Bryssel den 25.01.2005

KOM(2005)10 slutlig

VITBOK

om utbyte av uppgifter om brottmålsdomar och verkningarna av sådana domar i Europeiska unionen

{SEC(2005)63}

(framlagt av kommissionen)

VITBOK

om utbyte av uppgifter om brottmålsdomar och verkningarna av sådana domar i Europeiska unionen

INLEDNING

Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa förutsätter ett väl fungerande utbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter av uppgifter om domar och eventuella rättighetsförluster för personer som, oavsett om de är tredjelandsmedborgare eller inte, är bosatta inom medlemsstaternas territorium. Det bör också finnas möjlighet att låta sådana domar och eventuella rättighetsförluster ha verkan även utanför territoriet till den medlemsstat där domen har meddelats.

Denna fråga har aktualiserats vid flera tillfällen i unionens arbete, såväl beträffande utbytet av uppgifter om domar som vilka följder dessa skall leda till. Åtgärderna 2, 3, 4, 14, 20, 22 och 23 i åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål[1] behandlar dessa frågor. Europeiska rådet konstaterade vid sitt möte den 25–26 mars 2004 i ett uttalande om bekämpande av terrorism att en förbättrad kvalitet i utbytet av uppgifter om brottmålsdomar är en prioritet. Denna hållning bekräftades vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 19 juli 2004. I « Haagprogrammet » uppmanades kommissionen att lägga fram « förslag om ökat utbyte av uppgifter om domar och näringsförbud i nationella register, i synnerhet om sexualbrottslingar, så att de senast i slutet av 2005 kan antas av rådet ». Den här vitboken har utarbetats som ett svar på denna begäran.

Syftet med vitboken är dels att gå igenom villkoren för utbyte av uppgifter om brottmålsdomar och rättighetsförluster i EU, dels att föreslå ett datoriserat system för utbyte av uppgifter om brottmålsdomar mellan medlemsstaterna. Den syftar dock även till att skapa en diskussion om olika aspekter på att medlemsstater tar hänsyn till domar som meddelats i en annan medlemsstat. Denna dimension bör undersökas närmare under kommande år, och vitboken skall endast ses som ett första inlägg i frågan om brottmålsdomars verkan i EU.

DEN NUVARANDE SITUATIONEN

Stora skillnader mellan de nationella systemen för registrering av brottmålsdomar

Tabellerna i bilagan visar hur de nationella kriminalregistren är organiserade, som det framgår av svaren på frågorna i de formulär som kommissionen skickade till medlemsstaterna. Tabellerna visar på stora olikheter i de nationella systemen för registrering av brottmålsdomar (bilaga 1).

Centralisering och en hög grad av datorisering av de nationella registren: Nästan alla medlemsstater har centrala register. Vilken myndighet som ansvarar för det centrala registret skiftar (justitieministeriet, inrikesministeriet, polisen etc.). De allra flesta registren är datoriserade, och i de fall de inte är det tycks det finnas planer på att nå dithän.

Innehåll: det finns vissa skillnader beträffande vilka uppgifter som tas upp i de nationella registren. Vissa innehåller alla domar medan andra endast tar upp de grövsta brotten. Vissa tar upp domar mot juridiska personer, andra inte. Några begränsar sig till domar som vunnit laga kraft (« res judicata »), andra innehåller, åtminstone för tillfället, domar som fortfarande kan överklagas. Vissa register innehåller även uppgifter om pågående överklaganden samt vissa fall av frikännande eller nedlagt åtal, till exempel när en person bedömts vara oförmögen att ansvara för sina egna handlingar. I vissa medlemsstater är det bara brottmålsdomar som kommer i fråga. I andra registreras även avgöranden vid förvaltningsinstanser eller tvistemålsdomstolar, till exempel disciplinära påföljder eller förbud mot att utöva vissa yrken. Uppgifterna om verkställighet av påföljderna skiftar också.

Tillgång till de nationella registren: medlemsstaternas lagstiftning är inte enhetlig när det gäller vilka myndigheter som har tillgång till kriminalregistret. I vissa medlemsstater är det enbart de rättsliga myndigheterna eller polismyndigheterna som har tillgång till alla uppgifter i registret. Rätten att hämta uppgifter kan vara direkt eller indirekt. I andra medlemsstater kan även förvaltningsmyndigheter som behöver uppgifter för att kunna utföra sitt uppdrag ha tillgång till registren. Deras tillgång kan vara fullständig eller begränsad till vissa situationer. I ett fåtal medlemsstater har även tredje man tillgång till registret (yrkesorganisationer, privata arbetsgivare, privatutredare etc.). Slutligen medger de flesta rättsordningar att personer som berörs av uppgifter som registrerats i deras namn får tillgång till dessa uppgifter. Denna tillgång kan dock vara begränsad till muntlig information eller till ett utdrag som inte innehåller alla uppgifter.

Fristen för radering av uppgifterna i registret varierar kraftigt. Vissa medlemsstater har inget system för radering av uppgifter. I andra medlemsstater sker raderingen automatiskt eller på begäran.

Utbyte av uppgifter om brottmålsdomar

Uppgifter om brottmålsdomar som avkunnats i andra medlemsstater regleras för närvarande i artiklarna 13 och 22 i 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål[2] (nedan kallad ”1959 års konvention”), samt artikel 4 i tilläggsprotokollet till denna konvention av den 17 mars 1978.

Dessa bestämmelser reglerar villkoren för utbyte av uppgifter i registren mellan konventionens parter, samtidigt som de föreskriver en skyldighet att en gång om året översända registrerade uppgifter om brottmålsdomar mot medborgare i någon av de andra fördragsslutande staterna.

Även om 1959 års konvention fortsätter att vara den rättsliga ramen för informationsutbytet, har de mekanismer den föreskriver en begränsad tillämpning. Det framgår av genomförda undersökningar[3] och annan information som kommissionen har tillgång till att informationsutbytet går trögt. Bristerna beror på tre faktorer:

Svårigheten att snabbt fastställa i vilka medlemsstater det redan finns en dom mot en viss person.

Svårigheten att erhålla information snabbt och enkelt.

Svårigheten att förstå den information som eventuellt översänds.

Svårigheten att snabbt fastställa i vilka medlemsstater en person redan har blivit dömd : det är praktiskt taget omöjligt för en medlemsstat att snabbt, och på ett uttömmande och tillförlitligt sätt, ta reda på om en person redan har blivit fälld till ansvar i ett brottmål i en annan medlemsstat. Här måste man göra åtskillnad mellan tre olika typer av situationer:

Beträffande medborgare i länder som inte har undertecknat 1959 års konvention fungerar inte mekanismen för centralisering av uppgifterna i det land där den berörda personen är medborgare (artikel 22 i konventionen). Såvida inte samtliga medlemsstater tillfrågas är det i sådana fall inte möjligt att veta om det finns en tidigare dom i EU.

Beträffande personer som inte är medborgare, men ändå bosatta i länder som är parter i 1959 års konvention, torde mekanismen för centralisering av uppgifterna i det land där den berörda personen är medborgare fungera i princip. Även om konventionen ålägger parterna att översända domar mot utländska medborgare finns det ingen skyldighet för de länder där personen i fråga är medborgare att föra upp dessa domar i sina nationella register. Flera av de länder som är parter i konventionen gör ingen sådan registrering, eller gör den endast i begränsad omfattning. Andra registrerar endast domar och påföljder som motsvarar situationer som är kända i deras system. Detta innebär att registret i den stat där den berörda personen är medborgare ofta är ofullständigt. Om en medlemsstat vänder sig till den stat där den berörda personen är medborgare för att ta reda på om denne tidigare har blivit dömd för brott, kommer den således endast att erhålla ofullständiga uppgifter. Vidare kommer den stat där den berörda personen är medborgare utan tvivel att underkasta domar som avkunnats i andra stater sina egna regler för registrering och radering. Detta leder att samma dom kan behandlas på olika sätt i den stat där domen meddelades och i den stat där personen är medborgare, vilket skapar en viss förvirring.

Beträffande medborgare borde kunskapen om domar som avkunnats i andra länder som är parter i konventionen vara större med hänsyn till den skyldighet att översända domar som föreskrivs i 1959 års konvention. Av såväl rättsliga som praktiska skäl är denna kunskap emellertid fortfarande bristfällig. I rättsligt hänseende hämmas översändandet av uppgifter i vissa fall på grund av reservationer mot konventionen. Vissa andra situationer har inte reglerats på ett tillfredsställande sätt (till exempel i fråga om personer med dubbelt medborgarskap). Det har även kunnat konstateras att vissa medlemsstater för upp domar som meddelats i andra medlemsstater i sina nationella register. I praktiken innebär detta att översändandet kan uppvisa brister (till exempel när de nationella registren inte beaktar de dömda personernas nationalitet) och ibland inte fungerar alls.

Svårigheten att erhålla information snabbt och på ett enkelt sätt : Om de ansvariga nationella myndigheterna vill söka reda på om en icke-medborgare har ett brottsligt förflutet, kan de ansöka om uppgifter inom ramen för en begäran om inbördes rättshjälp (artikel 13 i 1959 års konvention). I praktiken fungerar denna mekanism dåligt, och de nationella domstolarna anser ofta att proceduren för att erhålla uppgifter ur kriminalregistret i annan medlemsstat är alltför tungrodd, främmande och oförenlig med det nationella förfarandet. Domstolarna utdömer ofta påföljder för medborgare i andra medlemsstater efter att endast ha sett en sammanställning över domar ur sitt eget nationella register, det vill säga i total okunskap om eventuella domar som avkunnats i andra medlemsstater, särskilt den medlemsstat där den berörda personen är medborgare eller bosatt.

Svårigheterna att förstå den mottagna informationen: man lyckas inte alltid tolka uppgifter från andra medlemsstater som översänds till de rättsliga myndigheterna. Svårigheter med översättningen förklarar till en del detta tolkningsproblem, men juridiska frågetecken orsakar ännu större problem. Det finns i själva verket stora skillnader mellan uppgifterna i de nationella registren. Skillnaderna är en återspegling av de nationella systemen, och uppgifterna, i synnerhet vad gäller påföljderna, är ibland förvirrande för de mottagande myndigheterna.

Den 13 oktober 2004 antog kommissionen ett förslag till rådets beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister[4]. Detta förslag syftar till att på kort sikt förbättra de nuvarande mekanismerna för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. Det innebär ingen grundläggande förändring av dessa mekanismer och utgör endast en partiell lösning på de brister som tagits upp ovan, och som en framtida förbättring av systemet skulle kunna avhjälpa.

Verksamhetsförbud och andra rättighetsförluster

Verksamhetsförbud och andra rättighetsförluster är en särskild påföljdskategori som skapar specifika problem när det gäller tillgången till och utbytet av uppgifter samt dessa påföljders verkningar. Här avses endast sådana rättighetsförluster som kan knytas till en brottmålsdom. Rättighetsförlusterna kan utdömas uttryckligen av domaren i samband med en brottmålsdom eller följa automatiskt av en sådan dom. De kan även utdömas inom ramen för civilmål, förvaltningsmål eller disciplinförfaranden som följer på en brottmålsdom. På grund av dessa olikheter förekommer inte alltid uppgifter om verksamhetsförbud och andra rättighetsförluster i de nationella kriminalregistren, vilket medför att utbytet blir mycket sporadiskt. När sådana uppgifter finns tillgängliga, är det ändå inte säkert att de kan användas, då bristen på harmonisering är ett faktiskt hinder för ömsesidigt erkännande. Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande i detta ämne 2005. Tillgången bör vara baserad på typen av brott. Belgien lade redan i november 2004 fram ett initiativ om ömsesidigt erkännande av rättighetsförluster rörande förbud mot att arbeta med barn för personer som fällts i domstol för barnpornografibrott, vilket är ett första steg i denna riktning.

FÖRBÄTTRA INFORMATIONSUTBYTET GENOM ATT INFÖRA ETT DATORISERAT SYSTEM

Mål: Alla system för utbyte av uppgifter om brottmålsdomar måste ha till syfte att göra det möjligt för den slutliga användaren att via sitt nationella kriminalregister snabbt erhålla uttömmande och lättförstådda uppgifter i elektronisk form om brottmålsdomar mot en person inom unionens territorium, utan att detta inkräktar på uppgiftsskyddet.

Möjliga alternativ

I programmet för ömsesidigt erkännande av domar i brottmål angavs (i åtgärd 4) tre alternativa metoder för att förbättra utbytet av uppgifter om brottmålsdomar mellan medlemsstaterna: ( i ) underlättande av bilateralt utbyte , ( ii ) inrättande av ett nätverk av nationella register och ( iii ) upprättande av ett riktigt europeiskt centralregister .

De två första alternativen har fördelen att behålla uppgifterna på nationell nivå, respektera den nationella lagstiftningens regler för förvaltning av och tillgång till dessa känsliga uppgifter och undvika dubbelregistrering. Dessa alternativ har dock även följande tre betydande nackdelar:

De innebär att man för att komma åt uttömmande uppgifter om brottmålsdomar måste göra systematiska sökningar i alla nationella register, vilket skulle leda till en avsevärd ökning av det totala antalet sökningar i de nationella registren.

De förutsätter att man organiserar 25 X 24 = 600 möjliga kombinationer för utbyte av uppgifter eller skapar en motsvarande tillgångskapacitet utifrån olika system.

De ger inte möjlighet att förse de ansökande myndigheterna med begripliga och omedelbart användbara uppgifter.

Det tredje alternativet ger möjlighet att lösa dessa problem. Metoden bygger på att det skapas ett standardformat för utbyte, vilket skulle innebära att informationen lagras centralt. En sådan lösning förefaller dock oproportionerlig i förhållande till de mål som skall uppnås. I praktiken skulle den innebära att uppgifterna i de nationella registren dubbelregistreras på EU-nivå. Den skulle även förutsätta att det skapas ett tillfälligt system för att bevara och ge tillgång till uppgifterna och att man fastställer rättsliga bestämmelser för dessa.

Den föreslagna lösningen

För att inom rimlig tid kunna skapa en effektiv mekanism för utbyte av uppgifter om domar i brottmål, kommer det att krävas en « blandad » lösning, det vill säga en kompromiss mellan att inrätta ett europeiskt register och att samla de nationella registren i ett nätverk. Detta alternativ måste ha till syfte att lösa de tre stora problem som konstaterats ovan. Införandet av ett sådant system skulle ske i två etapper:

I en första etapp skulle man inrätta ett system för identifiering av de medlemsstater som har uppgifter om en person i sina kriminalregister och av den tekniska och elektroniska infrastruktur som gör det möjligt att snabbt och säkert utbyta information om domar i brottmål.

I en andra etapp skulle man utarbeta ett « europeiskt standardformat » för utbyte, vilket gör det möjligt för slutanvändaren att erhålla begriplig och användbar information.

Den första etappen bör göra det möjligt att snabbt få fram i vilken eller vilka medlemsstater en person har dömts för brott. Efterforskningen av om en person tidigare har dömts för brott sker idag via kriminalregistret i den stat där personen är medborgare, men man har kunnat konstatera att resultaten av denna metod inte är särskilt tillförlitliga.

Denna första etapp förutsätter att det inrättas ett europeiskt sökregister över personer som dömts för brott. Sökregistret skulle endast innehålla de uppgifter som behövs för att identifiera personen i fråga (namn, förnamn, födelseort och födelsedatum, nationalitet etc.) och fastställa i vilken medlemsstat han eller hon redan har dömts, men inga uppgifter om domens innehåll eller form. Detta skulle ske med full respekt för nationell lagstiftning och gemenskapsrättsliga bestämmelser om skydd av privatlivet. Genom att söka i sökregistret skulle en medlemsstat omedelbart få reda på i vilken annan medlemsstat det redan finns en dom. Domen skulle sedan kunna erhållas genom direkt hänvändelse till denna medlemsstat (se modellen i bilaga 2).

Inrättandet av detta sökregister innebär även att man på unionsnivå antar en gemensam definition av begreppet brottmålsdom. Enligt medlemsstaterna själva skulle kriminalregistren kunna innefatta uppgifter om en rad olika beslut, särskilt processrättsliga, som fattats inför själva rättegången (se punkt 6 ovan). Kvaliteten på informationsutbytet, och tillförlitligheten i det sökregister som föreslås, förutsätter att man enas om vilka typer av beslut som skall leda till att en person tas upp i sökregistret. I anslutning till rådets förslag till beslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister, föreslog kommissionen en definition av begreppet « fällande dom ». Denna definition var medvetet restriktiv, genom att den endast täckte brottmålsdomstolars lagakraftvunna avgöranden varigenom en person konstateras skyldig till ett brott och vissa « blandade » domar med både förvaltningsrättsliga och straffrättsliga inslag, vilka brukar hänföras till det område som omfattas av rättsligt samarbete. Frågan om definitionen skulle kunna tas upp på nytt.

Systemet måste fungera mellan de nationella centralmyndigheterna . Det kommer att åligga var och en av dessa myndigheter att i enlighet med nationell lagstiftning i första hand kontrollera att den ansökande myndigheten eller personen har rätt till den begärda informationen och, om så är fallet, ge ett fullständigt svar som, utöver de uppgifter som finns tillgängliga på nationell nivå, inbegriper alla befintliga uppgifter på EU-nivå.

I tekniskt hänseende motsvarar denna lösning de mekanismer som utprövats inom ramen för andra europeiska informationssystem som SIS och Eurodac. Den befintliga infrastrukturen för dessa båda system kommer att kunna användas också med avseende på det nya systemet, vilket kommer att ge betydande skalfördelar, samtidigt som de olika systemens autonomi bevaras fullt ut, eftersom en delad infrastruktur inte betyder delade uppgifter.

Detta förslag omfattar också inrättandet av den tekniska infrastruktur som krävs för ett säkert och snabbt utbyte mellan de nationella registren. Från och med den första etappen kommer ansökningar och svar således att kunna överföras snabbt och säkert mellan de nationella myndigheterna på elektronisk väg (elektroniskt överföring av skannade dokument).

Inrättandet av ett sådant system som beskrivits ovan kommer att göra det möjligt att lösa en del av de nuvarande problem som konstaterats, men i brist på standardisering av den information som utbyts kommer man ändå inte att kunna få tillgång till uppgifter som är omedelbart begripliga och användbara.

Detta kommer att vara målet för den andra etappen, som kommer att göra det möjligt att effektivisera informationsutbytet ytterligare. Den nuvarande informationen i de nationella registren är mycket skiftande. Inrättandet av ett datoriserat system för utbyte av information förutsätter att man fastställer ett « europeiskt standardformat » som erkänns av alla medlemsstater. En sådan standardisering skulle göra det möjligt att överföra information som kan tolkas och förstås av alla berörda parter.

Detta format bör särskilt göra det möjligt att registrera

uppgifter om den person som beslutet gäller (namn, förnamn, födelsedatum och födelseort, pseudonym eller alias i förekommande fall, kön, nationalitet samt, organisationsform och säte för juridiska personer...),

uppgifter om formerna för beslutet (datum och ort, den beslutande myndighetens namn och natur samt typ av beslut: lagakraftvunnen dom, åklagarmyndighets beslut som inte kan överklagas…),

uppgifter om de omständigheter som lett till beslutet (datum, ort, typ av beslut, rättslig beteckning, rättslig grund…),

uppgifter om beslutets innehåll (åtgärd, påföljd, eventuella kompletterande påföljder, skyddsåtgärder, straffets eller åtgärdens varaktighet, efterföljande beslut som påverkar påföljdens verkställighet, eventuella rättighetsförluster…).

För att underlätta informationsöverföringen skall var och en av dessa uppgifter definieras exakt och, om möjligt, kodas för att underlätta översättning. När detta « europeiska standardformat » har införts kommer en ansökande myndighet att mycket snabbt kunna erhålla information på det egna språket. För att överkomma de problem som är knutna till skillnaderna mellan olika juridiska begrepp, kunde mekanismen förses med ett « lexikon » som förklarar vilken typ av begrepp det är fråga om och vad de betyder. Denna mekanism skulle, utan att reglera de problem som är knutna till påföljdernas natur, göra det möjligt att åtminstone garantera en god insyn och en godtagbar nivå av ömsesidig förståelse för slutanvändarna.

Arbetsprogram

Efter en första teknisk genomförbarhetsstudie kommer kommissionen under våren 2005 att lägga fram ett förslag till beslut om inrättande av en europeisk datoriserad mekanism för utbyte av uppgifter om domar i brottmål, motsvarande den etapp 1 som just har beskrivits. Under 2005 kommer även de delar som rör det "europeiska standardformatet » att bli föremål för en andra genomförbarhetsstudie. Studien kommer att avse såväl juridiska som tekniska aspekter och syftet är att förbereda etapp 2 i projektet. Etapp 1 skulle kunna påbörjas 2006.

ANVÄNDNING AV UPPGIFTER OM DOMAR SOM AVKUNNATS I ANDRA MEDLEMSSTATER I EUROPEISKA UNIONEN

En förbättrad kvalitet i utbytet av uppgifter om domar i brottmål är meningsfull bara om uppgifterna är användbara. Konsekvenserna av en fällande dom på andra medlemsstaters rättsordning kan vara av flera olika slag.

En av de viktigaste verkningarna är förbudet mot att på nytt väcka talan om samma sak i en annan medlemsstat (principen om non bis in idem ). Denna princip bekräftas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och är nära förknippad med frågan om domstols behörighet. Detta ämne kommer att behandlas för sig i en grönbok under första kvartalet 2005. Det är dock viktigt att notera att den planerade mekanismen för utbyte av uppgifter om domar i brottmål inte kommer att räcka till för att garantera ett väl fungerande informationsutbyte i förhållande till non bis in idem -principen. Avgöranden som innebär att en person inte fälls till ansvar (frikännande eller nedlagt åtal) tas oftast inte upp i de nationella kriminalregistren, men måste likväl beaktas med avseende på principen om non bis in idem .

En fällande brottmålsdom som avkunnats i en medlemsstat kan även ha verkningar i en annan medlemsstat om det är den senares sak att verkställa domen. Det är här fråga om ett annat problem där frågan om uppgifter om brottmålsdomen kommer i andra hand, eftersom verkställigheten av en dom förutsätter ett aktivt handlande antingen av den medlemsstat där domen har avkunnats eller den medlemsstat som vill få domen verkställd (till exempel för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder). Dessa frågor kommer att kräva separat behandling. Ett österrikiskt initiativ om detta ämne har nyligen lagts fram.

Denna vitbok innehåller dock endast överväganden om vilka följder som skall vara knutna till uppgifter som erhållits genom den utbytesmekanism som beskrivits ovan, för det fall att ett nytt åtal väcks i en annan medlemsstat på grundval av andra omständigheter.

1959 års konvention tiger om rättsverkningarna av utländska domar. I konventionen av den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar[5] finns bestämmelser i ämnet, men denna konvention har bara ratificerats av ett fåtal medlemsstater. På EU-nivå behandlas återfallssituationen endast i ett direktiv om skydd av euron[6].

För närvarande regleras möjligheten att ge utländska domar verkan enbart i nationell lagstiftning. Denna möjlighet är ofta begränsad.

På nationell nivå kan tidigare brottmålsdomar ha olika verkningar. De kan påverka:

de rättsregler som ligger till grund för själva lagföringen (typ av förfarande som skall tillämpas, bestämmelser om häktning etc.),

typen av förfarande (till exempel val av behörig domstol), kvalifikation av brott och val av påföljd (det är exempelvis omöjligt att avkunna villkorlig dom mot en person som redan är dömd),

verkställigheten av påföljden (villkoren för förtida frigivning eller anpassning av påföljden kan vara annorlunda för personer som redan har blivit dömda) och möjligheten till förening av påföljder.

Enligt medlemsstaterna är verkningarna av tidigare brottmålsdomar en fråga som antingen regleras i lag eller lämnas åt domstolens egen bedömning. I båda fallen är möjligheterna att ta hänsyn till domar som avkunnats i andra medlemsstater ofta begränsade. För att råda bot på dessa brister kommer kommissionen att lägga fram ett utkast till rambeslut om beaktande av tidigare domar, som kommer att göra det möjligt att uppnå de mål som anges i åtgärd 2 i programmet om ömsesidigt erkännande.

[1] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[2] Europarådet, European Treaty Series nr 30.

[3] Se den undersökning som gjordes 2000 av Institute of Advanced Legal Studies (ISLA) inom ramen för Falcone-programmet (2000/FAL/168). Undersökning från 2001 av Institute for International Research on Criminal Policy (IRCP) inom ramen för Grotius-programmet ( 2001/GRP/024).

[4] KOM(2004)664 slutlig.

[5] European Treaty Series nr 070. Denna konvention ratificerades av 9 medlemsstater den 19 oktober 2004.

[6] EGT L 329, 14.12.2001, s. 3.