 000 HUF | X |

Irland | Ospecificerade administrativa sanktioner – hänvisning till avsnitt 33BD i Central Bank Act 1942/2004 | Lagstadgad ränta |

Italien – uppgifter saknas |

Lettland | 0,1 % av beloppet/dag |

Litauen | Upp till 100 000 EUR | X | 0,04 % av beloppet/dag |

Luxemburg | X | X | X | Lagstadgad ränta |

Malta | 5 000 MTL = 11 650 EUR | Lagstadgad ränta |

Nederländerna | X |

Polen | 0,5 % av den tecknade premien | Tre gånger lönen | X | Lagstadgad räntesats på 11,5 % |

Portugal | Från 748,20 till 74 819,68 EUR | Dubbel lagstadgad ränta |

Slovakien | Centralbankens diskonteringsränta (basräntesats) på dröjsmålets första dag |

Slovenien | 8 400 EUR | 420 EUR | Lagstadgad räntesats på 13,5 % |

Spanien | Upp till 150 000 EUR | Lagstadgad ränta |

Sverige | X | X |

Storbritannien | Ospecificerade administrativa sanktioner – hänvisning till förordning 2002 (nr 2706) | Lagstadgad ränta |

1.3.3 Hur förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar fungerar i medlemsstaterna

För att kunna bedöma hur verkningsfulla de nationella sanktionerna är som införts i fråga om förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar var målsättningen med samrådet att undersöka om försäkringsbolagen och deras skaderegleringsrepresentanter kan hålla tidsfristen på tre månader för skaderegleringen.

Svaren vid samrådet visade att både försäkringsbolagen och deras skaderegleringsrepresentanter normalt sett kan handlägga ersättningskraven inom dessa tre månader. Bara i mycket speciella undantagsfall, när det har varit svårt att få information från övriga inblandade parter, har tidsfristen inte kunnat hållas. I dessa fall har det rört sig om situationer där polisrapporter eller liknande handlingar som krävts för att man skulle kunna fastställa ansvaret lämnats in för sent[15], eller där kommunikationen har varit dålig mellan skaderegleringsrepresentanten och hans försäkringsbolag[16].

Här bör det observeras att mekanismen med en skaderegleringsrepresentant och förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar började tillämpas först under 2003 i 15 medlemsstater och först efter den 1 maj 2004 i de nya medlemsstaterna. De erfarenheter man nu har i medlemsstaterna av hur verkningsfull artikel 4.6 i direktivet är och hur den fungerar är fortfarande ganska begränsade.

1.4. Sammanfattning

Skyldigheten för försäkringsbolag och deras skaderegleringsrepresentanter att reglera ersättningsanspråk i enlighet med förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar har införts i alla medlemsstater. Samrådet med medlemsstaterna och försäkringsbranschen visar att två olika typer av sanktioner har införts av medlemsstaterna för att uppfylla denna skyldighet. Det rör sig om antingen ekonomiska sanktioner eller disciplinåtgärder. Några medlemsstater tillämpar båda typer av dessa sanktioner, medan de andra bara använder sig av ränta på ersättningsbeloppet.

Det framgår klart av samrådet att de nationella sanktionerna inte är likvärdiga och att de används på olika sätt i medlemsstaterna. Detta tycks dock inte ha någon väsentlig negativ inverkan på försäkringsbolagen och deras skaderegleringsrepresentanter när det gäller att hålla den tidsfrist på tre månader som föreskrivs för att lämna ett motiverat ersättningsanbud/motiverat svar till klaganden. Eftersom förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar har visat sig vara väl etablerat och fungera i alla medlemsstater, trots att det bara har varit i kraft under en relativt kort tid, har alla åtgärder som vidtagits i medlemsstaterna uppenbart fått önskad effekt. Kommissionen har därför ingen anledning att vidta åtgärder eller lägga fram förslag i detta hänseende.

2. DEL 2: MOTORFORDONSFÖRSÄKRING OCH RÄTTEGÅNGSKOSTNADER

2.1. Inledning

Enligt artikel 1 i direktiv 84/5/EEG[17] (det andra direktivet om motorfordonsförsäkring) skall en ansvarsförsäkring för motorfordon täcka både sakskada och personskada. Denna bestämmelse har införts för att undanröja skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om vad en ansvarsförsäkring för motorfordon skall täcka och för att därmed säkra ett minimiskydd för skadelidande som drabbas av trafikskada[18].

