[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.3.2007

KOM(2007) 107 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

enligt artikel 19.1 i rådets direktiv 2003/96/EG (privata nöjesfartyg och privat nöjesflyg)

1. INLEDNING

I enlighet med artikel 19.1 i rådets direktiv 2003/96/EG[1] om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (nedan kallat ”energiskattedirektivet” eller ”direktivet”) och utöver andra bestämmelser i direktivet, särskilt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen, ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

Kommissionen skall pröva en sådan begäran. Efteråt skall den antingen lägga fram ett förslag för rådet eller informera rådet om varför den inte har föreslagit att någon sådan åtgärd skall beviljas.

Inom ramen för en bredare översyn av energiskattedirektivets undantag som upphör att gälla i slutet av 2006 har Finland, Danmark och Irland lämnat in ansökningar om undantag från och med 2007 från bestämmelserna i energiskattedirektivet för bränsle som används för privat nöjesflyg, dvs. luftfart som inte omfattas av den obligatoriska befrielsen enligt artikel 14.1 b i energiskattedirektivet. Finland och Irland har också begärt att bränsle som används för privata nöjesfartyg skall befrias från punktskatt. Dessa skrivelser registrerades hos generaldirektoratet för skatter och tullar[2].

Syftet med det här meddelandet är att informera rådet om skälen till att kommissionen inte har föreslagit att de åtgärder som medlemsstaterna ansökt om skall tillåtas.

2. SAMMANFATTNING AV ANSÖKNINGARNA

2.1. Finlands ansökan

a) Finland önskar befria bränsle som används för privat nöjesflyg från punktskatt .

Syftet med åtgärden är att upprätthålla driftsvillkoren för fritidsflyg i Finland. Enligt Finlands myndigheter skulle en minskning av fritidsflyget negativt påverka flygpiloters kunskap och flygkompetens och deras vilja att utföra civila uppdrag. En sådan minskning skulle också reducera den affärsverksamhet som är knuten till flyget. Detta skulle få negativa konsekvenser för sysselsättning och konkurrens i luftfartssektorn.

Finland menar också att beskattningen av flygbränsle skulle medföra att antalet stationer för bränslepåfyllning minskar, vilket skulle resultera i att det blir svårt att få tag på sådant bränsle och öka de säkerhetsrisker som hänger samman med att fordonsbränsle som ett alternativ används för flyg.

Finland framhåller också att eftersom endast små mängder bränsle förbrukas av fritidsflyg i landet medför införandet av ett generellt skattesystem obetydliga intäktsökningar och endast små fördelar i form av minskade koldioxidutsläpp.

Enligt Finland innebär de små skatteintäkterna å ena sidan och de stora administrativa kostnaderna å andra sidan att åtgärden kommer att kännetecknas av mycket dålig kostnadseffektivitet. Luftfartsregistren gör det inte möjligt att skilja mellan fritidsanvändning och kommersiell användning av luftfartyg och därför skulle åtgärden medföra mycket administrativt merarbete då det måste införas ett komplicerat kontrollsystem vid övergången till standardbeskattning.

b) Finland vill också tillämpa en sänkt skattesats (7,06 cent per liter) på dieselbrännolja som används för privata nöjesfartyg.

Syftet med ansökan är att upprätthålla driftsvillkoren för både de tjänster och den industri som är förknippad med trafiken med nöjesbåtar i nuvarande omfattning och se till att bevara villkoren för denna trafik. Finland menar också att ett avslag på begäran skulle få oproportionerligt stora negativa effekter på sektorn för trafik med nöjesbåtar och många små företag som är knutna till sektorn.

Finland hävdar också att en standardbeskattning medför minimala fördelar i förhållande till kostnader och andra konsekvenser som uppstår i samband med att undantaget upphör att gälla. Dessutom anses skatteåtgärden vara kostnadsineffektiv. Finland pekar också på de obetydliga intäktsökningarna och de små fördelarna i form av utsläppsminskningar till följd av införandet av det generella skattesystemet och framhåller att den allmänna situationen när det gäller utsläpp har förbättrats kraftigt i Finland sedan 2004, efter det att det infördes nationell lagstiftning om kvaliteten på vissa bränslen.

