[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.6.2006

KOM(2006) 287 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

enligt artikel 138.2 i EG-fördraget i fråga om skärpningen av arbetsrättsliga regler inom sjöfarten

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

enligt artikel 138.2 i EG-fördraget i fråga om skärpningen av arbetsrättsliga regler inom sjöfarten

Detta meddelande utgör en del i arbetet kring Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om standarder för arbete till sjöss, som antogs nästan enhälligt den 23 februari 2006 i Genève (nedan kallad ”2006 års konsoliderade version”). Konventionen innebär att alla de konventioner och rekommendationer om arbete till sjöss som ILO antagit sedan 1919 samlas i en enda konsoliderad text, som utgör ett utkast till de första allmänt gällande reglerna för arbete till sjöss.

Kommissionen har från början aktivt stöttat arbetet med konventionen, och gavs också förhandlingsmandat av rådet den 21 april 2005 för att tillsammans med medlemsstaterna värna gemenskapens regelverk under ILO-förhandlingarna.

När nu konventionen antagits ser kommissionen det som angeläget att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen såväl på EU-nivå som i de enskilda länderna.

För att öka sjöfartsindustrins konkurrenskraft och intresset för sjöfartsyrken, och för att, på lång sikt, bevara den europeiska kompetensen på området anser kommissionen att det är nödvändigt att uppmärksamma hur arbetsrätten för sjöfolk behandlas inom ramen för EG-lagstiftningen. I arbetsprogrammet för 2006[1] tillkännager också kommissionen att man avser att utarbeta ett meddelande om minimistandarder för arbete till sjöss, som bland annat skall innehålla möjligheten att föreslå lagstiftning som ytterligare skärper tillämpningen av internationella arbetsrättsliga regler för sjöfolk inom EU, eventuellt genom ett avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Syftet med det här meddelandet är, med tanke på hur betydelsefull 2006 års konsoliderade konvention är, att påbörja den inledande fasen av det officiella samrådet med arbetsmarknadens parter enligt förfarandet i artikel 138.2 i EG-fördraget angående det lämpliga i att eventuellt föra in avgörande bestämmelser ur konventionen i gemenskapsrätten. I enlighet med artikel 138.3 i EG-fördraget kommer kommissionen, om det blir aktuellt, att senare samråda med arbetsmarknadens parter om innehållet i eventuella förslag.

I. KONVENTIONENS FÖRTJÄNSTER

1. Främja allmänt gällande sjöarbetsrättsliga regler och nyskapande metoder

Inom ILO har det allt sedan 2001 pågått ett konsolideringsarbete för att ta fram en internationell, heltäckande och samordnad konvention med klara, entydiga, moderna och allmänt gällande arbetsrättsliga regler. Denna översyn av det befintliga regelverket syftar till ökad effektivitet och bör göra att många av ILO:s medlemsländer ratificerar konventionen. Det är viktigt att EU-medlemsländerna och länder utanför EU snabbt ratificerar konventionen för att den skall få ett starkt genomslag och leda till enhetligare regler.

2006 års konsoliderade konvention, som skall ersätta nästan alla ILO:s sjöfartskonventioner, kommer att få en stor juridisk betydelse så snart staterna, framför allt sjöfartsnationerna, har ratificerat den.

Genom konventionen regleras arbetsrätten för personal som arbetar ombord på fartyg med en bruttodräktighet (bruttotonnage) på 500 registerton eller mer och som går i internationell trafik eller mellan utländska hamnar.

I konventionen grupperas bestämmelserna tematiskt i fem olika delar med syftet att säkerställa goda arbetsvillkor ombord på fartyg. I del 1 fastställs minimivillkor för arbete till sjöss, däribland behandlas frågor om hälsa, utbildning, minimiålder och rekrytering. I del 2 om anställningsvillkor behandlas innehållet i anställningsavtalet, arbetstider, löneskydd, rätt till ledighet samt repatriering och skadestånd vid förlisning. Levnadsförhållanden ombord avhandlas i del 3 och social trygghet i del 4. I konventionen fördelas även, i del 5, ansvaret när det gäller tillämpningen av konventionen. Det handlar om att få flaggstaterna att införa ett bärkraftigt regelverk för tillämpningen som vilar på ett certifieringssystem och om att få hamnstaten och de stater som tillhandahåller arbetskraften att genom lämpliga inspektioner se till att konventionen tillämpas. Varje del rymmer föreskrifter och två serier med bestämmelser av olika rang, där serie A är tvingande och serie B icke tvingande, med anvisningar för tolkningen av de tvingande reglerna.

Konventionen är också viktig på så sätt att ILO tar till nya grepp för att göra texten verkligt effektiv. Genom konventionen införs ett certifikat för arbete till sjöss och en deklaration för arbete till sjöss som, om inte annat visas, intygar att kraven i konventionen är uppfyllda. Efter kontroll av att arbetsförhållandena ombord uppfyller kraven i nationell lagstiftning och i konventionen kommer således staterna att utfärda certifikat till fartyg som för dess flagg. Till certifikatet fogas en deklaration som innehåller en resumé av tillämplig nationell lagstiftning i en förtryckt lista med områden som berörs i konventionen. Därigenom kan kontrollen av certifieringen som garanterar att konventionen efterlevs genomföras av flaggstaten, som kan inspektera fartyg (och vid behov fatta beslut om kvarstad) vid misstanke om brister såväl i säkerheten eller miljöhänsyn som i de arbetsrättsliga förhållandena ombord.

För att de stater som ratificerat konventionen inte skall missgynnas i förhållande till dem som inte ratificerat den, kommer bestämmelsen om ”icke fördelaktigare behandling” att innebära att fartyg vars flaggstat inte har ratificerat konventionen inte kommer att behandlas fördelaktigare än dem vars flaggstat har ratificerat den. Denna bestämmelse bör förhindra att konkurrensen snedvrids och verka för att i princip alla ratificerar konventionen.

Konventionen innebär också att en särskild trepartskommission inrättas med företrädare för alla stater som ratificerat konventionen samt företrädare för redarna och sjöfolket för att vidareutveckla texten med utgångspunkt i tillämpningen av bestämmelserna.

2. Styra globaliseringen och få till stånd rättvisare konkurrensvillkor

2006 års konsoliderade konvention kompletterar de tre grundläggande konventioner som antagits av Internationella sjöfartsorganisationen: SOLAS (säkerheten för människoliv till sjöss), MARPOL (förhindrande av förorening från fartyg) och STCW-konventionen om sjöfolks kompetens. Den utgör ett fjärde bärande element i det internationella regelverket för sjöfarten.

2006 års konsoliderade konvention bör kunna bidra till att stabilisera sjöfartssektorn, där konkurrensen är global, och minska den dubbla klyftan mellan dels de europeiska aktörerna och övriga, dels skillnaden för olika flagg, som i praktiken gynnar de sjöfartsnationer och aktörer som ställer lägst arbetsrättsliga krav. Rekryteringen av sjöfolk från andra länder på bekostnad av europeiska arbetstillfällen, även vid transporter inom EU, utgör ett ständigt underliggande hot. Man måste inse att det är mycket som står på spel ekonomiskt med tanke på hur de stora ekonomiska och juridiska skillnaderna påverkar kostnaderna för arbetskraft, bland annat löner och sociala avgifter, inom sektorn för globala sjötransporter.

Kommissionen anser dessutom att det med hänsyn till globaliseringen är viktigt att normalisera sjöfolkets ställning för att stävja de negativa konsekvenserna, främst social dumpning, som drabbar sjöfolk och redare som följer gällande regler, och fastställa goda arbetsvillkor i linje med meddelandet om de sociala aspekterna av globaliseringen[2] som direkt hänvisar till konventionen om arbete till sjöss. Dessutom var kommissionens stöd till ratificeringen och ikraftträdandet av konventionen ett viktigt bidrag till att uppfylla kommissionens förpliktelser att främja rimliga arbetsvillkor i hela världen, vilket framgår av kommissionens senaste meddelande i detta ärende[3].

Kommissionen underströk nyligen i ett meddelande till rådet[4]: att det ömsesidiga beroendet i världen skapar nya möjligheter att främja europeiska värden och intressen. Kommissionen påpekar också vikten av att EU bidrar till att främja höga normer världen över, även på det arbetsrättsliga området.

3. Att stärka sjösäkerheten och sjöfartsyrkenas attraktionskraft

Kommissionen har redan berört de arbetsrättsliga reglernas betydelse och hur de hänger samman med sjösäkerheten i meddelandet av den 6 april 2001[5] där man underströk att 80 % av olyckorna till sjöss beror på den mänskliga faktorn. Med tanke på den mängd faktorer som kan orsaka olyckor gör kommissionen bedömningen att det är nödvändigt att få till stånd ett sammanhållet ramverk av globala arbetsrättsliga minimiregler, vilket hittills saknats, och att man kommer att kunna se positiva effekter på sjösäkerheten så snart konventionen trätt i kraft.

Dessutom framgår det av en undersökning från BIMCO[6] att bristen på EU-sjöfolk inom EU:s 25 medlemsländer uppgår till 17 000 personer. Detta kräver lämpliga åtgärder av myndigheterna och aktörerna inom en strategisk bransch som sjöfarten, som står för 90 % av världshandelns leveranser och 40 % av handeln inom EU.

Utbildning är en annan mänsklig aspekt som måste uppmärksammas. När det gäller behörighet har man gjort ansträngningar för att erkänna utbildningar och inarbeta STCW-konventionen i gemenskapsrätten. Kvalifikationer och arbetsvillkor kompletterar emellertid varandra. Det är nödvändigt att främja sjöfartsyrkena genom att erkänna högkvalitativa utbildningar och att göra arbetena attraktivare genom goda arbets- och levnadsförhållanden. För att stävja tendensen att allt färre lockas av sjön, som på sikt är förödande för sjöfarten som helhet, även sådan verksamhet som hör till hamnstatskontrollen, är det nödvändigt att stärka sjöfartsyrkenas attraktionskraft.

Det handlar om att avstyrka olämplig praxis ombord på fartygen och skapa goda arbets- och levnadsförhållanden för sjöfolket, oavsett i vilket land fartyget har sin hemvist eller vilken flagg det för. Konventionen kan på detta sätt bidra till att säkerställa mer likvärdiga arbetsvillkor för sjöfolket.

II. EU:S ROLL I ARBETET MED ATT TA FRAM OCH TILLÄMPA KONVENTIONEN

1. Uppbackning under det förberedande arbetet

Som tillskyndare av behovet av att stävja snedvriden konkurrens och förbättra arbetsrätten på global nivå genom att införa en allmänt gällande lägstanivå har kommissionen från början givit sitt fulla stöd till ILO:s arbete. Man har mycket noga följt detta omfattande arbete och har tillsammans med EU:s ordförandeland regelbundet samordnat medlemsländernas ståndpunkter i fråga om de olika bestämmelserna i konventionen inom ramen för det mandat som rådet beviljade den 21 april 2005. Kommissionen har också givit ett extra finansiellt bidrag till ILO och har på detta vis medverkat till att föra konventionen i hamn under goda förhållanden. Detta givet hade denna gemensamma framgång inte varit möjlig utan ett enskilt engagemang från medlemsstaterna och ett mycket aktivt deltagande från arbetsmarknadens parter.

Det mervärde som EU bidragit med i förhandlingarna har uppmärksammats inom ILO av såväl länder utanför EU som arbetsmarknadens parter. Detta var något som ILO:s generaldirektör underströk vid sitt framträdande under överläggningarna om sjöfarten vid den internationella arbetskonferensen i februari 2006.