Vid andra behandlingen av direktiv 2005/14/EG[19] (det femte direktivet om motorfordonsförsäkring) föreslog Europaparlamentet att alla nödvändiga och ändamålsenliga rättegångskostnader som bärs av den skadelidande vid skaderegleringen skall täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet. Eftersom kommissionen var bekymrad för att en ändring skulle antas som inte tog hänsyn till de praktiska problem som kan uppstå i medlemsstaterna i samband med detta, föreslog den att den skulle undersöka frågan och lägga fram sina slutsatser i rapporten om det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring. Kommissionen förklarade att den skulle undersöka följande frågor:

- För det första huruvida en skadelidande som drabbas av trafikskada för närvarande har möjlighet att teckna en frivillig rättsskyddsförsäkring.

- För det andra hur försäkringspremierna skulle påverkas om den skadelidandes rättegångskostnader skulle täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet.

Kommissionen genomförde därför ett samråd med de 25 medlemsstaterna, försäkringsbranschen och allmänheten och ställde då ett antal frågor. Svar inkom från 24 medlemsstater, 10 rättsskyddsförsäkringsbolag, 9 försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring för motorfordon samt CEA som företrädare för den europeiska försäkringsbranschen. Kommissionen fick också in viss statistik och ett antal rekommendationer från försäkringsbranschen för rättsskydd i form av ett positionsdokument från RIAD (rättsskyddsförsäkringsbolagens internationella organisation).

Berörda parter rådfrågades också genom ett Internetsamråd som anordnades mellan den 6 april 2006 och den 5 juni 2006 på kommissionens webbplats[20]. Som nämns tidigare i denna rapport kunde man dock inte dra någon objektiv slutsats av detta samråd på grund av det låga antalet svar.

I denna del av rapporten analyseras skyddet när det gäller rättegångskostnaderna för skadelidande som drabbas av trafikskada på grundval av tillgängliga uppgifter och de synpunkter som lämnats av medlemsstaterna, försäkringsbranschen och berörda parter.

2.2. EU:s regelverk för rättsskyddsförsäkring

Enligt EU:s skadeförsäkringsdirektiv är rättsskyddsförsäkring en egen försäkringsklass[21]. Den kan därmed tillhandahållas i hela EU, i enlighet med antingen etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, av alla försäkringsbolag som har tillstånd för detta i någon av medlemsstaterna. Villkoren för att bedriva sådan försäkringsverksamhet i EU anges i direktiv 87/344/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring[22]. Enligt artikel 2 i det direktivet åtar sig rättsskyddsförsäkringsbolaget att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rättsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst för att

- tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den försäkrade åsamkats antingen genom utomprocessuell uppgörelse, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt förfarande,

- försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga, straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersättningskrav har riktats mot honom.

I detta sammanhang bör det framhållas att en rättsskyddsförsäkring som tecknats frivilligt täcker den skadelidandes rättegångskostnader vid skaderegleringen, upp till de gränser som anges i försäkringen, och den täcker också den andra partens rättegångskostnader om den skadelidande inte får gehör för sina ersättningsanspråk.

2.3. Möjligheten att teckna frivillig rättsskyddsförsäkring

För att bedöma i vilken utsträckning skadelidande som drabbas av trafikskada har möjlighet att teckna rättsskyddsförsäkring försökte kommissionen inhämta uppgifter om huruvida privatpersoner inom EU för närvarande har en rättsskyddsförsäkring när man framställer ersättningsanspråk eller ställs inför sådana anspråk inom ramen för sin motorfordonsförsäkring. Tyvärr kunde varken rättsskyddsförsäkringsbolagen[23] eller medlemsstaterna lämna uppgifter som gör att man kan dra klara slutsatser för varje land om hur många privatpersoner, dvs. hur stor procentandel av befolkningen, som täcks av en rättsskyddsförsäkring vid sådana ersättningsanspråk.

Utifrån de uppgifter som lämnats kan man dock konstatera följande:

- Frivilliga rättsskyddsförsäkringar finns att tillgå i en stor majoritet av medlemsstaterna[24]. Dessa erbjuds antingen av specialiserade försäkringsbolag eller av försäkringsbolag som även bedriver annan försäkringsverksamhet.

- Vissa försäkringsmarknader är mindre utvecklade därför att efterfrågan på rättsskyddsförsäkringar av olika anledningar är relativt låg där[25]. I länder som Storbritannien, Tyskland, Belgien och Sverige[26] har däremot en relativt stor andel av befolkningen rättsskyddsförsäkring, antingen som en enskild produkt eller som ett utvidgat skydd i anslutning till t.ex. trafik- eller hemförsäkring.

2.4. Rättsskyddsförsäkring som ingår i den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet

När det gäller vilka effekter det skulle få om den skadelidandes rättegångskostnader i hela EU skulle täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet kan följande konstateras utifrån de svar som medlemsstaterna och försäkringsbranschen lämnat.

2.4.1. Nuvarande situation i medlemsstaterna

I 22 medlemsstater[27] kan den skadelidandes rättegångskostnader, på olika grunder och i olika grad, ersättas av det försäkringsbolag som meddelar den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet.

Rättegångskostnader som den skadelidande har ådragit sig betraktas mycket ofta som en del av skadeståndet enligt nationell civilrätt och för att få ersättning är det mycket vanligt att den skadelidande måste få gehör för sina ersättningsanspråk.

I länder där ersättningen för rättegångskostnaderna inte är beroende av hur ärendet utfaller beslutar domstolen från fall till fall att den skadelidande får bära kostnaderna[28].

Om rättegångskostnaderna betraktas som en del av skadeståndet ersätts de mycket ofta bara upp till rimliga belopp (bara rimliga, nödvändiga eller oundvikliga kostnader kan ersättas) eller så ersätts de bara om det finns ett ömsesidigt avtal mellan försäkringsbolaget och den skadelidande[29]. I några länder ersätts vissa rättegångskostnader inte av ansvarsförsäkringen för motorfordonet, t.ex. kostnader för allmän juridisk rådgivning[30] eller kostnader för juridiskt ombud i instanser för utomrättslig skadereglering[31].

2.4.2. Eventuell påverkan på försäkringspremierna

Medlemsstaterna och försäkringsbranschen har olika uppfattningar om huruvida och i hur hög grad försäkringspremierna skulle påverkas på deras marknader om den skadelidandes rättegångskostnader skulle täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet. Bortsett från ett fåtal uppskattningar från enskilda försäkringsbolag angav man inga konkreta siffror vid samrådet. Generellt kan dock sägas att försäkringsmarknaderna sannolikt inte skulle påverkas i form av högre premier i länder där rättegångskostnaderna redan till stor del ingår i den skadelidandes ersättningsanspråk gentemot den vållande partens försäkringsbolag. Däremot skulle försäkringspremierna förmodligen öka i länder där rättegångskostnaderna antingen inte ersätts alls eller bara i begränsad omfattning, eftersom de skadelidande skulle uppmuntras att vända sig till en domstol med hjälp av ett juridiskt ombud i förhoppning om att få ut en högre ersättning. I detta sammanhang är det värt att nämna erfarenheterna från Irland där rättegångskostnaderna tidigare steg kraftigt (till så mycket som 46 % utöver ersättningsbeloppet), eftersom man rutinmässigt vände sig till domstol vid nästan alla ärenden som rörde ersättningskrav för personskada. För att komma till rätta med problemet inrättades en statlig instans som handlägger ersättningskrav i ärenden där man inte behöver vända sig till domstol[32]. Antalet krav som regleras i domstol, vilket går hand i hand med ökade rättegångskostnader, har på så sätt kunnat sänkas avsevärt. I Sverige och Finland har man liknande alternativa skaderegleringsmekanismer för att minimera rättegångskostnaderna.

2.5. Sammanfattning

Svar på Europaparlamentets fråga: en EU-åtgärd som innebär att rättegångskostnader skall täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet förefaller inte leda till klara fördelar.

EU-medborgare kan behandlas olika i olika länder när gränsöverskridande ersättningsanspråk regleras, eftersom man i medlemsstaterna går tillväga på olika sätt när det gäller ersättningen av den skadelidandes rättegångskostnader och eftersom den lagstiftning som är tillämplig på ersättningsanspråket alltid är lagstiftningen i det land där olyckan inträffade. Om försäkringsskyddet i hela EU utvidgas till att också täcka rättegångskostnaderna skulle detta dock – även om det bara begränsas till att täcka nödvändiga eller rimliga rättegångskostnader – med stor sannolikhet inte leda till en likvärdig ordning i hela EU. Medlemsstaterna skulle fortfarande ha möjlighet att behålla sin nationella praxis genom att tolka kravet på att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med sina nationella förhållanden.

För att skadelidande som drabbas av trafikskada skall ha ett likvärdigt skydd i hela EU när det gäller ersättningen av deras rättegångskostnader måste det specificeras exakt vilka rättegångskostnader som skall täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet och under vilka omständigheter. I samband med detta uppkommer frågan om direktiven om motorfordonsförsäkring är de rätta instrumenten för att hantera dessa aspekter, eftersom detta kan inverka på definitionen av skada, som traditionellt omfattas av de nationella civilrättsliga bestämmelserna.

Om man bara hänvisar till nödvändiga eller rimliga rättegångskostnader uppnås inte det eftersträvade målet. Å andra sidan skulle ett mer konkret tillvägagångssätt på EU-nivå kunna inverka på nationella civilrättsliga bestämmelser och på de civilprocessrättsliga bestämmelserna om ersättning av rättegångskostnader. Ett konkret tillvägagångssätt kan dessutom till och med i vissa fall leda till snedvridningar av väl etablerade nationella system för skadereglering. Om det t.ex. införs krav i hela EU på att bara rättegångskostnader skall täckas av ansvarsförsäkringen för motorfordonet kan detta uppmuntra skadelidande att vända sig till domstol utan att först ha undersökt om skadan kan regleras utanför domstol. Mekanismen med skaderegleringsrepresentanten som infördes genom det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring kan därmed också äventyras, eftersom skadelidande i förhoppning om att få en högre ersättning skulle försöka vända sig till juridiska rådgivare och domstolar för att reglera sina ersättningsanspråk i stället för att vända sig till skaderegleringsrepresentanten i deras hemland. Om det införs krav på att rättegångskostnaderna skall täckas av den vållande partens ansvarsförsäkring för motorfordonet skulle detta vidare kunna leda till att premierna höjs i länder där ingen eller bara begränsad ersättning har utgått för rättegångskostnaderna hittills.

I den stora majoriteten av medlemsstater har man en frivillig rättsskyddsförsäkring. Eftersom denna försäkring innebär att den skadelidande kan få ersättning för hans eller hennes rättegångskostnader oberoende av vilken lagstiftning som gäller för olyckan och oavsett om man får gehör för sina ersättningsanspråk eller ej, tycks detta vara en heltäckande och tillfredsställande lösning för att tillgodose de skadelidandes intressen i samband med trafikskada. De nationella reglerna om ersättning av rättegångskostnader, som skiljer sig åt mellan olika medlemsstater och ofta avspeglar nationella förhållanden när det gäller skaderegleringen, påverkas därmed inte.

Kommissionen konstaterar dock att det är nödvändigt att på ett bättre sätt främja frivilliga rättsskyddsförsäkringar i vissa medlemsstater för att garantera en mer balanserad skyddsnivå för EU-medborgarna.

[1] Enligt artikel 4.1 i direktivet skall varje medlemsstat säkerställa att alla försäkringsbolag utser en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat utom den där de fick sin auktorisation att tillhandahålla motorfordonsförsäkring (hemlandet).

[2] Enligt artikel 4.4 och 4.5 i direktivet skall skaderegleringsrepresentanten samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken. De skall också ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsbolaget gentemot skadelidande och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo. De måste kunna handlägga ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.

[3] Enligt artikel 4.6 i direktivet skall medlemsstaterna genom lämpliga effektiva och systematiska, ekonomiska eller motsvarande administrativa sanktioner säkerställa att den skadelidande får ett motiverat ersättningsanbud eller vid avslag ett motiverat svar inom tre månader från den dag när den skadelidande framställde sitt ersättningsanspråk antingen direkt till försäkringsbolaget för den som har orsakat olyckan eller till dess skaderegleringsrepresentant.

[4] Rapporten om artikel 4.6 kunde inte läggas fram före det datum som anges i direktivet, eftersom man vid förhandlingarna 2005 om det femte direktivet om motorfordonsförsäkring kom överens om att kommissionen även skulle ta upp frågan om rättegångskostnader i rapporten (se del 2 i denna rapport).

[5] I samband med detta bör det observeras att ett fel har smugit sig in i texten till artikel 4.7, eftersom det där borde ha hänvisats till punkt 6 första stycket som handlar om nationella bestämmelser om sanktioner och inte till punkt 4 som beskriver skaderegleringsrepresentantens uppgifter när ett ersättningsanspråk skall regleras.

[6] Denna rapport har utarbetats av GD Inre marknaden och tjänster.

[7] I mars 2006 skickades ett frågeformulär ut till de 25 ständiga representationerna och svar inkom i maj 2006 från alla medlemsstater utom Italien.

[8] CEA (Comité Européen des Assurances – European Federation of National Insurance Associations) rådfrågades i mars 2006.

[9] Se webbplatsen "Din röst i Europa" http://europa.eu.int/yourvoice/consultations för kommissionens offentliga samråd, där det finns ett verktyg som ska förbättra administrationen med hjälp av nätbaserade frågeformulär för insamling och analys av synpunkter.

[10] Resultaten från samrådet finns på följande Internetadress: http://ec.europa.eu/internal_market/insurance/motor_en.htm#consultation

[11] Se artikel 10 i direktivet.

[12] Utom för Frankrike som anmälde de nationella bestämmelserna den 30 januari 2004.

[13] Sammanlagt 201 svar (161 svar inkom från enskilda personer och 40 svar inkom från organisationer), varav bara 157 svar rörde huruvida man kände till skaderegleringsrepresentanten. Resultatet av samrådet finns på följande Internetadress: http://ec.europa.eu/internal_market/insurance/motor_en.htm#20051222

[14] Det bör här observeras att denna sanktion föreskrivs enligt direktivet och att den därför måste tillämpas i alla medlemsstater.

[15] Sådana fall rapporterades av Grekland, Ungern, Italien, Polen, Sverige och Storbritannien.

[16] Rapporterades av Litauen och Finland.

[17] Direktiv 84/5/EEG, EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.

[18] Innan det andra direktivet om motorfordonsförsäkring antogs behövde ansvarsförsäkringen för motorfordon inte täcka sakskada i vissa medlemsstater.

[19] Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon, EUT L 149, 11.6.2005, s. 14.

[20] Se fotnoterna 9 och 10 för uppgifter om offentliggörandet av resultaten av samrådet.

[21] Bilaga I till direktiv 73/239/EEG.

[22] Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, EGT L 185, 4.7.1987, s. 77.

[23] RIAD (rättsskyddsförsäkringsbolagens internationella organisation) lämnade mer konkreta uppgifter om detta. Eftersom statistiken, presentationen och uppgiftsinsamlingen skiljde sig mellan de olika medlemsstaterna gav dessa uppgifter dock ingen klar bild av hur frivilliga rättsskyddsförsäkringar fördelar sig inom EU.

[24] Endast Estland, Lettland, Malta och Cypern har inte lämnat relevant information om detta. I övriga medlemsstater finns det frivilliga rättsskyddsförsäkringar att tillgå.

[25] Detta gäller särskilt i de 10 nya medlemsstaterna.

[26] Enligt Sveriges och Belgiens uppgifter har omkring 90 % av hushållen rättsskyddsförsäkring. Detta beror på att denna försäkring erbjuds automatiskt till försäkringstagare som har antingen en ansvarsförsäkring eller en hemförsäkring.

[27] Inte i Portugal och Lettland. Grekland lämnade inga uppgifter om detta.

[28] Spanien, Frankrike och Italien.

[29] Danmark.

[30] Luxemburg, Polen (endast domstolsavgifter erkänns).

[31] Sverige (juridisk rådgivning kan bara sökas i samband med personskada), Finland och Irland.

[32] Instansen PIAB handlägger nu 75 % av alla ersättningskrav som gäller personskada.