1.

Att fastställa gemensamma prioriteringar för att bättre inrikta åtgärderna på EU-nivå.

a)

Medlemsstaterna skall utbyta förteckningar över ursprungs- och transiteringsländer och de rutter som oftast används.

b)

EU-finansiering (dvs. Agis och andra lämpliga finansieringsprogram som nu finns) bör prioriteras framför erbjudanden som motsvarar de områden som framhålls i handlingsplanen.

c)

Förhindrande och bekämpande av människohandel skall vara en temainriktad prioritering för EU:s framtida finansieringsarrangemang/-program på RIF-området.

Dessa arrangemang/program bör innehålla flexibla finansieringssystem som gör det möjligt att ge operativt stöd till medlemsstaterna och stärka regionala former av polissamarbete. I detta sammanhang bör det övervägas att finansiera projekt som avser operationer som genomförs av endast en medlemsstat.

I detta sammanhang bör det också övervägas hur hållbar finansiering kan ställas till förfogande för icke-statliga stöd- och återanpassningstjänster.

2.

Säkerställa en fortlöpande debatt om frågan, inbegripet människorättsfrågor.

a)

En politisk debatt bör hållas om EU:s politik i fråga om människohandel (…), och det bör bedömas om denna politik överensstämmer med människorättsnormer och om det behövs ytterligare åtgärder.

3.

Säkerställa gemensamma normer för hela EU.

a)

Rådet skall anta förslaget till beslut om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av FN:s protokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till FN:s protokoll om människohandel.

b)

Utarbeta förslag till de mekanismer för samordning och samarbete som behövs på EU-nivå.

c)

Medlemsstaterna skall prioritera undertecknandet och ratificeringen av Europarådets konvention om människohandel.

1.

Att förbättra kunskapen om människohandelns omfattning och karaktär (inbegripet kopplingar till andra former av brottslighet) när det gäller EU, för att EU skall kunna inrikta sina insatser bättre.

a)

Utarbeta gemensamma riktlinjer för insamling av uppgifter och jämförbara indikatorer. Beakta skillnaderna mellan olika former av människohandel och olika kategorier av offer. I arbetet bör också vidareförsäljning av offer beaktas.

b)

Se över det arbete som nu pågår i hela EU för att få en uppfattning om problemets omfattning i syfte att inrikta sig på alla former av människohandel.

c)

Utforma en gemensam forskningsmodell som medlemsstaterna skall använda i syfte att utöka den forskning som nu finns om särskilda områden, med utgångspunkt i handel med barn.

d)

Sammankalla ett möte för lämpliga företrädare från de nationella samordningsstrukturerna (t.ex. nationella rapportörer när sådana finns), inbegripet de brottsförebyggande myndigheterna och experter på invandring, beroende på nationella arrangemang. Överväga omfattningen av och frågor i samband med människohandel inom EU tillsammans med människohandel som har sitt ursprung utanför EU.

1.

Att åtgärda de underliggande orsakerna till människohandel.

a)

Medlemsstaterna och EU-institutionerna skall stödja initiativ mot människohandel samt andra mer omfattande åtgärder för att åtgärda de underliggande orsakerna, särskilt fattigdom, osäkra förhållanden, utslagning och bristande jämställdhet mellan kvinnor och män.

b)

Utvecklingssamarbete skall också inbegripa könsspecifika förebyggande strategier och strategier som syftar till att stärka kvinnors och barns ekonomiska, rättsliga och politiska ställning.

2.

Att förhindra människohandel i ursprungs-, transiterings och destinationsländer genom att öka medvetenheten om de faror som finns och informera om brottsförebyggande åtgärder och straffrätt i EU, inbegripet framgångsrika åtal, för att avskräcka förövarna (…).

a)

Att i samarbete med de icke-statliga organisationerna utarbeta EU-kampanjmaterial. Kampanjerna bör

Kampanjernas effektivitet skall utvärderas.

b)

Att skapa ett nätverk av kontakter inom medierna i fråga om människohandel för att ge kännedom om framgångar inom och utanför EU.

3.

Att tidigt möjliggöra identifiering av offer för att förhindra utnyttjande.

a)

Att anordna ett seminarium främst tillsammans med flygbranschen.