Inte desto mindre beklagar kommissionen att medlemsstaterna inte velat gå längre; i mandatet ingick även att utröna möjligheterna till ändringar under förhandlingarna om konventionen för att hänvisa till den särskilda roll som regionala organisationer för ekonomisk integration spelar.

Rent juridiskt var det viktigast att se till att konventionen var förenlig med gemenskapsrätten och att det inte föreligger några hinder för att godkänna den, till exempel när det gäller samordningen av de sociala trygghetssystem, ett område som faller under EU:s exklusiva behörighet. En skyddsklausul om social trygghet har därför antagits för att bevara EU:s struktur för samordning av de olika sociala trygghetssystemen. På grund av ansvarsfördelningen när det gäller samordningen av de sociala trygghetssystemen och hamnstatskontrollen på EU-nivå i frågor som regleras i konventionen krävs det för övrigt, precis som för konvention nr 185, ett beslut av rådet för att medlemsstaterna skall kunna ratificera konventionen.

2. Uppmuntra och påskynda ratificeringen

Kommissionen kommer att fortsätta att vinnlägga sig om att främja ratificeringen av konventionen så att den skall kunna träda i kraft så snabbt som möjligt.

Med tanke på att det för att 2006 års konsoliderade konvention skall träda i kraft krävs att den tillträds av 30 stater som representerar minst 33 % av allt tonnage i världen, och att de 27 EES-länderna står för 28 % av världsflottan, kan EU utgöra en drivkraft. Därför kommer kommissionen att uppmana medlemsstaterna att skyndsamt ratificera konventionen. Man vill även göra länder utanför EU uppmärksamma på vikten av att ratificera denna banbrytande text.

3. Förbättra gemenskapens arbetsrättsregler

Kommissionen anser att det sätt som de mänskliga aspekterna behandlas på i 2006 års konsoliderade konvention, där man fastställer en jämvikt mellan redarnas och staternas skyldigheter att ge sjöfolket goda arbetsförhållanden, är av avgörande betydelse. Kommissionen anser att om de relevanta bestämmelserna i konventionen fördes in i gemenskapsrätten skulle gemenskapens regelverk om sjöfarten ges bättre möjligheter att påverka förutsättningarna för en sund konkurrens på likvärdiga villkor, till fördel för alla inblandade.

Det är också sant att 2006 års konsoliderade konvention medför svåröverblickbara följder eftersom den är så omfattande. Konventionens möjliga effekter på gemenskapsrätten vid ett ikraftträdande beaktas i en konsekvensanalys som kommissionen redan påbörjat. De frågor som beaktas i denna utgörs av juridiska och institutionella överväganden, liksom ekonomiska och arbetsrättsliga för- och nackdelar, som dock kommer att analyseras externt. Bland de viktigaste frågorna återfinns dessa:

1. Anpassa gemenskapens regelverk : Detta kommer sannolikt att vara ofrånkomligt för att uppdatera de avsnitt som berörs direkt av bestämmelserna i 2006 års konsoliderade konvention (t.ex. direktiven 1995/21/EG[7] och 1999/95/EG[8]).

2. Anta kompletterande avsnitt : Det handlar om att fastställa möjligheten att lagstifta på områden som omfattas av konventionen men som helt eller delvis inte regleras i gemenskapsrätten (t.ex. regler om bemanningsföretag, skyldigheten för arbetstagare att ha ett undertecknat anställningskontrakt).

3. Gå utöver kraven i konventionen : 2006 års konsoliderade konvention fastställer enbart minimikrav, och det är inte uteslutet att genom tilläggsbestämmelser till ILO:s föreskrifter skärpa, komplettera eller vidga tillämpningsområdet för dem på gemenskapsnivå.

Andra frågor som bör beaktas:

4. Göra konventionens del B tvingande : Ser man till fråga 3 är det i förlängningen berättigat att undersöka värdet av att ha en gemensam och juridiskt tvingande tolkning på gemenskapsnivå för att säkerställa en enhetlig tillämpning av konventionen och minska riskerna för olika tolkningar inom EU.

5. Spegla trepartsstrukturen : När det gäller institutionerna måste man överväga vilka konsekvenser den övervakningskommitté får som skall inrättas enligt artikel XIII i konventionen. Är det med tanke på detta nya organ och dess uppgift även nödvändigt att inrätta en särskild struktur, motsvarande den i ILO:s konvention, för att inom ramen för införlivandet av konventionen spegla trepartsstrukturen på gemenskapsnivå?

Samråd av detta slag föreskrivs i artikel 138 i EG-fördraget. Enligt denna artikel skall kommissionen samråda med arbetsmarknadens parter om den möjliga inriktningen av gemenskapsåtgärder innan den lägger fram socialpolitiska förslag. Arbetsmarknadens parter kan då besluta sig för att inleda avtalsöverläggningar och begära att kommissionen skall lägga fram ett förslag till rådet om att genomföra avtalet. I händelse av motsatsen fortsätter kommissionen, vid behov, arbetet på det aktuella förslaget.

Hänvisningen till ett avtal mellan arbetsmarknadens parter i kommissionens arbetsprogram för 2006 innebär i sig en hänvisning till det prejudikat som sattes i och med införlivandet i två direktiv[9] av bestämmelserna i ILO:s konvention nr 180 om genomsnittlig arbetstid. Det var nödvändigt med två direktiv eftersom ett avtal med arbetsmarknadens parter endast kunde genomföras genom ett beslut från rådet inom ramen för artiklarna 137 och 139 i fördraget. Det står givetvis arbetsmarknadens parter fritt att själva bestämma över förhandlingar och eventuella beslut, men vid genomförande genom rådets beslut måste kraven i artikel 139 beaktas. Kommissionen gör bedömningen att det föreliggande samrådet kan komma att innebära att artikel 139 i EG-fördraget aktualiseras, något som förefaller helt legitimt med tanke på att 2006 års konsoliderade konvention är ambitiös.

III. SLUTSATS

Arbetsmarknadens parter har redan fått fullödig information om denna problematik vid de regelbundna mötena inom ramen för dialogen mellan parterna inom sjöfartssektorn.

Det här meddelandet utgör den inledande delen av det samråd som föreskrivs i artikel 138.2 i EG-fördraget. Arbetsmarknadens parter inbjuds härmed att uttala sig om följande två frågor:

Är det nödvändigt eller lämpligt att vidga gemenskapens nuvarande regelverk genom att anta, konsolidera eller komplettera det enligt de riktlinjer som dras upp i del II i detta meddelande eller på något annat sätt?

Kan arbetsmarknadens parter tänka sig att inleda förhandlingar i syfte att arbeta fram ett avtal som genomförs genom rådets beslut i enlighet med artikel 139 i EG-fördraget?

Arbetsmarknadens parter kommer i förekommande fall att rådfrågas om innehållet i alla förslag som kommissionen lägger fram vid en andra samrådsomgång.

[1] KOM(2005) 531 slutlig av den 28 mars 2006 Att tillvarata hela EU:s potential — Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2006.

[2] KOM(2004) 383 slutlig av den 18 maj 2004 Globaliseringens sociala dimension – EU:s politiska bidrag för att få fördelarna att gynna alla.

[3] KOM(2006) 249 slutligt av den 24 maj 2006 Anständigt arbete för alla – EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen.

[4] KOM(2006) 211 slutlig av den 10 maj 2006 En agenda för EU-medborgarna – EU skall visa resultat.

[5] KOM(2001) 188 slutlig av den 6 april 2001 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om utbildning och rekrytering av sjöfolk.

[6] BIMCO/ISF Manpower 2005 update December 2005.

[7] Rådets direktiv 95/21/EG om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll).

[8] Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/95/EG av den 13 december 1999 om tillsyn av efterlevnaden av bestämmelser om arbetstidens längd för sjömän ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar.

[9] Rådets direktiv 1999/63/EG av den 21 juni 1999 om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän och ovannämnda direktiv 1999/95/EG.