Finland framhåller också kostnaderna för att bränsleleverantörerna skall kunna uppfylla kraven liksom de administrativa kostnaderna och svårigheterna för förvaltningen att kontrollera efterlevnaden då undantaget upphör. När undantaget upphör kommer dessutom säkerhetsfrågor att aktualiseras, eftersom antalet stationer för bränslepåfyllning längs kusterna minskar.

Landet menar också att undantaget bidrar till regionalpolitiska mål, framför allt i glesbefolkade områden som är svåra att nå och där näringslivsstrukturen håller på att försvagas. Finland vill att hela landet skall vara befolkat även i framtiden och därför har betydande nationella medel och EU-medel lagts på utvecklingen i avlägsna områden. Finland anser att avskaffandet av undantaget skulle motverka dessa mål och de investeringar som gjorts.

I samtliga fall anges den 31 december 2012 som slutdatum för undantaget.

2.2. Danmarks ansökan

Danmark önskar befria bränsle som används för privat nöjesflyg från punktskatt. Syftet med åtgärden är att undvika det administrativa merarbete som följer av att det måste införas ett komplicerat kontrollsystem i samband med övergången till standardbeskattning.

I ansökan anges inget slutdatum för åtgärden.

2.3. Irlands ansökningar

a) Irland önskar tillämpa en nedsatt punktskattesats på bränsle som används för privat nöjesflyg (276,52 euro per 1 000 liter flygbensin och 16,00 euro per 1 000 liter flygfotogen).

Två argument anges för ansökan.

För det första skulle avskaffandet av undantaget medföra mycket stora kostnader för att leverantörerna av flygbränsle skall kunna uppfylla kraven. Det kan också medföra mycket stora engångskostnader för flygfält/flygplatser.

För det andra framhålls de oproportionerligt stora administrativa kostnaderna för skatteförvaltningen, som skulle behöva ta resurser från andra verksamheter för att införa ett lämpligt kontrollsystem.

b) Irland vill också tillämpa en sänkt skattesats (47,36 euro per 1 000 liter) på dieselbrännolja som används för privata nöjesfartyg .

I Irlands argumentation framhålls verksamhetens betydelse för turismen och de negativa effekterna av undantagets avskaffande på både sektorn för trafik med nöjesbåtar och många små företag som är knutna till sektorn.

Dessutom framhåller Irland att undantaget bidrar till regionalpolitiska mål och att avskaffandet skulle strida mot tidigare nationell politik och gemenskapspolitik. Det skulle också begränsa Irlands möjligheter att genomföra sin regionalpolitik, vilket skulle kunna uppfattas som att kommissionen lägger sig i något som främst är en inhemsk fråga. Det har gjorts stora investeringar i sektorn med både privata och offentliga medel, bland annat medel från EU-fonder.

Irland framhåller också kostnaderna för att industrin och småbåtshamnarna skall kunna uppfylla kraven liksom de administrativa kostnaderna och svårigheterna för förvaltningen att kontrollera efterlevnaden då undantaget upphör att gälla.

I ansökningarna anges inget slutdatum för åtgärden.

3. BAKGRUND TILL ANSÖKNINGARNA

Bränsle för privat nöjesflyg och privata nöjesfartyg har beskattats i gemenskapen sedan 1993[3], utom när det funnits möjlighet att tillämpa undantag för vissa av medlemsstaterna.

För att skapa en mer sammanhängande transport-, miljö- och skattepolitik inom gemenskapen föreslog kommissionen redan 1996 för första gången att dessa undantag skulle avskaffas[4]. Därefter inledde kommissionen år 2000 en utfasning av dessa undantag och angav att undantagen borde upphöra i och med att energiskattedirektivet trädde i kraft eller, under alla omständigheter, senast den 31 december 2002[5]. I slutändan kom undantagen att förlängas till den 31 december 2006 och de kom senare att ingå i energiskattedirektivet (artikel 18 och bilaga II) i syfte att underlätta en smidig utfasning.

I sitt meddelande från juni 2006 ”Översikt över de undantag i bilagorna II och III till rådets direktiv 2003/96/EG som upphör att gälla vid utgången av 2006” (nedan kallat ”meddelandet från juni 2006”)[6] uppgav kommissionen att den förmånliga skattemässiga behandlingen av bränsle som används för verksamheterna i fråga, jämfört med behandlingen av bränsle som används för liknande verksamheter (på områdena transport eller fritid), inte borde förnyas. Kommissionen uppmanade samtidigt medlemsstaterna att, i enlighet med artikel 19 i direktivet, lämna in en ansökan där de motiverar sina politiska behov om de anser att ytterligare undantag behövs på grund av särskilda politiska hänsyn.

4. KOMMISSIONENS BEDÖMNING

Inom ramen för en bredare översyn av energiskattedirektivets undantag inför deras upphörande har kommissionen nyligen haft möjlighet att undersöka liknande ansökningar om undantag som lämnats in av andra medlemsstater. Den 30 november 2006 antog kommissionen två meddelanden[7] där den, på grundval av den analys som genomförts, förklarar varför den inte kan bevilja ansökningarna.

Kommissionen anser att Finland, Danmark och Irland till största delen har presenterat samma argument som behandlas i detalj i de två meddelanden som antogs den 30 november 2006. De skäl som anges i dessa meddelanden sammanfattas nedan och kompletteras, när så krävs, med synpunkter på mer specifika argument som den ansökande medlemsstaten angivit.

Kommissionen kan inte godta de argument som lagts fram och som grundas på de konsekvenser som måste uppstå vid övergången från undantaget till standardbeskattningen, såsom administrativt merarbete, svårigheter eller kostnader i samband med uppfyllandet av krav och kontroll av efterlevnaden liksom säkerhetsfrågor[8]. Rådet har medvetet valt att låta privat nöjesflyg och privata nöjesfartyg omfattas av standardbeskattning och att endast bevilja undantag för att initiala svårigheter skall kunna avhjälpas. Argumenten kan därför inte anses motsvara särskilda politiska hänsyn i den mening som aves i artikel 19 i energiskattedirektivet. De intressen och den politik som det hänvisas till i den bestämmelsen och som avser aspekter rörande den inre marknaden, sund konkurrens, miljö, energi och transport talar tydligt dessutom emot att de begärda undantagen skall beviljas[9].

Den konkurrensaspekt som Finland tagit upp i samband med privat nöjessjöfart återspeglar snarast en snedvridning som funnits sedan tidigare och som inte bör vidmakthållas[10].

Kommissionen kan inte heller godta Finlands argument gällande kunskap och kompetens för luftfart och viljan att utföra civila uppdrag. Det rör sig om mycket specifika behov som kan tillgodoses genom riktade och bättre utformade åtgärder av lämpligare omfattning, utan att de gemenskapsintressen som nämns ovan påverkas av en felaktig befrielse från harmoniserade skatter. Detta gäller även Finlands argument rörande glesbefolkade område som är svåra att nå och där näringslivsstrukturen håller på att försvagas[11].

När det gäller den regionala aspekten vill kommissionen framhålla att de undantag som tidigare beviljats Finland och Irland aldrig formellt betraktats som ett instrument för gemenskapens regionalpolitik. Det stöd som lämnades via EU-fonderna var dessutom varken specifikt riktat mot driften av privata nöjesfartyg eller baserat på förutsättningen att Finland och Irland skulle kunna förlänga sina undantag från energiskattedirektivet.

Finland och Irland tar slutligen upp ett allmännare argument om proportionalitet och hävdar att utsläppen från nöjesflyg och privata nöjesfartyg är små sett till samtliga utsläpp från hela transportsektorn och att övergången till standardbeskattning är ineffektiv från intäktssynpunkt. Dessa argument utgår på ett felaktigt sätt från undantaget istället för från lagstiftarens medvetna val att låta de aktuella verksamheterna omfattas av standardbeskattning. Det innebär inte att proportionalitetskravet skulle förutsätta en ojämlik behandling jämfört med motsvarande transport- eller fritidsaktiviteter. Inte heller kan någon större vikt fästas vid att genomförandekostnaderna kan skilja sig från kostnaderna på andra områden som omfattas av punktskatter, eftersom sådana skillnader ligger i skatteförvaltningens natur. Inget av dessa argument utgör särskilda politiska hänsyn i den mening som avses i artikel 19 i direktivet[12].

5. SLUTSATS

Kommissionen anser alltså att Finland, Danmark och Irland inte har lagt fram några särskilda politiska skäl som skulle motivera fortsatta undantag från lagstiftning som redan antagits enhälligt av EU vid två tillfällen och skattemässiga åtgärder som klart strider mot flera av gemenskapens politiska program. De berörda medlemsstaternas argument gäller konsekvenserna av att själva undantaget tillämpats under en längre tidsperiod.

Medlemsstaterna har nu haft tillräckligt mycket tid på sig för att anpassa sig till den nya situationen, med tanke på att detta och liknande undantag har diskuterats i gemenskapen åtminstone sedan 1996 och att kommissionen vid upprepade tillfällen har framhållit att undantaget måste fasas ut.

Om det under mycket speciella eller särskilda omständigheter skulle uppkomma svårigheter på grund av att undantaget upphör, och under förutsättning att gemenskapsrätten följs i alla avseenden, oavsett om det rör sig om energibeskattning eller andra frågor[13], kan de aktuella medlemsstaterna vidta åtgärder för att minska eller lindra effekterna av problemen i samband med övergången till standardbeskattning.

Kommissionen anser således att de villkor som anges i artikel 19 inte har uppfyllts. Därför föreslår kommissionen inte att de begärda tillstånden beviljas .

[1] Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 31.10.2003, s. 51). Direktivet senast ändrat genom direktiven 2004/74/EG och 2004/75/EG (EUT L 157, 30.4.2004, s. 87 och s. 100).

[2] Skrivelserna registrerades den 5 december 2006 (Finland), den 13 november 2006 (Danmark) och den 14 december 2006 (Irland).

[3] Rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, 31.10.1992). Direktivet upphävdes tillsammans med rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor den 31 december 2003 genom rådets direktiv 2003/96/EG.

[4] KOM(1996) 549 av den 14 november 1996.

[5] KOM(2000) 678 av den 15 november 2000.

[6] KOM(2006) 342 av den 30 juni 2006 ”Översikt över de undantag i bilagorna II och III till rådets direktiv 2003/96/EG som upphör att gälla vid utgången av 2006”.

[7] KOM(2006) 743 av den 30 november 2006 ”Meddelande från kommissionen till rådet enligt artikel 19.1 i rådets direktiv 2003/96/EG (privata nöjesfartyg)” och KOM(2006) 742 av den 30 november 2006 ”Meddelande från kommissionen till rådet enligt artikel 19.1 i rådets direktiv 2003/96/EG (privat nöjesflyg)”.

[8] Säkerhetsfrågorna behandlas i alla händelser i tillämplig lagstiftning. De har inget samband med reglerna i energiskattedirektivet.

[9] Närmare information finns i dokumenten KOM(2006) 742, s. 5, och KOM(2006) 743, s. 6.

[10] Jfr KOM(2006) 742, s. 6.

[11] Jfr KOM(2006) 742, s. 6.

[12] Jfr KOM(2006) 742, s. 6. KOM(2006) 743, s. 6–7.

[13] I synnerhet fördragets regler om statligt stöd.