Involvera berörda brottsförebyggande organ och sambandsmän för invandring. Att undersöka de modeller för regionalt/nationellt samarbete och gemensamt arbete som har visat sig effektiva i syfte att förbereda ytterligare arrangemang på nationell/regional nivå som skall anordnas av medlemsstaterna.

b)

Att så snart som möjligt fullfölja utvecklingen av ett gemensamt system för information om viseringar.

c)

Att anordna ett seminarium med invandringsmyndigheter, organ som ansvarar för sociala tjänster och andra berörda myndigheter för att utbyta bästa metoder när det gäller att identifiera barn i riskzonen, särskilt ensamkommande barn.

d)

Medlemsstaternas konsulära personal och sambandsmän för invandring i ursprungsländerna skall beakta människohandel vid diskussioner i lokala konsulära arbetsgrupper och möten med sambandsmän för invandring i syfte att utbyta information och förbättra förmågan att upptäcka ansökningar som skulle kunna inbegripa människohandel.

e)

Efter diskussion och överenskommelse i styrelsen för den europeiska gränsförvaltningsbyrån skall människohandel integreras i byråns arbete, bland annat genom

I den europeiska gränsförvaltningsbyråns arbete skall hänsyn tas till de särskilda förhållandena för de mest sårbara offren, särskilt kvinnor och barn.

f)

Införa användning av biometriska kännetecken vid utfärdande och kontroll av EU-uppehållstillstånd och EU-viseringar.

1.

Att utveckla sakkunskapen om hur efterfrågan kan minskas i fråga om utnyttjande av arbetskraft.

a)

Inrätta en expertgrupp som skall behandla relevanta frågor om anställningsbestämmelser och deras konsekvenser när det gäller människohandel. Gruppen bör överväga de privata arbetsförmedlingarnas roll och överväga att ta fram lämpligt material för att öka medvetenheten hos potentiella arbetsgivare för offer för människohandel.

2.

Att i destinationsländerna minska efterfrågan på offer för människohandel.

a)

Medlemsstaterna skall rapportera om nuvarande bästa metoder för gemenskapsåtaganden och gemensamma politiska strategier som används för att avskräcka från människohandel som informellt kan ske inom samhällena, t.ex. människohandel för hushållsarbete. Detta förfarande bör omfatta strategier som används för alla former av människohandel oavsett ändamål (sexuellt utnyttjande och mer allmänt), inbegripet särskilda grupper av offer, dvs. kvinnor och barn.

1.

Att förbättra den strategiska och taktiska underrättelsebilden av människohandel och möjliggöra en underrättelsebaserad strategi.

a)

Medlemsstaterna skall enas om att utbyta information via I/24/7 och Interpols system för informationsutbyte om människohandel och smuggling och om att utbyta relevant information och relevanta underrättelser med Europol. Europol skall stärka kopplingarna till Interpol.

b)

Utnyttja hotbilder avseende den organiserade brottsligheten (OCTA) som hjälp vid en bedömning av hela EU och fastställande av prioriterade åtgärder.

c)

EU skall stärka de formella förbindelserna med internationella organisationer för att få tillgång till uppgifter om rutter, källor och metoder.

d)

Medlemsstaterna skall mata in underrättelseuppgifter i det berörda arbetsregistret för analysändamål vid Europol.

e)

2.

Att förbättra medlemsstaternas förmåga att effektivt utreda människohandel.

a)

Cepol skall leda arbetet med att ta fram Agisfinansierade resurser, inbegripet nya handledningar och annat material som Interpols handbok, för en grundläggande läroplan för högre polistjänstemän – på olika nivåer om så är lämpligt. Cepol skall därefter regelbundet anordna särskild utbildning om människohandel för brottsförebyggande personal. I utbildningen bör människohandel inom ramen för smuggling av migranter också beaktas.

3.

Att förbättra det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna i fråga om människohandel.

a)

Medlemsstaterna skall diskutera hur information om sådana tjänstemän i medlemsstaternas brottsbekämpande organ som är nära engagerade i arbetet mot människohandel och som har specialiserade språkkunskaper (t.ex. specialkunskaper i orientaliska eller afrikanska språk) skall kunna spridas i större utsträckning (detta skulle innebära att när olika medlemsstater sätter samman bilaterala eller multilaterala gemensamma utredningsgrupper kan de överväga att vid behov ta med sådana tjänstemän i grupperna i den utsträckning de nationella operativa kraven på sådana tjänstemän tillåter detta).

b)

EU:s operativa specialgrupp med polischefer och Europol skall årligen rapportera om hur arbetet med människohandel har förts framåt inom deras respektive arbetsprogram.

c)

EU:s operativa specialgrupp med polischefer skall övervaka det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna i fråga om människohandel och, i tillämpliga fall, lämna rekommendationer för dess förbättring.

d)

Utarbetande av en handbok med kontakter för brottsförebyggande myndigheter i hela Europa som också innehåller kontakter utanför kontorstid och information om de förfaranden som gäller i varje medlemsstat.

4.

Att möjliggöra ett effektivare samarbete vid utredningar av och åtal för människohandel.

a)

Medlemsstaterna skall i största möjliga omfattning utnyttja Eurojust och dess samordnande roll samt det europeiska rättsliga nätverket.

b)

Upprättande av ett specialiserat nätverk med experter på åtal som rör handel med människor, inklusive fall som rör handel med barn. Detta nätverk skall överväga att så småningom utarbeta utbildning för åklagare.

c)

Hos domstolsväsendet i medlemsstaterna öka medvetenheten om särskilda frågor som rör människohandel, inbegripet sådana som avser barn.

d)

Som en del av utvärderingen av rådets rambeslut om människohandel skall en översyn göras av det rättsliga ramverket i alla medlemsstater när det gäller att bekämpa människohandel, särskilt handel med barn.

e)

En inventering skall göras av den lagstiftning som kompletterar den som redan finns för att straffbelägga människohandel, t.ex. lagstiftning om offers ställning, lagstiftning som kriminaliserar mellanhänder, dvs. ledare för ligor, lagstiftning om vinning av brott.

1.

Att se till att personal på fältet har de verktyg och den expertis som krävs för att identifiera offer för människohandel och ge dem lämpligt skydd och stöd, samtidigt som barns särskilda behov beaktas.

a)

Anordna ett seminarium med medlemsstaterna och icke-statliga organisationer som hjälper offer i syfte att få en uppfattning om bästa praxis när det gäller att identifiera offer samt överväga att upprätta en allmän förteckning över kriterier med avseende på bästa praxis på detta område.

2.

Att upprätta och förstärka effektiva förbindelser mellan medlemsstaterna och organisationer som erbjuder stöd och återanpassning.

a)

En konferens skall anordnas för att främja befintliga förbindelser och upprätta ett stabilare nätverk med icke-statliga organisationer och internationella organisationer som erbjuder stöd och återanpassning.

b)

Ett EU-täckande register skall utarbetas över tjänster för att kartlägga tillgängliga stödarrangemang.

c)

EU skall överväga att vidareutveckla OSSE:s handbok (National Referral Mechanism Manual) och att föreslå ändringar för ordförandeskapet och kommissionen i syfte att lägga fram en enhetlig uppsättning ändringar ur EU:s perspektiv vid en framtida översyn av den handboken eller vid behov som ett fristående EU-dokument.

d)

En mall skall utarbetas för protokoll mellan medlemsstaterna och icke-statliga organisationer och skall innehålla miniminivåer för stöd, kontaktpunkter för centrala tjänster och standarder för arbetspraxis. Mallen för protokoll bör bygga på aktuell bästa praxis och, i tillämpliga fall, bidrag från icke-statliga organisationer.

1.

Att utbyta kunskaper och erfarenheter om tillgängliga återanpassnings-arrangemang i ursprungsländerna och förfaranden för riskbedömning som genomförs före återvändandet.

a)

Befintliga arrangemang och förfaranden skall kartläggas och möjligheterna att samordna biståndet i tredjeländer efter återvändandet skall undersökas. Syftet med processen bör vara att identifiera bästa metoder i medlemsstaterna och göra dessa mer allmänt tillgängliga och den kan, om så är nödvändigt och lämpligt, följas upp av ett seminarium om dessa bästa metoder.

1.

Att främja åtgärder mot människohandel i förbindelserna med tredjeländer.

a)

Strategidokument och vägledande program avseende specifika länder och regioner för att stärka strategierna för bekämpning av de faktorer som underlättar människohandel, särskilt handel med barn.

EU skall inleda en dialog med ursprungsländerna, bland annat genom sådana regionala samrådsförfaranden som ASEM och Baliprocessen samt genom andra lämpliga multilaterala processer för andra regioner (t.ex. när det gäller Latinamerika och Västindien).

Avtal med tredjeländer (t.ex. handlingsplanen EU–Ryssland) bör främja samarbete i brottsbekämpande operationer på EU-nivå och på regional och internationell nivå samt uppmuntra till kapacitetsuppbyggnad när det gäller människohandel.

b)

Den kommande strategin för EU:s yttre förbindelser på RIF-området bör avspegla människohandel som en prioriterad fråga.

c)

Att understryka multilateral verksamhet mot människohandel som den globala fonden mot människohandel inom FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå.